Transcript Vad blir det för kött?

GÖTEBORGS UNIVERSITET
Sociologiska institutionen
Vad blir det för kött?
Om konstruktion av maskulinitet hos Per Morberg
Examensarbete i sociologi, 15 hp
Tobias Jansson
Handledare: Cathrin Wasshede
Januari 2012
2
Abstract
Titel!
Vad blir det för kött?
! !!
Om konstruktion av maskulinitet hos Per Morberg
Författare!
Tobias Jansson
Handledare!
Cathrin Wasshede
Examinator!
Typ av arbete!
Examensarbete i sociologi, 15 hp
Tidpunkt!
Januari 2012
Syfte och frågeställningar
Konsumtion av kött har genom historien varit ett sätt att visa på välstånd, status och makt. I
samtiden problematiseras detta bland annat genom att storskalig köttkonsumtion är ett
klimatmässigt riskbeteende. Forskning visar att män har starkare preferenser för kött än
kvinnor vilket gör att köttkonsumtion som riskbeteende bör förstås utifrån en analys av mäns
förhållningssätt till kött. Studiens allmänna syfte är att studera möjliga sätt att förstå
konstruktion av maskulinitet i relation till kött. Det specifika syftet är att studera hur kött är
del i tevekocken Per Morbergs genuskonstruktion. De specifika frågeställningarna är:
– På vilka sätt är kött del i konstruktionen av maskulinitet hos Per Morberg?
– Vilka slags maskulinitetsfigurer bygger Per Morbergs genuskonstruktion på och vilka
maktrelationer kan urskiljas i dessa?
Metod och material
Studien bygger på ett konstruktivistiskt perspektiv där diskursanalys använts för att
synliggöra hur maskulinitet iscensätts och konstrueras av Per Morberg. Det empiriska
materialet består av Morbergs teveserier och kokböcker från åren 2010 och 2011. Materialet
har analyserats med hjälp av teori hämtad från bland andra mansforskaren Robert Connell
och filosofen Judith Butler.
Huvudresultat
I det empiriska materialet är Morbergs ofta våldsamma hantering och tillagning av rejäla
köttbitar ett återkommande inslag. Dessa upprepade handlingar kan förstås som ett
performativt iscensättande av maskulinitet med hjälp av kött. Morbergs genusskapande är
ofta ett uttryck för det som i vår kultur uppfattas som hegemonisk maskulinitet; inslag som
storlek, styrka och våldsamhet, ofta relaterad till kött, är vanligt förekommande. Å andra
sidan kan Morbergs medvetet överdrivna iscensättande av genus ses som en performativ lek,
som gör att maskulinitet framstår som en icke-fast kategori.
Manlig homosocialitet är ett annat återkommande tema i materialet. Genom att tillaga
köttbitar tillsammans bekräftar Morberg och hans kompisar sin genusidentitet.
Nyckelord!
Maskulinitet, kött, matlagning, performativitet, Per Morberg
3
Innehåll
1. Inledning!.............................................................................................................................................6
1.1 Köttets tidanda ...........................................................................................................................................6
1.2 Män och kött ...............................................................................................................................................6
1.3 Varför är Per Morberg intressant? .............................................................................................................7
1.4 Syfte ............................................................................................................................................................8
1.5 Frågeställningar .........................................................................................................................................8
1.4 Disposition ..................................................................................................................................................9
2. Tidigare forskning!...........................................................................................................................10
2.1 Mansforskning ..........................................................................................................................................10
2.5 Genusrelaterad matlagning: Den manlige kocken ..................................................................................10
3. Metod!................................................................................................................................................12
3.1. Diskursanalys som sociologisk metod .....................................................................................................12
3.2 Empiriskt material ...................................................................................................................................13
3.3 Etiska överväganden och forskarens roll .................................................................................................13
4. Teoretiska perspektiv!......................................................................................................................15
4.1 De teoretiska perspektivens plats i analysen ...........................................................................................15
4.2 Robert Connell: Komplexa maskulinitetsmönster ..................................................................................15
4.3 Judith Butler: Det performativa skapandet av genus .............................................................................16
4.4 Antropocentrism .....................................................................................................................................17
4.5 Den frånvarande referenten och de jagande männens ordning .............................................................18
5. Analys!...............................................................................................................................................19
5.1 Introduktion till empirin: Förutsättningar för skådespelet ....................................................................19
5.2 Morberg kraftkarlen: Storleken betyder allt ...........................................................................................19
5.3 Morberg polaren: Manlig gemenskap kring köttbitar ............................................................................22
5.4 Morberg fjollan: Målade läppar och mensblod .......................................................................................25
5.5 Morberg elitisten: Finkött, slottsjakt och köksfranska ...........................................................................27
5.6 Morberg jägaren: Det ursprungliga sättet att skaffa mat .......................................................................28
5.7 Morberg slaktaren: Döda kroppar och fragmentariseringen av djur .....................................................31
5.8 Morberg den äkta maken: Hustrun Inese – statisten och accessoaren .................................................33
6. Sammanfattande diskussion!..........................................................................................................35
6.1 Resultat och slutsatser .............................................................................................................................35
6.2 Diskussion ...............................................................................................................................................37
7. Referenser!........................................................................................................................................38
Litteratur ........................................................................................................................................................38
Tidningsartiklar och radioprogram ..............................................................................................................39
Empiri ............................................................................................................................................................39
Populärvetenskaplig beskrivning!......................................................................................................40
4
”Det är inte så märkvärdigt egentligen det här med mat.
Endera skjuter man nånting i skogen eller så fiskar man
nånting i havet och så har man en eldstad och så har man
lite salt och kanske några kvistar av något slag och så blir
det gott. Det viktiga är att råvarorna är bra.”
Per Morberg, Den stora matresan, del 6
5
1. Inledning
1.1 Köttets tidanda
När kulturprogrammet Kobra under hösten 2011 gjorde ett temaavsnitt om kött intervjuades
Sasha Wizansky, chefredaktör för Meatpaper, ett amerikanskt magasin som skriver
uteslutande om köttkultur (figur I). Wizansky talar om en fleischgeist, ett uttryck för köttets
uppburna position i samtiden som bottnar i en nyfikenhet kring varifrån våra råvaror
kommer.
Kobra var inte ensamma om att diskutera kött under 2011: Landet Brunsås som dissekerar
de svenska mattraditionerna inledde årets programserie med att resonera kring svenskens
besatthet av kött; läsmagasinet Filter lät under våren en text om kött breda ut sig över
sidorna; i litterturprogrammet Babel på SVT fick matprofilen Lotta Lundgren diskutera
djurfabriker med Per Morberg efter att författaren Jonathan Safran Foers bok Äta djur
utkommit på svenska.
Sasha Wizansky på Meatpaper påpekar att en del av fascinationen för kött består i att
hanteringen är moraliskt komplicerad. Och vid sidan av en djuretisk dimension finns också
köttets del i klimatproblematiken. Köttindustrin står för en betydande del av världens
utsläpp av växthusgaser. Orsaken är att djuren pruttar och rapar metangas – värst är
idisslande djur som nöt och lamm. Till detta kommer de betydande mark- och vattenresurser
som krävs för djurhållning. Mot bakgrund av detta och vetskapen om att köttkonsumtionen
ökat väsentligt de senaste decennierna, i västvärlden såväl som i Asien, är det nödvändigt att
värdera vår köttätande kultur som en risk inför framtiden i enlighet med den tyske
sociologen Ulrich Becks tankar om oöverblickbara risker som det moderna samhället
producerar (Beck 1986).
Konsumtion av kött har genom människans historia varit ett sätt att visa på välstånd,
status och makt (Fjellström 2007). Den fleischgeist som samtiden uppvisar tyder på att
köttets roll i detta identitetsskapande idag är starkare än någonsin. I ljuset av att
köttkonsumtion kan betraktas som del i ett riskbeteende med konsekvenser för planetens
framtid blir det intressant att studera köttets roll i människors markering av social position,
kulturell tillhörighet eller genusidentitet.
1.2 Män och kött
Metro skriver i samband med att skådespelaren Ola Rapace tränade för en roll i en
boxningsfilm att ”cigaretter och krogkvällar har bytts mot träningslokalen och fem kilo kött i
veckan” (Metro 080821). Det amerikanska mansmagasinet Esquires bok Eat like a man
(2011), med undertiteln The only cockbook a man will ever need pryds av en rejäl stek på
omslaget (figur I). Exemplen är många på hur kött och köttkonsumtion i vår kultur kopplas
6
samman med manlighet, inte sällan draperade i en retorik som inbegriper idéer om
köttkonsumtion som kopplat till styrka, instinkt och ursprunglighet.
Enligt måltidsforskaren Christina Fjellström är preferenserna för rött kött (nöt, lamm, gris)
genusrelaterade; män har till exempel mindre problem än kvinnor att acceptera kopplingen
till det levande djuret som dödats för att konsumeras och värderar möjligheten att placera en
köttbit på tallriken högre (Fjellström 2007). Köttätande som risk inför framtiden (Beck 1986)
hänger därmed i hög grad samman med mäns förhållningssätt till kött; att studera på vilka
sätt kött är en del i konstruktionen av maskulinitet bidrar därför till förståelse kring varför
köttätandet i vår kultur, såväl som på många andra håll i världen, ökar.
Figur I. Meatpaper skriver endast om köttkultur. Eat Like A Man är en kokbok för män.
Den offentliga diskursen kring kött så som den representeras i media och populärkultur får
konsekvenser för hur våra ideal kring mat och matlagning skapas och därmed vad vi väljer att
lägga på våra tallrikar. De populäraste tevekockarna har idag rockstjärnestatus och även om
det finns flera framgångsrika kvinnliga kockar är det namn som Jamie Oliver och Gordon
Ramsay (Hell’s Kitchen) som nått den absoluta toppen. Hos flera av de manliga kockarna
frodas en machomatlagning som inte sällan innehåller rejält tilltagna köttstycken – ofta
styckade och tillagade på ett intensivt och ibland närmast brutalt sätt. Journalisten Karolina
Ramqvist uttryckte det kärnfullt i DN: ”Man fjuttar inte, man duttar inte. Man är som en
ursinnig jävla alfahanne i köket. Ett stånd som aldrig vill slockna.” (DN 070601).
1.3 Varför är Per Morberg intressant?
En av de starkast lysande stjärnorna på den svenska kockhimlen är Per Morberg. Han är
skådespelaren med kockutbildning och finkrogsarbete i ryggen som började göra
matlagningsteve efter att ha blivit känd för svenska folket bland annat som psykopaten Viggo
i teveserien Rederiet. Förutom matlagningsprogrammet Vad blir det för mat (2007–), den
påkostade matreportageserien Den stora matresan (2011) och deltagande i Idol-formatet
Sveriges mästerkock (2011), driver han idag ett mindre imperium med utgivning av Magasin
Morberg, flertalet påkostade kokböcker och försäljning av exklusiv köksutrustning.
7
I köket utmärker sig Morberg genom en machostil som allt som oftast manifesteras i
tillagningen av stora köttbitar, gärna från djur som han själv skjutit. Han är energisk, svettig
och oborstad; han skalar potatis med högtryckstvätt, tar fram motorsågen för att få bränsle
till grillen och kastar saker omkring sig i köket. I en intervju i Slitz (2008) uppfinner
journalisten Hampus Petersson benämningen ”Den galne kocken”, vilken fångar upplevelsen
av Morbergs matlagningskonst väl. Själv vill han helst bli betraktad som ”Den kåte kocken”...
Per Morberg är intressant att studera därför att han genom sin rollfigur som tevekock
iscensätter en maskulinitet som tydligt kan relateras till dominerande maskulinitesideal i vår
kultur. Själva iscensättningen är ofta överdriven vilket vilket skapar en intressant empirisk
utgångspunkt att ta spjärn emot; samtidigt som Morberg reproducerar dominerande manliga
ideal åskådliggör det överdrivna i hans uttyck att maskulinitet inte är en fast kategori utan
något som iscensätts. Man får ibland känslan av att Morberg ”leker man” och det blir tydligt
att genusidentitet inte är, utan görs (Butler 1997, Rosenberg 2005). Att ”riktiga män” älskar
kött framstår därför som en konstruktion som Morberg både bär upp och plockar isär. Detta
gör att en studie av Morberg blir relevant som utgångspunkt för en mer allmän diskussion
kring mäns förhållningssätt till kött.
1.4 Syfte
I enlighet med ovanstående resonemang är vår ökande köttkonsumtion ett riskbeteende inför
framtiden med kopplingar till mäns förhållningssätt till kött. Studiens allmänna syfte är att
studera möjliga sätt att förstå konstruktion av maskulinitet i relation till kött och på så sätt
synliggöra dimensioner i de mekanismer som vidmakthåller den köttätande kulturens
dominerande ställning.
Studiens specifika syfte är att studera tevekocken Per Morbergs programserier och
kokböcker för att diskutera hur han konstruerar maskulinitet i relation till kött.
1.5 Frågeställningar
De specifika frågor som studien avser att besvara är följande:
– På vilka sätt är kött del i konstruktionen av maskulinitet hos Per Morberg?
– Vilka slags maskulinitetsfigurer bygger Per Morbergs genuskonstruktion på och vilka
maktrelationer kan urskiljas i dessa?
Avsikten är att besvara frågorna utifrån den iscensättning av maskulinitet som Per Morberg
gör i sina programserier och kokböcker. Med maskulinitetsfigurer avses rollfigurer kopplade
till maskulintet som Morberg lutar sig mot i sin genuskonstruktion. Med maktrelationer
8
avses förhållningssätt gentemot andra kategorier av levande varelser (djur, homosexuella
män, kvinnor med flera).
1.4 Disposition
Framställningen inleds med ett avsnitt om tidigare forskning inom de fält som studien
sammanför. Därefter följer ett avsnitt om vad för slags studie jag gör, mina metodologiska
överväganden och hur det empiriska materialet valts ut, samt hur det är tänkt brytas mot de
teoretiska utgångspunkter som presenteras i det följande avsnittet. I den påföljande
analysdelen sammanförs empiri och teori. Slutligen för jag en sammanfattande diskussion
där jag återknyter till syftet och frågeställningen.
9
2. Tidigare forskning
2.1 Mansforskning
Mansforskningens historia är brokig men kan idag betraktas som en etablerad del av den
sociologiska genusforskningen. Det vi idag menar med mansforskning är en relativt ny
företeelse, inte minst i en svensk kontext. Dess rötter är dock sekelgamla. ”Vetenskapen om
maskuliniteten” har under 1900-talet rymt tre huvudprojekt. Det första grundade sig på
klinisk kunskap om maskuliniteten och stödde sig på idéer från Freuds teorier. Det andra
utvecklades inom socialpsykologin och lade fram idén om könsroller. Det tredje omfattar
senare tids konstruktivistiska forskning. Vart och ett av dessa har producerat kunskap om
maskulinitet med olika karaktär (Connell 2003: 20-21).
Denna studie ansluter till det konstruktivistiska synsättet, som företräds bland annat av
den australiensiske mansforskaren Robert Connell, författare till boken Maskuliniteter.
Det handlar om att studera hur allmänna konventioner om maskulinitet skapas och
omgestaltas socialt. Connell framhåller att denna, relativt nya mansforskning inte har en
bestämd form, men några teman är tydliga: ”Maskuliniteten konstrueras i vardagslivet, de
ekonomiska och institutionella strukturerna har stor betydelse, man lägger vikt vid
skillnaderna mellan olika maskuliniteter och slutligen hävdar man genus motsägelsefullhet
och dynamiska karaktär” (Connell 2003: 69).
Jämfört med feminismen har mansforskningen något annorlunda förutsättningar.
Feminismen formuleras utifrån en upplevelse av brist på makt – mansforskningen utgår
snarast från den motsatta positionen (Johansson 1998: 15).
2.5 Genusrelaterad matlagning: Den manlige kocken
Christina Fjellström, professor i hushållsvetenskap vid Uppsala universitet, studerar mat och
matlagning ur ett genusperspektiv. I ett inslag i P1 Meny beskriver hon hur kvinnor lagar mat
i hemmet och för offentliga måltider (skolor, sjukhus), medan män lagar mat på elitnivå
(finkrogar, kocktävlingar), en diskurs stadd i viss förändring med allt fler män som lagar mat
i hemmet och viss förekomst av kvinnliga elitkockar. När det gäller lunchmat, menar
Fjellström, väljer kvinnor gärna en sallad eller en soppa – män tycker ofta att dessa alternativ
inte är ”riktig mat” och väljer gärna en köttbit till lunch (P1 Meny 081220).
Fjellström beskriver också mäns syn på matlagning som mer instrumentell än kvinnors, i
den meningen att de är mer fokuserade mot spisen och rörandet i grytan – kvinnorna
betraktar matlagning som en mycket vidare verksamhet som innefattar planering av
måltiden och samvaron runt bordet. Den maskulina matlagningsidentiteten manifesteras
också i en samhörighet med ”glittrande, förföriska artefakter” i form av dyra knivar och
tekniska prylar. Ett av den manlige kockens främsta redskap är just kniven – helst en riktigt
vass, professionell kniv från en känd tillverkare (Fjellström 2007: 130-131).
10
Det breda genomslaget för manliga tevekockar har bidragit till att omformulera
matlagningsidentiteten hos män och bilden av vad det innbär att vara maskulin hemmakock.
Jamie Oliver, den kanske mest kända tevekocken, konstruerar manlig matlagning som något
lustfyllt – inte ett arbete som utförs i hemmet utan snarare en hobby eller
fritidssysselsättning. Därmed har en motbild till den traditionella, hårt arbetande husmodern
skapats som bidragit till att allt fler män lagar mat i hemmet (Fjellström 2007).
11
3. Metod
3.1. Diskursanalys som sociologisk metod
Med utgångspunkt från studiens syfte är diskursanalys en relevant metod.
Diskursanalysens föremål är text, mening och förändring inom ett historiskt och
kulturellt avgränsat studieområde (Sahlin 1990: 84).
Innebörden hos begreppet diskurs är omtvistat och ges olika betydelser i olika
ontologiska sammanhang. Jag ansluter mig i denna framställning till den innebörd som
formas i den franske filosofen Michel Foucaults tänkande. I denna mening kan diskurs
beskrivas som ett regelsystem som utgörs av alla utsagor som kan tänkas, sägas och
skrivas inom ett visst område vid en given historisk tidpunkt i en given kulturell kontext
(Layder 1994: 97). Med Foucaults egna ord fungerar den som ”ett komplicerat galler i
ständig förändring” (Foucault 1993 [1970]: 8).
Diskursen verkar genom utestängningsmekanismer kopplade till maktpositioner. Genom
att vi talar om ett ämne utvecklas kunskapen som kommer stå som sanning inom den givna
diskursen; en norm skapas. Ju mer kunskap som utvecklas inom en diskurs desto svårare blir
det att bryta mot normen. När något på detta sätt legitimerats som ett normalt faktum blir
det svårt att ifrågasätta eftersom den ifrågasättande då måste ställa sig på det falskas sida och
därmed riskerar att bli betraktad som galen. En central poäng hos Foucault är att
demonstrera att tingens ordning kunde ha varit annorlunda (Foucault 1993 [1970])
I en diskursanalys är man inte intresserad av vad specifika författare eller andra avsändare
avsett, utan av ”den struktur, eller det regelsystem, som anger vilka möjliga utsagor och
positioner som individer är hänvisade till” i en specifik kulturell och historisk kontext (Hall
1992: 291 i Sahlin 1990: 85).
Som analytiskt vertyg är det fruktbart att införa två distinktioner: hegemoniska diskurser,
som svarar mot dominerande värden, och motdiskurser, positioner som står i opposition till
och tystas ner av en hegemonisk diskurs (Sahlin 1990: 86-87).
I enlighet med ovanstående resonemang formas en diskurs kring män och kött där vissa
förhållningssätt framträder som hegemoniska, andra som motdiskurser. Diskursen skapas
bland annat av mediarepresentationer där bilder av mäns förhållningsätt till kött förmedlas,
och genom vardagligt tal om mat, dieter, träning, kroppar etcetera.
Genom användandet av diskursanalys anammar jag ett konstruktivistiskt perspektiv.
Detta innebär att ”föreställningar om oss själva, andra, omgivningen och världen betraktas
som sociala konstruktioner” (Sahlin 1990: 90). Det handlar således inte om att beskriva och
förklara en i positivistisk mening objektiv verklighet utan om att frilägga hur verkligheten
konstrueras socialt. Därmed gör konstruktivistisk forskning inte heller några anspråk på
objektiv sanning.
12
3.2 Empiriskt material
I studien använder jag mig av mediarepresentationer där rollfiguren Per Morbergs
förhållningssätt till kött iscensätts. Det empiriska materialet är hämtat från
matlagningsprogrammen Vad blir det för mat (2010) och Den stora matresan (2011), samt
kokböckerna Morberg jagar och lagar (2010) och Den stora matresan (2011) som följer
programserien med samma namn.
Morberg gjorde entré som tevekock 2007 med programserien Vad blir det för mat som
sedan sänts i ett flertal säsonger. Avgränsningen i tid till åren 2010 och 2011 är gjord dels för
att göra materialet hanterbart inom ramen för en studie av denna omfattning, dels för att det
utgör ett tvärsnitt av Morbergs värld under den period då hans matverksamhet fullständigt
exploderat. Förutom de nämnda teveserierna och kokböckerna ger han också ut
livsstilstidningen Magasin Morberg (om mat, jakt och kultur) och säljer kökstillbehör under
eget varumärke. Programserien Den stora matresan som sändes under hösten 2011 innebar
också en förskjutning från det ganska nischade formatet Vad blir det för mat till ett mer
seriöst och brett anslag där Morberg delvis går ur rollen som ”Den galne kocken”. Dessutom
har han under 2011 medverkat som domare i talangformatet Sveriges mästerkock, som också
bidragit till hans breda erkännande under den period som empirin är hämtad från.
Samtliga avsnitt av de teveserier som ingår i det empiriska materialet har gåtts igenom, vid
sidan av en närläsning av text och bild i kokböckerna. Fokus har legat på episoder från
teveserierna och avsnitt i böckerna som behandlar kött i någon form. Med kött avses kött
från nöt, gris, lamm och vilt. Fågel och fisk har förbisetts, med något undantag. I några av de
episoder som refereras till i analysen agerar köttet statist – episoderna har i de fallen valts för
att belysa sådant som manlig gemenskap i en köttkontext.
Jag har inte ansett det nödvändigt att föra några resonemang kring trovärdighet i det
empiriska materialet eftersom intresset inte ligger i att redogöra för ”hur det faktiskt ligger
till”; i en diskursanalys är syftet att undersöka hur diskursen formas genom att analysera hur
ett förhållande framställs. Jag menar dock att det är positivt med ett rikt material för att få
möjlighet både till överblick över återkommande teman och upptäcka variation.
Materialet har först bearbetats genom en översiktlig genomgång där syftet varit att
genomföra en kategorisering för att frilägga maskulinitetsfigurer, det vill säga de olika
rollfigurer kopplade till maskulintet som Morberg lutar sig mot i sin genuskonstruktion.
Maskulinitetsfigurerna har sedan givits tematiska namn av typen ”Morberg kraftkarlen”,
”Morberg jägaren” och ”Morberg polaren”. En närläsning av materialet har sedan gjorts mot
bakgrund av mina teoretiska utgångspunkter där exempel på de olika maskulinitetsfigurerna
och de maktrelationer som de kan koppplas samman med inordnats under varje figur.
3.3 Etiska överväganden och forskarens roll
Eftersom studiens empiri består av material som är offentligt tillgänligt anser jag det inte
nödvändigt att föra någon omfattande diskussion kring forskningsetik. Det är dock viktigt att
13
visa respekt för materialet och dess upphovsman. I de nedslag som görs i programserierna
har jag strävat efter att återge sekvenserna på ett så noggrannt och rättvisande sätt som
möjligt, både i fråga om dialog och händelseförlopp. När det gäller material hämtat från
kokböckerna är återgivningen sällan ett problem eftersom det oftast handlar om direkta citat
ur texterna.
Att återge videodata i text och stillbild på det sätt som görs i analysdelen rymmer också en
problematik som handlar om i vilken mån jag som forskare är medskapare till det jag
undersöker. Jag är medveten om att mina beskrivningar av Morbergs matlagningspraktiker
innehåller kraftfulla beskrivningar som ”daskar ner”, ”stjälper upp”, ”med rejäla rörelser”
etcetera. Ambitionen har varit att göra sekvenserna rättvisa; om jag beskrivit det som händer
i bild med mer neutrala ord som exempelvis ”placerar” eller ”lägger ner” istället för ”daskar
ner” anser jag att något gått förlorat.
14
4. Teoretiska perspektiv
4.1 De teoretiska perspektivens plats i analysen
I analysen låter jag det teoretiska ramverket brytas mot empiriska exempel kategoriserade
utifrån olika maskulinitetsfigurer som återfinns i Morbergs iscensättande av genus. För att
besvara frågan om på vilka sätt kött är en del i konstruktionen av maskulinitet använder jag
mig främst av Connell och Butlers analytiska verktyg. I den andra frågeställningen som rör
vilka maktrelationer som kan urskiljas i de olika maskulinitetsfigurerna använder jag dels
Connell och Butler, dels tankar från Singer och Adams som snarare är att betrakta som
ontologiska eller politiska ståndpunkter än analysverktyg. Jag anser att dessa fyller en viktig
funktion i diskussioner kring den maktorienterade relationen mellan människor och andra
djur. Slutligen använder jag resonemang hos Eder när jag diskuterar maskulinitet och
jaktpraktiker.
4.2 Robert Connell: Komplexa maskulinitetsmönster
Det konstruktivistiska synsättet ligger till grund för den samtida mansforskningens kanske
mest namnkunnige företrädare, Robert Connell. I sin bok Maskuliniteter (2003 [1995])
studerar Connell den sociala konstruktionen av olika typer av maskuliniteter och söker
besvara frågor som ”Hur etableras och skapas maskulinitet?” och ”Hur skiljer sig olika typer
av maskuliniteter åt?”.
Grundläggande för Connells tänkande är att maskulinitet inte är någon enhetlig kategori.
Snarare går det att urskilja multipla maskuliniteter som alla produceras inom likartade
samhälleliga omgivningar. Detta innbär att vi bör lyfta blicken från föreställningar som gör
gällande att det till exempel endast finns en arbetarklassmaskulinitet, till förmån för en mer
mångdimensionell analys. Det är också viktigt att se relationerna mellan de olika typerna av
maskuliniteter och frilägga ”allianser, dominans och underordning” (Connell 2003: 71, 100).
Vidare skall maskulinitet förstås som ett socialt mönster som dels är en produkt av historien,
dels en producent av historia; maskulinitetspraktiker formar också verkligheten, som är
dynamisk över tiden (Ibid: 106).
Connell kategoriserar maskuliniteter i två olika analytiska dimensioner. I den första
dimensionen, som handlar om kön och makt, skiljer han mellan hegemonisk, förhandlande
och underordnad maskulinitet. Hegemonisk maskulinitet definieras som ”den konfiguration
av genuspraktik som innehåller det för tillfället accepterade svaret på frågan om patriarkatets
legitimitet” (Connell 2003: 101). Det handlar om själva kärnan i ett visst samhälles
dominerande bild av maskulinitet, den idealbild som sprids via media och populärkultur som
män har att förhålla sig till (Johansson 1998: 13). Den hegemoniska maskuliniteten varierar i
olika kulturella och historiska kontexter; den upprätthålls i ett specifikt mönster av
genusrelationer och kan alltid ifrågasättas (Connell 2003: 100).
15
Den förhandlande maskuliniteten är den vanligaste. Den innebär delaktighet i den
hegemoniska maskuliniteten men formas i samspelet med kvinnor till ”vardagslivets
modifierade manlighet” (Johansson 1998: 13). Längst ned i den manliga genushierarkin
återfinns den underordnade maskuliniteten, vilken företräds av män som av olika
anledningar betraktas som icke-manliga. Här återfinns homosexuella män och män som
anses ”fjolliga” för att de till exempel sysslar med någon aktivitet som kopplas till kvinnlighet
(Ibid).
I Connells andra analytiska dimension behandlas maskulinitet kopplad till status,
konstituerad av bland annat klass och etnicitet. Högst status har auktoritativ maskulinitet,
lägst marginaliserad maskulinitet, där urskiljningsmekanismerna verkar i enlighet med det
som sociologen Pierre Bourdieu benämner ekonomiskt och kulturellt kapital (Johansson
1998: 13).
En av de svenska mansforskare som lutar sig mot Connell är Thomas Johansson. I hans
arbeten läggs stor vikt på att sätta ljuset på maskulinitetens omvandlingar under de senaste
decennierna. Återkommande teman är bland annat det förändrade faderskapet, mäns ökade
intresse för mode och estetik och nya mönster inom mäns hälsomedvetenhet – och hur olika
maskulinitetspositioner berörs i olika grad av dessa tendenser (Johansson 1998, 2005; Hertz
& Johansson 2011).
Inom mansforskningen förekommer också begreppet homosocialitet som används för att
analysera konsekvenserna av att (framförallt) män vänder sig till andra män för att tillgodose
sina sociala behov, ofta i sammanhang där de får vara för sig själva. Man kan tala om ett
homosocialt begär som innebär en strävan efter att vilja bekräfta genus; kategorin män
upprätthålls och möjligheterna för män att söka bekräftelse genom samhörighet med andra
män reproduceras (Ericson 2011: 47, 52).
4.3 Judith Butler: Det performativa skapandet av genus
Den amerikanska filosofen Judith Butler bygger sitt genusteoretiska ramverk på tanken om
att vi feltolkat orsakssambandet i våra föreställningar om kategorier som män, kvinnor och
sexualitet. En central tankegång är att kön/genus och sexualitet inte utgår ifrån någon av
naturen given essens som implicerar en stabil skillnad mellan män och kvinnor. Könet
föregår inte våra handlingar som man eller kvinna – istället är det genom våra handlingar
som vi gör genus, i relation till de diskursivt skapade normer om manligt och kvinnligt som
finns i samhället. Genus är inte, det görs (Butler 2007, Rosenberg 2005).
! Performativitet innebär att genus iscensätts genom upprepade akter. Genusidentiteter
skapas genom en ständigt pågående process där vi ”spelar” man eller kvinna genom att
imitera de föreställningar om dessa kategorier som finns i samhället. Därmed är de
genusidentiteter vi skapar inte stabila; varje gång vi kopierar eller imiterar ryms möjligheter
till förskjutningar (Butler 2006).
16
! Butler använder dragshowen för att exemplifiera sitt resonemang om performativitet.
Eftersom dragartisten imiterar genus avslöjar denne den imitativa strukturen hos genus
självt och dramatiserar den kulturella mekanismen bakom dess skenbara stabilitet. Det
handlar också om ett avslöjande av genus tillfälliga karaktär – dragartisten iscensätter genus
här och nu. Genusparodin avslöjar ”att den ursprungliga identitet som genus formar sig efter
är en imitation utan original” (Butler 1997: 19).
Performativiteten tar sig uttryck i kroppsliga stilar, medvetna akter i handlingar och
kroppsspråk som formar kroppen till ett kulturellt tecken. Kroppsliga stilar är genus sätt att
fungera och materialisera sig i en given historisk och kulturell kontext. Dramatiseringen av
kroppen är ständigt pågående, ett kroppsligt projekt som upprepas om och om igen (Butler
1997: 20-21).
En annan central tankegång hos Butler är att människor verkar inom ramen för den
heterosexuella matrisen. Mäns och kvinnors handlingar blir begripliga utifrån ett antagande
om heterosexualitet där män agerar manligt och riktar sitt begär mot det motsatta könet,
kvinnor – och kvinnor agerar kvinnligt och begär män. Kroppar, genus och begär hålls på så
sätt samman och begripliggörs i en kulturell kontext. Genus skall inte förstås som femininitet
respektive maskulinitet utan utgör själva det maskineri som medierar konstruktionen av
maskulinitet respektive femininitet (Wasshede, 2010: 37).
4.4 Antropocentrism
När Charles Darwins evolutionsteori spreds under senare delen av 1800-talet mötte idén att
människan härstammar från djuren – och således är ett djur – enormt motstånd. Detta visar,
enligt den australiensiske filosofen Peter Singer, hur starkt det västerländska tänkandet
kommit att domineras av speciesism, en idé om andra djurarter som lägre stående som kan
jämföras med rasism och sexism (Singer 1999). Även om vi idag har en syn på djur som
skiljer sig från alla tidigare synsätt i historien så präglas vårt sätt att behandla dem av djupt
rotad antropocentrism, en ontologisk ståndpunkt som innebär att människan betraktas som
universums centrala element, och att verkligheten förstås utifrån mänskliga värderingar och
erfarenheter.
Västerlandets speciesism har historiskt lutat sig mot såväl religiösa som metafysiska idéer.
I den förkristna traditionen fastlås att människan är den enda gudalika varelsen på jorden –
och som sådan har hon rätt att döda djur till föda. Inom den grekiska filosofins myller av
skolbildningar återfinns såväl Pythagoras vegetariska övertygelse som Aristoteles idé att
djuren är till för människan. Upplysningsfilosofen René Descartes mekanistiska världsbild
präglades av idén att säväl människors som djurs kroppar fungerar enligt fysikens lagar och
är att betrakta som maskiner. Människan skiljer sig från djuren genom att hon har själ –
eftersom djuren inte har själ har de inget medvetande och de känner därmed varken njutning
eller smärta. Enligt Descartes var hans teori framförallt bekväm: ”Min inställning innebär
17
inte så mycket grymhet mot djur som en eftergift åt människor [...] eftersom det fritar dem
från misstanken om brott när de äter eller dödar djur” (Singer 1999: 220).
4.5 Den frånvarande referenten och de jagande männens ordning
Den amerikanska aktivisten och författaren Carol J Adams är en fixstjärna inom
ekofeminism och veganism. I boken The Sexual Politics of Meat, som utkom första gången
1990, relaterar hon sexism, rasism och klassförtryck till den köttätande kulturen, som, enligt
henne, bärs upp av män. Enligt Adams är den västerländska kulturen genomsyrad av köttets
sexuella politik. Hon avser då representationer och praktiker där den manliga dominansen
över kvinnan sammanstrålar med den köttätande kulturens dominans över den vegetariska.
Adams menar att den moderna karnivora kulturen har utvecklat en praktik kring ätandet
av djur som innebär en distansering från vad det verkligen är vi lägger på tallriken. Den
frånvarande referenten (eng the absent referent) är det döda djuret som vi gör allt för att
dölja, såväl i anrättningar med kött som i talet om kött. Denna distansering från det döda
djuret sker genom en process av objektifiering (det döda djuret betraktas inte som en
djurindivid utan som ett objekt), fragmentarisering (uppdelningen av objektet i
avindividualiserande styckdetaljer som lammlägg och rådjurssadel) och slutligen konsumtion
(där fragmenten döljs av såser och kryddning).
Adams skriver utomakademiskt men jag anser att hennes begrepp är såpass välgrundade
att de är lämpade för vissa typer av resonemang i analysdelen. Den tyska sociologen Klaus
Eders resonemang ansluter delvis till sådant Adams tar upp. Han menar att vårt
förhållningssätt till djuren är signifikativt för ambivalensen i den moderna människans
relation till naturen. Enligt honom symboliserar den köttätande kulturen ett avståndstagande
från naturen. Eder spårar också den manliga dominansens uppkomst till den specifika
distansering från naturen som dödandet under jakten kräver – i urspungliga jägar/samlarsamhällen kontrasterades de jagande männens ordning mot samlandets ekonomi som kan
sättas i samband med matriarkala samhällsformer (Eder 1999: 206).
18
5. Analys
5.1 Introduktion till empirin: Förutsättningar för skådespelet
En analys av Per Morbergs programserie Vad blir det för mat blir i mångt och mycket ett
resonemang kring det enmansskådespel som han sätter upp och själv spelar huvudrollen i, på
den scen som är hans rustika kök. Morberg är energisk, ofta våldsam, ofta svettig så att det
stänker om det – och han kletar med smörklickar och drar händerna genom det långa håret,
slänger saker omkring sig och daskar ner köttbitarna i sin stora skärbräda. I denna
dramatiska uppsättning spelar frun Inese som bäst en biroll – men hennes medverkan har
oftare karaktären av en statists. Gästerna däremot, övervägande manliga bekanta från teveoch skådespelar-Sverige tillåts ta stor plats, i varje fall i slutet av varje avsnitt.
Morbergs senaste programserie, Den stora matresan, är påkostad på ett helt annat sätt än
Vad blir det för mat. Här är det frågan om en sorts reportageresa genom Sverige där
Morberg är på jakt efter de bästa råvarorna i varje landskap. Han träffar mathantverkare och
småskaliga djuruppfödare, ofta till åren komna, som guidear honom på vägen. Avsnitten
avslutas med att Morberg bjuder alla han träffat på middag gjord av de lokala råvaror han
hittat. Det är stundtals samma Morberg som i Vad blir det för mat – ”Den galne kocken” som
nu är ute på äventyr – men i inklipp där han reflekterar över vad han varit med om tonar en
långt mycket mer seriös Morberg fram. Här är han propert klädd och uttrycker sig vältaligt
och eftertänksamt om råvaror och ansvar för djur och natur. Dessa klipp bidrar till att
tydliggöra hur teatralisk och dramatiserande han är när han iscensätter rollfiguren Morberg i
Vad blir det för mat.
Morbergs kokböcker samproduceras ofta med programserierna – en stor del av innehållet
i Morberg jagar och lagar känns igen från Vad blir det för mat och boken Den stora
matresan följer helt den resa som han och tv-teamet gjorde genom Sverige. Förutom bilder
och recept innehåller kokböckerna berättelser i skrift. Böckerna har ett anslag som kan föra
tankarna till ett privat fotoalbum där Morberg skrivit egna små kommentarer till bilderna.
Analysen är indelad i sju sektioner som var och en fångar upp olika sidor av Morberg i
form av morbergska ”figurer”. Sektionerna är inte varandra uteslutande, varför vissa teman
återkommer på flera ställen, sedda ur olika betraktingsvinklar.
5.2 Morberg kraftkarlen: Storleken betyder allt
Att bjuda på en middag helt utan rött kött hör till undantagen i Morbergs värld. I Vad blir det
för mat (del 3/2010) innehåller menyn gäddqueneller med en avocadosallad till förrätt. Men
inte heller där slår det fel; Morberg spetsar salladen med knaperstekt bacon ”därför att det är
så... himla gott att ha i en sallad”. Och det är inte frågan om något plastförpackat färdigskuret
bacon. Morberg, iklädd linne och slaktarförkläde, halar fram en hel baconbit av rang ur
19
kylen, lyfter upp den på en arm, bär den som en kulstötare genom köket och slänger ner den
på skärbrädan (figur 1).
Marcus Herz och Thomas Johansson skriver om hur våra vardagsföreställningar om män
förknippas med ”muskler och styrka, med den hårda kroppen” (2011: 41). Manlighet
förväntas utgå från kroppen – en uppfattning som är en central del av vårt samhälles
rådande genusideologi (Connell, 2003:69). Morberg reproducerar allt detta när han med
exponerade muskler tar rummet i besittning med sin kropp (sitt eget kött) och sina köttbitar.
Det är i allra högsta grad en handlande kropp som deltar i en social process (Connell, 2003:
85). Lägg där till den stora klockan, linnet, slaktarförklädet och den nonchalant slängda
handduken över axeln, alla symboler kopplade till manlighet i vår kulturs rådande
föreställningsvärld.
Figur 1. Morberg bär den enorma baconbiten genom rummet (Vad blir det för mat, del 3/2010).
Rollfiguren Morberg, ”Den galne kocken”, har här anammat så många av de attribut som
tillskrivs machomannen att det blir närmast ironiskt eller parodiskt. Morbergs iscensättande
av manlighet, hans överdrivna utstyrsel och handlingsmönster skapar en subversiv
dimension i form av en motdiskurs; han leker man och närmar sig en dekonstruktion av den
hegemoniska maskuliniteten genom att göra genusmaskeraden synlig (Wasshede, 2010:
205).
Morbergs köttbitar är alltid större än de köttbitar vi är vana att se. I Vad blir det för mat
(del 2/2010) lagar han rimmad oxbringa när det vankas grabbmiddag med
skådespelarvännerna Fares Fares, Gerhard Hoberstorfer och Andreas Kundler. Han drar
20
upp en gigantisk oxbringa ur diskhon (!), lyfter den med bägge händerna, går ur rollen och
kommenterar sin egen handling: ”Nu tror ni alla att jag skall slänga ned den här... men det
skall jag inte göra.” Varpå han daskar ner den enorma köttbiten på skärbordet... (figur 2).
Bärandet, slängandet och daskandet med stora köttbitar, som med baconet ovan och
oxbringan här, är något av ett signum för Morberg. Han styckar oxbringan i fyra stora bitar
och några scener senare, när de är förkokta, upprepar han mönstret och stjälper upp dem
hastigt i vasken, med rejäla rörelser.
Figur 2. Morberg sliter fram en oxbringa och daskar ner den på skärbrädan (Vad blir det för mat, del 2/2010).
Butler ställer sig frågan i vilken mening genus är en akt. Hon menar att genusagerandet
kräver ”en föreställning som upprepas” (Butler 1997: 21). Morberg förnyar sin iscensättning
program efter program, med ständigt nya köttbitar – handlingar som, i enlighet med Butlers
resonemang, också innebär en för honom och tittarna förnyad upplevelse av ”en rad
innebörder som redan är socialt etablerade” (Ibid). Morberg kan sägas göra och uppleva sin
hegemoniska maskulinitet (Connell, 2003) om och om igen genom lyftandet, bärandet och
styckandet av stora köttbitar och det burdusa daskandet i skärbrädor. Ju större köttbit desto
kraftfullare skapas hans genus.
Att storleken på manslemmen också spelar roll i den morbergska föreställningsvärlden
antyds i Vad blir det för mat (del 1/2010) när Morberg har gravat rådjursfiléer som han stolt
visar upp. Han håller en av dem framför sig som en fallos och tydliggör likheten: ”De blir
såhär, relativt vulgära” (figur 3).
21
Figur 3. ”De blir såhär, relativt vulgära” (Vad blir det för mat, del 1/2010).
En del i det Adams (2010) benämner köttets sexuella politik är det manliga bruket att se
konsumtionen av kött och konsumtionen av kvinnokroppen som överlappande praktiker; att
tala om eller representera köttbitar på ett sätt som kopplar till specifika delar av
kvinnokroppen. Sitt stundtals vulgära språk och mustiga skämtande till trots gör Morberg i
materialet inga uttalanden i denna riktning när det gäller kött (men vid ett par tillfällen görs
dock kopplingar mellan kvinnobröst och kålhuvuden respektive karljohan-svampar). I
exemplet är det istället hans eget kött som kopplas ihop med det kött han tillagar, i form av
en lång, eregerad penis.
Viriliteten är ständigt närvarande hos Morberg. Det kan handla om att då och då flika in
det faktum att han har fem barn till konkret sexuellt laddade scener som den med
”rådjurspenisen” eller i ett uttalande som ”nu tar jag ner mitt förkläde för nu är det hard
cock... hardcore cooking heter det väl” (Vad blir det för mat, del 1/2010). Här finns också en
antydan om manlig potens kopplad till prestation i köket.
5.3 Morberg polaren: Manlig gemenskap kring köttbitar
Motorsågen går på högvarv. Bakom det fallande trädet kikar Morberg fram och säger att
”man måste ju ha lite bränsle till grisarna vi skall laga idag, istället för att köpa kol”. Han
kvistar trädstammen och lastar fyrhjulingens släp med några rejäla vedklampar och dundrar
upp till grillplatsen där kompisen Gris-Klas (som är grisuppfödare) håller på och förbereder.
22
På ett bord ligger två spädgrisar, Morberg tar upp en av dem, daskar den på huvudet och
kommenterar hur fina grisarna är. Så börjar Vad blir det för mat (del 9/2010), ett avsnitt
som är ett praktexempel på vad som kan beskrivas som ”manlig gemenskap i
köttkontext” (figur 4).
Figur 4. ”Grilla grisen lite grann, vara med kompisen lite grann” (Vad blir det för mat del 9/2010).
Morberg är inte sen att beskriva vad det handlar om: ”Alla skulle ha ett sånt där litet ställe
inne i djupaste skogen där man kan gömma sig från... [ser pillemarisk ut] ...barn och
kärringar, höll jag på att säga.” Och även om han i nästa sekund blir politiskt korrekt och
säger att ”det går lika bra för damer att gömma sig från gubbar och barn” så är det ändå
grabbarna han talar om [med finsk brytning]: ”Jaga lite grann, fiska lite grann, bada bastu
lite grann, grilla grisen lite grann, vara med kompisen. Så. Där är vi nu. Torpar-Per och
Torpar-Klas.”
Morberg uttrycker möjligheten till en särskild form av intimitet mellan honom och
kompisen, rumsligt förlagd till torpet och skogen och med grillandet av grisen som ett
gemensamt nöje.
Detta är ett tydligt uttyck för manlig homosocialitet. Genom att söka sig till varandra
bekräftar Morberg och Gris-Klas varandras genus. ”Riktiga män” förväntas attraheras av och
finna nöje i de umgängesformer som förknippas med rådande ideal för hegemonisk
maskulinitet (Ericson 2011: 52) – hit hör grillande av köttbitar, öldrickande och skrävlande,
så som i de kommande sekvenserna. Och det praktiska går smidigt när män gör saker
tillsammans – som Morberg uttrycker det när de lagt i fyllningen och surrat grisarna på
23
gallret, nos mot nos: ”Fan vad bra. Jag brukar säga det, man skulle gift sig med en karl.” Det
kan han förstås säga eftersom det råder samförstånd kompisarna emellan om att ingen av
dem är något annat än heterosexuell.
Morberg och Gris-Klas varvar fåordigt pysslande med grisar, fyllning och grillställning med
att dra rövarhistorier. Morberg brer på: ”Förr i tiden kan jag tala om, då tog dom först en oxe
[...] och sen en gris i oxen... eller en kalv först och sen en gris och sen i grisen småkycklingar
eller höns och sen i kycklingarna tog dom små småfåglar och sen grillade dom fanimej i en
vecka och så åt dom vartefter det blev klart. Det här är ju rena kolonilotten i jämförelse.”
Figur 5. Grisarna är surrade på grillgallret, nos mot nos (Vad blir det för mat, del 9/2010).
När grisarna är på plats över elden (figur 5) konstaterar Morberg att nu kan det inte göra så
mycket på en bra stund så ”vi är tvungna att ta en bira till”. Alla elementen är där. Så
småningom kommer gästerna och kvinnorna utbrister uppskattande ”Vilka grisar!” – halvt
syftande på de grillade djuren, halvt på Morberg och Gris-Klas.
På ett sätt blir kvinnornas anländande ett antiklimax. Gömstället i skogen där Morberg och
kompisen kan ägna sig åt manlig samvaro kring en köttbit framstår plötsligt som mindre
säkert. Kanske har i alla fall Inese väntat uppe i stugan medan männen grillade. Det sätter
också Morbergs orerande om att gömma sig ”från barn och kärringar” ovan i ett annat ljus –
ytterligare en iscensättning där han överdriver rollen i en performativ lek med den
hegemoniska maskuliniteten?
Liknande homosociala sammanhang återfinns på flera håll i materialet. Med Leif
Mannerström på besök i Morbergs kök i Vad blir det för mat, (del 8/2010) utspelar sig en
manlig, elitistisk intimitet baserad på samförstånd kring kokandet av avancerade fonder på
diverse djurdelar – och bröstskämt medelst kålhuvuden mot överkroppen (Per: ”Vem är det
här?” Leif: ”Madonna”; Leif: ”Och vem är det här?” Per: ”Anita Ekberg”). Morberg och
Mannerström bekräftar varandras heterosexuella maskulinitet genom att dra skämt som inte
24
skulle vara gångbara i kvinnors närvaro. I Den stora matresan har Morberg hjälp av
kocksidekicken (tillika fotografen) Martin Löf, en av få personer Morberg tycks ha genuint
förtroende för när det gäller matlagning. Efter att de genomfört den avslutande middagen i
varje avsnitt ser man dem ofta ta ett glas i köket för sig själva och bekräfta varandras storhet
som kockar – och män. I samspelet mellan dem förekommer också fysisk intimitet där
Morberg masserar Löf, liksom gayskämt (se 6.4 Morberg fjollan nedan). Relationen mellan
Morberg och Löf är ett exempel på hur manlig homosocialitet även utesluter homosexuella
män (enligt logiken att gayskämt endast dras då de närvarande förutsätts vara
heterosexuella) (Ericson 2011: 49).
5.4 Morberg fjollan: Målade läppar och mensblod
Följer vi avsnittet där Morberg tillagar rimmad oxbringa (se 6.2 Morberg kraftkarlen ovan)
uppenbarar sig snart ett på flera håll i materialet återkommande beteende i form av lek med
en underordnad maskulinitet (Connell, 2003). Han lägger tillbaka de stora köttbitarna i den
väl tilltagna grytan där de skall puttra några timmar, tittar rakt in i kameran och beskriver
det fortsatta förfarandet: ”Jag får gå upp nån gång under kvällen... natten. Jag brukar vakna
och måla läpparna efter några timmar, då ställer jag ner de här i källaren under press.” Han
leker med det han inte är, han är inte icke-man.
Figur 6. ”Ni anar inte hur tufft det är att vara dubbelarbetande kvinna” (Vad blir det för mat, del 4, 2010).
I Vad blir det för mat (del 4/2010) brakar det lös fullständigt. Morberg störtar in i köket
iklädd kvinnokläder och beklagar sig: ”Ni anar inte hur tufft det är att vara dubbelarbetande
kvinna” (figur 6). Han skall göra blodpudding och tar fram en karaff ur kylen: ”Blod. Det
25
händer nån gång varje månad, för den bästa”. Direktkopplingen mellan grisblodet som
Morberg skall tillaga och mensblod gör återstoden av tillagningen av blodpuddingen
kroppsligt och könsligt laddad.
Morberg får blod på blusen: ”Men gud vad pinsamt.. ahh” [Sätter händerna mot ansiktet].
Som den skådespelare han är spelar han bra. Vi får veta att han gjort en roll som kvinna i en
film. Han konstaterar: ”Idag hann jag faktiskt inte byta om... eller är det så att jag älskar att
gå omkring i kvinnokläder, egentligen?” Här ifrågasätter han sin hegemoniska maskulinitet
och öppnar för att hans maskulinitet egentligen skulle vara underordnad, som transsexuell
man som gärna klär sig i kvinnokläder. Tittaren vet förstås att så inte är fallet; Morberg har
så mycket på fötterna i sin hegemoniska maskulinitet att han kan dra den performativa leken
med feminiteten till sin spets. Också Inese är med på noterna; hon kommer in med grön
jacka och jaktbössa i handen. Morberg beklagar sig: ”Han bara jagar och jagar, själv får man
stå vid spisen”.
I Vad blir det för mat (del 7/2010) lagar Morberg ångbåtsbiff tillsammans med
kockkompisen Martin Löf. Han tar fram en enorm köttbit och säger till de kvinnliga
assistenterna i köket: ”Titta här unga människor, såhär ska en ryggbiff se ut!”. Sedan följer en
dialog mellan honom och kompisen:
Per: ”Har vi bara bra kött och bra grönsaker så blir det sällan fel. Bra killar har vi
också.” [Syftande på honom och kompisen.]
Kompisen: ”Och tjejer.” [Syftande på assistenterna.]
Per: ”Tycker du om tjejer?” [Med fjollig röst.]
Kompisen: ”Gör inte du?”
Det här är ett exempel på hur det som Judith Butler (1990) benämner den heterosexuella
matrisen verkar. Biologiskt kön, genusupplevelse och sexualitet hålls samman genom den
logik som innebär att det ena könet riktar sitt begär mot det andra könet. Morberg och hans
kompis begär som män det motsatta könet, kvinnor. Genom att skämta grabbar emellan på
detta sätt – där det förutsätts att båda är heterosexuella – är Morberg och hans kompis
kuggar i det maskineri som utgörs av den heterosexuella matrisen.
Några avsnitt senare, i Vad blir det för mat (del 11/2010), röker Morberg böcklingar och
”råkar” i förbifarten säga fel och kalla fiskarna för ”böglingar”. Exemplen är många på denna
typ av skämt och antydningar som bottnar i föreställningar om ”det omanliga”. Morberg har
ett behov av att tala om vad han (och hans manliga gäster) inte är, att de inte är ickeheterosexuella. Också genom denna omvänt riktade performativitet upprepas
genusskapandet på ett sätt som befäster den hegemoniska maskuliniteten.
Samtidigt finns en komplexitet i skådespelet. Morbergs röst är nästan alltid mjuk och
smekande och han kommenterar allt som oftast hur ”vackert” något ser ut i en gryta eller hur
”förtjusande smakfull” en kombination av råvaror är. Den här framtoningen representerar
snarast en male femininity, ett sätt att vara där män identifierar sig med femininitet på ett
för dem positivt sätt (Nordberg, 2004:48). Kontrasten kan ibland bli total mellan å ena sidan
Morbergs fysiska performativa framställning av hegemonisk maskulinitet genom
26
hanteringen av köttstycken och andra råvaror, och å andra sidan hans sammetsröst och
mjuka sätt att uttrycka sig.
5.5 Morberg elitisten: Finkött, slottsjakt och köksfranska
Figur 7. Morberg lovsjunger fläskkotletterna han kommit över (Den stora matresan, del 9).
Det finns ett mantra som Morberg återkommer till, om och om igen, i programserier såväl
som kokböcker: ”Råvaran, råvaran, råvaran”. När han valt sin favoritgris hos uppfödaren på
Öland (Den stora matresan, del 9) och fått sina perfekta fläskkotletter utbrister han: ”Det
här mina vänner, det är inte alla som får det här. Säg åt era butiker hemma: ’Såhär vill jag att
fläskkotletterna ska se ut!’” (figur 7).
I Vad blir det för mat besöker Morberg titt som tätt Fällmans kött, ett exklusivt slakteri
där han väljer ut de bästa köttbitarna, och Den stora matresans huvudtema är jakten på de
perfekta råvarorna. När han hittat det han vill ha sätter han sig sedan nöjt i bilen och
konstaterar: ”Det är så underbart när man vet att man får åka hem med bra råvaror, det blir
så roligt då. Jag brukar säga det, att har man bara bra grejer så är det inget svårt att vara
kock. Lovely!” (Den stora matresan, del 9).
Det här förhållningssättet rymmer ett genuint intresse för bra råvaror. Men det kan också
läsas som en rejäl portion elitism. Det är tydligt hur finkött i samtidens Sverige blivit en allt
viktigare klassmarkör. Allt fler köper hängmörat kött från saluhallar och gårdsbutiker och
restauranger som Djuret i Stockholm, där man ägnar en vecka i taget åt olika styckdetaljer
från ett och samma djur har hög status. Morbergs enorma, välhängda köttbitar passar som
handen i handsken i denna strömning – och ett uttalande som ”Det här mina vänner, det är
inte alla som får det här” rymmer en nedsättande värdering av människor som plockar sina
ynkliga fläskkotletter från Willys kötthylla.
27
Morberg framhäver också hur enkelt det är att vara kock om man bara har bra råvaror, en
attityd som också kan tolkas som att har man inte råd med ”de goda råvarorna” så kan man
inte bli någon bra kock. Här finns också en potentiell motsättning mellan Morbergs
uppmaningar att välja de bästa råvarorna från lokala producenter och vad som möjligen sker
när tittarna lagar hans recept. Människor som har råd och tid kanske gör som han, men de
stora flertalet väljer av ekonomiska och logistiska skäl industriproducerat kött från de stora
livsmedelskedjorna. Morbergs köttfixering leder då snarast till ökad konsumtion av kött från
djurfabriker än att tittarna gör mer medvetna val och besöker sin lokala, småskaliga
grisuppfödare.
Morberg äger en mindre gård och ett torp i skogen och kör en stor, exklusiv bil. Han har
råd att åka på safari i Sydafrika och spenderar jularna i Karibien. Han har god tillgång till det
som Pierre Bourdieu kallar ekonomiskt kapital. Dessutom får han inbjudningar till
”slottsjakter” från män med höga positioner och bjuder själv in Sveriges skådespelarelit till
sitt kök i Vad blir det för mat. I köket älskar han att slänga sig med franska ord och utryck:
han tournerar morötterna, gör en mise en place när han förbereder matlagningen och
använder en beurre manié när han gör pepparotsås till oxbringan. Med andra ord har han
också högt socialt respektive kulturellt kapital (Flisbäck 2006: 38).
Han befinner sig därmed högst upp i Connells två analytiska dimensioner – han
representerar en hegemonisk maskulinitet samtidigt som han med hjälp av sitt höga
ekonomiska, sociala och kulturella kapital befäster en auktoritativ maskulinitet kopplad till
social position.
Morberg är mycket medveten om sin hegemoniska position och berättar det titt som tätt
för tittarna. När han skall grava rådjursadeln säger han lite från ovan att ”Nu lägger vi den
här i den väl tempererade vinkällaren som ni alla har hemma” (Vad blir det för mat, del
1/2010). Han ger på så vis uttryck för en distansering från tittarna – en distansering som
också lockar; vi är alla med i Morbergs skapande av sig själv som ouppnåelig.
I linje med detta ligger också Morbergs vurm för professionell köksutrustning. Han är
bland annat förtjust i att använda det speciella stekbord för utomhusbruk som han själv
saluför för ett antal tiotusentals kronor. Med andra ord baserar han en relativt stor del av sin
matlagning på utrustning som endast några få personer i Sverige äger... Exklusiv
köksutrustning är också ett attribut som bidrar till skapandet av maskulinitet i enlighet med
de resonemang som Fjellström (2007) för – här ingår också de vassa knivarna som är
ständigt närvarande i Morbergs hantering av kött.
5.6 Morberg jägaren: Det ursprungliga sättet att skaffa mat
I Den stora matresan drar Morberg fram genom landet med bössan ständigt redo (figur 8). I
varje landskap finns djur att taga av daga, inte så sällan fyrfota. När han fiskat havskräftor
och ostron på Västkusten (Den stora matresan, del 1) låter oss speakern veta att det inte är
nog: ”Per behöver kött till middagen”. Den fullvärdiga måltiden kräver kött eftersom köttet
28
befinner sig högst upp i matens hierarki. I den västerländska kulturen har det röda köttet
alltid ansetts ge status och skapa den högsta smakupplevelsen (Fjellström 2007).
Således skall det skjutas en hjort. Morberg beger sig till ett vilthägn i Halland och lägger an
bössan. Precis innan skottet faller klipps sekvensen och vi får se det döda djuret på marken.
Morberg konstaterar att i ett hägn är det ”mer slakt än jakt”. Hägnets ägare förklarar: ”Det
kan tyckas brutalt men det är den humanaste slakt man kan göra”. Han ger därmed uttryck
för den allmänt förekommande föreställningen att djur kan tas av daga på ett mänskligt sätt.
Vad som egentligen avses är oklart – vi dödar ju inte människor, även om vi enligt denna
föreställning skulle kunna göra det på ett ”humant sätt”. Snarare handlar det om att när vi
dödar djur så skall vi göra det på ett sätt som vi människor anser ger upphov till minst
lidande; om en människa skulle dödas skulle hon tycka att detta sätt var bäst.
Inne i hägnets kök säger Morberg att han tycker om att ha ”en brasa i bakgrunden, lite
uppstoppade fåglar, några hjortar att titta på [genom fönstret]” när han jobbar. Han börjar
anrättningen: ”Nu skall vi göra det jag tycker är det bästa i världen, det är en bit kött, vatten
och lite rotfrukter. [...] Vi skall göra som man lagade mat för 500 år sedan, för 700 år sen, för
1000 år sen, sen när det fanns en kittel och en eldhärd så har det gått till såhär”. Det är
tydligt att djuren finns till för oss människor, att njutas både med ögon och gom – och så har
det varit i tusentals år. Idén om ”det ursprungliga” kommer åter igen fram och
förhållningssättet till djuren, det självklara herraväldet över naturen, faller tillbaka på såväl
den bibliska traditionen som manliga upplysningsfilosofer som Descartes (Singer 1999:
205-220).
Det repetitiva nedläggandet av djur är en viktig del i Morbergs performativa skapande av
genus. Att en ”riktig” man skjuter sin mat själv är den föreställning som han i de stiliserade
akter som jakten utgör söker återskapa. Morberg blir nästan manisk i sin längtan efter att
jaga. När han är i Skåne (Den stora matresan, del 6) inleder han med att säga att ”det går
inte att vara i Skåne utan att jaga lite”. Lite senare står han med mannen som skall vara med
honom på jakten, och upprepar detta: ”Är man här nere i det vackra Skåne så [...] vore det
tjänstefel att inte jaga nånting”.
Föreställningen om ”det ursprungliga” går också igen. Morberg förklarar för mannen
bredvid honom: ”Om vi ska hämta maten ifrån vatten och skogen så skall vi väl göra det på
det absolut äldsta sättet att skaffa mat, förutom att plocka nötter.” Grabbarna åker sedan på
fyrhjuling ut i skogen med gevären. Hetsande musik ligger i bakgrunden. Männen smyger
omkring i skogen som två soldater, spanandes efter fienden (vildsvinen).
Jakt framstår i denna sekvens som en extremt hegemoniskt maskulin praktik – tankarna
går till filmer som Jägarna. Morberg skriver så gärna in sig i denna manligt dominerade
jakttradition. Och sett till det ursprungliga så står rötterna till kopplingen mellan män och
jakt att finna i just urspungliga jägar/samlar-samhällen, som Eder (1999) påpekar.
29
Figur 8. Morberg reser landet runt med bössan redo (Den stora matresan, del 6).
Skottet går av. Morberg hittar blod i gräset och när han ser det döda vildsvinet utbrister
han: ”Titta vad fint! Det här är en bra matgris, den kan man göra mycket gott på.” Det är
tydligt att djuren är medel för människan hos Morberg. Och det är slutprodukten, vad man
kan göra med dem, som står i centrum. Han konstaterar: ”När jag skjuter en hjort eller en
gris så tänker jag ofta på: hur kommer den se ut på tallriken?”
Morberg förmedlar en strikt antropocentrisk världsbild där djuren och naturen är till för
oss, vår gom, våra ögon, vårt nöje. Men givet denna förutsättning är han också ansvarsfull. I
Morberg jagar och lagar skriver han inlevelsefullt hur han följer en råbock som han
skadeskjutit och konstaterar: ”Vi vet hur det känns: samvetet som gnager, känslan av
otillräcklighet, våndan över klanteriet som orsakar så mycket lidande för djuret” (Morberg
jagar och lagar s 163). Att djuren är varelser som känner smärta råder det inget tvivel om.
Och jaga skall man göra planerat. Morberg beskriver en typ av jakt där över femtio djur kan
ha fällts på en dag: ”Viltstammarna måste ju skattas, och då är det bättre att jaga två eller tre
gånger per år än att gå och gnaga varje fredag och lördag – vecka ut och vecka in. Det stressar
bara djuren.” (Morberg jagar och lagar, s 91). Han förmedlar här föreställningen om att vi,
som är satta att råda över djuren (som det står i Bibeln), har i uppgift att begränsa
stammarna – men vi skall göra det på ett sätt som inte stressar djuren.
En annan form av ansvarsfullhet handlar om att ta vara på hela djuret, en sorts resursetik. I
samband med att Morberg lagar njurpanna i skogen säger han: ”Jag tycker om tanken att
man kan använda alla delar på djuret. Vi kastar förfärligt mycket näringsrik mat. Det kan te
sig osmakligt att hantera till exempel huvudet på ett djur, men i mitt tycke är det mer
30
osmakligt att inte ta tillvara det vi nedlagt.” (Morberg jagar och lagar s 101). Dock är Morberg
inte konsekvent i denna praktik. När han i Vad blir det för mat (del 3/2010) skjutit en hare
bestämmer han sig för att ”lyxa till det” och koka fond på halva haren, av bitar som, enligt
honom, kunde blivit ”perfekta grytbitar”.
5.7 Morberg slaktaren: Döda kroppar och fragmentariseringen av djur
Slakten som institution är unik för människoarten. Vi är de enda köttätande djur som inte
dödar och konsumerar vårt byte själva. Alla andra rovdjur ser och hör sina offer innan de äter
dem – det finns ingen frånvarande referent, bara ett dött djur (Adams 2010: 77). Hos
Morberg är dock slakten väldigt närvarande, både den han utför med sina egna händer och
genom besök på slakterier och hos småskaliga uppfödare.
Figur 9. Renslakt i Lappland. Morberg skär av en bog (Den stora matresan, del 10).
I det sista avsnittet av Den stora matresan (del 10, Lappland) tar Morberg en ren av daga.
Han besöker en renskötare, en ung kvinna – den enda kvinnan i materialet som Morberg
träffar i situationer som inbegriper dödande eller slakt av djur. Han får prova att kasta lasso
för att fånga in renen, som drar iväg med honom. Bilden tonas bort och i nästa klipp ligger
renen död på marken. Återigen får vi inte se djuret i själva dödsögonblicket. De flår renen och
Morberg skär loss en bog (figur 9). Han skall göra den lokala specialiteten gurpi och får med
sig ”lite tarmar, en mage och blod” av renskötaren.
31
Det här är ett av många exempel på hur Morberg faktiskt visar upp den frånvarande
referenten som Adams menar är dold i den moderna köttätande kulturen. Här synliggörs
skeendet innan det döda djuret blir kött och innan fragmentariseringen äger rum, den
process då djuret delas och blir för oss kända styckdetaljer. Men
fragmentariseringsprocessen påbörjas i den stund som Morberg skär loss en bog. Djuret har
slutat vara en död individ och blivit ett objekt, vilket tydliggörs av att språket ändras. Ett
objekt kan inte ha ben, därför kallas styckdetaljen för det avindividualiserade renbog (på
samma sätt som vi säger lammlägg och inte ben från ett lamm) (Adams 2010: 74).
Figur 10. Morberg besöker grisuppfödare på Öland (Den stora matresan, boken).
Till skillnad från i de flesta andra matlagningsprogram och kokböcker låter oss Morberg
ofta vara med i hela processen. Från att vi får se djurindividen levande, sedan det fällda
djuret på marken (dödsögonblicket visas dock aldrig), vidare till fragmentariseringen på
slakteriet, till tillagningen och slutligen konsumtionen. Det här går igen då Morberg skjuter
en hjort i hägn i Halland (Den stora matresan, del 1), när han pekar ut vilken gris han vill ha
hos en grisuppfödare på Öland (figur 10, Den stora matresan, del 9) och när han jagar
vildsvin i Skåne (Den stora matresan, del 6) – och i flertalet andra exempel.
32
5.8 Morberg den äkta maken: Hustrun Inese – statisten och accessoaren
Genom hela programserien Vad blir det för mat spelar Morbergs fru Inese en sorts biroll.
Liksom Morberg iscensätter sin maskulinitet på ett överdrivet, ofta teatraliskt sätt, gör Inese
en motsvarande, fast omvänd, iscensättning – av underordnad feminitet. Hon dyker upp i
margininalen, dukar lite grann, diskar lite grann. Frånvaron av Inese i själva matlagninen
säger något om köket som en domän för elitkocken Morberg – dit kvinnor inte är välkomna
annat än som uppassare.
Någon gång är hon delaktig i matlagningen, som i det avsnitt av Vad blir det för mat (del
10/2010) där de är ute vid torpet och lagar köttgryta på gammaldags vis i den öppna spisen.
Inese skär grönsaker med slö kniv och iscensätter sig själv som underordnad Morberg: ”Det
går inte lika fort som när Per gör det, det går lite långsammare”. Om Morberg är färgstark,
yvig och full av energi framstår Inese i Vad blir det för mat som motsatsen: grå, nedtonad
och stillsam.
Inese kan framstå som en inventarie snarare än en levande människa. När de är på safari i
Sydafrika och jagar storvilt skriver Morberg om henne som ett jakttillbehör: ”Kikaren,
hörselskydden, Inese, snuset, gäväret, benskydden – allt är med.” (Morberg jagar och lagar, s
179). Sedan visar det sig att Inese är kapabel att skjuta och gör det bra. På en bild poserar hon
tillsammans med en nedlagd bontebock. Morberg gör en stor sak av att Inese, som kvinna,
faktiskt sköt: ”En gnu, en bontebock, en eland och så solen som går ner över savannen. En
fantastisk jaktdag går mot kväll. Roligast av allt var att Inese sköt.” (Morberg jagar och lagar,
s 183).
I köket kan Morberg schasa på Inese och uppmana henne att göra än det ena, än det andra.
När han har grabbmiddag för sina skådespelarvänner (Vad blir det för mat, del 2/2010) dras
det sexskämt under matlagningen och när männen satt sig till bords uppmanar Morberg
Inese, som funnits med i bakgrunden, ironiskt: ”Inese, så sätter du på dig folkdräkt och
dansar”. Men beroende på situation behandlar han henne olika – Morberg ger på så sätt
uttryck för det som Thomas Johansson (2005) benämner situationell manlighet. Samspelet
är ett annat i de (om än fåtaliga) avsnitt av Vad blir det för mat där Per och Inese lagar mat
tillsammans. Då finns en antydan till ett uttryck hos Morberg som närmar sig en
förhandlande maskulinitet (Connell, 2003). Inese och Per gnabbas lite grann i köket och
umgås sedan stillsamt över en bit mat.
I kontrast till Ineses överdrivet underordnade och lätt bortkomna framtoning i Vad blir det
för mat och boken Morberg jagar och lagar tycks den verkliga Inese mycket kompetent.
Hon är psykoterapeut till yrket och medförfattare till Morbergs böcker. Per och Inese har
varit gifta sedan unga år och har fem döttrar tillsammans. Det är givetvis svårt att säga något
om deras verkliga relation – men att Inese spelar med i det morbergska skådespelet i Vad
blir det för mat råder det inget tvivel om (det blir extra tydligt i det avsnitt där Morberg
spelar kvinna och Inese kommer in som man, iklädd jaktuniform (se 6.4 Morberg fjollan
ovan)).
Att Morberg är far till fem barn är något som han återkommer till titt som tätt – en
statusmarkör som påvisar hans virilitet och hegemoniska maskulinitet. Men hur han är eller
33
har varit som far är det tyst om. Någon av döttrarna är ibland middagsgäst i Vad blir det för
mat – någon enstaka gång deltar de också försynt i själva matlagningen. Morberg ger dem
komplimanger för att de är vackra eller duktiga. På denna nivå fungerar de snarast som
troféer, som en del av Morbergs iscensättande av sitt genus – att jämföras med de jakttroféer
i form av uppstoppade vilda djur han gärna skryter om: ”När jag går husesyn med
förstagångsgäster hemma och vi kommer till mitt troférum, brukar jag alltid säga: ’Jaha, det
här är rummet för oss som inte kan föda barn’” (Morberg jagar och lagar, s 57).
34
6. Sammanfattande diskussion
6.1 Resultat och slutsatser
Nedan följer en sammanfattande diskussion som kopplar ihop resultatet i analysen med
studiens frågeställningar och syfte.
På vilka sätt är kött del i konstruktionen av maskulinitet hos Per Morberg?
Att Per Morbergs värld egentligen är scenens värld framträder tydligt i det empiriska
materialet. I matprogram och kokböcker antyder han ibland att hans matverksamhet är en
sorts hobby och att han egentligen är skådespelare. Han får det också att framstå som att det
irriterar honom att han idag är mer känd som en smågalen, svettig tevekock än för roller i
finkulturella teateruppsättningar. Men han har gjort köket till sin scen och där iscensätter
han sig själv och sin maskulinitet.
Att tillaga köttbitar, att koka fonder på köttrester, att stycka köttbitar, att välja ut
styckdetaljer på slakterier och att själv skjuta djur är återkommande inslag i Morbergs värld.
Ofta tar dessa praktiker sig repetetiva uttryck. Han daskar ner köttbitar på skärbordet så ofta
i Vad blir det för mat att det blir förutsägbart; han skall ut och jaga så snart han stiger ur
bilen i de olika landsändarna han besöker i Den stora matresan; han gör åtskilliga besök hos
slakteriet Fällmans kött för att välja ut de perfekta styckdetaljerna. Dessa upprepade
handlingar kan förstås som ett performativt iscensättande av maskulinitet med hjälp av kött.
Bilden blir extra tydlig om man försöker tänka sig en Mat-Tina eller en TV4-Leila bära en
halv gris på axeln och sedan daska ned den i skärbrädan; kvinnliga tevekockar gör genus med
helt andra attribut.
Morbergs genusskapande är ofta ett uttryck för det som i vår kultur uppfattas som
hegemonisk maskulinitet, där inslag som storlek, styrka och våldsamhet, ofta relaterad till
kött, är vanligt förekommande.
Manlig homosocialitet är ett återkommande tema i materialet. Här spelar köttet ofta en
väsentlig del i den manliga gemenskapen; ”riktiga” män förväntas finna nöje i aktiviteter som
innefattar tillagande av kött eller dödande av djur. Genom att tillaga köttbitar och jaga
tillsammans bekräftar Morberg och hans kompisar sin genusidentitet.
Vilka slags maskulinitetsfigurer bygger Per Morbergs genuskonstruktion på och vilka
maktrelationer kan urskiljas i dessa?
Sju tydliga maskulinitetsfigurer har identifierats i det empiriska materialet. Dessa figurers
relation till kött skiftar; i några spelar köttet en avgörande roll, i andra är det en mer perifer
företeelse.
För Morberg kraftkarlen betyder styrkan och storleken allt. Ju mer kraftfull han visar sig
och ju större köttbitar han hanterar desto tydligare skapas hans hegemoniska maskulinitet.
Genom sitt kraftfulla uttryck upprättas en dominansställning gentemot andra män, också i
hegemonisk position – för vem bräcker egentligen Morbergs storlek på köttbitarna?
35
Morberg polaren tar med sig kompisen ut i skogen och grillar hel gris eller tar ett glas med
kockpolaren och drar gayskämt. Det handlar om manlig homosocialitet för att bekräfta
genusidentitet. Här manifesteras maktrelationer som utestänger kvinnor och homosexuella
män.
När machomannen klär sig i kvinnokläder och förvandlas till Morberg fjollan leker han
med en underordnad maskulinitet. Här antyds kvinnans underlägsenhet när han iscensätter
kvinnlighet genom att oja sig över dubbelarbete och blodstänk på blusen – Morberg
Kraftkarlen eller Morberg jägaren skulle knappast brytt sig om lite blod på kläderna. Till
denna maskulinitetsfigur hör också skämt med kompisar som följer den heterosexuella
matrisens logik och positionerar Morberg i en dominansrelation i förhållande till bögar.
Morberg elitisten vurmar för exklusiva styckdetaljer, utestängande franska uttryck och
professionell köksutrustning. Här iscensätter han en auktoritativ maskulinitet genom att
anspela på sitt höga ekonomiska, sociala och kulturella kapital och skapa en maktorienterad
relation mellan sig själv och ”vanligt folk”. Det finns dock en spänning mellan Morberg
elitisten och ett annat drag hos honom som snarast är att betrakta som folkligt, vilket gör att
hans iscensättande av social position rymmer en ambivalens. På ett plan manifesteras
folkligheten i en oborstad och ganska vulgär grabbighet som till exempel kommer till uttryck
i politiskt inkorrekta skämt om bögar och kvinnobröst – och på ett mer moget sätt i hans
umgänge och hyllande av fiskare, djuruppfödare, bönder och små tanter på landsbygden som
lagar kroppkakor i Den stora matresan.
Som Morberg jägaren och Morberg slaktaren får han i både bildlig och bokstavlig
bemärkelse blod på sina händer – men det vill han också ha. Han uttrycker ett djupt
antropocentriskt synsätt i dominansrelationen gentemot andra djur som han anser finns till
för oss människor. Men inom ramen för det synsättet vill han också vara ansvarsfull och slåss
för småskalig djuruppfödning och dödande med så lite lidande som möjligt. Dessutom
synliggör han gärna det som sällan visas i vår kultur: köttets frånvarande referent i form av
det döda djuret. Morberg sätter en ära i att visa hur det ”verkligen” går till – så som det gått
till i tusentals år. De repetitiva inslagen av jakt i framförallt Den stora matresan är ett tydligt
uttryck för performativa, stilistiska akter som skapar hans hegemoniska maskulinitet. Han
referar i denna kontext ofta till ”det ursprungliga” i att jaga och konstruerar därmed sin
maskulinitet med referens till männens roll som jägare i ursprungliga jägar/samlarsamhällen. Den tydliga performativiteten i jakten sammanfaller ofta med ett homosocialt
begär; med undantag för frun Inese är samtliga jaktkompisar i materialet män som bekräftar
varandras genus i jaktpraktiken.
Slutligen framträder Morberg den äkta maken. Det kan framstå som att Per och Inese inte
har så mycket gemensamt, men de förenas i intresset för – jakt. Morberg behandlar ofta frun
Inese som en uppassare och bakgrundsfigur som han som man på ett självklart vis kan
dominera över. På några ställen i materialet iscensätter Morberg en förhandlande
maskulinitet i hustruns närvaro, men det hör till undantagen.
36
6.2 Diskussion
För att återkoppla till studiens allmänna syfte – att studera möjliga sätt att förstå
konstruktion av maskulinitet i relation till kött och på så sätt synliggöra dimensioner i de
mekanismer som vidmakthåller den köttätande kulturens dominerande ställning – är det
relevant att diskutera huruvida exemplet Per Morberg tjänat syftet. Varför just han och inte
en annan manlig kock?
I förarbetet till denna studie tittade jag på andra möjliga alternativ. Valet föll på Morberg,
kanske främst för att han är en vädligt synlig person som många kan relatera till, även om de
inte sett hans matprogram eller läst hans kokböcker. Han är känd för att använda mycket
kött i sin matlagning och han har figurerat i jaktprogram. Dessutom tar han plats i den
svenska offentligheten på ett sätt som andra manliga tevekockar inte gör – ett faktum som
gör att många diskuterar honom. Han svettiga och flottiga framtoning i köket är också
kontroversiell och väcker ibland äckelkänslor, inte minst hos kvinnor.
Dessa faktorer gör det möjligt att diskutera manlighet och kött i ett bredare perspektiv
genom att ta spjärn mot Morberg. Med det inte sagt att slutsatserna i denna studie går att
generalisera till män i allmänhet eller ens män i en hegemonisk maskulinitetsposition, men
många kan förhålla sig till dem eftersom dragen är övertydliga och Morberg är en så synlig
person.
Världens kanske mest kände tevekock, Jamie Oliver, har också en förkärlek för kött och
han var ett av mina alternativ till Morberg. Sett i backspegeln var Morberg ett klokt val, för
även om det finns analytiskt intressanta inslag i Olivers matlagningsvärld, som till exempel
att hans program väldigt ofta avslutas med grabbmiddagar och att hans ideal kring
matlagning har inflytande över hela västvärlden, så är hans iscensättande av maskulinitet
betydligt mer nedtonad.
Rollfiguren Morbergs medvetna, performativa handlingar rymmer en tydlig potential att i
enlighet med studiens allmänna syfte frilägga dimensioner av mäns förhållningssätt till kött.
Morbergs överdrivna iscensättning av genus där han närmast ”leker man” – med hjälp av
köttbitar – gör att maskulinitet framstår som en icke-fast kategori, vilket kan öppna för
diskussion om den roll manlighet och kött har i det miljömässiga riskbeteende som
produceras av vår köttätande kultur.
Som känd tevekock bidrar Morberg till att skapa en möjlig identitet för manliga
hemmakockar. Men måste män vara som Morberg när de lagar mat – energiska, självsäkra,
välbyggda, våldsamma, köttälskande? I vilken grad finns en plats i köket också för män i
förhandlande och underordnade maskulinitetspositioner? Går det att undvika kött och
upprätthålla en hegemonisk maskulinitet?
Vi har ”Den nakne kocken” (Jamie Oliver), ”Den elake kocken” (Gordon Ramsay) och
”Den galne kocken” (Per Morberg). När slår den manlige ”Queerkocken” igenom? Eller
kanske ”Den gröne kocken”?
37
7. Referenser
Litteratur
Adams, Carol J (2010 [1990]) The Sexual Politics of Meat. New York: Continuum.
Beck, Ulrich (2005 [1986]) Risksamhället. På väg mot en annan modernitet. Göteborg:
Daidalos.
Butler, Judith ”Det performativa könet.” I Res Publica (vol 35/36, 1997). Göteborg:
Brutus Östlings Bokförlag Symposion.
Butler, Judith (2004) Genus ogjort. Kropp, begär och möjlig existens. Stockholm: Norstedts.
Butler, Judith (2011 [1990]) Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion. Göteborg:
Daidalos.
Connell, Robert W (2003) Maskuliniteter. Göteborg: Daidalos.
Eder, Klaus (1999) Natur och samhälle. Om det praktiska förnuftets evolution. Göteborg:
Daidalos.
Ericson, Mathias (2011) Nära inpå. Maskulinitet, intimitet och gemenskap i brandmäns
arbetslag. Göteborg: Göteborg Studies in Sociology No 48.
Fjellström, Christina (2007) ”Att skapa en relation – laga mat som symbolhandling.” I
Pipping Ekström M, Åberg H, Bergström K, Prell H (red) Hushållsvetenskap & Co. MHM
Rapporter 2007:39. Göteborg: Göteborgs universitet.
Fjellström, Christina (2007) ”Det symboliska röda köttet.” I Människan och Faunan.
Etnobiologi 3. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Flisbäck, Marita (2006) Att lära sig konstens regler. En sociologisk studie av osäkra
framtidsinvesteringar. Göteborg: Göteborg Studies in Sociology No 30.
Foucault, Michel (1993 [1970]) Diskursens ordning. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings
Bokförlag Symposion.
Herz, Marcus & Johansson, Thomas (2011) Maskuliniteter. Kritik, tendenser, trender.
Malmö: Liber.
Johansson, Thomas (red) (1998) Rädd att falla. Studier i manlighet. Södertälje: Gidlunds.
Johansson, Thomas (red) (2005) Manlighetens omvandlingar. Ungdom, sexualitet och
kön i heteronormativitetens gränstrakter. Göteborg: Daidalos.
Layder, Derek (1994) Understanding Social Theory. London: Sage.
Nordberg, Marie (2004) ”’Kvinnlig maskulinitet’ och ’manlig femininitet’. En möjlighet att
överskrida könsdikotomin?”. I Kvinnovetenskaplig tidskrift No 1-2 2004 (Män och
manligheter).
Rosenberg, Tiina (red) (2005) Könet brinner! Judith Butler. Stockholm: Natur och Kultur.
Sahlin, Ingrid (1999) ”Diskursanalys som sociologisk metod.” I Katarina Sjöberg (red)
Mer än kalla fakta. Kvalitativ forskning i praktiken. Lund: Studentlitteratur.
Singer, Peter (1999 [1975]) Djurens frigörelse. Nora: Nya Doxa.
Wasshede, Cathrin (2010) Passionerad politik. Om motstånd mot heteronormativ
könsmakt. Malmö: Bokbox.
38
Tidningsartiklar och radioprogram
Nilsson, Elisabeth (2008) ”Ola Rapace i sitt livs form”. Artikel i Metro, 080821.
Petersson, Hampus (2008) ”Per Morberg”. Artikel i Slitz, nedladdad från slitz.se 081204.
Ramqvist, Karolina (2007) ”Man fjuttar inte, man duttar inte. Man är som en ursinnig jävla
alfahanne i köket. Ett stånd som aldrig vill slockna.” Artikel i Dagens Nyheter, 0700601.
P1 Meny 081220. Sveriges Radio.
Empiri
Programserier
Vad blir det för mat, vår och höst 2010. TV4.
Den stora matresan, del 1-10 2011. Sjuan.
Böcker
Morberg, Per (2010) Morberg jagar och lagar. Stockholm: Bonnier Fakta.
Morberg, Per (2011) Den stora matresan. Stockholm: Bonnier Fakta.
39