Transcript Midsommardagen 2013

Midsommardagen 2013
”Gud skapade, Linné ordnade, men hur förvaltar du och jag skapelsen?” Visdomen i det
gamla indianordspråket dyker upp i mitt minne: Vi ärver inte jorden av våra fäder och mödrar,
vi lånar den av våra barn.
I våra dagar då hela världen, den globala miljön och klimatfrågan på gott och ont hela tiden är
närvarande genom mediabruset känner man sig ibland uppgiven. Konsumismen, som Jesus
säkert skulle ha haft ett och annat att säga om. Det ständiga jagandet efter mer tillväxt och
mer prylar i en slit och släng värld där djupa orättvisor och klyftor finns och som sakta
utarmar jordens resurser. Naturligtvis är det inte fel att konsumera men Guds tanke med oss
människor var att vi skulle vårda och bruka jorden, att förvalta jordens resurser.
Förvaltarskapet måste komma först. Om livsynen bottnar i en ohämmad konsumism så blir
det så fel.
Konsumerar vi skapelsen eller förvaltar vi den? Svaret gör oss medvetna om vårt ansvar.
Ansvaret för kommande generationer, men också – och det får vi inte glömma – ansvaret
inför Gud, Skaparen själv.
Midsommardagen ställer Guds skapelse i centrum. Den påminner oss om att Skaparen har
ställt människan, man och kvinna, som ett slags viceregenter här på jorden. Det är inte svårt
att dra etiska slutsatser från detta, man kunde också moralisera och låta Midsommardagens
predikan bli en riktig domedagsförkunnelse i vårt misslyckande och vårt pågående brott mot
Guds skapelse.
Men ansvaret upptäcker vi inte om vi inte också får känna, älska och äga. Och det är
evangeliet i detta med vårt förvaltarskap. Annars blir där bara lag och krav och det har vi nog
av.
Vid sidan av de tunga förpliktelserna, måste vi också få tillfälle att upptäcka skapelsens
skönhet, inse att den är Guds gåva till oss. Den och det vi älskar och håller högt vill vi inte
heller skada eller göra illa. Så låt oss få känna sann glädje och äkta frihet över det paradis Gud
vill ge oss. Här kan naturen, de storslagna utsikterna och blomsterprakten hjälpa oss men ändå
är detta bara en svag avglans av det som vi har kallats att växa och mogna för: det eviga livets
land. Det som hela detta kyrkorum vill predika för oss.
En sådan växt och mognad lär vi känna hos den rättfärdige Job i dagens läsning ur gamla
testamentet. Vi har hört hans vittnesbörd ur svaret till en av sina tre vänner, ett vittnesbörd
som i allt talar om att hela skapelsen vittnar om sin Skapare. Så kunde också Linné
sammanfatta sina vittra och vetenskapliga studier i naturläran: ”Jag såg Gud på ryggen.” Tro
och vetenskap står inte någon av dem mot varandra, de kompletterar varandra, mänskligt
vetande stryker bara under det tron kan ana. Det gudomliga finns på så sätt närvarande i det
mest vardagliga. Ovanför en av dörrarna i Linnés födelsehem, i det småländska Råshult, kan
man än läsa texten: ”Det gudomliga är närvarande”.
Gentemot mänsklig småskurenhet pekar Job på den gudomliga generositeten och storheten:
”Fråga djuren, de kan lära dig, himlens fåglar kan ge dig svar. Fråga markens buskage, den
kan lära dig, havets fiskar kan upplysa dig.” Orden får sin återklang i Jesu bergspredikan när
han uppmanar oss att se på just himlens fåglar och ängens liljor. De får vara våra föredömen i
en salig bekymmerslöshet. Människor i ett välmående samhälle kan lägga ned mycket tid och
oro på både kläder och föda, men glömma livet självt. Vågar vi släppa livets utsida, då blir vi
fria att ge livets insida ett hållbart innehåll. Ett innehåll som bara Gud kan fylla oss med, han
som till och med ger föda åt fågeln och prakt åt blomman.
Job hade en gång levt i lyx och flärd, så berättar Bibeln, men så drabbades han av en rad
olyckor. Inget av det som kunde hålla honom fast i egoistisk självupptagenhet fick han
behålla. Vännerna som kommer till honom vill finna en orsak till olyckorna. Job har säkert
syndat och varit orättfärdig. De vill mäta med en millimeterrättvisa. Någon vidare tröst blir
det inte. Job själv tar olyckorna som en utmaning att komma närmare Gud. Visst brottas han
med Gud, men inför sina besökare talar han bara gott om Gud. Det är ju nu, när allt annat är
avskalat, som Job får fri sikt ut mot evighetens värld. ”Finns det någon av dem som inte vet
att detta har Herrens hand gjort? Hos honom finns alla varelsers liv, varje människas ande”,
säger han. Genom skapelsen lär han känna Skaparen bortom all förställning, bortom allt
tillkonstlat. Och genom naturen, den mänskliga historien och den personliga mognaden växer
också gudsuppenbarelsen. ”Örat prövar orden som gommen prövar smaken på maten. Från
antikens tid finns vishet, de gamla kan ge insikt”, säger Job.
Vårt ursprung och beroende av Skaparen är också skapelsens mål. Därför är det angeläget
för Job, och för varje människa, att få lära känna Gud. Inte som en utantilläxa, men som en
vän som man dag för dag blir alltmer förtrogen med. ”Hos Gud finns vishet och styrka, han
har råd och insikt”, avslutar Job. Och så får vi se Gud, inte bara på ryggen, utan ansikte mot
ansikte, genom Jesus Kristus. Ja, vi får själva bäras i hans hand och fyllas av hans livsande,
genom Guds helige Ande. Så får vi växa och mogna för det himmelska Paradiset. När jag var
kyrkoherde i Gagnef fick jag lära mig Ottilia Adelborgs ord: Att bo i Gagnef om sommaren är
som att bo på en grön äng strax utanför himmelrikets portar. Det är inte svårt att byta ut
Gagnef mot Leksand eller du vet säkert själv var ditt jordiska paradis ligger, men glöm inte att
detta bara är en försmak av det som ska komma, eller med Johan-Olof Wallins ord: Ack när
så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sig förråder, hur skön då måste själva
källan vara, den evigt klara. Amen.