Transcript Vår Fru av Berget Karmel Fest Det bruna skapularet Predikan i S:t

Karmeljuli2014
Vår Fru av Berget Karmel Fest
Det bruna skapularet
S:t Simon Stock fick i en uppenbarelse den 16 juli 1251 det bruna skapularet av
Jungfru Maria Guds Moder som tecken på hennes beskydd av Karmels orden.
Festen infördes mellan 1376 och 1386 till minne av påven Honorius III:s
godkännande av ordensregeln 1226.
Predikan i S:t Franciskus församling 16 juli 2014
Sakarja 2: 10-13; Luk 1: 46-55; Matt 12:46-50
Kära bröder och systrar,
Eftersom alla kristna är kallade att nå fullkomlighet genom Jesus, kan en bön till
den helige Ande som är aktuell i Karmel sammanfatta ett program för det
dagliga livet. Det är en bön orden valt inför 500 årsjubileet av Teresas av Jesus
födelse i Avila i Spanien som infaller nästa år. Den lyder så i en av sina ansatser:
Helige Ande, hjälp oss att komma vidare på det inre livets väg med det rena
samvetet och ödmjukheten, cementerade i sanningen med förnyad frigörelse
och ovillkorlig broderlig kärlek.
Det inre livets väg får inte missförstås så att det utesluter det yttre
praktiska livet som är alla människors av Gud givna villkor. Det finns hela tiden
ett samspel – en sorts dialog – mellan det inre och det yttre livet (jfr Sakarja
2:13, Må allt kött vara stilla inför Herren – Matteus 25: 35 Jag var hungrig och
ni gav mig att äta). De kompletterar varandra och kan inte skiljas åt. Det är som
i äktenskapet: manligt och kvinnligt måste komplettera varandra inte
konkurrera med varandra för att det sakramentala i äktenskapet ska kunna
träda fram.
När människans inre liv sammanfaller med den gudomliga planen
kommer också hennes yttre, jordiska, liv att sammanfalla med samma Guds
plan för människan. Det finns i den här bönen fem starka punkter att ta på
allvar om planen skall lyckas och målet uppnås: det rena samvetet,
ödmjukheten, sanningen, förnyelse och broderlig kärlek. Det finns fler sådana
punkter, men det är dessa jag har valt ut särskilt, eftersom de är universellt
giltiga och omöjliga att bortse från om vi som kristna vill komma framåt på
Herrens vägar. Låt oss försöka undersöka om dessa punkter har stöd i Guds ord
i dag. Om vi börjar med den broderliga kärleken ser vi att den kommer till
uttryck i Jesu ord om vem som är hans broder, syster och mor. Uppenbarligen
talar han om människorna, inte som personer skilda från varandra och
självständiga, utan som medlemmar i en gemenskap, en familj, ett folk eller
framför allt Guds folk som är Kyrkan. Den broderliga kärleken måste alltså
utövas på alla plan i det gemensamma livet. Frågan är inte helt lätt eftersom
kärleken inte låter sig definieras hur som helst, som en känsla eller en
gemensam åsikt. Kärleken måste vara högsta priorietet, men den är samtidigt
en stor utmaning, eftersom vi som söker den inte är fullkomliga. Den helige
Bernhard av Clairvaux har satt kärleken som kriterium för förpliktelser,
världsliga eller andliga, när han säger: ”På samma sätt har kärleken företräde
framför alla andra förpliktelser. Kärleken bör råda över oss på så sätt att den
tillägnar sig allt som vi är skyldiga andra och överträffar allt annat. På så sätt
gör vi allt på kärlekens grund” (Psalmen 91, § 7 (Vulgatan, Ps 90), ”Qui
habitat”).
Han har alltså ställt all mänsklig verksamhet, andlig eller jordisk,
under kärlekens primat, det vill säga all verksamhet måste ta hänsyn till det
som är verkligt gott för andra.
Om vi fortsätter med sanningen, den som vi ber att få stå fasta i
som om vi ingjutits i cement, den cementerade sanningen. Profeten Sakarjas
ord lyfter fram Guds frivilliga beslut att bo bland människor, i sitt
gemenskapsfolk, sitt heliga folk: ”Jubla och gläd dig, du dotter Sion, ty se jag
kommer för att ta min boning i dig, säger Herren”. Gud säger alltså genom sin
profet att sanningen inte är ett filosofiskt tänkande utan en gudomlig närvaro.
När vi söker sanningen skall vi alltså söka den gudomliga närvaron i folket som
hör till Gud. Gud har tagit sin boning hos oss och det är den boningen vi måste
vinna genom vår trofasthet mot Gud och med viljans helighet. Om vi bara
återgår till kärlekens primat som S:t Bernhard understryker, inser vi snart att
vårt jubel måste vara underställt kärlekens primat.
Ödmjukheten är i vår citerade bön kopplad till det rena samvetet.
Det är inte en lätt sak att fördjupa ödmjukhetens dygd i vår tid, eftersom det
finns så många som gör anspråk på att vara lärare. Om de troende inte har
klarhet som Guds oföränderliga lagar blir de som en konsekvens förvirrade och
känner sig övergivna. Kyrkan genomgår en auktoritetskris som gått djupt och
fortsätter att göra avtryck. Det rena samvetet är alltså beroende av den sanna
ödmjukheten och den sanna ödmjukheten är beroende av Sanningen. Katoliker
har privilegiet att lyssna till det apostoliska läroämbetet och vara lydiga. När
man hedrar påven men inte håller med honom i det han säger (jfr Johannes
Paulus II, Sanningens strålglans, 1993, II: 55-56), eller vinklar det, är det
ödmjukheten som förlorar och med den all den förnyelse som alla kristna
måste eftersträva.
Karmels fest innehåller två tydliga symboler: berget och Maria Guds
moder. Berget å sin sida personifieras av profeten Elias nitälskan för Gud. Maria
Guds Moder vill personifiera hela Kyrkan. Hennes ödmjukhet, hennes alltid
rena samvete, hennes kärleksfulla liv med Sonen är grund för all kyrklig
förnyelse, all personlig omvändelse och strävan efter det mål Gud inbjuder sitt
folk till. En dag som denna får vi ett särskilt tillfälle att hedra henne, som vi
hedrar alla de heliga, så som psalmisten säger: ”Också Guds vänner bör hållas i
stor ära” (Ps 138:17). Amen.
Några ord från mässans läsningar på festdagen att meditera över:
Sakarja
Jubla och gläd dig, du dotter Sion, ty se jag kommer för att ta min boning i dig, säger Herren.
--Må allt kött vara stilla inför Herren, ty han har stått upp och trätt fram i sin heliga boning.
Matteus
Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och min syster och mor.
Ur en bön inför 500 årsjubileet av S:ta Teresas av Jesus födelse:
Helige Ande, hjälp oss att komma vidare på det inre livets väg med det rena samvetet och
ödmjukheten, cementerade i sanningen med förnyad frigörelse och ovillkorlig broderlig
kärlek.