Transcript Untitled - Suragubben

ORDER
We are the best minds of our
generation
The keepers of the secrets of ancient heavenly connections
We scribble all night rocking and
rolling over lofty incantationswhich
in the yellow morning are stanzas
of gibberish
Moloch! Solitude! Filth! Ugliness!
Ashcans and unobtainable dollars!
Children screaming under the stairways! Boys sobbing in armies! Old
men weeping in the parks!
We are strangers who've come
to share your room in the house not
right in the head
We are mad as birds
We delude the heaven-proof house
with entering clouds
We have come possessed
We; who admit the delusive light
through the bouncing wall
We are possessed by the skies
We are the only ones
who without fail
may suffer the first vision that set fire
to the stars
Ordens Allsmäktiga Ledare:
Storbroder Lord Von Gooblelgooble
och Storsyster Lordess Kaoskatt
Lord Von Gooblelgooble
Pallaskatt Kaoskatt
Fantomas
Svartlagun
Zakkarias vänstra tass
Xavier Eremon
Kayzer P
Amen
du rå?
Jesus II
Förutom att Eva och Adam
alltid avbildas med navlar så
kan man kanske fundera kring
det två tingen att ratade pappa
Josef var snickare samt att Jesus
SPIKADES fast vid korset.
Botulinumtoxin
Jag ser min läppar dö ut. De berättar ett helt liv för de förtrollande
vita rockarna. Hemliga operationer varken kliar eller dödar efter
avdunstning. Spruta in mer osäkerhet och bli känd för femton personer.
Nu, nu eller nu svävar jag med blytunga läppar. Nya öron växer ut i
väntan på mina egna.
Kayzer P
ANALYZEN
för gammal för att dö ung
Den 15:e september 2013 läste jag en
nyskriven dikt av Per Blomqvist på en av de
många internetsidor som finnes till hands
för att publicera sin poesi. Den hade inget
namn och den var anspråkslös i sin enkelhet.
En lustifikation som genast gav mig en fnissande glädje. Men den höll sig också kvar
i tanken flera timmar, dagar och veckor. Jag
insåg därför att det var allt annat än en bagatell som drabbat mig. Det var poesi i sin
allra renaste och vackraste form.
varje. Förhållandet blir sexhundrasextiosex
och detsamma med det ockultigaste siffror
en gengse b-filmskräckis kan uppbringa.
Varje rad innehåller snygga antalet tjugo
bokstäver var, varav vokalerna är det ännu
mer snygga sifferantalet sju. Skrivna i denna ordning: Ö A A Ö A Ö U.
för gammal för att dö ung
för gammal för att dö ugn
för gammal för att dö gnu
Som ovan skulle hela poemet framstå utan
konsonanter och det utgör också dess inneboende rytmik. Anslagen i en läsning ligger
i detta fallet på nämnda vokaler och det
är lätt att tänka sig denna dikt i uppläsning
framför en rytmiskt skolad kör eller stam av
stenåldersmänniskor. Det mest markerande
i denna rytm skulle vara det djupklangande
Ö:et och i sådana fall går att läsa in en
valstakt, som i sin tur är byggd på antalet
fyra slag i sekunden, vilken är den slagtakt
som shamaner i alla tider använt då det
trummat sig in i trans:
Jag återvände till texten och läste den
om och om igen. Så enkel! Så svår! Så
annorlunda mot allt som jag tidigare läst.
Jag blev förtjust och galen på samma gång
i diktens närhet. Avundsjuk förstås, något
så gruvlig! Jag hatar den poeten som tagit
konstformen till denna helt förädlade renhet!
Vilken bedrift! Villken förbannad fräckhet
mot oss andra försökande dårar. Per, vid
dina fötter bryter jag mitt svärd. Vid dina
ord dyker jag ned i det vackra bara en
poetisk skrift kan ge.
Men innan jag dyker ner så ska jag säga
att även om diktens vackraste skönhet är i
ordens betydelse så ligger det en förunderlig skönhet i själva stavelserna utformning
och antal. Mystifikationen infinner sig vid
räkningen av trenne rader med sex ord i
ÖAAÖAÖU
ÖAAÖAÖU
ÖAAÖAÖU
Ö-a-a Ö a-Ö-u Ö-a-a Ö a-Ö-u Ö-a-a Ö
a-Ö-u
Så redan innan man rört ordens innebörd
ligger texten redan på en säker bädd av
kontrareligiös grund genom det stark kätterska räknandet och den sanningsanspråkande ordrytmiken. Detta är en text skriven av
ett högre medvetande.
I denne rad, som strikt är ett slags omgrepp
av äventyrlighetens trista skönmålning att
det skulle vara snyggt att dö i tidig ålder,
ligger ligger en suck av lättnad och en suck
av grå vardag. Poeten kom välbehållen
undan de livsfarliga ungdomsåren men saknar de rusiga adrenalin- och hormonrusande kickarna. Han saknar spänning.
Dikten i sin helhet är bara tre rader och
ändå återfinns själva nyckeln redan i första radens innehåll och den skulle kunnat
stå allena i ett annat sammanhang. Det
motsägelsefulla att ha orden gammal och
ung i samma andetag samt dubbelkänslan
i uppgivenhet [Jaha, nu var man för gammal att dö ung också!] ..i krock med det
livsbejakande leken med orden här och i
nästkommande rader är en oemotståndlig
och begåvad, närmast tragikomisk portal in
i Blomqvists tankevärld.
för gammal för att dö ugn
Raden tjänar för att befästa berättarjaget i
tvenne världar. Återigen den grå vardagen
i ordet ugn som i sig är fantastisk köksmaskin men lika mycket symbol för det så kal�lade ekorrhjulet som många av oss springa
runt uti. Sedan den poetiska världen igen.
En lek med ordet ung och ugn som alla har
brottats med vid tillfälle. Det låter ungefär
samma och det ser ungefär likadana ut,
men betyder så väldigt olika saker. Det
poetiska greppet här är att låta ordet [ugn]
flytta bort uppmärksamheten från första
radens faktiska innehåll [Meningen betyder
här faktiskt ingenting eller är möjligen en
kommalös dialog med en köksmaskin] och
därmed bort från den fläkt av sorgsenhet
som första raden bor i. Blomqvist låter därmed läsaren och han själv helt ge sig hän
i den glädje det poetiska skapandet kan
innebära.
för gammal för att dö gnu
Poeten har alltså inför den sista raden gläntat på dörren till hans fantasi och lyckas till
fullo möta min väckta förväntning. Detta genom den totala galenskapen att låta en gnu
springa rakt in i det lilla dramat. Följden blir
en krock som vidgar inte bara diktens inneboende mening, den slår upp dörrarna till
min fantasi likväl! Vad fan hände nu, liksom?
Denna galenskap i gnuform är också så
väldigt passande eftersom den är totalt
opassande: Dikten är i form väldigt bunden: en återkommande mening med samma bokstäver, nästan samma innehåll och
stram och fyrkantig i grafiken. Att då låta
en gnu, som i ordets tre bokstavlingar G
N och U helt håller sig inom ”reglerna”, ta
plats är helt och hållet sådan där genialitet.
Så jäkla bra Blomqvist!
Avslutningsvis vill jag även lufta den tanken
som ligger kring de gamla vännerna Döden och Poeten, som i nästan alla samtal
de har rör sig med dysterdoppade formuleringar. Här är faktiskt en dikt som lyser av
glädje och ändå rör vid slutligheten.
/Fantomas
SUPERSKURKAR
I alla tider har det funnits en skurk. Bibliska
skurken Orm lurade fikonlövingarna med
sin kunskapsfrukt och innan dess var Lilith
inblandad också i något jäkelskap. Vi som
tror på apa-gris-varianten finner en skurkig
urfader i Gronk som högst själviskt glufsade
i sig flockens blåbärsförråd med det numera
klassiska försvaret ”det var så gott” .
Skurkar i underhållningsbranschen är förträffliga av fler skäl. Det främsta är att de är
fiktiva och därmed inte utgör någon riktig
fara att vistas i närheten av. Vidare är att de
i verkar i motsats till de hjältemodiga och
skänker tyngd till de sistnämndas godhet.
Människan är mer komplex än det raka
onda eller goda. Därför kan de flesta av oss
inte låta bli att i varje fall smågilla våra favoritberättelsers skurkar, hur vidriga de än är.
Kanske ligger en förklaring i att det eftersträvsamma dygdiga livet är svårt att leva upp
till. Vi är inte så heders som vi borde men vi
är i-varje-fall-bättre-än-Kapten-Krok.
Jag gick och frågade en massa jobbarkompisar vilken superkraft de skulle välja att ha
om dom fick en sådan. Och tre svar stod ut
i mängden. Styrka, osynlighet och extrem intelligens. Följdfrågan var på vilken sida, den
onda eller den goda, de skulle använda
sin kraft på. Och faktiskt visade sig det vara
ganska jämnt skägg mellan sidorna. Lustigfikationen var dock att alla osynliga valde
den onda sidan och alla superstarka valde
att verka för den goda. The Masterminders
var till antalet fyra med fördelningen 3-1 till
mörkrets fördel.
Att den onda sidan var så populär hade
jag kanske inte trott, men det är en god
indikation på att skapare av hjältesagor gör
gott i att även låta fulingen ha ett ordentligt
karaktärsdjup.
Arthur Conan Doyle visste det där när han
uppfann ”brottets Napoleon” professor Moriarty. Kan hända var det en nödvändighetens
produkt då det behövdes en hjärna som
kunde mäta sig med Sherlocks klump. Men
ändå.
Med Moriarty lanserad blev det snart
populärt med färgstarka uslingar i tidens
berättelser och strax var superskurken född!
Grunden var god också för just då härjade
övernaturliga tankar och begrepp. Runt
1850. Kristendomen suddades ut. Vad är
det för krafter som döljas i människan? Och
en intressant tanke; vilken roll spelade exempelvis galningen Jack The Ripper att befästa
tanken på kriminella ”genier”? Polisen stod
maktlös mot somligt! Anlending därtill: Ondska utöver det vanliga! Sånt är lite kul att
spekulera kring.
Angående supeskurkar är det dock säkert
är att de har funnits på plan sedan slutet av
1800-talet och tyckes bara öka i popularitet. Till-och-med får de numera intaga hjältens plats, exempelvis i Tv-serien Dexter där
en notorisk seriemördare och antihjälte är i
blickfånget eller i seriealbumet V for Vendetta
där en anarkistisk terrorist spränger byggnader i London och ”ställer allt till rätta”.
Superduperskurken behövs för att göra hjälten till superduper. En blick på dessa allsköns
ärkefiender avslöjar också att den verkligen
trivs i sin uppgift. För även om det i regel är
stora saker på gång, typ världherravälde,
vill skurken inte förverkliga sina planer om
det inte samtidigt gör livet surt för hjälten.
Det är ett irrationellt beetende. Den personliga vendettan tycks minst lika tungt vägande!
Vargen i Bamse MÅSTE trycka i sig dunderhonung innan han rånat godiskiosken bara
av den anledningen att honungen är Bamses grej. Eller Bowser som envisas ned att
kidnappa prinsessan Toadstuff utan egentlig
anledning, mer än att reta Super Mario.
Jag gjorde en annan högst genomvetenskaplig undersökning kring dessa figurer och kom
fram till att gillandet av superskurkar är utbrett
och det finns många favoriter som man antingen diggar eller tycker är rysligt förfärliga.
Här följer en nedteckning av de skurkar som
nämndes.
Hanibal Lecter från filmen Lammen Tystnar.
Jokern från Batman-världen. Sagan-om-Ringen-figuren Gollum. Star Trek figuren Khan
Nonien Singh. Daleks från tekevisionsserien
Dr Who. Stjärnkrigarn Darth Vader. Jaws,
folietandfiguren från James Bond. Dr Eggman från tv-spelet Sonic the Hedgehog. Akakabuto, en slags björnhund i en manga-tv-serie som heter Silver Fang. Voodoo figuren
Dargent Peytrad i skräckfilmen Serpent and
the Rainbow. Modok i seriefiguren Captain
Americas närhet. Hockemaskens Jason
Voorhes Salsherfilmsserien Fredgaen den
13:e. Den onda fen Maleficent från Disneys
Törnrosa. Seriegalningen Lobo. Seriefiguren Spökplumpen. Pinhead från Hellraiser.
Psychopaten Norman Bates. Onda dockan
Chucky och slutligen tidigare nämnda Proffesor Moriarty.
Ett myller! Men tvenne figurer kammade
hem fler röster än övriga. Det var Jokern med
sina fem röster och Darth Vader med två.
De är båda goda representanter för det huvudsakliga, genomgående dragen att vara
medelålders felfunktionellt men tänkande
män och innehavare av mycket makt. Att
även statsministern passar in på den beskrivningen får väl antags vara en slump.
HAHAHA
du strålar i grupp
med solen i halsen svalde jag ett år
kärnstålet vrider handen moturs
hat att gå på
din tinning ska bli min favoritfossil
beroende av att röka avskymoln
trapphus-slummer.
kaskeloten viskar om små sorger
ögonskuggan berättar om svarthet
träden ligger med övergivna kvinnor
blommorna på fel sida av vägen
tar betalt för
oron över
sanningen
myran är stor, det gick ett tag,
åren blev till arbete, utmejslad
av normer och fryst litenhet.
jag minns dig mitt vita smultron
du ville något,
istället slet dom ut dig.
stäng dörren efter du dör.
Läs
mellan
min
ryggrad
Alla tiders låga brinner
bakom min panna kokar mörkret över
jag är rädd
att likna de andra
jag är rädd
att vi alla förlorar
när ljuset slår in blir vi
kongruenta dammkorn
”herr Blomqvist har inte varit samma slags kille sedan han dog”
brev till elise
det kanske aldrig var någonting
eller så var det precis allt
någonting vi kastade bort
för skuggorna var för stora
jag minns att jag såg någonting nytt
varenda gång jag beundrade ditt ansikte
ett uttryck, en linje, rörelsen när du skrattade
ditt skratt tog mig varenda gång
död hud i London
ett rum fullt av död hud
i centrala London
dofter från gatan
dofter från förr
här finns plats för alla epoker
föråldrat möter nytt
det var någonstans i London
utanför det stora HMV
jag var där för länge
mellan alla hyllor
du sprang plötsligt ut
orden nådde aldrig fram
det var alltid död hud
i varenda litet kvarter
du vandrar i Camden
jag vandrar längs Skånegatan
hjärtan kanske kan mötas halvvägs
föråldrat möter nytt
död hud stannar kvar i alla epoker
en förälskelse att förälska sig i
vi stod utanför din port
Stockholm i ett höstregn
du och jag i en kyss
som i en film från 95
jag var Jesse och du var Celine
men vi fick aldrig slutföra vår trilogi
kanske därför det gör så ont
jag kommer aldrig får ta del av svaren
kommer aldrig mer dras in i din blick
så som jag alltid borde
En tredagarskurs. Jag har antecknat en blomma.
Det får mig att tänka på allt jag missat.
Det viktiga i livet utanför.
Inför det kommande valet fick jag tanken att jag vill föra fram kulturens roll
som den demokratiska kraft den är.
Att den för samman människor i vårt
land och får dem att bli/känna sig
engagerade, nyttiga och behövda
på det mest meningsfulla och djupa
sätt som går. Så min ide vara att sammanställa en bok med texter skrivna
av proffs och amatörer som utövar
och skapar kultur. Både inom populär
och klassiska former av kultur. För allt
ska räknas in. Därför hoppas jag att
ni kan komma på en text där ni berättar om er situation som kulturarbetare
och era tankar om varför kulturen behövs. Texten ska vara mellan ½ sida
och 3 A4-sidor. Dock finns det ingen
chans att få betalt för erat arbete då
jag inte har det kapitalet.
Mål: Att publicera en bok där texterna är samlade och sprida den så
mycket som möjligt. Speciellt till dem
som har makten över kulturlivet och till
dem som behöver inspireras att engagera sig. Men också så att fler får
upp ögonen för vad kulturen är och
dess viktiga roll.
Eventuell vinst på det hela har jag
ingen specifik plan för men ifall det
blir det så funderar jag att starta en
fond/organisation som ska ta vara
på kulturutövarnas intresse.
Texter och kontaktuppgifter skickas till
[email protected]
Detta är en tid då det verkar vara förvirring om vem som är kultur och vad
som är kultur. Dualistiska tankegångar
runt kulturen framträder i media och
bland folket. Finkultur mot fulkultur,
klassisk kultur mot populärkultur, kulturutövare/entusiaster mot ”vanligt”
folk.
Det är nåt som stör mig som en nagel
innanför förhuden. Främst är det populär kontra finkultur som stör mig. Att
dessa två på något sätt skulle vara
förevigt separerade. I min värld är
det inte något glapp mellan dessa
utan bara två olika sidor av ett och
samma mynt. Varför har det kommit
att bli så att populärkultur inte anses
ha något djup eller något att säga?
Är det så att de som bestämmer
bara tittar på det som kallas mainstream? För i den mylla som kallas
underground finns det miljarder av
nya tankar, ideèr och koncept som
förpackas i populärkullturella format.
Det går åt andra hållet också. Varför
är det så att finkulturen är det enda
som kan förmedla nåt av förtjänst till
mänskligheten. Jag är inte den enda
individen som tar inspirationen både
från gamla finkulturella utryck OCH
populärkulturella uttryck. De är inte
separerade. På nåt sätt har den så
kallade populär/fulkulturen ansets
vara kommersiell och enbart ska tjä-
na pengar på sina egna meriter vilket
inte alltid är fallet, omyndigförklarar
vi generation efter generation av
konstnärer.
Det leder också till frågeställningen
om vem som bestämmer om vem som
är kulturarbetare. Är det så att jag
som poet måste tjäna pengar på mitt
arbete eller räcker det att jag skapar
kultur som når publik för att jag ska
vara kulturarbetare? Ifall det är pengarna som styr det så är återigen inne
på fin kontra fulkultur. Måste det vara
någon annan än jag och den publik
jag når som bestämmer om jag är
kulturarbetare eller inte? Har jag och
många andra inte den rätten att bestämma det själva i ett demokratiskt
samhälle? Och det gäller inte bara
mig som poet! Det finns många som
utövar kultur i diverse sammanhang
och arrangerar situationer och platser
där kultur kan frodas i de mest ideala
former. Där folk verkligen möts som
de kulturella, tänkande och sociala
varelser de är. Där broar byggs,
fördomar krossas och människor
växer. Men det får inte det stöd eller
erkännande som de förtjänar enbart
för det är på populärkulturell, ideell
och/eller amatörbasis. De är mer av
kulturarbetare än fe flesta tjänstamän
inom kultur och fritid kan någonsin
kan önska att de är.
Okej.
Jag är inte någon utbildad skribent. Absolut inte.
när det kommer till obskyr kriminaljournalistik. Men
jag finner det ofta nöjsamt att läsa sådan. En bovligt
drama ligger mig varmt om hjärtat och eftersom jag
fick möjlighet att träffa dramats egentliga huvudperson så gjorde jag det och återvände med hela huvudet fullt av just nämnda journalistik. Därför ska jag
nu be att få göra ett försök.
Det är inte alls som på film när man kommer som besökare till ett fängelse. Inte på
Hinseberg i vart fall. Man blir inte kollad
i käften efter insmugglade samurajsvärd
och vakterna är trevliga. Jag fick åka dit
efter långvarig mailkontakt med inslag av
återkommande förfrågningar och illa dolda
påstötningar:
- Skulle det inte vara roligt att träffas i verkligheten?
- Nej, inte det minsta, svarade hon alltid.
Men en dag så gick hon med på det. Och
innan jag visste ordet av satt jag en vecka
senare i ett spartanskt möblerat besökscafé
inne på anstalten och åt kardemummakakor och drack kaffe i pappmugg. På andra
sidan borden, mitt emot, satt en trevlig dam
i övre medelåldern, visuellt långt från den
arga och vilt stirrande kvinnan jag sett på
otaliga bilder i dammiga nyhetsarkiv. Åren
har gått men tankarna verkar ha bestått.
Det står klart på en gång när Ann Condor
börjar tala på andra sidan kallpratet.
Vi hoppar till 1982. Då finner vi Ann precis sådär arg. Hon jobbar på Bonniers och
privat är hon verksam i poetiska kretsar
i Stockholm. Det är genom dessa två ka-
naler som hon odlar en flyktig
bekantskap med Bruno K Öijer,
den karismatiske estradörpoeten
som, genom föregående års diktsamling ”Giljotin” fästat sin uppstigande stjärna på den svenska
litteraturhimlen. Ann har under
flera år följt Brunos karriär och
samtidigt utvecklat en slags mani
kring hans väsen. Hans poesi
tycks fastna i henne på ett speciellt sätt. Hans poesi är riktad,
”skriven för henne” och bara hon
inser hur denne poetiska nyskapare rätt ska läsas och förstås.
Men Giljotin har inte fallit Ann
Condor i smaken. Hon anser att
poeten, i denna bok, har övergett sitt egna språk och att han
blivit en del av det kommersiella
sorlet. Borta är den Messias som
skulle rädda poetiska samtiden.
Det tynger hennes hjärta. Och
hennes hjärna.
Det beskrivna är byggt på tidigare intervjuer och de målar upp
en bild av en störd kvinna. Hon
var, kort sagt, spritt språngande
galen när hon under falska förevändningar mötte upp Bruno K
Öijer i Frihamnen den 24 Maj.
Ann Condor representerade indirekt det stora förlaget och det är
lätt att förstå hur Bruno kunde ”gå
i fällan”. Han var säkert bekant
också med Condor från poetiska evenemang och visste kanske att hon de facto
jobbade på Bonnier. Kanske hoppades
han Öijer att detta möte var inledningen
på ett samarbete. Att det var det definitiva
”lyftet”. Dessutom fanns det ingen som helst
anledning att misstänka något.
Han gick in i den tomma fraktcontainern,
Ann smällde igen dörren efter honom och
låste.
Jag: Containern var inredd för ändamålet.
Ändå hävdade du under rättegången att
hela kidnappningen..
Ann: Frihetsberövandet! Jag kidnappade
inte Öijer. Jag hindrade bara att han lämnade platsen.
Jag: förlåt ..att bortförandet var en stundens
ingivelse?
Ann: Ja. Det kan tyckas konstigt men det
som fanns i containern var ett skrivbord,
några stolar och en förpackning med stearinljus.
Jag: Men det fanns mat och vatten också.
Ann: Haha. Mat?
Jag: Det står i både förhörsutskrifter och i
rättegångsprotokoll.
Ann: Det var fråga om en ask choklad.
Jag: Varför hade du de här föremålen i containern?
Ann Condor har sedan längre avtjänat de
två tilldömda åren. Men domen innebar för
henne en ändring av livet. Själv tycker jag
att hon borde tilldömts vård för uppenbara
psykiska problem. Hon bedömdes dock
vara fullkomligt frisk och inne på anstalten
föll hennes liv ihop. Nu existerar hon i en
tillvaro av kriminalitet bakom murarna. Hon
har rymt från anstalter ett flertal gånger och
hamnar ofta i bråk med sina olyckssystrar.
Just nu avtjänar hon tre år för misshandel.
Bakom det finns en del narkotikabrott och
missbruk. Condor själv tyckes inte vara berörd av det egna ödét eller anse sig vara
för hårt dömd.
Frihetsberörandet av Bruno K Öijer medförde stora rubriker i dagstidningana dagen
efter men försvann lika fort. Poesilandskapet är och förblir lika smalt och allmänhetens intresse för kedjerökande bortförda
poeter. Själv var jag 10 år då det här hände och hade nog annat för mig än att läsa
dagstidningar, får man hoppas. Men när
jag i efterhand fick reda på det här dramat
så förvånade det mig hur liten händelsen
ändå är. För tänk vilken grej ändå! Tänk
om det skulle hända idag! Kanske var det
den odramatiska upplösningen som har låtit det lagt sig i glömska eller kanske just det
att Öijer inte ännu inte hade haft sitt riktigt
stora genombrott. Kanske hade Bonnier
ett finger med i spelet att tysta ned saken?
Och kanske är det fantasin som spelar
sprattet mest: Tänk vad som skulle kunnat
hända om det inte gick som det gick.
Öijer har förövrigt också en en väldigt
strikt gräns mellan privatpersonen och estradören. Där kan finnas en förklaring. Han
har själv inte kommenterat händelsen utanför rättegången. Undantaget är i insomnade televisionsprogrammet ”Svepet” där han
på frågan om han och Ann Condor hade
en kärleksförhållande, som vissa rykten
menade, svarade:
- Det var kärlek. Men bara för poesi. Jag
var rädd. Inte hon.
Vid Hinsebergskaffet igen.
Jag: Var du kär i Öijer?
Ann: Jag älskade Öijer. Och älskar.
Jag: Hade ni ett förhållande?
Ann: ..nej. Vi hade inte ett förhållande. Jag
var inte riktigt mig själv vid den här tidpunkten livet.
Jag: Hur då?
Ann: Kände mig osäker på vem jag var
och vad jag ville med livet. Brunos poesi
var som ett öga i stormen. Det enda som
kändes enkelt just då.
Jag: Många anser Giljotin vara det främsta
verket av Öijer.
Ann: Nej. Det är en dålig bok. Bruno förlorar all styrka i den boken. Han spretar som
en hora i språket. Gör avkall på varenda
jävla liten nyans av sin egen trovärdighet.
Pissar på sin egen genialitet!
Jag: Men varför? Vad exakt är det i Giljotin
som..
Ann: HAN ÄR EN HORA I SPRÅKET SÄGER JAG! VAD ÄR DET SOM DU INTE
FATTAR?
Ann blir uppjagad och hotfull. Hon ställer
sig upp och skriker åt mig. En vakt närmar
sig genast och Ann sättet sig ned igen.
Hon blundar och den uppblossade ilskan
på hennes kinder svalnar.
Ann: Förlåt. Jag var galen då. Jag var på
en galen plats i livet.
Jag: Tänker du på det mycket?
Ann: Ja. Naturligtvis.
Jag: Ångrar du dig?
Ann: Nej, varför skulle jag göra det?
Bruno hade berättat för sin flickvän, som
förresten senare blev hans fru, Maya Eizin,
att han skulle träffa Ann Condor på Bonniers. Han hade lovat att höra av sig vid
lunchtid och då han inte gjorde det så ringde Maya istället till förlaget. De var förstås
oförstående. Vem söks? Här? Vem är han
hos? Förfärliga misstankar vaknade och polisen tillkallades. Till allas glädje hade Ann
Condor inte försökt sopa undan några spår
efter sig och det tog inte mer än fem timmar
att finna Condor, fraktcontainern och den
under omständigheterna välmående Öijer.
Den förvirrade Condor greps utan dramatik
och fördes bort.
Jag: Du satt på containerns tak när polisen
kom. På taket fanns ett hål i genom vilket du
och Öijer pratade.
Ann: Ja. Jag försökte lugna ner honom.
Jag: Var han upprörd?
Ann: Naturligtvis.
Jag: Hur kändes det?
Ann: Vadå?
Jag: Hur kändes det att du ..gjorde att han
mådde dåligt ..att han var upprörd.?
Ann: ..vet inte. Det var så länge sedan.
Han lugnade ner sig ganska fort.
Jag: Vad pratade ni om?
Ann: Jag ville att han skulle säga förlåt.
Jag: För Giljotin?
Ann: Ja. Jag berättade vad han gjort fel
och varför.
Jag: Sa han förlåt?
Ann: Nej. Han insåg inte då att jag hade
rätt. Han var förstörd av sin egen person,
sin popularitet.
Jag: Vad sa han om de här idéerna?
Ann: Det är inga ”idéer”! För fan! Han erkände också att jag hade rätt! Till viss del!
Jag: Hur då?
Ann: Jo, poeten måste döda sitt språk efter
varje bok, dikt. Faktiskt efter varenda litet
ord!
Jag: Hur ska det gå till? Utan ord kan man
inte skriva poesi.
Ann: Va fan! Skriftspråket! Det sätt som
poeten skriver måste dö och uppstå hela
tiden! Hela tiden.
Poeten ska berätta sanningar om livet, tiden, nuet! INTE skriva sanningar om sig
själv. Då kan han lika gärna dödas.
Jag: Dödas? Symboliskt alltså?
Ann: Nej. Ja. Antingen sluta skriva eller
dö om man inte förstår. Dö i det faktiska
köttet! Det höll han med om. Öijer.
Jag: Hade du kunnat göra det? Dödat
Öijer?
Ann: Jag vet inte. Det behövdes inte.
Så är besökstiden slut. Jag tackar Ann och
återvänder till min verklighet. Hon lovar att
skicka en kopia på manuset som hon skriver på. Det som handlar om händelserna.
Bonnier har frågat för länge sedan. Hon
tackade nej då. Nu är det ett litet förlag
som frågat. Kanske ska det bli en pjäs.
Manuset dyker upp i min mailbox en
vecka senare. Dokumentet heter ”Böckerna jag åt” och innehåller anledningar till
att hon ätit upp vissa titlar i Hinsebergsanstaltens bibliotek.
Ann Condor är forfarande helt galen.
Fotnot:
Ann Condor har läst och godkänt artikeln/intervjun för publicering
EN SAGA OM MOI
Moi bäras av händer och
men inga vita handskar.
Ner till torget vad Moi tror
och inte hör Moi ett ord
av vad de ropar och ej
heller är deras sånger Moi
bekant. De är allmoge.
Moi är inte av folket och
vid torget står den hemska
maskinen och kastar sin
skugga från facklors sken.
Giljotinen.
vackert siden. Det gör ont
i knäna. Tyget skyddar
inte. Moi klagar inte. Moi
undrar varför den ärbara doktor Guillotin, som
verkade för att dödsdömda
skulle avrättas så effektivt
och humant som möjligt,
utan tortyr, inte såg till att
man slapp denna eländiga
kroppsposition. Var ha
möjligen sadist ändå?
Moi ler.
Moi protesterar milt. Moi
tappar inte huvudet. Det
ska inte befläcka Moi
ikväll. Det bestämmer
Moi och minns redan nu,
ack så länge sedan det
kändes, hur dörren sprang
upp i hemmet innan Moi
mjölat piskperuken. Ingen
överrock, inga skor. Mycket ofint genomfört var det
påtvingade uppbrottet.
- Pardon, sa Moi, vänligen
lämna detta hus.
Så fällas bilan och ger av
sig ett skärande ljud från
den högra skenan. Moi
försöker hålla för öronen.
De går inte. Händerna är
fjättrade på varsin sida om
huvudet. Den impulsiva
rörelsen åstadkommer en
oönskad vinkrörelse. En
kvinna med härjat utseende
i folkhopen ser detta och
vinkar genast som svar.
Moi rodnar.
Moi tappar inte huvudet.
Det spänns fast med
kroppen vid utrustningens
fot. Det gör ont i ryggen.
Kroppen konstiga lutning är
anledningen. Mois kropp
är späd. Moi är inte van
med denna onaturliga
kroppställning. Pyjamasbyxans tyg är av tunt och
Klingan skär in i nacken.
Den känns kall i köttet.
Moi undrar om händerna
ska kapas också och blir
i samma stund medveten
om att så är fallet. Den
vänstra ligger redan på
marken framför Moi. Den
har landat bredvid korgen.
Moi försöker röra ett finger.
Det går inte. Känslan av
att Moi rör fingret är den
rätta dock. Upplevelsen är
mycket intressant.
Marken är blodig. Fler än
Moi har dött här i natt.
Huvudlösa kroppar ligger
staplade i en slarvigt
makaber hög. Huvuden
är det alls ingen ordning
på. Madame Chaud, som
i detta nu får sin näsa tuggad av en hund, skulle bli
förfärligt upprörd om hon
såg hur ogenomtänkt och
kaotiskt denna revolution
genomföres. Hon har ett
betungande ordningssinne.
Det är hos henne Moi hyr
mitt rum. Hyrde.
Klingan slår in i utrustningens botten och Moi
kan inte lägre kontrollera
saker. Moi, eller mera
riktigt, huvudet rullar ner,
förbi den där korgen och
vidare bort. Det stannar
alldeles intill en ung kvinna
som Moi inte har äran att
känna igen. Hon doftar
angenäm aftonparfym.
Klingan har skurit hennes
hår i en kort och våldsam
page.
Moi dör vid henne.
ORDER
himlen gråter ikapp
med pensionärerna
Utan titel
genom staden
reser drömmarnas pappersfåglar
försiktigt vikta av många händer
hör oss viskar de medan de passerar genom strömmen
se oss viskar de medan de lyfter mot glaset
rör oss viskar de medan de faller mot betongen
hörde du?
vi kryper samman
för det ekar så smärtsamt när vingar bryts
och vi drar våra drömmar inom
Paulina Sundén
efter plugget
era as
efter plugget
det ordnar sig alltid
skrattar bäst som krattar sämst
min kulspets
mot din panna
nu är ni tjocka
era barn också
your cats name: Stroke
lyxfällan, fett-broke
en nordman har ingenstans att gå
du slog, var tuff och rå
vi var tolv, ja rätt så små
broder daniel-tider, ja det var då
min kulspets mot din panna
er familj rädd för färgranna
fast i tjälen
fucked i själen.
gapar
We look
to our
landscape
and delve
into the
darkness.
att döma av vad som sagts var hon
en gång en fågel.hon bodde under
taknocken. familjen i huset hade
ingen aning. hon byggde sitt näste,
putsade sina fjädrar och ruvade
sina ägg. en natt hörde man henne
imitera en uggla. sedansåg man
aldrig till henne igen. man tror att
det var en sådan måne som ser ut
som det vita på ett barns tånagel
och det var klart väder, vindstilla.
man vet inte varför allt blev som
det blev. men man vet attnatten är
något kallt. den slukar.
jag är antitesen som är absolut,
ingen värld har ett veto och jag har
ingen historia att berätta i det här
stumma språket om jag inte har, jag
är romantiker men idkar tragikfascism, kan aldrig låta något passera,
nej- jag stångar mig blodig mot det
och det blir ett sår, som blir ett ärr,
som blir ett minne. jag är den som
möjliggör uppgång och fall och
likgiltigheten i mitten, på vägen,
kanske vägen mot ingenstans,
ordnar skuldbeläggande åt alla håll
inklusive mitt, som en dom, en blixt
från frosten i hårlocken klistrad mot
tinningen av dessa tusentals vintrar.
jag klättrar mot bergen, klättrar mot
solen, kör fel utan vapenlicens och
bryter mot alla skrivna lagar, blir
häktad för olaga innehav av själ,
skjuter dem allihop och rymmer med
mitt liv som gisslan, slickar läpp
med spetsig salttunga, ligger sedan
naken på den där landsvägen i
Idaho, pekar finger åt lastbilarna,
åt de desperata signalhornen, åt
truckarnas ögon i natten, jag äger
alla hackiga vita mittlinjer, ingen
beträder mitt territorium som inte är
beredd att ha sex extra meter mull i
bakfickan.
åh, underbart sjuk, ond och vacker!
ormar med silver i munnen skrattar
inuti min mage! jag har horat med
slavar och mutat knarklangare med
organ jag stulit från min egen kropp
för att den var så okontrollerbar,
krängt mina lungor för tre linor
sanning och sju sprutor långvariga
illusioner. jag är vidrigt fantastisk
och fantastiskt vidrig, en oas för
kåta, magra män i stadsmiljö
jag visar mig vara kejsarinna över
de öppna landen, de öde landen;
öknar av salt och sand, potatisåkrar
och landsvägar, sjungande hav och
fallande himlar, din bakgård och
alla dina potentiella känslor, och du
avgudar mig för att jag står med
med utsträckta armar högst upp på
stålverkskomplexet, för att jag är
fabrikernas och alla havens moder,
för att, ja, jag är en radioaktiv
samuraj i de medelmåttiga hjärtanens tidsålder, bärare av glömda
tortyrkammares besvikelser, summan
av alla döda hästars skrik, jag:
bedrifternas bedrift, blottar tänderna
när jag ler, jag är naken i mitt rike,
och jag låter dig ta på mig eftersom du tror att du kan skriva som
jag och därmed är du redan död
Opium och Freja
Det var ingen som lyssnade på
oss så vi tog saken i egna händer.
Först slickade vi rent varandras
näsor. De är ju ändå lill-lördag. Vi
gick ut på stan som rena drömmare. På jakt efter fler avbrutna
samlag.
Till vår hjälp visade vi bilder på
vår kraftfulla samling av uppstoppade skäggdoppingar, det funkade
inte så bra. Skäggdopping ser
ju faktiskt lite mystiska ut så vi
satte oss på Karlssons. Vi pratade
länge om spjutkastning och om
... nä vi pratade uteslutande om
spjutkastning. Det var som tiden
inte var våran vän längre och
jag kanske skulle ha frågat dig
detsamma? Är du min vän eller
är du ett gammal nött hjulspår. Du
kanske bara är någonting man
gör för man inte vet vad man
skulle göra istället ..för det här..
Opium låg på så sätt tungt i
tankarna men skingrades i samma
stund då hon du Freja fångade
mig på riktigt i ett ögonblick.
Du vill något. Du vill vad som helst
egentligen. skrika om morgonen,
sticka fingrarna genom cigarettröken när alla är i närheten för
långt bort. som en fest där den
enda du känner lämnade dig vid
en bålskål att tömma för att själv
ligga med värdinnans pojkvän.
och på min bakgård står ungefär
hundra flaskor av grönt glas,
de är äldre än mig, äldre än
staden-kanske världen- varenda
flaskhals är avslagen. det är ett
rakt snitt, trots att det är gjort med
en knuten näve. det finns inga sår
att bevisa det, men jag svär det
är sant och lägger ned hela min
själ i lögnen; för lögnen har inget
sådant som en själ men kanske,
kanske har den hopp? domkyrkans
spiror samlar sig för klockringningen
den nya tiden för med sig. katterna
bygger sina bon av blomblad i
rabatterna. kan du se, hur snabbt
nästa istid annallkas?och säg mig,
har du sett Clarence?
innan mannen med träbenet kommer
måste jag få på mig våtdräkten
som fortfarande är kall och våt
pga djupdykningen i glöggen. Inte
visste jag att det inte var tillåtet att
göra svanhopp i glöggskålen på
statt. Nåja, det blir bra tillslut som
min mormor sa 5 sekunder innan
ebolan tog hennes arma ben. Tror
jag hinner ta en cigarr med kaffe
innan kepten med träben kommer.
Undrar vad han egentlign vill denna
fredagskväll? Undrar om han bara
är ensam eller om Hitler har tagit sig
samman och fått för sig att slutföra
det han påbörjat? Hoppas på det
tidigare. Men stjärnan i tinningen
är och förblir gjord av bly. Kan man
kalla mig melodramatisk, säg? Själv
påstår jag att någon måste stå upp
för Godot; inte bara du väntar min
vän. Och med en väntan där ansiktet är i taket.
Nu skuggar hon en ljus lånevärld.
Jag vill äta dina genomskinliga
vingar. Vi sökte mord på ytan. Nattsländan var det röda i mina ögon i
många år.
Klockorna slår i hamnen. Slöjorna
skingras. Ridån går ner eller upp
eller va fan som helst. Mu är det
klart. Mu? Vad menar jag min jävla
kossa? Idisslar och tasslar bakom
min rygg mitt i hagen och här kommer dagen.
Jag har svårt för att skilja på mig
mellan dig. Vad som är mitt vårt ditt
vårt och Vårt vårt om där förekommer någon skillnad. Vi har precis
träffats och jag trodde du menade
att jag skulle stå kvar för att skulle
gå. Mitt möte var din passage och
nu förbannade ditt klick aklack
klickaklack klickaklack fast mig vid
M-skylten och jag tänker inte öppna
ögonen bara för att se ut som en
idiot.
Nej. Allt det här var planerat. Av
mig alltså. så sedan hon. att se
henne bära kassarna varje dag,
krumryggad och envis. tyst, alltid
tyst. den gamle mannen bakom rutan
hade en känsla av att, bakom de
där ögonen, kattgröna, plirande,
skinande (ja, han såg det på
avstånd- ingen annan tycktes notera det, han förstod inte hur det
var möjligt att missa) fanns något
alldeles särskilt.
en dag, en tisdag i december,
tog han sin käpp klockan halv tre
på eftermiddagen och ställde sig
på sin veranda. lutad mot den
väntade han, båda hans grova
valkiga händer slöt sig om det
krökta handtaget i polerad ek,
lutad var han, kunde inte gå mer
än några steg, tyngden av kroppen han bodde i fick honom att
darra, att skaka, innan hon kom
där. sju sju, sju sa du, jag skjuter
up mina planeter i långa banor.
Det är en utav mina dåliga vanor, att hurra någons undergång.
i fjärran var hon ett moln som
solen bröt igenom; vinden tycktes
alltid gå med henne, lyfta hennes
hår mot skyarna, som en vän var
vinden, som var hon ett väsen i
sin gråbeige kappa och bruna
nylonstrumpor där åderbråck
anades på tunna ben över svullna fotleder och små fötter.
han visste inte vad han tänkt sig
egentligen, men hans hand lyftes
utan att han såg det, så att hon
stannade förvånade honom.
hon log. det tog honom många
långa smärtsamma minuter att
streta sig fram till henne, där han
sänkte sin darrande hand, märkt
avs parkinson men mer av ålder,
grep om hennes kasse. han
tittade in i hennes ögon efter det,
nyfiken, sökande. vad han såg
var detta: en spegel. hon hade
sett honom och väntat, som han
hade väntat. vinden tog tag i
hans hår också, de stod där som
två vita ljus mellan sjuttiotalshusen
de bott i sedan de byggdes.
på tå placerade hon en kyss på
hans panna. de gick i tystnad
mot port nummer sju. men din
undergång är min övergång- min
födsel. opium, får mig att tänka
på De Quincey, rabblande
rabbleri och Godot igen. kanske
är det jag som är Freja, kanske
skrevs allt detta till mig, kanske
skrevs det för att undergången är
sann för oss- alla- det enda sanna. sådant måste sjungas med
glädje, kan man annat göra.
allargando
natten är kompakt
vädret känns som ylle; tung fukt och något kallt
natten är något kallt
jag räknar alfabetet. baklänges, framlänges. sidled.
som att göra en palindrom av sig själv, ett anagram av existensen
sedan tappa. narrativ är en myt- hela språket är en mytnatten. jag räknar ord sedan.
det har ingenting att göra med någonting;
att jag älskar dig
det finns och är, som statiska ting, som
statisk elektricitet
en fontän av vita blixtar, ser du? vintergatan faller igen,
horisonten rasar och
så du. och så du,
att jag älskar dig
en egentlighet. det absolut egna, unika
inte mycket är som sådant
-
mitt ansikte är missfärg
fläck efter fläck rör sig på huden
ett blåmärke är stilla- på kindbenet
uppkom det när pupillerna smällde till,
under tiden då frontalloben sved, har jag
glömt?
-
när staden faller?
nu släcker de lamporna
på andra sidan jorden. nu
är det vinter i Australien. nu
studerar jag
annalkandet av nästa istid
plötsligt upptäcker jag att det är sant:
jag har så vackra ögon
jag har verkligen vackra ögon
i några minuter beundrar jag mina vackra ögon,
under största möjliga tystnad. men det knackar,
det knackar alltid när man är tillfreds runt tvåtiden på natten
jag går ut och möter en främlings blick
med mina ögon
jag bör upphöra med mina fascinationer;
havet
röd komet
platser som har namn
nomadhjärtan
dimsjok
det förutsägbara
jag bör upphöra
upphöra bör jag, med att hungra
tänk om alla insikter vore utsikter
vilken vy man skulle ha då
vilka oändliga möjligheter
klarsynthet
glasklarsynthet
får jag le när tornet brinner?
när vandraren möter det skälvande berget?
när de gråter och blöder på bron?
när den vridna metallen sträcker sig mot himlen?
när augusti dör i brandgult ljus?
att döma av vad man hört var hon en gång en fågel.
hon bodde under taknocken. familjen i huset hade ingen aning. hon byggde
sitt näste, putsade sina fjädrar och ruvade sina ägg. en natt hörde man henne
imitera en uggla. sedan såg man aldrig till henne igen. man tror att det var
en sådan måne som ser ut som det vita på ett barns tånagel och det var klart
väder, vindstilla.
man vet inte varför allt blev som det blev. men man vet att natten är något kallt.
den slukar.
och ärligt, det är bäst jag slutar nu
ger fan i denna dikt, för det finns
ett namn, ett ansikte, ett psyke, en kropp
som skymmer sikten för mig hela tiden
och fråga inte mig hur man kan vara
så jävla dum att man försöker skriva
en text om kärlek när en annans tunga
bränt hål på alla moln och målat himlen
helt röd, helt jävla röd, den exploderar
som en rubin, om och om igen
och jävla skit, jag tappar bara bort mig
och nej, förresten, jag pallar inte mer
jag pallar inte att försöka skriva
om kärlek en gång till, jag ändrar mig
okej, jag slutar nu, jag ger upp
jag accepterar faktum, jag orkar inte
kan inte, vågar inte, vill inte, skit samma
jag har nog tusen skäl, men hur som helst
så ger jag upp nu, och jag tänker gå
en ensam promenad istället, bränna
en kasse fylld med kärleksdikter
och drömma, fundera, och jag undrar hur
en människa kan spränga hela kosmos
och jag ska ta en dagslång promenad nu
och drömma, fundera, sväva, försöka fatta
att himlen blommar kosmiskt, brinner upp
i ljuset från din andes ansiktshud
Jag har skrivit en kärleksdikt. Den heter Maskrosängel.
Nej, jag bara skojade, den heter fan inte Maskrosängel.
Dikten heter Kärleksskis - sista jävla försöket, den går så här ...
Kärleksskiss
- sista jävla försöket
Jag fick en uppgift av en vän, som tyckte
att jag behövde någonting att slåss med
någonting som skrämmer mig, och vännen
bad mig författa någonting personligt
om kärlek, och det är ju fruktansvärt, helt
för jävligt, obegripligt svårt, och jag har ju
försökt så många gånger, men varje gång
har allting kraschat, orden självdog, och jag
har alltid lämnat arbetsrummet skamsen
besviken, frustrerad, arg och helt förtvivlad
men nu, nu jävlar har jag stannat, utan
att bryta, otroligt nog, och jag ser
till slut, efter alla dessa år
att alla kärlekstexter jag får ur mig
befinner sig extremt långt, flera ljusår
från känslorna jag vill beskriva, frysa
och språket är ett jävla träsk, det vet jag
och visst, jag svär för mycket, jag vet, jag vet
och en poet ska självklart inte svära
men jag har redan tappat tråden, jag faller
och självklart är det helt poänglöst, helt
patetiskt, det går ju aldrig att förklara
ett jävla dugg, och på något sätt
är alla kärlekstexter bara skit
och allt kan lika gärna strimlas, brännas
vem bryr sig, vem minns dem, vem minns
det jävla språket, rimmen, klanger, pauser
när någons eldansikte nuddar, täcker
för hela jävla himlen, bländar solen
vem minns poeten, författarjäveln när
en annans tunga bränner hål på moln
och ingenting, ingenting kan kyla
och leda undan hjärnans klara blixtregn
som sjunger som en flod som spränger
sig ut ur uråldrig is, en glaciär
en jävla isrubin, och nu, nu blev jag
patetisk, jag visste det, det måste bli så
jag kan ju inte, orkar inte tänka
men fan, förlåt, jag tappar bort mig nu
jag tror jag måste skärpa till mig lite
det var ju inte detta som jag skulle
berätta om, men jo, jag skulle skriva
en kärlekstext, så var det, och jag skriver
jag skriver, men inte blir det mycket
bättre än det var förut, men jag
gav inte upp i alla fall, och detta
är nog min bästa kärlekstext, en dikt
som knappt får luft, det är en kärleksskiss
det måste bli en jävla kärleksskiss
för kärlek ryms ju aldrig i en text
det fattar vem som helst, och när jag träffar
min vän igen, då ska jag säga det
då ska jag säga att det blev en skiss
berätta hur det blev, det blev en jävla
förbannad kärleksskiss, som stördes rätt
så mycket av ett ansikte jag inte
får bort ur skallen, ett sorts virus, helt hemskt
jag kan ju inte koncentrera mig
BLÄCK OCH
PAPPER
Bläck och papper är en dikt där jag orden försöker ge kraft åt bilderna
och bilderna ge kraft åt orden. Att kombinera två uttryckssätt göras
alldeles för sällan. Mer mix i världen, tack!
I.
pappersstjärnor
pappersvalv
bläck är himmel
månen halv
bläckahästen
ur min säng
bär min kropp
till pappersäng
pappersvågor
bläck är hav
slår mot stränder
ger sig av
kalkad slöja
tjärplåtstak
bläckfisktunga
papperssmak
eldar papper
i pappersugn
värmer bläcket
gör mig lugn
pappersvalor
bläckans skrik
svarta skogen
är fylld av lik
lagd i myllan
bläckad ask
klippt ur papper
är dödens mask
Ord & Bild av Håkan Eklund
pappersstjärnor
pappersvalv
bläck är himmel
månen halv
Ord & Bild av Håkan Eklund
BLÄCK OCH
PAPPER
II.
III.
månen är gammal månen är ny
stjärnregnad himmel för eldparaply
det står en häst i dunklet
den är tyst och svart och stor som hela rummet
och den är tyst och svart
glimmrande fall
natten är kall
eggen är vass om månskäran ler
stjärnor går högt för att trilla ner
dansar gör katt
på ryggen i natt
platsen är stor men tanken är trång
vildmark är rum och sjunger en sång
månhårda sken
skäran är sten
den står där och väntar
jag undrar vad den vill men hästen svarar inget
och jag undrar vad den vill
jag stiger upp ur sängen
jag går tveksamt fram fast rädd är jag och liten
men jag går ändå fram
jag kliver upp på hästen
hästen bär mig bort, den går genom väggen
hästen bär mig bort
jag tror att det är döden
men det är långt ifrån - jag tror att det är slutet
men det är långt ifrån
den springer upp på himlen
med stjärnor överallt och natten tätt omkring mig
med stjärnor överallt
och ut till stora rymden
men in i minsta vrå - hästen bär min tanke
in i minsta vrå
INDEPENDED BRAIN
Jag spyr räv på dig om du tipsar om en till
måste läsa-se-uppleva-göra-grej!
Din välvilja uppskattar jag - visst är det så
och jag är glad att din upplevelse
är av en sådan hänförd karaktär att du
fullkomligt bubblar över i ivern att
missionera budskapet. Det har sin objektiva
charm.
Men VET att det hela är fullkomlig bortslösad
tid när du närmar dig mig med
upplägget Du-bara-måååste.
I det där måååste-ögonblicket födas nämligen, inom mig, en motståndskraft
som är lika oresonlig som reell.
Fucking kontrastrik är jag också för jag har
inga problem att vara på andra sidan.
Vem minns inte den här stilen?
- Du ska få en present! Ett blandband med
dom bästa Judas Priest- och Manowarlåtarna. Och så fyllde jag ut med Thin Lizzy
och på baksidan är det Sweetalbumet
Fanny Adams och ett tyskt band som heter
Restless. Eller Reckless.
Varför det skär sig i mig är mystiskt. Kanske
upplever jag det som en direkt
förolämpaning att behöva tipsas?
Kom-inte-&-säg-vad-som-passar-i-min-hjärnathank-you-&-good-bye.
Jag känner mig som en idiot för att jag inte
själv lyckats fånga det där som tydligen
skulle sitta så bra i mig.
Jag kommer ständigt till korta. Sorlet krossar
mig till intet:
Har du läst Bukowski? Så råcool snubbe
alltså. Men det vet väl du?
Du mååste ha läst Bukowski! Franskavågenfilmerna har du väl ha sett? Kufiska och
så mycket DU! Du mååååste börja se dom.
Men visst har du läst filosofer, va?
du måååste ha gjort det. Wollstonecraft och
Sokrates. och Du måååste ha läst
Lovecraft och William Blake?! Du mååååste
hört Totalt Jävla Mörker va?.
Du mååste måååste måååste
Håll käften!
Japp och självklart skyldig! Jag är och kommer nog även framledes vara likadan
som du, min vän och upplevelsetipsare.
Okej då. Jag erkänner att jag har absolut
noll koll alls på det som jag måååste ha
INDEPENDED BRAIN
INDEPENDED BRAIN
koll på! Jag trivs rätt bra med det också.
Begreppet kan kallas Independent Brain
om man vill vara engelsk och om man
vill behålla någon slags värdighet i de här
voltorna är syftet att inte befläcka
sitt fullkomligt välfungerande tankeorgan
med intryckligheter från utsidan.
Tesen!
En filosof kan inget lära ut om livet om den
inte har en direkt ankring i din
egna existens. Bli istället din egen filosof.
Du har de enda rätta förutsättningarna
att fatta nånting ur dina grubblerier
Det är så skönt att känna sådär även om
det innehåller en dos självbedrägeri.
Som skapande figur finns det också en
intressant frågeställning i greppet:
Det jag konsumerar återspeglas i det som
jag producerar.
Man kan göra musik om upplopp.
No problemos! Man kan göra böcker
om resor. Trevligt och Helfestligt, Allmänbildande, Jätteintressant och Kunskapsorienterande.
Men knixet att måla en tavla inspirerad av
en tavla man sett! Eller, kan jag skriva
dikt om en dikt och mena att det är min
dikt. Varför eller varför inte. Är jag en
skapare då eller ett slags filter? Kan jag
vara båda i ett?
What ever ... Be a independed Brain!
Du bara måååste pröva det!