Transcript Läs eller ladda ned rapporten (pdf)

Azerbajdzjan
I skuggan av en diktatur
1
Rapporten är skriven av Elisabeth Precht för
Jarl Hjalmarson Stiftelsen
Framsida: Ett av de oljefält som ingick i bröderna Nobels företag fram till
1920. Foto: Elisabeth Precht
© Jarl Hjalmarson Stiftelsen 2012
2
D
en azeriska regimen försöker dölja det verkliga Azerbajdzjan
för utlänningar, förklarar en azerisk kvinna när Eurovision
Song Contest kommer på tal. Liksom de flesta azerer så är hon
positiv till att tävlingen hålls i Baku den 26 maj, 2012. Hon och många
med henne menar att nu äntligen kan man känna sig som vinnare “... efter
ett förlorat krig och förlorat territorium [till Armenien]”. Hon menar att
den azeriska befolkningen har förlorat sitt land till korruptionen. “Nu vill
människor vinna och det är Ok att det bara handlar om en sångtävling”,
säger kvinnan lite urskuldande. Att många européer kommer att besöka
landet i samband med tävlingen ser hon som ett plus. De får ju se Azerbajdzjan och samtala med vanliga azerer. I alla fall hoppas hon det.
– Vi azerer är stolta över att vara en del av Europa. Att berätta för
utomstående är det bästa vi kan göra för framtida generationer. Vi
måste göra det i dag för imorgon finns inget kvar att bygga framtiden på. Så vi måste agera. När regeringen inte lyssnar på oss så
har vi inga andra möjligheter än att tala med människor utifrån,
Azerbajdzjan har 9,2 miljoner invånare (2011). Landet gränsar i
öster till Kaspiska havet, i söder till Iran, i väster till Armenien och
i norr till Georgien och Ryska federationen. Till Azerbajdzjan hör
även den autonoma republiken Nachitjevan och det autonoma
området Nagorno-Karabach. Det sistnämda kontrolleras militärt
av Armenien sedan 1993. Huvudstad är Baku.
Källa: www.ne.se
3
förklarar Xadica Ismayilova, journalist på Radio Liberty i Baku
Vid flera tillfällen under besöket i Baku ifrågasätter azerer det kloka i
att europeiska politiker kommer till Azerbajdzjan och bor på lyxhotell
som betalas av regimen samtidigt som de lovordar regimens riggade
valresultat och fungerar som lobbyister för den azeriska regeringen.
Man talar om att den azeriska regimen mutar och förleder europeiska
tjänstemän och politiker så att dessa inte längre står för demokratiska
värderingar, vilket skapar stor besvikelse och stora problem för den
inhemska demokratirörelsen.
Utrikesminister Carl Bildt 21 februari 2012, svar på fråga i riksdagen:
”På vilket sätt avser utrikesministern att agera för att staten Azerbajdzjan ska leva upp till den europeiska konventionen om mänskliga
rättigheter samt frige landets politiska fångar?”
Läget för de mänskliga rättigheterna i Azerbajdzjan är bekymmersamt, med godtyckliga frihetsberövanden, ett icke oberoende rättsväsen och problem med yttrande , press- och föreningsfrihet.
Sverige medverkar till att påtala dessa problem. Av vikt är Europarådets övervakning av landets uppfyllande av villkoren för medlemskap i Europarådet. En särskild övervakningsgrupp har tillsatts av
rådets ministerkommitté för att följa hur Azerbajdzjan uppfyller sina
åtaganden som medlem i Europarådet avseende respekt för mänskliga rättigheter och demokrati. Frågorna tas också upp i bilaterala
kontakter.
EU:s handlingsplan för samarbetet med Azerbajdzjan inom ramen
för den europeiska grannskapspolitiken innehåller flera prioriterade
områden som gäller demokrati och mänskliga rättigheter; exempelvis främjandet av ett oberoende rättsväsen, stärkandet av det civila
samhället och oberoende medier, liksom effektiv implementering av
informationsfrihetslagstiftning.
Inom ramen för det östliga partnerskapet har EU och Azerbajdzjan
enats om att verka för att fördjupa demokratin, stärka rättssäkerheten, stärka skyddet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt reformera den offentliga administrationen och bekämpa
korruptionen.
4
Brist på frihet
Azerbajdzjan är ett semi-auktoritärt samhälle, skriver Svante E Cornell i
sin bok Azerbaijan since independence (2009). Faktum är att Azerbajdzjan styrs som en diktatur, men enligt grundlagen ska landet vara en
demokrati. Azerbajdzjan är medlem i Europarådet och Organisationen
för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) samt ingår i det Östliga
partnerskapet inom EU. Azerbajdzjan valdes in i FN: s säkerhetsråd
i oktober 2011 och man står värd för Eurovision Song Contest i maj
2012. Azerbajdzjan tävlar också om att få hålla de olympiska sommarspelen 2020.
Azerbajdzjan har länge kritiserats av Amnesty International och andra
organisationer och stater för sina bristande mänskliga rättigheter. ”Den
globala arenan … innebär att strålkastarljuset kommer att riktas mot
bristande mänskliga rättigheter”, konstaterar Hugh Williamson, Human Rights Watch i organisationens årsrapport 2012. Han förklarar att
Azerbajdzjans resultat vad gäller mänskliga rättigheter försämrades under 2011.
I det svenska utrikesdepartementets rapport från 2011 om mänskliga
rättigheter sägs att ”läget för yttrande, tryck-, press- och föreningsfrihet
The editor of a magazine critical of the government was shot and
killed in the lobby of his apartment building in Baku, the capital,
the police and colleagues said. Seven shots were fired and four
struck Elmar Huseinov, founder and editor of the opposition magazine Monitor, the police said. Tension between the government
and the opposition in the tightly controlled country has increased
since the presidential election of October 2003 in which Ilham
Aliyev replaced his father, the longtime leader Heydar Aliyev, in a
vote the opposition called fraudulent.
Källa: New York Times 3 mars 2005
5
är fortfarande problematiskt
i Azerbajdzjan. Läget har
försämrats på vissa områden.
Situationen för journalister
och regimkritiker upplevs
som hotfull och godtyckliga frihetsberövanden samt
trakasserier
förekommer.
Därför praktiseras självcensur inom tidningar, radiooch tv-kanaler i relativt stor
utsträckning.” Den faktiska
censuren avskaffades vid
slutet av 1990-talet. Landet
rankas som nummer 152 De azeriska journalisterna och fotograferna
bär dessa västar för att kunna bevaka deav 173 länder på Reportrar monstrationer, etc, utan polisingripande.
utan gränsers frihetsindex
(2010-2011). Organisationen nämner den största oberoende dagliga
tidningen Azadliq som ett talande exempel på rådande förhållanden:
Ganimat Zahid, chefredaktör för tidningen är fängslad. Och en av tidningens unga reportrar, Agil Khalil lever i exil efter att han utsatts för
en hatkampanj och våld. En annan oppositionell tidning, Khural, har
tvingats lägga ned verksamheten efter att dess redaktör Avaz Zeynalli
fängslades i slutet av oktober. Och frågorna är många kring journalisten Rafiq Tagis död i november 2011.
– In Azerbajdzjan kan du göra vad som helst med en journalist utan
någon påföljd, förklarar Xadica Ismayilova på Radio Liberty. Radiostationens lokaler är inhysta i en modern men ganska sliten byggnad.
Utrustningen i den studio jag sitter är väl använd och kontorsmöblerna
påminner om statliga myndigheter bakom dåvarande järnridån. Över
flera av stolarna hänger klart färgade västar med ordet ”PRESS” i stora
6
bokstäver på ryggen. Radiostationens medarbetare förklarar att dessa
har man på sig ute på gatan under rapportering från protester eller andra
oroligheter för att förhoppningsvis få arbeta i fred för polisen.
Trots våld och ond bråd död har makthavarna inte lyckats tysta regimkritikerna. 2006 ifrågasatte en journalist var pengarna till en fond instiftad av tidigare presidenten Heydar Alijevs kom ifrån. Fonden som
leds av nuvarande presidentens fru ger finansiellt stöd till humanitära
och kulturella ändamål.
– Journalisten som skrev om detta kidnappades och någon körde över
hans ben - två gånger … han lämnades att dö, men hittades av en tillfällighet [och överlevde].
2009 offentliggjordes å
nyo ett antal historier om
presidentfamiljens ekonomiska förehavanden. Den
första publicerades i Washington Post. Där berättades
om de tre barnen Alijevs
fastigheter i Dubai, som
lär vara värda 77 miljoner
dollar! Senare började Radio Liberty undersöka och
rapportera, bland annat om
utförsäljningen av en statlig
bank till en av presidentens
döttrar. Och Xadica Ismayilova har fler historier om
hur presidentfamiljen berikar sig på övriga landets
bekostnad.
Xadica Ismayilova
7
– Vi frågar var presidentfamiljens pengar kommer ifrån och varför offentliga kontrakt inte föregås av en transparent offentlig upphandling.
Vi visar vem som tjänar på dagens korruption. Vi spårar pengarna …
och berättar vem som tjänar på korruptionen.
Alla tv-kanaler kontrolleras direkt eller indirekt av regimen. Det är
inte frågan om censur som sådan utan självcensur. Att självcensuren
fungerar visar händelserna för ett antal år sedan när sändningslicensen
tillfälligt drogs in för den privata kanalen ANS-TV efter att man tillåtit
oppositionen att vara med i rutan. En ”fadäs” som inte upprepas. ANSTV är annars den enda kanalen där viss kritik av regeringen släpps fram,
förklarar Fuad Muxtarli, tidigare internationell sekreterare i oppositionspartiet NIPA.
Xadica Ismayilova är kritisk till dagens azeriska tvkanaler:
– De sänder mest underhållning.
Professor Ali Hasanov är en av president
Aliyevs nära medarbetare.
8
Det är genom tv som det
överväldigande flertalet azerer får tillgång till nyheter
och annan information.
Ett ständigt återkommande
klagomål inom den politiska oppositionen är att
deras ledare inte tillåts att
vara med i tv vilket gör att
deras budskap bara når en
liten del av befolkningen.
Varför, frågar jag professor
Ali Hasanov. Han tar emot i
en imponerande regeringsbyggnad med långa tysta korridorer som inte
inbjuder till högljudda röster. På visitkortet står det att Ali Hasanov
ingår i presidentens stab och att han är statlig rådgivare av första rang
med ansvar för public relations. ”Spin doctor” förklarar azerer när jag
berättar att jag ska intervjua Ali Hasanov.
– Det finns en statlig tv-kanal, åtta oberoende och en public service
kanal. Vi har inte förbjudit någon av dessa att bjuda in oppositionen.
Jag känner inte till ett enda sådant fall. Privat och statlig tv anordnar
politiska debatter varje vecka som alla fritt kan ta del av. Så jag kan
inte hålla med om att de inte kan vara med i tv, säger Ali Hasanov med
eftertryck.
Han funderar högt: Kanske är de inte med i statlig tv därför att man
mest sänder underhållningsprogram.
Och så finns ju internet, konstaterar han och tillägger att 55 procent
av den azeriska befolkningen har tillgång till dator och internet.
– På tio minuter kan de få fram oppositionens uttalanden. Dessutom
har många oppositionspartier sina egna dagstidningar som distribueras
helt fritt.
Den som besöker Baku ser att det överallt finns satellitmottagare på
husen. Hur kommer det sig?
– Vi vill alla kunna se tv-program utan att betala för det … I Baku
finns det åtta kabel-tv bolag med ett utbud på mellan 20 och 180 kanaler.
Kostnaden för detta är 7–60 manat (USD 9–78) i månaden. Men människor vill inte spendera dessa pengar. Och bli inte förvånad när du kommer utanför Baku och ser tre satellitmottagare på ett tält! Azerbajdzjan är
ett ungt land med unga invånare och alla vill se vad som händer i världen.
Ali Hasanov är intresserad av ny teknik – både i sitt arbete och i hemmet. Han har själv fyra satellitmottagare på sitt hus:
9
Utdrag ur
Amnesty Internationals media briefing, 20 februari, 2012
I mars-april 2011 samlades hundratals människor på gatorna och
krävde demokratiska reformer och ökad respekt för mänskliga rättigheter. Men myndigheterna i Azerbajdzjan slog ned dessa begynnande tecken på folkliga protester. Som ett resultat har 14 personer
dömts för att ha organiserat och/eller deltagit i protester mot regimen. Fabricerade anklagelser användes för att arrestera och fängsla
två unga medlemmar av oppositionen och en människorättsaktivist.
16 samvetsfångar befinner sig fortfarande bakom galler efter vårens
protester.
Några exempel:
* Den 27 augusti 2011 dömdes människorättsförsvararen och
tidigare riksdagskandidat Vidadi Isgandarov till tre års fängelse för
att ha stört 2010 års parlamentsvalet, anklagelser som tidigare hade
avskrivits.
Journalister straffas. Hittills har inga egentliga utredningar genomförts eller någon ställts till svars för angrepp på journalister.
* Den 26 mars 2011, Seymur Haziyev, en journalist på oppositionstidningen Azadliq, fördes enligt uppgift bort och misshandlades av
sex maskerade angripare. Kidnapparna varnade honom för att skriva
artiklar som var kritiska mot presidenten.
De lokala myndigheterna i Baku förbjuder offentliga möten i stadens centrum. Anledningen sägs vara att sådana skulle störa affärsverksamhet, etc. Möten ska därför hållas i utkanten av staden. Även
här har dock den politiska oppositionen med flera förbjudits att hålla
möten.
* Den 2 april 2011 attackerades en regimkritisk demonstration i
centrala Baku med cirka 1000 deltagare av polisen och 174 människor greps både före och efter protesten. 60 personer dömdes till
mellan fem och tio dagars frihetsberövande. Fyra arrangörer dömdes
till fängelse i upp till tre år
Tortyr och misshandel är fortfarande en källa till oro i Azerbajdzjan. Flera av de aktivister som fängslades vid och efter protesterna
i mars och april 2011 har anklagat polisen för misshandel vid tidpunkten för gripandet. Hittills har ingen av dessa påståenden seriöst
undersökas.
10
– Min fru ser turkiska serier, min son ser bara amerikanska program
och jag ser ryska och europeiska program.
Ali Hasanov berättar att regeringen förbereder en ny IT-policy om
digitalisering och en policy för mobilt internet.
– Kunden kommer att kunna titta på lokala och utländska tv-stationer. Men redan i dag kan ju alla som har tillgång till mobiltelefon
få internet i telefonen. På 100 invånare har vi 130 mobilabonnemang!
Snart kommer 100 procent av befolkningen att använda internet. Vår
plan är att utjämna mellan stad och land.
Men för några år sedan förbjöds alla utländska tv- och radiostationer
att sända i Azerbajdzjan.
– Tidigare var Radio Liberty den mest populära radiokanalen i Azerbajdzjan. När man gick på gatan hörde man den från varenda bil,
berättar Xadica Ismayilova.
– I valet 2008 dokumenterade vi en rad oegentligheter. Året därpå
beslutade man sig för att tysta oss genom att sätta stopp för alla internationella sändningar. I dag sänder vi via satellit och internet och
därmed har den största delen av publiken gått förlorad. En fördel är
dock att jämfört med tidigare kan man lyssna till Radio Liberty i hela
landet inte bara i Baku.
Xadica Ismayilova har inte själv blivit fysiskt attackerad. Men med
jämna mellanrum är det någon som varnar henne: ”Du måste vara
försiktig …” och ”en provokation planeras … ”
– Jag begränsar mitt liv och min exponering i det offentliga.
Vågar människor tala fritt, undrar jag och Xadica Ismayilova berättar att det oftare tidigare förekom att människor lämnade uppgifter
anonymt.
11
EU-domstol utreder orättvis dom mot bloggare
2011-09-02
Den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter kommer att
utreda det klagomål som bloggarna Emin Milli och Adnan Hajizade
lämnade in i januari 2012. De hölls fängslade från juli 2009 till
november 2010.
De två bloggarna vill få ett erkännande att Azerbajdzjans myndigheter kränkt deras rättigheter. Trots att de nu är fria är det bara en
villkorlig frigivning, och domen mot dem har inte upphävts.
Emin Milli, grundare av rörelsen ”The Alumni Network” och Adnan
Hajizade, videobloggare och medlem i den politiskt obundna rörelsen ”OL! Youth Movement” greps och anklagades för huliganism,
men den verkliga anledningen var deras kritik mot myndigheterna
och det faktum att de spridit en video som driver med korrupta
politiker.
De greps i Baku i juli 2009 när de gick till polisen för att rapportera
att de utsatts för fysiska övergrepp. Två dagar senare åtalades de för
huliganism.
I en rapport från FN:s råd för mänskliga rättigheter den 31 juli
2009 fördömer FN Azerbajdzjans myndigheter för att de upprepade
gånger använt sig av huliganismåtal för att stoppa yttrandefriheten.
Källa: Reportrar utan gränser
– Det händer fortfarande men det finns också människor som är mer
frispråkiga. Jag tror att sociala medier lärt dem att uttrycka sig och att
människor är trötta [på regimen]. Numera kan medborgarjournalister
enkelt sända foto och filmer.
12
Frihet på nätet
Att den azeriska regimen håller koll på sina medborgares förehavanden
råder det knappast någon tvekan om. Bloggaren Ali Novruzov berättar hur en student kritiserade regimen på Facebook och att någon 16
minuter därefter ringde till hans familj och förklarade att om han inte
genast slutade med detta så skulle hans statliga stipendium till universitetet dras in.
– Bloggare som liksom jag började tidigt får till stor del vara ifred.
Särskilt vi som har många internationella kontakter. Men nykomlingar
skrämmer man gärna, säger Ali Novruzov.
Själv började han använda internet 2006 och att blogga två år senare.
Han säger att en tredjedel av den azeriska befolkningen har tillgång
till internet – 40 procent av dessa via mobiltelefon, 40 procent via
telefonmodem och resterande har höghastighetsanslutning (ADSL).
Han berättar att bloggarna
stegvis håller på att övergå
till att använda Facebook.
Vem använder internet?
– Med risk för att generalisera kan man säga att det
är stadsbor med bra inkomst, eftersom 2 Mb kostar 40 dollar per månad.
En lärarlön är ofta 100-200
dollar. Men även om man
kan betala så är den digitala infrastrukturen dåligt
utbyggd, särskilt på landsbygden.
Ali Novruzov
13
Det är svårt att få genomslag för sociala medier utanför storstadsområdet eftersom fattigdomen är utbredd och arbetstillfällena få. De unga
flyttar till Baku.
– 96 procent av alla löner betalas ut i Baku och 94 procent av pengarna spenderas här, förklarar Novruzov.
Aktivisterna inom sociala medier är ofta engagerade i någon ungdomsrörelse och deltar i olika utbildningar. Med bloggarna är det annorlunda. De uppfattas ofta som oberoende regimkritiker, som bråkstakar.
Man skämtar om att när exempelvis en bilruta är sönderslagen “så måste
det vara en bloggare” som varit framme.
– Traditionella medier har misslyckats, anser Novruzov och tillägger:
– De förmedlar vare sig nyheter eller samhällsdebatt. För ögonblicket
händer allt på Facebook. Där publiceras alla former av information:
nyheter, åsikter och ren upplysning. Alla aktiva samhällsdebattörer är
på Facebook som fortfarande är fritt. Visst kan regimen hacka konton
emellanåt. Men jag har bara hört talas om att det hänt fem, sex gånger.
Ali Novruzov menar att internetrevolutionen började på allvar i Azerbajdzjan 2009 i samband med folkomröstningen om ändringar i konstitutionen (som resulterade i att presidenten kan sitta kvar på livstid).
– En politisk process kom igång och många var regimkritiska. Men
inte trodde vi att en film om en åsna (som jag var med och gjorde) skulle
resultera i att Emin Milli och Adnan Hajizade hamnade ett år i fängelse.
De var inte alls radikala. Det slogs inte för eller emot någon utan bara
för yttrandefrihet.
Novruzov säger att internetrörelsen leddes av en progressiv ungdomsrörelse och en grupp studenter som hade studerat utomlands. De blev
en tredje makt bredvid regimen och den politiska oppositionen. Gemensamt för deltagarna var att de var emot regimen. “Oppositionspar-
14
tierna använder inte Internet i någon större utsträckning. De är omoderna i detta avseende”, tillägger han.
Mycket har hänt sedan 2009 och allt färre vågar protesterar på nätet.
Många har skrämts till tystnad.
Nätaktivisten Baxtiyar Haciyev sitter i fängelse. Han arresterades den
4 mars 2011 och utfrågades av polisen om bland annat sina aktiviteter
på Facebook – där han skrivit om en planerad protest (great people’s
day)mot regimen som skulle hållas den 11 mars. Uppropet till protesten skedde via nätet och lär enligt vissa källor ha engagerat 1000-tals
azerer. Haciyev dömdes till två års fängelse för att ha smitit från militärtjänst. En inte helt ovanlig anklagelse även i diktaturer som Vitryssland, när verkliga brott inte kan uppdagas bland oppositionella.
Baxtiyar Haciyev, som studerat vid Harvard i USA, har väckt stor
uppmärksamhet internationellt. Det samma gäller Cabbar Savalan
som på Facebook uppmanade till Egypten-inspirerade protester mot
regimen. Dagen efter greps han och anklagades för droginnehav. En
anklagelse som inte heller är ovanlig för regimkritiker i Azerbajdzjan.
Savalan benådades och släpptes den 26 december i fjol. I början av
mars 2012 ingick Savalan i en grupp som protesterade mot rapporter
om att två samvetsfångar misshandlats i fängelset. Han och ett antal
andra unga aktivister arresterades.
Ali Novruzov säger att regimen inte förstår vad de unga vill. Istället
för att lyssna till dem så tystar man aktivisterna. Man gör det genom
att ge pengar till vissa grupper och straffa andra (som de två bloggarna).
Men oppositionen hade också börjat slå sina lovar kring ungdomarna
och, menar Ali Novruzov, många nätaktiva har sällat sig till den politiska oppositionen.
I november 2010 förklarade den azeriska regeringen att man har
planer på att börja övervaka nyheter på nätet. Det har hittills inte hänt,
15
men förslaget kastar en skugga över de azeriska nätaktiviteterna. Det
samma gäller förslaget att man i framtiden ska behöva statlig licens för
att sända tv-program online.
– I dag är det många som idkar självcensur därför att man är rädd. Vi
vet ju inte vilka gränser som finns för friheten på nätet, säger Ali Novruzov och påminner om bloggarna och åsnan och det uppseendeväckande
fängelsestraffet.
Den politiska oppositionen
Hur uppfattar den breda allmänheten den politiska oppositionen?
– Man har knappast några möjligheter att lära känna den. Men vi vet
att många röstar på oppositionen och att när oppositionen ställer upp så
vinner den i princip, svarar Xadica Ismayilova från Radio Liberty.
Det finns en rad partier som arbetar för ett demokratiskt styrelseskick och på olika sätt protesterar mot president Alijevs och hans familjs
allomfattande makt i landet.
Ett av dessa är National Independence Party of Azerbaijan
(NIPA) och dess partiledare
Etibar Mammadov. Han är
välkänd för de politiskt bevandrade azererna bland annat därför att han efter den sovjetiska
blodiga invasionen av Baku
19–20 januari 1990 reste till
Moskva för att uppmärksamma
omvärlden på vad som hänt.
Etibar Mammadov
16
I dag är Etibar Mammadov
Statsskick och politik
Azerbajdzjan förklarade sig självständigt 30 augusti 1991. Sedan
dess har politiken i särskilt hög grad präglats av konflikten om
Nagorno-Karabach och av klanen Alijevs inflytande. En ny
författning antogs efter folkomröstning i november 1995. Författningen ger presidenten en stark ställning; han väljs på fem
år. Ett nytt parlament inrättades samtidigt med 125 ledamöter.
Gejdar Alijev (statschef 1993–2003) efterträddes 2003 på presidentposten av sin son Ilham. Enligt organisationen för Säkerhet
och Samarbete i Europa (OSSE) har myndigheter och statligt
kontrollerade medier förhindrat att alla kandidater kunnat delta
i valen på samma villkor.
Kommande val:
• Presidentval 2013
• Parlamentsval 2015
Källor: www.ne.se samt Utrikespolitiska Institutet
en herre med statsmannalik framtoning. Han tar emot på sitt kontor
och bjuder på det obligatoriska teet – och sött tilltugg. Han småpratar
inte för att överbrygga praktiska bestyr. Han väntar tålmodigt och tyst
på de frågor jag ska ställa.
Varför började han engagera sig inom politiken?
– Jag var 19 år och läste vid historiska fakulteten på universitetet här
i Baku. Vi studenter funderade mycket över vårt land. Vi fick lära oss
att Azerbajdzjan frivilligt sökt samarbete med Sovjetunionen (USSR).
Men insåg snart att Sovjetunionen ockuperat vårt land. Vi insåg också
att Azerbajdzjan är större än territoriet inom Sovjets gränser var. Många azerer finns i Iran. Vi ställde frågor om allt detta men många av våra
lärare var rädd att svara. Snart insåg vi att vi redan var politiskt aktiva.
Etibar Mammadov berättar att det fanns några lärare som inte var
17
rädda, bland andra Abulfaz Elchibey som senare blev landets första demokratiskt valde icke-kommunistiske president. Själv arresterades Etibar
Mammadov 1975 och relegerades från universitetet under ett års tid.
– Man gjorde så för att skrämma de som funderade på att bli politiskt
aktiva. Men under 1980-talet fortsatte processen och vi insåg att det
inte bara var de sovjetiska ledarna som var döende utan hela det sovjetiska systemet.
Perestrojka introducerades vid mitten av 1980-talet – också i Azerbajdzjan. Förbudet mot utländska kontakter försvann stegvis och influenser utifrån ökade.
– Det skedde en förändring i hela Sovjetunionen. För oss tändes den
första gnistan 1987, i och med Nagorno-Karabach-problemet. Det var då
som vi för första gången hävdade rätten till vårt eget land vilket skapade
en djupgående konflikt mellan folket och makthavarna. Landet styrdes ju
från Moskva. De som var missnöjda med styret och hävdade rätten till vårt
territorium enades i Popular Front partiet som grundades 1988.
Etibar Mammadov säger att det var två frågor som dominerade debatten vid den tiden:
• Att skydda och stärka azeriskt territorium
• Att förändra rättssystemet
Under den här tiden dominerade Populat Front i den azeriska politiken och de flesta trodde nog att partiet skulle vinna i 1990 års parlamentsval.
– Antalet som protesterade hade växt lavinartat. Strejker anordnades.
Jag var en av strejkledarna. Vi hade antagit en självständighetsförklaring den 18 september 1989 och en konstitution. Men makthavarna
i Sovjetunionen förklarade att våra lagar inte var giltiga. Då återstod
18
Rättsväsendet
Azerbajdzjan hade som sovjetrepublik ett rättsväsen där domstolarna var osjälvständiga. Rättssäkerheten var bristfällig,
och domstolarna var också ett instrument för den politiska
ledningen. Lokala parti- och statsorgan ingrep i domstolarnas
arbete. I sovjetisk debatt kallades detta för ”telefonrätt”. Situationen ändrades inte omedelbart efter självständigheten efter
1991. Den lagstiftande makten ska utövas av Milli Madzjlis
i stället för den tidigare valda Högsta sovjet, vars verksamhet blivit suspenderad. En ny grundlag antogs i november
1995. Förändringsprocessen antas gå långsamt innan någon
avgörande förändring är att vänta. Azerbajdzjan är ännu långt
ifrån någon rättsstat.
Källa: www.ne.se
bara ett alternativ – att separera från Sovjet, förklarar Etibar Mammadov.
Samtidigt som dragkampen mellan Moskva och Baku pågick blev
relationerna mellan Azerbajdzjan och Armenien allt mer ansträngda
och kulminerade i ett krig över Nagorno-Karabach. Sedan eldupphör
1994, är det mesta av Nagorno-Karabach och områden runtomkring
under gemensam kontroll under den armeniska militären och Nagorno-Karabachs självförsvarsstyrkor. En halv miljon azerer flydde från
området, redovisar FN:s flyktingorganisation UNHCR och i dag finns
det knappt 600 000 så kallade ”internflyktingar” i Azerbajdzjan. I
detta sammanhang ska nämnas att även armenier tvingades lämna sin
hem. I exempelvis Baku bor numera knappast några armenier.
Men tillbaka till årsskiftet 1989-1990 då azererna hade skapat en
självständig stat som dock inte erkänts av Sovjetunionen. Vid mitten
19
av januari utlyste de sovjetiska myndigheterna utegångsförbud i bland
annat Baku.
– Människor protestera mot utegångsförbudet och när vi fick höra
att armén var på marsch så blockerades infarterna med bussar och bilar
och … På kvällen den 19 januari invaderades Baku [av sovjetiska trupper] och hundratals människor miste livet. Den officiella förklaringen
till invasionen var att man ville skapa ordning och reda, berättar Etibar
Mammadov och fortsätter:
– Alla våra kontakter med omvärlden skars av. Det var därför jag i
hemlighet lämnade Baku och åkte till Moskva. På Azerbajdzjans officiella beskickning arrangerades en presskonferens och jag berättade vad
som hänt i Baku. Dagen innan jag skulle lämna in ett överklagande hos
de sovjetiska myndigheterna arresterades jag av KGB och tillbringade
nio månader i fängelse.
Etibar Mammadov frigavs efter att han förflyttats till Azerbajdzjan
och en miljon signaturer samlats in för hans frisläppande. I december
1990 valdes han in i parlamentet för Popular Front.
– Redan vid den här tiden gick våra åsikter isär inom Popular Front.
Jag menade att det var meningslöst att vänta på att Gorbatjov skulle
ge oss självständighet. Vi måste först bli självständiga och sedan införa
demokrati – inte i omvänd ordning. Följden blev att vi 1991 grundade
NIPA som i dag är medlem i International Democrat Union.
Är det fortfarande i dag skillnad mellan er inom oppositionen?
– Vi arbetar alla för ekonomiska reformer. Det behövs en större medelklass och fler välbeställda människor för att skapa ett stabilt samhälle.
En självständig ekonomi är grunden för demokratiskt oberoende.
Etibar Mammdov förklarar att övriga oppositionspartier står till vänster om NIPA på den politiska skalan.
20
– De vill alla att regeringen ska spela en central roll i samhället. Jag
menar att dagens system måste ändras för att vi ska kunna skapa förbättringar. En regering ska med lagar och regler skapa förutsättningar
men ska inte blanda sig i ekonomiska affärer.
Vilka är de största problemen i dagens Azerbajdzjan?
– Dagens politiska ledning behandlar Azerbajdzjan som sin privata
tillhörighet. Regeringen tror att den har rätt att göra vad man vill, säger
Etibar Mammadov och verkar för första gången under intervjun riktigt
indignerad.
Han identifierar problemen:
1. Brist på ekonomiskt oberoende
2. Att det inte finns någon garanti för privat ägande. Inga oberoende
domstolar som gör att rätten till privat egendom respekteras.
– Har du sett alla förstörda byggnader här i Baku, säger han och slår
ut med ena armen i riktning mot ett byggnadsskelett strax intill där vi
befinner oss. Fastigheter har exproprierats. Man säger att en fastighet
behövs för staten … Men ett sådant beslut borde fattas av regeringen.,
så är dock inte fallet. Och huset rivs även om ägaren inte vill det.
Etibar Mammadov förklarar att en hel del byggnader har exproprierats för att lämna plats för Eurovision Song Contest. Han tillägger att
markvärdet i Baku är 4 000–5 000 manat (USD 5 200–6 500), men
att husägarna bara har erbjudits 100–500 manat.
Många azerer berättar samma sak: i sin iver att skapa ny infrastruktur
har regimen vräkt familjer från sina hem utan rättvis kompensation.
Expropriation är det korrekta uttrycket för denna tvångsinlösen som
inte är acceptabel i en demokrati.
– Infrastrukturprojekt låter så positivt men då ser vi inte de tusen-
21
tals familjer som vräkts från sina hem utan rättvis kompensation och
utan vettig betänketid. Ofta används till och med polisvåld. Varje enskild minister kan vräka människor för att göra plats för ett eget projekt,
berättar Xadica Ismayilova på Radio Liberty.
Men det allra största problemet i Azerbajdzjan, säger Etibar Mammadov, är att människor inte tror på rättsväsendet eftersom domstolarna är beroende av den verkställande makten.
– Senaste tiden finns indikationer på att människor trängs allt mer in
i ett hörn, vilket ofta leder till en explosion. Se på de arabiska revolterna.
Men jag vill inte att samma sak ska hända här. En av anledningarna till
de arabiska händelserna var att väst gjort de politiska makthavarna till
sina vänner. Hade de istället kritiserat så hade detta satt press på ledarna
att göra något och det hade kanske blivit en fredlig revolution. En sådan
revolution arbetar vi för i Azerbajdzjan.
– Visst måste Azerbajdzjan bli en demokrati. Men jag vill att vi ska
komma dit utan våld. Och jag vill att det ska hända snart.
Vad kan väst göra för att hjälpa demokratin på traven?
– Väst får inte blunda för utvecklingen i auktoritära stater och diktaturer. Och man måste hålla rent i eget hus. Tänk på att alla diktatorer
har sina pengar någon annan stans än i hemlandet …
I detta sammanhang bör påpekas att president Aliyev och hans regim
är angelägna om att hålla sig väl med Europa och USA. Efter terroristattacken 11 september 2001 i New York tillät Azerbajdzjan amerikanska
militärflygplan att landa och tanka på Bakus civila flygplats. Man har
även senare på olika sätt understött USA:s militära verksamhet i Afghanistan.
Traditionellt är azererna förknippade med dels Ryssland och Iran, dels
Turkiet och Väst. Azerbajdzjan beskrivs ofta som ett gränsland mellan
22
Öst och Väst. Mellan
tradition och ett modernare samhälle. I den
klassiska romanen Ali
Sverige
and Nino av pseudAzerbajdzjan
onymen Kurban Said,
ges en färgstark bild av
kampen mellan dessa
två sidor i början av
1900-talets Baku. Ali
funderar om det “är
möjligt att vara en god muhammedan och ändå sova i en säng och äta
med kniv och gaffel”. Nino förfäras över att Ali utövar “barbariska”
religiösa riter. Resultatet är en sammansmältning av vad som varit och
vad som komma skall. I dag är Baku en stad med många ansikten och
i alla fall på ytan väsentligt västligt inflytande. Ali Hasanov i presidentens stab, säger att regimens mål är att vara en tillförlitlig partner. Han
menar att många länder ser Azerbajdzjan som just detta:
– 155 nationer röstade in oss som en icke permanent medlem i FN:s
säkerhetsråd, förklarar Ali Hasanov hos president Alyiev. Detta är fakta
som regeringen ofta använder som ”bevis” för att Azerbajdzjan ses som
”rumsren” i internationella sammanhang. Hasanov tillägger:
– Här hemma har vi kritiserats mycket vad gäller demokrati, mänskliga rättigheter och korruption. Vi vidtar åtgärder och arbetar i den
riktningen. Förra året sjösattes fem program för att stävja korruptionen.
Vi ökar dessa aktiviteter. Även åtgärder för mänskliga rättigheter ska bli
verklighet i år. Inom kort lanseras förslag till en ny lag för hur politiska
partier ska finansieras.
Lagen ska skapa konkurrens mellan partierna. De som har avdelningar i hela landet, ställer upp kandidater på alla tre val nivåerna (kom-
23
Konflikten on Nagorno–Karabach
Konflikten om Nargorno-Karabach har sin grund i historien, både
längre tillbaka och till tiden innan och efter Sovjetunionens upplösning. Två folk anser sig på olika grunder ha rätt till samma område,
ett i Europa inte helt ovanligt fenomen.
Varje år dödas 20–30 människor längs frontlinjen, mellan de båda parterna. Hundra tusentals förvägras också rätten att
återvända till sina hem, återfå sin mark och besöka anförvanters
gravar. En fredlig lösning förutsätter att en sådan accepteras av båda
sidor. Centralt för Armenien är säkerheten för befolkningen och för
Azebaijan att de många internflyktingarna kan återfå sin mark och sin
hembygd. OSSE:s Minsk-grupp har till uppgift att försöka få parterna
att finna en lösning. Principerna för en sådan är ganska uppenbara, så
utmaningen ligger mer i att få parterna att acceptera lösningen snarare
än att hitta den. I samhällen där stolthet och principer är viktiga och
där kompromisser ses som svaghet är det en svårare utmaning än att
snickra på en finurlig teknisk lösning.
Huvuddragen i en tänkbar lösning är att de av Armenien
ockuperade områdena runt Nagorno-Karabach återlämnas till Azerbajdzjan, men de måste vara demilitariserade under trovärdig internationell övervakning. En säker korridor mellan Armenien och Nagorno-Karabach etableras, också den under internationell övervakning.
Gränserna mellan länderna öppnas och flyktingar tillåts återvända. I
ett senare skede avgörs frågan om Nagorna-Karabachs status.
Inget av länderna skulle få sina krav helt tillgodosedda, men
fördelarna för de båda folken skulle bli stora. EU skulle kunna ge ett
viktigt stöd genom att bistå i en integrationsprocess mellan Armenien
och Azerbajdzjan samt även Georgien, det tredje landet i regionen.
Europa har ju gedigen erfarenhet av integration som medel att lösa
konflikter mellan länder med lång historia av konflikter.Ett tydligt
medlemskapsperspektiv skulle underlätta, vilket erfarenheterna från
konfliktländerna på Balkan visar.
Göran Lennmarker, tidigare förhandlare för OSSE i Nagorno-Karabach
samt ordförande för Hjalmarsonstiftelsen
24
mun, stat och president) och ökar sitt medlemsantal ska få finansiering.
En central fråga för demokratins framtid i Azerbajdzjan är ifall oppositionspartierna agera tillsammans. Man har ju försökt tidigare men
inte lyckats fullt ut:
– Inget är omöjligt. Det är viktigt att arbeta tillsammans. Men man
måste komma ihåg att vi ”förbannats” med ett bolsjevikiskt arv som
innebär att de som inte är med oss är emot oss. Jag tror att vi kan skapa
enighet kring olika frågor (och att vi är mogna för det i dag). Men
tyvärr finns det de som anser att alla andra måste ansluta sig till hans
eller hennes läger, avslutar Etibar Mammdov intervjun och ställer sig
upp för att fotograferas.
– Jag är optimist och tror att om vi arbetar tillsammans så är det
möjligt att förändra till det
bättre, säger Isa Gambar,
ordförande för Musavat
Partiet, ett oppositionsparti som grundades 1911
och som i dag är medlem i
Liberal Democrat Union.
Partiet dominerade den
politiska scenen under den
korta tid Azerbajdzjan var
en självständig stat 19181920. Han och andra oppositionsledare har tidigare
försökt samarbete, men
förgäves.
– Det azeriska folket
är redo för demokrati.
Det visade vi i början av Isa Gambar
25
1990-talet [när landet blev självständigt], säger Isa Gambar som tillsammans med Etibar Mammadov var med och grundade Popular Front.
Han anser att korruption är det största och allvarligaste problem som
landet har att slåss mot. Han är inte ensam om denna ståndpunkt. Samtliga azeriska politiker jag träffar för fram korruptionen som ett stort
problem. Även vanligt folk är drabbade och oroliga för hur det ska sluta.
– Korruptionen är en cancer. Ett slag mot landets framtid. Så var det
även under sovjettiden.
Hur märker vanliga människor av korruptionen?
– Den finns överallt. Det är som en epidemi. Den som föder barn
måste betala för en säker förlossning (inte vanliga avgifterna utan även
under bordet). Det samma gäller en begravningsplats.
Det är svårt att blir av med korruptionen, säger Isa Gambar, eftersom
människor från alla politiska läger tar mutor.
– I andra delar av världen betalar föräldrar för att deras barn ska gå i
bra skolor. Här i Azerbajdzjan mutar man istället för att barnen ska få
bra betyg utan att behöver studera … Det ger helt fel signaler! Men man
kan inte anklaga föräldrar och barn. Det är systemets fel.
Liksom Etibar Mammadov var Isa Gambar historielärare på universitet i Baku och fick där sin politiska skolning. För hans del kom brytningen med det rådande systemet 1988 när sovjetiska kommunistpartiet
ansåg att Nagorno-Karabach skulle ingå den sovjetiska rådsrepubliken
Armenien, “då började vi arbeta för egna politiska ledare och grundade
Popular Front” säger Isa Gambar. Popular Front partiet grundades av en
rad politiskt aktiva individer.
Isa Gambar var parlamentariker i början av 1990-talet. Han var talman och en kort tid tillförordnad president. Hans efterföljare i detta
ämbete var Abulfaz Elchibey, Popular Fronts ledare från Musavat par-
26
tiet. 1993 valdes kommunistledaren Alijev den äldre till president och
Isa Gambar avgick i protest. 2003 (då sonen Aliejev valdes till president) ställde Gambar upp som kandidat med en rad oppositionspartier
i ryggen. Valet präglades av valfusk och protesterna från oppositionen
var stora. Regimen slog ner protesterna med våld.
Om valet 2003 skrev OSCE bland annat:
“Det förekom omfattande trakasserier före valet och inte samma
förutsättningar för alla kandidater ... atmosfären var hotfull och undergrävde allmänhetens vilja att deltagande i kampanjarbete. Situationen
förvärrades av grovt våld och övervåld från polisens sida, under vissa
skeden av kampanjen ... de statliga medierna var starkt partiska i sin
nyhetsrapportering ... Protester och våldsamheter bröt ut på valnatten
och fortsatte med upplopp i Baku den påföljande dagen. Vilket följdes
av att regimen slog till mot oppositionen och över 600 personer greps
runt om i landet … Ilham Aliyev utropades som vinnare av valet med
77 procent av rösterna.”
I presidentvalet 2008 rapporterade OSCE bland annat att sittande
president Aliyev turnerade runt i landet för att inviga nya infrastrukturanläggningar. Dessa besök fick stor uppmärksamhet i media och
innebar att gränsen mellan presidentens officiella uppdrag och hans
kampanj suddades ut. I flera fall stängdes skolor så att elever och lärare
kunde delta i manifestationer för presidentens parti. Vissa tvingades
delta i dessa.
Är det riskabelt att vara politiskt aktiv i Azerbajdzjan?
– Det innebär en stor risk för den som är medlem i ett oppositionsparti eftersom de kan arresteras. Det har bland annat hänt mig, säger
Isa Gambar.
Han berättar om läget för oppositionella i landet:
27
– Vi får inte vara med i tv, vi får inte anordna demonstrationer eller
protester av olika slag och när det väl är val så är valfusket utbrett. Människor har egentligen extremt lågt förtroende för regeringen. De får färre
röster än oss i alla val och borde lämna ifrån sig makten. I dag sitter
dussintals politiskt aktiva i fängelse för att de utövat press- och/eller
mötesfrihet. Räknar man samvetsfångar så är det mellan 50 och 100.
Isa Gambar förklarar att ordförande för Musavat ungdomsförbund sitter i fängelse. Han dömdes tillsammans med en grupp aktivister till mellan ett och tre års fängelse efter protesterna förra våren. Bland fångarna
finns även representanter för den ”pro-islamiska rörelsen”.
– Azerbajdzjan är en auktoritär och korrupt regim. Regimen försöker
övertyga alla att den är stark och att oppositionen är svag. Men det är
helt fel. Om så vore fallet – varför är då regeringen så rädd för oppositionen? frågar Isa Gambar och bjuder på te. Det är vinter i Baku och
rummet vi sitter i är iskallt. Fastigheten ligger utanför centrum men
som nästan överallt i Baku ser man gator i behov av upprustning och
hus som sett bättre dagar.
Religionens inflytande
Över 90 procent av befolkningen är muslimer och majoriteten av dessa
är shiamuslimer. Är religionens inflytande stort i Azerbajdzjan?
– Frågan är mycket komplex. Vi skulle behöva opinionsundersökningar som tar reda på allmänhetens åsikter. Hade vi fria val skulle vi känna
till hur många procent islamistiska partier får. En del säger att deras
ställning är mycket stark, andra menar att den är försumbar. Sanningen
ligger nog någonstans mittemellan.
1918 grundades i Azerbajdzjan den första sekulära demokratin i den
islamska delen av världen. Under sovjettiden var landet officiellt ateistiskt
28
Religion
Den helt dominerande religionstillhörigheten bland azererna är
shiitisk islam, till skillnad från övriga turkfolk som oftast är sunnitiska muslimer. Folkreligiositeten visar en del förislamiska drag
såsom vördnad för elden, förfäderna, heliga platser och firande av
Nauroz – det persiska nyåret.
Den betydande armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach området är kristen, och likaså finns kristna inom den ryska minoriteten.
Källa: www.ne.se
vilket enligt Isa Gambar ”skapat en indifferens hos många i förhållande
till religion”. När landet blev självständigt etablerades religionsfrihet.
– Man kan säga att islam i dag försöker inta sin rättmätiga plats i
samhället. Diskussioner pågår om och i vilken grad Azerbajdzjan ska
vara en sekulär stat.
Sedan 1920 är stat och kyrka skilda år.
– De muslimska ledarna vill stärka islams ställning. Regeringen har
fel politik gentemot religiösa grupper som innebär att dessa å ena sidan
radikaliseras, å andra sidan att människor söker tröst, lösningar och
förklaringar i religionen.
Isa Gambar anser att de tidigare sekulära regimerna i Egypten och Algeriet ville samarbeta med väst, men när väst inte brydde sig om den
demokratiska oppositionen så tillförskansade sig radikala islamister makten. I Azerbajdzjan har ingen islamistisk rörelse fått fler röster i ett val än
den demokratiska oppositionen. Så kommer det nog att förbli under de
närmaste fem, tio åren, tror Isa Gambar. Men vad som händer därefter är
svårt att sia om. Som många andra azerer påpekar han att så länge som
demokratiska regimer [läs väst] backar upp auktoritära ledare [läs Azer-
29
bajdzjan] innebär det att människor tappar tron på demokrati och söker
sig till något annat.
Vad bör väst göra?
– Väst har börjat ta sitt förnuft till fånga efter den ekonomiska krisen
2008. Man har insett det omöjliga i att en del av världen är mycket fattig och en annan demokratisk med välfärd. Med fattigdom följer vare
sig stabilitet eller välfärd. Ett bevis för att detta inte fungerar är alla de
människor från Asien och Afrika som jag ser i europeiska huvudstäder.
Denna migration kan inte stoppas. Människor tar sig dit där de kan
skapa ett bättre liv, avslutar Isa Gambar den timslånga intervjun och ger
mig ett märke att sätta på rockslaget till minnet av att Musavat partiet
firade 100-årsjubileum förra året.
Inte politik – men ändå politik
Eldar Namazov, var tidigare en av tidigare president Heydar Aliyevs (vid
makten 1993-2003) närmaste män men avgick 1999 i protest mot den
förda politiken.
– 1997 uppstod problem när vi började diskutera inrikesfrågor. Tidigare hade det handlat om krig med Armenien och oljekontrakt. Där
skiljde sig inte våra åsikter. Men jag menade att tiden var mogen för demokrati och lagstyre och såg Azerbajdzjan som en del av den europeiska
familjen. Men där ville vi helt olika saker …
Eldar Namazov sammanfattar läget i dagens Azerbajdzjan:
– Azerbajdzjan i dag liknar Mubaraks Egypten. Vi har en sekulär regim
som vill ha goda kontakter med väst. Samtidigt är regimen auktoritär
och korrupt. Det förekommer brott mot mänskliga rättigheter, valen är
inte fria och regimen idkar påtryckningar på sina politiska motståndare.
30
Liksom de flesta i Azerbajdzjan som talar politik så kommer
Eldar Namazov snart in på
den omfattande korruptionen
i landet. Han menar att korruption idag är ett nationellt
förhållningssätt. ”Alla tar
mutor på alla nivåer.” Han
är dock hoppfull om att korruption som sådan inte ”sitter
i blodet”.
– Exemplet Georgien visar att Eldar Namazov
om den politiska viljan finns så
kan man ändra på detta. Vad som behövs är transparens, fria val, fria
medier och ett fristående domstolsväsende. Till att börja med krävs
dock en uttalad politisk vilja att stävja korruptionen.
Numera leder Eldar Namazov Public Forum for Azerbaijan, ett nätverk av NGOs som bildades 2001 och arbetar med frågor som rör
ekonomi, demokrati och rättssystemet. ”Vi är inte ett politiskt parti.
Vi arbetar bara med samhälleliga problem och vad som kan göras åt
dessa.” Han ger exempel på verksamheten:
– Under två år har vi haft projektet Next-ten-years och organiserat fler
än 30 konferenser och seminarier. Två böcker har vi gett ut som handlar om tänkbara politiska reformer, bland annat av konstitutionen.
Vi vill öka allmänhetens deltagande runt om i landet men riktar oss i
första hand till ungdomar och samhällets intellektuella elit, det vill säga
författare, poeter, akademiker, med flera.
Rustam Ibragimbekov, filmförfattare och Oscar vinnare, är med i
detta arbete.
31
Parlamentet i Baku en kall vinterdag 2012.
– Den här gruppen är engagerad i frågor som mänskliga rättigheter
och demokrati och har bidragit till att dessa frågor blivit populärare.
Varför just eliten och ungdomar?
– Under senare år har regeringen kringskurit arbetsmöjligheterna för
de politiska oppositionspartierna och ökat påtryckningarna på dessa.
Det innebär att vi måste aktivera civilsamhället där ungdomar och kultureliten har en särställning.
Eldar Namazov säger att arbetet givit effekt. Aldrig tidigare har
den intellektuella azeriska eliten reagerat och protesterat som i dag.
Dessutom stärks oppositionella krafter när de ser att andra kan stå
emot regimens påtryckningar. Public Forum for Azerbaijan har också tagit fram ett dokument (charta) där man i sju steg talar om vad
32
som behöver göras för att Azerbajdzjan ska bli en demokrati.
Han förklarar att visst försöker regimen idka påtryckningar mot
honom och andra politiskt aktiva:
– Nyligen skulle vi arrangera en konferens för 150 deltagare. Två
timmar innan fick vi ett telefonsamtal från hotellet där vi skulle vara.
Man sa sig ha elproblem i lokalen vi hade hyrt och betalat för. Detta
är en internationell kedja med huvudkontor i Chicago. Vi fick ställa in
evenemanget. Nu har jag hört av mig till hotellet ett antal gånger för
att få en ny tid för evenemanget. Men man har inte kunnat hjälpa oss
… Får vi inte ett nytt datum snart så är det solklart att regimen utsatt
hotellet för påtryckningar.
Men är Azerbajdzjan verkligen moget för demokrati?
Frågan upprör Eldar Namazov. Han förklarar:
– Vi har haft kapitalism sedan oljeindustrin etablerades här på
1800-talet. Och den första parlamentariska republiken grundades
1918. Vi införde latinska bokstäver till och med före Turkiet och är
en nation med europeisk mentalitet. Det råder ingen tvekan om att
Azerbajdzjan vill tillhöra det demokratiska Europa.
33
Forfarande i dag utvinns olja på detta fält där bröderna Nobel arbetade fram till
nationaliseringen av deras bolag 1920.
Oljans välsignelse … och förbannelse
Det råder ingen tvekan om att ekonomiska förhållanden i allmänhet har
blivit bättre efter självständigheten 1991 – efter att först ha blivit sämre,
liksom i övriga tidigare sovjetrepubliker.
– Människor i väst förstår ofta inte fullt ut att det tar tid att bygga
ett demokratiskt styrelseskick och en fungerande marknadsekonomi.
Efter Sovjetunionens fall kunde exempelvis en fabrik se modern ut men
lyckades inte producera något vettigt eftersom den bara var en del av
ett system som omfattade flera länder som var beroende av varandra
för produktionen, förklarar Ambassadör Fikret Akcura, representant för
FN och UNDP (FN:s utvecklingsprogram) i Azerbajdzjan.
34
Ägare Azerbaijan International Operating Company 2007
Delägare
Ägande i %
BP (Storbritannien)
34,14
Unocal (USA)
10,28
State Oil Company (Azerb.)
10,00
INPEX (Japan)
10,00
Statoil (Norge)
8,56
Exxon Mobil (USA)
8,00
Turkish Petroleum (Turkiet)
6,75
Devon Energy (USA)
5,63
Itochu (Japan)
3,92
Amerada Hess (USA)
2,72
Källa: Azerbaijan since independence av Svante E Cornell
Azerbajdzjan får enligt överenskommelsen större och större del av omsättningen ju
längre tiden går. Det finns beräkningar som visar att Azerbajdzjan totalt kommer
att kunna tillgodoräkna sig 80 procent av vinsten och att man under åren 20052025 kommer att tjäna US $120 miljarder på gas och olja.
Industriproduktionen 1994 var bara 38 procent av vad den hade
varit 1990! Och hushållens inkomster var bara en bråkdel mot tidigare. Till detta ska läggas att det självständiga Azerbajdzjan ärvde en rad
miljökatastrofer till följd av en skoningslös industrialisering i socialismens namn.
Den azeriska oljeindustrin är en av världens äldsta. Det var här
som de svenska bröderna Nobel byggde upp ett oljeföretag som mot
slutet av 1800-talet kontrollerade hälften av den olja som utvanns i
Baku. Något som dock den ryska revolutionen satte stopp för – bolaget nationaliserades 1920. I dag utvinner man både gas och olja i
35
Azerbajdzjan. En industri som tog fart på allvar efter 1994 när man
sjösatte ”århundradets kontrakt”. Detta innebar att Azerbajdzjan och
ett konsortium av utländska oljebolag kom överens om oljeutvinning
i Kaspiska havet.
Det statliga oljebolaget SOCAR är i president Aliyevs hand. Och han
känner väl till verksamheten efter att tidigare ha varit vice vd för företaget.
Det är inte ovanligt att stora oljetillgångar, som innebär ett stort tillflöde till statskassan, tenderar att blockera nödvändiga reformer. Samtidigt göder en fylld kassakista korruption. Båda dessa dystra scenarier
tycks besannade i fallet Azerbajdzjan.
Men det finns ändå ljus i mörkret. 1999 bildades en statlig oljefond
(SOFAZ). Som mycket annat i Azerbajdzjan är denna fond direkt underställd presidenten. Något man för övrigt fått utstå internationell
kritik för. Men SOFAZ är annars en av de mest transparenta (www.oilfund.az) och minst korrupta institutionerna i Azerbajdzjan. Transparens
gäller dock bara de pengar som kommer in till fonden inte de summor
som avsätts till den azeriska statsbudgeten. Med pengar från fonden har
regeringen bland annat sett till att många internflyktingar (i dag cirka
600 000) från Nagorno-Karabachkonflikten fått någorlunda drägliga
boendeförhållanden. Pengar ska också ha gått till att förbättra bland annat vattenförsörjning och konstbevattning inom jordbruket.
er
ige
36,2
Sv
ge
36,9
Ty
sk
lan
d
a
37,2
No
r
37,5
Ko
re
e
an
kri
ke
rik
40,2
Fr
en
41,3
Ös
ter
n
41,4
Be
lgi
ba
er
br
or
St
42,0
Az
ita
nn
ie
jdz
jan
n
42,1
lie
44,0
Ita
45,8
US
A
et
Inkomstandel för de 20% högst avlönade
46,6
Ge
or
gie
n
48,9
Tu
rki
nd
48,9
Ry
ss
la
Ma
lay
sia
51,5
Källa: UNDP
36
Faktum är att inkomsterna från oljan och gasen givit Azerbajdzjan
en ypperlig chans att omdana samhället. Enligt uppgifter från IMF
(International Monetary Fund) har fattigdomen minskats från cirka 50
procent av befolkningen i början av 1990-talet. Till färre än 10 procent
i dag. Vad gäller inkomsternas fördelning så visar statistik dock att mellan 2005 och 2008 fick den femtedel av befolkningen som har högst
inkomster en ännu större andel av de totala inkomsterna i landet och
att de med lägst inkomst fick allt mindre andel.
Vi vet också att även om energisektorn står för en tredjedel av
landets BNP och 90 procent av exporten så svarar den bara för 1 procent (!) av sysselsättningen. Fortfarande i dag är närmare 40 procent
av befolkningen sysselsatt inom jordbruksproduktion. Och genomsnittslönen 2011 var cirka 425 manat (USD 553), enligt den azeriska
statistikmyndigheten. En vanlig lön inom den statliga sektorn är 600
manat. Den privata sektorn betalar något bättre. En lärare kan tjäna
mellan 120 och 500 manat i månaden.
Enligt Världsbanken har BNI (Gross National Income) per capita
ökat från USD 1 890 år 2006 till USD 5 330 fem år senare.
Vad finns det för planer på att diversifiera industrin och göra landet
mindre känsligt för energisektorns inverkan, frågar jag Ali Hasanov
hos president Aliyev. Han svarar att detta arbete redan är igång.
Inkomstandel för de 20% lägst avlönade
t
4,5
Ma
lay
sia
n
5,2
Tu
rki
e
5,3
or
gie
A
5,4
Ge
d
Ry
ss
lan
ita
6,0
or
br
Ita
lie
n
nn
ien
6,1
US
6,5
St
an
kri
ke
7,2
Fr
a
7,9
Ko
re
ba
jdz
jan
er
d
8,0
Az
en
8,5
Ty
sk
lan
e
rik
8,5
Be
lgi
er
ig
8,6
Ös
ter
e
9,1
Sv
No
rg
e
9,6
Källa: UNDP
37
– Vi har dragit ned något på oljeutvinningen – med 1,5 procent. Det
samma gäller gas. Medan tillväxten i den icke oljebaserade industrin
förra året ökade med 9 procent. Det handlar om kemisk industri, elektricitet (tidigare importerade vi en tredjedel av vår el från Ryssland nu
producerar vi mer än vi behöver), jordbruksprodukter och bilar.
Skillnaden i utvecklingen mellan stad och land är påtaglig i Azerbajdzjan. En stor del av landets produktion och befolkning är koncentrerad
till Baku.
– Inte alla infrastrukturförbättringar görs i Baku utan även på landsbygden.
Men att människor flyttar till storstäder är inte unikt för oss utan typiskt
för transitionsländer. I alla
tidigare sovjetrepubliker är
landsbygdsbefolkningen fattig och utanför storstäderna
råder det brist på vatten
och gas, vilket gör att folk
flyttar. På 1990-talet växte
befolkningen i Baku med
30-50 procent. Kriget med
Armenien innebar att människor tvingades lämna sina
hem. Men 1998 inleddes
en ny fas i utvecklingen. Vi
började förbättra de sociala
förhållandena ute i landet.
Nya jobb har också skapats
där, men det är svårt att
övertala människor att flytta
tillbaka [när de väl bosatt
Överallt i Baku ser man byggkranar och halvfärsig i städerna]. Vi har indiga hus. Husen ovan ska se ut som flammor och
fört ekonomiska morötter,
kallas rätt och slätt Flame Towers.
38
exempelvis högre löner för lärare och läkare på landsorten och detta har
givit positiva resultat. Nu byggs bland annat skolor. Dessutom fokuserar
regeringen på landsbygdpolitik, avslutar Ali Hasanov.
Dålig utbildning är ett stort problem
Fikret Akcura på FN menar att en av de bästa saker som sovjettiden
”lämnade kvar” var bra utbildning och sjukvård som vid den tiden “var
bättre än i många rika länder”.
– Men detta har förfallit efter självständigheten – vilket är vanligt i
CIS-länder (Commonwealth of Independent States; Ryssland m fl).
Azerbajdzjan har för avsikt att bygga ut den del av näringlivet som inte
baseras på olja och gas för att bli en konkurrenskraftig spelare på den
globala marknaden. Detta kräver en stor förändring inom utbildningssystemet så att arbetskraftens färdigheter motsvarar dagens krav.
I dag satsar den azeriska regeringen mindre på utbildning än vad
man gjorde 1999 och vid den tidpunkten hade andelen sjunkit betydligt sedan början av 1990-talet.
Fikret Akcura säger att “med tanke på oljefonden skulle man ha kunnat förvänta sig att utbildningssystemet hade förbättrats avsevärt vad
gäller närvaro, antalet elever som avslutar sin skolgång och kvalitet.
Men så är inte fallet. Resurser allokerade i budgeten eller som andel av
BNP är inte på de nivåer som behövs för detta”.
Han påpekar att grannlandet Georgien, som inte är lika rikt, ändå
avsätter mer till utbildning i sin budget.
Till problemet med utbildningens kvalitet ska läggas en omfattande
korruption där lärare och annan personal drygar ut sina magra löner med
mutor för att elever ska antas till en viss utbildning, få bra betyg, osv.
39
Fikret Akcura och Nato Alhazishvili menar att den azeriska regimen
under många år avsatt ”ganska liten” andel till sjukvård – lägre än genomsnittet för medelinkomstländer (dit Azerbajdzjan i dag räknas enligt FN).
– Som nation avsätter man cirka 6 procent av BNP till sjukvård, vilket
indikerar att befolkningen tvingas betala stora summor ur egen ficka för
att få vård. Och detta är en stor börda för mer utsatta grupper. Dessutom satsar regeringen mest på att förbättra infrastrukturen inom vården
[läs byggnader] samtidigt som det råder stor brist på kvalificerad personal inom vården – särskilt på landsbygden, säger Fikret Akcura.
Låga pensioner är en realitet i dagens Azerbajdzjan. Den azeriska
statistikmyndigheten anger motsvarigheten till folkpensionen (basdelen
av pensionen) för 2011 till 120 manat (USD 156). Och minimipensionen är 85 manat per månad.
De två FN-representanterna förklarar att FN har bistått regeringen
med att förbättra pensionssystemet. I dag får pensionärerna sina pensionen via e-kort, det vill säga att de kan ta ut pengarna i en bankomat.
Och pensionsbesked kan laddas ned från internet.
– När Sovjetunionen kollapsade raderades pensionsförmånerna ut i
flertalet CIS-länder och gjorde pensionärerna utfattiga, förklarar Fikret
Akcura.
– I Azerbajdzjan har dock regeringen avsatt en del av oljefonden för att
skapa ett fungerande pensionssystem. Detta är “en solskenshistoria” som bidrog till att minska fattigdomen i landet. Genomsnittspensionen är numera
186-217 manat (USD 242-282), beroende på hur många år man arbetat.
På frågan om man kan leva på minimipensionen som är 85 manat per
månad, svarar Nato Alhazishvili:
– Man lever inte bra på pensionen men man kan få mat för dagen.
40
Men det är inte bara dålig utbildning och låga pensioner som är ett
socialt problem i Azerbajdzjan. Tillgång till vatten och kvaliteten på
detta är också ett bekymmer och har så varit under många år.
Azerbajdzjan har en lång vattenlinje längs Kapiska havet och den
som besöker Baku kan flanera längs en vacker strandpromenad mitt
i staden. Det är här som man i dag i första hand utvinner olja medan
vatten till hushållen är ett stort bekymmer.
Vid självständigheten hade cirka 70 procent av den azeriska befolkningen tillgång till kvalitativt bra vatten. I dag är motsvarande siffra cirka 80 procent. Fortfarande finns det förorter till Baku där man
bara har vatten ”kanske från 7 till 11 på förmiddagen och så på kvällen
igen” berättar Nato Alhazishvili och tillägger att det största problemet
dock är kvaliteten. Sanitära anläggningar råder det också brist på, särskilt på landsbygden.
Kvinnors ställning
Kvinnor har haft rösträtt i Azerbajdzjan sedan 1918. Men fortfarande
i dag finns det få kvinnliga politiker – inga ministrar och endast drygt
15 procent av de 125 parlamentarikerna är kvinnor. Cirka 60 procent
av landets kvinnor är yrkesverksamma (labor participation).
Kvinnors ställning i det offentliga livet i Azerbajdzjan är svag, jämfört med i Sverige. Och i yrkeslivet är kvinnorna ofta verksamma inom
låglöneyrken. I den klassiska azeriska romanen Nino och Ali berättas
om så kallad brudkidnappning. Dessa kidnappningar lär förekomma
fortfarande i dag. Det handlar ofta om en grupp män, som tvingar in
en flicka i en bil, kör iväg och håller henne kvar under natten. När
flickan dagen efter kommer tillbaka till sin familj anses i regel skammen vara så stor att hon tvingas gifta sig med frörövaren, oavsett vad
41
som skett under natten (DN/Sveriges Radios Ekoredaktion).
Uråldriga traditioner samsas i det azeriska samhället med ett modernt
liv där kvinnor så långsamt intar sin rättmätiga plats.
– Den bästa undersökande journalistiken under de senaste två åren har
gjort av kvinnliga journalister, säger Xadica Ismayilova, på Radio Liberty.
Men, tillägger hon, kvinnor har också tjänat på korruptionen, det vill
säga kvinnor i presidentens familj.
– Presidentens fru är mycket aktiv i det offentliga livet. Hon är mer
populär än sin man. Men det finns få morötter för [vanliga] kvinnor att
delta. Och männen hjälper inte till med arbete i hemmet. Så är det över
hela Kaukasus.
Xadica Ismayilova tror att problemen kommer att bli än större i framtiden:
– Om tio år kommer vi att ha en grupp av välutbildade kvinnor och
samtidigt kvinnor som knappast alls fått någon utbildning. Har en
familj inte råd att sända alla barn till skolan så blir det sönerna som får
gå eftersom de ska försörja en familj i framtiden.
Särskilt på landsbygden håller föräldrar döttrar hemma från skolan
”eftersom man hört talas om våldtäkter och sexuella trakasserier utanför
skolorna”, förklarar Xadica Ismayilova. Hon menar att det är en feg
ursäkt.
– En del vill helt enkelt inte att flickorna ska vara tillsammans med
pojkar. Det beror delvis på religionen, delvis på traditioner i Kaukasus. Under sovjettiden tvingade staten människor att sända flickor till
skolan. Men nu måste man åtala föräldrar som tar barnen ur skolan.
Och det gör man inte.
En lösning kan vara att ha separata flick- och pojkskolor samt att til-
42
låta flickorna att bära huvudscarf, tror Xadica Ismayilova.
FN har bistått den azeriska regimen att införa en lag mot våld i hemmet. I dag har man projekt för kvinnor på landsbygden. Men, förklarar
flera azerer jag talat med, det sociala trycket är starkt att göra vad som
traditionellt förväntas av en flicka. Och till syvende och sidst är det
ofta frågan om vad som är tillgängligt, inte vad man skulle kunna eller
vilja bli.
Eurovision Song Contest
Det råder ingen tvekan om att Eurovision Song Contest är viktig för Azerbajdzjan och dess befolkning. Alla man talar med har
åsikter om festivalen. Och i princip alla ser fördelar med att människor – och framför allt journalister – från olika länder kommer
att besöka Baku i maj månad (semifinaler 22 och 24 maj samt final
lördagen den 26 maj).
42 länder deltar i denna årliga musikfestival. Så sent som i början
av mars månad var det 43 länder men grannlandet Armenien – som
Azerbajdzjan sedan årtionden har en konflikt med om området Nagorno-Karabach – meddelade då att man drog sig ur hela Eurovi-
43
sion Song Contest och med andra ord inte kommer att finnas på
plats i Baku.
– Vår befolkning är stolt över att ha vunnit Eurovision Song Contest och det är ett tecken på vårt stora intresse för musik. Dessutom
får vi tillfälle att visa upp vår kultur och vår gästfrihet. Tävlingen
tilltalar särskilt de unga i landet och 64 procent av befolkningen är
mellan 12 och 35 år. Våra ungdomar får träffa ungdomar från en rad
andra länder, säger Ali Hasanov, PR-ansvarig hos president Aliyev.
Festivalens slogan är ”Light your fire”. Vad innebär det?
– Det första intrycket av Azerbajdzjan ska vara att det är varmt och
gästvänligt. Eld symboliserar vår tillhörighet till historien, säger Ali
Hasanov.
Azerbajdzjan kallas ”eldens land” och redan från 400-talet finns
det texter där Baku omnämns som en plats med ”helig eld”. Besökare
under antiken kunde berätta om “en flamma från en klippa …”. Vad
som med största sannolikhet avses är brinnande gas. En inte helt
ovanlig företeelse i olje- och gasrika Azerbajdzjan.
Eld dyrkades under lång tid i Azerbajdzjan framför allt som en del av
Zoroastrismen. Zoroastrierna är kända för sin eldskult och sina eldstempel. De viktigaste riterna utförs av präster framför den heliga elden.
Fikret Akcura, FN:s och UNDP:s representant i Azerbajdzjan
säger att festivalen är viktig för den azeriska regimen som vill förbättra sin image utomlands och dessutom vill man visa för presumtiva
investerare att man klarar av säkerheten under ett så omfattande
evenemang som Eurovision Song Contest.
– Eurovision Song Contest kan även påverka azerernas syn på sitt eget
land så att man ser på det mer blidare ögon, tror Fikret Akcura och tillägger:
44
– Man vill visa att man står Europa nära.
Etibar Mammadov, NIPA, menar att festivalen erbjuder en chans
att ”öppna ett fönster mot väst”. Att detta är en chans att visa upp
de bra sidorna av Azerbajdzjan och dess kultur. ”Samtidigt kommer
alla att kunna se Azerbajdzjans problem.” Han hoppas på en mer
rättvisande bild av sitt hemland. Det samma gäller för Isa Gambar, partiledare för Musavat, som hoppas på en bättre image men
samtidigt säger att regimen måste släppa alla politiska fångar innan
festivalen går av stapeln:
– Vi kommer att göra vårt bästa för att alla politiska fångar ska släppas och att mötesfrihet ska gälla för alla. Får vi inte gehör för dessa
krav så innebär det att Eurovision Song Contest bara blir ett par dagar
med sång men i slutändan ett slag mot demokratin i Azerbajdzjan.
Det skulle betyda att president Aliejev lyckats imitera demokrati.
Traditionell azerisk musik spelas gärna i dag. Här en grupp musiker på en restaurang i Baku, januari 2012.
45
Xadica Ismayilova från Radio Liberty är inne på samma spår:
– Under Eurovision Song Contest kommer man att dansa på gatorna. Men var är mötesfriheten när en ungdomsgrupp som läser
böcker på gatan, för att motivera andra att läsa, skingras av polisen
och blir tillsagd att sluta läsa eftersom det strider mot den allmänna
ordningen!
Arenen där Eurovision Song Contest ska hållas ligger på en holme i Kaspiska
havet. Den ses längst till vänster i bilden och var fortfarande under byggnation när
fotot togs i månadsskiftet januari-februari 2012.
46
Denna rapport är författad av Elisabeth Precht, informationschef på
Jarl Hjalmarson Stiftelsen. Hon har under mer än 30 år arbetat som
journalist i Sverige, Centraleuropa och USA.
[email protected]
47
Jarl
Hjalmarson
Stiftelsen
grundades 1994 och har till uppgift att främja samverkan och
europeisk utveckling på frihetens, demokratins och marknadsekonomins grund. Detta sker genom upplysning och information
till politiska partier och organisationer om demokrati och europeisk integration.
De första åren koncentrerade Stiftelsen sin verksamhet främst till
länder i närområdet: Estland, Lettland, Litauen, Polen och S:t
Petersburg-området. Under senare år har verksamheten vidgats
till att även omfatta Azerbajdzjan, Ukraina, Vitryssland, Balkan,
Turkiet, Afrika och Latinamerika.
Verksamheten omfattar politiskt aktiva och fokuseras till kvinnor
och ungdomar, det vill säga de som inom några år kommer att
inneha betydelsefulla politiska positioner i sina respektive länder.
Arbetet finansieras i huvudsak av biståndsmyndigheten Sida som
en del av det partianknutna bistånd som ska »bistå i utvecklingen
av ett väl fungerande partiväsende i u-länder och länder i Centraloch Östeuropa i syfte att främja ett representativt demokratiskt
styrelseskick«.
Jarl Hjalmarson Stiftelsen
Box 2080
10312 Stockholm
tel 08 676 8000
www. hjalmarsonstiftelsen.se
48