Transcript Läs Jojo här

1
Jojo
Han paddlade in i den smala kanalen, två och en halv meter bred, under den lilla korta
träbron, mot maren som vattensamlingen hade kallats allmänt. Den var kantad av stora höga
lövträd. Det var precis som en liten insjö mitt på ön eller Furuholmsöarna, med korta näs
mellan sig. En gång i tiden hade man kunnat köra in där med ganska stora båtar, och det
kunde man förstå för att det fanns gamla rostiga förtöjningsringar kvar på en berghäll som
stack ut i vattnet. Det var på den tiden när syrarna härjade i skärgården. Numera fanns det inte
mycket kvar av varken den eller dem.
Den snabba landhöjningen hade gjort maren grundare under en period, men nu hade, och
började vattnet stiga över sina breddar, som vi vet var profeterat sedan urminnes tid enligt
mänsklighetsperioden.
Han tittade ned i vattnet där han sakta gled fram över den spegelblanka ytan. Solen stod redan
ganska högt på himlen fastän klockan inte var mer än fem på morgonen. Han såg bottnen
ungefär en meter ned, den var brunaktig och vid varje paddeltag virvlade sörjan upp och
grumlade till vattnet men sjönk ned igen ganska snabbt. För några år sedan var djupet bara,
kanske några få centimeter.
Vattenhöjningen, just där han bodde var inte lika stor som den var vid och närmare ekvatorn.
Håren på armarna reste sig och han rös när han tänkte på hur äckligt det skulle vara att stjälpa
med kanoten just här. Den där bruna sörjan var ett par meter tjock och sedan var det bara
klibbig blålera.
Hans föräldrar hade berättat, att för sjuttio år sedan hade bonden på ön haft kor som gick och
betade runt maren, och många av dem hade gått ned sig i leran och dyn titt som tätt. Då hade
de fått hjälpa till med att få upp dem med brädor, selar och andra hjälpmedel, genom
handkraft. Men så ofattbart mycket hade hänt med naturen och dess krafter under de sista
åren.
Svalorna flög runt omkring och fångade flygfän, för det fanns det gott om, för att inte tala om
andra småfåglar som sjöng och kvittrade. Kort sagt det var en underbar sommarmorgon, en av
de verkligt få nu för tiden, när man för ovanlighetens skull kunde se solen från en molnfri
himmel. Normalt så var diset från lavautsläppens smutsiga ånga det normala.
Kontinentalplattorna rörde sig under och över varandra, när de förhållandevis, gled allt
hastigare, nu när kontinenterna gick tillbaka till sina lägen som de var före Pelegs dagar.
Havsdjupen gav tillbaka sitt vatten och havsströmmarnas uppbyggda vattenhöjningar på över
etthundrafemtio meter hade börjat sjunka till paritet med den övriga ytan. Varmvattenströmmarna i haven hade slutat fungera och de behövdes inte längre. Det största problemet för
många länder var det enorma tidvattnet. Det var ibland rena tsunamis. På de här breddgraderna var det lindrigare, än så länge. Klotet hade förändrats till att bli nyanserat ovalare,
det vacklade och vinkeln mot solen förändrades tidvis.
2
För några år sedan hade en meteor slagit ned i stilla oceanen. Man hade förutsett det och som
tur var hade den varit mindre än väntat men hade i alla fall påskyndat de redan pågående
medvetet styrda förändringarna. Den hade rubbat jordens balans och vinkel något mot solen
vilket resulterade i ett snabbare skeende. Milliontals människor hade omkommit och stora
öriken tillika kuster hade försvunnit i havens djup.
De stora vingformade länderna rörde sig snabbare nu och hade delvis ändrat riktning.
Jojo hade hört föräldrarna berätta om förunderliga saker som hände både i skyn och på land
men hade inte förrän nu börjat intressera sig för realiteter. Han hade fått den mesta utbildningen av föräldrarna genom olika kunskapspedagogiska dataprogram.
Just nu var det lågvatten, för det var utvindar och då rörde sig vattenmassorna ut från land.
Han såg en gädda, en ganska stor rackare simma förbi. Den var förmodligen nylekt och hade
lagt sin rom eller mjölke. Stora gäddor fanns inte normalt i maren, bara när de lekte. Han
kunde se Hägern med sina långa näbb stå som en staty vid den bortre änden av maren. När
den bredde ut vingarna och flög var den en imponerande syn. Den kom tillbaka varje år och
födde upp några ungar varje gång. Det fanns gott om mat, grodor och småfisk i vassruggarna
utmed stränderna eller rättare sagt kanterna, för några stränder i vanlig bemärkelse var det inte
fråga om. Både växt och insektsfloran hade förändrats radikalt.
Att det fanns fåglar kvar var ett under. Fågelpesten hade härjat i världen och mer än femtio
procent av fågelbeståndet hade försvunnit. Viruset hade muterat och smittat mellan människor
vilket resulterat i pandemier som spridits som verkliga farsoter, liksom på medeltiden. De bäst
utvecklade länderna hade klarat sig bra men många hade mist den största delen av sina befolkningar. Personlig hygien och mathållning betydde mycket i sammanhanget.
Jojo visste att han hade tur som hade kunnat tillbringa somrarna på det här sättet. Hans
föräldrar hade planerat och varit förutseende. Visserligen kunde alla människor ha gjort
detsamma som de gjorde. De liksom såg vad som skulle hända med tiden och förberedde sig
på alla sätt för att kunna vara oberoende av samhället i största möjliga utsträckning. De odlade
själva grönsaker och potatis på ett undanskymt ställe och hade årsförråd av baslivsmedel.
Han svängde kanoten och rörde sig tillbaka mot den smala kanalen. Några av husen utmed
den smala vägen som sträckte sig bortom bron och över näsen, mot det som de själva bodde i,
var fortfarande intakta och bebodda nu över sommaren, men de flesta låg delvis under vatten
eller var otjänliga som bostäder.
Han gled ut i viken som också låg spegelblank. Bryggan som tidigare legat femtio meter ner
från huset syntes inte längre. Han hävde sig upp på den nya låga bryggan runt huset som de
bodde i. Hade det inte varit byggt på berget så hade det varit borta nu. På en sträcka av några
kilometer fanns det bara fyra hus kvar där det tidigare funnits ett femtiotal. Utan båt var det
omöjligt att komma dit. För tillfället var de helt ensamma i området.
Den förädlade bergvärmen höll dem med all den energi de behövde både för vinterperioden
och i övrigt och huset hade förbättrats för att tåla alla möjliga påfrestningar. Jojos pappa hade
låtit bygga, liksom ett betongparaply över både huset och runt omkring det. Hagelskurarna var
numera en landsplåga över hela Jorden eftersom haglen ibland kunde väga mer än tio kilo.
Enligt profetiorna skulle de kunna väga upp till trettiofyra kilo och många av människorna
3
förbannade därför Gud. Numera visste man att det fanns en avsikt med livet och att det
fortsatte efter den timliga döden, men alla människor var inte medvetna eller brydde sig inte
av någon anledning.
Han var ganska lång, med en muskulös kropp, vältränad. Om någon hade sett honom häva sig
upp på bryggan, så skulle han ha sagt, ”det var en stark rackare. Ansiktet var markerat och
kraftfullt, ett sånt där ansikte som inger förtroende och den skarpa blicken såg intelligent ut,
vilket också var fallet. Trots sina bara aderton år så var han redan en redbar ung man om man
får uttrycka sig lite högtravande.
För tillfället var han ensam hemma. Hans föräldrar hade något att uträtta i en stad nedåt
kusten och väntades inte hem förrän sent på kvällen. De hade envisats med att segla lugnt
trots risken, och nu var klockan ungefär halv sju på morgonen. Han var alltid orolig när de
gav sig iväg därför att de var lovligt byte för en mängd individer och av flera olika anledningar. De var faktiskt eftersökta och ett pris var satt på deras huvuden, helst levande, av
vissa, en del okända organisationer. De hade upptäckt att det låg till på det sättet och varnats
för det.
Jojo och föräldrarna satt inne med en mängd viktig kunskap och information som var mer än
värdefull för både det egna landets skull och för främmande makt. Det var just makt, och behovet av makt hos andra människor, som var anledningen till att de var så jagade.
Allt vetande som kunde binda dem till just det här stället var eliminerat och borta från både
arkiv och databaser. De hade ansträngt sig för att inrätta sig i ett säkert system när det gällde
upptäckt för att inte bli spårade. Det här huset var bara ett rekreationsställe men i det
avseendet något utöver det vanliga.
Att han hade det något ovanliga namnet Jojo berodde på att hans pappa, när han fick se
honom omedelbart efter födseln, sade: ”jojo, där ser man vad som kan hända”. Han ville ha en
pojke.
Han lyfte upp kanoten och lade den intill huslivet.
Det var år 2080 nu och otroligt mycket hade hänt i världen de sista åren. Ja så mycket att det
nästan var obeskrivligt. Det var bland annat den politiska inriktningen som hade, i än större
grad än någonsin tidigare banat vägen för despoterna att ta makten och det var ytterligheterna
som gjorde det. Koncentration av makt och resurser till en relativt liten skara självcentrerade
giriga egocentriska ledare och i det andra fallet bara ledarskap och makt med tvång, hade
banat vägen.
De hade bitit sig själva i svansen och såg inte längre än näsan räckte, i vissa avseenden. Man
såg inte skogen för att träden var i vägen, man blundade för verkligheten och förgudligade
sina egna jag, sina egon. Man såg inte helheten eller kompliciteten i livet som sådant.
Systemfelen gödde girigheten, habegäret, och nu hade alltså den fysiskt starka driften tagit
över. Det skedde på ett naturligt sätt så att ingen reagerade tillräckligt starkt för att stå emot.
Den gyllene medelvägen, rättigheter åt alla, att vara liberala och humanistiska blev en utopi.
Men hur kunde allt detta ske utan att tillräckligt många reste sig och stod emot hade Jojo ofta
mediterat över. Att säga att detta skulle ske och att det var profeterat var visserligen sant men
nästan för mycket för att kunna förstås fullt ut. Så här nu i de absolut sista dagarna var det en
4
kamp mellan gott och ont, rakt av. Många hade pratat om Harmageddon i många år, och man
gjorde enorma filmer om det, men man hade inte förstått den fulla och sanna innebörden. Man
brydde sig inte. Långt ifrån. Det fanns ju en avsikt och mening med livet även i dess fåfänglighet. Fåfängligheten var även livet utanför lagen och reglerna, så den var inte limiterad och
inte så viktig i bedömningen, alltså vad man gjorde av och med den.
De, han och hans föräldrar, och alla de andra medlemmarna kunde på inga villkor längre gå
till kyrkan, den hade sprängts i luften och hatet mot dem hade bara tilltagit med åren. De
omfattade och hade något som stack mobben i ögonen, något de inte själva kunde uppnå eller
förstå av olika anledningar. En andlig kunskap och medvetenhet som man måste arbeta med
sig själv, för att få ta del av. Den gjorde att kroppen förändrades på ett speciellt sätt. Den fick
oanade krafter, av både andlig och fysisk karaktär. Den genomgick viss förvandling i förtid.
Och Jojo var ett slående och levande bevis på det. Det var synd om många människor som
inte kunde värja sig mot det dekadenta legiot, även om de ville det.
Han kände plötsligt på ett sublimt sätt att han, eller området han befann sig på, var föremål för
betraktande, han kände tankarna alltför väl och tankarna gjorde honom både vaksam och rädd
av någon anledning. De omfattades av en undermedveten varning. Styrkan i dem var både stor
och koncentrerad. Av någon orsak var han känslig för tankar och kunde känna av dem, men
han förstod det inte. Hans föräldrar och han själv hade så många gånger gått igenom just det
här scenariot, om det skulle inträffa. Och nu var det ett faktum, kanske inte utan anledning.
Lugn i varenda rörelse gick han in i huset, genom det vackra luftiga altanrummet med bambumöblerna, mot de bakre rummen. Han lade händerna mot två speciella plattor i väggen bredvid den öppna spisen och en metertjock del av väggen öppnade sig, han gled in i nischen, nu
på helspänn och koncentrerad.
Hade något hänt? Han hade inte tagit på sig mobilklockan när han gav sig ut på morgonen,
trots det överenskomna regelverket och nu tittade han uppmärksamt på den. Den hade larmat
och han läste av den.
”Jojo”, det var hans pappa som hastigt och skärrat sade, ”Vi är överfallna och kommer inte att
klara oss, mamma är redan borta och snart är det min tur. Du vet vad du skall göra, var stark
och fullfölj våra planer”.
Det fanns ingen tvekan hos honom, just nu, ingen eftertanke, eller några alternativ. Han kände
en stor vrede mot sin egen ofullkomlighet. Varför hade han inte lytt. Emellertid, han visste att
de var och skulle vara tillsammans för evig tid oavsett om föräldrarna hade blivit dödade eller
inte. Faktum var att han kunde känna glädje och vara avundsjuk på dem för att de skulle få
uppleva allt det fantastiska som väntade på dem, före honom. De här tankarna, passerade revy
inför hans medvetande på ingen tid alls. Det fanns som en absolut helhet inom honom och han
log trots allt. Han visste att han nu måste göra sitt absolut bästa, det han tränats upp för. Ett
kanske underligt sätt att vara realist på.
Vad var det han hade känt och upplevt innan han gick in i huset. Han åkte ned med tuben och
förseglade golvet ovanför. Rummet innanför den tjocka betongväggen var borta och väggen
fanns nu bakom den öppna spisen.
En snabbgående grågrönt målad båt närmade sig huset. En av de komoflageklädda männen
sade: ”Jag tyckte jag såg någon gå in i huset”. Han gav en order till sina effektiva mannar att
5
omringa det omgående och söka igenom området. Det var en väldiciplinerad grupp hårdföra
män, skoningslösa och hänsynslösa med sina dödliga vapen beredda. Dödliga tankar och
vibrationer utstrålade från dem. De var ondskan personifierad.
”Ivan, vad tusan skulle du skjuta dem för, du har gjort ditt livs största misstag. Det hördes att
de bröt på ett främmande språk. Jag vet inte om jag kan rädda dig från bestraffning på något
annat sätt än att vi ljuger ihop en historia och det är för resten inte första gången. Om du inte
vore min bror skulle du vara död nu. Frågan är om det vi söker gick i graven med dem”.
Den grove bistre mannen talade med sin bror i vrede väldigt hårt och barskt, nästan lömskt.
De sökte igenom huset minutiöst, varenda detalj synades, de men fann ingenting som kunde
leda dem i något avseende. ”Förbannat också”, sade Ivan obehärskat.
”Vi har inte funnit någonting av något slag så det är lika bra att vi blåser ut stället.” De
apterade sprängenheter och gav sig iväg. De skulle troligtvis utlösa dem när de kommit en bit
bort.
Jojo hade hört och sett allt där han satt och kollade på övervakningssystemet. Han kände sig
säker för han visste hur välisolerad och säker bunkern han satt i var. Med tiden skulle han
bygga upp allt igen, men nu fick det anstå. Han fick inte röja eller visa sig på lång tid ännu.
Det blev en ordentlig smäll och allting under betongöverbyggnaden blåstes bort. Jojo hade
redan strypt bergvärmesystemet så att det var avskärmat tills senare.
Även om han kände sig lugn, för sina föräldrars död, därför att han visste att de skulle få det
bra så grät han nu av förtvivlan, sorg och saknad. Det var svårt att inte tänka på hämnd, men
han visste att han måste komma över alla sådana tankar för de var bara destruktiva och skulle
hindra honom att få kontakt med och leva i sanningen, i den verklighet han var en del av. Han
var oförberedd på sina känslor för han hade inte förstått att de skulle komma så här. Det var så
mycket han inte förstod ännu även om han visste svaren.
Något hans föräldrar alltid inpräntat hos honom var att aldrig besudla sina händer med andras
blod, alltså att ta livet av någon annan människa medvetet. Alla människor hade fått rätten vid
födseln att leva sitt liv enligt den fria viljans princip och det var avsikten med livet. Vissa
straff måste emellertid utmätas för att samhället skulle kunna fungera.
Han skulle, om han ville, kunna eliminera både männen och båten genom en knapptryckning.
En av wolfarna var redan på väg för att sätta en spårsändare i botten på båten. Varför den kallades för Wolf visste han inte, men så var det. Hans far hade fått ett litet arv att förvalta, mer
visste han inte.
Tänk om de hade börjat syna havsbottnen något hundratal meter ut i sundet, där kasernen låg
förankrad på sidan om leden på etthundratjugo meters djup. Det var en helt självförsörjande
enhet som hans pappa alltså blivit ledd till genom någon typ av inspiration som han varit
väldigt förtegen om. Det fanns en säkerhetsbox i kasernen som Jojo hade blivit instruerad att
öppna om något hände med dem. De hade gått igenom sådana detaljer många, många gånger,
så han var beredd.
6
Det fanns inga resurser i form av internationell bevakning längre så det var sparsamt med
möjligheter att upptäcka den av egen eller annan makt.
Hela händelseförloppet var nu avläst och dokumenterat genom ett fantastiskt tekniskt bevakningssystem. Han hade bara behövt styra objektiven och ge kommandon så skötte datorn
resten på ingen tid alls, delvis genom den stationära satelliten som var en mycket intelligent
anordning när det gällde att skydda sig själv för upptäckt. Det fanns program för alla tänkbara
och otänkbara situationer. Fartresurserna var astronomiska hade han förstått, liksom bestyckningen, det visste han.
Bunkern han satt i var belägen tio meter ned i urberget, alltså under vattennivån. Den hade ett
rum i mitten och fyra runt omkring varav ett var ett ekonomiutrymme för skötseln, mat osv.
Jojo satt i mittenrummet och tittade på bildskärmarna. Han hade tillgång till ett system som
var svårt att omfatta med tanken, vad gällde komplexitet.
Det hade varit skönt och ovanligt att få njuta av naturligt ljus och sol några dagar. Satelliten
hade följt båten med spårsändaren och nu befann de sig tydligen på den plats där de hade
sänkt segelbåten med hans döda föräldrar. Nu var det bråttom, de tänkte tydligen bärga båten
och kropparna i tro att de skulle finna något som kunde leda dem vidare.
Det låg några bärgningsfartyg vid platsen när båten kom fram dit. De skulle antagligen snart
börja dyka och fästa kablar. Det fick bara inte ske så han klädde sig i skyddsdräkten och gick
in i det första slussrummet och vidare till det han kallade för hangaren. Där låg den farkost de
kallade Liahona, ett namn som han snart skulle få en förklaring på. Det var ett ord som betydde kompass på ett annat språk.
Han äntrade snabbt kommandostolen och gav order om utslussning. Allt sköttes med automatik. De hade aldrig varit ute med henne tidigare för det fanns en enklare farkost, men av någon
anledning kände han nu att det var ok. Han hade gjort det automatiskt utan att tänka, så nu
blev han förundrad så där i baktanken . Båten, eller vad det nu var, passerade genom den
vattenfyllda tunneln och ut i sundet på ungefär sjuttio meters djup.
Väl ute knappade han in koordinatorerna han fått från satelliten och han såg och kände hur
båten accelererade. Plötsligt såg han ett ansikte av en mycket, mycket gammal man på
skärmen framför sig. ”Hej Jojo, sade mannen, ”Du känner inte mig, det gjorde inte dina
föräldrar heller, men jag har följt er, och speciellt dig sedan du föddes och nu är det dags för
mig att ge mig tillkänna. Gör nu bara som jag säger så skall vi träffas senare. Du känner att
det skall vara som jag säger, eller hur”.
”Ja det gör jag”, svarade Jojo.
”Bra, se till att du får in dina föräldrars kroppar i Liahonan, så sköter jag resten. Gå sedan till
kasernen och docka in där så kommer jag på besök. Du behöver inte förbereda något för min
skull, jag har full kontroll själv”.
Jojo funderade inte på vad som sagts eller konsekvenserna av det, det kändes riktigt och
normalt. Han såg nu på skärmen att han var strax inpå haveriplatsen och tände strålkastarna så
att det blev ljust som på dagen där utanför. Föräldrarnas kroppar låg strax intill båtskrovet såg
han när han skannade bottnen så han öppnade slussen och gav rätt impulser till en wolf som
hämtade dem.
7
De dykare som höll på att fästa kablarna backade skräckslagna ifrån platsen. Jojo låg med
Liahonan, kanske tjugo meter därifrån och fick indikation på att uppdraget var utfört. Han såg
med vidöppna ögon hur något kom ned uppifrån. Det såg ut som ett genomskinligt rör som
när det nådde båten blev alldeles vitt av ett bländande ljus. Något vitare hade han aldrig sett
tidigare i sitt liv, det spred sig som en upp och nedvänd svamp utmed bottenytan och båten,
vajrar, kablar och alla tillbehör bara försvann, liksom upplöstes och sedan var det över, inte en
bit av båten fanns kvar.
Han knappade in hemkoordinatorerna och de var på väg till kasernen. Någonting liknande
hade han aldrig kommit i närheten av tidigare.
Han strypte farten manuellt och gick bara med några knop. Föräldrarnas kroppar låg i slussen
och han ställde sig på knä bredvid dem och tittade undrande, längtande på dem. Han bad en
stilla bön för dem och grät. Väldigt tidigt i morse hade de varit fulla av liv och kärlek, men nu
låg de där, deras kroppar, för att bli till jord igen.
Trots allt kändes det tryggt att kunna inse det faktum som gällde, att deras medvetanden
fortfarande var intakta i deras andekroppar, men besynnerligt var det trots allt. För att den
fysiska kroppen, enbart den, bara var en klump biologisk, fysisk, kemisk, teknisk, mekanisk
materia var ett faktum och självklart för honom. Den var ett verktyg för anden, där medvetandet alltid fanns. Det kunde vilken intelligent person som helst räkna ut med lite ansträngning. Han rättade till deras kläder och lade dem på ett par, typ tältsängar som han tog fram
och övertäckte dem med några filtar.
Han undrade i sitt stilla sinne hur dykarna och de andra i båtarna däruppe hade uppfattat allt
de varit med om. De måste ju börja fundera ordentligt, förhoppningsvis. Men vad var det som
hade hänt. Nu fick han en tankeställare själv. Han hade varit så koncentrerad på det han skulle
göra att han inte reflekterat över det tidigare, men nu undrade han vad som skulle hända och
vem som skulle besöka honom.
Efter att ha slussats in i kasernen gick han in i vardagsrummet och satte sig bekvämt tillrätta.
Det dröjde inte länge förrän han hörde steg på väg mot rummet där han satt, utan att något
larm hade utlösts, så nu reste han sig snabbt ut stolen och väntade spänt.
En mycket, mycket gammal men vital man klev in i rummet och tittade på honom med ett
leende. ”Jojo, så ser du ut numera. Du känner inte igen mig, eller hur”, frågade han?
”Det är något bekant över dig men inget jag kan minnas, inte något konkret. Har vi träffats
tidigare”?
”Ja det har vi, men det var innan vi inte kunde ha våra sammankomster i Templet längre, då
innan förföljelserna började urarta. Jag lade redan tidigt märke till din speciella utveckling
och sedan har jag följt dig på avstånd och även dina föräldrar. De har inspirerats att förbereda
dig på ett speciellt sätt. Samma sak gjordes mot mina föräldrar och mig själv en gång i tiden
samt i andra delar av universum. Jag tror inte du kan ana vidden av det du kommer att få se
och uppleva ganska snart och omgående.
Jag heter Mattias, jag har förlorat alla mina nära och kära, min familj, mina barn, mina vänner genom infiltration och mord. Jag vet att det var tvunget att hända för att den fria viljans
8
lag inte fick ändras på och på grund av att vi inte var tillräckligt försiktiga. Vi kände oss för
säkra och slappnade av på vår vaksamhet. Nu får du ta över, det är din lott och ditt kall i det
här livet, det har jag blivit instruerad om på ett sätt som du kommer att förstå när jag har satt
dig in i problematiken. Du kommer då att känna igen och förnimma vissa andliga krafter och
kvalitéer du har, men inte förstått att använda och utveckla dem ännu.
Vi skall ha några dagar tillsammans med början nu, då du skall få all nödvändig information
och en mängd råd om livsregler och mycket annat. Vad säger du, låter det intressant”.
”Ja mycket”, svarade Jojo, som var alldeles mållös och inte kom sig för med att protestera i
något avseende. Vad var nu detta!
”Dina föräldrar har det bra, bättre än du eller någon annan kan ana så nu skall vi se till att
deras kroppar får komma till vila i vigd jord och det ordnar vi i morgon. Om du inte har något
emot det så begraver vi dem bredvid mina föräldrar och mina andra anhöriga. Jag ombesörjer
den delen. Vad säger du.”
”Nej inte alls, jag menar, jag vet annars inte hur jag skulle ordna den biten, jag har inga
erfarenheter”.
”Tyvärr har jag fått det i nästan alltför för hög grad, det har nästan blivit för mycket, så
mycket att jag höll på att göra mig själv olycklig i min ångest och längtan efter min hustru och
mina barn, mest av allt. En väldigt samlad attack och konspiration på olika platser tog bort
alla inom loppet av några timmar genom en djävulsk planering av skickliga människor, på sitt
sätt, inställda på hämnd och eliminerande, skoningslösa. Det gick inte och skedde inte som vi
hade trott utan drog ut på tiden. Och dessutom var det många bestämda skeenden som vi
trodde hade hänt men så var det inte. Vi bedömde fel och förstod inte att ingen skulle kunna
veta något i förtid.
Det var bara jag som överlevde därför att jag var ute för tillfället och det hade undgått dem.
Hur de nu lyckats få reda på något om dig och dina föräldrar är en gåta för mig och jag måste
gå igenom allt, precis allt som hänt för att kunna komma på det. Troligen kommer jag inte att
lyckas för jag kommer inte att leva så länge till, det känner jag, och jag längtar dit.
Vi ger oss av med en gång”, sade Mattias, ”ta med dig det du måste ha med dig, det absolut
nödvändigaste och personliga bara, men glöm inte boxen. Vi använder min Liahona och din
får följa efter eftersom kropparna ligger där redan. Jag har bara en släkting kvar, hon är i min
egen ålder och jag skall be henne ordna med begravningen”.
Det här är ju inte klokt tänkte Jojo när han såg hur de lämnade vattnet och flög med en
hastighet som var svindlande. Han sa ingenting, han bara observerade. Det fanns inte ord för
det han kände och upplevde. För att inte tala om höjden. Det verkade vara vardagsmat för
mannen som hämtat honom.
”Titta nu till snett ut till höger,” sade Mattias och saktade farten. ”Där har jag bott, för det
mesta, de sista åren”.
Jojo bara tittade och tittade och tittade förstummat, ett jättestort, tefat, ett rymdskepp, han
tittade nedåt och såg Jordklotet, långt där nere, som en vacker rund boll.
9
Han såg hur Mattias kopplade upp sig och en äldre dam, ett russin med pigga ögon, tonade
fram på skärmen. ”Hej Miranda, kan du hjälpa mig med att ordna för en jordfästning. Det
gäller kropparna av två invigda, så fort som möjligt och att de görs i ordning”.
”Det var roligt att se dig, Mattias, det var länge sedan. Jag antar att de skall ligga bredvid dina
kära. När kommer ni hit”.
”Vi är redan på väg. Vi landar på ditt ställe inom någon timme”.
”Ok, det var det bästa jag hört på länge, ni är välkomna.”
”Det är den enda släkting jag har kvar, förutom hennes barn så klart, men dem känner jag inte
så väl”, förklarade han. ”Hur känns det Jojo,” frågade Mattias sedan.
”Det känns lite spökigt. Så mycket har hänt, bara inom loppet av ett antal timmar, att det inte
går att sammanfatta och förstå ännu”, svarade han.
”Det kan jag tänka mig, men det kommer mera. När det värsta är över skall vi i lugn och ro gå
igenom allt. Det kommer mycket mer förstår du, du kan inte i din vidaste fantasi föreställa dig
det. Det är knappt jag själv kan förstå det”.
”Kustbevakningen här, välkommen Mr Mattias, knappa in koordinatorerna så lägger vi ut
rutten, sade mannen som syntes på skärmen, Greg var min farfar”.
”Jaha så fick han det sagt”, sade Mattias som nu hade tårar i ögonen. Tack skall du ha, jag
kommer aldrig att glömma honom. Jag hoppas att du är av samma kaliber, min pojke”.
”Jag tror det, det känns så”, svarade den unge mannen och kopplade ur, han hade fått svårt
med rösten.
Netcom som företaget hette, och Mattias hade ett stående gällande inresetillstånd och deras
flyg identifierades automatiskt.
De flög in över platsen för det forna NY, in mot Ohio och följde den utlagda rutten. Plötsligt
fick de sällskap av ytterligare några Liahonor och samme unge man som hälsat dem välkomna
tittade på dem i skärmen.
”Ni får ursäkta oss men vi måste få träffa dig live Mattias, det blir kanske vår enda möjlighet.
Bredvid mig sitter Luke Jr, Mike och Niklas, vi är söner till Luke, Chuck och Kaj”.
”Det var som tusan”, sade Mattias, ”då är Mike Mirandas pojke”.
”Det stämmer sade Mike, vi visar vägen och så landar vi på hemmamark”.
De landade bredvid varandra och Miranda hälsade dem välkomna med tårar som rullade
nedför de rynkiga kinderna. Hon såg underbar ut och Jojo kände ett stygn i hjärtat när han fick
en varm och hård kram av henne.
10
”Min pojke”, sade hon, ”jag deltar i din sorg. Allt är förberett och det kommer snart några
bröder och systrar som tar hand om dina föräldrars kroppar och så sker begravningen i
morgon, här på vår begravningsplats. Ser du templet där borta, det är det vackraste vi har på
Jorden just nu.
Det var dit som Adam kom tidigare för att lämna alla nycklar till den sista tidshushållningen.
Det är därför man håller på att bygga Templet i det gamla Jerusalem just nu. Du kan inte ana
vilka tragedier som har förevarit det, men allt är utstakat och måste hända”.
De andra stod tätt intill dem och förstod nu att det här var ett allvarligare menat besök än de
hade trott. De hälsade på varandra och alla tittade speciellt på Mattias som nästa var en kultfigur för dem och som de längtat att få se och träffa under hela sin uppväxt. Nu var de vuxna
nog och gediget utbildade såvitt man kunde förstå.
”Det här är Jojo”, sade Mattias och presenterade honom för de andra. Han är förberedd och
kallad att ta över efter mig om några månader, så ni kanske får tillfälle att träffa honom igen,
vem vet. De hälsade varmt på varandra och de tittade respektfullt på Jojo som började få en
aning om och känslor för det som skulle komma, det liksom växte en medvetenhet inom
honom och det kändes genom utstrålningen både från kroppen och ögonen. Mattias förnam
det väldigt starkt och tänkte: Jag har inte haft fel eller gjort fel. Han kände sig nöjd och trött
ända in i själen.
”Nej nu måste vi slå oss till ro, eller hur Miranda”, sade han.
”Ni är välkomna upp allesammans, kom så äter vi en middag tillsammans, jag skall be Lukas
ordna med det, det är min allt i allo nu för tiden när det gäller ranchen och skötseln av allt
annat. Jag är för gammal för att orka med något själv numera och Mike har sitt jobb att sköta.
För oss väntar snart något bättre”, sade hon till Mattias och stötte till honom med armbågen i
sidan enligt gammalt maner. Mattias log när han tänkte på första gången de träffades och
tittade kärleksfullt på henne. Visst var det så, hon hade helt rätt. Han kom ihåg henne som hon
var den första gången de träffades, då, när han fick sin första lektion i erfarenhet och känslor.
Det blev en mycket speciell kväll för de yngre männen när både Miranda och Mattias berättade om deras eskapader. Att få höra allt detta live var något som aldrig skulle släppa sina
avtryck i deras medvetanden. Det var vittnesbörd som satt som gjutna i hjärnbarken resten av
deras liv och ändå, de hade sett mindre än Jojo hittills.
Miranda och Chuck hade, på den tiden, köpt ett landområde som de kallade ”The garden of
Eden”, ett väldigt vackert stycke mark, en gammal liten och sliten hästranch som de ställde i
ordning. De hade byggt ett stort boningshus på en kulle och därifrån kunde de se ut över
ägorna och den lilla sjön nedanför.
Som sagt, de hade haft en fin kväll tillsammans och var väldigt trötta när de tre unga männen
lämnade för sina arbeten. Nu satt de där ensamma, Mattias, Miranda, Luchille och Jojo. Luchille var Mirandas dotter, i samma ålder som Jojo och det var ingen tvekan om att de fattat
tycke för varandra.
11
”Ja Mattias, det har varit en trevlig kväll, en av de bästa jag haft på sista tiden, på länge. Jag
förstår att du kommer att få det jobbigt en tid framöver, men det är det värt, eller hur”, sade
Miranda
”Absolut, och det skall bli skönt att lämna över ansvaret till någon annan och att få göra ett
avslut. Du Jojo kommer att få axla ett, får jag säga, imperium, på sätt och vis, för det är vad
det är. Det finns nu bara ett land på jorden som är självständigt och relativt fritt från yttre
påverkan, och så var det menat att bli från begynnelsen. Efraims arveland, där vi befinner oss
just nu. Här finns det en andlig grund och övertäckning hos människorna som inte finns någon
annan stans i världen, det som är kvar av den, och så kommer det att förbli. Här finns den oas
som du kommer att behöva.
Många människor kommer att vilja komma hit även fortsättningsvis och i det sammanhanget
har du ditt kommande jobb, bland annat. Tiden är kort, så du kommer att få ta i för alla krafter
när det gäller att ordna förutsättningar. Du skall bekämpa ondskan var den än finns.
Du äger ett stycke mark bredvid Mirandas, här, och där kommer ditt hem att vara fortsättningsvis, när du inte är igång och jobbar. Du har säkert redan förstått att avstånden inte är
några problem för dig längre. Du kan pendla vart du vill dagligen. Jag kommer att se till att
det byggs ett hus på din mark, det kommer att bli speciellt men det får du stå ut med. Det blir
din hemgift”.
Jojo hade inte sagt så mycket men lyssnat desto mera och nu summerade han allt och drog
sina slutsatser.
”Det låter bra. Jag har hört vad ni har talat om och sagt i övrigt och tror jag att jag förstår
vidden av det hela. Spiken i kistan är att jag har mina föräldrars kroppar begravda här om jag
får uttrycka mig lite krasst. Förutom att jag inte har något val så känns det riktigt och jag är
villig att ställa upp. Det är så mycket som hänt i dag och att bara säga i dag är nästan för
mycket”.
”Förlåt, förlåt, förlåt mig Jojo, jag förstår att jag tagit för mycket för givet och kört över dig,
det har varit tanklöst av mig. Det har inte varit min mening, men jag har fått mina intentioner
på ett andligt definitivt sätt och har inte kunnat agera annorlunda. Du kommer att förstå det
bättre om några dagar”.
”Mattias, det är helt och fullt ok”, sade Jojo, jag kommer att trivas här och med min uppgift,
det känner jag på något sätt. Jag kan inte rå för att jag känner en liten irritation men den får
jag väl ha kvar tills jag får lite mer kött på benen”.
Mattias tänkte i sitt stilla sinne att det här blir bättre än jag trodde och han såg att Miranda
tittade, nu mer intresserad och uppmärksamt på Jojo. Det här var en ung man som skulle veta
vad han ville i framtiden och förmodligen driva igenom sin vilja med besked. Vad Luchille
tyckte stod fullt klart i hennes öppna okonstlade ansikte och Miranda smålog, hon kände sin
dotters envishet och starka vilja, tillika målmedvetenhet. Jojo var redan såld, intresset syntes
lång väg och Luchille kände Jojos intresse i hela kroppen, det kallades utstrålning.
Det hade varit en lugn och mycket andlig ceremoni vid begravningen som avlöpte utan några
incidenter. Mattias hade nämnt, i sitt tal, en del som föregått den här situationen och hade
12
även några personliga minnen av Jojos föräldrar och av honom själv. Det kändes lugnt och
fint och Jojo var harmonisk när de skulle lämna.
När de var beredda att kliva in i Liahonan hade Luchille, som hade varit minst sagt rastlös,
något att säga.
”Jojo får jag tala med dig innan du åker iväg”, frågade hon.
”Naturligtvis”, svarade han och såg glad ut. De gick en bit åt sidan.
”Jag kanske inte gör rätt nu, må Gud förlåta mig, men jag känner att jag skall göra det. Jag
tror att du tycker om mig, det hoppas jag i alla fall, och om du vill så väntar jag på dig. Jag
vill bli din hustru i Templet för all tid och evighet genom förbund och vill umgås och förbereda det med dig.
”Du har mitt löfte”, svarade Jojo och kände sig överväldigad. ”Du har mitt löfte”.
Han hade redan övervägt tanken kvällen före och under natten.
Hon kysste honom innerligt. ”Det var första gången jag kysst någon, Jojo”, sade hon och han
var minst sagt överväldigad och tittade på henne med andäktigt allvar.
”Det var som----”, sade Mattias och Miranda stötte till honom med armbågen i sidan och log
hela hon. ”Jag förstod det i går”, sade hon, och jag har inget emot det. Men det gick snabbt.
Och så bar det iväg. De lämnade den ena Liahonon kvar och använde Mattias.
”Vi måste tillbringa några dagar i Tefatet”, sade Mattias, ”och du måste informeras om allt
som hänt hittills och lite till och det kommer att ta tid att smälta. Det är snart etthundra års
händelser och erfarenheter att gå igenom, så det kommer att ta lite tid. Jag är övertygad om att
du kommer att finna det intressant. Det är mycket som fungerar fortfarande och en hel del
som ligger i malpåse. Vissa ställen och platser vill jag inte se längre, så det blir din sak att
ställa dem till rätta.
De som lyckades till nittionio procent att stoppa oss måste vid det här laget vara döda av
åldersskäl men tydligen finns det kvar en ärvd prioritet för den organisationen att arbeta
vidare på i samma projekt. Jag är helt övertygad om att det är hämndtankar som ligger i
grunden. Med tanke på vilka resurser och värden vi slog ut så har jag en viss förståelse för den
sortens tankar om man nu inte har kommit längre i sin andliga utveckling, men jag är ändå
förvånad.
Nu har deras arbete med all säkerhet fått en helt ny dignitet och målmedvetenhet i och med
det som hänt dig och din familj Jojo. För att nu inte tala om det som hände vid deras försök
till bärgning. Nu vet de att de har något stort och för dem främmande, en annan och ny
teknologi, att kämpa emot. Ett paradigm som inte kommit dem till dels ännu och de har
tydligen inte en aning om vad som komma skall utan tror och tycker att allt som händer är
naturligt.
Men så är det för de flesta som lever på Jorden just nu”, berättade Mattias, ”alltså naturligt.”
13
”Ja, och Newton ligger väl och vrider sig i sin grav just nu, och vill vara med, han hade helt
rätt i sina alkemiska tankar, rörelsen, kraften, är svaret på allt, urkraften i den fysiska världen,
för att skämta till det lite”, sade Jojo. ”Allt löper så att säga på magnetfält, Perpetum Mobilskt, och styrs av andlig intelligent kraft.”
De hade hållit på, i nu tre dagar och Jojo var sprängfylld med information och i samma mängd
överväldigad. Han hade inte i sin vildaste fantasi kunna ana vidden av det som förevarit hans
besök hos Miranda.
”Jag har inte kunnat ta av mig det här armbandet med klockan på i alla dessa år, men nu är
den lös och det är din tur att bära den, Jojo”, sade Mattias och fäste den på hans handled.
”Var det den du fick på Giganten”, frågade han.
”Just det, och nu har du direktkontakt med sfärskeppet Eternity, kan du smälta det”.
”Det är genom den som jag fick veta att dina föräldrar och du var några av de utvalda för
denna sista tid, kallade speciellt, men inte i andevärlden och det finns några till men det råder
inte jag över. Ni har alla speciella saker att utföra inom specifika områden, även om jag har
fått utföra förberedelserna. Nu äntligen förstår jag att det inte var någon slump att jag överlevde, inspiration, vägledning och beskydd. Jag fattar inte att vi kan vara så blockerade ibland,
som vi är och det ganska ofta. Det som händer i andevärlden råder inte vi över, utan vi är
underordnade. De vet allt enligt planen.
De satt och tittade ned i plasmakammaren, på deras planet Jorden, och såg hur unik den var.
Det stod helt och fullt klart för dem att det var, bland annat, ur matematisk synpunkt, en
omöjlighet att alla specifika förhållanden som gjorde det möjligt för allt att fungera som det
gjorde, skulle kunna fungera utan Gudomlig påverkan och framför allt utan en skapelseaspekt.
Evolution fullt ut var en fruktansvärt ofullkomlig tanke, tanklöshet, brist på sammanfattning
och detaljseende, granskning. Det mänskliga förnuftet, intelligensen och förståndet var inte
utvecklat nog för att kunna förstå och acceptera det rätta förhållandet. Även om vissa människor upphöjde sig i sin självgoda förmätenhet och sade sig kunna det.
Det var förunderligt, detta med människans psyke och förstånd tillika medvetenhet,
kombinationen mellan den fysiska hjärnan och anden, detta med att allting kunde upprepas år
efter år, kunskapsmässig inlärning genom läsning om och om igen, men alltid likadant, för att
inte någon tillbakagång eller glömska skulle förändra beteendet till något sämre. Det var bara
upprepning och upprepning som ledde till framåtskridande, annars blev det stillestånd eller
dekadens. Gärningarna intill änden avgjorde.
”Hur kan någon människa tro att Jorden och allt vad som finns därpå skulle ha tillkommit av
en slump, om man tänker till och rannsakar alla system och den biologiska mångfalden och då
menar jag alla system in i minsta detalj. Så lång tid har aldrig funnits, så att det skulle kunna
ha varit möjligt. Det är ju dessutom helt absurt och ologiskt även korsvetenskapligt”, sade
Jojo. ”Skulle vår planet, mitt i universum, i ett solsystem, av en slump evolutionerat fram all
denna fantastiska mångfald och komplexitet inom växtriket och djurriket för att inte tala om
människan som kan se i färgtelevision och fundera över Gud m.m. Nej grundingredienserna
och positionen för den här planeten passade in i Gudarnas planer för sina andebarn. I förhållande till vad, vet vi inte, men det finns både onda och goda krafter i universum har vi fått lära
oss, och det finns världar utan gräns och evigt fler planeter än sandkorn på Jorden.”
14
”Jag håller med dig”, sade Mattias, ”du behöver bara syna människokroppen eller vilken annan biologisk kropp som helst så förstår man att det är så, men nu är det så att jag vet att det är
en skapelse och en mening med jordelivet som ligger bakom allt. Känner du dig redo för att ta
itu med din uppgift. Jag har gått igenom detta hela mitt liv och står fortfarande på samma
fundament och ståndpunkt”.
”Absolut”.
”Bra, då lämnar jag dig här och nu. Du kallar upp din Liahona när du är redo och har gjort
upp dina strategier. Jag finns till hands än så länge om det skulle knipa. Hoppas förresten att
jag får komma på ditt bröllop innan jag lägger näsan i vädret”.
”Du är välkommen, kanske snart hoppas jag, du blir ju kvar för att leda bygget, eller hur”,
sade Jojo.
”Hmm”, sade Mattias och gav sig iväg. ”Vi ses snart igen, lycka till”.
Mattias kände sig verkligen befriad och glad, han hade gjort sitt och ett avslut.
Mattias kom tillbaka och sade, ”innan jag ger mig av är det en sak jag vill kolla, kom hit”,
sade han och satte sig vid kammaren.
Han satte sig vid kontrollpanelen och tillverkade en metallisk dank i centrum av plasmakammaren. Den hade en väldigt hög densitet men flöt nu i tyngdlöshet.
Jojo hade satt sig mitt emot honom på andra sidan kammaren, ungefär fem meter ifrån.
”Du ser danken där i centrum, eller hur”.
”Javisst”, svarade Jojo.
”Titta på den en stund och blunda sedan och när du blundar skall du tänka på den så att den
finns som en bild i ditt medvetande, någon minut. Sedan öppnar du ögonen, tittar på den och
vill att den skall flytta sig till min sida, har du förstått”, sade Mattias.
Jojo tittade undrande på Mattias och sade sen att han skulle göra det. Han kände att något speciellt vidrörde hans aningar. Han erinrade sig plötsligt tankar och känslor, kanske drömmar
han haft under sin uppväxttid och nu blev de verkligen närvarande, medvetna.
Han såg och kände, som ett vitt ljus inne i huvudet, när han koncentrerade sig, som ett medvetande i medvetandet på något sätt, det gick inte att förklara rationellt. Han blev rädd för det
som hände och tittade upp på Mattias.
”Jag vet inte vad som händer i mitt huvud men det är obehagligt med medvetna styrda
tankar”, sade han.
”Titta nu på danken och låt din vilja vara med”, sade Mattias. ”Den skall till min sida”. Han
hade sett den aura som plötsligt visade sig runt Jojos huvud.
15
Jojo tittade på danken som for iväg rakt mot Mattias och de blev lika rädda bägge två över det
plötsliga resultatet, även om Mattias förstod att det han trodde och hade anat var riktigt.
Jojo satt bara och tittade utan att förstå.
”Jojo, det där är en av dina gåvor, bara en, och du har fler med samma utgångspunkt. Nu när
du vet så skall du jobba med dem, svaren kommer att komma intuitivt till dig under meditation. Du kan sända tankar, andlig energi som påverkar sinnen och materia, nu åker jag på
riktigt, vi ses”, sade Mattias och gav sig leende iväg.
”Du behöver egentligen inte ha klockarmbandet”, sade plötsligt en röst till Jojo. ”Vi kan kommunisera utan det, men ibland kommer du att få korta informationer och då är det bra att ha i
alla fall.”
”Är det Eternity”, frågade Jojo andäktigt.
”Det stämmer, jag heter Orim och har tilldelats dig som budbärare. Lev ett rent liv, lyd lagen
och profeterna och lev upp i fåfängligheten med stor måttfullhet så får du behålla dina gåvor
och utveckla dem. Meditera och ha goda tankar så får du insikter tillbaka och bekräftelser på
dina undringar om det är meningen att du skall ha det. Misströsta aldrig, du får alltså bara det
du skall ha, men det finns nästan ingen limit om du kan fatta rätt beslut. Lev väl så hörs vi
igen”.
En något omtumlad Jojo satte sig ned i en av de komfortabla vilstolarna och blundade. Han
var alldeles matt och somnade handlöst. Han sov och sov och sov. När han vaknade tolv timmar senare tittade han sig omkring och tänkte att det var en enorm dröm han hade haft. Han
kände ett stick under armbandsklockan och tittade på tavlan där det stod. ”Du har inte drömt.”
Jojo satt kvar i stolen och kände efter, han samlade tankarna kring intrycken. Han växte i
medvetenhet till en gigant i den sfär, han befann sig i. De flesta människobarn, deras andar,
deras medvetanden, var fångna i sina illa medfarna kroppar, verktygen som kanske hade
utvecklats på ett sämre sätt än som var meningen och därför var de behäftade med tillslagna
bromsar, som skuld, trångsyntet, dåliga samveten, okunskap, dåliga drifter, abstinens, girighet, självgodhet, hat, avundsjuka, högmod jämte fysiska sjukdomar och missvisning i all
oändlighet. Sådant som hindrade det livgivande andliga ljuset, materian, att pulsera i kroppen.
Allt som kunde påverkade kroppen negativt, i tid, upp till tredje generation, var mycket svårt
att lägga bakom sig. Därför behövdes uppfostran och undervisning i familjen, bland goda
föredömen, och genom en lag och livsregler som ledde fram till ljuset.
Han övervägde och tänkte att all den här kunskapen var nog inte till för enbart det här krassa
livet, och det han skulle göra, utan för något annat som väntade därefter. Det hade förresten
redan bekräftats av Orim och genom Mattias berättelser. Tänk att inte fler allvarligt brydde sig
om att rannsaka livet som sådant.
Han började titta på de informationer han hade om tillverkningen, om det sociala programmet,
om jakten på dem som levde på laglöshet, men han måste börja med dem som mördat hans
föräldrar och nysta upp den härvan. Logiken sade honom att det skulle leda honom till de
stora gamarna. Eftersom Greg och alla de andra var döda måste han själv få reda på vilka som
16
skötte ruljansen nu. Under alla omständigheter var de, de enda som brydde sig numera och
som skötte jakten på dem över hela klotet.
Jojo tänkte, att, visserligen är människans agerande ofta förutsägbart beroende på situationen
och de personliga omständigheterna i övrigt, men nog måste skeendena vara medvetet styrda i
hög grad.
Han hade tagit upp sin Liahona och gav sig i väg till Mattias, om han nu var på plats. Det var
han, och det var Miranda och Luchille också.
”Hur känns det”, frågade Mattias och tittade forskande på honom.
”Bara bra”, svarade Jojo, ”jag fick information och talade med Orim som är min kontakt på
Eternity.
”Säj inte mer, det räcker”, sade Mattias. Miranda och Luchille tittade undrande på dem.
”Jag tänkte be om tillstånd att ta Luchille med mig några dagar. Vi vet bägge två hur vi skall
förhålla oss så ni behöver inte vara oroliga. Vi skulle inte våga gå för långt, någon av oss.
”Jag är inte ett dugg orolig”, sade Miranda skrattande, ”så din begäran beviljas. Mattias och
jag skall också försöka sköta oss”, sade hon och tittade skälmskt på honom. Hon var sig lik.
De förberedde sig för resan eller uppdraget och gav sig iväg mot San Sebastian. Det var där
som massmordet hade skett. Mer än nittio procent av Netcoms personal hade varit där för att
fira sina framgångar som en liten extra tacksamhetsgest från Mattias och de andra. De hade
förgiftats på samma sätt som Mattias, Zeb och Niklas föräldrar hade blivit mördade. Över
etthundrafemtio personer, både barn och vuxna. De enda som överlevt av personalen var
några äldre trotjänare som stannat kvar hemma vid anläggningen. Mattias var tvungen att
sticka iväg på ett absolut nödvändigt möte eftersom han ville låta alla de andra ha trevligt.
Det han fann när han kom tillbaka går inte att beskriva med ord. Nu var det tabu att över
huvud taget tala om det. Såren i själen var dolda under en skör dimridå. Mattias försökte bara
se framåt och höll dem levande i minnet. Han hade svårt med att dra en gräns bakåt.
-----------------------------------------------------
De satt i manöverstolarna bredvid varandra och kände sig mycket bra till mods. Luchille var
en vacker flicka, kvinna och Jojo såg absolut inte sämre ut. Båda var intellektuella och hade
en hel del under pannbenet så förutsättningarna var bra för dem.
Jojo tittade på henne med vilja och tänkte, jag älskar dig Luchille. Hon satt och tittade på
honom.
”Vad sade du ------ men du sade ju ingenting”, utbrast hon förvirrad men lycklig.
17
”Räckte det inte med att jag visade mina känslor för dig”, frågade han skrattande. Nu visste
han hur han skulle använda begåvningen. Det var ett visst speciellt tankesätt som utlöste
kraften.
”Jovisst, men det kändes som om du talade till mig inne i huvudet”.
”Det gjorde jag också, det är en begåvning som jag är född med. Vi gifter oss så fort som vi
kan, när vi kommer tillbaka om några dagar. Du kan tala med din mamma så ofta som du vill.
Det är bara att koppla upp sig. Han kände hennes tankar lika starkt som han kände sina. Hon
kanske inte kände till sin egen kapacitet ännu.
”Bra, jag kan de där bitarna. Jag har flugit med Mike en hel del så säg till vad du behöver
hjälp med. Du skall veta att jag har en ganska bred praktisk utbildning. Min pappa var en
hårdför man och lät mig pröva på det mesta i kampsport och annat liknande, speciellt inom
marinkåren. Jag var ofta med honom i hans arbete”.
”Kan tänka mig det. Mattias har berättat en hel del om din Mamma och Chuck så om äpplet
inte har fallit för långt från trädet är du något att räkna med, jag känner det”, sade Jojo. ”Jag
älskar dig mer och mer.”
”När vi kommer till San Sebastian så ger vi oss inte till känna, som dem vi är, vi tar in på
hotellet som turister”, sade Jojo.
”Jag har varit där ganska ofta och känner till omgivningarna mycket väl. Visserligen var det
några år sedan så ingen skulle känna igen mig nu. Jag har liksom förändrats en hel del”, sade
hon och sneglade på Jojo. ”Jag kommer även ihåg kasinot ganska väl, för det ansvarade pappa
över.”
”Nu skall vi se här”, sade Jojo för sig själv. ”Marken med huset på är friköpt och det är
kasinot också. Skatter och avgifter är betalda. Allt är satt under förvaltning hos en advokat på
banken och kommunen har fått betalt utan fördröjningar. Det här skall bli spännande. Vi
släpper av oss själva på natten och lägger Liahonan på bottnen långt ut. Vi har overallerna på,
de är snygga, och vi använder våra specialryggsäckar.”
Det började skymma och mörkret kom väldigt snabbt. De skannade bottnen utanför bryggan
men fann inget underligt så de slog in koordinaterna och satte sig själva på land en bit bort på
sidan om bryggsystemet. Luchille hade varit här tidigare och kände igen sig.
”Huvudbyggnaden ligger rakt upp, på toppen av sluttningen”, berättade hon för Jojo. Det var
på sluttningen, den flacka delen, som de hade festen på där alla dog av förgiftningen. Giftet
verkade snabbt efter en kvart ungefär, så alla hann dricka av något. All dryck var förgiftad så
massmordet måste ha varit väldigt väl förberett. Det var bara tur att Mamma inte var med för
det skulle hon ha varit. Mattias blev aldrig sig själv efter det som hände. Inte förrän nu.”
De hade kommit upp från den branta sanddynen närmast stranden och såg nu den vackra
upplysta huvudbyggnaden. Den var verkligen vacker och låg vackert. De gick över den
gräsbevuxna slänten, kanske etthundrafemtio meter på sidan om vägen som gick ned mot
bryggtrapporna och de stora båthusen.
18
En storvuxen man kom ut på huvudtrappan med en flaska i handen som han halsade ur. Han
släpade på ett kvidande bylte och slängde det nedför trappan ut på sandplanen.
”Värdelösa gubbjävel”, vrålade han, raglade ned för trappan och började sparka den han hade
slängt ned.
”Jojo hade känt igen den rösten och kände sig väldigt upphetsad. Hjärtat slog som aldrig förut.
Han slängde sig framåt och rusade fram mot den sparkande, tog tag i hans hår och slog ett
slag mot honom av alla krafter. Mannen fullkomligt flög genom luften och landade på rygg en
bit därifrån. Han lyfte upp byltet i famnen och sprang tillbaka till Luchille som fortfarande
stod som handfallen och tittade på. Jojo som blåste på sina knogar.
De drog sig bort in i mörkret och Jojo lade ner mannen på marken bakom några buskar. Han
var i alla fall vid liv.
”Det är definitivt ingen idé att vi försöker ta oss in i huset”, sade Jojo. ”Hur är det med
honom”, frågade han Luchille som undersökte mannen.
”Det är inget vidare. Jag känner igen honom, det är Pedro han var arbetsledare för skötseln av
gården när jag var här. Han måste vara mycket gammal nu. Hur kan man misshandla en så här
gammal man”, undrade hon.
”Han var med och mördade mina föräldrar,” sade Jojo som inte kunde släppa tankarna på den
man han slagit till, ”han heter Ivan. Vi har hamnat mitt i getingboet. Vi har antagligen även
med massmördarna att göra, det är inget tvivel om den saken. Han måste komma under vård
snabbt. Det finns bara en möjlighet och det är att bära ned honom till Liahonan och sedan till
sjukhuset. Vi måste plantera honom någonstans utanför någon akutintagning.”
De småsprang ned till stranden och Jojo gav signal till Liahonan som kom upp snabbt och tog
emot sin last. De tog båtvägen till en brygga nedanför sjukhuset och gav order om tillbakagång. Jojo bar Pedro uppför backen och Luchille kollade om någon hade sett dem men det
verkade inte så. De lade honom försiktigt framför akutingången, bankade på dörren och
rusade därifrån. De såg hur dörren öppnades och det blev en väldig rusning när de kände igen
den medvetslöse misshandlade gamle mannen.
”Det är bäst vi sover ute någon stans över natten och tar in på hotell i morgon förmiddag, eller
hur Jojo,” sade Luchille.
Sagt och gjort. De hittade ett bra ställe att sova på, en liten gräsplätt vid en gammal brygga så
där lite avskiljt och det låg ett litet hus inte så långt därifrån.
De vaknade av att en massa människor pratade högljutt en bit därifrån. De kröp ur sina
sovsäckar och tittade bort mot huset. En bil hade kört fram mot huset och flera personer
hjälpte en gammal man med omlindat huvud ur bilen. Han kunde nätt och jämt gå utan var
tvungen att ha hjälp.
”Jag tror inte att det är sant”, sade Jojo och ruskade på huvudet.
19
”Men det är det”, sade Luchille och skrattade trots allt. Det är Pedro och ingen annan. Nu blev
de föremål för människornas intresse, de hade gjort intrång på deras ägor och ropade att de
bad om ursäkt.
De rullade ihop sina sovsäckar och gick fram mot huset.
De frågade vänligt vad som hade hänt. Pedro som hängde på några yngre mäns starka armar
fick syn på Luchille och tittade stint på henne med sitt enda seende öga. En grimasch drog
ihop hans ansikte och han sade, ”Madimoselle Luchille”
”Känner du verkligen igen mig Pedro”, sade hon.
”Ett så vackert ansikte kan man bara inte glömma även om det blir äldre”, sade han. ”Har ni
kommit tillbaka nu”, frågade han glädjestrålande, så gott det gick. Jag trodde alla hade dött.”
”Pedro, ingen får veta att jag eller någon annan är här. Vi såg när de kastade ut er nedför
trappan och misshandlade er. Vi tog er till sjukhuset.”
”Jaså var det ni som var änglarna, annars hade jag dött,” sade Pedro
”Du hade dött om inte Jojo, här hade stoppat honom att sparka dig,” sade Luchille.
Han tittade noga på Jojo och bugade sig för honom.
”Vi skall inte svika er, vi skall inte röja er närvaro här”, och så sade han något till de yngre
männen som sträckte fram sina händer till Jojo som tog dem.
”Vi kommer att bo på hotellet vid Plazan, och om ni har något att meddela oss är ni välkomna, men tala inte om för någon att vi är här. De kommer säkert att undra vem det var som
attackerade dem,” sade Luchille.
”Pedro, pappa, kommer inte att vara ensam,” sade en av de unga männen bistert och tog fram
en pistol från bakfickan. Det finns fortfarande heder kvar. Han hette Miguel.
Jojo och Luchille lämnade dem efter att ha utbytt några strategitankar, och vandrade upp mot
centrum. De såg ut som vanliga turister där de släntade uppför backen som ledde ned till
hamnen.
”Visst är det vackert Jojo, med alla dessa färger och blommor för att inte tala om lukterna, på
både ont och gott. Här hade nog Mattias och de andra många fina dagar.”
De tog in på hotellet i ett par rum som vätte mot den öppna platsen och mot kasinot.
”Vi måste ut på stan och köpa lättare kläder. Skall vi hyra en bil eller något annat fordon,”
frågade Jojo.
”Vi hyr en gammal bil,” sade Luchille.
Varken Pedro eller någon annan har avslöjat den förseglade anläggningen under huset. Bara
han och någon till som är död nu visste om den. Han har skött allt ensam fram till för något
20
halvår sedan då de tog sig in i huset med våld i tron att vi alla var döda. Det är alltså oklart
vem eller vad som gjorde att de kunde få nys om dig och dina föräldrar Jojo.”
”De hade tydligen fått reda på mina föräldrar men inte mig,” sade Jojo. Jag har funderat
mycket på det och när jag nu fått veta att även Pedro fått sin månatliga ersättning hela tiden
kan det bara vara banken som är den gemensamma faktorn så det är där vi skall söka svaret på
problemet. Känner vi någon person som är bra på banker, data och sådant. Vi är ju tvungna att
börja från början igen.”
”Vi grunnar på det ett tag, men nu gör vi en tur på stan i all enfald och köplust.”
De gav sig ut hand i hand på sin shoppingrunda och såg lika förälskade ut som de var. De
kunde äta upp varandra med blickarna. Ingen kunde se vilka krutdurkar och energiknippen de
verkligen var och dessutom med skarpa hjärnor. Några att räkna med. De hade var sin lättare
ryggsäck med en mängd finesser och special i.
Det syntes att Luchille älskade att shoppa och allt hon provade passade hon i. Jojo blev
alldeles till sig i trasorna när han följde henne. Hon var verkligen spirituell och spontan i sin
nyfikenhet på allt och alla men hon hade disciplin och köpte bara det hon behövde men
provade allt. Det här var inte Jojos grej men hon gjorde det till en intressant tur.
Och sedan när de satt på patian och åt en god frukost med alla tillbehör, sade hon. ”Jag har
funderat en del på detta med banken.”
”Jag med sade Jojo,” och de brast ut i ett gapskratt när de omgående förstod komiken i det
hela. Trots allt kul de haft hade de planerat, undermedvetet eller på sidan om det de gjorde,
och funderat på det verkliga problemet.
”Vi passar för varandra, eller hur,” sade Jojo och tog hennes händer i sina. ”Jag älskar dig och
vill gifta mig så fort vi kommer hem. Vill du bli min hustru Luchille.”
”Ja det vill jag,” sade hon med tindrande ögon.
”Då så,” sade Jojo och tog fram ett etui med en fantastisk vacker dyrbar ring som han gav
henne. Du såg inte när jag köpte den, eller hur.”
”Och du såg inte när jag köpte den här,” sade hon och tog också fram ett etui från samma
affär. ”Vi måste ju ha var sin.”
Förlovningen var ett faktum. ”Jag ringer mamma och Mattias så att de för förbereda för en
vigsel och en fest, skall vi säga om fjorton dagar om vi nu kan stå ut så länge.”
”Det kan vi sade Jojo, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, heter det.”
De hade haft en fantastisk dag och kväll dagen före. De satt nu och åt frukost och tittade på
folk runt omkring dem.
”Titta försiktigt snett bakom dig till vänster”, sade Jojo som om de pratade som vanligt. Det
där är två bröder som går mot kasinot. Mördare. Den ene av dem var alldeles blå i hela
ansiktet och hade näsan i ett paket av plåster.”
21
”Du måste verkligen ha fått in en fullträff,” sade Luchille med ett hjärtligt skratt när hon såg
hur komisk mannen såg ut. Det var ingen liten kille heller. Är du så stark,” sade hon och
tittade på honom med en ny insikt. Hon hade aldrig riktigt tänkt på hur muskulös han var eller
riktigt observerat de breda axlarna. Nu blev hon konfunderad över hur hon omedvetet
bedömde eller hade bedömt honom tidigare. Det var så mycket hon inte brytt sig om. Hon
hade känt den andliga utstrålningen och känslan och nu hade hon fått så mycket mer. Vilka
tankar i en så här allvarlig situation. Hon var en varmhjärtad komplicerad personlighet.
Jojo kunde avläsa hennes tankar och kände sig nöjd.
”Vad sitter du och ler åt och ser så lycklig ut för,” sade hon till Jojo och förstod plötsligt att de
kunde avläsa varandras tankar. Jag är så lycklig för att jag träffat dig Jojo, jag älskar dig över
allt annat på jorden,” sade hon och slängde sig över bordet med tårar i ögonen. Som tur var
hade det mesta dukats av redan men några fat och andra saker åkte ned på marken med en
massa skrammel. Både personal och gäster tittade både irriterat och roat på dem. De hade viss
förståelse för utbrottet. Nyförälskade. Jojo var alldeles röd i ansiktet och kände sig generad
men Luchille var inte det minsta generad, som vanligt.
Jag måste börja skriva dagbok tänkte Jojo. Sånt här måste bevaras till eftervärlden, i alla fall
till de egna barnen.
De hade nu lite omtumlade kommit upp på rummet efter allt stohej. Luchille ringde hem som
de kommit överens om och allt skulle arrangeras lovade Miranda. De skrattade högt bägge två
hörde Jojo från det andra rummet, men låt dem hållas tänkte han. Men inget prat om deras
uppdrag över telefon, det var ett måste och det hade han förklarat för dem.
Han började tänka och planera. Banken som skötte affärerna eller den ekonomiska delen låg
inte så långt ifrån hotellet. Någon eller några måste vara involverade på kontoret och nu när
de hade sett Ivan fanns det ingen tvekan längre.
”Vi måste avlyssna deras telefonkommunikation på kasinot och i huset”, sade Jojo, ”men
först av allt skall vi avslöja hur banken är involverad i det som hänt och sedan tar vi i med
hårdhandskarna och blir radikala. Vi använder den stationära satelliten som länk när vi
kontaktar dem. Vi måste också ta reda på vilka som levererade drycken till festen och vilka
som skötte köket och serveringen.
Det kan säkert Pedro tala om för oss. Vi gör ett besök hos honom. Om vi sänder våra
meddelanden i kväll så kommer de att finnas på banken i morgon, vad säger du om det
upplägget Luchille.”
Hon funderade.
”Så här omgående tycker jag att det låter bra. Det blir en god början. Sedan får vi anpassa oss
och agera allt eftersom. Vi löser det.”
De sände meddelandet att, ”vi kommer inom några dagar för att ta upp ruljansen igen och vill
ha en rapport om situationen, både ekonomiskt och i övrigt innan dess, alltså omgående och så
lämnade de en kodad adress, till bara en satellitmottagning utan specificerad fysisk adress. De
hade dukat upp med sina bärbara kommunikationsenheter och började jobba.
22
”Det är bäst att vi tar upp Pedro och hans pojkar hit några dagar. Vi måste se till att vi kan lita
på hotellpersonalen, och så får de hyra några rum själva, men vi får inte synas tillsammans.
Kan du ordna med det Luchille,” frågade Jojo.
”Naturligtvis, men vi, du och jag måste ha samband hela tiden, sekund för sekund, faktum är
att jag är lite smårädd nu när vi är så nära att gifta oss.”
”Jag tar det själv”, svarade Jojo tveklöst och kramade om henne.
Han gjorde sig i ordning, gick ut ur hotellet, tog bilen och körde ned till den nu halvmörka
hamnen. Han parkerade bilen en bra bit ifrån och tog fram värmekikaren för att studera
omgivningarna. Där han hade parkerat kunde han inte se något så han gick ut och upp på ett
berg varifrån han hade mycket god utsikt. Han panorerade över hela området. Inte långt från
Pedros hus stod en mörk skåpbil parkerad med varm motor och en indikation visade att två
män satt inne i den vända mot huset. Han undrade vad de hade för order.
”Luchille, vill du ringa till Pedro och förklara situationen. Be dem att gå mot det bortre
hamnområdet när jag ger tecken. De kommer att förstå. Fråga dem också om de kan lita på
hotellpersonalen så att jag får reda på det innan jag träffar dem.”
Han förklarade situationen för henne, så det var ok. Det var fantastiskt att kunna ha ett
högfrekvent samband hela tiden.
”Jojo jag har talat med dem. Han har bägge pojkarna hos sig och de har observerat att de är
bevakade så de är på sin vakt. De kan lita på hotellpersonalen. Som du förstår finns det en hel
del inavel i området så de är släkt på långt håll och känner varandra mycket väl. De gör som
du säger.”
Jojo gick ur bilen och ned mot kajkanten, han vinglade lite osäkert som om han var lite
berusad, han hade sett det på film, och lyckades ganska bra med konststycket. Han stannade
en stund mitt på planen och vägde fram och tillbaka på tår och hälar lite framåtlutad. Sedan
styrde han sig med snedsteg så att han skulle gå tätt förbi skåpbilen. Han visste ju inte vilka
som satt i bilen men kalkylerade med att de var personer som inte skulle missa den här
gratischansen. I värsta fall skulle han bjuda på sig genom att pinka på framskärmen.
Resultatet lät inte vänta på sig. När han var ungefär fem meter från bilen klev bägge
personerna ur den. Det var en man och en kvinna. Tusan också. Mannen hade näsan i
bandage. Det syntes lång väg vad som väntade när Ivan slog sin högra knytnäve i den vänstra
handflatan. Den mannen var elak helt igenom och Jojo kunde känna kvinnans intensiva lust
att misshandla. De kom bägge emot honom en bit ifrån varandra.
Primitivt. Ivan tog sats för att slå ett högerslag mot ansiktet, så Jojo tog ett steg tillbaka
snabbt, duckade vänster och satsade stenhårt med ett högerslag nedifrån och upp, mot just
näsan. Det var som att springa in i en stenmur med full fart. Ivan flög upp i luften och landade
återigen på rygg som han brukade göra.
Kvinnan stod som paralyserad och kom sig inte för med något så Jojo tog ett tag vid
nyckelbenet och hon förlorade medvetandet.
23
Jojo behövde inte ge något tecken för Pedros söner kom springande över planen med honom
själv linkande efter.
”Hur gick det.”
”Det gick bra.”
De tittade på Ivan och grinade illa. ”Det måste ha gått snabbt”, sade de och tittade på Jojo
med respekt. De hade drabbats av Ivans dåliga humör tidigare och visste att han inte var
någon duvunge, han var ett riktigt oövervinnerligt plågoris och nu hade han blivit nedslagen
två gånger inom ett dygn.
”Han har mördat mina föräldrar med berått mod”, förklarade Jojo, ”så jag sparade inte på
krutet.”
Luchille hade lyssnat andäktigt och kände sig lugnare nu när hon hörde rösterna och kände
igen dem.
”Luchille, vi ändrar planerna lite. Gå ned i foajen och vänta på oss. Är det inte så att lokalerna
under huset är intakta.”
”Jo det stämmer och det är bara du som kan öppna dem.”
”Pedro visar sönerna dit, till bakvägen, och de kör skåpbilen en omväg utanför stan. Jag
plockar upp dig utanför hotellet inom någon minut, så snabba på nu.”
De lastade in kropparna i skåpet på bilen och sedan bar det iväg. Jojo körde mycket lugnt när
han hämtade upp Luchille. Det var en hel del folk i rörelse fortfarande.
”Jag vet ungefär hur vi skall åka men det är bäst att du visar vägen”, sade Jojo till Luchille
som tittade forskande på honom.
”Hel och snygg fortfarande”, skrattade han och kysste henne.
Det var alldeles igenvuxet så det fanns egentligen ingen väg längre, men det var bara bra.
Pedro och sönerna väntade med bilen inne bland snåren så de ställde sig bredvid dem. Jojo
gav koden och marken började röra sig framför dem. Den sköt uppåt och åt sidorna och
dörrarna öppnade sig så att de kunde köra in. Jojo tyckte att hallen var enorm och det var den
också. Fyra Liahonor, en mängd bilar och andra fordon stod snyggt uppställda. De körde förbi
dem och stannade borta vid ekonomiutrymmena.
Pedros söner hade aldrig varit där och gjorde stora ögon.
”Från och med nu är ni uppsatta på lönelistan”, sade Jojo till dem och Pedro nickade gillande.
De förpassade kvinnan och Ivan till cellerna där Chenker och en del andra skumma element
suttit tidigare. De hade tillgång till allt de behövde för att bo där ett tag och Pedro kände till
hur det skulle skötas utan att behöva riskera något.
”Pedro, litar du på dina söner, kan de bevara en hemlighet som du har gjort,” frågade Jojo.
24
”Jag går i god för dem, de går i döden för mig och dig, efter det som hänt nu”, svarade han.
”Bra, det litar jag på. Visa mig nu vad som finns här.”
”Du måste låsa upp först och aktivera”, sade Pedro och Jojo kände sig dum.
”Naturligtvis.” Det gällde att komma ihåg allt som Mattias hade gått igenom. Luchille var
med hela tiden och fyllde i med information när hon kunde och kom ihåg.
Sambandscentralen var enorm, vilken kapacitet. Nu kunde de se huset inifrån utan
reservationer.
”Luchille, vi ordnar allt härifrån just nu så att vi kan se vilka reaktionerna blir. Pedro kan du
sedan se till att det kommer folk hit som kan städa och ordna till huset när det är utröjt. Jag
förstod inte att det här stället var så välutrustat.”
”Det här ”stället”, Jojo”, sade Luchille, ”är spartanskt jämfört med allt du inte sett ännu, det
kan jag lova dig.”
”Jag börjar förstå att jag inte fattat vidden och storheten av Netcom ännu. Jag har liksom inte
hunnit med att smälta allting, men det får du hjälpa mig med. Älskling. Det är liksom nästan
för mycket.”
”Koppla upp mig till Mattias så är du snäll”, sade han.
”Mattias här”, kom svaret ganska omgående och hans ansikte syntes på skärmen.
”Hej Mattias”, sade Jojo. ”Jag har någon som vill hälsa på dig,” och så satte han Pedro
framför den, han tänkte att det var Pedro värd som hållit tyst och varit trofast i alla dessa år.
”Patron, Patron”, sade Pedro och tårarna rullade nedför kinderna. ”Jag har bevarat förtroendet
hela tiden och nu har Jojo tagit över och hjälpt mig att överleva. Tack så mycket och ha det
bra”.
”Tack Pedro”, sade Mattias, vaja condios min vän. Sedan bröts rösten på Mattias och även
linjen.
Jojo tittade på Luchille och sade, ”Jag kände att jag var tvungen att göra det för Pedros skull
och någon gång måste Mattias återigen konfronteras med verkligheten.”
”För min del var det helt ok,” svarade hon.
”Nu måste vi hålla ögonen på vad som händer i huset. Vi vill inte ha en ny sprängning. Vår
gisslan kommer att garantera att det inte händer något sådant hoppas jag. Kan du och dina
söner bevaka det Pedro, och rapportera till oss så fort den händer något. Ni kan med den här
tekniken lyssna på alla samtal som kommer hit eller går ut och allt spelas in kontinuerligt på
nätet, men ni får inte röja er. Jag skall visa er hur det går till, och dessutom så har vi samband
hela tiden. Du känner ju till lokaliteterna så ni får ordna det för er.”
25
Vad var det han sagt egentligen. Allt spelas in hela tiden, det var tänkvärt.
”Vi måste vara på banken när den öppnar i morgon bitti för att se om någon speciell person
reagerar på vårt meddelande, så vi ger oss av omgående”, sade Jojo.
Jojo och Luchille lämnade dem i den hyrda bilen och begav sig till hotellet där de parkerade
och gick upp till sina rum.
De hade fått ett propå från Mattias och ringde upp honom.
”Mattias här. Tack det där behövde jag för att komma ned på Jorden igen. Jag har hämtat mig
nu, men det var tufft. Jag förstår varför du gjorde det Jojo så ha inga funderingar över det. Det
var det bästa som hänt mig på länge. Tänk att han hållit tyst i alla dessa år och varit trofast,
det är bevis på redbarhet till bristningsgränsen. Hur har det gått för er.”
Jojo redogjorde för honom angående precis allt som hänt. Han blev mäkta imponerad.
”Man kan inte säga att ni legat på latsidan direkt. Det var inte dåligt. Då kan jag tala om att
det är Netcom som äger banken och att de arbetar med våra pengar, men det är en väl bevarad
hemlighet. Det finns en speciell kod som bekräftar detta för bankledningen. Dessutom så har
ni redan nu er fulla rätt att gå in när som helst. Personalen börjar klockan nio och före 08.30
kan ingen över huvud taget komma in, men ni kan det.
I specialkittet som ni har i ryggsäckarna har ni kodnycklar. Det fordras två stycken för att
komma in och ni förstår det när ni står framför dörrarna och då slås larmet ifrån. Gå in någon
timme före alla andra och sätt er i direktörsrummet där det finns tre skrivbord men bara ett
stort som används för tillfället. Sätt er vid de andra och vänta på direktören. Förklara för
honom vad som gäller, och visa honom generalfullmakterna, så hjälper han er, det är en rejäl
man, jag känner honom personligen. Man kan se ut genom fönsterväggarna men inte in.
Och så måste jag väl säga grattis också. Det var snabbt marscherat. Miranda är i full fart med
att förbereda allt och det verkar gå bra. Dessutom älskar hon sånt här stohej mer än något
annat så ni har gjort henne lycklig på flera sätt. Nu är det bara ett kvar och det är barnbarn,”
sade Mattias skrattande.
”En sak till”, sade Jojo, ”tack för allt, jag har knappt börjat fatta vidden av det hela och
dessutom har vi en släng av samma gåvor, vi kan avläsa varandras tankar när vi tittar på
varandra utan att säga något med hörbara ord.”
”Hälsa Mamma att hon snart kommer att få barnbarn om vi får bestämma. Eller”, sade hon
och tittade på Jojo.
”Jojo, det är väl så det ligger till,” sade Jojo och skrattade.
”Vi ses och hörs igen, det är bara att återkomma”, sade Mattias, ”jag har börjat följa er på
sambandet, det har liksom börjat klia i fingrarna igen, du fick mig att komma över det Jojo”.
Han slog av och Luchille och Jojo tittade på varandra. De måste planera inför morgondagen
minutiöst för att inte missa något. Det fungerade väl för Pedro och pojkarna. Ivan och kvinnan
hade vaknat till och nu var de tvungna att sköta sin hygien. De kunde inget göra åt sin
26
situation och ett utbrytningsförsök var lönlöst, det hade Ivan förstått efter att ha försökt. Han
hade inte heller fått någon information och var desperat. Allt han kunde göra var att titta på
TV, video eller läsa böcker.
De kom överens om en strategi och gick sedan till sängs för att vara utvilade dagen efter.
-----------------------------------------------------------------
”Är du vaken Luchille”, ropade Jojo när han slog upp ögonen. Klockan var halv sju såg han
när han kastade en blick på den. Det gick i dörren och den efterfrågade kom in bärande på en
korg med färsk frukt. Frisk och fräsch som en sommarmorgon i sin fladdrande kjol med topp,
när hon dansade fram över golvet.
”Önskar min herre lite färsk frukt direkt från marknaden,” frågade hon. ”Har han sovit gott
kanske. Det verkade i alla fall så när jag gick ut i morse. Sömntuta, upp nu vi har bråttom.”
Jojo sträckte på sig och kände att kroppen började fungera av blodsockret som lösgjordes från
de spända musklerna. Hjärnan började arbeta.
”Okay då.” Han hoppade ur sängen och in i duschen.
”Allt verkar bra ute, solen skiner som vanligt, det luktar svavel för vinden ligger på mot oss
och frukosten väntar”, ropade hon in till honom.
”Bra, vi sätter i gång så fort jag torkat mig.”
De satte igång sambandet och därmed också all registrering av samtal och satellitbevakning.
De tittade på bankdörrarna och förstod vad Mattias menat. Det var inga problem att komma
in. De satte sig som de blivit anvisade. Där de satt, kunde de titta ut över kontorslandskapet.
De hade kopplat in sig på bankens telefonsystem och kunde avläsa allt som hände samt
registrerades alla externa nummer.
Direktörsrummet var låst så de behövde inte riskera att någon skulle överraska dem förutom
chefen själv. Personalen droppade in den ene efter den andre. De följde alla som öppnade sina
mail och såg precis vad de gjorde.
”Här har vi något;” sade Jojo. En av de anställda hade öppnat deras mail och studerade det
tydligen.
”Koppla in dig på enhet nr två”, sade han till Luchille. En telefonlinje hade öppnats och en
man talade med någon, ” ---- de kommer hit från Netcom ganska omgående och vill ha en
ekonomisk rapport över situationen. ----- då finns det tydligen folk kvar i alla fall, helvete
också. Vi vet inte vart Ivan har tagit vägen, vet du något om det Greger. ---- inte ett dugg. ---nåväl, du får klara upp situationen och vi måste väl ge oss av härifrån tills vidare. Jag tyckte
du sa att allt var ok. ---- jag trodde det, det lät så på direktören. ---- jag trodde vi hade gjort oss
av med de sista ägarna.---- vi fick uppgifter från Li Dong att det var fritt fram, men det verkar
27
inte så. ---- ta kontakt med honom omgående och hör dig för, hör du vad jag säger, omgående,
--- ok, jag skall gör det med en gång sade Greger,” och han lät verkligen rädd och skärrad nu.
”Luchille, missa inte telefonnumret”, sade Jojo i det han själv gjorde några säkringar. De såg
hur numret kom fram på skärmen och sparade det.
Någon svarade på ett främmande språk och Greger lämnade en kod och frågade om Li var
anträffbar.
”Du får inte ringa på det här numret svarade rösten och bröt samtalet.”
”Ett nytt nummer slogs och Mr Li svarade. Greger förklarade situationen och fick till svar att,
”Vi bryter kontakten nu omgående, Klick”.
”Greger ringde åter upp det första numret och förklarade vad som hänt”.
”Vi är ute ur leken för gott, det är finito”, fick han till svar. ”Vi tar hand om dig senare, räkna
med det,” pang på med luren.
En yngre man började springa från ett rum på sidan om. Jojo var redan på väg mot dörren,
slängde sig ut och fick tag i mannen före trappan ned till undervåningen. Han kom tillbaka
med honom och bar honom med ena handen om hans nacke och den andra om vristen. Han
satt som i ett skruvstäd. Flera av de anställda hade rest sig upp och skulle börja protestera.
Några tog telefonerna.
Luchille öppnade dörren, höll upp något blänkande och ropade, ”Politzia”, varpå alla satte sig
igen.
Jojo kom in i rummet med mannen och efter honom kom antagligen direktören som tittade på
dem med stora frågande ögon.
”Vad är det som står på, vad gör polisen här.”
Jojo visade deras legitimitet och ett leende spred sig över mannens ansikte.
”Äntligen”, utbrast han. ”Äntligen ett livstecken, det här har jag väntat på i flera år nu efter
den förfärliga händelsen. Jag vet att Mr Mattias lever men vi har inte haft något
meningsutbyte. Äntligen.”
Jojo förklarade situationen, delvis, och direktören, Jean Baptiste föreföll att vara lättad. Han
såg ut som om all världens sten hade fallit från hans rygg.
”Men vad har ni gjort med min andreman, Greger, vad har hänt.?
”Jean, de har min familj som gisslan och har tvingat mig att göra vissa saker. Jag har inte
förskingrat eller något sådant,” sade Greger.
”Hm”, sade Jojo som förstått situationen. ”Det är ok, säg inte mer. Jean är det ok att Greger
följer med oss och hjälper oss med vissa saker.”
28
”Javisst, jag förstår ingenting. Greger du är så snäll och hjälper de här personerna, eller hur.”
Greger nickade och tittade på Jojo och Luchille med stora ögon.
”Jean, vi kommer tillbaka snart, vi har bara några saker att uträtta först,” sade Luchille.
”Åhå, madimoselle Luchille”, sade Jean igenkännande och fundersamt. Ni har vuxit sen sist.
De packade ned sina saker och drog iväg med Greger som villigt följde med, men nu för egen
maskin till allas förvåning.
För att lugna dem sade Jojo högt på vägen ut, ”Gregers familj har kidnappats som gisslan men
nu skall vi frita dem.”
De tyckte väl att det hade varit ett underligt sätt att sköta saken på. De hade ju sett Greger
hänga som en vante i Jojos grepp och dessutom hade han försökt smita.
Jojo tog kontakt med Pedro. ”Vad händer just nu Pedro,” frågade han.
”Det är ganska lugnt. Några man är på väg ned till båthusen på en order från bossen. De går
just nu nedför hustrappan.”
Jojo bröt kontakten omgående och länkade in Liahonan. Han tog upp henne tjugo meter
ovanför båthusen och programmerade bestyckad bevakning, strålskydd tjugo meter runt om.
Han stod nu på knä utanför banken och hade datorn framför sig på marken. Det började bli
folksamling runt dem och de tittade på skärmen som låg där. Jojo var helt omedveten om den
uppståndelse de förorsakat.
”Jag tror vi hann rädda Gregers familj”, sade han, och Luchille började förstå.
”Jag trodde att det hade brutit ut eller blivit överslag hos dig,” sade hon lite skämtsamt.
Greger stod bredvid dem som ett stort frågetecken.
De slängde sig in i bilen på Jojos barska uppmaning och han körde med gasen i botten till
anläggningen och in i den.
”Pedro, vad händer.”
De rusade in i bevakningsrummet och tittade på skärmarna. Alla i huset stod på trappan och
de två männen kom nu sakta gående baklänges upp mot huset. De vinklade objektiven och såg
Liahonan sväva orörlig och tyst över båthuset, till deras stora undran.
”Det skall finnas paralyserande vapen har jag sett och hört”, sade Jojo, ”var finns dom Pedro.”
”Där i skåpet,” sade han och pekade på ett skåp i hörnet. Jojo öppnade det med koden och tog
ett handvapen. ”Hoppas det är ett sånt här,” sade han. Det hade i alla fall inte något hål för
kulor utan en, typ tratt i stället.
”Jag följer med,” sade Luchille och tog också ett vapen varpå hon stängde dörren.
29
”Pedro, öppna ingången dit upp och stäng den sedan efter oss.”
De smög uppför trappan och in i huset.
”Luchille du täcker mig bakåt. Jag måste prova vapnet på något. Det första de mötte var en
morrande stor hund. Jojo tryckte på avtryckaren men inget hände.
”Spärren,” sade Luchille med ett väsande.
Jojo kände på sidan och fann en liten ratt som han kunde vrida och det gjorde han. Han höll
på att gå upp i limningen av irritation. Idiot sade han till sig själv. En svag vibration kändes i
vapnet och han tryckte av en gång till. Hunden som hade tagit sats för att anfalla dem föll
handlöst till golvet med ett avbrutet vrål. Han kunde inte undgå att känna Luchilles mjuka
bakdel mot sin egen. Hur kunde han tänka så nu. Han kände sig hopplös.
”Vrid ratten väste han tillbaka till Luchille som började skratta mitt i eländet.”
”Håll tyst hund----, skrek någon utifrån.”
”Vi tar inga risker,” sade Jojo och började själv skratta. Vrid på ratten, va. ”Vaka bakåt och
skjut så fort du ser något eller någon, vänta inte eller säg något först.”
De smög ut mot trappan rygg mot rygg. Männen stod fortfarande kvar med ryggarna mot dem
och pratade med de två som stod nedanför. Jojo skyndade sig mot dörröppningen och tryckte
på hanen varvid han svängde vapnet i en båge så att han träffade dem alla. De föll som käglor.
Han fick en smäll i huvudet och det var det sista han mindes innan han vaknade med huvudet
i knät på Luchille.
”Hur mår du, hur känns det,” frågade hon oroligt. ”Vi trodde att du hade dött. Så mycket blod
har jag aldrig sett tidigare, men kulan slet som tur var bara upp ett stort sår på skallbenet så du
måste vila några dagar under mitt beskydd. Du har bara ett jack i benet men det var nära. Jag
knäppte gubbarna som stod nedanför trappan och sköt på dig. Förresten, du är en riktig
tjockskalle säger läkaren.”
Pedro och hans pojkar, Greger med sin familj, polis och läkare stod runt honom.
”Vapnen,” frågade han desperat och tittade på Luchille.
”Du tror väl inte att jag är dum heller, de är gömda och källaren är stängd, det finns inget att
se längre. Liahonan har återgått. Jag har smygtittat på dig hela tiden och lärde mig. Hur skulle
det vara om du gick igenom allt innan vi fortsätter framöver.”
”Vi blir ett fint par,” sade Jojo och smekte henne med handen över kinden. Tack.”
”Tack för att du räddade min familj,” sade Greger.
”Jag trodde väl att de var där,” sade Jojo, och jag hade tydligen rätt. Håll till godo och ta hand
om dem, så talar vi inte mer om det som hänt mer än att de varit kidnappade, men vi har en
30
hel del att fråga dig om framöver. Men varför heter du Greger.” Han fick inget svar, så det
fick anstå.
”Det är bara att fråga på, jag svarar på allt.”
Hans fru kom fram och kysste Jojo på pannan och barnen kramade om honom.
”Det är bäst vi åker hem omgående om jag skall få konkurrens nu också,” sade Luchille
skrattande. Men nu är det du som tar det lugnt, det skall jag bli man för, ” sade hon med
försök till basröst.
”Men var är alla männen.” Jojo försökte desperat resa sig upp men förlorade nästan medvetandet för att det skar till i huvudet, så fruktansvärt. Hjärnskakning.
”Fattar du inte att du kan, och måste vara stilla och vila sig,” sade Luchille som nu började bli
lite småarg. ”Allt är under kontroll och i god ordning. De sitter därnere inom lås och bom och
är säkrade. Polisen har godkänt det. Det är för vanskligt att ha dem på något annat ställe.
Locket har lagts på ordentligt. Det är tätt.
”Ok jag ger mig sade Jojo och somnade tvärt.
”Envisa karl,” sade Luchille och log.
----------------------------------------------------------------------------
De blev kvar en vecka till i huset. Städare och hantverkare kom ut och ställde allt till rätta
igen. Det hade svinats ner ordentligt. Efter några dagar var Jojo på benen igen och resten av
veckan gick åt för honom att sätta sig in i tekniker och lokaliteter han aldrig sett tidigare, även
på andra ställen. Han gick även igenom historiken och alla händelser och operationer som
företagits tidigare. Det intressantaste var väl den icke våldspolicy som Netcom hade haft och
den flygflotta och vapenarsenal som fanns tillgänglig. Att planera för så lite blodsspillan som
möjligt.
Han hade, exempelvis, aldrig riktigt, på djupet, reflekterat över Tefatet och dess närvaro, även
om han hört berättelsen och han måste låta återhållsamhet och ödmjukhet ta ett starkare grepp
över sin personlighet i bedömningen av action, styrka och makt. För han hade en enorm makt
enligt de resurser som fanns tillgängliga, förstod han.
Han var också konfunderad över den tillfredsställelse han känt över att få klippa till Ivan
ordentligt, bägge gångerna. Han hade provocerat fram det andra tillfället och han var målmedveten och inte rädd. Den känslan måste han ta itu med för att kunna begränsa och behärska
den. För att inte tala om när han bar tillbaka Greger, då när han försökte smita på banken.
Nu hade han fått tid att fundera på så mycket som han alltså aldrig tidigare reflekterat över,
därför att det då bara var så, och det fanns där. Det var ju sådant han kände till och uppfattade
som normalt.
31
De hade nu också klarat av banken och kasinot. Det verkade som om kasinot var ett nödvändigt ont för både turism och befolkningen. Det drog till sig en massa slödder men det skulle
man nog få bukt med. Det kändes inte bra men det fick väl vara så länge. Pedros bägge söner
sattes att sköta den delen men utan droger och prostitution, ovillkorligen. För deras del var det
inget problem och de skulle varna vid varje avvikelse.
De hade upprättat en helt fristående social avdelning som ordnade med att ingen fick lämna
San Sebastian bankrutt, kosta vad det kosta ville. Men det gällde bara spelberoende vanliga
människor och de hade supermycket att göra hela tiden. I det avseendet fanns inte ordet
integritet med över huvud taget. Vissa människor måste skyddas mot sig själva och hjälpas till
självhjälp. Under alla omständigheter innebar det här att de själva inte gjorde några förluster.
De skyddade bar en liten del av sin verksamhet. Gav tillbaka det som var sjukt för att inte
tjäna något på andras lidandes bekostnad. De tog av dem som hade över nog.
Hjälpverksamhet och generositet var några av deras motton och en livsnerv. Marknadens
systemfel hade de eliminerat, liksom girighet.
De hade nu gått igenom allt som Greger kände till om de män som utpressat honom och de
kontakter som förekommit i samband därmed. Visserligen var det han som visat dem vart
vissa summor sändes kontinuerligt men det var förståeligt och han kunde inte ana
konsekvenserna av det.
Under alla omständigheter så visste de nu vilka massmördarna var men de skulle ta reda på
den verkliga hjärnan bakom det hela. Förmodligen hade det varit ett led i att öppna en ny
marknad för illegal handel med både det ena och det andra. Li Dong var det han hette och de
hade numret eller numren och rösten.
”Nu kopplar vi av det här för ett tag”, sade Jojo. ”Vi har samband hela tiden så allt är
närvarande för oss. Vi kan rycka ut när som helst under tiden som vi rekryterar folk. Pedro
vill hänga med så länge han kan och sönerna hjälper honom, vad tror du om det Luchille.”
”Det verkar väl vara ok. Jag har inga synpunkter på det.”
”Då ger vi oss iväg då.”
Nu hade Luchille verkligen hemlängtan. De gjorde en sista kontroll och genomgång med
Pedro och pojkarna. De hade fått förhållningsorder och skulle anställa visst folk själva, bland
annat egna livvakter för att kunna hålla sina egna ryggar fria hela tiden. Bevakningen runt
huset hade förstärkts och anknytning till bevakningscentralen hade dragits upp till ett av
rummen ovanpå så att de kunde arbeta därifrån för att hangaren och den undre delen måste
vara stängd och isolerad. Det fanns över tjugo rum i huset så det räckte till ändå. Vidare fanns
det för stora värden där nere för att exponeras och skulle skyddssystemet träda i kraft var det
livsfarligt att vara i närheten. Det var ett intelligent system men omänskligt.
De tog farväl och gav sig av.
”Vi tar en lov över staden först, föreslog Luchille, jag skulle verkligen vilja se den i sin
helhet, det är en underbar atmosfär i den förutom att den är väldigt vacker.”
32
”Okay, vi gör det,” sade Jojo och de flög runt och utmed stranden på två hundra meters höjd,
och väldigt sakta och ljudlöst. Det sågs kanske som en maktdemonstration och det gjorde väl
ingenting i och för sig. Det var en väldigt vacker stad och det var ingen tvekan om att de
skulle komma dit igen. De tittade sist av allt på sitt eget hus där Pedro stod och vinkade vid
den stora bil han fick använda. Han och sönerna hade var sin.
”Ett sådant hus skulle jag vilja ha på våra ägor,” sade Luchille, men nu vet vi inte vad Mattias
har startat upp. Mamma sade att det nästan var klart när jag talade med henne. Med den teknik
de har nu för tiden så är det bara att beställa vad man vill ha. De plockar ihop det på nolltid.”
”Det förstärkningsmaterial han kommer att använda härdar omgående så det kommer att gå
snabbt, det vet jag,” sade Jojo. ”Då ger vi oss av så fort vi kan och det kan inte gå nog snabbt
för nu längtar jag hem.”
Jojo gick upp på hög höjd för att minska friktionen vid den höga hastigheten.
”Välkomna hem igen, allt är klart för inflygning,” sade mannen på skärmen, ett obekant
ansikte men vänligt.
De flög över den underbart vackra staden med de många Templen, det var fortfarande mörkt
men allt var upplyst och det blänkte av den polerade marmorn och de i övrigt vita fasaderna.
”Där skall vi vigas i dag,” sade Luchille och pekade på det västra Templet som låg närmast
deras hem. De närmade sig landningsplattorna och såg nu den nya byggnaden inte så långt
ifrån hennes barndomshem. Den var nästan en kopia av den i San Sebastian, men väsentligt
större.
”Men titta där”, utropade Jojo, ”det var inte dåligt, häftigt.”
Bakom huset, en bra bit bort låg en byggnad med en stor kupol i mitten. Byggnaden hade
formen av en hexagonfigur. Det var en stor och vacker byggnad. Framför byggnaden fanns en
halvmånformad stor platta större än en fotbollsplan.
”Jag gissar, om jag känner Mattias rätt, att därunder ligger den största delen av komplexet,”
sade Jojo.
”Vi är hemma,” utbrast Luchille och hoppade jämfota bakom honom när de var på väg att ta
mark.
”Kom skynda dig, vi måste väcka mamma.” Hon var så lycklig över allt som väntade att hon
verkade skvatt galen men det bådade gott och Jojo kunde tänka sig hur hon och mamma
Miranda skulle fara omkring för att få allt att bli så bra som möjligt, och lyckat, även om det
mesta redan var ordnat.
------------------------------------------------------------
33
Det hade varit fest i flera dagar och Luchille hade redan börjat titta på mammaklänningar och
andra nödvändiga tillbehör. Jojo började tycka att det blev jobbigt och sökte Mattias stöd.
”Dom blir så där”, tröstade Mattias honom, ”men det går över så småning om.
Nu måste ni titta ut möbler och möblera huset men det kan förresten de pyssla med ett tag så
tar vi och går igenom den nya huvudbyggnaden och observatoriet som även är en
sambandscentral. Vi kan till att börja med kolla upp vad jag har beställt för enheter och vad vi
skall plocka hem från vårt gamla ställe som ligger i malpåse nu. Jag tror vi skall åka dit
tillsammans.
Har du funderat något på personalsidan. Du kan ju inte jobba ensam utan behöver dugligt folk
som du kan lita på”.
”Tydligen har Netcom inte glömts bort trots alla år som gått,” sade Jojo.
”Så här ligger det till”, sade Mattias, ”det satellitsystem som nu vakar över gränserna har vi
tagit fram, sjuttio procent av flygets resurser har vi stått för, och det innebär att de har ett
försvar som är oförstörbart och oövervinnerligt, rent materiellt, med utgångspunkt från det
tekniska och mekaniska paradigm som finns i världen i övrigt.. Volymen av försvarets
personal har minskat med ca åttio procent och allt sköts centralt. Vi har makten att återkalla
allt detta genom en knapptryckning.
Vidare är det så numera att den sittande presidenten sköter sitt arbete och vakar över en
teokrati som accepterar demokrati och därmed fri vilja att välja sin religion inom ramen för
mänskliga rättigheter. Ingen får eller kan agera i något avseende på bekostnad av andras
lidande. Alla människor har fått en ny sorts integritet, som kallas öppenhet, och ingen får
medvetet använda någon typ av våld i det levande samhället. Det spelar ingen roll om andra
vet vad man gör, tycker eller tänker om man är fri i sin egen person och personlighet. Vi har
inga hemligheter för varandra och kan intressera oss för det som behagar oss.
Det kommer alltid att finnas skillnader i kapacitet mellan människor och därför har en del mer
än andra, men det är tillåtet om man är hjälpsam och kärleksfull mot dem som har det svårare.
Arbetaren är värd sin lön.
Trots all denna frihet blir gränserna stenhårda, tycker de som vill emigrera hit därför att de
tänker annorlunda och reagerar fel. Men det är de här reglerna som gäller och som försvaras.
Det här är något som du Jojo måste arbeta med och så att säga få inbyggt i medvetandet så att
det blir reflexer i beteendet.
Miranda och Luchille hade accepterat förslaget när de insåg att de hade fria händer, så Jojo
och Mattias skred till verket med sina skötebarn.
”Jag är intresserad av och känner för Mike, Luke och Niklas,” sade Jojo. ”Vad säger du
Mattias, skulle inte de kunna bli grundstommen i organisationen. De verkar alla tre vara
stabila och kunniga.”
”Ett bättre val kan du nog inte göra,” svarade Mattias. ”De har alla tre en stabil grund att stå
på och är sunda i alla delar, så vitt jag begriper.”
34
”Vem talar man med för att kunna arrangera det. De som du hade vid din sida när det begav
sig är ju alla borta.”
”Du har redan träffat och sett alla som skulle kunna bidra med information och beslut. De var
med på festen, men då hade du så mycket annat att så i så du lade inte märke till det och
dessutom är det inga människor som sticker ut hakan eller är förmätet stora eller överlägsna,”
svarade Mattias.
”Den man som efterträdde Greg, är nu spindeln i nätet och heter Bud Malcolm. Det är honom
vi skall konferera med och det kan vi ordna med en gång,” sade Mattias och slog ett
kortnummer.
”Bud här,” Mattias förklarade deras önskningar och intentioner och de var välkomna när som
helst.
De landade på innergården och visades upp till Buds tjänsterum.
”Hej Mattias, trevligt att se dig igen så snart igen.” Han tittade på Jojo och skrattade. ”Du
minns väl över huvud taget inget från festen. Skall man hänga med ett sådant yrväder som
Luchille måste man vara bläckfisk i tankarna. Välkommen hit. Jag är övertygad om att vi
kommer att ses då och då framöver, eller hur,” sade han och kramade Jojos hand hårt.
De berättade för Bud vad som hade förevarit deras besök. Allt från sprängningen av Jojos och
hans föräldrars hus och mordet på dem, för att han skulle få full förståelse för både dem och
situationen i övrigt.
”Och det här har hänt inom loppet av en månad,” sade Bud andäktigt. ”Det är mer än vad som
brukar hända på en människas hela liv. Jag förstår att du har kapacitet att klara av det men
naturligtvis behöver du hjälp. Jag ser det som ett privilegium att få rekommendera folk från
vår organisation och de som är i fråga just nu, förstår jag är ovillkorliga och naturligtvis är det
ok. Ett bättre val kan ni inte göra, de är helt outstanding alla tre, det bästa man kan tänka sig.
Så är de villiga, så är de anställda av er från och med nu. Han sände bud efter dem och
förklarade situationen när de var på plats. ”Vad säger ni, jag har rekommenderat er på det
bästa.”
Det fanns ingen som helst tvekan hos dem, så saken var avgjord på stående fot.
De tackade Bud och gav sig iväg alla fem.
”Vi börjar på toppen,” föreslog Mattias så nu fick de uppleva det som så många tidigare
överväldigats av. En dockning med Tefatet och en genomgång av allt som förevarit. Det var
garanterat ingen som somnade fastän det tog åtskilliga timmar att gå igenom allt och all
historik.
”Jag är tvungen att nypa mig själv för att se om jag är vaken,” sade Mike när de var klara.
De hade lagt upp strategier, fördelat ansvarsområden och planerat i övrigt.
35
”Om vi gör vårt absolut bästa inom respektive ansvarsområde så kommer allt att gå bra,” sade
Jojo och hälsade dem välkomna till deras nya livsverk. ”Det finns inga ekonomiska limitar
men allt som görs måste göras inom rimliga gränser och med kvalité som rättesnöre. I övrigt
känner ni till våra policys.”
”Nu när man inte längre använder vattnet som färdväg för smuggling, vilka kanaler använder
man då;” frågade Mattias.
”Det är det vi skall ta reda på,” svarade Jojo. Att det sker landvägen är helt klart, men vilka
vägar och vilka som ligger bakom är oklart. Att alla vägar och möjligheter hit är tilltäppta och
meningslösa för dem är helt klart. Det finns ingen marknad längre, what so ever. Den sociala
gemenskap och inriktning tillika öppenhet som finns här och nu har aldrig funnits tidigare så
vitt jag vet så de kan helt enkelt inte få in några kilar, i alla fall inte i den omfattning som
behövs för att få en lönsam marknad. Det finns ingen riktig slum eller misär längre, inga ytor
att greppa i. Nittioåtta procent av befolkningen går i kyrkan varje sabbat och försöker leva
evangelium.
Det enda man får se upp med är terrorism som bara kan ske genom en homogen grupp målinriktade människor, och då rör det sig om människor som är besatta i något avseende.”
”Nu när jag har sett och hört allt ni varit med om så måste jag påstå och säga att det är handplockning av personal som gäller, precis som har skett med oss. Vi måste vara vaksamma till
bristningsgränsen utan att någon märker det. Listiga som ormar, om man får använda ett
bibliskt tankesätt och värre ändå,” sade Mike.
”Framför allt syna alla som tar kontakt med oss över huvud taget, i alla avseenden, på alla sätt
och nivåer,” inflikade Luke.
”Såvitt jag kan förstå”, sade Niklas, ”så är det en hämnd för tidigare aktioner från Netcoms
sida som ligger till grund för allt som hänt. Någon har försökt organisera en grupp som skulle
tillvarata deras intressen i före detta Europa, EU och längre österut. Ivan och de övriga som
nu sitter internerade i San Sebastian tycker jag visar att det är i den riktningen vi skall söka.”
”Jag tror du har rätt i de tankarna, det verkar logiskt. Det är inte många som inte talar det
andra språket flytande så det är en fördel. Vi kommer att kunna röra oss överallt utan att
väcka uppmärksamhet. Li Dong kanske är vårt mål. Vi har hans röst och telefonnummer och
jag tror vi skall forska vidare på de samtal som ägde rum för länge sedan. Var det Chenker
han hette som hade vissa kontakter,” frågade Jojo Mattias.
”Det stämmer, vi avlyssnade en gång ett samtal mellan fyra personer som satt i toppen på en
eller flera organisationer. Min uppfattning är att det var ledare för flera betydelsefulla karteller
eller ekonomiska sociala system, troligtvis kriminella, eller i alla fall några som tjänade
pengar på andras behov,” sade Mattias. ”De kanske säljer det enda de kan tjäna något på
utöver nödtorften.”
”Det får vara hur som helst med det”, sade Jojo, ”men det måste stoppas och de hade under
alla omständigheter vissa kunskaper om sådant som hänt tidigare, de var målstyrda men
använde sig av oseriösa och obildade mellanhänder. De själva är tydligen något utöver det
vanliga. Ursäkta Mattias men jag måste fråga om en sak som fått mig att undra även om det
berör dig illa. De har använt gift vid två tillfällen. Var det samma sorts gift.”
36
”Ja det var det. Det är ett gift som molekylärt är mycket speciellt och fungerar nästan som en
tidsinställd bomb, i den meningen att den kan styras kemiskt tidsmässigt. Man kan ganska
säkert på minuten fördröja den slutliga snabba verkningsgraden. Våra kemister kände inte till
den eller möjligheten, men troligen har ingen forskat vidare på den, därför att den inte hade
någon kommersiell nytta. Basen i den är Opium. Den enda reaktionen som är avslöjande, är
en liten grad av flamsighet innan den så att säga verkar fullt ut, och det ganska tvärt. Den
leder oåterkalleligen till döden. ”
”Där har vi klon,” sade Jojo. Det är farliga saker vi har att göra med och gift är det värsta och
lömskaste medel som finns. Det kan vara smygande på olika sätt och vis. Nu måste vi ringa in
källan, som gjorde att det kunde användas som det gjorde. All dryck var förgiftad vid bägge
tillfällena, helt otroligt, så det måste ha varit väldigt välorganiserat och det skulle inte Ivan
och hans vänner ha kunnat klara av själva. De har köpt tjänsten.”
”Jag tror det är hög tid att organisera oss som konstellationen såg ut på Gregs tid”, eller vad
säger ni pojkar,” sade Mattias. ”Om ni skall bli effektiva, så måste vi det.”
”Jag tror vi alla håller med”, sade Jojo, ”vill du Mike, snarast sätta in Bud i våra tankegångar
och ordna ett möte med honom och hans ledningsgrupp. Det kan mycket väl vara så att våra
motståndare jobbar hårt i det fördolda. Det är därför vi har fått uppdraget. Det måste skötas av
oss själva. Det här är en speciell nation och som sådan en samlingsplats för flitiga fri och
rättrogna som brutit sig loss från det tunga oket till ett nytt lättare ok. Vi har kommit en bit på
väg men det är mycket kvar ännu. Här kan man utöva den fria viljan och man har fortfarande
möjligheter att nå framgång om man vill ta i lite. Motståndaren försöker fortfarande förstöra
möjligheterna.”
”Jag skall ordna det med honom,” svarade Mike.
”I morgon eftermiddag ger vi oss av alla fyra till San Sebastian och börjar nysta i trådarna.
Men som sagt, tala med Bud först och låt honom vara med i sambandet om han är intresserad.
Ge honom det material han behöver, och bestäm en dag, om en vecka ungefär, då vi kan träffa
samman med honom och de andra,” sade Jojo och vände sig sedan till Mattias.
”Mattias, vi klarar oss inte utan dig eller din hjälp och någon behöver läras upp på Tefatet.
Kan du förbarma dig över oss några dagar. Luchille behöver hålla sig lugn framöver så hon
skulle kunna vara med er. Då blir det Niklas som följer med.”
”Jag håller med om det du säger i sak,” sade Mattias, men sedan får ni klara er själva. Därefter
kommer jag när jag vill, har ork och känner för det. Det är min rätt i den här åldern.”
------------------------------------------------------------------------
De hade börjat strukturera upp arbetet på ett bra sätt. Valet av medarbetare som kunde jobba
självständigt var bra. De var entusiastiska och målmedvetna och det var ingen tvekan om att
37
de förstod sina roller i sammanhanget. Ingen av dem var speciellt räddhågad utan det var
action med en gång. De hade alla ett väldigt starkt självförtroende.
”Vi får inte använda tefatet som man gjorde för många år sedan, även om det var väldigt
effektivt”, sade Jojo, ”men det är ovärderligt användbart för övervakning och om det behövs
extraordinära hjälpinsatser vid krissituationer. Det här innebär att vi måste arbeta mer själva,
praktiskt, även om Liahonornas bestyckning inte är precis dålig.
De var precis klara för att ge sig iväg och Mattias, Luchille och Niklas gav sig iväg till
Tefatet. Nu var det på gång. De gick sakta ned i havet utanför San Sebastian för att de skulle
få se kasernen, där de skulle internera flera av Ivans vänner tills vidare. Det var en upplevelse
att få se den efter att ha hört berättelsen om vad som hade hänt tidigare.
Interneringssystemet var så speciellt genomtänkt att ingen behövde komma i fysisk kontakt
med fångarna. De som inte inordnade sig i tekniken fick stå sitt eget kast och hade det svårt.
Allt fungerade efter givna system och regler, tvätt, mat, hygien, städning o.s.v. Gott
uppförande gav privilegier eller belöningar.
Ett kassettsystem tog dem till olika aktiviteter. De kunde tala med varandra i telefon men inte
träffas fysiskt över huvud taget. Allt bevarades och analyserades. Det fanns inga blottor eller
kryphål i tekniken.
De beslöt att visa dem Netcoms överlägsenhet i allt vesäntligt för att få dem samarbetsviliga.
Det var ett beprövat tillvägagångssätt och det hade fungerat mycket bra tidigare. Man beslöt
också att börja med Ivans bror som verkade vara ledaren och därför stängdes all möjlighet till
kommunikation av, någon dag tidigare.
Greger hade inte så mycket att tillföra utöver det de redan visste. Förhören visade att de ramar
de levde inom var enormt små. De hade nästan ingen kunskap eller kännedom om vad som
hände eller hade hänt utanför deras egna domäner och vänskapskrets. Visserligen hade de
varit och besökt olika platser och agerat, men det mesta var bara transportsträckor. Inget
intresse fanns för något annat än de uppdrag de hade. Människosynen var bedrövlig och ett liv
ingenting värt. Det var i huvudsak driften i olika avseenden som styrde och ställde i
värderingarna över huvud taget. Man varken grubblade, funderade eller tänkte om eller på
något utöver det dagliga närvarande.
”Är du villig att berätta för oss om det uppdrag ni fått och vilka som ligger bakom det,”
frågade Mike, Dimitri, som Ivans bror hette.
”Nej det är jag inte,” svarade han vresigt.
”Varför inte, jag antar att du förstått att ni är underlägsna oss i alla avseenden. Ni har fått se
vad vi åstadkommit och vilka resurser vi har och ingen kommer att i något avseende släppas
utan att vi nått resultat. Vi tror att ni och de som ligger bakom er är skyldiga till över
tvåhundra människolivs, oskyldiga blod.”
”Det var inte vi som ordnade med giftet.”
”Tydligen så kände ni till det och bidrog till det som hände i alla fall.”
38
”Ja det kan väl hända. Men skulle jag prata så är våra liv inte mycket värda.”
”Det är väl troligen inte våra heller, nu när de vet att vi är aktiva igen,” sade Mike.
”Då kanske du förstår att vi fortfarande kommer att försöka komma åt er,” sade Dimitri.
”Jag vet inte om ni alla har samma sätt att se problematiken på, men det skall vi ta reda på.
Alla möjligheter för er att fly är stängda. Den kassett du sitter i nu är det närmaste friheten ni
kommer att komma så länge vi inte har en överenskommelse, det skall du ha klart för dig, ”
sade Mike som kände sig lite frustrerad. ”Vi kommer att tala med var och en av er och sedan
förs ni till kasernen i bukten. Den är bevakad av automatteknik, på etthundra meters djup och
larmar och agerar skoningslöst vid minsta antydan till påvekan, eller närmande.
Ni har alla fått se vad vi åstadkommit tidigare och ni har delvis fått se vilken nivå vår
teknologi ligger på, så tiden får utvisa om någon av er tar sitt förnuft till fånga. Det troliga är
väl att de kommer att försöka bli av med er också för att ni inte skall tala, så att släppa er nu
skulle säkert medföra att ni alla får en snabb död.”
En tanke slog plötsligt Mike, så han tog kontakt med Jojo omgående.
”Jojo se till att ingen dricker något över huvud taget från och med nu och ta speciellt kontakt
med Greger och hans familj. De får inte dricka något av det de har köpt i den vägen och det
här måste ske omgående. Vi måste sända någon till Pedros familj också. Vi har med ytterst
samvetslösa människor att göra och vi får inte lämna någonting åt slumpen.”
”Jag skall ordna det med en gång och samtidigt kolla upp varifrån all dryck kommer och var
den eventuella giftlänken finns,” svarade Jojo.
Dimitri förpassades till kasernen som hade byggts om och renoverats efter de tidigare
användarna, de som smugglade droger och människor. Den hade utrustats med en
högteknologi efter och enligt Netcoms sista rön innan den lades i malpåse. Den del av
säkerhetssystemet som innehöll de vakande Wolfarna hade så att säga ständig beredskap.
Alla hade förhörts och nu höll man på med att försöka pussla ihop en mängd svarsfragment
från dem. Ingen ville samarbeta fullt ut och det berodde väl på någon edsvuren
överenskommelse och en pakts innehåll. Vad de kunde komma fram till var att de gått
ärenden åt kriminella personer från orienten som sökt upp dem, så bilden hade klarnat även
om den fortfarande var grumlig. Det hade att göra med klaner som leddes av krigsherrar och
smuggelförbund. Och fortfarande var människohandeln en stor del av verksamheten. Man
kunde ana att grundmotivet var hämnd.
Så gott som alla mindre öriken var borta, de fanns inte mer, de var nedsjunkna i havet i
samband med att de stora havsdjupen, gravarna, gick igen och vattnet steg och rörde sig,
liksom de fasta stora kontinenterna. Mycket nytt land hade bildats, uppstiget ur havet och
bergskedjorna hade sjunkit ned till att bli slät mark. Mängder av människor dog vid dessa
naturkatastrofer och förändringar, men många flydde till fastlandet och blev en andra klassens
medborgare i andra länder. De blev godtycklig handelsvara. Det fanns oftast inga eller bara
dåliga mänskliga relationer och livsregler och få människor förlitade sig på Gudomlig hjälp.
39
Jojo var nu tvungen att kontakta Mattias för att få svar på en del frågor.
”Mattias jag har en fråga. De människor som frigjordes när kasernen tömdes och de som var
med i den sista lasten, var tog de vägen. Skiljde man på dem som arbetade och de som var
handelsvara,” frågade han.
”Jag har inget bra svar på den frågan, men vad jag kan minnas var att det bara var ledarna som
omhändertogs och de är alla borta nu. De andra inlemmades i samhället efter att ha fått utbildning och rekreation i våra läger. Troligtvis tog sig några tillbaka till sina hemländer därför att
de hade familjer där,” sade Mattias.
”Okay jag förstår”, sade Jojo, ”jag tror jag vet hur vi skall bevaka våra intressen och skydda
oss. Det är hög tid att göra något åt saken och vi har nog haft tur som klarat oss hittills. Vi
kommer inte att äta eller dricka något från de lokala leverantörerna även om vi låtsas att vi gör
det genom att fortsätta handla för våra behov. Jag känner på mig att något är på gång.
Mike, vi ordnar med en luftbro för livsmedel och dryck, hemifrån och ser till att alla som vi
måste skydda får sina dagliga leveranser av livsmedel. Vi förstorar de vanliga inköpen så att
de som vill komma åt oss tror att vi även föder fångarna.”
”Jag fixar det med en gång,” sade Mike. Vi går ned i bukten och upp genom liften till hangaren och sedan får Pedros söner hjälpa till med distributionen. Kan du Mattias vara ensam någon tid i Tefatet så kan Niklas och Luchille sköta distributionen.”
”Ja, det är OK under rådande omständigheter, jag sänder ned dem med en gång. De får sköta
inköpen och börja med en gång. Hoppas ni löser problemet och hittar de skyldiga. Låt polisen
vara med och spana. Tala bara med dem ni kan lita på.”
”Frågan är om vi skall ligga lågt och hoppas på att vi finner något som är förgiftat när vi
dagligen tar prover på leveranserna, alltså hoppas på att våra aningar kommer att besannas
eller om vi skall börja rota och undersöka.,” frågade Jojo. ”Vi känner ju till vilken substans de
kommer att använda, så testerna kan göras på minuten när.”
”Jag tror det bästa är att vi ligger lågt, i alla fall ett tag till,” sade Mike.
”Det låter vettigt”, sade Mattias, ”låt två stationära satelliter bevaka ert närområde för att se
om ni blir eller är bevakade och kommunisera bara högfrekvent. Se också till att värmeindikatorer, hela tiden, larmar automatiskt. Jag rycker ut själv om jag uppfattar något och jag
kommer att befinna mig ovanför er hela tiden inlänkad på ert samband. Jag trodde inte att jag
skulle bli så här entusiastisk, det känns som om jag piggnat till en del. Miranda har följt oss
och vill absolut hänga på och det skall hon få. Än så länge fungerar huvudena på oss. Huvudsaken är att vi inte behöver delta fysiskt. Vi kan slåss med käpparna, men inte mer.”
De organiserade sig som de kommit överens om och Pedros söner som hämtade matvarorna
hade hela tiden samband så att allt som hände runt omkring dem registrerades. De hade strikta
order att inte ta emot någonting de eventuellt skulle bjudas på, över huvud taget, i alla avseenden och de visste hur de skulle besvara de frågor de fick. De visste också hur de skulle
plantera viss information, och var. All nyfikenhet från utomstående registrerades.
40
Miranda var en fulländad lärarinna och utbildare, en skickligare person fanns inte, tyckte de.
Hon fick dem att förstå sammanhang de över huvud taget aldrig skulle ha kommit på själva
och det gällde dem alla utan undantag. Jojo var alldeles omskakad över hennes kapacitet, det
var mycket han hade att lära sig. Han fick se sin svärmor i nytt perspektiv och började verkligen uppskatta henne, för att inte tala om Luchille som inte låg så långt efter sin mor. Det var
tur att han hade bägge två på sin sida.
Efter några veckor började de misströsta. De satt i sambandscentalen, hela gänget och diskuterade hit och dit. Mattias hade nu också kommit dit. Uppgivenheten fanns väl bara på ytan
men den var ändå märkbar och liksom kändes som en tät slöja omkring dem.
”Jag tror ändå att vi resonerat och gjort rätt,” sade Jojo. ”De måste ju först börja undra varför
de inte har kunnat få någon kontakt, och om det sista samtalet var med Greger, så börjar de bli
oroliga. Det var ju för resten de som bröt kontakten. Har de gjort sig så mycket besvär hittills
så ger de inte upp. Har vi kontrollerat om något nytt folk kommit till området eller till banken,
några nya företagsetableringar o.s.v. Vet du Greger om att du inte får äta något, absolut ingenting någonstans utöver det du får av oss. Det gäller till och med tuggummi eller godis.”
Alla tittade på Greger.
”Så långt har nog ingen av oss tänkt, i alla fall inte jag,” svarade Greger. Faktum är att det är
jag som tar emot alla nya etableringar och kundbesök tillsammans med Direktören och vi hade en sittning med några personer i går. De kom med en stor båt i förrgår och ligger i hamnen
just nu.”
Nu tittade alla på varandra, nästan för bra för att vara sant.
”Vad var det för människor”, frågade Jojo, Greger.
”De hade i alla fall gott om pengar och öppnade ett stort konto. De söker mark för byggnation
av en industrifastighet. De skall tillverka livsmedel av importerade råvaror.”
”Opiumlimpor,” sade Luchille sarkastiskt, varpå alla brast i skratt.
”Det här låter nästan för bra för att vara sant,” sade Miranda tankfullt. ”Är det en stor båt?”
”Ta in hamnen från satelliten på skärmen så får vi se,” sade Jojo.
Mattias händer och fingrar rörde sig över tangentbordet och en skarp bild kom fram. Han
förstorade den och de kunde se allt i minsta detalj. Det var en stor snabb båt med stor lastkapacitet, ungefär tjugofem meter lång med exklusiv Yachtdesign. En sådan båt som inger
respekt ur diverse synvinklar. Numera fanns det nästan ingen laglig kontroll utan det var
ekonomisk makt som bestämde överallt, makt som bara kontrollerade eller som språk. Det
skulle mycket till, för att polisen skulle göra en rassia.
”Den där lastluckan skulle jag vilja titta in igenom,” sade Mike.
Uppifrån kunde man se en hel del och det fanns en hel del folk ombord enligt värmeskannern
även om inget syntes utifrån och det verkade skumt och för lugnt.
41
”Den här båten måste skannas från sidan,” sade Mattias. Vad jag kan säga så här långt är att
det finns kärnvapen ombord och det är illa nog. Jag programmerar en Wolf på båten och så
fixerar jag en satellit, hur många har vi kvar?”
”Nu vet nog ingen vad du talar om,” sade Jojo. ”Finns det satelliter som man bara kan programmera och sända upp, och berätta mer om detta med Wolfar, vad kan de fås att göra fullt
ut.”
”Ursäkta mig Mattias,” sade Miranda, ”men det är nog dags för en intensív genomgång av allt
material. Det kunnande och den vetskap som fanns, bland personalen, före giftmordet går bara
inte att överlämna, hokus pokus, utan det måste göras fullt ut.”
”Okay, jag inser det nu, vi börjar parallellt med det andra vi håller på med,” svarade Mattias.
Nu vill jag absolut få fast de personer som utförde dådet.”
”Mike, kan du rekvirera mer personal genom Bud, gärna helt gröna men utbildade personer,
de bästa, till att börja med ungefär femton stycken med samma utbildning som du själv har.
De får fast anställning och blir grundbulten i vårt gäng. De måste få samma genomgång, som
vi får, samtidigt och omgående”, sade Jojo.”
”Bra beslut,” sade Miranda uppskattande. Se till att de är här i morgon redan. De kan åka som
de är och vi utrustar dem, som sagt, fullt ut, det är mer än bråttom.”
”Jag tar med mig en av Pedros söner och bevakar båten. Jag föreslår att du Mattias tar en
Liahona och skannar den från sjösidan. Är det Ok för dig.”
”Självklart.”
”Du Mike drar iväg som ett skållat troll och får hit det folk vi behöver, du får bära dig åt hur
som helst, bara de kommer och att de känner sig motiverade, är det ok Ta med matleveransen
samtidigt. Luchille kan följa med.”
”Vi är redan på väg,” svarade Mike.
Miguel och Jojo gav sig i väg på en motorcykel efter att ha kollat den bakre utfartens omgivningar. De placerade sig på strategiska platser där de kunde se och filma alla som kom eller
gick. Satelliten såg och registrerade färdvägen för alla och genom sambandet rapporterade de
hela tiden. Ett varubud kom med varor i kassar som låg i några backar. När han kom ut efter
en för lång tid kunde de se att han hade en kasse kvar i en av backarna.
”Miguel du måste följa efter budet och se vad som finns i kassen och se var han lämnar den
eller vad han gör med den,” sade Jojo.
Miguel följde efter på ett gott avstånd och blev hela tiden informerad om bilens färdväg.
”Nu svänger han in på en sidogata till höger och går in i ett hus.”
Miguel rundade just husknuten och såg var han gick in. Han ställde motorcykeln mot väggen
och gick lugnt in och uppför trapporna. Han noterade var mannen gick in och fortsatte uppåt
där han stannade och avvaktade. Dörren öppnades och han kom ut igen och hade bråttom ut.
42
Det var tur att han gick in på andra våningen för det fanns bara tre. Han meddelade sig hela
tiden.
”Vad är det för lås på dörren,” frågade Jojo.
”Det är ett ganska okomplicerat gammalt lås och det är inga svårigheter att komma in, jag vet
hur man gör svarade Miguel.”
”Luke ta med dig Miguels bror och kom hit omgående. Ni får vakta porten medan vi går in
och kollar. Det har hänt en olycka eller vad som helst om det behövs,” sade Jojo och var
snabbt på plats. ”Vart tog bilen vägen som han körde i.”
”Den har parkerats utanför marknaden och chauffören har gått in,” sade Miranda.
Luke och Josefo var på plats och Jojo och Miguel gick in i lägenheten. De sökte överallt efter
kassen och fann den på en hylla i ett skåp bakom några paket. Varför hade han behövt gömma
den var den första tanken. De hade tänkt rätt. I kassen fanns åtta stycken cylindrar med lock
och glasbehållare inuti. De fann också ett stort antal sprutor och kanyler. Man hade alltså
sprutat in giftet i förpackningarna och återslutit dem kanske inte bara i drycken.
”Du och jag stannar här i lägenheten, Miguel, och ni andra kollar upp marknaden och vilken
funktion mannen har där. Ta gärna polisen till hjälp på ett försiktigt sätt och låt Pedro följa
med. Han kanske har lokal- och personkännedom som kan vara behövlig. Troligen och
förhoppningsvis är det bara en person som är involverad i själva förgiftningen,” sade Jojo.
De konstaterade att det fanns tre sängar i trerummaren och att det tydligen rörde sig om vuxna
personer. Där fanns också bilder över deras hus och en karta över området. Båthuset var noga
markerat. Jojo tittade i några portföljer där han hittade andra foton och korrespondens på ett
orientaliskt främmande språk. Tydligen var det inte speciellt gamla handlingar.
”Det måste finnas radio och dataprylar här,” sade Jojo, det här är utskrifter av kommunikation
som bara är några dagar gamla.”
De började titta sig omkring och följde ledningar för att hitta fram till källan.
”Sladdarna går in i väggen här vid listen här,” sade Miguel som kröp på golvet mot en
rumshörna.
”Hm, jag förstår,” sade Jojo som snabbt såg den dolda teknikens funktion. ”Sätt fingrarna
innanför listen där nere där det finns ett utrymme så skjuter jag på från hörnan i den listen.”
Väggen rörde sig inåt rummet och ytterligare ett relativt stort rum blev synligt med en massa
teknisk kommunikationsutrustning inuti. Det var inga dåliga prylar. Här fanns det resurser. De
kontaktade omgående Mattias och Miranda och förklarade vad de hade framför sig.
”Det bästa ni kan göra är att oskadliggöra de personer som kommer in i lägenheten utan
pardon eller diskussion och sedan kollar vi upp allt i lugn och ro. Ta inga chanser,” sade
Mattias. ”Jag oskadliggör Yachtens motor genom att förstöra det digitala systemet så att det
ser ihopbränt ut på ett naturligt sätt. Samma princip som när jag tog bort segelbåten.”
43
”Är det inte lika bra att vi behandlar båtpersonalen på samma sätt,” frågade Jojo.
”Både jag och Miranda har samma åsikt, så vi gör det,” sade Mattias, och ni måste ha en
backup eller två vid lägenheten, en uppe i trappan som går nedåt från övervåningen när de
som bor där kommer hem och en som står utanför, kanske på andra sidan gatan, låter det bra.”
”Vi gör så,” sade Jojo och sedan tar vi båten, lite senare. Där måste vi täcka upp ändå bättre
men vi har förstås Liahonorna och Wolfarna då.
Det kändes lite konstigt och speciellt att verkställa allt detta i en så underbart fin miljö som
det trots allt var fråga om. Varmt och fint väder, mycket blommor och helt gudomliga blomdofter tillika en boende och byggnadsmiljö som hade mer än en tusenårig tradition bakom sig,
med smala gator och gränder så när som på några breda moderna vägar. Just den här gatan
som de nu bevakade var tillräckligt bred för att två bilar skulle kunna mötas om någon körde
mot förbudsskylten. Men det begicks grova brott i paradiset också.
Vad har ni kommit fram till vid skanningen av båten,” frågade Jojo.
”Anledningen till att vi båda förordar ett övertagande av båten är att den skrämmer oss med
tanke på den last den har. Den har tre stycken kärnbestyckade missiler, med troligen, sprängkraft nog att förstöra tre stycken stora städer och milliontals människor. Vi är rädda för att
finna ytterligare överraskningar i form av människor och droger. Det kan bara finnas ett
tilltänkt mål för den arsenalen och den frågan skall vi reda upp och vi måste göra det snabbt
som tusan. Vi tror inte att det här är en ensam företéelse. Vi tror att en bred organisation
ligger bakom den, ” sade Mattias.
Jojo och Miguel som undersökt vidare och hade nu fått de vapen de behövde för att
oskadliggöra dem som kunde komma, så snabbt som möjligt och backuperna var på plats.
Förstärkningen hade anlänt och de var minst sagt fundersamma, nyfikna och upprymda. Lika
många av varje kön så det blev sexton stycken. Den här vändningen av deras framtida, kanske
lugna planering hade förändrats men de var beslutsamma att göra sin del och mer därtill. De
hade hört talas om den nya teknologin som kommit till dem och om Netcom under sin
uppväxttid. De fick en snabbkurs i historia och fakta, tillräckligt för att kunna hugga in och
bevaka båten i hamnen och de hade samma samband som de övriga. De kände igen varandra
på de inte alltför skrikiga overallerna och bestyckningen samt på signalsystemet.
Jojo hade monterat upp ett par miniobjektiv så att de kunde bevaka trappuppgången, hallen
och det yttre rummet. De gömde sig i lönnrummet och såg när tre män kom uppför trappan.
Deras backup hade meddelat att bilen parkerat utanför. De såg hur en av männen pekade på
skåpet där han trodde att kassen låg och de skrattade alla tre och gjorde några vinglande åthävor, typ döende svan. De visste. En av dem hette tydligen Li, så nu blev bilden tydligare,
samtalet hade länkats hit och personen var okänd av Greger trots att han fanns så nära.
”Det är de här personerna som har utfört det fysiska arbetet bakom morden, sade Jojo över
nätet. Någon av dem måste under alla omständigheter vara en klipsk kontaktperson i nätverket
med tanke på det kommunikationsmaterial de har. Vi öppnar dörren inom tio sekunder och
bedövar dem. Vår backup måste stoppa eventuell flykt.”
”Vi är beredda utanför i trapphuset både ett och två,” verkställ.
44
Jojo och Miguel öppnade dörren nedhukade. Männen hade av någon anledning blivit misstänksamma och en av dem sköt mot deras dörr när den öppnades och två var på väg mot
ytterdörren. Samtidigt som Jojo sade att, de kommer mot ytterdörren sköt Miguel sin dos mot
mannen som stöp i golvet. Backupen utanför, stod bakom dörren och tog dem i ryggen.
Tre overallklädda personer kom uppför trappan och bar ned männen och in i en av de svarta
stora vanarna, varpå de försvann med en rivstart. Det var över på mindre än sextio sekunder.
”Har vi full bevakning på Yachten,” frågade Jojo, ”och har de bevakning.”
”Mike här, vi har haft bevakning länge nu men vi kan inte se att de har någon som går vakt
eller är speciellt vaksam.”
”Jag tror att vi blivit lurade,” sade Mattias. Det finns bara en person kvar på båten enligt
skannern och två missiler är borta. De har antagligen fortfarande någon typ av stor undervattensfarkost kvar. Men jag förstår inte hur de kunnat störa ut oss även om de sett vad vi
kunde göra och känt av vad vi gjort. I så fall kan de komma förbi och gå under Buds gränsBevakning. De kan skydda sig från bevakning utifrån men inte underifrån och antagligen inte
fullt ut från sidan, även om Wolfarna blivit lurade, eller så har de haft en väldig tur.”
”Har något annat fartyg lämnat hamnen nyligen,” frågade Jojo.
”Det låg ett lastfartyg vid kajen en bit bort. Det har legat här i över en månad har jag hört och
det avgick för några timmar sedan, men det har vi inte haft någon koll på alls,” sade Miranda.
”Jag lägger ut en bild på det.”
”Det där är inte något vanligt lastfartyg,” sade Mike ”men det har nog ingen tittat närmare
på.”
Det såg ganska oansenligt ut men linjerna skvallrade om hög prestanda. Det kan ha varit ett
snabbgående krigsfartyg som de konverterat till en lastbåt.
”De måste ha haft möjlighet att underifrån, alltså under vattenytan fört över två missiler från
Yachten och då måste bägge fartygen ha inbyggda bassänger jämte en undervattensfarkost,”
sade Jojo, ”vi har med en stor och välorganiserad organisation att göra.”
”En man lämnar båten nu,” rapporterade Mattias.
”Mike kan du se till att han blir skuggad,” sade Jojo.
”Det är redan på gång. Han är på väg upp i samhället och jag tror jag vet vart han är på väg.
Vi har folk som tar över när han kommer upp på huvudgatan. Går han åt höger behöver vi en
backup vid lägenheten,”
Jojo som var kvar där hörde ett anrop i radiorummet.
”Overcom till Sanse, kom Overcom till Sanse, kom!”
45
Jojo svarade inte men han hörde en svordom och vredgade röster.
Han rapporterade vad som hänt.
”Jojo du får snart besök, det är en man på väg upp.”
”Låt honom komma upp, jag gömmer mig och låter dörren vara olåst och stänger dörren till
radiorummet där jag befinner mig”, svarade Jojo, men skulle han gå ut igen så se till att han
blir omhändertagen.”
Mannen släpptes igenom, han knackade på dörren och när ingen öppnade så gick han in. Det
kom ett nytt anrop när han hade tittat sig runt i lägenheten. Han öppnade dörren och skyndade
sig fram för att svara.
”Sanse här kom.”
”Bra att du svarade. Vi är på väg i god fart. Vick har ordnat fri infart så det skall inte bli några
problem med omlastningen. Ge dig iväg tillbaka så fort du kan och ställ in utlösningen på
några dygn.”
”Li och de andra är inte här, de sköter sig inte så de kan lika gärna få stanna kvar vid smällen
när de preparerat matleveranserna. Jag ordnar med allt och ger mig av sen. Vi håller total
radiotystnad från och med nu, klart slut.”
Jojo tvekade inte. Han paralyserade mannen så fort han avslutat samtalet och bad om assistans.
”Det verkar som om vi har full kontroll över situationen,” sade Jojo. ”Alla enheter tillbaka till
hangaren. Se till att Yachten kommer till vår brygga.”
Äntligen fick de möjlighet att träffa varandra och hälsa de nya välkomna, även om de blivit
det genom att få hoppa direkt in i handlingen. Och de ville tydligen inget hellre.
Kammarrummet var fullt med folk. Mattias och Miranda hade återigen gjort i ordning en nu
mer än omfattande genomgång och historisk visning.
”Det här blir sista gången jag kommer att ha en genomgång,” sade Mattias, ”och det gäller
Miranda också. Så har ni några frågor så ställ dem nu. Du Jojo har från och med nu det
övergripande ansvaret eller kanske jag skall säga det fulla ansvaret, helt och hållet, allt är ditt,
du har full kontroll. Den enda överhöghet du måste böja dig för är Eternity.”
”Vad är Eternity,” frågade någon.
”Nu sade jag för mycket,” sade Mattias, ”men det kan hända att Jojo någon gång får tala om
det.”
Det stack till i Jojos handled och han tittade på klockan och på Mattias.
46
”Jag fick just veta att jag kommer att få berätta det någon gång framöver, men det hänger på
var och en av er och er utveckling. Jag agerar enligt huvuddirektiv jag får från personer som
är väktare över den fysiska Jorden och fåfängligheten, men inte över andevärlden.”
Tystnaden var nu total och alla blev väldigt eftertänksamma.
”Mer än så varken kan eller får jag säga och inte Mattias heller, så ta aldrig upp det igen men
ha det i bakhuvudet i alla era bedömningar så kommer ni att gå långt,” sade Jojo. ”Ansträng er
att tro på det, för det finns en avsikt och med jordelivet, det är en skapelse.”
”Är det sant Jojo,” sade Luchille, ”vet du det,?
”Ja så är det.”
”Tänk att jag aldrig förstått det tidigare, på det här sättet,” sade Miranda, ”men nu klarnar det
för mig,” och hon tittade på Mattias glädjestrålande.
”Jag och min stora trut,” sade Mattias, ”det märks att jag börjar bli gammal och det är väl
ingen överdrift. Nu lägger vi av Miranda och tar det lugnt med andra enklare göromål, men
jag måste säga att det här har varit en energiinjektion för oss, eller hur.”
”Vi tar russinbussen och åker hem, det är i alla fall tur att man kan ligga utan käpp.”
”Det är ni väl värda, ”sade Jojo, ”men för oss andra har det bara börjat, och det är något stort
på gång tydligen.”
De genomförde sitt uppdrag väl och det var verkligen välbehövligt och ett normgivande
exempel på hur man entusiasmerar och undervisar i just den här genren, varefter de begav sig
hemåt för att ta det lugnt och njuta sina otium.
------------------------------------------------------
Ledningsgruppen hade samlats i ökenförläggningen, en del av personalen hade blivit
hemförlovade beredda på omedelbar inryckning och en avlösningslista hade upprättats för de
olika enheterna. Några arbetade på att återigen ta upp tillverkningen och utvecklingen av
Netcoms produkter.
Den grupp som just nu arbetade hårdast var de som skötte bevakningen och försökte lista ut
vad som var på gång med de kärnvapenmissiler som var på drift någonstans i atlanten. Egentligen fanns det bara ett mål som var relevant för terrorismen, så de sökte febrilt efter namnet
Vick i samband med kustbevakningen.
De hade funnit båten som hade kurs mot platsen där det före detta Florida hade legat. Helt
klart var att det skulle ske en omlastning av missilerna och vad de var avsedda för var det
47
ingen tvekan om. Emellertid ville man avslöja de personer och den grupp som var beredda att
fullfölja intentionerna och de måste finnas bland medborgarna någonstans, kanske illegalt.
De sökte efter de namn som de internerade terroristerna hade och jämförde dem med immigrationsarkiv och andra data sedan många decennier tillbaka. Det var svårt att förstå den
maniska besatthet som låg till grund för attentatsförsöken. De människor som koloniserat och
invandrat till det förlovade landet, världens samvete, ville bara som ett kollektivt folk hjälpa
till med att få en bättre värld.
De hade aldrig försökt skaffa sig större territorium men kämpat för frihet, mänskliga rättigheter och demokrati för alla jordinnevånare som ju alltid varit den största avsikten med jordelivet, vilket profeterna profeterat om sedan begynnelsen. Ledarnas försök och intentioner hade
inte alltid varit klockrent humanistiska, beroende på deras personliga mänskliga svagheter och
svagsintheter, men avsikterna i stort var att hjälpa till och att slå tillbaka ondskan trots umbäranden och ekonomiska konsekvenser, men i första hand var man tvungen att försvara sin
egen integritet, för att inte släppa förstörande mekanismer inpå livet. Det var ett modigt folk,
priviligierat.
De hade sett liberaliserings- och demokratiförsök i Europa med omnejd, som gått till spillo på
grund av de kommunistiska- socialistiska gudlösa systemfelen. Flera av de omkringliggande
länderna hade inte tagit dessa krafter på allvar när de exploaterades på nytt utan gudstro och
kristen etik. Den fria viljan dödades med våld. Utan kristen etik hade likaledes marknadskrafternas despoters ageranden lett till tvångsdiktaturer.
Teknologier hade fått murar att falla men de båda tankesnäva fördummande ideologierna
kunde inte falla utan gudstro och kristen etik. Mitt emellan höger och vänster låg sanningen.
Gud och skapelsen i centrum.
”Vi måste söka källan också”, sade Jojo, ”och hur tycker ni att vi skall gå till väga?”
”Vad har vi att gå efter,” frågade Mike.
”Vi kan pressa våra fångar genom att skrämma dem, vi kan söka i servrarna, vi kan söka i
Yachten till att börja med,” föreslog Luke.
”Okay”, sade Jojo, ”då gör vi så här. Vi sätter all personal på sökning och för att vinna tid
fingerar vi ett motorhaveri på missilskeppet och hårdbevakar det. Luke du får organisera
jobbet tillsammans med Mike.”
”Niklas, har vi alla fångar internerade i kasernen.”
”Ja det har vi”, svarade han och tittade på Jojo med ett småleende, ”alla massmördarna.” Han
hade hört berättas hur Jojo tagit hand om Ivan två gånger och undrade nu vad han hade i
tankarna.
”Det blir inget sådant,” sade Jojo som kände vad han tänkte. Vi skall ändå vara lite tuffare
men på ett mer sofistikerat sätt. Vi behöver några man till för att arrangera ett skrämselscenario, kan du fixa det. Har man massmördat utan betänkligheter så får man tåla lite psykisk
påfrestning. Och dessutom tänkte de fortsätta med att göra om det igen.”
48
”Yes sir.”
Jojo hade valt Niklas för den här uppgiften därför att han både såg ut, och var tuff. Han såg
faktiskt elak ut, men var trots sin storlek och utseende, för snäll, men med ett utpräglat sinne
för skådespeleri och effekter. Han hade sett honom provocera på skoj. De hade temperament
bägge två.
De hade en liten diskussion om hur de skulle gå till väga för att de skulle vara samspelta.
Kasernen flöt nu på fem meters djup i sina linor. Det gick inga vågor på ytan utan det var bara
ungefär brisigt. Under hela interneringen hade de haft full kontroll från huset så de visste att
allt var lugnt bland fångarna. De hade inte fått kommunisera med varandra i något avseende.
Jojo tog mikrofonen.
”Vi erbjuder er en sista möjlighet att berätta vad ni vet om den organisation ni anlitats av. Det
står helt klart att ni, samtliga, är delaktiga i mord och massmord och att ni förbrukat er rätt att
leva fritt bland andra människor. Ni respekterar inte människors rätt att leva som de fått löfte
om. Ni kommer att få viss tid på er för att acceptera och det är bara att ge er till känna, som ni
brukar göra, om ni vill och har något att säga. Vad ni berättar för oss kommer att vara
konfidentiellt, så ingen annan kommer att få veta vad ni sagt eller om ni sagt något. Vi har
inget dödsstraff men ni kommer kanske att förflyttas till andra mindre komfortabla, celler, på
livstid och isolering, annars. Vad ni säger kommer att korsgranskas med vad de andra säger så
det är ingen idé att försöka ljuga eller lura oss.
För att ni rätt skall kunna förstå vår överlägsenhet, teknologiskt och ekonomiskt skall ni få se
en presentation om och vad vi åstadkommit, gjort och kan göra. Ni kommer också att få se
och höra en del tidigare förhör och diskussioner med människor som vi överbevisat i och ur
samma situation som ni befinner er i nu, era föregångare. Ni kommer också att få möjlighet
att tala med psykologer och andra bedömare för att ni skall kunna avgöra och fatta rätta beslut
med hänsyn till den kunskap ni kommer att få.
Den här processen skall vara klar inom två dygn. Vi börjar omgående. Vår presentation kommer att pågå i en timme och sedan är det upp till er hur den skall fortsätta för er personligen,
för var och en av er.”
Alla skulle få samma möjligheter, oavsett på vilket stadium de skulle börja prata, för
rättvisans skull. Det kunde ju vara så att många aldrig fått några förutsättningar för att över
huvud taget förstå tingens ordning eller avsikter. De kunde ju ha varit födda till att leva i
skiten hela livet, från början. Agnarna skulle sållas från vetet.
På sluttampen skulle Niklas få pressa på ordentligt med fysisk rädsla.
Åttiofem procent av dem pratade av hjärtans lust och kunde också avskrivas från mordmisstankar. Tio procent var lite mer svårflörtade men kunde övetalas när de förstått konsekvenser
och orsaker och sin egen roll i och under jordelivet.
”Tänk att nittiofem procent av mänskligheten inte förstår avsikten med livet, av det här vi nu
gjort, att döma av,” sade Niklas. ”Vilken oandlighet det finns. Tänk att ondska finns i så hög
grad i alla fall. Jag undrar hur de som är kvar resonerar, om det är avsikten att hålla löften och
49
tron på att det de gör är rätt, som är drivkraften eller om det är ondska på grund av att säkringarna gått vid något tillfälle, som gör att de vägrat tala hittills.
Det var sex stycken kvar, av etthundra personer, som inte hade talat. De tre i lägenheten, Ivan,
hans bror och mannen från båten, och det verkade ju stämma med hierarkin. Var det så att det
är ledarskapet som står för den utpräglande handlingen. Det verkade inte bättre. Ledarskap
genererar ansvar fullt ut.
”Intressant tanke”, sade Jojo, som ofta funderat på just det här ur sitt eget perspektiv. ”Det
fordras en hel del för att kunna ta en annan människas liv, eller mångas. Finns inte bromsen,
så fattas det någonting fundamentalt, och det kan inte bara ha med kunskap att göra. Det
måste finnas något djupare än så, eller hur, andens kunskap, eller” sade han undrande till
Niklas.
”Det har naturligtvis med kunskap att göra, men på vilket plan och i vilken avsikt,” svarade
Niklas. ”Men det är en så stor fråga att det måste till mera för att förstå fullt ut.”
”Jag tror inte vi skulle kunna komma över tanken på att vi avsiktligt dödat någon människa, så
det är bäst att vi inte dömer i det avseendet, eller begår den oförlåtliga synden att göra något
vi känner är fel. Att gå emot sin övertygelse fungerar troligen inte för någon av oss, men vi
kan skrämma dem med ond bråd död, det kan väl inte vara fel.
Har vi läkarpersonal på plats”, frågade Jojo i sambandet.
”Ja vi är beredda”, blev svaret från dem som befann sig ovanpå kasernen.
De sex männen satt nu, i sina kassetter, i rummet bredvid slussrummet och panoramafönstret
var öppet framför dem några meter under vattenytan. De som förde den Wolf de skulle använda var instruerade om hur de skulle förfara, jämte de i de andra Wolfarna som cirklade utanför
fönstret. De sex männen tittade med fasa i blickarna på hajarna. Det var omöjligt att se att de
var naturtrogna, av människor, styrda maskiner.
”Då börjar vi väl då”, sade Niklas och ställde sig bakom Ivan. ”Ingen av er är ju villiga att
berätta för oss var vi kan finna era uppdragsgivare så vi har ingen användning för er längre.”
Han började skjuta kassetten framför sig in genom slussdörren och ut genom en sidolucka,
men det kunde inte de andra se. Dick, en av de nya rekryterna gick in i slussen med ett
munaggregat för syreandning och med en påse mörkrött vatten i ena handen. Han lade sig i
Wolfens gap med benen utanför den enorma käften, och sedan slussades de ut med benen mot
panoramafönstret. Det såg verkligen naturtroget ut när vattnet färgades rött då den enorma
hajen simmade förbi nedåt djupet.
Ivan hade tjutit som en besatt när han trodde sig förstå vad som var på gång och de andra var
inte mindre tysta. Det var bara Ivans bror som fortfarande var lugn och behärskad.
”Det förtjänade han”, muttrade han.. ”Nu slapp jag ta död på honom själv för jag tänker inte
gå samma öde till mötes och det tror jag inte ni andra heller vill göra. Vi berättar mot löfte att
vi inte behöver dödas, skrek han slutligen högt, när han trodde sig förstå att loppet var kört.”
De andra nickade och instämde.
50
”Då kör vi er tillbaka till era rum och sedan återkommer vi till er,” sade Niklas och verkställde.
”Det gick bättre än vi hade anat,” sade Jojo när det åter träffades. ”Då är det bara att förhöra
dem, men var försiktiga och släpp inte på våra säkerhetsregler för en sekund, för jag tror inte
att deras sätt att tänka har förändrats ännu.”
”Då låter vi dem inte kunna kommunisera med varandra fortsättningsvis heller, i alla fall inte
än så länge,” sade Niklas.
”Det har du rätt i, och vi placerar Ivan på ett annat ställe för säkerhets skull, tills vidare,”
svarade Jojo.
Det hade inte tillstött några komplikationer med mannen som lade sig i hajgapet och de som
förde den hade skött det väl. De nytillkomna hade tidigare inte stiftat bekantskap med Wolfarna som nu har blivit ett begrepp. Precis som Greg en gång i tiden hade upplevt det hade de
blivit ett fantasieggande tillskott till vardagen. De var väldigt användbara och roliga att köra,
så nu hade de inga problem med fritidssysselsättning. De åkte på Wolfhajk så fort tillfälle
gavs.
-----------------------------------------------------
Missilfartyget låg och stampade i vågorna mitt ute på atlanten till besättningens förtvivlan. De
kunde ju inte anropa kustbevakningen eller några andra, därför att total radiotystnad var påkallad. Med tanke på vad de hade i lasten så måste de nog vara oroliga vid det här laget. Eller
var den aspekten redan undanröjd. Tanken kom till Jojo, så det måste undersökas omgående.
Han kontaktade Bud och informerade om situationen.
”Vadå, två kärnvapenmissiler på väg till oss över atlanten, jag skall kolla med en gång.”
Han kontaktade omgående kustbevakningen och fick besked att den ingående båten hade
tillstånd att angöra vid hamn.
”De har redan tillstånd att angöra vid Norfolks hamn, inte så långt från Washington, så det är
nog ingen tvekan om vad som är på gång. Frågan är nu bara hur långt vi skall släppa dem för
att kunna fånga in så många som möjligt,” sade han till Jojo.
”Med tanke på att en av de två missilerna kan radera ut en stad av Washingtons storlek, så
gäller det att inte släppa dem under uppsikt över huvud taget, i något avseende. Ni måste ha
full kontroll hela tiden och speciellt på vad som händer ombord på båten. De har en undervattensfarkost för transporter i ett utrymme under missilerna, men inga avfyringsramper, har
vi sett vid vår skanning.”
”Hur då, kan ni röntga fartyget,” frågade Bud.
51
”Javisst,” svarade Jojo, ”ni har ju själva den utrustningen har jag förstått, vi skannar dem.”
”Det är nog mycket som har falderat sedan det intima samarbetet med er tog slut efter morden,” sade Bud. ”De flesta av de system vi fick, i alla fall de mest komplicerade kan vi inte
kopiera, tillverka eller förstå och allt levererades av er och spärrades för insyn. Inget har uppdaterats sedan den tiden så vi behöver ny utbildning och vi kan alltså inte tillverka något av
det vi fått, själva.”
”Jag skall ta itu med den här biten omgående,” sade Jojo, ”så att ni kan få kompletterande
material.”
”De har två dagar kvar till Norfolk, om de får fart på motorerna,” sade Bud, ”kan ni åta er att
göra en kontroll av skeppet med det folk ni har fått av oss och sedan rapportera till mig, Jojo.”
”Naturligtvis, vi ordnar det per omgående.”
Nu hade Jojo fått lite att fundera över. Han var tvungen att prioritera skeppet först och
organiserade för en kontroll. Han satte sig ned med Niklas, Mike och Luke för att reda ut
begreppen och problematiken.
”Nu måste vi handla med precision och på rätt sätt så att de inte fattar misstankar,” sade Jojo
och förklarade situationen för dem. ”Vi prioriterar alltså skeppet i atlanten en bit från sargassohavet och sedan måste vi få igång tillverkningen igen och även uppdatering och utveckling.
Det här kanske låter egendomligt i era öron men vi kommer och måste spela en större roll i
viss utveckling och i omvälvningar i världen den närmaste framtiden än jag förstått hittills och
för er blir det säkert större än så.
Ni kommer att få ta del av skeenden som ni inte kunnat drömma om, så vitt jag förstår. Jag
har fått indikationer på att det kommer att bli så.”
”Nu talar du i gåtor för oss, Jojo, men vi litar på dig och gör som du säger,” sade Mike.
”Jag vet det,” svarade Jojo, ”men så är det.
De utrustade en transportliahona med all tänkbar utrustning förutom med en mängd Wolfar
förutom två bevakningsliahonor med Airforce kustemblem på.
”Vi låter ett stim med kanske tio Wolfar cirkla omkring fartyget för att undersöka det. Först
måste vi kontrollera att missilerna finns kvar. Ett mindre antal hajar får följa med hela vägen
för att kontrollera vad som händer, samt måste de satellitbevakas hela tiden,” sade Jojo.
”Det är inte rimligt att de skulle lossa lasten inne i hamnen. Så vitt jag förstår så kan det inte
vara avsikten,” trodde Luke.
”Varför inte,” sade Niklas, ”det var så de gjorde i San Sebastian.”
”Kan de verkligen vara så naiva, jag har svårt att tro det,” sade Jojo. ”Vet vi vilken hamnplats
de har option på, om de har det, och om det ligger något annat fartyg eller något liknande i
närheten. De kanske har förberett och planerat som de gjort tidigare.”
52
”Vi måste också ta reda på vilken dag de hade tänkt angöra hamnen och hur det såg ut då. Nu
är de flera dagar försenade,” sade Niklas.
”Mike, ta hand om det här,” sade Jojo, ”kontakta Bud och undersök det vi talat om för nu är
det bråttom har jag en känsla av. Vi måste eventuellt plomba luckorna på skeppet i värsta fall.
Kan vi inte detaljplanera i förväg så kan vi inte tillåta skeppet att komma närmare kusten än
det är just nu och om vi detaljplanerar måste vi kunna fullfölja projektet fullt ut.”
”Vad vi kan göra är att radera ut fartyget med besättning på en gång, men då förlorar vi
möjligheten att gå vidare med att fånga gärningsmännen, så många som möjligt,” eller hur
sade Mike till Jojo.
”Det stämmer. Vi bara måste fullfölja det här i minsta detalj och vi får inte missa något så vi
måste skärpa oss till bristningsgränsen.”
Mike träffade Bud och gick igenom allt med honom. Han blev skakad av närheten till en
katastrof och terrorismen som de i sin enfald trodde att de hade bekämpat. De satte alla klutar
till för att få en riktig bild av situationen och valde ut det bästa och säkraste folket.
Kajplatsen låg lite avsides och var inte så frekventerad längre utom när det gällde import av
vissa förädlade, delprodukter, råvaror från de ännu delvis fungerande oljefälten i arabemiraten. Det var förresten ett bolag därifrån som administrerade hamnen.
”Det visste jag inte om,” sade Bud. ”Dessutom har de förankringar i vår kustbevakning och är
betrodda. Helvete också! Hur har det här kunnat gå till. Är dom inte kloka som öppnar en
sluss direkt in i vårt samhälle. Jag tror inte att det är sant. Även om det är bra människor som
ligger bakom skötseln så står ju dörren vidöppen.”
Han var upprörd och inte speciellt vältalig vilket han bad om ursäkt för, men han kunde inte
styra sina känslor, så upprörd blev han. Bevisen för hans sätt att reagera var ju talande i sig
självt, så han hade ju rätt.
”Det är ju tur att vi har er Jojo, alltså Netcom, att återigen tacka för att ni kommit till vår
undsättning. Gud bevare mig från vad som annars kunnat hända, men nu måste vi göra något
åt saken. Huvudsaken är att vi får hjälp vare sig den kommer uppifrån eller från sidan,”
avslutade han alldeles röd i ansiktet.
Mike bara stirrade på honom och sedan brast han ut i ett gapskratt.
”Ja Ja, --jag är inte mer än människa jag heller,” sade Bud och började skratta själv.
Jojo tittade leende på dem. ”Jag tror att vi har saken under kontroll. Under alla händelser så
har vi flera möjliga scenarion att agera efter.
Det låg ett bärgningsfartyg i hamnen inte så långt ifrån den förberedda, betalda och väntande
kajplatsen. Det var ett bastant välskött skepp med två bockkranar som användes flitigt i
hamnarna nedåt och uppåt kusten. Två containrar var placerade på däck, en under varje kran.
Alla tvivel var som bortblåsta.
53
”Det råder väl ingen tvekan om vad som är på gång när man ser det här,” sade Jojo. ”De hade
kunnat gå in i vilken hamn som helst utan problem och förmodligen är de där kontainrarna
byggda för att kunna göra avfyringen i, eller vad säger ni. Det är heller inte omöjligt att de har
flera scenarion i beredskap. De kanske kan avfyra missilerna från skeppet. Så vitt jag nu kan
förstå så går bäddarna att vinkla snett uppåt och fördäcket är fritt och öppet.”
”Ju närmare målet de kommer ju mindre blir möjligheten för vårt försvar att skjuta ned dem
eller stoppa dem i något avseende,” sade Bud.
”Okay, då är det bara att sätta igång. Vi måste dra i varenda tråd som kan sträcka sig till eller
komma ifrån fartyget som är på väg hit, som leder till bärgningsfartyget, hamnkontoret eller
de som administrerar något som helst av allt detta. Med andra ord allt som kan förknippas
med våra mål måste kartläggas i minsta detalj och vi måste slå till mot allt på en gång,”
fortsatte han exalterat.
”Vi aktiverar alla våra resurser för att kunna nå ett optimalt resultat så snabbt som möjligt,”
sade Jojo. ”Mike ta hit allt vårt folk utom de som måste sköta sina bevakningsuppdrag just nu.
Vi upprättar en sambandscentral här hos Bud och länkar oss över Tefatet som när den tiden är
kommen, får energidestruera fartyget när vi gett dem en möjlighet på kanske fem minuter att
överge det. Luke du får se till att tre stationära satelliter kartlägger och bevarar alla samtal till
och från målen. Det räcker kanske med att vi tar bort laddningarna men det står bara för oss.”
---------------------------------------------
Fartyget hårdbevakades just nu. Två Liahonor hängde över det och tre man firades ned på
däcket.
”Har ni problem. Ni har legat här och stampat i några dagar nu. Behöver ni hjälp med bogsering eller med att flytta folk,” frågade Tim vänligt.
Han bad att få se deras papper och en man som hade ett konvolut under armen visade upp
dem. Jojo och de andra såg handlingarna vartefter Tim höll upp dem framför sig. Återigen var
det en senator som var inblandad i någon typ av immunitet kanske i utbyte av speciella varor i
det här fallet.
”Nej, Nej, det behövs inte, vi behöver ingen hjälp, maskinfelet var elektriskt och det är snart
avhjälpt.”
”Vi har kunnigt folk på det området,” sade Tim, ”om vi bara får se vad det är så ----- ,” och
började gå mot luckan till styrhytten.
”Nej det är snart klart,” sade Mannen som hade presenterats sig som kapten och ställde sig i
vägen för Tim vilket de andra besättningsmännen också gjorde som på en given signal.
”Jag tycker ni beter er underligt, har ni något att dölja.”
54
Jojo som följde det som hände i sambandet höll på att storkna.
”Backa för tusan,” väste han desperat.
”Nej vi har inget att dölja,” sade kaptenen hastigt, det var en underlig fråga i det här sammanhanget. Ni har ju sett våra handlingar.
”Jag frågade bara för att ni ställde er i vägen på ett utmanande sätt,” svarade Tim. Okay, då
får vi önska er lycka till, alla papper är ju i ordning så det är väl inga problem. Välkomna till
oss.
De tackade för sig och lät sig firas upp igen.
”Jag tror nerverna börjar hänga utanför,” sade Jojo och bad om ursäkt för att han lagt sig i.
”Hade inte du gjort det så hade jag gjort det,” sade Bud, ”jag trodde jag skulle svimma av
högt blodtryck.
”Jag tror vi byter strategi,” sade Jojo. Bägge missilerna är apterade och klara för avskjutning,”
eller hur.
”Ja det stämmer,” sade Mike.
”Okay,” jag skall tala med Mattias om en sak som jag inte har klart för mig ännu. Jag blir
borta tills i morgon men det skall väl inte vara några problem. Allting är ju under kontroll
verkar det som och det finns ingen anledning till att något skulle hända under tiden. Mike du
har det övergripande befälet och meddela mig om något oförutsett trots allt skulle hända.”
Jojo hade fått en indikation på att han skulle kontakta Mattias. Det var ingen tvekan om det
för det kändes så starkt och han var säker på att det var från Orim på Eternity. Det måste vara
djupt men han hade också några tekniska frågor så det passade bra.
-----------------------------------------------------------------
Han kände sig glad över att snart få träffa Luchille igen, inte minst, men också för Mattias och
Mirandas skull. Nu skulle väl allt vara klart hemmavid så det kändes spännande att få se vad
som hänt sen sist. Tankarna gick tillbaka till föräldrarna och vad som hänt med dem. Allt hade
skett så snabbt och han hade ännu inte hunnit förlika sig med allt detta eller fått ett lugnt perspektiv på tillvaron. Allt kändes fortfarande brådmoget.
Det var fortfarande tidigt på förmiddagen och han gled lugnt och tyst fram över landskapet.
Vägar, byar, samhällen, städer, skogar, sjöar, odlingar, byggnader allt i god ordning förhoppningsvis. De hade mycket att kämpa för. Inte många människor hade det rätta perspektivet på
livet som sådant , utan levde bara för dagen och alla var beroende av alla andra som drog sitt
strå till stacken så att säga. Huvudet behövde alla andra delar av kroppen för att kunna fungera
ändamålsenligt. Beroende och medmänsklighet.
55
Hur många förstod egentligen avsikten med livet. De flesta såg inte längre än näsan räckte
men det var nog för dem. De var inte nyfikna utan nöjde sig med det de hade. Bara när
problem tillstötte började man tänka och känna efter för att försöka förstå. Den största delen
av mänskligheten levde under premisserna, ”vad var det som hände.” Medvetenheten om
alltings samverkan var låg. Eget initiativ var minimerat i stort. Man lät sig ofta förslavas.
Men ändå, det var något speciellt med det här landet. Trots allt så vilade det ett lugn över allt
som skedde i fåfängligheten. Man hade förtröstan på sig själva och sin förmåga att klara av
dagen och livet som sådant. Det fanns en kämparanda och en tro som han inte sett eller upplevt tidigare i Europa. Här var man trots allt lugna och allt fungerade relativt väl utan kaos.
Man förlitade sig på den Gudagivna konstitutionen, det var ett förlovat land, och det verkade
vara så. De hade från begynnelsen fått löftet att inga andra länder eller någon yttre destruktiv
påverkan skulle kunna nå dem förutom personlig betingad ondska som skulle bekämpas med
näbbar och klor i tro på alla människors rätt till frihet under medmänskligt ansvar för sig själva och andra. Det här landet var fritt. Det var ett arveland dit de som kände den andliga
dragningskraften emigrerade när det fanns möjlighet.
Nu såg han det nya huset och den nya anläggningen som var fullt färdig. Han hade inte
meddelat att han skulle komma. Liahonan landade lätt på plattan utanför anläggningen. Han
gick in genom stora entrén och upp till kupolen. Vem satt där, om inte Mattias.
Utan att vända sig om, sade han, ”Välkommen Jojo, vad tycker du om din nya anläggning.”
”Jag har inte sett så mycket av den ännu, men hoppas få mera tid snart. Hur mår du och hur
har det gått för dig.”
”Det känns bra just nu,” svarade Mattias samtidigt som han vände sig om mot Jojo. ”Jag
kände att du skulle dyka upp i dag och har väntat på dig. Jag har följt er hela tiden och vet vad
som har hänt. Det är otroligt att det aldrig skall ta slut, man tror inte att det är sant. Det finns
en ondska som aldrig ger upp, men det är förunderligt, det är det verkligen.
Trots att jag tycker att jag verkligen är upplyst så blir jag förvånad över vad som kan hända
och har hänt. Det är en evinnerlig tur att vi är övervakade på ett sätt som vi inte kan begripa.
Annars skulle allt vara ett totalt kaos utan styrning eller mening och det blir mer och mer
uppenbart för mig.
Man kan med stora bokstäver tala om ett stort och förunderligt verk, för det är jordelivet
verkligen. Inte en bokstav eller prick skall glömmas och varenda sparv är räknad, det är ord
som får en större och större betydelse för mig och jag vet att det är sant.
Varenda tanke som är tänkt skall redovisas på något sätt. Du och jag och det vi gjort är
ingenting i evigheten, i det perspektivet sett, men ändå så viktigt om vi fått något att bli bättre
och givit bättre förutsättningar i något avseende.”
Han reste sig upp och kramade om Jojo, hårt och innerligt.
”Jojo, jag har aldrig sagt hur mycket jag uppskattar dig och det du gör, men du skall veta att
du utför ett välbehövligt och viktigt arbete. Ett fysiskt arbete som änglarna inte skall behöva
befatta sig med. Jag menar de som arbetar med att få människobarnen, oss alla att gå vidare
till ett evigt liv i upphöjelse. Orim som lämnat över arbetet åt oss är vår ständige ledsagare
56
och vet vad som händer. Det här mötet mellan oss, just nu, har han ordnat på ett sätt som vi
inte är medvetna om eller förstår.”
”Det är vissa saker som jag måste få förstå och känna för, och du har väl delvis givit svaren
nu, men det finns en del tekniker och egenskaper jag måste få fråga om.”
”Jag vet, jag har sett och förstått det. Man kan, utan att det märks, det, ta bort all energi ur
laddningarna i missilerna så att det inte händer något när de utlöser mekanismen. Det är bäst
att göra så och sedan ta bort själva höljet innan de slår ned och kanske skadar några människor och då använder vi satelliterna.
I det här fallet rör det sig om molekylförändringar som förändrar materialet och gör det
obrukbart. Det är som att ge en orm en viss mängd föda, som vi själva kan äta utan problem
och njuta av och må bra av, men som hos ormen förvandlas till ett fruktansvärt nervnedbrytande gift. En kanske diffus förklaring men det är samma föda i annan form eller molekylärt
förändrat material. Intelligent genförändring i grunden med hjälp av, för människan, osynliga
styrmekanismer, för att uttrycka mig oförståeligt men sant. Vi kan och får använda oss av
partiklar som tillhör fortsättningen på det electromagnetiska spektrat. Du har ju själv den
egenskapen, har du glömt det.
Jag har redan gjort det så du behöver inte längre oroa dig för den saken, men inga förutom du
och jag vet det just nu. Även missilen i San Sebastian är oskadliggjord.”
Jojo kände som om en sten föll från hans bröst. Han hade ännu för mycket nerver med i alla
göranden, troligen på grund av att det ännu var så mycket han inte behärskade eller visste hur
han skulle använda det.
”I morgon skall du och jag ta en tripp till Tefatet, jag har en del saker vi skall gå igenom. Det
blir bara mer och mer och det finns egenskaper som jag tror du är mogen för att ta del av nu,
det är i alla fall vad Orim har låtit mig förstå. Ägna resten av den här dagen och kvällen åt
Luchille, det behöver hon, tro mig. Jag gjorde själv misstaget en gång att gå upp i arbetet för
mycket. Hon är ensam i huset just nu så stick iväg och överraska henne.
I morgon har vi mycket allvarliga saker att diskutera och avhandla.”
Jojo tog en av bilarna och gav sig iväg. Huset eller gården var enormt tjusig för att inte tala
om hur stort allt var. Han stannade bilen utanför och gick tyst in i huset och lyssnade av var
hon kunde vara. Han fångade upp henne med tankarna och plötsligt hörde han ett tjut från
övervåningen. Hon visste att han var hemma och kom rusande nedför trapporna och slängde
sig i hans armar. Jorm, Jorm, Jorm------. Hon hade redan blivit rund om magen där hon bar
den blivande arvingen, eller en av dem kanske.
De hade mycket att prata om, för att inte tala om den ingående visningen av hela huset med
alla rummen och de blivande barnkamrarna. Luchille hade anställt ett medelålders par som
skulle sköta om allt och administrera det hela. Deras barn var utflugna och de behövde något
att göra för att hålla sig i form och de var kända av familjen. De bodde inte i huset utan kom
varje dag som till en arbetsplats och det tyckte Jojo var bra. Luchille hade skaffat två hundar,
Rotweilar som var jättetrevliga och tillgivna.
57
De for in till Independence för att se hur staden växte och tog form. Det var enormt vad som
hände på kort tid. Kort sagt, de hade en bra dag tillsammans och kvällen tillbringade de delvis
med Mattias och Miranda.
”I morgon skall Jojo och jag ha, kanske den sista genomgången tillsammans. Jag har till stora
delar inte förstått vad han måste få in i sitt medvetande för att kunna ha en fullödig kontakt
med Orim på Eternity. De måste kunna ha ett ständigt utbyte av tankar, det hade jag, men jag
har varit en dålig lärare i den meningen att jag inte förstått kontakten fullt ut. På sluttampen
behövde jag inte klockarmbandet längre, det fungerade ändå, och nu måste Jojo komma till
samma insikt och klarhet och han har bättre förutsättningar än jag hade,” sade Mattias.
”Den där biten har jag aldrig riktigt förstått,” sade Miranda.
Och så började Mattias berätta om deras första möte med Giganterna och om Eternitys kraft
och funktion i solsystemet, och om de fragment han trodde sig förstå.
”Det är bara ett fåtal människor som just nu känner till den praktiska fysiska hjälpen som de
får just nu och har fått tidigare för att allt skall fungera och ske som det är profeterat. I
morgon skall Jojo och jag tala om något jag inte förstått tidigare, men som har förberetts
under lång tid, delvis av min far, Sven, och delvis av mig, men ovetande. Det vi talar om nu
får ingen av er föra vidare i något avseende. Vi skall snart gå vidare, Miranda, så för oss är det
ok och Luchille måste få veta något av vad Jojo har framför sig för att hon inte skall misströsta om han är mycket borta. Det är inte han som bestämmer det, men det har han nog ännu inte
riktigt förstått själv, heller.”
Miranda och Luchille lyssnade andäktigt när Mattias berättade under flera timmar och det
gjorde Jojo också. Det blev timmar laddade av ahaupplevelser och av klarare medvetanden.
Det fanns, från tidernas begynnelse, en avsikt och mening med jordelivet. Det visste de sedan
tidigare men nu fick de så att säga, kött på benen. De hade fått fast föda i sina tankar. Det
kändes ända in i benmärgen. Det blev som en ytterligare förnyelse i deras kroppar. De visste.
Men glöm aldrig bort,” sade Mattias, ”att det finns inget större än andens vittensbörd och
medvetandegörande, det är större än att ha sett eller visats fysiskt på de rätta förhållandena.
Går man emot sin egen andliga medvetenhet, som att säga att vitt är svart, kan man ha begått
en oförlåtlig synd och då går man inte vidare mot utveckling och upphöjelse till Gudar i nästa
tillvaro. Det här jordelivet är det viktigaste som hänt oss människor under hela vår eviga
existens.
Det paradoxala är ändå att nästa tillvaro, för vanliga rättskaffens icke troende människor, är så
stor fin och härlig att vi nu inte ens kan tänka de tankarna under jordelivet men det man missar genom att inte acceptera de fastställda ordinationerna är så mycket större att det nästan är
ofattbart även där. Att bestämma sig är slutgiltigt avgörande, här och nu, under vårt jordeliv,
det är därför vi lever här och vi har visats vägen ovillkorligt.
De flesta människor går i kyrkan, döper sina barn och låter de så kallade prästerna sköta
begravningar osv i all oändlighet men har inte en aning om varför eller med vilken rätt de gör
det och de flesta har igen auktoritet alls, ingen över huvud taget. Man har ett sken av gudsfruktan med kan inte acceptera den rätta kraften eller komma till den.”
58
De hade en djupgående och andemättad diskussion som hade varit befriande och lugnande.
De kände sig alla vid gott mod när de skiljdes, var och en till sitt. Mattias bodde i Mirandas
hus och hade det bra och blev ompysslad så här på ålderns höst.
--------------------------------------------------------------------------
Mattias och Jojo gav sig iväg tidigt på morgonen och dockade med Tefatet.
”Jag har en del att berätta för dig Jojo som jag inte förstått konsekvenserna av förrän nu, och
det gällde en del saker som hände min far Sven, innan jag föddes eller kanske ens var påtänkt,” började Mattias berätta när de slagit sig ned på sidan om plasmakammaren i den
bekväma soffgruppen, för att förklara det enkelt. Den var mer än så på många olika sätt.
Mitt minne har matats med tankar som aktualiserats och blivit levande och olika sammanhang
i det perspektivet har kommit till mig som jag inte tänkt på sedan lång tid tillbaka. Du vet ju
att vi är förbjudna att lägga oss i konflikterna i mellanöstern men nu är det något vi måste
göra i alla fall men jag vet inte vad. Vad jag däremot är säker på är att du har en mission att
uppfylla i det sammanhanget, men du måste få en del ytterligare information för att själv
kunna gå vidare.”
”Så du vet inte vad det rör sig om i detalj,” frågade Jojo.
”Nej just det, jag vet inget över huvud taget men jag vet vad jag skall ge dig för information
och jag börjar få en aning, en aningens aning, men inte mer. Du är ju uppfödd med skrifterna
och känner väl till lagen och profeternas utsagor, eller hur,” frågade Mattias.
”Ja det kan man verkligen säga, de sitter som gjutna i mitt vetande.”
”Hoppas du inte kommer att finna min berättelse långtråkig. Jag får väl den inspiration jag
behöver när jag väl börjar. Jag var ju inte själv med på den tiden men pappa berättade det för
mig vid ett tillfälle och det var så det hela började, inte så väldigt långt före händelsen om när
han leddes till vattensamlingen i Nykroppa.
Han grubblade, funderade, mediterade och undersökte flera olika religioner och kyrkor innan
han gifte sig. Han liksom kände på sig att det fanns något utöver det vardagliga som påkallade
uppmärksamhet. Han var lite udda i det avseendet. När de konfirmerades i kyrkan gick de och
läste för prästen och till skillnad från många av de andra så var det en allvarlig upplevelse för
honom.
När han sedan blev äldre drogs han till böcker om religion, fysik och naturvetenskap och
speciellt till de rön som gjorts av de stora vetenskapsmännen som Newton, Milliken, Pasteur,
Einstein, Verner von Braun med många flera. Materians sammansatthet var något han
teoretiserade mycket över. Närkrafterna i atomerna och alla tänkbara partiklar och
sammanhang var mer än intressanta. Han beskrev hur han liksom puschades på, han kunde
inte beskriva det på något annat sätt.
59
Vad han snabbt förstod var att de alla var Gudstroende och visste utan tvivel att en skapelse
på något sätt måste ligga bakom den fantastiska ordning som rådde i universum och i alla
biologiska och materiella system. De hade inte mycket till övers för virrhjärnan Darwin.
Någon kanske skulle kalla det för besatthet men det var mer konstruktivt än så.
Tillvaron var perpetum mobilsk inom hela spektrat, från atomen och uppåt i synnerhet. Det
mest fantastiska var olika materias tillstånd. Vissa tillstånd påverkade andra men det var inte
så nödvändigtvis. Med eller utan ande kunde extrem kyla befinna sig i extrem värme eller
tvärt om under vissa intelligenta andliga förutsättningar. Det var som sagt som var bara en
fråga om tillstånd och all kunskap hade inte givits till människan som försökte förklara allt
detta inom ett system och verksamhet som kallades vetenskap.
Att det fanns andemateria stod helt klart för honom, och att den påverkade var självklart,
liksom att en medveten andlig skapelse låg till grund för allt som kunde upplevas och förstås.
Det magnetiska flödet, som inte kunde förklaras fullt ut ännu, var det mest fashionerande av
allt. Trots att man inte fullt ut kunde förklara flödet och styrkan i det, egenskaperna, hade man
fastställt och kittat ihop vissa energilagar och begrepp, principer, som sade till omvärlden, i
skolor och andra läroanstalter att man inte kunde få ut mer energi än man matade in i en motor, motoriskt. Och detta trots att man hade en atom som var ständigt rörlig med närkrafter
som fick materiapartiklar att röra sig kontinuerligt och som gav enorma mängder av
friktionsenergi när man hade sönder, eller klyvde dem. Obegripligt.
När man frågade olika vetenskapsråd, akademier och institutioner om det var omöjligt att få
magneter i ett visst tekniskt mekaniskt system att avge mer kraft än vad man tillsköt, så
svarade man att alla möjligheter säkert inte prövats ännu.”
”Han gav inte upp, eller hur,” frågade Jojo.
”Nehej du,” svarade Mattias, ”sådan var inte han. Han inköpte ett stort antal magneter, av den
starkaste sammansättningen på marknaden och började experimentra. Han lärde sig allt om
egenskaperna hos magneter och hos flödet som sådant. Han visste inom sig att det här var
något som han bara måste göra. Han mötte hur mycket motstånd som helst i alla avseenden
men kunde bara inte ge upp. Han besökte många potentiater inom området energi men ingen
ville satsa helhjärtat på ett projekt. När jag säger potentiater menar jag professorer och företagsledare över hela jorden.
Du kan inte ana hur många testriggar och konstruktioner han skapade och byggde. En dag på
en flygplats stötte han samman med en god vän han inte sett på femton år. De hade tid att
prata en stund och Sven berättade för Moshe, som var på väg till Israel, om vad han pysslade
med på sin fritid och sade att han var övertygad om att han var på rätt väg.
”Jag är hemma om några dagar igen, kontakta mig då så sätter vi oss ned och diskuterar
saken,” sade Moshe.
Sagt och gjort, de träffades någon vecka därefter och pappa visade Moshe hela projektet utan
undantag. De gick igenom patentansökningar och experiment, allt material som fanns.
60
”Jag skall åka ned igen om några veckor,” sade Moshe, ”gör i ordning det material som
behövs så följer du med mig och besöker lämpliga personer, skolor och institutioner. Min
svåger och några andra jag känner kan hjälpa oss. En ny möjlighet att skaffa ren och billig
energi behövs verkligen. Om du har rätt eller fel bryr vi oss inte om, det är en bra grej väl
värd att undersöka grundligt.”
Nu ställdes pappa inför ett fullbordat faktum och han kände att han skulle göra det, men han
förstod inte situationen fullt ut. Han kände inom sig att han gjorde det han skulle göra och att
han inspirerats från början genom andlig påverkan. Så många olika händelser, slag i slag, nästan som om det varit följdriktigt planerat, von oben.
”Det måste ha varit ett svårt dilemma för honom att bara verkställa genom att tro på något,”
sade Jojo begrundande, ”även om det hänt saker runt omkring som förhöjde sannolikheten.”
”Du kan inte ana,” sade Mattias, ”vänta skall du få höra. Pappa var säker men det var så
mycket han inte förstod. Han hade besökt ett mycket känt och välrenommerat universitet i
USA för att gå igenom möjligheterna med några professorer. Han var där en vecka och de
hade sammanträffat och diskuterat problematiken. Det slutade med att en av professorerna
uttryckligen sade att han inte ville vara med i ett sådant projekt som detta, eller gå vidare och
han avslutade sessionen med att säga: ”I like the world as it is today, punkt slut.”
”Vad var han rädd för och vad trodde han skulle hända om det var riktigt,” undrade Jojo.
”Jo så här är det,” svarade Mattias, och det svaret hade pappa fått på flera olika ställen, nästan
hos alla han besökt, nämligen att då måste alla skolböcker skrivas om och det kan inte vara
möjligt att grunden för vår vetenskap skall sopas bort under våra fötter. Då har vi har inget vi
behöver undersöka längre.
Makt, prestige, allt är borta för etablissemanget och skapelsen är ett faktum. Varför skall
människorna då behöva anstränga sig för att komma till andra planeter och lägga ned en
massa pengar på det när allt vi behöver lära oss är att leva värdigt och rent, att behandla sin
nästa som sig själv, dela med sig av det vi har till andra osv.
Vi har redan sanningen, men inte många lyssnar till den fina viskande rösten i våra medvetanden, den som vittnar om Kristus och de sanningar han gav oss jämte den utlovade planen.
Fåfängligheten erbjuder oss alla de synder han varnade oss för och det är genom dem vi sållas, våra val bestämmer vår destination.
Jojo, vi lever och har levt i en förljugen värld och det kommer att bli som Jesaja sade; ”På den
tiden kommer de lärdas lärdom att bli om intet och de stoltas stolthet att förblekna.”
”Så här var det. Han kände att han saknade något och han visste att han hade gjort det han
skulle göra, så vad gjorde han. Jo han ställde sig på sina knän och bad innerligt, så innerligt
och trosvisst han kunde. Han talade med sin himmelske fader i Kristi namn varje dag och
stundligen och det gjorde han nu också. Han grät av ande och när han reste sig efter bönen,
gick in i badrummet och tittade sig i spegeln med rödgråtna ögon, hörde han tydligt, i ord,
följande, och det skrev han ned i sin dagbok efteråt. ”Jag kan inte ge dem en ny Ark men jag
kan ge dem det här.” Någon hade talat till honom i fullt hörbara ord, om det var i anden eller
fysiskt visste han inte, men han visste att det var på det sättet.
61
Han hade aldrig över huvud taget tänkt tanken förut. Det var en aldrig tänkt främmande tanke
men ack så avslöjande och vilket svar på en bön. Jag kan inte uppleva hur han kände sig men
de åkte ned i alla fall därför att han visste att det var rätt att göra det. Tyvärr var allt de upplevde samma nedslående resultat som tidigare på alla de andra ställena.
Vid universitetet i Haifa, ett av alla ställen de besökte, sade en professor när de lämnade
honom på väg ut genom dörren, han ropade efter dem, ”om du har rätt får du Nobelpriset”.
”Vad hände sedan då,” frågade Jojo som nu var väldigt undrande.
”Pappa visste nu varken ut eller in och föstod ingenting, men fortsatte trots allt detta med sina
rön, han gav aldrig upp eller förlorade sin tro. Det han upplevt var verklighet oavsett om han
förstod eller inte, och det visste han. Tiden fick utvisa vad och hur det skulle ske.
Hans tre vänner svek honom aldrig någonsin men Moshe hade sitt eget att sköta och ringde då
och då.”
”Jag måste säga att jag känner mig som ett frågetecken,” sade Jojo, ”med tanke på vad och allt
som hänt sedan dess.”
”Min pojke,” sade Mattias med gråten i halsen, inte förrän nu kommer svaret, inte förrän nu.”
Mattias var tvungen att hämta sig en stund innan han kunde fortsätta. Det här var mäktigt,
mäktigare än han hade trott. Att bokstavligen förstå att det hans pappa för så många år sedan
upplevt skulle besannas nu, var mäktigt, och det fanns nedskrivet i de dagböcker han nyligen
läst och inspirerats att läsa. Orim och Eternity tänkte han.
Han visste att, när Kristus, den store vite Guden Manitou, hade besökt indianerna, avkomman
från Josefs stam på den amerikanska kontinenten efter sin korsfästelse och uppståndelse, hade
några av dem lovats att få leva fysiskt tills Kristus skulle komma igen som han lovat, till
Oljeberget. De kunde manifistera sig var som helst om de fick och ville jämte Petrus, Jakob
och Johannes som hade lovats detsamma, tre från varje fårahus. Men de hade antagligen fullt
upp med att inspirera och leda människobarnen att göra rätt saker på något sätt.
”Det är så mycket som skall och måste hända just nu i denna tid, så nu får vi också vara med
på något sätt,” sade Mattias och det är här du kommer in i bilden på något sätt men jag vet
inte hur. Det jag nu berättat är vad jag skulle ge dig och nu är det gjort.
Nu skall jag visa dig hur du skall få all annan kompletterande information du inte fått hittills.
Du behöver bara sätta dig i den där stolen och slappna av så matas du med kunskap som du
aldrig kommer att glömma. Jag ger mig av nu och Liahonan återgår hit upp.
Innan jag åker vill jag bara berätta ytterligare något. Arkens historia känner du till, eller hur,”
frågade Mattias.
”Ja det gör jag.”
”Det har sagts och ryktats om, att de två olivträden eller vittnena kommit till Israel för att
predika evangelium. Det verkar som om det inte har skett ännu men att det nu är på gång.
Templet skall byggas upp på tempelberget och Juda stam måste försvaras under nästan tre år
62
från och med nu. De är helt isolerade från omvärlden i många avseenden. De skall försvara
dem och besitter Arkens dynamiska kraft, på något sätt. Alla försök att komma åt dem eller
befolkningen skall slås ned och misslyckas, det är guds löfte till Juda stam, tills allt är återupprättat, bland annat beskrivet av Johannes och av de övriga gamla profeterna.
Ondskan runt omkring staten Israel är så massiv, brutal, avundsjuk och fanatisk att den tillfälligt måste stoppas genom gudomlig vägledning, med bland annat fysisk kraft, med den
kraft som används för att få atomen att fungera perpetum mobilskt. Kraft utan gräns, lik den
som fanns i Arken för länge sedan, den som gör all materia levande. Tänk på orden, ”Jag kan
inte ge dem en ny Ark men jag kan ge dem det här.”
Efter fullbordad mission under trettiosex månader skall, de, vittnena dödas och anfallet
påbörjas vid Megiddo och fram till och med Jerusalem. När anfallarna nått sitt syfte, vilket
kan ske därför att det skall ske, som det är profeterat, och intagit Jerusalem kommer Kristus
till Oljeberget och slår ned och tillintetgör dem till huvuddelen.
När Adam, den gamle av dagar, för någon tid sedan besökte templet i Independence, här och
nu, för att leda det stora inledande prästadömsmötet, påbörjades den sista eran före det sista
sjunde årtusendet, millenniumet.”
”Ja jag känner till allt det där,” svarade Jojo, ”så om det nu är så att något av din fars alster
skall användas till försvaret av staten Israel så får jag veta det. Liahonorna har alla de egenskaper som behövs för att inte tala om de stationära satelliterna. Arken var ju antagligen ett
tidigt fabricerat föremål, som styrdes, liksom flera andra föremål varit under den bibliska
historien så varför inte en Liahona, exempelvis. Profeterna kunde ju inte förstå vad de försökte förklara med de ord och den kunskap de hade till buds på den tiden när hjulet var den
största och främsta uppfinningen, so far. Vi får väl se vad det blir.”
”Jag ger mig av nu,” sade Mattias, ”vi ses väl till kvällen, hej då.”
”Nu vet vi ju i alla fall att något skall föras till eller göras i Israel för att bevara nationen under
tre år, och bara det är fantastiskt att någon ny kraft måste till när Efraims styrkor, USA, inte
längre skall hålla anfallarna tillbaka. Adam har påbörjat en ny era och Efraims invånare och
styrkor har gjort sitt, hur komplicerat, ont och för naturligt det än tycks ha varit,” sade Jojo.
”Tack för de orden,” sade Mattias, ”jag behövde dem just nu när jag började känna mig tom,
som om jag hade nått ett antiklimax i oförstående, utpumpad på känslor.
Mattias hade gett sig av och Jojo var ensam. Han gjorde som han blivit tillsagd och slumrade
snabbt till. Precis som tidigare matades han med fakta som förberetts för just honom, på
samma sätt som Sven och Mattias tidigare gått igenom samma sak, med definitiva skillnader i
budskap och innehåll.
Nu var det på riktigt. Nu hade det börjat ordentligt utan fördröjningar eller undantag. Det
skulle bli en fruktansvärd tid nu när naturens krafter accelererade i sina omedgörliga våldsamma kretslopp som förändrats i sina naturliga banor på grund av uppvärmt vatten och luft.
Det skulle röras om ordentligt i grytan tills allt stillades i nya banor inför den sista tidshushållningen, millenniumet, när Kristus personligen skulle styra på jorden från sitt tempel i det
gamla Jerusalem i Staten Israel.
63
De två vittnena skulle möta motstånd både inifrån och utifrån inom sitt verksamhetsområde,
men profetiorna måste fullbordas till punkter och prickar.
Ett antal skriftställen, som fanns i Bibeln, liksom fastnade i hjärnbarken på honom, som de
profeterades för tusentals år sedan, för att verkställas just nu i den här tiden;
”På den tiden skall Mikael (Adam) träda upp, den store fursten som står som försvarare för
dina landsmän, och då kommer en tid, vars like icke har funnits, allt från den dag då
Människor blevo till och ända fram till den tiden.”
”Och jag skall låta mina två vittnen profetera under tolvhundrasextio dagar, klädda i säckväv.
Vittnena är de två olivträden och de två lampställen som står framför jordens Herre (Kristus).
Om någon vill skada dem, kommer det eld ur deras mun och förtär deras fiender. Var och en
som vill skada dem måste bli dödad på det sättet.”
”Och en stark röst kom från tronen i Templet, och den sade, ”Det har skett” och sedan kom
blixtar och dån och åska och det blev en väldig jordbävning, så stor att något liknande inte har
förekommit så länge människan funnits på jorden, sådan var jordbävningen och så väldig.
Och den stora staden slets i tre delar och folkens städer störtade samman. Och Gud glömde
inte det stora Babylon utan gav det bägaren med sin stränga vredes vin. Alla öar försvann och
bergen fanns inte mer. Och väldiga hagel, tunga som talenter föll ned från himmelen på
människorna. Och människorna hädade Gud för hagelplågan, ty den plågan var mycket svår.”
Det var många fler skriftställen som gavs till honom med förklaringar i för honom begripliga
termer, men i huvudsak stämde allt. Bibeln hade sanningen enligt lagen och profeterna. Och
nu förstod han vem den falske profeten hade varit. Det liksom stämde med gärningarna.
Han fick nu också kunskap om de tekniska möjligheter som stod till buds i Tefatet, nya fakta
som han bara kunde ha drömt om.
Det som skulle ges till de två vittnena som skulle predika evangelium för folket i staten
Isreael var tvåfaldigt. De fysiska delarna fanns redan där, planterat av Orim, och den andliga
kraften att styra elementerna skulle de begåvas med enligt en speciell orden som också fanns
på jorden genom en ordinationsprocess och det hade Adam, Mikael, ombesörjt under sitt stora
möte.
Jojo skulle bringa Arkens efterträdare i dagen, de som bara kunde lyda Olivträden, de som
skulle försvara och predika sanningen.
Nu var trons tid över, nu visste man, i åskådning inom vissa grupperingar.
---------------------------------------------------------------
64
När Jojo bokstavligen kom ned på Jorden igen var han som en ny människa, i den bemärkelsen att han omfattade betydelsen av allt som skedde runt om i världen och omkring honom
själv på ett nytt sätt. Han hade fått ett nytt medvetande om fåfänglighetens betydelse eller
obetydlighet i sammanhanget. Som han tidigare tyckt och sagt, var det i mycket som att slåss
mot väderkvarnar. Att gå rakt fram på den smala stigen trots alla begärelser och vansinnigheter runt omkring.
Inte undra på att man måste förlåta alla och inte ha anseende till personen, men att trots allt
göra allting nödvändigt, sakligt och med kärlek till ursprunget och avsikten. Men det var svårt
med tanke på det sätt som kroppen fungerade och reagerade på, fysiskt kemiskt mentalt.
Trots allt fanns det så mycket gott att sätta värde på tänkte han när Luchille kom springande
mot honom. Han hann knappt sätta fötterna på plattan förrän hon var i hans famn, där han
ville hålla henne för evigt. Gud vilken känsla att få ha en egen familj, och att bevara och
kämpa för den, det uppvägde allt annat som inte var så bra. Familjen, mannen och kvinnan,
och barnen om det fanns några, den viktigaste och minsta enheten i samhället förutom
individen själv.
Det var stort att veta med fullkomlig visshet att de var eviga varelser, att de skulle leva vidare
i familjer i evigheten, att de var Gudar, för det hade skaparen sagt och att de skulle bli för sin
egen avkomma vad Gud varit för dem. Bara vetskapen om att de efter den fysiska döden, före
uppståndelsen skulle få träffa de andra människorna, de som de levt tillsammans med under
jordelivet. Vilken överraskning för dem som inte kommit så långt som till tro och inspiration
av någon anledning, det som var en nödvändig utvecklingsfas inom det eviga livet.
Tänk bara att var och en genom sina egna liv och gärningar bestämde sin egen destination,
inom det eviga livets eviga framåtskridande. ”På anden kommer det an.”
---------------------------------------------------------------