Transcript här - Uppsala Politicesstuderande – UPS

POL
MAGASINET
NUMMER 3 2014
MÖTER:
KATARINA
BARRLING
REPOTAGE:
POLITISK IDENTITET
TOLERANS, MEN FÖR VEM?
ORDFÖRANDEN ORERAR
Kära politicesstudenter,
Det kan kännas svårt att hålla humöret uppe i dessa tider.
IS dödande i Irak och Syrien, svältkatastrof i Sydsudan
och ebolas okontrollerbara frammarsch är bara några
exempel. Dessutom går Uppsala mot kallare och mörkare
tider.
Men det är då som jag tycker det kan vara bra att påminna
sig själv om varför man pluggar det man gör. Nu har vi
säkert olika syften med vårt pluggeri här i Uppsala men jag
kan i alla fall delge mitt syfte. Jag går politicesprogrammet
för att jag vill jobba för en bättre värld. När jag då läser
nyheter om oroligheter i världen så tänker jag att jag
i framtiden kommer kunna hjälpa till på något hörn.
Kanske på ett av UNHCRs flyktingläger i Sudan, kanske
på Migrationsverket i Vänersborg. Vad det än blir så
känns det lite lättare att plugga till tentor med den tanken
i bakhuvudet.
I mörka tider gäller det även att grabba tag i saker som
känns viktigt och roligt. Till exempel Musikhjälpen. I år
ska UPS vara med och dra sitt strå till stacken för att samla
ihop pengar till kampen mot HIV, och vad är väl viktigare
än det. Häng med du också på insamlingen så kan vi
tillsammans bidra till en lite bättre värld.
Ansvarig utgivare
Kristin Åkerlund
Redaktör
Kristin Åkerlund
Redaktör
Sofie Lindqvist
Medverkande
Adam Kinnwall
Emilia Aro
2
Mirjam Hjertén
Elin Brorsson
Lovisa Ström
Saga Brors
Anna Järneteg
Alexandra Sjölin Falk
Rebecca Landquist
Freddie Hassellöv
Kristin Åkerlund
Erika Wallin
Sofie Lindqvist
Oscar Magnusson
Ludvig Broomé
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
REDAKTÖRERNA RALJERAR
I skrivande stund pågår fortfarande en ubåtsjakt utanför
Sveriges östkust, matbutikerna börjar stapla julmustflaskor
till vissas förtret och vintermörkret smyger sig så sakteligen
på utanför fönstret. Allt detta medan T3:orna sliter sitt hår
över statistikbegrepp och grupperna till mitterminsfesten
nyligen avslöjats. Det är mycket som händer, helt enkelt.
Säg då det som kan vara bättre för själen än en paus. Säg
då det som kan vara bättre för själen än att sätta sig ner
en stund med ett rykande färskt nummer av vår alldeles
egen tidning.
Detta nummer av Polmagasinet, som för övrigt är det
första med undertecknade på redaktörsposterna, är
fullspäckat av intressanta reportage och underhållande
reflektioner. Bland annat kan du läsa om hur nationslivet i
Uppsala såg ut i tidernas begynnelse (nåja…), om politiska
identiteter och den brist på tolerans de kan orsaka samt
om vilken toalett som faktiskt är att föredra när nöden
kräver ett besök mitt i plugget. Dessutom hittar du på sida
vilken en intervju med Katarina Barrling-Hermansson,
där hon reflekterar över den gångna valrörelsen.
Slutligen: tack, fantastiska redaktion, för ett otroligt arbete!
Kära läsare, se nu till att du får tag i ett nummer och läser
från pärm till pärm. Det blir kul!
Foto
Andreas Sundell
Adam Kinnwall
Elin Brorsson
Upplaga
250 exemplar
Tryckeri
Tregraf tryck,
Uddevalla
POLMAGASINET
är en politiskt obunden tidning av och för Uppsala
Politicesstuderande. Tidningen utkommer med fyra nummer per år.
polmagasinet@
uppsalapolitices.se
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
Anslagstavlan
4
Världsligt med PK
5
Recceundersökningen
Recentiorskrönikan
6-7
7
(S)polmagasinet testar: Toaletter
8-9
Nationsliv över tre generationer
10 - 11
Special: Politsik identitet
12-14
Tolerans. Men för vem?
Polmagasinet möter Barrling
Krönika: valvakan
16
Den politiska identiteten
17
14 - 16
Kultur
Recension - Turist
18
Rasifiering i film
19
Osynliga spår - övervakning via wifi 20 -21
Vad händer sedan? Ulrika Hertel
23
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
3
ANSLAGSTAVLAN
Äntligen blir statsen vår!
Snart omplaceras
nämligen juristerna. En
ombygnation av vår
kära statsvetenskapliga
institution kommer bland
annat att ge oss flera
nya föreläsningssalar
och ensamrätt på
mikrovågsugnarna.
UPS nya styrelse!
Bakre raden, från vänster:
Frans Vinsa Larsson, Sophie Käll Fenchel, Sofie Lindqvist,
Ellen Axenborg, Kristin Åkerlund, Karin Vikström, Marcus
Eriksson
Främre raden, från vänster:
Malin Hellström, Ulrika Sävje, Emma Johanesson, Clara
Engman, Amanda Ekenberg, Frida Gunnarsson, Sanna
Börjesson
Glöm inte att hålla utkik efter
Musikhjälpen-i-P3-blir-PK:s
olika
engagemang! Det blir kul!
Hallå eller! Erika Wallin
Text: Kristin Åkerlund
Du är en av dem som sitter i projektgruppen för
polkandarnas insamling till Musikhjälpen i P3. Vad är
Musikhjälpen i P3?
Musikhjälpen är en välgörenhetsinsamling som pågår under
en vecka i början av december, och har gjort så sedan 2008.
Målet med Musikhjälpen är att uppmärksamma och sprida
kunskap om en humanitär katastrof som ofta kommit i lite
skymundan. Tidigare år har Musikhjälpen samlat ihop pengar
för alla tjejers rätt till utbildning, alla barn i slummens rätt till
rent vatten och alla tjejers rätt att överleva sin graviditet. I år
ska vi hjälpa till att stoppa spridningen av HIV!
Varför vill ni driva detta projekt?
Jag, personligen, vill ju driva det för att jag är en P3-nörd de
lux extra allt. Musikhjälpen är fantastisk på det sätt att de
lyckas engagera alla. Till skillnad från andra insamlingar så blir
ditt bidrag och din delaktighet mer uppmärksammad och du
tillåts bli en tydlig del av något större. Musikhjälpen skapar en
gemenskap som sträcker sig över hela landet och mobiliserar
en folkfest! Vi vill driva detta för att vi anser oss ha de bästa
av förutsättningar för att göra detta storslaget! Pol kand har
4
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
alla komponenter som behövs och att detta initiativ inte tagits
tidigare förundrar oss. Kan vi acceptera att både jurister och
ekonomer visar ett större engagemang för humanitära frågor
än UPS? Svar: NEJ
Vad har du för förhoppningar?
Om man går in på initiativkartan kan man se hur mycket olika
studentorganisationer har lyckats samla in. Min uppskattning
är att vi som studentorganisation-som-engagerar-oss-förförsta-gången borde kunna samla ihop 20 000. Minst! Det
är ett högst rimligt mål. Men därutöver ser vi så mycket
fram emot att driva det här tillsammans. Att samla hela UPS
engagemang i en enda fråga kan bli både obeskrivligt och
oförglömligt!
Har du något tips till gemene pol kandare inför
insamlingen?
Få in P3 i din vardagliga rutin. Det är folkbildning och skratt
i ett. Alla mina PM-frågeställningar på Stats A inspirerades av
P3-dokumentärer.
VÄRLDSLIGT MED PK
Ida Vanhainen på utbyte i Beirut
Ysalaam 9allekum från Beirut!
Jag heter Ida Vanhainen och jag
befinner mig för närvarande på
utbyte i Beirut, Libanons huvudstad.
Beirut är en fantastisk och vansinnig
stad där sinnesintrycken stundtals är
bedövande: minareternas kall blandas
med
kyrkklockor,
medelhavsbris
blandas med lukten av färsk falafel och
bländande reklamskyltar trängs mellan
skotthål. Jag pluggar arabiska och politik
på American University of Beirut,
ett universitet med stort inflytande i
regionen, något som resulterar i ett
fascinerade spann av nationaliteter som
trängs på campus.
Kulturella blandningar är annars inget
man lider brist på i det lilla landet
Libanon där en imponerande mängd
religiösa och politiska grupper lever i
samexistens. I de svalkande bergen i
norr finner man maronitiska kristna
och Druzer, en timme bort i Sunnidominerade Tripoli vajar stundtals ISflaggor och två timmar senare tillbaka
i Beirut hittar man Shia-områden
kontrollerade av Hezbolla. Libanons
politik erbjuder även en del att bita i
för en polkandstudent, för närvarande
strejkar landets elverksarbetare, något
som på senaste tiden har resulterat
i en del spännande strömavbrott.
Landets utrikespolitiska situation med
grannländerna Syrien och Israel ska jag
inte ens ge mig in på.
Men trots hur saker ser ut på
papperet så går livet sin gilla gång
och Beirut tycks vara mer levande än
någonsin. Konserter, filmfestivaler
och fotoutställningar avlöser varandra
och gatorna i Mar Mikhael tycks aldrig
tömmas på minglande ungdomar.
Utbytet jag är på varar i 10 månader och
alla kostnader täcks av stipendiet vilket
är mer än välkommet då Beirut inte
alltid är så billigt som man förväntar sig.
Jag har nu varit här i sex veckor och jag
börjar sakteliga finna mig tillrätta. Jag
har blivit vän med såväl falafelkillen som
fiskargubben vid stranden, med andra
ord: jag stormtrivs. För er som funderar
på utbyte till ett arabisktalande land kan
jag varmt rekommendera Libanon och
AUB! Ni hittar mera information på
Internationella Kansliet under Erasmus
Mundus-utbyten, lycka till!
Elin Dellås på utbyte i Berlin
Blodet i mina ådror börjar sakta men
säkert ersättas med öl och kosten består
främst av currywurst och döner kebab.
Jag springer mellan engelska seminarier
om välfärdsstaten och föreläsningar på
tyska som jag förstår det mesta av, intalar
jag mig i alla fall. Några dagar in i plugget
(väldigt konstiga terminer här…) börjar
förvirringen sakta lägga sig och kärleken
till staden växer för varje dag.
Erasmustermin är ganska fantastiskt.
Man träffar nya människor varje dag och
glider omkring som en skön blandning
mellan turist och Berlinare. Den här
staden har det mesta, från mysiga
södercafeer till sunkiga ölhak, lyxiga
köpcentrum till slitna secondhand hål-iväggen, för att inte tala om en hel värld
av politisk historia. Jisses vad det är lätt
att fastna.
Här är det inget konstigt att träffa nya
kompisar på fyllekäkhaket och killar kan
faktiskt komma fram och snacka med
en utan sluga motiv. Är tur att pol kand
bara tillåter ett år av paus annars hade ni
nog inte sett mig på ett tag.
Puss och kram från er (snart)
ölmarinerade Berlin-korrespondent!
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
5
RECCEUNDERSÖKNINGEN
Text: Saga Brors och Lovisa Ström
”Fick en öl i källaren, svepte en på vinden, sjöng i en kör och sprang sen
halvnaken till Stocken. Minns inget.” Äntligen är årets recceundersökning här.
Nu, kära polkand-vänner, kommer
skeppet lastat med det som ni legat
sömnlösa över dag ut och dag in, i en
tid som känts som en evighet - vem är
den genomsnittliga pol kandaren bland
recentiorerna? Vad röstar hen på? Vem
hejar hen på i Paradise Hotel? Hen finns
mitt bland oss men är ändå omöjlig att
upptäcka.
Den genomsnittliga polkandreccen
2014 är en ung kvinna född 1994 från
Stockholm, som nu bor i Uppsala
där hon naturligtvis är med i Snerikes
nation. Hon är runt 170 cm lång och
pol kand är hennes första erfarenhet av
universitetsstudier efter ett sabbatsår.
Trots att hon är singel finns hon inte
på Tinder och har avstått från hångel
inom programmet, men smittad av
reccesjukan blev hon allt! Kanske är
det just därför hon inte hann med all
kurslitteratur i politisk teori - faktum
är att hon inte ens öppnade Staten.
Suck. På fritiden engagerar hon sig i
nationslivet och dricker öl ett par gånger
i veckan. Hon föredrar även Snerikes
6
framför Stocken; kanske för att hon är
allergisk mot ekonomer. På Snerikes
händer det nog ibland att hon ropar den
slagkraftiga frasen “Spela Shoreline”,
för det faller henne i smaken. Kanske
kan hon även skriksjunga med till Håkan
Hellström, som är född i vädurens tecken
precis som hon. Väduren är energisk,
utåtriktad och gillar utmaningar; tentan
måste alltså varit en dans på rosor? Hon
är passionerad och med hjärtat på rätta
stället, i vänstra delen av thorax för att
vara exakt. Apropå vänster röstade hon
på Feministiskt Initiativ i riksdagsvalet.
“6 % har, under sin
tid på programmet,
hånglat med någon
som heter Johan,
Jacob eller Jakob.”
Att genomföra årets recceundersökning
har varit svettigt, slitigt och en
ögonöppnare utan dess like - att bara 1
% av oss har anammat Håkan Juholts
civilstatus “kulbo” trots ett sossestöd
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
på 10 % väcker intressanta frågor.
Populärare var det att avstå från alla
mänskliga förhållanden och helt enkelt
svara att hjärtat tillhör akademin (10 %).
Vegetarianer och veganer utgör 15 %.
Då har den förvånande stora gruppen
som alltid är vegetarianer, förutom på
fyllan, exkluderats.
Trots bostadsbristen är det oväntat
många som bor i Uppsala. Grattis! En
styrkekram till er 7 % som svarat att
“det är komplicerat”. Detta kan dock
ha sin grund i att hela 21 % har bott
hos kursare eller faddrar som de knappt
kände. Fint med solidaritet, tycker vi.
Extra kul är det när ens spaningar
bekräftas; 6 % har, under sin tid på
programmet, hånglat med någon som
heter Johan, Jacob eller Jakob. En annan
lycklig skara är de 5 % som matchat med
någon från programmet på Tinder.
För att klara av plugget på pol kand
krävs lite mer energi än på vanliga,
dödliga program. Kanske är det därför
9 % har “lånat” kaffe på Norrlands, och
22 % trodde att det var fri påtår.
Polkandstudentes bekännelser
Den genomsnittliga pol
kandaren kommer från
Stockholm och det
märks tydligen:
“Jag fick höra att jag
pratade
så
mycket
stockholmska att jag lät
som en röv.”
“Vid ett tillfälle började
alla runt mig mässa
“SKATT ÄR STÖLD” i kör.
Milt förbryllad såg jag mig
omkring och insåg att jag
av misstag hamnat på
ekonomernas nollning.
Jag avlägsnade mig
försiktigt från platsen.”
“Jag gav upp min avgjort
fula utklädnad efter ett
par dagar när en fellow
recce trodde att det var
mina vanliga kläder och
att jag brukade se ut så
till vardags. Mitt vanligen
ganska välklädda ego
“Walk of shame i tog sig en törn.”
“Bajjade
på
mig
i
sängkläderna.
Dagen
Ekeby… Har inte tvättat
efter togafesten.”
sovsäcken än.”
En hejdundrande inspark och en misslyckad superskurk
Av: Mirjam Hjertén
sin skurkiga identitet). Måhända skulle
Björnligan inte hamna längst upp i skurkhierarkin, men vad gjorde väl det? De
var väl också lite coola, eller hur?
En förmiddag i Universitetshuset fick en
helt vanlig tjej reda på att hon i en vecka
framåt skulle få kasta av sig sin gamla
identitet, och istället bli superskurk. Där
och då hade hon ingen aning om hur
mycket skoj den veckan skulle innebära,
men framförallt så hade hon ingen aning om hur man egentligen var en superskurk. Det blev en lång dag av funderingar. Vilken skurkig identitet skulle hon
egentligen välja för sitt nya liv? Vilken
superskurk var egentligen den bästa?
Men när superskurken på eftermiddagen skulle försöka skriva in sig på nation
och därmed blev sen till Myrorna blev
det inget överlagt beslut utan ett i panik när hon slutligen ingick i det hemliga
brödraskapet av superskurkar. En röd
tjocktröja som var lite för liten och ett
svart tygstycke hann hon rycka åt sig
(och av någon anledning betala för, trots
“Skulle inte en skurk
vara en sådan som
bara ville stjäla och
ljuga, och som inte
brydde sig om andra? Som rent av
hatade andra människor?”
Veckan gick och superskurken funderade på vad det egentligen innebar att
vara skurk och om hon själv och hennes
kumpaner egentligen passade in på den
beskrivningen. Skulle inte en skurk vara
en sådan som bara ville stjäla och ljuga,
och som inte brydde sig om andra? Som
rentav hatade andra människor? Det
passade ju inte in på människorna runtomkring henne och inte på henne själv
heller.
Hur skurkigt var det egentligen att gå
runt med vattenpistoler och spruta på
de andra lagen i smyg? Hur skurkigt var
det egentligen att festa loss med alla andra pol kandare varje kväll, och att låta
gudarna täcka en i glitter vid ingången
till Göteborgs nation? Hur skurkigt var
det egentligen att på filmkväll kolla på
Seven (för att det är ju en skurkig film)
och sedan spurtcykla hem i natten och
kolla sig paranoid över axeln (en riktig
superskurk är väl aldrig rädd?) vid backen upp mot Flogsta?
Så när veckan led mot sitt slut hade superskurken insett att hon nog egentligen
var en fruktansvärt misslyckad superskurk. Hon gillade ju alla pol kandarna
alldeles förträffligt mycket, och ville
vare sig lura dem på alla pengar de ägde
eller kidnappa 101 stycken av dem för
att göra en jacka. Men, vad gjorde väl
det när hon hade fått kicka igång livet
i Uppsala på ett sådant fantastiskt sätt,
med en grupp av inte-så-skurkiga skurkar och annat fantastiskt folk? I slutändan
gjorde det inte så mycket att lämna livet
som superskurk bakom sig, och kliva in i
det som Uppsalastudent istället.
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
7
(S)POLMAGASINET TESTAR
TOALETTER
Text: Adam Kinnwall, Freddie Hassellöv, Mirjam Hjertén & Elin Brorsson
Polmagasinet gav sig ut i vårt kära Uppsala för att testa, ja du läste rätt, toaletter.
Vilken är mysigast (kan en allmän toalett vara mysig?), vilken är fräschast
(kan en allmän toalett vara fräsch?) och vilken toalett har egentligen den
bästa selfiespegeln (är allmänna toaletter egentligen till för någonting annat än
att ta selfies?)? Ett högst seriöst och samtidigt oändligt viktigt Polmagasinet
testar-reportage. För ni visste väl att en människa, enligt en säker källa (läs:
Flashback), tillbringar cirka 1,5 % av sitt liv på toaletten?
Västgöta –
Den politiskt korrekta toaletten
Som pol kand-studerande kan det ju vara bra att veta vilken toalett
som är mest PK. I dagens samhälle finns det faktiskt möjligheter
att inte behöva erkänna sig till en speciell könstillhörighet. Så
fort blåsan blir full försvinner dock de möjligheterna och man
blir genast tvingad till att underkasta sig den förstoppade värld
som kill- eller tjejtoaletterna representerar. VG har lösningen!
Tack vare två upplysande skyltar kan även de könsneutrala
uträtta sina behov utan att göra avkall på sina övertygelser.
Toaletten i sig är också en trevlig upplevelse. Mysig och fint
pyntad med tjusig soffa och blomsterarrangemang. Båsen är i
minsta laget, men de som inte vill avsluta sina trevliga samtal
bara för att gå på toa kan glädja sig över att det i alla fall är
väldigt lyhört mellan dem. För de som inte vill vara så högljudda
på toaletten rekommenderas att lägga lite papper i stolen innan
de gör detsamma med kabeln.
Det bästa med VG:s faciliteter är selfiespegeln. Om du är trött
på att i ogenerösa småspeglar behöva bestämma vilken del av
din kropp som ser bäst ut ska du bege dig till VG. Här är det
helkroppsselfie som gäller, eller varför inte en wefie?
Mysfaktor: 4 av 5
Fräschhet: 4 av 5
Selfiespegel: 5 av 5
8
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
Värmlands –
Den sociala toaletten
I toalettkön till tjejtoaletten diskuteras allt. Hur ska jag formulera
frågeställningen till mitt PM, vilket är det bästa receptet på
vegetarisk lasagne och vad hände egentligen i senaste avsnittet
av Paradise Hotel? Vill du inte avsluta samtalet eller har du
kanske precis blivit spolad och känner att en sekund utan din
vän skulle vara förödande? Lugn. En våning ner på Värmlands
nation finns lösningen: toalettbåset med två toaletter.
Selfiespegeln sitter rätt offentligt så om du vill posea i din
ensamhet så kanske inte detta är din toalett, men det är väl
bara att bjuda in bruden bredvid till en wefie (grupp-selfie).
Lovar att det kommer bli en likeraket på Instagram. För jag
menar, ju fler desto bättre.
Mysfaktor: 4 av 5
Fräschhet: 3 av 5
Selfiespegel: 3 av 5
Orvars herrtoalett Vad i allsin dar!?
Orvars herrtoalett, belägen längst in på Orvars, är en
minst sagt märklig varelse i vår värld av vattenklosetter.
Här slänger man allt vad konventioner heter all världens
väg. Ett rum, en pissoar är det som gäller. Här kan du
minsann inte snacka med någon, bara glo in i väggen
tills du är färdig. Varför man gjort så här kan vi bara
spekulera i, men vi gissar att det här minst sagt ”speciella”
konceptet förmodligen utformats av en något asocial
individ. När chocken över denna märklighet väl lagt
sig lånar sig avskildheten faktiskt bra till selfie-tagande,
så att du kan dokumentera din förvirring! Överlag ett
tappert försök till förnyelse, men det landar på 2,5
av 5 toaborstar. Kreativt i teorin, dassigt i praktiken.
Har du en märklig pissoar i din närhet? Hashtaga
#pissoarperspektiv på Instagram och hjälp oss att bättre
kartlägga Pissoarsverige!
Mysfaktor: 2 av 5
Fräschhet: 3 av 5
Selfiespegel: 3 av 5
Carolina Rediviva Budskapens toalett
Carros
bekvämlighetsfaciliteter
bjuder på en litterär odyssé som
inte
lämnar
någon
oberörd.
Toalettens avskilda vrå har gett
studenter tillfälle att dela sina innersta
tankar där triviala ämnen spolas till
förmån för de riktigt stora tänkarna och
varje bås bjuder på sitt specifika tema.
Det första båset går under rojalistiska
förtecken där farao Ramses den andre
hyllas och Tengils världsherravälde
förespråkas
flitigt.
De
litterära
utläggningarna i bås nummer två
kretsar kring suspekta smulor som
verkar ha inverkan på liv och död. Bås
nummer tre är tillägnat skogens konung.
Älgarna verkar utifrån budskapen
planera revolution med ödesdigra
konsekvenser
för
mänskligheten.
De köttsliga behoven framträder dock
i allt högre grad i bås nummer fyra där
det klart och tydligt framgår vad som
sker när man hänger sig åt privata och
mindre rumsrena tillfredställanden.
Känner du dig nödig att manifestera
dina innersta tankar finns alltid Carros
kaklade väggar där för dig!
Mysfaktor: 2 av 5
Fräschhet: 4 av 5
Selfiespegel: 1 av 5
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
9
NATIONSLIV
ÖVER TRE GENERATIONER
Text: Oscar Magnusson, Erika Wallin och Sofie Lindqvist
Som studenter i Uppsala är det inte sällan vi stöter på uttryck som ”så har man
alltid gjort”, ”så har det varit hur länge som helst” och ”det är tradition”, inte
minst inom nationslivet. Detta väcker frågan om hur traditionsbundet Uppsalas
studentliv egentligen är?
År 1949 flyttade Margareta Thuresson
till Uppsala från Örebrotrakten efter att
ha blivit antagen till lärarprogrammet.
Under sin studietid träffade hon John
Lindqvist, som studerade till läkare i
samma stad. Idag är de gifta sedan drygt
60 år, Margareta heter numera även hon
Lindqvist och de har både barn, barnbarn
och barnbarnsbarn tillsammans.
38 år senare, år 1982, anlände Olle
Axenborg till Uppsala. 3 år senare
lämnade han staden med en filosofie
ekonomiexamen. Under tiden som han
beskriver som en av de bästa i hans liv fick
han några av sitt livs mest spektakulära
minnen. Idag har Olle en dotter som
pluggar på samma universitet som han
själv gjorde för snart 30 år sedan.
Polmagasinet har fått träffa Margareta
och Olle för att diskutera hur livet inom
nationerna såg ut på deras tid. Skulle de
känna igen sig i Uppsala idag?
10
I vilka nationer var ni medlemmar?
Fanns det några stereotyper inom de
olika nationerna?
Margareta svarar: “Jag var med i
Södermanland-Nerikes nation. Men
jag kan inte minnas att det fanns några
stereotyper. Eftersom vi kom från
frikyrkomiljö, höll vi dock mest till på
Waldenströmska studenthemmet [där
de båda också bodde, reds. anm]. Det
var ett nyktert alternativ till nationslivet.
Men vi firade i stort sett samma fester
och skålade då i lingondricka!”
Även Olle var medlem i Snerikes.
“På Snerikes tvingades man ha en
tillhörighet för att faktiskt få vara
med. Det drevs ännu hårdare då än
det verkar göra nu. Jag visade upp att
jag var född i Sörmland, och min att
pappa var född i Eskilstuna”, säger
han. “Det fanns väldigt mycket roliga
föreningar och aktiviteter. Vi hade till
exempel liftartävling. Det gick ut på att
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
ta sig snabbast, i par om två och gärna
utklädd, till en ort som kunde ligga 20
till 25 mil bort.”
“Men vi firade i stort
sett samma fester
och skålade då i
lingondricka!”
Både på 1940- och 1980-talet var
medlemskapet obligatoriskt för att få
rätt att studera. På Margaretas tid gick
det dessutom inte för sig att välja nation
utifrån intresse - mysigast fika, snabbast
bostadskö eller bäst fest - eftersom alla
nationer då hade anknytningskrav.
Precis som idag stod då tretton nationer
till buds för Uppsalas studenter. Dock
fanns mellan 1964 och 2010 ännu en
nation som erbjöd studenterna en
möjlighet att kringgå nationsobligatoriet,
dessutom utan anknytningskrav: “Det
fanns någon som kallades Skåneland för
den snåle, som var en konstruktion för
den som ville spara in”, säger Olle. “Det
var liksom en funktion som gjorde att du
kunde plugga i Uppsala. Därmed blev
du med i studentkåren och du kunde få
CSN. Men nationen fanns mest som en
slags postbox. Det var för den som inte
ville engagera sig desto mer.”
Fanns det stående inslag på
nationerna under veckorna? Vilka
var höjdpunkterna under året?
“Nej, jag tror inte att några stående inslag
förkom då. Det var mer i samband med
högtider som man gick på nation. Sista
april var det såklart väldiga fester på alla
nationer”, säger Margareta.
“Det var Snerikes på tisdagar, sedan
tror jag att man var på Stockholms på
torsdagar”, säger Olle. “Sedan var vi en
del fredagskvällar på Göteborgs. Innan
sociala medier visste man ungefär vilka
som gillade vilken typ av kvällar, så då
kunde man dra iväg till Stockholms eller
Göteborgs och då träffade man ofta
dem som man ville träffa. Jag blev aktiv
i Snerikes för det var stället där man
kunde gå och ta en öl eller läskeblask,
och de hade många aktiviteter”.
Som en av årets höjdpunkter
berättar både Margareta och Olle om
recentiorsgasquen, då alla nykomlingar
hälsades välkomna till Uppsala. Sedan
kom gåsmiddagen i november.
“Dessemellan förkom diverse spex”,
berättar Margareta. “På Waldenströmska
studenthemmet spelades vid ett tillfälle
pjäsen The Merry Wives of Windsor
med manlig rollbesättning, iförda
studenthemmets gardiner, till husmors
stora förtrytelse. John spelade en av
huvudrollerna.”
Nuförtiden kan den sista helgen i april
utan tvivel räknas som en av de absolut
största festligheterna under året. Till
dagens firande av Valborgsmässoafton
vallfärdar ungdomar från hela Sverige för
att fira in skvalborg, kvalborg, valborg
och finalborg, höra rektorstalet från
Carolina Rediviva och se forsränningen
i Fyrisån. Margareta vittnar om att sista
april var stort även på hennes tid.
”Nu låter det som
att man anpassar
tentaprogram
efter
valborg. Man kanske
laddade igång lite
grann den 29e på
kvällen, men det
kunde mycket väl
vara en tenta på
måndagen efter. Det
var inte mer än så.”
80-talets Valborg var dock inte alls
lika storslaget som idag. “Vårbalen var
dåtidens tyngsta”, berättar Olle om
nationsårets högtider. ”Nu låter det som
att man anpassar tentaprogram efter
valborg. Man kanske laddade igång lite
grann den 29e på kvällen, men det kunde
mycket väl vara en tenta på måndagen
efter. Det var inte mer än så.”
Både högtider och vardag förknippas
idag för en Uppsalastudent till stor del
med alkoholkonsumtion. För de flesta
studenter är, förutom biblioteket och
föreläsningssalarna, Systembolaget en
av de mest välbesökta platserna. Att
gå ut på nation mitt i veckan, antingen
för att dansa till stängning eller bara för
att ta en öl med vänner, är mer regel än
undantag. Denna avslappnade inställning
till alkoholkonsumtion har dock kanske
inte alltid präglat nationslivet i Uppsala.
Drack man som student på
1940-talet?
“Absolut att man gjorde det”, berättar
Margareta. “Men vi var inte på nationerna
och drack någonting, eftersom vi var i
princip helnyktra.”
Olle berättar om en betydligt mer
restriktiv inställning under 80-talet än
idag: “Jag uppfattar det som att man
var återhållsam i alkoholkonsumtionen.
Det var lite gammaldags, man drack på
helgerna. Det var rätt mycket läsk på
nationerna! ”Gammelläsk”, Schweppes
och sådant där. Jag uppfattar det som
att trösklarna [alkoholtrösklarna reds.
anm] har sänkts. Det var mer gamla
bondesamhällsdrickande då.”
Både Margareta och Olle upplever att
det var betydligt större fokus på själva
studierna under deras tid i Uppsala
än det är idag. För en student år 2014
är det en högst rimlig prioritering att
gå ut och festa på en vardagskväll,
även om det medför betydligt
försämrad perceptionsförmåga under
08.15-föreläsningen morgonen därpå.
Konkurrensen mellan nationslivets
höjdpunkter har under årens lopp varit
hård och vi kan spåra vår tids mest
betydelsefulla studenttraditioner hela 70
år tillbaka i tiden. Vi inser att vårbalen
idag kanske fått se sig besegrad av det
- för den utomstående - besinningslösa
festandet till Valborgs ära, som öppnat
dörrarna mot allmänheten och numera
lockar studenter och icke-studenter i
tusental från Sveriges alla hörn.
“Vi inser att vårbalen
idag kanske fått
se sig besegrad av
det besinningslösa
festandet till Valborgs
ära.”
Det går alltså att konstatera att Uppsalas
nationer under 1900-talet i princip har
fyllt samma funktion och erbjudit samma
aktiviteter som idag. Det råder inga tvivel
om att Uppsala är en traditionsbunden
studentstad, då tämligen lite skiljer vår
studentvardag från Margaretas och
Olles. Den största skillnaden tycks vara
att studentlivets intensitet och omfång
under årens lopp bara ökat och ökat.
Mer dans, mer fest och mer alkohol
tycks vara det genomgående mönstret
i nationslivets utveckling. Hur dekadent
vardagen för en student i Uppsala
kommer vara om 100 år törs vi knappast
spekulera i.
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
11
DE OSYNLIGA
VÄLJARNA
Politisk identitet är inte allltid att stolt sätta en pin på kavajslaget.
Vad händer med politiken när den inte accepteras? Och vad
händer då med demokratin? Men framförallt, vad händer med väljarna?
12
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
TOLERANS,
MEN FÖR VEM?
Text: Ludvig Broomé
Hur hade du reagerat om du fick reda på att någon du känner röstar på
Sverigedemokraterna? Jag utgår från att du inte röstar på dem själv, vi går ju
trots allt pol kand. Här har vi alla de rätta åsikterna. De där 13 procenten, det är
andra människor, någon annanstans i Sverige. Det senare är i någon mening
förstås sant, SD:s stöd är starkast på landsbygden och svagast i storstäderna.
Men med tanke på landsbygdens avbefolkning är det svårt att klämma in drygt
800 000 SD-väljare där, även om många i sinnet gör sitt bästa. Sannolikt känner
du flera personer som röstar på Sverigedemokraterna. Mindre sannolikt vet du
vilka de är. Kanske för att vi behöver bli bättre på att hantera åsikter andra än
de egna förs fram?
Det är värt att fundera över en politisk
diskussions betydelse. I diskussionen
tvingas vi formulera våra åsikter i ord
och testa om de håller mot andras.
Envisa som vi är blir vi kanske inte
så lätt övertalade av motståndaren,
men det finns ett viktigt syfte ändå.
Gemensamma kontaktytor uppstår
där det tidigare bara funnits konflikt.
Samtal med oliktänkande motverkar vår
osvikliga benägenhet att se världen som
svart och vit.
De bästa diskussionerna är oftast de som
rör upp känslor. Ett visst mått av känslor
i politiken är något positivt. Politikens
själva livselixir är en vän-fiendedistinktion kring vilken engagemang
skapas och befästs. I demokratins arena
är spelreglerna dock tydliga. Här besegras
motståndaren genom debatter och
omröstningar. Inte genom gatustrider
och utfrysning. Motståndaren blir
legitim eftersom den också agerar inom
demokratins ramverk.
Skulle man beskriva den genomsnittliga
pol kand-eleven ligger Emma ganska
nära till hands. Ung tjej från ett
storstadsområde med högutbildade
föräldrar och stort samhällsintresse. Att
Emma tycker om politiska diskussioner
märks tydligt när vi skriver med varandra.
Många diskussioner blir det dock inte
för Emma nuförtiden. I alla fall inte
utanför nätanonymitetens trygga sfär.
Ni förstår säkert varför. Emma är
Sverigedemokrat, men vågar inte vara
öppen med det på programmet. Det
skulle utan tvekan brännmärka henne.
En politicesstuderande persona non
grata. Ändå går Emma med på att träffa
mig över en kaffe för att prata lite politik.
Kvällen innan vi ska ses på lämnar hon
dock återbud.
– Tyvärr måste jag avböja. Jag vill inte
riskera mina vänner och jobb för ett
reportage.
Tiden när Emma var öppen med sin
åsikt har satt djupa spår. Hon var
med och kampanjade för SD i förra
valrörelsen. Då blev hon spottad på och
fick glassplitter kastat över sig. Värst var
dock de vänner hon tappade när hon
’kom ut’.
– Många som jag känt sen länge sa upp
bekantskapen när de fick veta. Frågade
mig inte varför eller vad jag tyckte. Bara
”Hejdå”. En vän jag känt sedan vi var sju
år sa upp vänskapen över en natt. Det
gjorde väldigt ont.
Vi bestämmer oss för att genomföra
intervjun över nätet istället. Jag frågar
Emma om erfarenheterna stärkt eller
försvagat viljan att öppet engagera sig
för partiet.
– Mina åsikter har inte ändrats. De har
stärkts. Men jag känner stor oro för att
engagera mig. Jag önskar jag vågade göra
mer. Jag undviker helst att uttrycka SDsympatier överhuvudtaget numera.
“Tyvärr måste jag
avböja. Jag vill inte
riskera mina vänner
och jobb för ett
reportage.”
Genom det andra tangentbordet träder
en politiskt engagerad och kunnig person
fram. Svaren på mina frågor kommer
snabbt och är precist formulerade. SD:s
framgångar tror hon kan förklaras av
Chantal Mouffes teori, den om hur
de etablerade partiernas kamp om
mittenväljarna bereder utrymme på
flankerna. Särskilt långt ut på kanten vill
Emma dock inte placera sig. Strax höger
om mitten på en skala. Det stämmer väl
överens med hur den genomsnittliga
SD-väljaren ser sig själv (Sannerstedt,
2014).
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
13
Men för Emma är SD förstås inte
främst ett val på höger/vänster-skalan.
Invandringen fäller avgörandet. Emma
är själv uppvuxen i ett av de områdena vi
ofta associerar med stor invandring. Hon
är noga med att poängtera att hennes
ställningstagande inte har med någon
personlig incident att göra, utan bottnar
i en helhetssyn på invandringspolitiken.
Problemet, menar hon, är att de som
kommer hit inte ges någon chans att
integreras om de endast umgås med
andra invandrare. Det är inte rättvist att
ta hit massa människor utan att ge dem
en ärlig chans att etablera sig.
spelberoende, som de släppte mindre än
en vecka innan det senaste valet. Ekots
tajming var lite för bra, menar Emma.
– Om det bara handlade om att granska
hade man kunnat publicera när man fick
reda på det. Men så nära inpå valet, då
är intentionen att skada. SD är hårdare
granskat än de övriga partierna, det
står jag för. Den hårdare granskningen
gör just också att SD-sympatisörer får
lägre förtroende för vanlig media och
ignorerar det som står. Media ska ge
information så folket kan bilda sina egna
uppfattningar, inte bestämma vad folk
ska tycka.
Förut gillade hon Folkpartiet, eftersom
de ville villkora svenskt medborgarskap
med språkkrav. Men inför förra
valet började hon intressera sig för
Sverigedemokraterna.
Det låga förtroendet för vanliga medier
menar Emma har förpassat sympatisörer
till andra informationskällor, som sajten
Avpixlat. Avpixlat har genom åren gjort
sig känd som den organiserade rasismens
spjutspets, den ena publiceringen
mer hårresande än den andra. Emma
medger att mycket som skrivs där är fel,
men tycker trots det att sajten fyller en
funktion.
– Jag tycker Avpixlat är viktig som
alternativmedia, det är ju där diskussioner
sker.
– Det var mobbningen av partiet som
fick mig att vilja läsa på vad de verkligen
stod för, politiken som fick mig att gå
med.
Med mobbningen av partiet menar
Emma att SD särbehandlas negativt
i medierna. En retorik som klingar
bekant med partiets företrädare. Hon tar
upp Ekots nyhet om Jimmie Åkessons
SD är ett problem som måste hanteras.
Hanteringen har gått sådär. SD har
fördubblat sitt stöd fyra riksdagsval i rad.
Från 1,4 till 2,9 till 5,7 och nu 12,9 %.
En kanske ännu intressantare siffra är
att 44 % av Sveriges befolkning tycker
att vi tagit emot för många invandrare
(SIFO, 2014). SD har med andra ord
tillväxtpotential.
Allt det här får mig att tänka på ett sms jag
fick av en vän i våras. Det var från Alva,
en annan elev här på programmet. Hon
hade precis varit ute med hunden. Sms:et
lyder exakt så här: ”OMG övertalade just
en sverigedemokrat i hundrastgården att
rösta på sossarna”
Tror ni hon gjorde det genom att
brännmärka honom som rasist? Nä.
Den indignerade ryggmärgsmoralismen,
vanligt förekommande här på pol
kand, brukar ju faktiskt inte funka så
bra. Istället använde hon det viktigaste
verktyget en statsvetare har. Den
politiska diskussionen.
Etablissemanget verkar enigt om att
Emma heter egentligen något annat.
POLMAGASINET MÖTER:
KATARINA BARRLING
Text: Freddie Hassellöv och Kristin Åkerlund
Vissa känner igen henne från föreläsningssalarna i Universitetshuset, andra från
i SVT-studion. Polmagasinet har fått den stora äran att få träffa statsvetaren
och forskaren Katarina Barrling. Allas vår favoritstatsvetare.
Hur ser du på ditt eget, och statsvetares i allmänhet,
arbete under den här valrörelsen?
Journalister har ett obegripligt stort behov av statsvetare för
tillfället, skulle jag vilja säga. Egentligen skulle man behöva
vända sig till andra akademiker och sakkunniga. Problemet är
också att det blir en väldigt begränsad krets statsvetare vilket
bidrar till ett väldig snävt perspektiv på vad statsvetenskap är.
Det handlar ofta om lösryckta, rent spekulativa frågor som
de själva egentligen är mycket bättre på att kommentera än vi
statsvetare. Det gör att statsvetarna kan ge väldigt allmänna
svar och bekräfta bilden av politik som ett spel, även om vi är
tränade att se den som en process.
SVT
14
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
Problemet är ju bara att man måste ha
följa den politiska situationen väl för att
kunna kommentera den som ett spel. I
och med att jag haft det här avtalet med
SVT så har jag följt dagspolitiken väldigt
noga, men vi kanske inte alltid tittar på
Agenda! Vi är inte alltid de bäst lämpade.
Istället använder de statsvetare för att ge
extra tyngd till sina texter. Detta gäller
ju såklart inte alla, jag vill absolut inte
dra alla över en kam. Genom att uttala
oss om saker som vi egentligen inte
har någon koll på undergräver vi vårt
förtroende, så i långa loppet tror jag att
det kommer vara förödande. Det blir för
mycket av att statsvetare bara löst tycker
saker.
“Journalister har
ett obegripligt stort
behov av statsvetare
för tillfället. Jag tackar
faktiskt nej till nästan
allt”
Jag är ju en del av detta, men jag försöker
vara restriktiv med vad jag tackar ja till.
Jag tackar faktiskt nej till nästan allt.
Skulle du säga att debattklimatet
under
denna
valrörelse
varit
ohederligt?
Nu ska jag verkligen betona att det här
rör saker jag inte har forskat om, men
läser vi historiska studier av valrörelser
så ser vi att det här med otrevlig ton i
val, och att valrörelser spetsar till, det har
förekommit så länge vi kan överblicka
och känna till. Att elaka personpåhopp
förekommer och att man är intellektuellt
ohederlig i valrörelser är inget nytt.
Den här välrörelsen handlade ju mycket
om regeringsalternativ. Sakfrågorna
tenderade att komma i skymundan av
frågan om hu regeringen skulle se ut.
Och det är ju inte så att det är irrelevant
för väljarna att veta det, det påverkar
ju såklart politikens inriktning, men
samtidigt kan man säga att det är synd
om det helt tar över.
Hur viktigt är det med partipolitisk
identitet? Hur påverkade det den här
valrörelsen?
Än en gång, detta är också en fråga som
jag inte bör dra för långtgående slutsatser.
Det finns ju vissa partier som klassas
som moderna, till exempel Feministiskt
Initiativ och Miljöpartiet som lockar
många unga väljare. Även Folkpartiet
hade den där rollen förr. De är lite goda
och lite fina och vill man uppstå som en
upplyst och god människa så röstar man
på de här partierna. Jag är partipolitiskt
obunden så jag har inga synpunkter så,
men jag undrar hur många det är som
röstar på F! och MP som faktiskt har läst
deras partiprogram, som egentligen är
ganska radikala.
Mitt intryck som privatperson är att det
är väldigt viktigt med identitet för vissa
partier. Vem man vill vara och framställa
sig som. Vem vill man vara och vad vill
man visa upp för bild av sig själv?
Det är också intressant om man ser
till
opinionsundersökningarna
där
partier som till exempel F! tenderar
att vara tämligen överskattade. Just
för att många säger att de röstar på
dem, utan att de faktiskt gör det.
Med Sverigedemokraterna gäller av
samma anledning alltid det omvända.
Det anses inte som fint att rösta på
Sverigedemokraterna och därför finns
det de som röstar i smyg. Det är inget
man skryter med, som man gör om man
röstar på Miljöpartiet eller F!.
Man talar ofta om postmaterialism
när man talar om F! och MP. Skulle du
säga att det är en väldigt signifikativ
del av partiet?
Ja, det skulle jag verkligen säga. Man
står över det här enkla, banala och
materiella som bröd på bordet och krig
och kanoner. I Sverige har vi det idag
väldigt bra och vi har levt utan krig
väldigt länge. Man kan ju fundera över
vad det innebär att bo i en värld där
osäkerheten gör sig påmind med stora
flyktingströmmar, hot från Ryssland och
Ebolas frammarsch. Den här typen av
direkta hot är i hög grad materialistiska.
Miljöpartiet och Sverigedemokraterna
är två sidor av samma mynt kan man
säga, där båda säger sig stå för någon
form av högre värden. Kritiken brukar
gå åt båda håll, då man menar att ens
meningsmotståndare lever med huvudet
bland molnen och måste vakna upp och
inse att de måste förändra sig.
När det gäller just Sverigedemokraterna
förekommer det inte bara socialt
stigmatiserande, det är dessutom så
att det inte finns några politiker som
är så utsatta för hot och våld som
Sverigedemokrater. Om då till och med
de som säger sig företräda demokrati,
yttrandefrihet och åsiktsfrihet, går på i
en ton där de oreflekterat anklagar någon
för att vara, tokiga, sjuka i huvudet,
rasister, fascister, kommunister, bara för
att de säger sig rösta på ett visst parti
istället för att lyssna på vad de säger. Då
är ju den typ av offentligt samtal som
demokratin är beroende av hotat.
Har tendensen att schablonisera sina
motståndare varit mer framträdande
den här valrörelsen?
Detta är återigen inget som jag studerat,
men mitt intryck är att det har skett
en brutalisering av det offentliga
debattklimatet. Det har ju att göra med
alla dessa sociala medier där människor
helt oreflekterat bara kan häva ur sig
saker. Om man skulle uttala sig offentligt
förr i tiden var man tvungen att sätta sig
ner och tänka igenom det, formulera
det på papper och skicka in det och det
skapade ett slags filter och självcensur.
Jag tror egentligen inte att det är så att
människor har förändrats i grunden,
människor har nog tänkt dessa otäcka
tankar om varandra i alla tider, men de
har inte alltid haft samma möjlighet att
ge uttryck för dem som de har idag.
“Börjar man tänka att
det inte är så allvarligt
att kasta tårta, finns
det kanske till slut inga
spärrar alls.”
Hur tror du att sociala medier
påverkar politiken? Vad gör det att vi
har möjlighet att vara selektiva med
vad vi tar del av?
Idag finns det helt andra möjligheter
att begränsa sina intryck till att komma
från källor man själv håller med. Man
behöver egentligen aldrig någonsin ta del
av de åsikter som man inte håller med i.
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
15
Det tror jag varken är sunt eller bra. Där
kan jag ju ha fel, men jag tror knappast
inte att det är något som vidgar ens vyer.
Jag twittrar och försöker följa ganska brett,
alla partier och olika företrädare. Just
Twitter är väldigt präglat av en medieelit
och de är över lag väldigt begränsade i sina
uppfattningar. Det tror jag till exempel
kan ha lett till den här oförståelsen för
Sverigedemokraternas
framgångar.
Den här så kallade twittereliten är emot
Sverigedemokraterna på ett väldigt
samlat sätt och om de vill motarbete SD
så måste de ju förstå vad deras framgångar
beror på. Om de bara följer likasinnade
och tänker: ”Oj se vad fruktansvärde
Sverigedemokraterna är! Det är bara
rasister och idioter som röstar på dem”,
då kommer de aldrig förstå varför de har
nått sådana framgångar som de har gjort.
De motverkar sitt eget syfte då kan man
ju säga.
Denna oförståelse för det man inte
känner till, kan den vara lite farlig?
Oförståelsen i sig kan vara intellektuellt
frustrerande, men det gör också att
man demoniserar den andra sidan. Det
ökar spänningarna och på sikt kan det
dessutom få direkt farliga konsekvenser.
Om till och med ”eliten”, de som
företräder det ”upplysta” och ”goda”,
börjar uppträda på ett hatiskt sätt ger det
en legitimitet åt en aggressivitet som kan
gå längre. Börjar man tänka att det inte
är så allvarligt att kasta tårta, finns det
kanske till slut inga spärrar alls.
Hur tycker du att
Sverigedemokraternas motståndare
ska agera istället?
Där är jag ju präglad av min roll som
statsvetare. Jag tror ju att sakargument
är det bästa i längden. Uppfattningen
bland Sverigedemokrater är ju att
etablissemanget
mörklägger
och
demoniserar dem. Genom att de inte
behandlas med sakargument utan
snarare på det här ad hominen sättet, får
de vatten på sin kvarn. Hittills har ju inte
det här visat sig vara en effektiv strategi
om man vill att Sverigedemokraternas
stöd ska minska.
Katarina lästipsar!
Clifford Geertz
The Interpretation of
Cultures
Ett kapitel ur
budgetpropositionen
För att förstå hur otroligt
komplicerat det är med
politik i praktiken.
Madame Bovary av
Gustave Flaubert
För det finns inget som
är så bra för att förstå
människor, och därmed
också politik, som
skönlitteratur och Madame
Bovary är en av de bästa
romaner som skrivits.
Om att slita pins från kappan
och rekordsnabbt ladda ner SvD-appen
Av: Saga Brors
Det är den andra söndagen i september.
Ni vet hur man mår - blek av illamående
stressar man iväg till någon svettig
lokal. Det är valvaka och det ska vara
trevligt, men bara valet mellan SVT och
TV4 bildar en allians och en tämligen
underlägsen opposition i valvakegänget.
Jag söker flyktigt och utan framgång
efter en sympatiserande blick i sofforna
när jag förklarar hur gärna jag vill se
Katarina Barrling Hermansson.
Efter ungefär 45 sekunder av den
odrägliga
TV4-sändningen
börjar
uppladdningen inför det kommande
16
fördärvet. Det börjas försiktigt, med
subtila pikar när de olika partiernas
valvakor dyker upp i bild. ”Gubbfan
kommer dra landet i botten!” hojtas
det och följs av uppmuntrande nickar
och skratt. Jag sjunker ner lite i fåtöljen
och förbannar att jag valde att klä mig
så himla avslappnat. Ett svart får rent
bildligt, med någon stickad jävla polo
bland fyrtiofem välklädda silhuetter.
Tur att jag har en bra klocka. Rullar upp
ärmarna lite subtilt och inser nöjt hur jag
plötsligt ser lite nyrik ut.
Jag är svag för trender i vanlig ordning
och plockar snabbt upp att vissa valvakor
i tv-rutan innebär toapaus, och när
en av partiledarna ska tala blir det helt
plötsligt dags för en liten omotiverad
SNAPSVISA! Trots den totala bristen
på snaps. Vi skålar i te. Jag inser snabbt
vilket enormt misstag jag har gjort i val
av pizza, och försöker med händerna
dölja att den är vegetarisk. Skulle ju lika
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
gärna kunna skriva GREENPEACE i
pannan.
Intensiteten ökar i takt med de utdelade
riksdagsmandaten; i köket ventilerar
någon sin ångest över att ha stödröstat
på fel parti. Jag nickar, hummar och letar
efter ett tillfälle att rymma. De kommer
se igenom mig, tänker jag. Försöker
med den komplicerade uppgiften att
se så ointresserad ut som möjligt och
samtidigt lyssna på vartenda litet ord när
panelen diskuterar det framtida politiska
läget.
Jag ska precis svara på frågan ”Vad röstar
du på?” när någon salongsberusad grabb
predikar om hur han hellre skulle rösta
på Sverigedemokraterna än Feministiskt
Initiativ, utan mothugg. Folk nickar, håller
med, en del är tysta. Jag mumlar något
om att jag inte är särskilt partipolitisk av
mig, säger att jag måste gå på toa och
låser in mig för att kunna läsa Politism
i trekvart.
DEN POLITISKA IDENTITETEN
Text: Mirjam Hjertén, Anna Järneteg och Amanda Sjölin Falk
Vilket parti du röstar på i Sverige verkar
idag väga tyngre än någonsin. Partiet
du sympatiserar med representerar inte
enbart din politiska åsikt utan antas ofta
vara betingat med vad du äter, vilka kläder
du bär och vem du är i allmänhet. Många
verkar tro att hela din person enkelt kan
förutspås utifrån vad du röstar på. Vissa
bär identiteten med stolthet, medan andra
har svårare att förhålla sig till den roll man
blivit tilldelad. Att se väljare som homogena
grupper snarare än individer tycks vara nära
till hands i dagens politiska klimat.
Det finns många exempel på hur denna
typ av orubbliga identitet tilldelas individer
baserat på deras politiska tillhörighet och
hur dessa identiteter sedan värderas för att
antingen förkastas eller accepteras. Ta till
exempel miljöpartisten. Hemma på Söder,
där surdegsbagerierna förekommer oftare
än Seven Eleven-butikerna och där det är
helt okej att bära mössor som inte fyller
sin funktion, känner den sig mest trygg.
Fördelarna med att käka halloumiburgare
framför hamburgare behöver sällan
motiveras bland likasinnade. På Stocken,
däremot, får miljöpartisten svårare att hävda
sig. Där kryllar av moderater som lyssnar
på kommersiell house, var först med att
skaffa iPhone 6 och älskar att prata råbiffar.
Eventuella vänsterpartister har gått hem
för längesen, missnöjda över att inte längre
vara ensamma om att bära Dr. Martens och
Fjällrävenväska. Trötta på att tjata på dj:n
om att ”spela Shoreline” utan respons.
Socialdemokraten trivs bäst i de gulmålade
korridorerna i kommunhuset, där rader av
obegriplig konst klär väggarna, men kan
smälta in i de flesta situationer tack vare
sin önskan att agera blocköverskridande.
Den som sympatiserar med mittenpartierna
känner igen denna ständiga vilja att
kompromissa.
Andra väljare blir mer begränsade i friheten
att skylta med sin åsikt. Sverigedemokraten
har kanske inte en typisk image som tycks
höra partiet till (om nu inte Björn Söder blir
trendsättare) och kan därför smälta in så
länge den inte basunerar ut sina åsikter eller
viftar lite för ivrigt med en svensk flagga.
Men skulle sverigedemokraten erkänna
sin partitillhörighet på Kalmars, Gotlands,
eller vilken nation som helst för den delen,
är det lätt att tänka sig att allt stannar upp
och att den obönhörligen blir utslängd
med huvudet före. Även i en situation där
sverigedemokraten själv stormtrivs blir
stämningen lätt, om åsikter luftas, släktträffstel eller direkt fientlig.
Det finns många exempel på kollektiva
partiidentifikationer. Vi pratar gärna om
anhängare till de olika partierna som vitt
skilda varelser, som är mer olika varandra
än lika. Den kollektiva identiteten ses som
absolut, och står också i direkt konflikt med
andra väljargrupper. Det råder en tendens
att hänsynslöst förenkla och kategorisera
människor runt omkring oss. Världen tycks
bli lättare att greppa när alla miljöpartister
är veganer, vänsterpartister är anarkister och
sverigedemokrater är rasister.
För alla är det inte självklart att skaffa sig
en tydlig, lättöverskådlig identitet färgad av
hens politiska övertygelser. Du kanske kör
på vegetariska måndagar men blir ordentligt
nedstämd av tanken på att ge upp bacon.
Du har hört en del av Jamie XX men blir
med handen på hjärtat pirrig av valfri
okreddig SHM-dänga. Du gillar att gå runt
med Fjällrävenryggsäck ovanpå en färgglad
Ganttröja i lammull. För vissa är det lätt att
köpa hela paketet, för andra svårare.
Det kan vara värt att påminnas om att
Sveriges politik är ganska mycket så som
man brukar säga att svenskar är; lagom
och konsensuspräglad. Generaliseringen av
väljarnas identiteter, samt den bittra fiendskap
som har skapats mellan väljargrupperna,
kan kännas smått överdriven när man tar ett
steg tillbaka och ser på Sveriges politik som
helhet. I slutändan kan det vara bra att hålla
i bakhuvudet att alla människor är individer,
och inte bara en del av en väljargrupp, och
att det finns mer till en person än bara
dennes politiska åsikt.
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
17
MANLIGHET
PÅ FILM, IGEN
Turist pressarkiv
Text: Kristin Åkerlund
Vid ett middagsbord på en restaurang
berättar en kvinna för gästerna kring
bordet om sin eftermiddag som tett sig
aningen märklig. Hon berättar hur sonen
ena sekunden klagat över att det inte
finns någon parmesan till pastan och
hur de, sekunden senare, ser en lavin
dundra ner för bergsväggen. ”He got
so scared he ran away from the table”
säger hon och nickar mot sin make
som sitter bredvid.
Mamma Ebba sitter vid middagsbordet
och berättar om lavinen som nästan
dundrat in över uteserveringen där de
satt och åt lunch tidigare på dagen. Hon
berättar om hur hennes man Thomas
då skräckslaget slitit tag i sin telefon,
sprungit därifrån och lämnat henne och
de snoriga barnen vid bordet där de satt.
Hur han efter att den tysta, vita snöröken
lagt sig återvänt till matbordet och hur
de fortsatt äta sin pasta, utan parmesan.
Det är första gången sedan det inträffade
som de över huvud taget nämner
händelsen i fråga. Thomas förnekar allt
och fnissar hånfullt åt Ebba. Det är nu
som vi urskiljer vad som sakta satts i
fokus. Det är nu Mannen framträder ur
periferin av snörök och lavindimma.
Pappa Thomas, mamma Ebba och deras
två barn har åkt på skidsemester för
att pappa Thomas jobbar för mycket.
De har matchande mörkblå underställ
och barnen snorar ganska mycket. I
detta praktexemplar av skandinavisk
kärnfamilj får vi se hur en fadersfigurs
sköra identitet pulveriseras då han i
ett ödesdigert ögonblick felar. Vi får
beskåda hur Mannens klassiska, ack
så igenkända, roll istället för att levas
ut för en gångs skull blir ifrågasatt. Jag
förundras över hur skickligt Östlund
åskådliggör Mannen för att sedan,
bit för bit, blotta honom i den klara
snön. Den nakna Mannen blir sårbar
18
och osäker när han inte får vara den
hjältemodiga fadersfigur han alltid varit.
Och när han raseras blir vi osäkra på
vart vi har honom och framförallt på
vad vi ska göra av honom. Vi blir osäkra,
obekväma och vrider oss i biostolarna.
Vi tycker att det är jobbigt när han sitter
i en hotellkorridor och låtsasgråter/
på-riktigt-gråter/snorskriker i t-shirt
och kalsonger. Det tycker mamman
och städaren på hotellet också. Vi
tycker att det är jobbigt när han från
en testosteronstinn alfaafterski lommar
hem och finner sig utelåst. Vi tycker
att det är jobbigt när han ljuger om vad
som hände på den där lunchen och vi
att tycker det är jobbigt när hans lögn
avslöjas för att han själv spelat in vad
som egentligen hände. Han bevisas helt
enkelt, gång på gång, vara en sorglighet
till Man. Och vi åskådare, vi frossar i
ett crescendo av manliga klichéer och
maskulina föreställningar som Östlund
varsamt hackar sönder. Han spelar för
oss en elegi av vad Mannen är och vad
han en gång varit. Och vi tycker att det
är jobbigt.
Kanske är det meningen att vi ska ömka.
Kanske är det meningen att vi ska tycka
synd om denna sorglighet till Man
som obarmhärtigt får hela sin existens
ifrågasatt. Problemet är bara att det inte
blir särskilt sorgligt, för det vi ser är
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
egentligen inte så ovanligt som det vid
första anblick ser ut att vara. Än en gång
har Mannen satts i ett strålkastarljus.
Kanske inte det mest smickrande av ljus,
men han har ändå givits ett utrymme.
Han har givits ett utrymme och ett
tolkningsföreträde som han alltid haft
ensamrätt på, ändå. Och det kanske är
därför som jag har så svårt att ömma
för pappan som tvingas ifrågasätta sin
identitet och självbild. Just för att det
blir en Man som ges möjlighet att spela
en Man. På film. Jag har sett det förut.
Det är bara lite jobbigare att titta på
den här gången. Speciellt för killarna i
biosalongen.
“Speciellt för killarna i
biosalongen.”
Än mindre vinner Thomas min sympati
när jag, efter jag sett den, förstrött
googlar filmen och upptäcker att det
utöver de fyra kvinnor som spelar
essentiella huvudroller i filmen (om nu
flickor à 4 år räknas till denna skara)
finns fem kvinnor med på Imdb:s lista
på medverkande. En har producerat,
resten har ansvarat för smink, kostym
och scenografi. Plötsligt blir det som
jag tyckte var en förvånansvärt klarsynt,
självkritisk och insiktsfull skildring av
manlighet inte alls särskilt insiktsfullt.
Bara lite jobbigare att titta på än vanligt.
Speciellt för killarna i biosalongen.
BRISTFÄLLIG VARIATION
Text: Rebecca Landquist
Män som spelar män. Män är, som
tidigare diskuterat, överrepresenterade
i filmkultur. Att vara man likställs allt
för med att vara människa när det
kommer till att iscensätta vardag. Eller
är det alltid män? Eller bara vissa män?
Rebecca har tagit sig an uppgiften att
undersöka saken och letat igenom alla
skådespelarlistor som IMDB gett ut.
På filmsajten Imdb:s lista över de
250 populäraste filmerna har endast
21 stycken en rasifierad individ som
huvudkaraktär eller kompanjon till
huvudpersonen. I tre utav dem är
Morgan Freeman personen i fråga, och i
åtta av filmerna är de icke-vita individerna
antingen yrkesmördare, kriminella,
slavar, fängslade eller misstänkta för
mord. Ordet ”rasifiering” betyder, enligt
Wikipedia, att individer behandlas och
antas agera på ett stereotypiskt sett
utifrån sin hudfärg. Kopplingen till
de 250 populäraste filmerna och deras
utfall av antalet icke-vita människor och
deras roll i filmerna är solklar.
Det finns en vithetsnorm i de filmer
som uppmärksammas idag. Hollywood
pumpar ut rom-coms, thrillers, dramer
och alla möjliga genres, och vi har blivit
allt mer uppmärksamma på dess innehåll
och verkan. Bechdel-testet, ett test som
undersöker hur många kvinnor som
finns i en film och huruvida de pratar om
något annat än män, uppfanns inte av
en slump, Alison Bechdel producerade
testet i en serie för att påvisa den brist
på kvinnor som pratar om annat än män
i filmer. Ett mindre uppmärksammat
test, men nog så viktigt, är Perez-testet,
skapat av serietecknaren Chavez Perez,
som testar mångfalden i filmer.
Testet är enkelt. En ställer frågan: finns
två icke-vita med i filmen, och pratar de
om något annat än brott med varandra?
Vid svaret ja, har filmen klarat testet.
Det finns givetvis filmer som klarar
testet och därmed påvisar en mångfald
i filmen, men frågan är om bilden av de
icke-vita är rättvis? En slags exotifiering
av icke-vita sker i många västerländska
filmer, vilket vi bland annat kan se i
filmen Ace Ventura: Den galopperande
detektiven med dess porträttering av
den ”mörkhyade stammen” och dess
ritualer. En film som på senaste tiden,
med fog, fått utså kritik är Exodus:
Gods and Kings. Trots att den utspelar
sig under en tid i Egypten när vita inte
hade besökt landet än, porträtteras de
flesta karaktärerna av vita skådespelare
och de mörkhyade som finns i filmen
spelar lönnmördare eller tjuvar.
Att en vit man får spela icke-vit är heller
ingen nyhet. På 1800-talet började detta
fenomen i och med varietéformen
”minstrelsy”, där vita målade sig
svarta och gjorde underhållning av
det. I Breakfast at Tiffany’s syns en vit
skådespelare – Mickey Rooney – som
spelar en japan, på ett stereotypt sätt. Så
sent som 2008 syntes Robert Downey Jr
spela en mörkhyad man i filmen Tropic
Thunder.
Detta handlar om representation. Det
handlar inte om en brist på icke-vita
skådespelare i branschen, utan om en
brist på representation och den makt
som de som anställer skådespelare
innehar. Men främst handlar det om
manusskrivare och om regissörer som
avgör hur filmen ska se ut, och som väljer
dess ton och utseende. Det cineastiska
mediet är nog mer inflytelserikt än vad
vi tror – vi iakttar, granskar, utvärderar,
refererar till filmer. Därför är det viktigt
att inkorporera mångfald för att spegla
det samhälle vi har nu, så att vi lättare
kan identifiera oss med karaktärerna i
filmen.
Det är lite underligt hur vi kan vilja
motverka exotifiering och rasism i
samhället, ändå ifrågasätter vi inte det
faktum att Morgan Freeman tycks vara
den enda individ som representerar
mörkhyade i storfilmer. Nog för att han
är en fantastisk skådespelare – men han
är inte den enda.
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
19
DINA OSYNLIGA SPÅR
Text: Emilia Aro
Tack vare det senaste inom högteknologisk övervakning kan nu medborgares
rörelsemönster och beteenden spåras via WiFi-signaler. Det sker oftast helt
utan invånarnas vetskap. Numera är övervakning en del av vår vardag vare sig
vi vill det eller inte. På internet, i skolan, på bussen och på gatan är det alltid
någon som ser dig.
Det är dock oftast inte frågan om
någon orwelliansk regering som vill
kontrollera medborgarnas liv. För att
förhindra vandalism, mobbing, våld
och brott uppfinns och installeras allt
fler tekniska övervakningsmetoder,
något som många anser vara ett positivt
användningsområde för övervakning.
Men det finns andra anledningar till
varför kartläggning av människors
beteenden kan vara intressant.
“Genom att sätta
upp ett nät av
dosor i staden
kan personers
rörelser kartläggas
genom deras
smarttelefoner.”
Borås och Västerås är några av städerna
som installerat systemet IOPS i sina
stadskärnor. Genom att sätta upp ett
nät av dosor i staden kan personers
rörelser kartläggas genom deras
smarttelefoner. Om telefonerna, eller
andra WiFi-mottagliga apparater, söker
efter ett trådlöst nätverk fångar dosorna
upp dessa signaler. Därigenom kan det
fastställas hur besökare rör sig: vilka
gator de undviker, var de uppehåller sig
och vilka platser som är populära. Det
huvudsakliga syftet med detta är att
erhålla information som skulle kunna
vara till hjälp i stadsplaneringen. Genom
att ta del av ”besöksflöden” kan städerna
20
få information om allt från lyckade
ombyggnationer av stadskärnan till hur
många som deltar i stadens event.
Din telefonsignal är unik och har kontakt
med de personuppgifter som finns hos
din mobiloperatör. Därför omvandlas
signalen i IOPS-dosorna till en anonym
radiosignal som raderas när den inte är
aktuell längre. Det finns alltså inget sätt
för dosorna att veta vems rörelser det
är som mäts. Det finns dock mer än en
version av IOPS.
Det grundläggande systemet går ut på
att mäta antalet personer och hur de
rör sig, men företaget Bumbee Labs,
som ligger bakom IOPS, erbjuder också
installation av ett WiFi-nät i städerna.
För att få tillgång till det här nätet kan
man bli ombedd att svara på en del
personliga frågor. Därigenom får staden
information om var besökarna kommer
ifrån, vilket civilstånd de har och andra
personliga detaljer. Då blir det möjligt
att kartlägga hur olika grupper rör sig,
till exempel var kvinnor stannar till
eller i vilka områden barnfamiljer rör
sig. Det går också att koppla samman
systemet med appar på smarttelefoner
och på så sätt få ut samhälls- och
marknadsinformation.
De flesta städer har länge haft intresse
av, och metoder för, att kartlägga
besökare. Många köpcentrum har en
räknare i dörren för att få reda på hur
många människor som befinner sig
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
där och städer sänder ofta ut personer
som ska ta reda på hur folk rör sig.
Vad är då skillnaden mellan de här mer
”gammeldags” metoderna och IOPS?
Syftet ju är detsamma: att utforma
städerna så smidigt som möjligt för
besökarna. Skillnaden kan delas upp i två
kategorier: integritet och egentligt syfte.
Till skillnad från den tidigare metod för
kartläggning när en person registrerar
rörelsemönster så kan IOPS registrera
ett helt besök. Det är till och med så att
om du inte slår av din WiFi-sökning så
registreras alla dina rörelser så länge du
befinner dig inom radien för IOPS. Den
information som du lämnar ifrån dig för
att få tillgång till WiFi-nätet används ju
för att ta reda på hur olika grupper rör
sig och måste då rimligtvis sparas på
något sätt.
“Skillnaden kan
delas upp i två
kategorier: integritet
och egentligt syfte.”
Framför allt handlar det om en
registrering som de flesta inte har någon
aning om sker. Den är osynlig och det
är städerna själva som avgör hur och
om de ska informera invånarna. Borås
har till exempel ”för avsikt” att sända ut
samhällsinformation om IOPS medan
Västerås installerade systemet i somras
utan att informera allmänheten över
huvud taget. Det behövs inte några
tillstånd för att sätta upp ett system som
detta, utan städerna själva som avgör det.
Enligt Västerås Citysamverkan och
Centrumfastigheter i Borås är syftet
med användandet av IOPS att kunna
avgöra om deras satsningar inom staden
är lyckade. Men det finns också ett
kommersiellt intresse. De som funderar på
att öppna butiker och liknande i städerna
kan nu lätt få reda på var människor rör
sig och var de grupper som butikerna
riktar sig till befinner sig. Kopplar du
samman dina appar med IOPS’ WiFi
får du samhällsinformation, men också
möjligtvis oönskad reklam direkt till din
telefon.
“Enligt Västerås
Citysamverkan och
Centrumfastigheter
i Borås är syftet
med användandet
av IOPS att
kunna avgöra om
deras satsningar
inom staden är
lyckade. Men
det finns också
ett kommersiellt
intresse.”
De flesta städer som nu använder sig
av IOPS befinner sig fortfarande i ett
teststadium, men mycket pekar på att det
är ett effektivt system som underlättar
stadsplanering och gör städerna mer
anpassade till besökarnas behov. Men
systemet medför att din mobiltelefon
faktiskt spåras och trots att ordet
”anonym” används inte mindre än
sex gånger i den korta välkomsttexten
på Bumbee Labs hemsida har nu
Datainspektionen bestämt sig för att göra
en tillsyn. Om de kommer fram till att
IOPS verkligen är anonymt återstår att se.
Vill man vara på den säkra sidan tills dess
får man helt enkelt vänta med att lämna ut
personuppgifter i utbyte mot gratis WiFi.
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
21
rätt fack
direkt
Akademikerförbundet SSR är det fackliga
yrkesförbundet för dig som är statsvetare eller
nationalekonom.
Vi värdesätter din utbildning. Vi jobbar med din
framtida profession och vårt förbund är inte för vem
som helst – hos oss är alla 100 % akademiker.
Vi ger dig råd och stöd i frågor om jobb och
arbetsmarknad. I ditt medlemskap ingår även flera
riktigt bra förmåner.
Gå med i rätt fack direkt. Det kostar bara en
hundring för hela studietiden.
Läs mer om oss på www.akademssr.se
Välkommen som medlem!
Du som pluggar minst 180 hp beteendevetenskap, ekonomi,
personalvetenskap, samhällsvetenskap eller socialt arbete
är välkommen som medlem.
VAD HÄNDER SEDAN? - ULRIKA HERTEL
Text: Anna Järneteg
Det är lätt att vara nyfiken på vad som väntar efter examen. ”Vad hände
sedan?” är Polmagasinets intervjuserie där utexaminerade polkandare berättar
om sina karriärsval och nuvarande yrkesliv. Ulrika Hertel pluggade pol mag
när det begav sig och jobbar nu med hälsofrågor på Sida, Sveriges statliga
biståndsexpertmyndighet.
unik chans att öppna upp ögonen för
nya perspektiv. Hon fick efter sin termin
i Kanada mersmak för utlandet och åkte
efter examen till Washington DC och
praktiserade på Amnesty International’s
Government Office i tre månader. ”Jag
sökte själv praktik i USA och skrev till
ett 20-tal frivilligorganisationer som
arbetade med demokrati och mänskliga
rättigheter”.
Det var längesen nu, som Ulrika
pluggade. Programmet motsvarande
pol kand hette då Förvaltningslinjen,
innan den under Ulrikas sista studieår
bytte namn till pol mag. Ulrika tog
följaktligen en pol mag-examen från
Lunds Universitet med inriktning på
statsvetenskap. Att Ulrika från början
valde Förvaltningslinjen var enligt henne
en slump. ”Förvaltningslinjen tyckte
jag lät dötrist. Men första terminen
var statsvetenskap och jag blev helt
såld efter en termin.” Ulrika märkte
snabbt vilka ämnen som hon tyckte var
särskilt intressanta: demokratisering och
jämförande politik.
Under sista terminen på programmet
var Ulrika en av få studenter som fick
möjligheten att åka på utbytestermin.
Hon reste då till Montreal, Kanada, och
studerade statsvetenskap på Concordia
University. Utbytesterminen är något
som Ulrika är speciellt glad att hon kom
iväg på under sina studieår då det var en
Ulrika var efter studieåren ivrig att komma
ut i arbetslivet och ringde, skrev och, som
hon själv uttrycker det, ”trakasserade”
många
frivilligorganisationer
i
Stockholm. Det hårda slitet lönade sig;
Ulrika blev Röda Korsets allra första
praktikant någonsin, på internationella
avdelningen i Stockholm. Åren som
obetald praktikant var tuffa. 3000 kronor
i månaden kunde Ulrika få ut i vad som
då hette Kontant Arbetsmarknadsstöd
– på samma nivå som socialbidraget på
den tiden. Nytt stycke? På ett fältbesök
i Azerbajdzjan fick Ulrika följa med och
besöka ett/ett antal flyktingläger. ”Det
var en omtumlande och helt avgörande
upplevelse för mig. Jag visste nu vad
jag ville arbeta med.” Med en vilja att
jobba utomlands sökte Ulrika vidare
efter nya utmaningar och fick en tjänst
som Junior Professional Officer för
FN i Moldavien. Den nya tjänsten på
FN innebar Ulrikas/hennes allra första
betalda jobb!
Idag jobbar Ulrika sedan 15 år
tillbaka på Sida, Sveriges statliga
biståndsexpertmyndighet,
inom
området social hållbar utveckling med
fokus på hälsa. ”Jobbet är otroligt
stimulerande! Jag reser mycket runt i
världen när vi planerar nya insatser som
ska stödjas. Som Sida-medarbetare har
man en unik chans att söka tjänster ute
i världen på ambassader som ansvarar
för olika program som stöds av Sverige.
Jag och min familj bodde i 4 år i Uganda
där jag arbetade på ambassaden med ett
stort hälsoprogram”.
”Man måste vara
beredd på hundår:
jobba gratis, slita
och inte få något
gratis. Jag känner
ingen i branschen
som inte har fått
slita hårt”
Angående framtiden säger Ulrika att
hon har som generell inställning att
inte vara kvar på samma arbetsplats
för länge, men medger att det är svårt
att lämna Sida när möjligheterna är så
många. ”Som Sida-handläggare har
man numera även chansen att bli s.k.
sekonderad till ett FN-organ i New York
om man har den särskilda kompetensen
som efterfrågas. Jag kan gärna tänka mig
att jobba för FN igen, det var ju ett tag
sedan nu.”, säger hon.
Som ett råd till pol kandstudenter
uppmanar Ulrika att aldrig ge upp. ”Man
måste vara beredd på hundår: jobba
gratis, slita och inte få något gratis. Jag
känner ingen i branschen som inte har
fått slita hårt”. Att läsa språk och att se
till att komma ut och ”jobba i fält” är
även något som Ulrika rekommenderar
studenter som är intresserade av
ett jobb eller en praktikplats hos till
exempel Sida, UD men även hos (eller)
frivilligorganisationer.
POLMAGASINET NUMMER 3 2014
23
Fackförbundet ST
FÅR DU FJÄRILAR
I MAGEN NÄR DU TÄNKER
PÅ JOBB INOM STATEN?
De närmaste fem åren kommer hela 160 000 jobb att bli lediga inom statlig
sektor. Och det är inte vilka jobb som helst – de handlar om att styra och
utveckla Sverige.
ST förbereder dig som studerar på en karriär inom statlig sektor. Som
medlem kan du ta del av bland annat karriärtjänster, rådgivning och
föreläsningar speciellt för dig som siktar på en karriär i staten.
Bli medlem för bara 100 kronor för hela studietiden på st.org/student.