Transcript Henrik upptäcker Senkurion

Henrik upptäcker Senkurion
Av: Sten-Hugo Hörberg
Innehåll:
Kapitel 1
Ensam i en ny värld
Kapitel 2
Henrik träffar Mom
Kapitel 3
Fångad av levande träd
Kapitel 4
Henrik nyper Mimma i näsan
Kapitel 5
Glass i långa banor
Kapitel 6
På upptäcktsfärd i kull-huset
Kapitel 7
Guldstenen
Kapitel 8
Den första natten på Senkurion
Kapitel 9
De lydiga fiskarna
Kapitel 10
Singla slant
Kapitel 11
De vita bergens hemlighet
Kapitel 12
Berättelsen om Storöra-folket
Kapitel 13
När Mom höll på att drunkna
Kapitel 14
Moms uppfinningar
Kapitel 1
Ensam i en ny värld
Henrik vaknade med en duns, som ruskade om hela hans lilla kropp. Han gned sig där
bak och satte sig försiktigt upp, medan han nyfiket tittade sig omkring.
Bestämt hade han somnat till mot slutet av rymdfärden och ändå hade ju allting gått så
fort att han aldrig på allvar känt sig sömnig. Det kanske var den nya luften som gjorde
honom trött, så att han slumrade till just när det blev som mest spännande och vid
landningen hade han tydligen kastats ur raketen och hamnat på marken.
Detta var alltså Senkurion, stjärnan som han så många gånger sett från sitt
sovrumsfönster. Nu skulle han äntligen få veta om det fanns några människor eller
andra levande varelser så långt bort ifrån jorden.
Han gäspade brett och kände sig fortfarande sömnig medan han tänkte tillbaka på allt
som hänt honom sista tiden och som gjort att han satt här, ensam i en alldeles
främmande värld.
Egentligen var alltsammans helt otroligt. Han hade hört talas om Senkurion sedan han
vare stor nog att lyssna till sagor som mamma och pappa berättade för honom och det
dröjde inte länge förrän han hade klart för sig att han skulle dit. Ingen kunde ju svara
på alla frågor han ställde om den underliga planeten.
Han talade om vilka planer han hade men pappa bara skrattade och sa: - Den ligger
alldeles för långt bort. Dit kommer aldrig någon människa.
Efter det beskedet talade Henrik aldrig mer om Senkurion, men för varje dag blev han
allt mer besluten att han skulle dit. Hur det skulle gå till hade han inte något begrepp
om men han kände på sig att en dag skulle han lyckas.
Åren gick och igenting hände ingenting förrän farbror Samuel dök upp. Ingen visste
varifrån han kom men Henrik och han blev genast goda vänner och det dröjde inte
länge förrän Henrik hade berättat allt om Senkurion till och med att han beslutat sig
för att fara dit.
Han tittade lite i smyg på farbror Samuel när han berättade det sista för att se om den
gamle skulle skratta åt honom. Men farbror Samuel skrattade inte. Han strök sitt skägg
några gånger och tittade allvarligt på Henrik.
– Det blir svårt att komma till Senkurion, sa han, mycket svårt. Men det är inte
omöjligt.
Henriks ögon kunde inte släppa farbror Samuel ett ögonblick.
-Jag kan göra en raket som når fram till Senkurion, fortsatte farbror Samuel. Det tog
långt tid innan jag kom på hur man skulle bära sig åt men nu när jag kan det, är det för
sent i alla fall.
– För sent , undrade Henrik.
– Ja, för mig. Jag är för gammal ser du och väger för mycket för att få plats i raketen.
Det är därför som jag tycker det är så roligt med dig som också vill till Senkurion. Du
är tillräckigt lätt i kroppen och minsann tror jag inte att jag skulle vilja göra raketen
bara för din skull.
Henrik log för sig själv mitt i en ny gäspning när han tänkte på farbror Samuel. Här
var han nu vid sina drömmars mål men så omtumlad att han inte riktigt kunde komma
sig för att ge sig av på upptäcktsfärd. Farbror Samuel skulle nog ha blivit förvånad om
han kunnat se honom nu, den ivrige Henrik, som inte fort nog kunde komma iväg med
raketen.
På sätt och vis var det något mystiskt med farbror Samuel. Han hade varit väldigt
noga med att deras raketbygge skulle vara hemligt, och Henrik hade dyrt och heligt
fått lova att han ingenting skulle säga till någon levande människa. Visst var det svårt
att bygga raketen utan att någon upptäckte det, men det gick faktiskt. De höll till i ett
gammalt obebott hus och byggde bara på nätterna.
Varje kväll när alla hade somnat kom farbror Samuel och knackade på Henriks
fönster, fyra korta knackningar. Det var först längre fram som Henrik kom underfund
med att de fyra knackningarna var telegrafitecknet för H, den första bokstaven i hans
namn och det gjorde honom så stolt att han måste tala om sin upptäckt för farbror
Samuel. Den gamle grymtade något till svar som Henrik inte kunde uppfatta, men
efter den dagen blev det bara tre knackningar istället för fyra. Det var telegrafitecknet
för S första bokstaven i farbror Samuels eget namn. Med det ville han bara säga att
han inte tyckte om att man tänkte på sig själv.
– Man ska koncentrera sig på det man skall göra, om man vill lyckas, sa han vid ett
tillfälle och så frågade han Henrik om han hade ångrat sig.
– Ångrat vad då? undrade Henrik och såg nästan förskräckt ut.
– Att du vill fara till Senkurion förstås, sa farbror Samuel ty för honom existerade inte
något annat intresse just då än raketbygget.
Henrik visste inte hur han tillräckligt tydligt skulle kunna förklara för den gamle att
han aldrig tidigare haft så stor lust att komma iväg och då skrattade farbror Samuel så
där kluckande gott som han alltid gjorde när han var särskilt belåten med något. Och
så fortsatte de att bygga.
Henrik beundrade farbror Samuel som allting kunde och som alltid hittade på
intressanta arbetsuppgifter åt honom så han riktigt kände att han gjorde nytta. Och det
kunde sannerligen behövas, för det tog nästan ett helt år att bygga raketen, och ibland
hände det nog att Henrik kände sig trött och hade lust att skolka någon natt, men när
han hörde knackningarna på fönstret om kvällen, gick det inte att stå emot och strax
därpå travade han iväg till byggarbetsplatsen hand i hand med farbror Samuel.
Henrik visste inte mycket om Senkurion och han lyssnade andäktigt när farbror
Samuel berättade. Eftersom aldrig någon människa besökt Senkurion måste ju mycket
bli gissningar.
Och nu satt han här och skulle snart få svar på sina många frågor. Han hade aldrig
funderat över om han var rädd inför det okända. Att han var ensam bekymrade honom
inte så mycket. Han var inställd på att klara sig på egen hand. Det enda han inte tyckte
om var att farbror Samuel inte hade kunnat följa med honom, och före avfärden hade
han lovat att berätta allt vad han sett och upplevt när han kom tillbaka till jorden igen.
OM han kom tillbaka, ty farbror Samuel hade flera gånger upprepat för honom att ha
inte var alldeles säker på att skeppet också kunde starta från Senkurion, om han ville
ge sig iväg därifrån. Men Henrik hade varit så ivrig att komma iväg att han nog inte
hade lyssnat på det örat. Och farbror Samuel hade ryckt på axlarna och smålett lite
vemodigt.
Henrik reste sig och tittade sig omkring. Det enda märkvärdiga i det han såg var nog
att det var så lite märkvärdigt. Det kändes precis som en sommarmorgon på jorden när
han vaknat tidigare än vankligt och smugit ut för att ¨äga lite¨. Ja, han kallade det så
eftersom han var alldeles ensam om stillheten. Inga andra människor var ute och stack
hål på tystnaden med sina bråkiga röster. Det fanns ingen mer än han själv, och det
kändes som han ägde allt av stad och land som han såg.
Här på Senkurion var det precis samma stillhet. Han stod på något som verkade vara
en jättestor gräsmatta, den var bara så mycket finare än han någonsin sett, precis som
sammet och i hans glada gröna färg.
Henrik hade alltid kallat den ljusgröna färg som såg ut som om solen hela tiden lyste
på den för glad. Han tog ett jämfotahopp av förtjusning och gjorde sin första verkliga
upptäckt. Nog kände han att gräsmattan var mjuk, men att den var rena rama
gummimattan det anade han inte, förrän han vid sitt hopp studsade flera meter upp i
luften.
Lite längre bort dansade dimslöjorna över marken. Ibland tappade de bort varandra på
något ställe, och då skymtade Henrik någonting som såg ut som höga berg, höga och
mäktiga och kanske lite hotfulla också. Solen hade tydligen gått upp för länge sen, för
det var alldeles ljust. Men himlen var inte blå utan hade ett svagt rödaktigt färgton och
det förvånade Henrik.
Plötsligt var det som om han fått en stöt, som om någon ropat på honom. Han snodde
runt och tittade bort mot en kulle, som han inte upptäckt tidigare. Han kände hur
hjärtat började slå fortare. Inte för kullens skull, men på kullens topp stod en figur,
som rörde på sig. Ingen tvekan längre, alltså, det fanns levande varelser på Senkurion.
Och strax därpå skulle Henrik möta den första invånaren på den nya planeten.
Kapitel 2
Henrik träffar Mom
Figuren på kullen stod alldeles stilla. Henrik tyckte att det var spännande, men han
kände sig mera nyfiken än rädd. Och ändå visste han inte om den där varelsen skulle
bli en vän till honom eller en fiende.
– Vill han inte komma till mig, får väl jag komma till honom, tänkte Henrik. I
detsamma var det som om figuren hade nickat, nästan som om han kunnat höra
Henriks tankar.
Henrik tog några kraftiga steg mot kullen och precis som när han hade hoppat jämfota
på gräsmattan, studsade han fram för varje steg. Han riktigt flög iväg och måste
faktiskt bromsa upp farten för att inte springa förbi kullen. Han tyckte att figuren stod
och skrattade åt honom, men det var nog bara som han inbillade sig.
– Hej, ropade han, vem är du? Men något svar fick han inte och gick därför fram en
bit till. När han var ungefär tio meter från figuren på kullen stannade han igen.
-Hej, ropade han på nytt, varför svarar du inte?
Det var då Henrik gjorde sin första obehagliga upptäckt. Hur han än ropade och skrek,
hördes inte ett ljud. Munnen öppnade sig visserligen och läpparna rörde sig, men det
hjälpte inte. Han var stum som en fisk. Ja, fisk var rätta ordet. Som en liten fisk kände
han sig, som en ynklig fisk på land långt borta från det livgivande vattnet.
Så tittade han upp. Det var som om han fått en stöt igen, som om någon ville honom
något. Han kände sig med ens villrådig, visste inte riktigt vad han skulle göra. Då
rörde figuren på sig för första gången. Han tog ett steg bakåt, Henrik följde efter och
figuren fortsatte att röra sig bakåt, så att det hela tiden var tio meter mellan dem.
Närmare kom han inte.
Henrik satte sig ner på marken och strax gjorde figuren likadant. Henrik blev nästan
full i skratt. Det var ju som den gamla leken ¨Följa John¨. Han började betrakta
figuren han hade framför sig, och det första han la märke till var ett par stora ögon
som såg så snälla ut att de då rakt inte kunde skrämma någon.
Det såg ut som om det var en pojke i hans egen ålder men det konstiga var, att han
inte hade något hår på huvudet. Han var alldeles kal. Och ännu märkvärdigare: han
hade inga öron. Det var förstås därför han inte hörde när Henrik ropade. Men Henrik
hade ju inte heller hört sin egen röst, och han tog förskräckt efter sina öron. Jo, de
fanns kvar. Han tittade på figuren igen, såg en ganska liten näsa i det vänliga ansiktet
och en mun, som såg ut ungefär som hans egen. Pojken var barfota. Han hade ett par
fladdrande kortbyxor på sig och en mossgrön tröja som gick ända upp i halsen men
annars hängde löst på kroppen långt ner över byxorna.
– Jag skulle gärna vilja hälsa på honom, tänkte Henrik och knappt hade han tänkt
tanken till slut förrän den andra pojken nickade. Och den här gången satt Henrik så
nära honom, att han fullt tydligt såg nickningen.
Plötsligt reste pojken på sig, sträckte fram sina händer och gick halvvägs fram till
Henrik. Där stannade han, gjorde en nickande rörelse och höjde händerna rätt upp i
luften. Nu var det Henriks tur att ¨följa John¨ och strax därpå stod de bägge pojkarna
mitt emot vandra med händerna sträckta över huvudet. Och som på ett givet tecken
tog de varandra i famn och gav varandra en riktig kram.
Henrik var litet starkare än den andra pojken, som tappade balansen och föll omkull
och i fallet drog han med sig Henrik. Där satt de så åter på marken och såg lika glada
ut, båda två.
– Vad heter du? Frågade Henrik plötsligt och kände, hur vänskapen till den andra
pojken växte. Så bet han i sig i läppen. Det var ju ingen ide att försöka prata eftersom
det inte hördes, vad han sa.
Men vad nu då? Var det inte som om pojken ville svara honom? Henrik fick för sig att
han måste ha ett kort namn, ett namn med ett O i. Kunde det vara Bob?
Pojken såg förtjust ut men skakade på huvudet. Och så med ens visste Henrik vad han
hette – Mom. Han fick glada nickningar till svar och med sina kortbyxor fladdrande
hoppade pojken upp och skuttade kring Henrik i en kort krigsdans.
Henrik smittades av glädjen och måste upp och hoppa, han också. Men han stannade
eftersom Mom bara stirrade, för Henrik studsade högt över hans huvud fram och
tillbaka. Något sådant hade Mom aldrig sett tidigare och själv kunde han inte hoppa
högre än till Henriks knän.
De satte sig ner igen och Henrik började fundera över det underliga i att de liksom
kunde prata med varandra genom att bara tänka. Mom hade ju svarat på hans frågor
och ändå hade han inte sagt ett ljud. Och nu kom Henrik ihåg de där små stötarna han
hade känt. Det var förstås varje gång som Mom hade ropat på honom eller velat säga
någonting till honom.
Henrik tyckte det var ett enkelt sätt att prata på och säkert skulle han lära sig det fort.
Mom, han kunde ju, så för honom var det inte svårt att förstå Henriks tankar. Och
Henrik var full av iver att lära sig mera.
Så kom det en så där liten stöt igen. Henrik tittade upp på Mom som tydligen ville
säga nånting. Han ansträngde sig så mycket han kunde. Vad var det Mom sa? Följ…
Följ med… Nej, nu ”hörde” Henrik alldeles tydligt:
– Vill du följa med hem till mig?
Det var en fråga som inte behövde något svar, bara en nickning och strax därpå
traskade de båda vännerna hand i hand nerför kullen.
Henrik kände sig helt lycklig. Det här vore allt något att berätta för farbror Samuel.
Kapitel 3
Fångad av levande träd
Nu hade solen hunnit ett gott stycke upp på himlen. Dimmorna hade skingrats, och
Henrik såg ett landskap som badade i färger. Där fans träd med blad som var gröna,
röda, gula, blå, ja det fanns visst ingen färg som fattades. Den väg, eller stig som de
gick på, kantades på bägge sidor av höga vackra blommor. De hade formen av djupa
skålar och i botten av varje skål fanns en klar saft, som såg så färsk ut att Henrik blev
riktigt törstig.
– Jag vill dricka, tänkte han högt.
I detsamma kände han en liten stöt igen. Mom hade tydligen hört hans tankar och
svarade någonting. Henrik ansträngde sig för att uppfatta vad det var, och efter en
stund förstod han, att Mom ville att han skulle vänta tills de kom hem.
Henrik kände sig glad och uppspelt och började skutta fram längs stigen. Och återigen
hände det märkvärdiga att han studsade lika högt som Mom var lång.
– Tänk om man kunde hoppa ännu högre, tänkte Henrik och gjorde riktiga avstamp
mot marken.
Och verkligen, för varje gång kom han högre och högre. Efter det femte avstampet
nådde han nedersta grenen på ett av de närmaste träden. Han tog tag i den och
svingade sig upp. Sen vinkade han ner till Mom som stod kvar på marken och såg
bekymrad ut. Ja, han verkade nästan lite rädd.
Henrik började titta sig omkring. Egentligen satt han väldigt högt upp. Han hade inte
förut lagt märke till att träden var ovanligt stora, mycket högre än han någonsin sett på
jorden. Och inga grenar fanns förrän tidigast fem meter upp. Härifrån borde man ju ha
en fin fin utsikt, tänkte Henrik, men det stod träd runt omkring och skymde, så enda
möjligheten att se nånting var väl att klättra upp till toppen.
I samma ögonblick kände han en stöt från Mom och tittade ner. Mom stod och
vinkade och Henrik vinkade glatt tillbaka. Då sträckte Mom upp båda händerna och
Henrik kände, att han ville någonting.
– Kom ner, tänkte Mom till Henrik, kom ner, kom ner! Och det låg något ängsligt i
hans sätt att kalla på sin nya vän.
– Det är väl bäst att göra som han vill, tänkte Henrik. Men hur ska det gå till?
Henrik tittade ner igen och nu verkade Mom så kusligt långt borta. Han satt ju lika
högt upp som om han skulle ha suttit på hustaket därhemma på jorden. Och att
därifrån hoppa ner på marken… Nej, det skulle han nog aldrig ha gjort.
Trädstammen var för tjock för att han skulle kunna hasa sig ner utmed den, så enda
chansen var att hoppa. Nåja, han hade ju hoppat upp till grenen han satt på, så varför
skulle han inte kunna hoppa ner ifrån den igen.
Henrik hade just fattat sitt beslut och gjorde sig redo att hoppa, när någonting mycket
underligt hände. Grenen han satt på började plötsligt röra på sig. Den höjde sig sakta,
sakta och Henrik blev sittande alldeles som förstelnad och bara stirrade. Samtidigt
som grenen han satt på höjde sig, rörde sig grenen i ovanför i motsatt riktning, ner mot
honom.
När den övre grenen nått ner till Henrik, lindade sig ett par smågrenar runt midjan på
honom, så att han strax därpå satt fast i ett stadigt grepp.
Nu fick Henrik mål i munnen och började skrika på hjälp. Han hade glömt bort att
hans röst inte hördes och han tystnade lika tvärt som han börjat. Det var inte mycket
han kunde göra. Spjärna emot lönade sig inte. Grenarna var alldeles för starka. Han
måste försöka behålla fattningen och sen fick han se vad som hände.
Grenen som höll fast Henrik höjde sig nu åter, och samtidigt började nästa gren
ovanför honom att sänka sig. Och när de bägge grenarna möttes, tog den övre på nytt
hand om Henrik och förde honom vidare upp till nästa gren. Han såg Moms fäktande
armar längre och längre bort, och till slut var Mom bara som en liten prick långt långt
under honom.
Nu hade Henrik nästan glömt bort att vara rädd. Alltsammans var så spännande, så
fantastiskt att han bara undrade hur det skulle gå i fortsättningen. På det här sättet
skulle han väl komma upp till toppen. Och därifrån borde han nästan kunna se halva
Senkurion. Hur han skulle komma ner, hade han inte tid att fundera på längre.
Han började skymta toppen. Det var bara två grenar kvar. Ett ögonblick trodde
Henrik, att han skulle bli sittande denna futtiga bit från den finaste utsiktsplats han
kunde få. Grenarna stannade i sin rörelse, som om de tänkt vila sig, men så fortsatte de
med samma maskinmässighet som förut, och några minuter senare hade den översta
grenen Henrik i sitt grepp.
Äntligen uppe glömde Henrik helt bort att se sig omkring. Det berodde på att
trädtopparna, själva trädkronan hade formen av ett ansikte. Egentligen förvånade det
inte Henrik alls. Varför skulle inte träd med grenar som rörde sig som armar kunna ha
ett ansikte. Hela trädet var ju som en levande varelse. Nej, det som kom Henrik att
glömma utsikten och bara stirra in i trädkronan, var att han kände igen ansiktet, ett
ansikte som bara skymtade fram ett enda kort ögonblick.
Men det räckte för att Henrik skulle känna igen - farbror Samuel.
På samma gång som upptäckten fick Henrik att känna sig litet kuslig till mods kom
den honom också att känna en slags trygg hemkänsla i trädet. Det var som skymten av
farbror Samuels ansikte lovade, att trädet inte skulle göra honom illa.
Om Henrik hade väntat sig att få se mycket från sin höga utsiktsplats, blev han något
besviken. Visst var det makalöst det han såg, men det som gjorde honom missräknad
var att han inte såg så långt och så mycket som han trodde att han skulle kunna och
som han ville göra. Det som hindrade utsikten var höga berg som reste sig runt om
honom, en del ganska nära, andra längre bort. De var alldeles vita och glänste på ett
sådant sätt att Henrik knappast trodde att det var snö som gav dem deras vita färg.
Han såg också att det var en ganska liten skog han befann sig i. Han såg stigar och
små vägar och här och där ängar fulla med de färgsprakade skålformiga blommor han
nyss sett, så att det i de vita bergens inramning såg ut som en ädelsten av sällsynt
skönhet. Han tittade efter hus och städer där Senkurions invånare kunde bo, men han
fann inga. Det enda han såg var några små kullar med öppningar som såg ut som
fönster. Den största låg lite avsides alldeles i närheten av något som måste vara en stor
sjö.
Henrik beslutade sig för att utforska landskapet, när han kom ner och präntade in i
minnet åt vilket håll sjön, kullarna och ängarna låg. Men komma ner, hur skulle han
klara av det?
– Farbror Samuel hjälper mig nog, tänkte Henrik plötsligt. Han visste inte riktigt, var
tanken kom ifrån men han kände på sig, att farbror Samuel var med honom till och
med här på Senkurion.
I detsamma föll hans blick på något som såg ut som en ihålighet i stammen. Han
undersökte den närare och fann att hålet var tillräckligt stort för att han skulle kunna
krypa in igenom det. Det gjorde han. Mörkt var det men han kröp försiktigt och kände
sig för. Han upptäckte att trädet tydligen var ihåligt ända ner. På insidan av stammen
fanns med jämna mellanrum en kant som det gick att stå på.
Henrik satte igång att klättra nerför, först sakta och försiktigt sedan allt fortare när han
märkte att det inte var så svårt. När han kom ner till marken hittade han på baksidan
av trädet ett liknande hål som i toppen och strax därpå stod han bredvid en mycket
förvånad Mom.
Henrik och Mom fortsatte sin vandring. De gick tysta sida vid sida och Mom som
förut sett så glad ut var nu alldeles allvarlig. Då och då tittade han upp på Henrik med
en blick fylld av undran blandad med en lätt rädsla. Till slut blev Henrik lite irriterad.
Så här kunde de inte fortsätta. Mom såg ju ut som om all världens olyckor hopat sig
över honom.
– Vad är det med dig? undrade Henrik på det stumma sätt som han nu lärt sig prata på.
Han hade också upptäckt att han måste rikta sin tankar mot Mom för att bli uppfattad.
Om han eller Mom bara gick och tänkte för sig själva kunde den andre ingenting
förstå. Och det var ju ovanligt praktiskt, tyckte Henrik.
Mom svarade inte på Henriks fråga. Istället föll han på knä framför Henriks fötter, och
där blev han liggande med händerna i kors och med nedböjt huvud. Henrik stod stilla
en stund och väntade, men då ingenting skedde blev han otålig på nytt. Han kände att
han måste göra något, och hans första impuls var att springa iväg, bort från Mom och
alltsammans. Men då han inte visste vart han skulle ta vägen, gav han utlopp för sina
känslor genom att stampa i marken. Han stampade så hårt att han studsade ett par
meter upp i luften. Efter vad som senast hänt kom han ihåg sin förmåga att hoppa högt
och i förtjusningen fortsatte han att studsa upp och ner och glömde alldeles bort Mom.
Men nu var det som om Mom hade vaknat. Han reste sig hastigt och kallade på Henrik
som hade kommit upp i närheten av de understa grenarna på ett nytt träd. Henrik
slutade hoppa och satte sig ner bredvid Mom, som började berätta.
– Du kanske inte vet att alla träd här på Senkurion är levande. Men så är det. De står
visserligen med sina rötter i jorden men de kan i alla fall flytta på sig, nästan 100
meter på ett år. Om inte rötterna band dem så fast vid marken skulle de kunna röra sig
mycket snabbare. Det är klart att 100 meter på ett år inte är särskilt mycket. Det blir ju
bara ett par decimeter per dag. Men om du tänker dig att en hel skog med träd sätter
sig i rörelse mot en och samma plats kanske just den plats där du själv bor då förstår
du nog att man blir rädd.
Henrik såg sig om. Där stod träden så raka och stilla precis som han alltid varit van att
se dem.
– För det mesta håller de sig lugna och stannar på den plats där de börjat växa upp,
fortsatte Mom, som om han förstått vad Henrik tänkte. Men det finns olika sorters
träd. De flesta träd är fridsamma och gör ingen skada, när man väl blivit vän med
dem. Och det har vi blivit med alla träd runt om där vi bor. Det finns bara två träd som
ingen kan bli vän med: det ena heter Ivel-trädet, och det är alla rädda för. Det är inte
stort men det är elakt. Det skall man akta sig för. Som tur är, växer det ganska långt
bort från våran dal. Det andra trädet heter Samul-trädet
och det är det största av dem allesammans. Det härskar som en kung i skogen, och
man är egentligen varken vän eller ovän med det.
När Mom nämnde Samul-trädets namn, snodde Henrik runt ett halvt varv och stirrade
med vidöppen mun på Mom. Samul-trädet, farbror Samuel… vad var allt detta? Han
begrep ingenting och nöp sig i armen för att var säker på att han inte satt och drömde.
– Det var ett Samul-träd som fångade dig, fortsatte Mom oförtrutet. Och ännu har det
aldrig hänt att trädet släppt ifrån sig något, som det fått fatt i. Det var därför jag blev
så förskräckt, när du högg tag i den nedersta grenen. Du vet ju själv hur det gick sen.
Jag trodde det var din ande som kom ut ur trädet, och för andar bör man alltid falla på
knä. Det har jag lärt mig hemma.
Henrik lyssnade och började plötsligt förstå, vilket äventyr han egentligen varit ute
för.
– Du är den första som blivit vän med Samul-trädet, förklarade Mom högtidigt. Åh,
vad de ska bli förvånade hemma, när de får träffa dig och får veta, att du fångats av
Samul-trädet och kommit tillbaka igen.
Mom tittade litet beundrande på Henrik som reste sig och tog Moms hand.
-Kom så går vi hem till dig, föreslog Henrik. Jag tror jag vet var du bor. Det såg jag
från toppen av det där Samul-trädet.
Så fortsatte de sin avbrutna vandring hand i hand ömsom traskande, ömsom
småskuttande.
Kapitel 4
Henrik nyper Mimma i näsan
Det var som Henrik trodde. Mom bodde i den stora kullen nära sjön, som han hade
sett från toppen av Samul-trädet. Men det var inte någon vanlig kulle, och för Henrik
började den se ut som ett riktigt hus att bo i, trots att formen påminde om en
sockertopp. Från marken räknat gick det avsatser upp mot toppen precis som
våningar. Henrik räknade till fem sådana avsatser. Vilket slott! Fem våningar, det
betydde många rum, fast högst uppe i toppen kunde det förstås bara vara ett eller två.
En häck av röda buskar löpte runt kull-huset och det första Henrik såg, när han kom in
på gården, var en massa statyer eller rättare sagt skulpturer. De stod i rader, fyllde
varje hörn av trädgården. Det måste vara minst hundra, tänkte han. Men det
märkvärdiga var att de såg nästan precis likadana ut allihop. En del hade Mom stått
modell för, det syntes tydligt. Men alla de andra, vem föreställde de?
Mom ledde Henrik upp till huset. När de passerade en av skulpturerna stannade
Henrik plötsligt till, tog den på skoj i hand och bockade sig djupt. Och för första
gången såg han i Moms ansikte något som påminde om ett riktigt skratt. Själv blev
Henrik förvånad, ty skulpturen han kände på var varm. Nog brukade han vara van vid
att sten och metall var något kallt att ta på. När de kom till huvudingången såg Henrik
ytterliggare en skulptur som stod lutad mot väggen i en ganska tankfull ställning. Han
kunde ju inte gå förbi utan att göra något med den också, så han nöp den i näsan.
Det första han märkte var att Mom omedelbart hoppade till. Därnäst lade han märke
till att näsan han tog tag i var alldeles mjuk. Han släppte genast sitt grepp och tog ett
par snabba steg tillbaka. Och nu började skulpturen att röra på sig. Det vill säga,
naturligtvis var det ingen skulptur, så mycket förstod Henrik, när han såg den sakta
gnida sin näsa. Han hade gjort en tabbe, det begrep han och för att på något sätt
gottgöra det hela bockade han sig djupt, inte bara en gång utan två, tre, fem gånger.
Men ingenting hände. Då såg han att skulpturen och Mom tittade på varandra som om
de ivrigt samtalade. Henrik tvivlade inte ett ögonblick på att det var honom de
¨pratade¨ om. Länge behövde han inte vänta förrän ¨skulpturen¨ kom fram till honom.
Mom hade väl hunnit berätta allt han visste.
– Det är jag som är Mimma, meddelade ¨skulpturen¨ med en tankestöt som var
betydligt kraftigare än Moms.
– Det är Moms mamma det, tänkte Henrik. Längre hann han inte förrän Mimma tog
två långa steg emot honom, bredde ut sina armar och tog honom i famn. Henrik
försvann nästan i Mimmas famntag och när han kom loss, var han rufsig i håret och
röd i ansiktet. Men han såg i stort sett lycklig ut. Det verkade som om han hade funnit
en vän.
De gick inte genast in i huset utan promenerade omkring en stund i trädgården. Henrik
tittade förundrad på alla skulpturerna. De allra flesta föreställde Mimma, det var
Mimma sittande, liggande och stående i både naturliga och konstiga ställningar, det
var Mimma hopkrupen eller stående på huvudet. Mimma anade vad Henrik gick och
funderade på.
– Det är Pax som har gjort dem, påpekade hon med ett litet leende. Han har alltid varit
duktig på sånt.
– Pax, tänkte Henrik för sig själv, det måste väl vara Moms pappa.
I detsamma öppnades husets dörr och ut trädde en figur som egentligen var mycket lik
Mimma. Det måste vara Pax. Båda var långa och båda var klädda i en vid, vit kjol.
Precis som Mom saknade de båda öron och hår på huvudet. Men Mimma hade en liten
röd blomma högst upp på hjässan. Det som skilde dem åt var att Pax hade större näsa
än Mimma och en blå blus mot Mimmas vita.
Mimma hade tydligen redan meddelat Pax allt om Henrik – tankarna stoppades ju inte
av några futtiga väggar, och knappt hade Pax fått syn på Henrik, förrän han också tog
honom i famn, vilket gjorde Henrik ändå rufsigare och ändå rödare i ansiktet.
Henrik kände sig lätt förvirrad, men det var ingenting mot vad han skulle bli. Plötsligt
kom det två starka tankestötar, nästan på en gång. De kom så snabbt att han blev
nästan vimmelkantig, och dåligt uppfattade han vad man vill honom. Han förstod
emellertid, att det var Mimma och Pax som meddelade honom någonting. Moms
tankestötar var inte alls så kraftiga. Men det skulle de säkert bli när han blev större.
Så mycket begrep i alla fall Henrik som att Mimma och Pax ville ha honom med på
något som de hittat på. Och naturligtvis var det inte samma sak. Då hade ju allt varit
hur enkelt som helst. Henrik tittade villrådigt än på Mimma än på Pax. Hur skulle han
nu bete sig? Om han gick till Mimma, kanske Pax blev förargad och om han gick till
Pax, kanske Mimma blev ledsen. Han tyckte att han råkat i en riktig knipa och
undrade, hur han skulle klara sig ur den.
Till att börja med försökte han få klart för sig, vad det var Mimma och Pax ville
honom. Helt säker var han inte, men det verkade som om Pax ville, att han skulle stå
modell för en ny skulptur. Pax ögon lyste som på ett barn som just fått en alldeles ny
leksak och Henrik förstod honom. Han hade ju bara haft Mimma och Mom att
skulptera tidigare, så Henrik kom väl nästan som på beställning.
Men vad var det Mimma ville? Henrik tyckte att han uppfattade någonting med
blommor. Nej, nu kom han ihåg. Mimma frågade om han inte ville följa med in i huset
för att få litet mat. Han var säkert hungrig efter en så lång färd. Visst skulle det smaka
gott att äta, tyckte Henrik för sig själv, men vad skulle han göra med Pax?
Henrik behövde inte fundera så länge. Allting löste sig utan hans medverkan. Mimma
och Pax hade stått och tittat på varandra en stund, kanske ¨pratade¨ de med varandra
och det såg ut som om de försökte komma underfund med vem som var först.
Henrik hade träffats av bägge tankestötarna praktiskt taget samtidigt, men om någon
var en aning före den andra, så var det nog Pax.
Det som hände nu var att Mimma drog sig två steg tillbaka och gjorde en lätt bugning
med huvudet. Pax vände sig genast mot Henrik.
– Kom ¨sa¨ han, kom ska jag göra en skulptur av dig!
Henrik traskade snällt tillbaka ut i trädgården. Mitt på gräsmattan stannade Pax och
efter en liten stund kom Mimma och Mom bärande på något som såg ut som väldiga
vita stenar. Henrik skyndade fram för att hjälpa till att bära, men så bråttom hade han,
att han snubblade och for som en raket rätt på Mom. Mom tumlade över ända och
tappade den stora stenen, som kom farande rakt på Henrik.
– Den krossar mitt huvud, tänkte Henrik blixtsnabbt. Jag kan inte komma undan.
Så föll han och blev liggande på marken.
– Nu är jag död, tänkte han. Märkvärdigt, att det kändes så lite. Han såg, hur Mom
hämtade den stora stenen och fortsatte bort till Pax utan att ens titta åt honom. Det
verkade bra hjärtlöst.
Henrik låg fortfarande kvar i trädgården och såg hela Moms familj pyssla med de
stora vita stenarna. Han var bestämt inte död, och inte gjorde det ont i huvudet heller.
När han tänkte efter, kunde han inte komma ihåg att han hade fått något slag, varken i
nacken eller i pannan. Jo, en lätt puff ungefär som när man nickar en gummiboll,
mindes han. Kunde det ha varit stenen?
Med ett språng var Henrik på benen och rusade bort till Pax. Där slog han armarna om
den största stenen. Här skulle lyftas! Stenen var lätt, den tycktes i själva verket inte
väga någonting alls och Henrik som tog i så mycket han orkade, ramlade baklänges
och tappade stenen som rullade i väg. Mom sprang efter den, Pax tittade med stora
ögon på Henrik, Mimma såg ut som om hon inte märkt någonting alls och Henrik satt
på gräsmattan och kände sig ovanligt dum.
När Mom kommit tillbaka med den stora stenen, fortsatte Pax sitt arbete, som om
ingenting hade hänt. Först sprutade han en klibbig vätska på gräsmattan och strax
därpå hade det blivit en jämn, brun yta där han sprutat. Så placerade han dit den
största stenen (sten, tänkte Henrik, det är inte mer sten i den där klumpen än i mitt
huvud). Underdelen skars jämn med en vass kniv och sen verkade den stå stadigt fast.
Den mindre stenen placerades eller rättare sagt klistrades fast ovanpå den större. Och
sen drog sig Mimma och Mom tillbaka.
Pax ställde Henrik ungefär 10 meter ifrån sig, och så satte han igång att mejsla och
skära. Henrik skulle stå med raka ben och fötterna ihop, vänstra handen utmed sidan
och den högra pekande snett upp i luften. Han hade fått ¨tala om¨ varifrån han kom
och när han hade pekat ut i rymden åt det håll jorden låg, hade Pax fått ett drömmande
uttryck i ögonen. Och nu ville han göra Henrik så, som han såg ut när han pekade och
berättade varifrån han kom.
Pax arbetade snabbt. Han började nerifrån och snart hade fötter och ben växt fram.
Magen blev lite för stor, men det som var för mycket skar han kvickt bort med kniven.
Hans arbetsväg följde kroppen från fötterna och uppåt. Allra sist kom tydligen
armarna på.
Nu hade han kommit upp till huvudet. Henrik som började bli hungrig stod och såg
hur huvudet växte fram. Ett par gånger försökte han vila sig genom att flytta över
tyngdpunkten på det ena benet för att få kröka det andra. Knappt hade han gjort det,
förrän Pax huvud dök fram bakom stenen. Han skakade på det, pekade med fingret på
Henriks krökta ben, och först när Henrik ställt sig i givakt igen fortsatte arbetet.
Snart hade Pax hållit på med Henriks huvud lika länge som med hela den övriga
kroppen och Henrik började bli otålig. Han såg Pax vagga av och an och ruska på
huvudet. Munnen rörde sig som på en gubbe, som går och muttrar för sig själv.
Plötsligt rusade Pax bort till Henrik. Vad var det nu som var galet?
Pax kom för att titta närmare på sin modell, gick runt den och synade särskilt huvudet.
Så gick han tillbaka och fortsatte med mejsel och kniv, men efter en stunds vaggande
och ¨muttrande¨ var han nere hos Henrik igen. Och den här gången nöjde han sig inte
bara med att titta. Han började nypa i Henriks öron, vika dem fram och tillbaka och
titta på dem från alla håll och kanter.
Nu förstod Henrik plötsligt vad det var som bekymrade Pax. Hans öron! Varken Pax,
Mimma eller Mom hade några öron. Det var något alldeles nytt för Pax. Alla huvuden
som han mejslat ut saknade öron, och nu måste han utan att ha fått öva sig en enda
gång sätta fast ett par öron på sin skulptur.
Henrik tänkte på när han brukade bygga snögubbar på vintrarna hemma på jorden. Ja,
nog såg det lika lätt ut att göra gubbar i den där mjuka stenen som i kram snö. Han
mindes sina första försök att göra en snögubbe, hur ansiktet på snögubben blev
alldeles för smalt när han skulle skära fram ett par öron och hur han i stället fått lov att
krama ett par extra snöbollar för att sätta dit som öron efteråt.
Pax hade det tydligen lika besvärligt. Henrik såg, hur han försökte sätta fast ett par
öron på huvudet. I början ville de inte fastna utan ramlade ner, och när Pax till slut
fick dem att sitta, blev de antingen alldeles för spetsiga eller alldeles för runda. Henrik
kunde knappt hålla sig för skratt. Till slut slängde Pax sina verktyg och vände sig mot
Henrik.
– Jag ger upp, meddelade han kort. Det där du har på huvudet kan jag inte klara idag.
Vad är det för någonting för resten?
Men alla Henriks försök att förklara hur man hör med sina öron tjänade ingenting till,
eftersom Pax inte förstod vad ordet höra betydde. Och eftersom han varken kunde
eller behövde tala med sin mun, hade han ju ingen användning för några öron att höra
med. I detsamma fick Pax och Henrik var sin tankestöt. Den kom ifrån Mimma.
– Kom in! Det är dags att äta!
– Mums, tänkte Henrik, medan Pax tog honom i handen och skyndande mot huset.
Kapitel 5
Glass i långa banor
Henrik kom först fram till dörren och skulle just öppna den för Pax när den ljudlöst
gled upp av sig själv. Henrik tittade in för att se, vem som öppnat. Men där fanns
ingen, inte ens Mom stod och lurade bakom dörren.
– Jaså, den går upp av sig själv, tänkte Henrik. Då kan den förstås stänga sig själv
också.
Han hade inte hunnit tänka tanken till slut, förrän dörren gled igen och Pax som inte
hunnit in slog huvudet i den stängda porten. Henrik hade hamnat inomhus och Pax
hade blivit utestängd. Henrik rusade fram till dörren och försökte öppna den, men utan
framgång. Den rubbades inte ur sitt läge.
I detsamma kände han en tankestöt. Någon sa till honom att låta bli dörren. Det måste
vara Pax. Henrik tog ett par steg tillbaka, och knappt hade han gjort det förrän dörren
ljudlöst gled upp igen.
– Finns det inga hemliga knappar, så kanske man öppnar och stänger genom att tänka,
funderade Henrik. Det måste jag pröva. Och innan han visste ordet av hade han tänkt
en order till dörren: – Stäng dig!
Dörren gjorde som förut, den stängde sig och Pax som just tog sista steget för att
komma in, fick den i huvudet en gång till. Henrik blev förskräckt och beordrade
dörren att öppna sig och detsamma gjorde tydligen Pax, ty dörren for upp dubbelt så
fort som förut, troligen därför att den fick två order att öppna sig på en gång.
Henrik tittade ängsligt på Paxs ansikte – inte enda liten bula i pannan, inte ens så
mycket som ett skrapsår.
Om det hade varit Henrik, som fått dörren i huvudet, hade han säkert legat avsvimmad
nu och kanske haft ett blödande sår i pannan. Åtminstone hade han haft ett blåmärke
att gnida. Men Pax, honom bet tydligen ingenting på. Han bara tog Henriks hand som
förut och travade vidare in i ett stort, ljust rum.
Henrik blev nästan bländad och han tänkte, att så här soligt skulle det alltid vara i
husen, där man bor. Men var kom egentligen ljuset ifrån? Henrik kunde inte upptäcka
ett enda fönster och inte heller något som såg ut som en lampa. Det var som om
väggarna hade varit självlysande.
Mimma tycktes gissa hans tankar, för hon vände sig mot honom och förklarade:
– Vårt hus är byggt av samma sten som Pax gör skulpturer av. Den suger åt sig allt
solljus på dagen och behåller det sedan över kvällen och natten till nästa dag. Därför
lyser väggarna i vårt hus, som om vi hade våran egen sol och därför är skulpturerna i
trädgården alltid varma, när du tar på dem.
– Tack så mycket, svarade Henrik artigt och väluppfostrat.
– Men nu ska vi äta, återtog Mimma. Henrik får ta den högra matplatsen.
Högra matplatsen! Henrik tittade sig omkring. Var skulle han äta? I rummet där de
stod? Men var fanns i så fall matbord, tallrikar och glas, knivar och gafflar? Det fanns
inte en riktig möbel i rummet. På golvet låg en mjuk matta, så att ljudet av varje steg
dog bort som en suck. Vid ena väggen fanns fyra liggplatser. De såg ut som långa,
sköna sängar och framför varje sådan plats såg Henrik en skålblomma. Något mera
fanns inte i rummet.
Henrik beslöt sig för att se efter hur de andra bar sig åt och sen försöka göra likadant.
Han behövde inte vänta länge. Pax gick bort till liggplatsen längst till vänster, Mimma
gick till den bredvid, och Mom tog nästa. Så var det bara en plats kvar – den längst till
höger. Henrik skulle ju ha den högra matplatsen. Var detta en matplats? Henrik fick
inte någon tid över att fundera utan skyndade sig att ställa sig vid den lediga
liggplatsen.
– Vad vill Pax ha att äta? Frågade Mimma med en tankestöt.
– Nyponsoppa, svarade Pax, för det var det bästa han visste.
Mimma grävde i sin vida kjolficka och plockade fram en liten flaska och ur den
stänkte hon en droppe i skålblomman som stod framför Pax liggplats. I sin egen
stänkte hon ur en annan flaska och så vände hon sig till Mom:
– Nå, vad vill Mimmas lilla Mom äta idag då?
– Köttbullar, kom det blixtsnabbt från Mom, som hade lämnat samma svar minst 100
gånger redan.
Mimma log och fiskade upp en ny flaska ur kjolfickan. Och så var turen kommen till
Henrik. Han hade förundrad lyssnat och tittat. Nyponsoppa och köttbullar… här fanns
ju bara blommor. Skojade de med honom?
– Och nu är vi nyfikna på vad Henrik vill ha till middag, meddelade Mimma med en
viss högtidlighet. Det var ju första gången han åt tillsammans med dem.
Henrik tänkte vilt. Aldrig hade någon tidigare frågat honom, vad han ville ha till
middag. Han fick minsann äta det som sattes fram på matbordet. Köttbullar, hade
Mom sagt. Det var gott. Men kunde man välja samma mat som någon av de andra.
Choklad med vispgrädde… Pannkaka med jordgubbssylt… Henrik kände, att Mimma
väntade ett svar.
– Glass, fick han fram utan att han egentligen visste varför.
Glass var väl ingen riktig mat. Men det var väldigt gott.
Mimma fick ett bekymrat uttryck i ansiktet. Hon grävde i sin kjolficka och ruskade på
huvudet. Till slut gick hon ut ur rummet och blev borta en lång stund. När hon kom
tillbaka, höll hon triumferande en flaska i handen. Pax och Mom log glatt, och Henrik
fick sin droppe i blomman framför sig.
Nu la sig alla på den mjuka bädden. De la sig på magen, och Henrik gjorde likadant.
Han hade den skålformiga rödvioletta blomman alldeles framför sig och tittade i smyg
åt vänster för att se vad som nu skulle ske. Som på ett givet tecken tog Pax, Mimma
och Mom ett sugrör, som låg vid sidan av blomman, stack ner det i bomskålen och sög
i sig en klunk. Så tittade de på varandra och nickade, ungefär som om de ville tala om
att middagen var ovanligt lyckad. Sen vände de sig alla tre mot Henrik med en fråga i
blicken. Henrik förstod, att de ville veta vad han tyckte och skyndade sig att suga.
Om det nu var brådskan eller ovanan som gjorde det må vara osagt, men Henrik satte
första klunken i halsen och började hosta alldeles förskräckligt. Mimma och Pax såg
ut som om de tänkte, att det där var då ett underligt sätt att äta. Mom skrattade i tron,
att Henrik hade hittat på något nytt skoj i stil med att studsa högt.
Hostattacken gick över och Henrik tog försiktigt en ny klunk ur blomman. Så tittade
han med stora, förvånade ögon på Mimma. Om han inte själv sett, hur han sög saften
ur en blomma, skulle han ha kunnat försäkra vem som ville höra på honom, att han
fick den ljuvligaste vaniljglass i munnen. Han tog en stor klunk till och en till och en
till. Glass i långa banor. Han kluckade förtjust och tyckte det var synd, att blomman
innehöll så litet saft.
Plötsligt kände han att han höll på att bli mätt, och efter nästa klunk var magen full.
– En klunk till, tänkte Henrik. Glass är ju så gott. Men den skulle han nog inte ha
tagit, för nu kände han sig närmast sprickfärdig. Och ändå fanns det saft kvar i
blomskålen. Henrik trodde inte sina ögon.
Pax, Mimma och Mom var också färdiga, och alla tre vände sig nu på rygg och
blundade. Man sov tydligen middag på riktigt här på Senkurion. Det såg så skönt ut att
Henrik inte väntade med att lägga sig på rygg han heller. Bädden var mjuk och magen
proppad med härlig vaniljglass. Vad mera kunde man begära just nu?
En halv minut senare sov Henrik med djupa andetag.
Kapitel 6
På upptäcktsfärd i kull-huset
När Henrik vaknade, var det fortfarande lika ljust i rummet, som när han somnade.
Han hade inte en aning om hur länge han sovit, men han kom ihåg, att han hade tittat
på klockan, just när han hade ätit färdigt. Och det var…Nej, det kunde inte vara
möjligt! Han gnuggade sig i ögonen och tittade på klockan igen. Den gick. Han såg,
hur sekundvisaren rörde på sig. Det var inte mer än fem minuter sedan de slutade äta
och Henrik kände sig, som om han sovit en hel natt, lika pigg och utvilad.
Pax, Mimma och Mom låg kvar på sina liggplatser och såg ut att sova mycket gott.
Mom hade ett leende på sina läppar – undras vad han låg och drömde om.
Henrik sträckte på sig och steg upp. Han visste inte riktigt, vad han skulle ta sig för.
Kanske bäst att vänta, tills de andra vaknade. Men hans upptäckariver kunde inte hålla
honom stilla lång stund, och han beslöt sig för att utforska huset på egen hand.
Dörren stod på glänt och Henrik smög sig ut. Det var lite mörkare utanför matrummet,
och när hans ögon vant sig vid det sparsammare ljuset, såg han en korridor som löpte
runt och följde husets yttersida. Henrik sprang runt i korridoren och såg sammanlagt
fyra dörrar och en trappa som ledde upp till nästa avsats.
Den första dörren hade han själv just kommit ut igenom. NU skulle han se, vad det
fanns bakom nästa. Men hur han än försökte, kunde han inte få upp den. Den verkade
vara låst och han var på vippen att ge upp när han kom ihåg, hur han hade lyckats
öppna huvuddörren. Så han ställde sig framför ingången och tänkte:
– Dörr, öppna dig!
Så skulle det gå till. Dörren gled ljudlöst upp, fast åt fel håll. Henrik fick den mitt på
näsan. Men strunt i det. Nu gällde det hans påbörjade upptäcktsfärd.
Rummet som Henrik kom in i var lika stort och lika ljust som matrummet. Här
härskade Mimma, det såg han med detsamma. Rummet var fullt med kläder, det såg
nästan ut som en syateljé. I ena hörnet satt en skulptur av Mom. Den hade inga kläder
på sig, men det låg en del tygstycken i knät. Mimma använde tydligen Mom till att
lägga ifrån sig på. Mitt i rummet stod förresten en skulptur av henne själv, en riktig
provdocka med en elegant klänning, knäppt ända upp i halsen och med en vid kjol
som nådde ner till golvet. Mitt fram fanns en i spetsar broderad blomma.
Mimma tyckte om att göra kläder. Henrik undrade dock, när de egentligen använde
kläderna. Just nu hade de ju på sig en ganska enkel och vardaglig dräkt.
Henrik vandrade vidare. Nästa rum hade blå väggar och gult tak, och han fick känslan
av en sol som lyste från en klar himmel. Vems rum det var, såg han inte genast. Där
fanns en massa underliga maskiner, blandningsmaskiner såg det ut som, eftersom en
del hade vispar. Men när Henrik fick syn på en hylla med skålblommor och strax
bredvid några flaskor som det stod lutfisk, påskägg och gräddtårta på, förstod han att
också det rummet tillhörde Mimma. Det var väl närmast hennes kök.
Bredvid dörren såg Henrik en platta med en massa knappar på. Han fick en sådan lust
att prova dem, att han inte kunde behärska sig. Han sträckte fram ett darrande
pekfinger och tryckte på översta knappen. Och nu hände något, något som fick Henrik
att ångra sin nyfikenhet. Han förlorade helt enkelt fotfästet. Som genom ett trollslag
försvann golvet under honom och han föll, nej, han gled nedåt. Och så blev allt mörkt
kring honom.
Henrik hann inte bli rädd, förrän han kommit ner i mörkret. När han tittade upp, såg
han hur luckan som han föll igenom gled tillbaka. Han var alltså instängd och hade
inte en aning om, var han befann sig eller hur han skulle kunna komma ut.
Så småningom vande sig hans ögon vid mörkret. I själva verket var det inte så mörkt
som han trodde. Det var bara det, att han kom från ett rum som var så ljust, att han
nästan var bländad. Han hade förstås hamnat i husets källare.
När han tittade sig omkring trodde han, att han hamnat på ett apotek. Hela källaren var
full med små flaskor. Varje flaska hade sin prydliga etikett och Henrik gick runt och
läste, mer och mer förundrad. Han hittade namn på praktiskt taget alla maträtter han
kände till och dessutom många, som han aldrig hört talas om. Detta måste vara
Mimmas matkällare, hennes förråd av mat-smak för skålblommor.
I mitten av det stora källarutrymmet stod en tjock pelare, som huset tydligen var byggt
omkring. Henrik upptäckte en öppning i den och efter en kort tvekan gick han in
igenom den. Han kom in i ett litet runt rum med tre stolar… en för Pax, en för Mimma
och en för Mom, tänkte Henrik automatiskt och sate sig på en.
– Jag önskar, att jag vore uppe ur källaren igen, tänkte han vidare.
I detsamma hördes ett rasslande ljud. En dörr gled igen för öppningen och det började
surra på ett hemtrevligt sätt. Det varade bara några sekunder, så gled dörren upp igen
och nu måste Henrik knipa ihop ögonen, för han var åter uppe i ljuset. Han hade
hamnat i husets hiss, och den var lika enkel att sköta som dörrarna han öppnade och
stängde.
Utanför hissdörren såg Henrik Mimmas kök. Han skulle just gå ur hissen, när han
kom att tänka på att han lika gärna kunde åka vidare. Han önskade sig därför upp till
nästa våning och allt fungerade som nyss.
Nu hade han kommit till Pax våning, det förstod han. Rummet han kom in i badade i
färger. Ena väggen var blå, den andra röd, nästa gul och den sista grön.
Henrik blev nästan yr i huvudet. Rummet var för övrigt fullt av skulpturer i olika
storlekar. De flesta var mycket små, så att de kunde stå på borden, som fanns
utplacerade här och var.
Han traskade vidare. Nästa rum såg ungefär likadant ut. Tredje rummet var helt
annorlunda. Det var helt vitt, både tak och väggar saknade färg. Inga skulpturer fanns
det heller. I stället var rummet fullt med tavlor. Mitt på golvet stod ett staffli med en
halvfärdig tavla på.
Henrik stirrade förbluffad på den. Den visade den äng där han landat och mitt på
ängen stod raketskeppet. Bredvid satt en liten figur som var svår att känna igen men
som Henrik gissade föreställde honom själv.
Det här verkade vara trolleri och liksom i tankarna drog Henrik i en tråd som hängde
ned från tavlan. I det samma var det som om ett förhänge dragits bort från ena väggen
och som på en filmduk såg Henrik samma äng som på tavlan. Raketen fanns
fortfarande kvar.
Den enda förklaring Henrik kunde tänka sig var, att man kunde se samma utsikt från
toppen av kull-huset och att det fanns en kamera däruppe som överförde bilder av
utsikten till Pax rum. När allt kom omkring var det nog inte så märkvärdigt.
Sedan Henrik sett att det fjärde rummet var ett sovrum, satte han sig ånyo i hissen och
önskade sig upp till nästa våning.
Nu borde han rimligen komma till Moms våning. Så här högt uppe hade huset på
grund av sin sockertoppsform smalnat så mycket att det bara fanns tre rum.
Som i de första två våningarna fanns också här ett sovrum. Men de bägge övriga
förbryllade Henrik desto mera. Hade det varit många knappar i Mimmas kök, så var
det ingenting mot alla knappar och rattar, trådar och maskiner som fanns häruppe.
Trots vad som hände i Mimmas kök, kunde Henrik inte låta bli att fingra på en av
knapparna. Men den här dagen var det, som om allt han prövade hade med mörker att
göra. Knappen han tryckte på, gjorde allt svart omkring honom. Han slapp dessbättre
åka rutschkana ned i någon källare, men han tyckte det var obehagligt nog ändå,
eftersom man alltid känner sig så hjälplös i mörker. Han trevade bland knapparna och
tryckte till igen. Han hade tur. Allt blev ljust som förut och han upptäckte, att han
hade använt samma knapp två gånger. Första gången blev det mörkt, andra gången
ljust.
Plötsligt hörde han ett surrande läte bakom sig och for runt. Det var hissen som satte
sig i rörelse. Surret varade bara en kort stund och så gled hissdörrarna upp framför
honom och hela Moms familj strömmade ut. Mom tittade runt på alla sina maskiner
och apparater – lite ängsligt tyckte Henrik – för att kontrollera, att allt var helt och
orört. Pax stod kvar vid hissdörren medan Mimma med en moderlig omsorg skyndade
fram till Henrik.
– Du har väl inte gjort dig illa på någonting? undrade hon oroligt.
– Nej, svarade Henrik och tittade fram mellan armarna, som Mimma lagt runt hans
hals. Jag har bara tittat mig omkring i huset, medan ni sov.
– Så bra, log Mimma, då behöver jag inte visa dig runt. Har du varit i alla rum?
– Ja, i källaren också.
– Jasså, du hittade dit alldeles själv, ¨sa¨ Mimma och skrattade med hela ansiktet. Då
vet du, vart du ska ta vägen om du blir hungrig eller om du blir sugen på något riktigt
gott.
Henrik såg förtjust ut, och Mimma fortsatte:
– Du har alltså sett Pax våning med alla tavlor och skulpturer. Är de inte fina? Han är
den duktigaste målaren och skulptören i hela Vändalen.
Pax som stod kvar vid hissdörren sträckte på sig och verkade mycket belåten.
– Och här uppe bor Mom. Han är familjens uppfinnare och han får väl själv förklara,
hur alla de här apparaterna fungerar.
– Och Mimma får berätta, vad hon gör med sina, kom det plötsligt från Mom, som
stod och tänkte på Mimmas köttbullar.
– Det är inte så märkvärdigt, ¨sa¨ Mimma. Jag försöker bara göra nya maträtter med
hjälp av de smakdroppar jag får från alla växter vi odlar. Och när jag tröttnar på det, så
syr jag kläder.
Nu blandade sig Pax i samtalet:
– Hon är Vändalens bästa matmamma och ingen gör så fina dräkter och klänningar
som hon, ¨sa¨ han stolt med ett ömt ögonkast på Mimma.
– Kan inte Pax laga mat eller sy i en knapp och kan inte Mimma eller Mom måla en
tavla? Undrade Henrik som ibland tyckte om att vända upp och ner på saker och ting.
Alla tittade förskräckt på varandra.
– Nej, ¨sa¨ Mimma med eftertryck. Mat och kläder sköter jag själv, för det tycker jag
är lika roligt att hålla på med som Pax tycker om att måla eller Mom att uppfinna.
Varför skall man inte göra det man kan och det man tycker är roligt?
Alla skrattade befriat. Bara tanken på att de skulle byta sysselsättning och göra något
som de inte kunde eller tyckte var roligt, gjorde dem förskräckta. Allt var bra som det
var. Mimma och Pax beundrade Moms tekniska påhitt. Mimma och Mom beundrade
Pax tavlor och skulpturer och Mom och Pax var förtjusta i Mimmas mat och för det
mesta i hennes kläder.
– Nu skall vi se, var du ska bo, ¨sa¨ Mom plötsligt till Henrik och gick mot hissen.
Alla följde med och Pax konstaterade att de måste göra en stol till i hissen, om de ville
åka i den alla på en gång i framtiden.
Nästa våning bestod som Moms av tre rum, tre helt tomma rum. Det verkade nästan
som om den stod och väntade på Henrik.
– Här får du själv möblera, meddelade Mimma. Då vet vi, att du kommer att trivas.
Vad tycker du mest om att göra? Vad vill du ha i dina rum? Vi är nog litet nyfikna
allesamman.
Men Henrik visste inte vad han skulle svara.
Kapitel 7
Guldstenen
Genomgången av huset var slut och Mimma, Mom och Pax gick mot hissen.
– Nu skall var och en arbeta, kom det från alla tre på en gång. Och så försvann de in i
hissen. Henrik hörde den stanna tre gånger. Först släpptes Mom av. Han skulle in och
fortsätta med sina mystiska maskiner och apparater. Så kom turen till Pax. Tavlor och
skulpturer väntade på honom. Han skulle säkert öva sig på öron, så att han kunde klara
Henriks huvud. Mimma klev av sist och begav sig genast till sitt älskade kök för att
försöka hitta på någon ny mat-smak, kanske köttbullar med glass-smak, funderade
Henrik som tänkte att nu skulle både han och Mom bli belåtna på en gång med samma
mat.
Henrik visste inte riktigt, vad han skulle hitta på. Alla arbetade utom han, och han
tycket inte det var rätt, att han gick och latade sig. Möblera sitt rum skulle han få göra
själv, hade Mimma meddelat honom. Med vad då? Trodde Mimma kanske att han
hade tagit med sig säng, stolar och bord i sin lilla raket? Nå, hur det skulle gå till fick
väl framtiden utvisa. I värsta fall fick han skaffa träd från skogen och snickra till vad
han behövde på egen hand.
Det kunde inte hjälpas. Henrik hade inte den minsta lust att uträtta något nyttigt. Han
gick fram till fönstret för att titta ut. Nej visst, det fanns ju inga fönster i hela huset
utom… utom allra högst upp, det var så sant. Han mindes mycket väl första gången
han såg kull-huset, hur han lagt märke till alla avsatserna och att det inte fanns några
fönster förrän på översta våningen.
Henrik skyndade sig bort till hissen. Den kom med detsamma och han gick in och
önskade sig upp till toppen av huset. Men hur han än önskade och tänkte, hände
ingenting.
Förvånad gick Henrik ut och försökte hitta något fel, men allting var så tekniskt, att
han inte begrep sig på det invecklade maskineriet. Han försökte igen, men det gick
inte den här gången heller. Då gav han i stället hissen order om att åka ner till
bottenvåningen och nu gick det minsann. Med sitt hemtrevliga surrande satte hissen
igång och var snart nere i köket.
– Oj, du skrämde mig nästan, meddelade Mimma som var så upptagen med att blanda
blodpudding och makaroner att hon inte märkte att Henrik kom.
– Hissen är trasig, svarade Henrik. Den vill inte gå upp till översta våningen.
– Är det därför du ser så dyster ut, smålog Mimma Du bor ju själv i översta våningen
och därifrån kom du ju med hissen alldeles nyss.
– Bor jag i översta våningen? Men jag har ju sett, att det finns en avsats till och där
finns fönster så att man kan titta ut.
– Jaså, nu förstår jag. Du menar Utkiken. Det är ingen våning och så högt upp går inte
hissen. Om du åker tillbaka upp till dig och går ut i cirkelkorridoren, så hittar du en
trappa. Den går till Utkiken.
Henrik tackade Mimma för hjälpen och for upp till sin våning, letade sig ut i
korridoren och halvsprang uppför den sista trappan.
Utkiken visade sig bestå av två rum, som istället för väggar bara hade fönster.
Konstigt, tänkte Henrik, antigen finns det inga fönster alls eller också är det ingenting
annat än fönster.
Och utsikten? Jo, den var fin. Det är klart att Henrik hade sett mera från toppen av
Samul-trädet, men han var fullt nöjd med vad han såg härifrån också.
Och plötsligt visste han, vad han skulle göra. Han skulle upptäcka. Det skulle bli hans
sätt att arbeta. Att vara upptäcktsresande och hitta nya växter och djur, det vore väl
något för honom. Han hade ju hela Senkurion att upptäcka.
Henrik tittade sig omkring och genom alla fönster, han såg stigen, som Mom och han
hade kommit till kull-huset på och långt där borta såg han sin raket på den gröna
ängen, precis som Pax hade målat den på sin tavla. Han såg alla träd, som Mom hade
berättat att de var vänner med. Han såg de mångfärgade skålblommorna breda ut sig i
en regnbågsskimrande prakt.
Och där låg sjön. Dit fick han en obetvinglig lust att bege sig, kanske inte så mycket
för att upptäcka som för att bada. Solen sken så varmt och när han tänkte närmare
efter hade han ju inte heller tvättat sig sedan han landade på Senkurion. Mimma hade
inte heller frågat, om han hade tvättat sig om händerna, innan de började äta. Hon var
tydligen inte så noga. Det verkade över huvud taget som om var och en gjorde, vad
han eller hon hade lust att göra.
Och nu fick Henrik bråttom igen. Han skyndade nedför trappan som han tog i tre skutt
och for in i hissen med sån fart, att han slog huvudet i väggen. Han sprang förbi
Mimma så att hon inte hann se honom och trodde att någon lämnat dörren öppen,
eftersom det blåste så mycket.
Sjön var större än Henrik trodde när han stod uppe i Utkiken. Därifrån såg det ut som
om han skulle kunna simma tvärs över den, men här vid stranden trodde han inte det
längre. Vattnet var blått, nej grönt… nej, blått…Han upptäckte att det skiftade i bägge
färgerna. Det gick liksom blå och gröna stråk i vattnet, som var så klart, att han såg
botten till och med långt ut.
Henrik drog kvickt av sig sin skjorta och skulle just till att fortsätta med byxorna, då
han kom på att han ju inga badbyxor hade. Han stannade upp och tittade sig omkring
en, två, tre gånger. Sen tog han försiktigt av sig byxorna också, sparkade av sig skorna
och stack tårna i vattnet.
Det var precis som han alltid drömt om att badvatten skall vara, varmt och skönt.
Ingen risk för att han skulle behöva gå upp efter en stund, för att han huttrade och frös.
Här stod han alltså nu, utan en tråd på kroppen och tittade sig försiktigt omkring ännu
en gång. Vinden högg tag i hans linlugg och fladdrade om med den, fortsatte ut över
vattnet och krusade ytan, så att ett löv som singlat ner över sjön guppade iväg från
honom.
Henrik satte armarna över huvudet och dök ner i vattnet. Det var underbart härligt.
Han kom upp till ytan och frustade av välbefinnande. Sen simmade han omkring,
crawlade och bröstsimmade om vartannat och när han blev trött, la han sig på rygg.
Och så måste han dyka förstås. Det var egentligen det roligaste han visste.
På botten såg Henrik en sten, som glimmade som guld. Han beslutade sig för att
försöka dyka efter den. Men det var längre dit än han hade trott, för han kom inte ner
på en inandning. Däremot upptäckte han något, som han inte tänkte på när han dök
första gången – han såg lika bra i vattnet som på land.
Han kom ihåg, när han för ett par år sen fick ett cyklopöga och upptäckte att han
kunde se många meter framför sig i vattnet. Det var en sensation, en helt ny värld
öppnade sig för honom. Och nu upplevde han samma sak, fast den här gången
behövde han inget cyklopöga.
Efter att ha gjort flera fruktlösa försök att nå den guldglimmande stenen övergick
Henrik till at göra konster i vattnet. Han var mera under än över vattenytan.
Och nu gjorde han en upptäckt till. Han skulle blåsa ut luften i vattnet, så att det blev
bubblor, om gick upp till vattenytan. Men det blev inga bubblor. Det var, som om det
inte alls fanns något vatten just där han blåste ut sin luft. I pur häpenhet stannade han
upp och glömsk av var han befann sig, tog han ett djupt andetag.
Nu skulle Henrik normalt ha fått en rejäl kallsup och fått vatten i lungorna. Han skulle
ha börjat hosta och försökt komma upp till vattenytan fortast möjligt för att inte
drunkna. Men ingenting av allt detta skedde. Henrik fick luft i stället för vatten i
lungorna. HAN ANDADES I VATTNET!
Henrik kände sig som en verklig upptäcktsresande, som var ute för att upptäcka havets
hemligheter. Han sam omkring under vattnet och genom att blåsa ut luft då och då och
lägga märke till om det blev bubblor eller inte fan han, att sjön genomkorsades av
luftkanaler. Han förstod snabbt, vad det betydde för hans del: han kunde simma
omkring under vattnet hur länge han ville. Andas kunde han göra i luftkanalerna.
Det första Henrik passade på att göra var att ta sig ner till botten och plocka upp
¨guldstenen¨. När han fick den i handen såg han, att den skimrade inte bara i guld utan
också i smaragdgrönt, turkosblått och rubinrött. Något liknande hade han aldrig sett
tidigare. Medan han simmade omkring med stenen i handen märkte han, att det hade
samlats ett stim fiskar runt honom. Han såg också, att stimmet blev större och större.
Det kom fiskar från alla håll, stora fiskar och små fiskar, randiga fiskar och rutiga
fiskar. Fiskar med lysande ögon och lysande fenor, fiskar som var blåa och gröna och
röda, rödblå och blåröda, rödgröna och grönröda, rödblågröna och grönblåröda. Och
så fanns det fiskar som var alldeles vita. Det verkade som om de vita var någon sorts
anförare.
Till slut var fiskarnas antal så stort, att Henrik började bli rädd. Han hade hållit sig
stilla i en luftkanal och tittat som förhäxad när fiskstimmet växte runt omkring honom.
Men nu kände han, att han måste upp till ytan igen.
Han tog ett djupt andetag och började simma uppåt. I samma takt som han själv
simmade hela fiskstimmet efter honom. Henrik ökade farten och simmade till slut så
fort han någonsin kunde, men fiskarna hade han efter sig på precis samma avstånd. I
en sista ansträngning att öka farten tog han ett så kraftigt simtag att han tappade
guldstenen, som sakta sjönk mot botten.
I detsamma hände något märkvärdigt. Hela fiskstimmet stannade, vände och följde
efter guldstenen mot djupet. Henrik trodde inte sina ögon. Vad fanns det för hemlig
makt i guldstenen, så att den kunde dra till sig all fisk i en hel sjö? Så länge stenen
fortsatte att sjunka, följde fiskstimmet efter. Så nådde den botten och blev liggande
stilla. Även fiskstimmet stannade upp, och det verkade som om stenen, när den
äntligen låg där alldeles stilla, hade förlorat sin kraft, för bara några ögonblick senare
upplöstes hela stimmet och alla fiskarna simmade åt olika håll.
Henrik hade nu kommit upp till vattenytan, men han var alltför upptagen av att följa
det som hände nere i vattnet för att lägga märke till de tre figurerna som stod på
stranden. När han så småningom tittade upp, såg han Mimma, Pax och Mom stå
bredvid varandra alldeles stilla och bara titta på honom med stora, förvånade ögon.
Plötsligt kände sig Henrik alldeles rysligt generad. Hur skulle han kunna gå upp när
han inga badbyxor hade på sig? Han kunde ju inte gärna simma omkring hela dan i
sjön, vilket han nästan var rädd för att behöva göra, eftersom ingen av de tre på
stranden såg ut att vilja gå sin väg.
Till slut kravlade sig Henrik upp i alla fall. Pax nickade, Mom försökte sig på en
vinkning och Mimma skyndade fram med ett stort badlakan.
– Kära barn, sa Mimma med en orolig darrning i sitt tankemeddelande. Svep om dig
den här, så du inte fryser, och så virade hon in Henrik så att bara nästippen stack fram.
– Jag fryser inte… försökte Henrik, men längre hann han inte förrän Mimma och Pax
tillsammans började gnugga och massera honom. Mom tittade på och Henrik tyckte
han såg road ut.
Efter en stund ansågs Henrik torr och varm och släpptes ut ur sitt fängelse av tyg. Han
skyndade sig att ta på sina byxor och sin skjorta och samtidigt kände han, att han hade
hunnit bli förfärligt hungrig igen. Han tittade på sin klocka. Två timmar hade han
badat. Två timmar… som gått fortare än tio minuter. Inte underligt att han blivit
hungrig, efter så mycket badande.
På vägen upp till kull-huset berättade Henrik, vad han hade varit med om.
– Vi såg alltihop, förklarade Pax.
– Det finns alltså en sanning i den gamla sagan, fortsatte Mimma.
– Vilken saga? undrade Henrik, som gick mitt emellan Mimma och Pax och inte
begrep någonting.
– Jo, förklarade Mimma, redan när jag var liten berättades det om en magisk sten. Den
som ägde den fick makten över all fisk. Han blev havets och sjöarnas herre.
– Är det den stenen, som jag hittade? frågade Henrik full av upphetsning.
– Ja, nog såg det ut så.
Henrik var redan halvvägs tillbaka till sjön, när han kände tankestötar från både
Mimma, Pax och Mom. Alla ville, att han skulle komma med hem, och Henrik kände
att han måste lyda. Och när allt kom omkring, så låg nog stenen kvar i morgon och då
skulle han minsann hämta den. Utan att tappa den. Maten smakade lika bra som
tidigare på dan, vilket kanske berodde på att Henrik valde glass den här gången också.
Han fick för sig, att de hade ätit middag två gånger och att dagen varit ovanligt lång.
Det hade den också. När han tittade på sin klocka fann han, att han hade varit i farten i
24 timmar, det vill säga lika lång tid som en dag och en natt i följd. Men nu började
det faktiskt skymma och Henrik tyckte det skulle bli skönt att få krypa i säng och
sova. Tänk, om natten var lika lång som dagen. Då fick han allt lov att sova längre än
han var van vid.
Kapitel 8
Den första natten på Senkurion
Henrik var en smula nyfiken på sin första natt på Senkurion. Skulle han sova gott?
Skulle han vakna utvilad på morgonen? Skulle han ligga skönt i sin säng? Allt det och
lite till funderade han på medan var och en begav sig till sin våning.
Trots att Henrik kände sig rätt trött, hade han ingen lust att gå till sängs med
detsamma. Han satt på sängkanten i sitt sovrum. Där fanns inte stort mer än sängen
och några konstiga trådar spända över bädden mellan sängstolparna. De andra
rummen var ju helt tomma, så där fanns ännu mindre att se.
Utkiken! Varför inte gå upp till Utkiken en stund och titta på när Senkurion bäddades
in i mörker. Sagt och gjort, Henrik tassade ut i korridoren och smög försiktigt uppför
trappan rädd att göra något som kunde väcka de andra i huset.
Det första han la märkte till var träden. De såg inte alls likadana ut som på dagen.
Nästan allesammans hade fällt ner sina grenar utmed stammen, ungefär som en
människa, som fått lov att stå hela dagen med utsträckta armar och på kvällen äntligen
fått tillåtelse att sänka dem till vila. Utmed marken smög skymningen fram som älvor,
stannade vid varje skålblomma och sköt med varsamma händer samman skålbladen,
som om det gällde att hjälpa dem med att blunda.
På himlen tändes stjärnorna, en efter en och formade figurer, nästan bara djur. Henrik
såg ett lejon, en elefant, en björn, en hund och en katt, fåglar av olika slag och fiskar.
Men det fanns en stjärna som föreföll att vara alldeles för sig själv. Den var större och
klarare än alla de andra och Henrik fick en känsla av att det var jorden. Jorden ja, han
började tänka på farbror Samuel som säkert undrade, hur det hade gått för hans lille
rymdfarare.
En kall fläkt fick Henrik på andra tankar. Mörkret var nu så tätt, att han bara såg de
självlysande skulpturerna i trädgården nedanför Utkiken, och med mörkret hade
nattkylan kommit, lika plötslig som genomträngande. Han stängde fönstret han stått
vid och tassade tillbaka till sitt sovrum.
Han satte sig på sängkanten och gäspade. Först nu tänkte han på att rummet
fortfarande var lika ljust som på dagen. Väggarna sög ju upp solens strålar och blev
självlysande. Tydligen behöll de solljuset långt efter det att det blivit mörkt. Hur
skulle Henrik kunna sova i ett så ljust rum?
– Mom, tänkte han, hur skall jag bära mig åt för att få mörkt?
Han satt mest och funderade för sig själv och blev överraskad, när han nästan med
detsamma kände en tankestöt som kom från Mom.
– Jag skall hjälpa dig, svarade Mom, jag har inte somnat än. Tryck bara på knappen
under tröskeln, så blir det mörkt.
– Tack snälla Mom, tänkte Henrik tillbaka, alldeles förtjust över hur han och Mom
kunde ¨prata¨ med varandra mellan våningarna.
Tröskeln var slät och vackert målad. Någon knapp syntes dock inte. Men det var ju
under den skulle vara och Henrik försökte på alla sätt att lyfta tröskeln. Men det gick
inte att få något grepp om den.
– Mom, det går inte! tänkte Henrik.
– Vänta, jag kommer! Svaret från Mom kom med detsamma.
Det dröjde inte lång stund, förrän Henrik hörde det välbekanta surret från hissen och
så var Mom uppe hos honom.
– Jag har själv hittat på det här, berättade Mom och såg stolt ut. Så satte han handen
mot ena kanten av tröskeln och sköt den åt sidan. Den gled undan lika lätt som om den
hade gått på hjul och blottade den betydelsefulla knappen. Mom satte fingret på den
och i detsamma var det, som om en hand hade börjat sudda ut ljuset på väggen med
början vid dörren. Det blev alltså inte mörkt på en gång. När den suddande handen
hunnit runt nästan hela rummet, släppte Mom knappen.
– Räcker det så här? undrade han. Jag brukar inte ta bort allt ljuset, när jag skall sova.
Det känns så ensamt då.
Henrik tyckte att det var perfekt. Han tänkte på hur han hemma på jorden alltid ville
ha dörren på glänt när han skulle sova och att lampan utanför skulle vara tänd. Det gav
en känsla av sällskap som Mom tydligen också ville ha.
– Du ska väll göra i ordning här i morgon? undrade Mom.
– Ja, svarade Henrik lite dröjande, eftersom han inte visste hur det skulle gå till. Du
kanske vill hjälpa mig föreslog han sen i hopp om att Mom skulle ge honom några bra
tips.
– Det kan jag inte. Om du inte gör det själv, kommer du inte att trivas i din våning. Du
ska bara möblera med det du tycker mest om. Mimma vill helst av allt hålla på med
sin mat, Pax skulle inte klara sig, om han inte fick måla tavlor och göra skulpturer och
jag måste få hålla på med mina tekniska grejer. Allt det där kan du ju se hur lätt som
helst i våra rum. Tänk, om Pax skulle möblera hos mig med tavlor och målarpenslar.
Inte skulle jag trivas där då. Nog har du väl något som du tycker särskilt mycket om
att göra.
Henrik funderade vilt. Nere på jorden brukade han ofta skaffa sig böcker, men något
att läsa hade han inte funnit än på Senkurion. Han tyckte också mycket om djur – en
gång hade han samtidigt haft en papegoja, en hamster, en dansmus, en sköldpadda, en
orm och ett akvarium med granna fiskar.
Fiskar! Djur! Henrik for upp ur sängen och ställde sig mitt på golvet.
– Jag tycker mycket om djur, meddelade han Mom. Med hjälp av guldstenen kan jag
säkert få vackra fiskar till ett akvarium och i skogen finns det nog fåglar och andra
djur som vi kan fånga och ha här hemma.
Mom nickade och kom fram till Henrik som var så förtjust, att han stod och
småhoppade för sig själv. Han tog Henrik i handen och drog honom mot sängen.
– Vi måste sova nu. I morgon hinner vi göra mycket med dina rum.
Henrik såg ut som om han hade kommit på något.
– Mom, sa han. Mom, kan du inte stanna kvar och sova i mitt rum i natt? Mom såg
överraskad och villrådig ut.
– Varför det, undrade han. Vi har ju alla våra egna rum och där sover vi alltid. Jag har
aldrig sovit i samma rum som någon annan.
– Ja, men då kan vi ligga och ¨prata¨ med varandra, menade Henrik. Och göra upp
planer för hur vi skall fånga mina djur.
– Det kan vi göra lika bra, fast vi är i olika rum. Har du inte märkt det?
– Jo, nog hade Henrik lagt märke till det. Men han gav sig inte.
– Vi kan inte hålla varandra i handen och känna, hur mycket vi hör ihop om vi är i var
sin våning, försökte Henrik.
Mom såg ut som om han funderade skarpt.
-Det tänkte jag aldrig på. Då stannar jag väl här i natt då.
Sängen var bred och mjuk och det fanns gott om plats för båda pojkarna. Mom hade
mest bråttom att lägga sig. Han var inte van att vara vaken efter mörkrets inbrott. När
de till slut kommit till ro och låg där hand i hand, överfölls Henrik av en väldig
¨pratsjuka¨. Men det hjälpte inte, hur mycket han än tänkte saker och ting till Mom.
Mom sov efter bara några ögonblick och det verkade inte, som om det gick att väcka
honom. Och eftersom dagen för Henrik hade varit både ovanligt lång och innehållsrik,
så somnade han nästan lika fort, han också.
Efter en timme vaknade Henrik av att han frös alldeles förskräckligt. Det var då han
upptäckte att det varken fanns täcke eller filt på sängen och att det inte fanns
någonting, som han kunde lägga på sig för att hålla sig varm med. Han tittade på Mom
och såg att han också verkade frysa.
Henrik ruskade om Mom. Han sov fortfarande djupt men vaknade steg för steg under
Henriks många puffar. Till slut slog han upp ögonen och tittade frågande på Henrik.
– Varför väcker du mig? undrade han. Usch, vad kallt det är. Jag fryser.
– Det var därför jag väckte dig, förklarade Henrik. Mimma har glömt att bädda med
täcke åt mig.
Mom log med hela ansiktet.
– Inte behövs det något täcke, när mina värmetrådar finns. Vi pratade så mycket om
din möblering att jag glömde bort att koppla på dem. Nätterna är alltid kalla här på
Senkurion.
Mom reste sig upp och tryckte på en knapp på ena sängstolpen, och sen la han sig
igen. Innan Henrik hann fråga, vad i all världen han gjorde, sov Mom lika djupt som
nyss. Men i stället kände Henrik en behaglig värme sprida sig över sängen. Den kom
från trådarna. Han hade fått sitt täcke, fast inte riktigt på det sätt han hade tänkt sig.
Men strunt i det. Huvudsaken var ju att han slapp frysa. Och med den tanken somnade
Henrik om med Moms hand i sin.
Kapitel 9
De lydiga fiskarna
När Henrik vaknade, kände han sig pigg och utvilad. Mom sov fortfarande och Henrik
sträckte på sig och lösgjorde sin hand ur Moms. Så tittade han på klockan, såg
förvånad ut, ruskade på armen och satte klockan till örat. Jodå, den gick.
Hade han inte sovit mer än en timme? Eller hade klockan gått runt ett helt varv först? I
så fall hade han sovit 13 timmar. Det ena verkade för lite och det andra för mycket.
Det fanns ju inga fönster i rummet, så att Henrik kunde titta ut och se, om det var dag
eller natt. Försiktigt tassade han upp ur sängen, och efter ett snabbt ögonkast på den
sovande Mom smög han ut ur rummet och fortsatte upp till Utkiken. Där blev han
nästan bländad av det flödande solskenet och måste kisa en stund med ögonen för att
bli van vid det starka ljuset. Solen stod ännu lågt, och Henrik förstod att det var tidigt
på morgonen.
I trädgården var det tyst och stilla. Träden hade redan lyft sina grenar och blommorna
öppnat sina skålar mot solen. Skulpturerna….
Henrik kom på sig med att stå och stirra med vidöppen mun. Alla skulpturerna stod
inte som de gjorde i går. Den ännu inte färdiga skulpturen av Henrik stod inte längre
ensam. Runt omkring den var det andra skulpturer – av Mom och Mimma – som på
något sätt verkade att sällskapa och att vakta på en gång.
Det såg ut som om de andra skulpturerna tittade på hans öron. Det vill säga på det som
Pax hade försökt göra till öron. Men vem i all världen hade flyttat dit dem? Inte hade
de väl flyttat på sig själva? Henrik skrattade åt sin dumma tanke och vände blicken åt
andra sidan, mot sjön…
Sjön, ja. Den såg verkligen inbjudande ut. Vattnet var alldeles stilla och spegelblankt.
Henrik funderade inte lång stund. Han visste precis, vad han ville göra, och det tog
bara någon minut för honom att kila ner till sin våning, hämta badbyxorna och åka ner
i hissen.
Bada var bland det roligaste Henrik visste. Han skuttade vägen fram och kände, hur
han studsade för varje steg. Att studsa hade han faktiskt glömt bort. Det hade ju hänt
så mycket, sen han kom till Senkurion, att han minsann haft annat att tänka på.
Henrik studsade på, högre och högre, och plötsligt var han nere vid sjön. Inte kom han
ihåg, att han måste börja bromsa upp hoppen i tid, och utan att han visste ordet av,
hade han studsat från strandkanten högt upp i luften rätt ut över sjön.
Och från vattenytan gick det inte så bra att hoppa. Henrik for i vattnet med ett
ordentligt plask, som skrämde bort all fisk i närheten. Själv glömde han i häpenheten
att stänga munnen och fick en riktig kallsup, för naturligtvis hamnade han vid sidan av
luftkanalerna.
Det gick fort för honom att komma upp till ytan för att få hosta ut. Sen simmade han i
land, tog av sig kläderna och klockan. Den gick fortfarande och hade inte tagit någon
skada av det ofrivilliga doppet.
Tänk, att det bara var lite mer än en timme sen han la sig att sova. Det var nog bara en
timme i alla fall. Natten var kort, och Henrik behövde inte sova så mycket här på
Senkurion.
Han kände sig glad och upprymd vid tanken. Så mycket tid han skulle få över till att
göra allt som han tyckte om!
De våta kläderna bredde han ut på några varma stenar. De skulle säkert torka fort. Så
drog han på sig badbyxorna och hoppade i vattnet igen.
När han tittade ner mot botten, såg han hur det glimmade till och kom plötsligt ihåg
den magiska stenen, som gav makt över alla fiskarna. Full av iver dök han och tog sig
med hjälp av luftkanalerna ner till guldstenen.
Den var vackrare än han mindes, och medan han simmade upp mot ytan, tittade han så
intensivt på den, att han glömde bort att ta reda på om fiskarna följde efter honom den
här gången också. Men det gjorde de, och de var säkert minst lika många som förra
gången.
Henrik gick upp och satte sig på stranden, fortfarande med stenen i handen. Nedanför
var det ett skimmer i alla regnbågens färger av fiskarna, som simmade omkring i
vattnet framför honom. Efter en stund var det några fiskar som bröt sig ut ur stimmet
och simmade närmare land. Det var de helvita, som Henrik förra gången sett
uppehålla sig i luftkanalerna. De andades tydligen också med lungor.
De vita kom närmare och närmare, och plötsligt var det en som vispade till med
stjärten och med ett hopp placerade sig på stranden. Den följdes snabbt av flera, och
Henrik räknade till tio stycken. Men i stället för att som andra fiskar ligga kvar och
kippa med gälarna, började allesammans att sakta röra sig mot honom
De vita hade ett par extra fenor på undersidan, och med deras hjälp kunde förflytta sig.
Henrik satt stilla och betraktade roat det som hände framför honom. Något liknande
hade han aldrig varit med om tidigare.
Nu var de vita framme hos honom och stannade i en ring vid hans fötter. Men en av
dem gjorde en extra vispning med stjärten och lyckades komma upp i Henriks knä.
Där strök den sig varligt mot den hand, som höll om guldstenen, och samtidigt kände
Henrik en svag tankestöt. Den var så svag, att han ingenting förstod. Vem var det som
ville honom någonting och som inte hade starkare tankar?
Henrik skärpte sig för att bättre kunna uppfatta, om det kom någon ny tankestöt. Han
behövde inte vänta länge.
- Du är vår herre! Befall och vi lyder!
Det var den vita fisken i Henriks knä, som försökte få kontakt med honom. Han blev
så överraskad, att han inte genast kom sig för med att svara. Den vita fortfor att stryka
sig mot handen.
- Hur kommer det sig att du kan tänka till mig? Fick Henrik fram till slut.
- Den gåvan har bara vi vita fått, kom svaret. Men bara den som har stenen kan förstå
oss utan att vara fisk själv. Det är vi som är havets hövdingar, och för alla sjöns fiskar
lovar vi dig lydnad.
Henrik kände det, som om han hade fått en trollstav men inte visste, vad han skulle
trolla fram. Vad skulle han befalla fiskarna?
Den vita i hans knä tittade på honom med ögon, som verkade rent mänskliga. Han
kunde bara komma ihåg ett tillfälle, när han sett ett liknande uttryck i någons ögon.
Det var en gång, när han hade varit särskilt duktig hemma och hans mamma hade tittat
på honom med en blandning av ömhet och beundran.
Nästan omedvetet strök han den vita över sidan med den lediga handen. Han kände
då, att den varken hade fjäll eller slem på kroppen. Det var i stället som att smeka ett
stycke sammet. Det syntes på den vita, att den tyckte om att bli smekt.
En liten vindil for över ryggen på Henrik och väckte honom ur hans drömmerier.
Försiktigt tog han fisken i knät och satte ner den på marken bredvid de övriga. Så gick
han ner till vattnet, öppnade handen med guldstenen och lockade på de tio vita. Nere i
vattnet väntade alla de andra fiskarna.
-Alla vita ner i vattnet! befallde Henrik. Var som vanligt tills jag kommer tillbaka!
Efter en stund hade de vita vandrat ner i vattnet och simmat i väg med hela
fiskstimmet. Henrik stod ensam på stranden och tittade på sin vackra sten. Kläderna
hade torkat. Han tog på sig dem och traskade tillbaka till kull-huset. Där hade de andra
vaknat. De behövde tydligen mera sömn än Henrik.
Mimma kom just ut genom dörren med en skål i handen, när hon mötte Henrik. Hon
nickade ett glatt god morgon och skulle till att passera honom, när hon fick syn på
stenen och tvärstannade. Hon tittade ömsom på stenen ömsom på Henrik, men så
småningom bara på stenen. Hon var alldeles förhäxad av dess glans.
-O, vad jag skulle vilja ha den! Mimma kunde inte hålla sig längre. Hon sträckte ut sin
hand, tog försiktigt stenen från Henrik och stod och tittade på den med längtansfulla
ögon.
Henrik ville inte bli av med stenen, som gav honom makten över alla fiskarna. Men
om han gav den åt Mimma, fick han säkert låna den, när han skulle till sjön igen.
-Du får den, kom det från honom, innan han visste ordet av.
-Tack snälla, snälla Henrik! Mimma dansade runt ett par varv med stenen och tog
Henrik i famn, så att han höll på att aldrig komma loss. Sen skyndade hon sig tillbaka
in i kull-huset.
När Henrik kom in för att äta frukost, hade Mom och Pax redan lagt sig vid sina
matplatser. Men de fick vänta en lång stund, innan Mimma kom med någonting att
äta, och de hann nog bli lite otåliga. Men båda glömde bort sin hunger, när Mimma
kom in, för runt halsen hade hon en kedja, och i den hade hon satt fast guldstenen.
Nu blev det tankestötar kors och tvärs. Alla måste tala om hur fin Mimma såg ut, och
Henrik måste berätta om sina upplevelser vid sjön.
Så småningom blev det i alla fall mat, men Mimma var så lycklig, att hon serverade
alldeles fel. Henrik fick lutfisk, Pax grönsaksglass och Mom korvtårta. Men det
märkte de inte i villervallan. Och inte förrän måltiden var över upptäckte Mimma, att
hon inte hade ätit någonting alls.
Kapitel 10
Singla slant
Efter maten kilade Henrik ut i trädgården. Mom följde med honom. Henrik hade
alltmera börjat fundera på hur det såg ut i skogen bortom kull-huset och tänkte just
föreslå, att Mom och han skulle göra en utflykt. Men innan han kom så långt, kände
han en tankestöt från Mom.
-Nu går vi upp till mig, så ska jag visa dig mina uppfinningar.
-Det skulle vara roligt Mom, svarade Henrik, men jag har mest lust att göra en utflykt.
Följ med mig i stället!
Henrik märkte, att Mom stelnade till, och efter några ögonblick trillade en stor tår ner
för hans kind. Henrik blev alldeles förskräckt och gick fram för att försöka trösta
Mom, men Mom vände bara ryggen åt Henrik.
-Vad är det, Mom? Undrade Henrik. Varför gråter du?
-Jag är bara dum, svarade Mom. Du vet ju inte, hur vi lever häruppe.
-Har jag gjort något fel, då?
-Jag var först, meddelade Mom. Jag var först med att föreslå, vad vi skulle göra, och
då måste det bli jag som bestämmer. Den som kommer först får alltid bestämma.
Henrik kom plötsligt att tänka på när han första gången träffade Mimma och Pax.
Mimma ville bjuda honom på mat, och Pax ville ha honom att stå modell för en
skulptur. Pax var aningen före Mimma med sitt förslag, och så fort de kom underfund
med det, drog sig Mimma tillbaka och lät Pax bestämma.
Men Henrik hade ingen lust att gå in i huset med Mom. Han ville ut i skogen och
upptäcka. Han stack handen i byxfickan och kände något runt och kallt. Det var en
jordisk enkrona, och den gav honom en idé. Han tog upp kronan och höll fram den
mot Mom.
-Ska vi singla slant? föreslog han.
-Vad är det?
-Singla slant, det brukar vara en utväg när det finns två saker att göra, men man bara
kan göra en av sakerna tillsammans.
Tårarna hade slutat trilla på Mom, och han vände sig mot Henrik och såg nyfiken ut.
Allting som var nytt intresserade honom.
-Hur går det till? undrade han.
-Man väljer var sin sida, sen kastar man upp slanten i luften, och den som får upp sin
sida får bestämma.
-Det var ju jag som skulle bestämma. Mom höll på att börja gråta igen. Jag var ju
först!
-Ska vi inte bry oss om att singla slant, då? undrade Henrik.
Nyfikenheten segrade hos Mom, och han lovade att avstå från att bestämma, om de
singlade slant.
-Vilken sida? frågade Henrik.
-Den med gubben, svarade Mom med detsamma, för det var den sida han just då såg.
Vad är det på den andra sidan?
När han fick se den stiliga kronan på baksidan, ville han välja den sidan i stället. Men
så kom han ihåg gubben på framsidan och började tveka igen.
-Nå, hur ska du ha det? Kan du inte bestämma dig? skrattade Henrik.
Till slut stannade Mom för gubben, eftersom han tyckte den påminde om Pax. Henrik
tog alltså sidan med kronan på, och så kastade han upp slanten i luften. Myntet
snurrade runt och ramlade ner på marken, studsade några gånger och försvann mellan
två stenar. Båda pojkarna rusade fram. Henrik hittade slanten stående på kant mellan
de bägge stenarna.
-Då får jag bestämma! Det var Mom som hade bråttom.
-Varför det? Henrik tittade förvånad på Mom.
-Jo, jag ser gubben!
-Och jag ser kronan, svarade Henrik och ställde sig på andra sidan mitt emot Mom. Vi
måste göra om det.
-Då får jag kasta?!! Mom hoppade jämfota av förtjusning.
Visst fick Mom göra det. Han slängde slanten högt upp i luften, och när den föll till
marken, rusade han i väg under vilda krumsprång. När han kommit fram till
nedslagsplatsen, stannade han och såg inte fullt så munter ut som nyss.
-Det blev kronan, konstaterade han lite buttert. Men så kom han ihåg vad han hade
lovat och sken upp. Du får bestämma. Vart ska vi ta vägen?
***
Mimma och Pax såg lite förvånade ut, när Henrik och Mom kom och förklarade, att de
skulle ge sig i väg på en upptäcktsfärd. Trivdes de inte hemma? Aldrig hade Mimma
eller Pax lämnat hemmet någon gång, och ändå var de helt lyckliga.
-Har ni inte alls nån lust att få veta, hur det ser ut lite längre bort? undrade Henrik.
-Oh nej, kom det på en gång från Mimma och Pax. Vi har det så bra här, och vi
behöver ju bara gå upp i Utkiken, så kan vi se, hur det ser ut utanför trädgården.
-Men ni kan inte se nånting riktigt nära, envisades Henrik, och dessutom måste det
finnas någonting ändå längre bort, som vi inte kan se från Utkiken.
-Så långt får ni inte gå! Mimma och Pax tittade förskräckta på Henrik. Vändalen slutar
vid de vita bergen, och på andra sidan är det farligt. Där växer Ivelträdet.
-Så långt orkar i alla fall inte jag gå. Mom hade stått lite vid sidan, och nu försökte
han lugna Mimma och Pax på sitt sätt.
-När ska ni ge er i väg?
-Nu med detsamma! Henrik kunde med möda behärska sin iver. Även om inte Mom
var lika intresserad av utflyktsidén, så kunde han inte låta bli att smittas lite grann av
Henriks upptäckarlust.
-Då är vi klara att ge oss av, bara vi har fått matsäck med oss, förkunnade Henrik och
kände sig som en general, som ska föra sina trupper ut i okända vildmarker.
-Matsäck, undrade Mom, vad är det?
-Att man tar med sig mat förstås, så man har nåt att äta, när man blir hungrig. Annars
orkar man inte upptäcka.
-Det behövs inte. Nu var det Mimma som hade något att meddela. Det växer ju
skålblommor överallt. Ta bara med er sugrör.
Innan Henrik och Mom gav sig i väg, tassade Mimma in i köket och kom tillbaka med
ett par små påsar. Pojkarna fick var sin.
-Skålblommornas saft har ju ingen smak, förklarade hon. Mätta blir ni ändå, men
utflykten blir väl roligare, om det ni äter smakar gott. Jag hoppas det här räcker. Jag
har inte så mycket av det, för det tar så lång tid att göra.
Henrik och Mom tittade på sina påsar och log glatt. På Henriks påse stod det Glass
och på Moms Jordgubbstårta. De vinkade åt Mimma och Pax och travade i väg.
Innan de kommit ut ur trädgården, hade Mimma och Pax försvunnit in i huset. De
hade mycket att göra. Pax skulle måla av den vita fisken så, som Henrik beskrivit för
honom, och Mimma skulle försöka trolla fram en ny matsmak. Även hon hade lockats
av Henriks fiskäventyr och tänkte nu försöka göra laxgädda.
Henrik kände sig glad och uppspelt och skuttade och småstudsade bredvid Mom.
Plötsligt stannade han.
-Kan inte du hoppa lika högt som jag?
-Nej, svarade Mom, jag försökte samma dag vi träffades. Du såg mig nog inte då, och
det gick faktiskt inget vidare. Vi är nog inte skapta på samma sätt, du och jag.
Henrik slutade att hoppa och gick snällt och stillsamt bredvid Mom. Han trodde att
Mom kände sig ledsen, för att inte han också kunde hoppa lika högt som Henrik.
De hade nu kommit ett stycke in i skogen. Fortfarande var det samma slags träd som
hemma hos Mom, men de stod inte lika tätt längre. Det var alldeles tyst, och Henrik
hörde knappt ljudet av sina egna steg. För Mom var inte det något märkvärdigt. Han
hade ju inga öron och kunde därför aldrig höra någonting.
-Vad var det? Henrik stannade och upptäckte, att han pratade för sig själv.
Mom märkte ingenting och fortsatte ett stycke till, innan han upptäckte att han var
ensam. Han stannade med ett undrande uttryck i sitt ansikte. Han kunde ju inte höra,
vad Henrik hörde.
Henrik stod stilla och lyssnade. Det kom små pipanden från ett träd ett litet stycke in i
skogen. Han vek av från stigen och gick bort till trädet.
Först såg han ingenting. Men plötsligt rörde det sig under några blommor, och strax
därpå skymtade han huvudet av en liten fågelunge. Han böjde sig ner och tog upp den.
Utan motstånd lät den sig fångas – även om den flaxade till lite med de små vingarna
och fortsatte att pipa. Henrik betraktade den med ömhet. En liten hjälplös fågelunge,
fanns det egentligen någonting som man fick mera lust att ta hand om? Och dessutom
om den såg ut som den här, alldeles blåskimrande med röda inslag på vingarna, gul
näbb och ljusa stjärtfjädrar. Han tyckte det var särskilt roligt med den här fågelungen,
för om man undantar fiskarna, hade han inte träffat några andra slags djur ännu.
Men varifrån kom fågelungen? Henrik tittade upp och tyckte sig se ett fågelbo högt
uppe på en av grenarna. Säkert hade den ramlat ut därifrån. Hur skulle han kunna
hjälpa den tillbaka dit?
Han stod och funderade och märkte inte, hur Mom smög sig fram till honom och
förtjust betraktade fågelungen. Mom förstod vad Henrik funderade på och hade genast
ett förslag.
-Du kan ju studsa upp till boet och lägga tillbaka ungen!
Henrik tittade på Mom och brast i skratt. Så dum han var. Här stod han med
fågelungen i handen och kunde inte själv komma på, att han ju kunde hoppa
tillräckligt högt för att kunna återbörda ungen till boet.
Tio gånger måste han studsa, innan han kom upp och kunde lägga tillbaka ungen. I
detsamma kom en större fågel flygande, mamman eller pappan tänkte Henrik. Den
hade samma färger som ungen och var om möjligt ännu vackrare. Den såg ut att ha en
kvist i munnen, och med den flög den runt Henriks huvud flera gånger. Så plötsligt
stack den ner kvisten innanför hans skjorta och flög bort.
När Henrik slutat studsa och stod stilla på marken, tog han fram kvisten och höll den
framför sig. I detsamma hände något märkligt. På kvisten slog det ut tre stora vackra
blommor i samma färger som fågeln hade – blått rött och gult. Mom tittade förundrad
på. Något liknande hade han aldrig varit med om tidigare.
Kapitel 11
De vita bergens hemlighet
Henrik och Mom hade kommit ganska långt från Vändalen. Men sommardagen på
Senkurion var lång, och det var ännu bara förmiddag. Henrik såg hur de kom allt
närmare de vita bergen. Det var dit han ville. Det var något särskilt med dem, som
lockade honom. Han visste inte vad, bara att han absolut måste dit.
Men skulle de hinna fram och sen tillbaka hem på samma dag? Han trodde inte att
Mom ville vara borta mer än en dag hemifrån. Inte heller Mimma eller Pax ville det
nog. De var hemmamänniskor, alla tre. De förstod sig inte på Henriks lust att upptäcka
nya saker.
Fastän Henrik gick omkring och funderade för sig själv utan att rikta sig till någon
annan person, var det som om Mom ändå hade anat hans tankar. Han sände i väg en
frågande tankestöt.
-Hur långt ska vi gå?
Henrik var så långt borta i sin egen tankevärld, att Mom måste upprepa frågan flera
gånger.
-Vi går väl så långt vi hinner, kom svaret lite svävande.
-Du vill väl ända bort till bergen? Mom var envis, och Henrik fann det klokast att
lämna klart besked.
-Ja, jag vill till de vita bergen. Jag vill se dem på nära håll, se vad det finns på andra
sidan.
-Nej, inte andra sidan. Mom lät alldeles förskräckt. Där finns Ivel-trädet. Där finns
bara ondska.
Fram till bergen följde nog Mom med, men inte längre. Henrik började att ”prata” om
andra saker i stället.
-Vad tror du det är som gör bergen vita?
-Vet inte. Tänk om man kan åka kana på det!
Henrik tittade förvånad på Mom. Kunde han åka kana och var hade han i så fall lärt
sig det? Mom gissade sig till Henriks undran och svarade med detsamma.
-Jag har gjort en TV, så att jag kan se jorden. Där har jag sett en massa vitt i luften
singla ner och lägga sig på marken, och genast har en massa barn kommit ut och åkt
kana på långa brädbitar.
Henrik stannade och stirrade på Mom. Hade han en TV…? Som man kunde se jorden
i…? Det hade han aldrig berättat. Henrik ångrade nästan, att han inte hade följt med
Mom i stället för att ge sig i väg på utflykt. Om han bara hade vetat…
-Brädbitarna heter skidor, och kana åker man på fötterna eller baken, rättade Henrik.
-Äh, det gör väl det samma. Det såg skojigt ut i alla fall.
Pojkarna fortsatte att trava framåt i rask takt, var och en nu upptagen av sina egna
tankar. Mom hade fått lust att åka kana, och Henrik upptäckte plötsligt, att han väldigt
gärna skulle vilja se, hur det såg ut på jorden just nu. Längtade han tillbaka? Nej, det
var nog mest nyfikenhet.
Skogen glesnade, och det blev allt ljusare. De hade varit på väg i nära 12 timmar, men
ännu stod solen inte mitt på himlen, ännu hade inte ens halva dagen gått. Och här
skymtade målet för deras vandring – de vita bergen.
Henrik stannade och kisade uppåt. De vita, solbelysta bergssidorna tvingade honom
att knipa ihop ögonen till ett par smala springor för att inte bli bländad.
-Så höga de är! Moms tankestöt avbröt Henriks tittande.
-Ja, de verkar mycket större här, än när vi såg dem från Utkiken.
Henrik kände sig mycket spakare nu än några timmar tidigare. De här bergen skulle
han bestämt aldrig kunna klättra uppför. Men för tredje gången var det som om Mom
hade anat Henriks tankar.
-Du kan ju studsa upp!
Studsa! Javisst kunde han det! Så dum han hade varit som inte kommit på det själv.
Henrik tittade upp utmed bergssidorna igen. Det var egentligen inte mycket att klättra
i, men här och där sköt det ut små avsatser, som han säkert kunde hoppa upp till och
sedan ta sats ifrån för att komma upp till nästa.
-Skynda dig! Ska du inte börja snart? Mom lät otålig.
Henrik valde ut en avsats och hoppade. Den låg bara ett par meter upp, så han kom dit
i sitt andra skutt. Av bara farten fortsatte han till nästa avsats också. Och till
nästa…Där stannade han och tittade ner på Mom, som stod och såg förfärligt ensam
ut.
Henrik kunde inte se Moms ansikte, men han gissade att Mom var ledsen, för att han
inte kunde följa efter Henrik. Han satte sig ner för att fundera, men det gjorde han så
oförsiktigt, att han hamnade utanför avsatsen på det glatta vita. Det blev en
rutschkana, det. På byxbaken åkte Henrik på ett svischande ögonblick tillbaka ner till
Mom, som inte kunde låta bli att skratta. Så Henrik fick inte se, om han var ledsen.
-Gjorde det ont? undrade Mom.
Henrik svarade inte med detsamma. Han tog i stället ett skutt upp till den första
avsatsen igen, och där böjde han sig ut och kände på det vita. Det såg ut precis som i
en skidbacke, en uppåkt skidbacke med tilltrampad snö. Men det var mycket mjukare,
ungefär som en mjuk plast, och det var inte kallt som snö utan behagligt varmt. Och
Mom som så gärna ville åka kana men inte kunde komma upp.
Plötsligt fick Henrik en vild idé. Han skulle hjälpa upp Mom med sina tankar, helt
enkelt lyfta honom. Han gav Mom order att försöka hoppa, när han gav tecken med
handen. Men innan han gjorde det, tänkte han så intensivt på Mom, att det kändes som
om han höll honom i ett riktigt stadigt grepp. Så höjde han handen, och Mom
hoppade. Ja, han hoppade verkligen. På ett ögonblick stod han bredvid Henrik som
förflyttad av en osynlig hand.
Det är svårt att säga, vem av pojkarna som blev mest förvånad. Men gladast var utan
tvekan Mom. Han tog Henrik i famn och dansade sin lilla glädjedans, men inte bättre
än att han tog överbalansen och rutschade ner till marken igen. Men vad gjorde det!
Nu visste de ju, hur det skulle gå till att få med Mom uppför berget.
I flera timmar hoppade pojkarna upp till avsats efter avsats. Henrik hoppade före och
hjälpte sedan upp Mom. Och så åkte de rutschkana hela vägen ner igen. Men varje
gång Henrik föreslog, att de skulle försöka komma ända upp till toppen, ville inte
Mom vara med längre. Han ville helt enkelt inte se, hur det såg ut på andra sidan. Han
hade till och med lyckats skrämma upp Henrik så mycket, att Henrik inte ville hoppa
upp till toppen alldeles ensam.
Plötsligt pekade Mom på solen, som redan hade passerat mitt över dem och nu var på
väg åt andra hållet.
-Vi måste i väg! Annars hinner vi inte hem, innan det blir mörkt.
-Bara en gång till! Henrik ville inte sluta riktigt än.
Mom tvekade ett ögonblick. Så nickade han, och de satte igång att hoppa uppför en
sista gång. Henrik hade beslutat sig för att försöka komma så högt det gick, utan att de
kom ända upp till toppen. Och den här gången kom de faktiskt högre upp än någon
gång tidigare.
Mom åkte först i väg nerför. Henrik tittade efter honom. Han tyckte att Mom kom lite
vid sidan av rutschkanan. Han hade knappt lagt märke till det, förrän Mom var
försvunnen. Han gnuggade sig ögonen och tittade en gång till. Nej, inte en skymt av
Mom.
Henrik blev rädd. Vad hänt med hans goda vän? Inte dög det att sitta stilla och inte
göra någonting. Han hasade ut i rutschkanan och gav sig själv extra fart med en spark.
Han försökte komma ihåg, var Mom hade försvunnit för att om möjligt kunna styra
sig samma väg. Det var helt onödigt. Halvvägs ner var det, som om en hand hade
fattat tag i Henrik och dragit i väg med honom åt ett annat håll.
Och nu såg han något, som han inte hade upptäckt förut – ett hål! Där var ett stort,
gapande hål i det jämna, vita täcket, och han for rätt emot det. Att försöka bromsa upp
farten hann han inte ens tänka på.
Henrik blundade och kände, hur han föll. Han tyckte att det varade en evighet. Ett tag
trodde han, att han låg stilla i luften eller att han föll mycket, mycket sakta. Det var
alldeles mörkt omkring honom, men hade han kunnat se, hade han upptäckt hur rätt
han hade i sina gissningar. Slutligen kom han ner och landade mjukt på ett slätt golv. I
samma ögonblick kände han något, som strök sig mot honom och något, som smög
sig in i hans hand. Så kom det en tankestöt.
-Var är vi nånstans? Jag vill gå hem!
Det var Mom som sökte tröst hos Henrik och hade tagit tag i hans hand. Mom hade
ramlat ner en stund före Henrik, och hans ögon hade hunnit vänja sig vid det svagare
ljuset nere i hålet.
Hål? Nej, ett hål var det sannerligen inte. Henrik kunde snart se lika bra som Mom.
Det var en grotta de hade hamnat i, en stor bergsal. Väggarna skimrade i olika färger,
som om mångfärgade lampor hade lyst på dem. Men några lampor syntes inte till.
I stället hängde det från grottans tak ner någonting som såg ut som glasstavar.
Stavarna var olika långa och sände ut färger, starkare ju längre de var. Det var gult,
rött, blått, grönt, violett, orange, brunt, vitt… ja, Henrik kunde inte räkna dem alla.
Nu hade nyfikenheten tagit överhanden, och Henrik vinkade åt Mom att komma fram
och inte vara rädd. Efter en kort tvekan tassade Mom bort till den första färgstaven
och kände på den. Knappt hade han gjort det, förrän han med ett kort rop släppte den
igen, ungefär som om han hade fått en stöt.
Henrik vände sig hastigt om. Det är svårt att säga, vem av pojkarna som såg mest
förvånad ut – Mom som inte riktigt visste, vad som hade hänt med honom eller
Henrik, som plötsligt fått höra den stumma Mom ropa till.
-Vad gjorde du? Henrik sände en frågande tankestöt till Mom.
-Jag tog i den här staven.
Och för att visa hur det hade gått till, tog Mom i staven igen. Den här gången höll han
fast en något längre stund, och med gapande mun märkte Henrik, att Mom liksom
sjöng på en ton ända tills han släppte taget.
Henrik sprang bort till Mom och tog tag i samma stav. Han fick ingen stöt, men han
kände en ovanligt stor lust att sjunga, och till sin häpnad märkte han hur hans röst lät –
för första gången sen kan kom till Senkurion pratade han, så att han hörde vad han
själv sa. Visserligen pratade han på en och samma ton hela tiden, samma ton som
Mom nyss hade fått fram, men Henrik fattade genast vad detta kunde få för betydelse
för honom och Mom.
Under tiden fortsatte Mom att prova stav efter stav, och Henrik upptäckte att det fanns
ett system för stavarnas toner. Ju längre stav Mom tog i, desto starkare röst fick han.
Stavarnas färg avgjorde tonklangen. Alla gröna hade samma slags ton, de blå var lite
mörkare, medan de gula var något ljusare i klangen. Just när Mom skulle prova den
violetta färgen, hörde Henrik en djup röst inifrån grottan.
-Vem är det som tar i mina ton-stavar?
Mom hörde ingenting och fortsatte som förut, och Henrik skickade ett snabbt
tankemeddelande till Mom om vad han hade hört. Mom blev stående med handen
framsträckt mot den violetta staven men utan att ta i den. Han tittade misstroget inåt
grottan, som om han väntade, att det när som helst skulle dyka upp ett djur där.
Henrik var förvånad och förskräckt på en gång, förvånad över att plötsligt höra någon
tala och att höra Mom utstöta en rad toner, förskräckt därför att det verkade både
ovant och mystiskt att höra någon som kunde tala med ord. Vad skulle nu hända?
Pojkarna väntade en mycket lång stund, tyckte de, utan att något inträffade. I själva
verket var det högst en minut. Så började Henrik sakta smyga inåt grottan, och Mom
som också hade gripits av spänningen följde tätt efter.
De gick in i något som föreföll vara en lång gång. Så småningom tog gången slut, och
de kom in i en ny, stor grotta som var så ljus, att de blev alldeles bländade och inte
kunde se något på en lång stund. Och ännu en gång hörde Henrik samma röst, som
hade ropat till honom för en stund sedan.
-Jaså, är det så ni ser ut! Jag trodde ni var större. Men välkomna hit i alla fall!
-Jag…kan inte se, stammade Henrik. Mom kunde fortfarande ingenting höra men
kände på sig, att det var något som skedde och kröp intill Henrik och tog hans hand.
-Är det bättre så här då? fortsatte rösten. Och i detsamma var det, som om någon hade
släckt de starkaste lamporna.
Pojkarna kunde nu titta sig omkring och få veta, var det befann sig. De var i en annan
grotta, vars väggar verkade vara självlysande. Här hängde inga ton-stavar i taket. De
låg i stället prydligt sorterade i högar på golvet, alla gröna för sig, alla gula för sig,
alla röda för sig och så vidare. Vid en av väggarna stod ett stort bord med en massa
underliga verktyg på, och på en pall vid sidan satt ”rösten”.
Det var en gubbe, som såg ut som Pax i ansiktet. Men han var ganska liten jämförd
med Pax, hade ett vackert grått skägg men inte ett hårstrå på huvudet. Och på en punkt
var gubben mera lik Henrik än någon annan i Vändalen. Han hade nämligen öron.
-Vad heter ni? frågade gubben.
Henrik svarade hövligt med deras namn, och gubben berättade att han hette Snottre.
-Vad gör farbror här nere, mitt inne i de vita bergen?
-Jag gör ord, vackra ord och snälla ord.
Henrik såg närmast ut som ett levande frågetecken, och Snottre förstod att han måste
förklara.
-De här stavarna är toner, och när jag böjer till dem på olika sätt, bildas det ord. Innan
jag började med det, kunde jag inte tala mer än Mom. Men hör vad jag kan nu!
-Då kanske farbror kan lära Mom att prata med hjälp av stavarna?
-Jaa, joo, det kan jag nog, svarade Snottre lite dröjande. Jag bor här nere i grottan, för
att ingen ska få tag i mina ord. Alla ord jag gör är vackra. Och den som inte vet, hur
han ska använda dem, gör dem bara fula.
-Ja, men här finns väl ingen som vill ta farbrors ord och göra dem fula? undrade
Henrik och tittade förtjust på Snottres skägg, som guppade upp och ner, när han blev
ivrig och talade fort.
-Inte här, inte här, men på andra sidan berget, svarade Snottre och hans ögonen lyste
på ett märkvärdigt sätt. Så fort jag kommer upp ur grottan med några ord, är det som
om det märktes på andra sidan, och plötsligt kommer det några stycken sättande och
hoppar på mig och tar mina ord ifrån mig.
-Kommer de över berget? Över på den här sidan? Henrik fick en liten förskräckt
darrning på rösten.
-Jag har aldrig varit med om det själv, svarade Snottre. Men folket på andra sidan kan
så lite ord och behöver flera, fast så länge de bara förstör de nya de får, gömmer jag
hellre undan alla ord jag gör.
Mom som hela tiden stått bredvid och varken hört eller förstått någonting, skickade nu
en tankestöt till Henrik, som skyndade sig att berätta och förklara för sin vän. Mom
såg mer och mer förundrad ut. Så lyste han upp.
-Då kan jag ju få lära mig prata?
Henrik tittade frågande på Snottre, men denne jobbade på och hade inte uppfattat
någonting.
-Säj, farbror, började Henrik. Mom vill så gärna lära sig tala. Kan han få göra det nu?
Gubben tittade upp och blinkade åt Mom, medan han svarade.
-Han kan ju alltid försöka.
I samma ögonblick tog Snottre upp någonting ur sin låda och räckte till Mom. Mom
skyndade fram och tog emot ett litet föremål, som var gjort av en tonstav. Knappt
hade han fått det i sin hand, förrän han uttalade sitt första ord:
-Mimma!
-Är inte det ett vackert ord? frågade Snottre.
Det gick lite trevande och tveksamt i början, och Henrik tänkte att det inte var så lätt
att lära sig prata. Mom stod som ett litet barn med ton-ordet i handen och försökte om
och om igen.
-Mii-m-m-a, mi-m-m-a, mimm-a, mimma!
Till slut lät det riktigt fint, och Henrik tänkte att ”mamma” ofta var det första ord som
små, små barn lärde sig att säga. I samma ögonblick fick han en tankestöt från Mom,
som undrade om han hade lyckats. Henrik nickade och berättade tankevägen för
Mom, att han klarat sig bra och att han var duktig.
Mom dansade runt och såg helt lycklig ut, men Henrik kände sig plötsligt väldigt
ledsen. Han tänkte på att Mom kanske kunde lära sig att uttala en massa ord, men han
kunde ju inte höra, vad han själv sa och inte heller Henriks eller någon annans röst.
Mom hade ju inga öron. Vad hjälpte det att kunna tala då? Det gick ju inte att prata
med andra.
Dessbättre var det bara Henrik, som hade kommit att tänka på den saken. Mom
fortsatte att skutta omkring, och Snottre blev, så gammal han var, smittad av Moms
iver och drog ut hela sin stora låda och lät Mom plocka i den bäst han ville. Mom tog
upp ord efter ord och lärde sig säga ”Pax” och ”snäll” och ”vacker”. Sen gick det inte
riktigt lika fort i fortsättningen.
Medan Henrik tittade och lyssnade på Mom, fick han se honom då och då klia sig på
båda sidorna av huvudet. I början en och annan gång men så småningom allt oftare.
Till sist slutade Mom upp att plocka ord för att i stället bara stå och riva sig.
Henrik rynkade pannan och undrade lite bekymrat, vad som hade hänt med Mom.
Tålde han kanske inte att ta i ton-orden? Fick han någon sorts eksem av dem?
Plötsligt upptäckte han, att Mom kliade sig på precis de ställen, där han egentligen
borde ha öron. Kunde det möjligen vara så att….?
Henrik reste sig och tassade fram till den kliande Mom. Hastigt tog han Moms hand
och ryckte bort den från ansiktet. Mom blev förskräckt, för Henrik hade i sin
nyfikenhet tagit i så hårt, att Mom trodde Henrik hade blivit ond.
Men nu såg Henrik, vad han bara hade gissat men knappast på allvar vågat tro på. Det
hade börjat komma fram små öron på Mom, ja Henrik kunde till och med se dem
växa, medan han stod stilla och tittade på dem. När öronen växt ut till hälften, ropade
Henrik högt det första ord som Mom lärt sig att uttala: Mimma!
Mom slutade att klia och vände sig förvirrad om. Han tittade frågande på Henrik,
medan han upprepade ordet ”Mimma”, ”Mimma”!
-Jippiho, du kan höra! tjöt Henrik.
Nu var det hans tur att dansa runt. Snottre såg inte särskilt imponerad ut. Han smålog
åt Henrik, som tyckte det var så märkvärdigt, att Mom kunde höra.
-Kan man säja vackra ord, så kan man också höra vackra ord, sa han lugnt och
fortsatte att göra nya ord.
Moms öron hade nu nästan växt färdigt, och han stod och nöp i dem och drog i dem,
så att Henrik nästan blev rädd för att han skulle slita sönder dem. När Mom förstod
att han kunde höra precis som Henrik, började han stampa i marken och klappa
händerna och ropa ”mimma”, ”Pax”, ”vacker” och ”snäll”.
Snottre och Henrik kunde inte låta bli att skratta och deltog snart i Moms glädje
genom att klappa händerna, de också. Huvudsaken var att det blev en massa ljud, så
att Mom fick pröva sina nya öron.
Tiden gick och Mom fortsatte utan vila att gå igenom Snottres förråd av ord. Han hade
lätt för att lära, och efter några timmar kunde han prata nästan lika bra som Henrik.
Plötsligt tittade Henrik på klockan. De hade varit hemifrån i 20 timmar och skulle inte
hinna hem, innan det blev natt. Så mycket visste nämligen Henrik, att så fort det blev
mörkt, somnade alla i Moms familj, var de än befann sig. Och att behöva sova mitt ute
i en okänd skog var inte särskilt lockande. Dessutom upptäckte Henrik ännu en sak:
han var förfärligt hungrig. Det hade inträffat så mycket den här dan, att de alldeles
glömt bort att äta.
-Finns det några skålblommor nånstans i närheten? frågade Henrik.
-I mitt skafferi, svarade Snottre. Ta för er bara!
Skafferiet var ett litet rum, som låg i berget strax bakom Snottre. Henrik och Mom
skyndade dit och tog var sin blomma. Så tog de fram påsarna med mat-smak, som de
hade fått av Mimma – glass och jordgubbstårta.
-Jag blir riktigt hungrig, när jag tittar på er, sa Snottre och tog fram en skålblomma,
han också.
-Vad äter farbror för nånting? undrade Henrik och Mom på en gång.
-Blodpudding förstås. Det är det godaste jag vet. Och nyttigt också.
-Blodpudding, sa Mom lite dröjande och försökte komma ihåg, om Mimma hade den
smaken hemma och om han i så fall hade provat den nån gång.
-Blodpudding, sa Henrik med en viss avsmak i rösten och tänkte på de gånger hemma
på jorden, när han vägrat äta den maten till lunch.
Samtidigt blev han en smula nyfiken på hur blodpudding kunde smaka på Senkurion
och frågade Snottre, om han fick smaka.
-Ja, om jag får smaka på din glass.
-Får jag också smaka? Nu var det Moms tur att bli nyfiken, när han såg vad Henrik
gjorde.
Alla smakade på varandras mat, och alla nickade gillande och tyckte det var mycket
gott.
-Nehej, sa Snottre och tittade upp. Så här kan vi inte hålla på. Rätt som det är kommer
vi att slå huvudena i varandra, när vi plötsligt ska äta ur samma skålblomma, allihop.
Så tog han resolut alla tre blommorna och slog ut saften i en ny och större skål, så att
de kunde sitta stilla, medan de åt. Henrik hann inte säga någonting, förrän Snottre hällt
över blomsaften, och han undrade hur den nya blandningen skulle smaka – jordgubbsglass-blodpudding-tårta hade han aldrig ätit förr.
De tittade på varandra och brast i skratt. Illa smakade det inte, men inte var det särskilt
gott heller. De blev i alla fall mätta. Och det var ju huvudsaken.
Så snart måltiden var avslutad, började Mom att blinka sömnigt, och innan de visste
ordet av, satt Mom och sov. Han hade inte ens hunnit ta ut sugröret ur munnen, än
mindre hunnit se ut någon bekväm plats att ligga på.
Henrik kom att tänka på att de borde meddela Mimma och Pax, att de inte hann hem
till natten. Annars skulle åtminstone Mimma bli mycket orolig.
-Mimma! ropade Henrik med sina tankar så mycket han förmådde. Mimma, kan du
höra mig?
Han försökte flera gånger utan att få något svar och gav slutligen upp. De var ju så
långt bort från varandra, och Henriks tankar var väl inte tillräckligt starka för att nå
hem.
Men Mom, då? Han kunde säkert. Henrik ropade på honom, men Mom rörde sig inte.
Henrik ruskade honom, men ingenting hjälpte. Mom sov, och när man sover på
Senkurion, vill det till mycket för att väcka en – om det över huvud taget går.
Snottre reste sig och gick bort till Mom, lyfte upp honom på sina korta, kraftiga armar
och bar honom till en säng, där han försiktigt la ner honom.
-Lika bra att låta honom sova färdigt, sa han. Att sova middag tar inte så lång stund.
Ska du inte sova själv?
-Jag är inte trött, svarade Henrik, och i nästa ögonblick sova han också. Dagen hade
varit tröttsam, lika mycket för Henrik som för Mom.
När Henrik vaknade, låg han bredvid Mom på Snottres säng. Mom sov fortfarande.
Han brukade sova lite längre än Henrik i vanliga fall. Snottre satt och arbetade med
nya ord och gnolade på en melodi.
-Hur länge har jag sovit? frågade Henrik. Det finns ju inga fönster här, så att man kan
se om det är ljust ute.
-Du har bara legat där i tio minuter, svarade Snottre och blinkade vänligt mot Henrik.
-Vad håller farbror på med för ord nu? undrade Henrik nyfiket och gick bort till
Snottres arbetsbord.
-Det vet jag inte.
-Vet inte farbror det? Det förstår jag inte. Man måste väl veta, vad det är man gör!
Snottre smålog och tittade på Henrik med en blick, som tycktes säga: du är så liten, så
du förstår nog inte det här ännu. Högt sa han:
-När jag ska göra nya ord, som jag inte känner till förut, så kan jag väl inte veta, hur
jag ska göra dem. Jag böjer och formar ton-stavarna på olika sätt varje gång, och så
småningom blir det ett ord.
-Men farbror vill ju ha bara vackra ord, vänliga ord. Hur kan farbror veta, att det inte
blir onda och fula ord?
-Det finns inga fula ord, inga ovänliga ord! Alla ord jag gjort har från början varit
rena. Och alla ord jag har kvar är fortfarande lika vackra. Allt beror på hur man
använder dem. Orden blir farliga, om man har onda tankar, när man använder dem.
Och de blir ofta fula, när man använder dem på fel sätt. Det är därför jag inte vill, att
folket på andra sidan berget ska få tag i mina ord. De har inte lärt sig att använda dem
rätt. De har inte lärt sig att se det vackra i dem.
Henrik sa ingenting på en lång stund. Han hade fått något nytt att fundera på. Men
innan han eller Snottre hann säga något mera, vaknade Mom.
I samma ögonblick råkade Henrik sparka till en ton-stav. Mom satte sig blixtsnabbt
upp och såg förskräckt ut, förskräckt över att höra ljud, som han aldrig hade kunnat
tidigare. Men så kom han ihåg och tog hastigt upp bägge händerna till ansiktet för att
känna efter, om öronen satt kvar. Han log lättad när han fick fatt i dem, och både
Henrik och Snottre skrattade högt.
-Du måste meddela Mimma och Pax, att vi inte kommer hem till natten, tänkte Henrik
till Mom och blev allvarsam igen.
-Oj, det har jag glömt bort! Hinner vi inte hem före natten?
-Nej, sa Snottre, men ni kan få bo hos mig, så kan ni ta god tid på er för hemvägen i
morgon.
Mom måste tänka tre gånger, innan Mimma kunde uppfatta honom. Efter första
förskräckelsen över att pojkarna inte skulle komma hem, gav hon dem tillåtelse att
stanna kvar i grottan, om de lovade att komma hem nästa dag. Mom berättade
ingenting om ton-stavarna eller om sina öron. Det skulle bli en överraskning, när de
kom hem.
Kapitel 12
Berättelsen om Storöra-folket
Henrik och Mom vaknade på en gång nästa morgon. Snottre hade då redan varit uppe
en lång stund och böjt på sina ton-stavar.
-Gomorron, sa Mom.
-Gomorron, svarade Henrik och sträckte på sig.
-J-a-g k-a-n t-a-l-a, fortsatte Mom med tonvikt på varje bokstav.
-Jag hör det. Henrik skrattade när han såg, hur stolt Mom såg ut. Snottre tittade upp.
-Det värsta är, att Mom nog kommer att glömma många ord som han lärt sig, om ni
ger er i väg hem med detsamma. Du skulle behöva stanna kvar en tid hos mig för att
bli säker på att kunna tala väl.
-Det kan jag inte, sa Mom lite dröjande. Mimma och Pax väntar på mig, och de skulle
bli väldigt ledsna, om jag stannade kvar här. Och vart ska Henrik ta vägen då?
-Jag stannar hos dig, lugnade Henrik. Inte lämnar jag dig.
Det blev tyst en liten stund. Var och en funderade för sig själv över hur det skulle bli,
och vad som var lämpligast att göra. Så fick Henrik plötsligt en idé.
-Farbror, började han med ett tonfall som fick Snottre att släppa ton-staven han höll i
handen. Det var tydligen något viktigt Henrik ville. –Säj, har inte farbror dubbletter av
sina ton-ord?
-Vad är dubbletter? frågade Mom.
-Det är när man har två stycken ton-ord av samma slag. Henrik vände sig om med en
förklarande huvudvridning mot Mom.
-Jo, svarade Snottre och såg oförstående ut. Jag har för det mesta flera stycken av
varje ton-ord. Men varför frågar du det?
-Kan vi inte få låna hem dubbletterna? Det låg något både bedjande och triumferande i
Henriks röst, när han framställde frågan. –Är inte det en fin idé?!
-Alla tiders, alla tiders, ropade Mom och hoppade upp. Snottre såg ut som om han fått
något besvärligt att tänka på.
-Men hur ska ni få hem dem då? Snottre lät mycket tveksam.
-Vi kan bära dem i paket på ryggen eller dra dem på en kälke, som vi kan snickra ihop
här nere. Henrik lät optimistisk. Han förstod inte alls, varför Snottre var så negativ.
-Jag tänkte på folket på andra sidan bergen. Hur ska ni klara er undan dem, när ni
kommer upp ur grottan?
Mungiporna åkte ner på Henrik och Mom. Det hade de inte tänkt på i hastigheten.
Mom såg ut att ha gett slaget förlorat och satte sig modstulet ner. Henrik tänkte
förtvivlat. Han ville absolut inte ge upp. Fanns det verkligen ingen utväg?
Det blev Snottre själv som först bröt tystnaden och gav dem lite hopp igen.
-Tänk, om ni skulle kunna ta er fram genom tunneln.
-Vilken tunnel? Henrik tittade spänt på Snottre, och Mom upptäckte att han satt och
knöt händerna av spänning.
-Jag har aldrig gått i den själv, skyndade sig Snottre att tillägga. Men jag vet att den
finns.
-Vart går den då? Är den lång? Kan vi komma hem genom den? Kommer farbror att
följa med oss? Henrik formligen sprutade ut sina frågor.
-Så, så, så, sa Snottre och vinkade avvärjande med händerna. Nu har jag visst väckt
den björn som sov i alla fall. Jag har inte lovat nånting. Jag vet inte säkert vart den
går, jag vet inte hur lång den är, och jag kan inte följa med er.
-Ja, men hur ska vi då klara oss. Det var Mom som inte kunde låta bli att börja bli
besviken igen. Han hade så lätt att släppa taget.
-Vi kan undersöka tunneln själva! Henrik bet ihop tänderna, fast besluten att inte låta
tillfället gå sig ur händerna. Han kände på sig att det här var sista chansen. – Hur
mycket vet farbror om tunneln? fortsatte han vänd mot Snottre.
-Bara vad jag hört av mina förfäder. Ska jag berätta?
-Jaa! kom det från båda pojkarna på en gång.
***
-Det hände för ganska länge sen, började Snottre. Jag fick höra det av min far och han
av sin far och han av sin far…
-Farbrors farfars far sköt Mom in för att visa, att han hängde med.
-Just det. Hans far hette Skorre och var den förste som upptäckte folket på andra sidan
bergen.
Skorre var också den förste som upptäckte ton-stavar och lyckades göra ord av dem.
Nu var det inte så många ton-stavar han fann, så därför kunde han inte heller göra så
många ord. Och han förstörde nog flera ton-stavar, innan han kom på hur det skulle gå
till.
Men de ord han verkligen kunde göra fyllde honom med en sån lycka, att han tog
dem med sig högst upp på berget. Och däruppe ropade han ut dem över dalarna.
Ljudet av orden rullade utmed bergssidorna och lockade fram folket, som bodde på
andra sidan bergen. Skorre är den ende som har sett dem, och han berättade att de var
småväxta. De hade korpsvart hår och glimmande ögon och var mycket kvicka i
fötterna.
-Hade de öron? Det var Henrik som inte kunde hejda sin nyfikenhet. Han släppte inte
Snottre med blicken ett ögonblick.
-Jag skulle just berätta om det, sa Snottre och smålog åt Henriks iver. Ja, de hade
öron, och det var kanske inte så märkvärdigt. Skorre hade själv fått ett par små, små
öron efter det att han började göra ton-ord. Men folket på andra sidan bergen hade
stora öron, mycket stora, och de var böjda framåt, så att de såg ut som trattar. Skorre
trodde själv, att det hjälpte dem att höra bättre och kallade dem därefter för Storöra.
Medan Skorre alltså stod på toppen av berget och ropade ut sina ord, kom Storörafolket springande och klättrande upp mot honom. Skorre blev både förvånad och rädd
och stod alldeles stilla utan att komma sig för att göra någonting. Till slut var det
första Storörat nästan uppe hos honom och grep efter hans ton-ord.
Då förstod Skorre med ens, att det kunde bli farligt och att Storöra-folket kanske inte
bara var snälla varelser. Han kastade sig bakåt, rullade runt och hamnade på stjärten.
Sen åkte han kana utför hela berget och lyckades komma undan. Och efter den betan
klättrade han aldrig upp till bergets topp nån mera gång.
-Men varför följde inte Storöra-folket efter Skorre nedför berget? undrade Henrik som
ville ha reda på allting.
-Samul-trädet, svarade Snottre, Samul-trädet tar hand om dem.
-Hur då?
-Långt senare fick Skorre reda på det. Det var när en medlem av Storöra-folket hade
smugit sig över berget och stod och lurade på Skorre, som Samul-trädet tog fatt i
Storörat med sina grenar, lyfte honom högt upp i luften och kastade tillbaka honom
över berget. Då förstod Skorre, att han ingenting hade att frukta, så länge han höll sig
på rätt sida om bergen.
-Vad har allt det här med tunneln att göra? frågade Mom som var uppfinnare och van
att bara bry sig om sånt, som han kunde ha användning för, när han skulle hitta på
nånting nytt.
-Lugn, lugn, bara lugn, svarade Snottre. Jag kommer dit nu. Skorre visste ju till en
början inte om att Samul-trädet höll vakt mot Storöra-folket, och för att skydda sig
grävde han sig ner till den här grottan i berget, där vi nu sitter. Här fortsatte han att
göra ton-ord, men han kände sig inte säker, och därför började han gräva en tunnel för
att komma så långt bort från Storöra som möjligt. När han grävt tillräckligt länge och
trodde, att han kommit tillräckligt långt bort från bergen, gjorde han ett hål upp till
markytan.
Sen hände det många saker, väldigt fort och på en gång. En massa Storöron kom
farande, ryckte upp honom ur hålet och band honom med rep. Han blev helt enkelt
tillfångatagen.
-Hur kunde det gå till? Henriks ögon stod på skaft.
-Skorre hade glömt, att bergen svänger åt det håll han grävde. Han hade därför så
småningom kommit närmare i stället för längre bort från bergen och till slut grävt sig
under dem och kommit upp på andra sidan, mitt bland Storöra-folket.
-Vad gjorde de med honom? Henrik och Mom upptäckte, att de kommit allt närmare
Snottre, medan han berättade, och att de nu satt alldeles under näsan på honom.
-De brydde sig egentligen inte om Skorre. När de hade bundit honom, strömmade de
ner genom hålet och följde tunneln bort till grottan. Där plundrade de alla hans lådor
och tog med sig vartenda ton-ord som fanns. Sen försvann de och struntade helt i den
bundne Skorre.
Hela den dan och följande natt satt Skorre och skavde på repen, innan han kom loss
och kunde återvända hem. Flera dagar satt han i sin grotta och väntade, att Storörafolket skulle komma tillbaka. Men ingenting hände. Efter en tid gjorde han i ordning
en tunna med stålkitt, och en natt smög han sig igenom tunneln till hålet på Storörafolkets mark och murade igen det efter alla konstens regler.
Nu kände han sig säker igen, och i sin grotta började han om från början med att göra
ton-ord. När han fått sina lådor fulla på nytt, beslöt han sig för att fortsätta med sin
tunnel. Han fortsatte där han slutade första gången, men nu grävde han åt motsatt håll
och kom därmed allt längre bort från bergen.
Efter många dagar kom han tillbaka till grottan. Han hade blivit sjuk, och dessutom
var han mycket gammal. Skorre tillfrisknade aldrig utan dog i grottan, och jag tror
inte, att han blev helt färdig med sin tunnel. De som kom efter honom trivdes så bra
här i grottan, att ingen brydde sig om tunneln.
-Menar farbror…tror farbror… skulle vi kunna komma undan genom den där tunneln?
Henrik och Mom snubblade fram sina frågor.
-Varför inte! Ni kan åtminstone försöka. Så mycket vet jag i alla fall, att om ni ger av
samma väg som ni kom och har ton-ord med er, kommer folket på andra sidan bergen
att höra tonerna från era ord med sina stora öron, och då kommer de säkert över berget
och hinner i fatt er, innan ni kommit ner till Samul-träden.
-Vi ger oss av med detsamma, avgjorde Henrik.
-Sakta i backarna, sa Snottre. Ni måste först ha något att lasta ton-orden på. Han reste
sig och tassade bort till ett skåp i berget, och därifrån tog han fram något som såg ut
som långa, vita, tunna bräder. –Här, fortsatte han, har ni material att göra en lastsläde
av.
Henrik och Mom lät inte säga sig det två gånger, och under Snottres ledning hade de
snart flätat ihop en flatbottnad släde med två dragremmar. Den gled fint på golvet, när
man drog den efter sig.
Snottre tog fram alla ton-ord, som han hade dubbletter av, buntade ihop dem och la
dem i släden. Överst placerade han några ton-stavar av alla de olika sorter som fanns i
grottan. Kände han Henrik och Mom rätt, skulle de säkert vilja försöka att göra egna
ton-ord så småningom.
Efter en hastig frukost med glass och jordgubbstårta var det dags för Henrik och Mom
att säga adjö till Snottre, som tyckte det var tråkigt, att de redan skulle lämna honom
och som önskade dem välkomna tillbaka. Som avskedspresent gav han dem var sin
hacka. Det kunde ju hända, att tunneln trots allt inte var helt färdig och att de i så fall
måste gräva sig upp till marken.
Så traskade de i väg. I ena handen höll de en rem till lastsläden och i den andra en
ljus-stav. Tunneln var mörk, och Snottre hade gett dem ett par av sina starkaste ljusstavar, som hade laddats upp av solljus och som skulle räcke minst tre dagar och tre
nätter.
De gick tysta sida vid sida. Det här var något nytt och spännande. Båda gick och
tänkte på vad Snottre hade berättat om Skorre och Storöra-folket. De visste att de först
skulle bort till den igenmurade tunnelöppningen, innan de var säkra på att komma bort
från de vita bergens farlighet. Det kändes nästan lite kusligt att tänka på att de just nu
var på väg åt precis motsatt håll, kanske var de mitt under berget nu.
-Titta, där är hålet! Det var Mom som först upptäckte den igenmurade öppningen, och
samtidigt fick han lite mera bråttom.
-Nej, vänta, sa Henrik och lyste med ljus-staven. Han var nyfiken som alltid. –Kan
Storöra-folket verkligen inte ta sig ner här igen, fortsatte han och knackade lätt på den
stålblanka muren.
Ljudet av hans knackning ekade och tycktes följa muren upp till markytan.
Ögonblicket därpå hördes skrapande ljud och en massa röster, som verkade komma
nånstans långt bortifrån. Henrik och Mom stelnade till. Att det var tjattret från
Storöra-folket de hörde tvivlade de inte på en sekund. Henrik hyschade på Mom och
la örat till muren för att lyssna. Efter en kort stund skyndade han bort till Mom och tog
sin dragrem.
-Kom, sa han, nu ger vi oss i väg.
-Vad hörde du? frågade Mom.
-Jag kunde inte höra allt de sa, men jag förstod, att de med sina stora öron hade
uppfattat, att vi hade ton-ord här nere och att de absolut ville komma åt dem. De
skrapade och grävde, men muren håller tydligen. Och ett sånt språk de använde sen!
-Var det fula ord?
-Ja, de svär och gormar, så det låter rent förskräckligt.
Ingen tycktes ha lust att fortsätta samtalet, och de småsprang bredvid varandra under
tystnad. Efter ungefär en timme kom de till slutet av tunneln. Det var bara stopp helt
tvärt. Ingen öppning som ledde upp till marken.
Framför dem låg en hacka, och bredvid stod en låda med ton-ord i, inte så många och
inte så fint böjda som Snottres. Det var tydligen Skorre som hade lämnat allt kvar, när
han kände sjukdomen komma.
Henrik och Mom ställde ifrån sig lastsläden, hängde upp ljus-stavarna och tog fram
sina hackor. Det gick lätt att hugga upp ett hål i taket, och ju lättare det gick, desto
mera tog de i. Men det var längre upp till marken, än de hade trott, och de måste
faktiskt stanna för att vila ett par gånger och för att ta sig några stärkande klunkar ur
en skålblomma.
Så småningom nådde de upp till marken. Det var Henriks hacka, som först bröt
igenom, så att en strimma av solljus kunde slippa ner i tunneln. Båda pojkarna ropade
hurra och hade snart huggit upp en öppning tillräckligt stor, för att de skulle kunna
komma ut. De kisade mot solen och tyckte det var underbart skönt att vara ute i den
friska luften igen. De höll nästan på att springa ifrån lastsläden av pur glädje.
Henrik hoppade själv tillbaka ner i tunneln och hämtade dragremmarna. Så klättrade
han upp och gav Mom den ena remmen, och sen gick det lätt att dra upp släden till
markytan. Det var ännu ganska långt hem, men de var i alla fall på betryggande
avstånd från de vita bergen, och det var kanske bäst att inte söla, om de ville hinna
hem innan det mörknade.
Henrik kände sig plötsligt orolig, och det var inte utan orsak. De skulle just starta
hemfärden, när de hörde ett knakande bakom sig, men innan de hann vända sig om,
lyftes de högt upp i luften, fångade i ett järngrepp. Henrik och Mom hade blivit tagna
av Samul-trädet och fördes nu sakta högre och högre upp.
Mom var förlamad av skräck och varken rörde sig eller sa nånting. Men Henrik
kämpade emot för allt han var värd, sedan första förskräckelsen lagt sig. Men det var
lönlöst. Till slut var de ända uppe i toppen, och Henrik såg för andra gången på
Senkurion en skymt av det där ansiktet, som kom honom att tänka på farbror Samuel.
-Det är ju jag, skrek Henrik. Det är ju bara Mom och jag! Vi har varit hos Snottre och
fått låna ton-ord av honom. Släpp ner oss!
När Henrik ropade ut sin bön och sin förklaring var det, som om det hade gått en stöt
genom hela trädet. Pojkarna kände hur greppet lossnade något, och sakta började
grenarna för ner dem igen.
När de åter kände fast mark under fötterna, skyndade de sig att springa undan, för att
inga grenar från något träd i närheten skulle kunna nå dem. Samul-trädet som nyss
hade tagit dem, vispade med sina nedersta grenar i marken, ungefär som om det ville
be om ursäkt för sitt misstag.
Nu fanns det inte längre några hinder för Henrik och Mom. Under hela vägen hem
höll Samul-trädet undan sina grenar och grenarna från andra träd också, så att
pojkarna travade fram som i en allé. Och så gick det mycket fortare på det här sätet,
förstås.
När Henrik och Mom kom ut ur skogen och såg hela Vändalen framför sig, tyckte de
att det var en väldigt bra plats de bodde på och att det var bra skönt att vara hemma
igen.
-Titta där, ropade Mom och pekade mot kull-huset.
Minsann stod inte Mimma och Pax uppe i Utkiken och väntade på dem. Båda vinkade
av alla krafter, Mimma med sitt förkläde och Pax med den målarpensel han höll i
handen.
-Hej, ropade Mom, när de kommit fram och Mimma och Pax mötte dem på
gårdsplanen. Så la han handen över munnen. Han hade ju glömt, att de ingenting
kunde höra och inte heller tala.
-Välkomna hem, kära barn! Mimmas och Pax´ tankestötar korsade varandra, medan
de tog pojkarna i famn. Det var när Mimma kramade om Mom, som hon gjorde den
stora upptäckten.
-Pojken min, vad har du gjort? Du har ju öron!!
Kapitel 13
När Mom höll på att drunkna
Mimma och Pax brukade inte bli förvånade och tappa fattningen i första taget. Allting
som hände runt omkring dem kunde alltid förklaras som något helt naturligt. Men när
Henrik och Mom kom tillbaka igen, och Mom kunde tala och hade fått öron, ja, då var
det så till och med Mimma satte sig.
Pax var gång på gång framme och nöp i och kände på Moms öron. Han tänkte på
skulpturen av Henrik och svårigheterna att få de konstiga öronen att se ut just öron.
Att Mom hade lärt sig att prata också hade han visst inte uppfattat, så intresserad var
han av öronen. Och precis som när Henrik första gången kom till kull-huset, måste
Mom stå modell för Pax, innan Henrik och han tilläts komma in och få mat av
Mimma.
Henrik måste medge för sig själv, att Moms öron var vackrare än hans egna, och det
berodde nog mest på att de var mindre än hans. Så småningom lyckades i alla fall Pax
åstadkomma något som såg ut som öron, och då blev han så lycklig, att han höll på
hela dan och hela kvällen med att sätta öron på alla skulpturer av Mom som fanns i
den stora trädgården.
Mimma ville göra sig fin för att på så sätt visa pojkarna, hur glad hon var över att de
var hemma igen. Men det var ingen glad Mimma som kom ner i köket, där de satt och
åt köttbullar ur sina skålblommor båda två. Hon hade tagit på sig halsbandet med
guldstenen, men det var den gråaste guldsten de hade sett. All guldglans var borta, och
det smycke som Mimma varit så stolt över såg nu ut som vilken sten som helst.
Henrik kände sig lite obehaglig till mods. Det var ju precis, som om han hade lurat
Mimma och gett henne nåt fint, som i själva verket inte alls var nånting att komma
med. Men Mimma tänkte inte på det sättet. I Vändalen vill ingen göra någon annan
ledsen, så Mimma förstod med detsamma, att Henrik inte kunde rå för det som hade
hänt.
-Jag är hemskt ledsen för stenen, tänkte Henrik över till Mimma.
-Det kan inte hjälpas, svarade Mimma med ett försök till leende, tog försiktigt loss
stenen ur halsbandet och gav den tillbaka till Henrik.
Henrik tog emot stenen. Han tittade på den en stund och tänkte sen kasta bort den.
Men så hejdade han sig, vände helt om och kilade i väg ut genom trädgården. Strax
därpå sprang Mom vid hans sida. Efter deras äventyr borta vid de vita bergen kände
Mom, som om han hörde ihop med Henrik mycket mera än förut. Skulle Henrik gå
nånstans, ville Mom absolut följa med.
När de kom ner till sjön – för det var naturligtvis dit Henrik skulle – stannade de vid
stranden och tittade ner i vattnet. Fiskarna i sina granna färger simmade omkring som
vanligt, och Henrik såg ut som om han funderade på något.
-Vad ska vi göra här? undrade Mom.
-Vänta får du se, svarade Henrik och höjde handen som höll stenen. –Jag tror det
kommer att hända nånting strax.
-Tänker du kasta bort stenen? frågade Mom förvånad.
-Ja, sa Henrik, jag menar nej, det vill säja jag ska kasta bort den men inte kasta bort
den i alla fall.
Mom suckade och undrade om Henrik hade fått solsting.
-Titta nu då! ropade Henrik, och så kastade han ut stenen i vattnet. Han följde den
med ögonen från det den med ett sprött näckljud slog igenom vattenytan och sedan
sakta sjönk mot botten.
-Nej, men Henrik, ser du! ropade Mom och hoppade upp. Stenen blir guld igen!
-Det var det jag gissade, sa Henrik utan att släppa stenen med blicken. Den hör
hemma i vattnet, och har man den på land en längre stund, så mister den både sin
glans och sin makt. Men nu ska du få se, fortsatte han och slängde av sig skjortan och
hoppade ur byxorna.
Innan Mom hann blinka, hade Henrik stått på huvudet i vattnet. Han dök ner ungefär
där stenen hade sjunkit, och genom att använda luftkanalerna fortsatte han allt längre
ner, tills han slutligen nådde guldstenen, som nu fått tillbaka samma strålglans som
tidigare. Henrik simmade omkring med stenen i handen, och vart han än kom,
simmade fiskarna till honom och följde med honom. Efter en stund vände han tillbaka
mot stranden till den väntande Mom.
-Titta, hela havets fiskar! Och alla är i min makt tack vare guldstenen. Vill du pröva
den?
Mom såg alldeles förvirrad ut, när Henrik langade över guldstenen till honom. Han
såg ut som om han hade fått något som brände i handen och som han inte visste, var
han skulle göra av. Henrik skrattade och sa åt honom att hoppa i vattnet, så skulle alla
fiskarna följa honom i stället. Med mycket stor tvekan tog Mom av sig sina kläder,
och med en sista ängslig blick på Henrik gick han försiktigt ner i vattnet.
Henrik visste att Mom inte brukade bada så ofta, men han trodde inte att det berodde
på någon rädsla för vatten, snarare på ovanan. Men nu skulle han minsann lära Mom
att dyka i stället för att traska i med fötterna före.
Mom hade egentligen ingen lust att pröva guldstenen. Han var inte den typen som
absolut måste ge sig på allt nytt. Det var inte Mimma och Pax heller. Det räckte för
dem att se hur andra gjorde, och när de hade sett nog, skyndade de hem till sina egna
sysselsättningar.
Men Mom kände hur Henrik hade en förunderlig makt över honom. Ibland var det
som om man var tvungen att göra som han ville. Och på något sätt var det, som om
Mom tyckte om det. Henrik öppnade dörrar för honom, dörrar som varit stängda men
som han inte tänkt på att man kunde öppna, dörrar som ledde ut till alla möjliga
underliga ting. Ibland kändes det mycket ovant i början, ibland rent kusligt. Som nu!
Mom vågade inte tala om för Henrik, att han var dålig på att simma. Han bara fortsatte
rakt ut i vattnet och såg, hur fiskarna kom emot honom. Han kände sig som en kung,
lite mallig kanske, när han såg det ena stimmet efter det andra sluta upp bakom
honom. Det tycktes aldrig ta slut, och snart var det så många fiskar som simmade
omkring honom, att det började gå vågor på vattnet. Då blev Mom rädd i stället. I
samma ögonblick kom han ut på djupt vatten, kom under med huvudet och fick en
ordentlig kallsup.
Sen hände allting mycket fort. Mom försökte simma upp till ytan, men det blev bara
ett enda svängande med armar och ben, utan att han för den skull lyckades. Han
glömde allt annat för att komma upp och öppnade handen med guldstenen, som nu
åter sjönk till botten. Och detta ledde ju till att fiskarna började simma bort från Mom,
som snart var alldeles ensam i vattnet.
Och nu såg Henrik att det var fara å färde. Fiskstimmen hade varit så stora, att han inte
sett Mom ordentligt tidigare. Men nu fick han bråttom, dök på huvudet i vattnet och
var med några snabba simtag nere hos sin vän, som hade gett upp och sjönk mot
botten.
Henrik fick tag i Mom och drog in honom i en luftkanal strax i närheten. Mom såg ut
som om han var död, men efter en liten stund kvicknade han till och slog upp ögonen.
När han såg att han var kvar nere i sjön, började han fäkta med armarna.
-Jag vill upp! Jag vill upp! var det enda han fick fram.
-Lugna dig, vi är i en luftkanal. Här är du i säkerhet
Mom såg sig omkring och upptäckte, att Henrik var med honom. Då kunde det inte
vara farligt längre.
-Vänta här, sa Henrik hastigt och släppte Mom. Jag är strax tillbaka.
Medan Mom med ett visst besvär lyckades hålla sig kvar i luftkanalen – han var ju
ännu ganska ovan – simmade Henrik ner till botten efter guldstenen. Sen hämtade han
Mom, och på vägen upp till stranden lockade han med sig de vita ledarfiskarna.
När de hade satt sig på stranden, gav Henrik guldstenen till Mom och sa åt honom att
bekanta sig med de vita fiskarna. Mom kände sig lite osäker, lite blyg, men efter en
stund hade också han fått upp en av ledarfiskarna i knät och kunde smeka dess
sammetsmjuka sidor.
När det blev dags att gå hem, sa Henrik åt Mom att kasta ut stenen i sjön igen. Och det
gjorde Mom så fint, att den kom på precis samma plats som när Henrik först hade
kastat ut den. Han började faktiskt tycka om både vattnet och fiskarna.
Kapitel 14
Moms uppfinningar
-Ska vi gå upp till dig nu och titta på dina grejor? frågade Henrik.
-Ja, ropade Mom förtjust. Han hade glömt bort att de hade singlat slant om vad de
skulle göra, när han ville visa Henrik sin våning och Henrik ville göra en utflykt till de
vita bergen.
-Kan man se jorden i din TV när som helst? undrade Henrik, som mest gick och tänkte
på att han bra gärna skulle vilja se, om det var sig likt där nere eller om något hade
förändrat sig, sen han gav sig i väg.
-Jag vet inte riktigt, svarade Mom. Jag är inte säker på att det går bra varje gång, för
jag har så nyligen fått den färdig.
Pojkarna gick in i hissen för att åka upp till Mom, men hissen rörde sig inte. De stod
stilla en lång stund och väntade och pratade, innan Mom upptäckte att ingen hade
tänkt någon order till hissen. Så van hade han redan blivit att tala, att han höll på att
glömma, hur hissen fungerade, hissen som han själv hade hittat på och byggt en gång.
Henriks våning var än så länge tom. Pax hade bara tavlor och målargrejor i sin, och
Mimma hade sygrejor och bunkar med olika sorters mat-smak i sin. Det fanns alltså
ganska gott om plats i deras våningar. I Moms våning var det tvärtom. Knappt hade
Henrik öppnat dörren, förrän ett par långa rör ramlade ut, och hade han inte hoppat
undan så kvickt, hade han väl fått dem i huvudet. Nu föll de i stället med mycket
skrammel i golvet.
-Usch, så dom låter, sa Mom och rynkade sin små ögonbryn.
-Ja, hur känns det att ha öron och kunna höra? undrade Henrik.
-Vet inte, det känns skojigt och ovant på samma gång.
Mom plockade upp rören och fortsatte in i våningen med Henrik tätt efter sig. Överallt
stod det lådor och apparater av olika slag, här och där var det en massa trådar
uppspända, och på ett stort bord låg en hel rad med verktyg. Till och med i sovrummet
hade Mom dragit in en del av sina uppfinningar. Bredvid sängen hade han ett bord
med flera rader knappar. Henrik blev nyfiken och började peta på några av dem.
-Akta, sa Mom. Rör inga knappar, förrän jag har fått visa dig.
Han satte sig på sängen, och Henrik slog sig ned bredvid för att få veta.
-Här sätter man igång den fortsatte Mom och tryckte på ett par knappar. Och här
ställer man in det man vill titta på. Nu visade han på ett par rattar på högra sidan av
bordet.
-Det man vill titta på? Henrik såg dum ut.
-Där ska du titta, sa Mom och pekade på väggen bakom Henrik. Och nu såg han.
Hela väggen blev plötsligt en enda jättestor bild, lika stor som på den största biograf
han nånsin hade varit på. Och bilden visade utsikten från Utkiken. Mom vred vidare
på sina rattar, och Henrik fick se Mimma pyssla i köket och Pax stå bredvid med… ja,
sannerligen såg det inte ut som om de höll på att undersöka ton-orden, som pojkarna
haft med sig hem från Snottre.
-Kan du få in jorden? frågade Henrik.
-Jag ska försöka, mumlade Mom och fortsatte att vrida. Jo, titta det gick, ropade han
med triumf i rösten.
Det Henrik fick se verkade vara en bild tagen minst 10.000 meter upp i luften.
-Det är för långt ifrån, sa Henrik. Man kan ju inte se nånting.
-Vänta, det kommer, lugnade Mom honom och vred vidare på ratten.
Det blev som att med ett flygplan dyka rätt ner från hög höjd. Man såg hur marken
närmade sig mer och mer. Henrik tittade och tittade men kände inte igen sig.
-Var är vi nånstans? undrade han.
-Inte vet jag, svarade Mom. Jag vet ingenting om jorden.
-Nu ser jag, avbröt Henrik. Det är Amerika. Kan du inte vrida in Sverige?
-Det går inte just nu. Om det du ser nu kallas Amerika och du inte kan se Sverige, så
måste Sverige ligga på andra sidan, och på den sidan lyser inte solen nu. Det måste
vara natt där. Men om vi väntar sex timmar och sen försöker igen, så ska du se att det
går bättre. Ska vi titta på några andra saker under tiden?
Henrik nickade och Mom släckte den stora TV-bilden.
-Kan du bevara en hemlighet? frågade han plötsligt.
-Javisst, svarade Henrik ivrigt och såg sig nyfiket omkring.
Mom reste sig och tassade ut till nästa rum. Där pekade han på en kur, som han hade
byggt upp i ena hörnet. Det såg nästan ut som ett duschrum. I väggarna hade han lagt
in likadana rör som Henrik nyss höll på att få i huvudet, när han öppnade dörren till
Moms våning.
-Det är en tvättare, och Mimma ska få den på sin födelsedag. Mom slog ut med
handen och såg mycket stolt ut, när han visade vad han hade gjort.
-En tvättare? Henrik tittade misstroget på Moms uppfinning. – Hur fungerar den?
-Jag ska visa dig! Mom tog Henrik vid handen och ledde in honom i kuren. – Håll upp
dina händer och titta på dom.
-Dom är smutsiga, sa Henrik.
-Det är därför du ska titta på dom hela tiden, förklarade Mom.
Han tryckte på en knapp, som satt just vid ingången. Det hördes ett surrande, och det
kom ett så lustigt ljus i kuren under ett par sekunder. Så slocknade ljuset, och det blev
tyst. Henrik stod fortfarande och tittade på sina smutsi… nej, vad nu, händerna var ju
inte smutsiga längre. De var lika rena, som om han hade tagit ett långt, varmt bad. Inte
bara händerna utan hela kroppen var ren. Och fläcken han hade haft hela tiden på
byxorna var borta.
-Vad är det här? Vad har du hittat på? Henrik klev långsamt ut ur kuren. På golvet där
han stått låg en liten dammhög, som krympte och blev allt mindre, tills den slutligen
var försvunnen.
-Jag sa ju att det var min tvättare. När Mimma får den här, behöver hon aldrig mer
tvätta våra kläder.
-Och vi behöver aldrig tvätta oss eller borsta tänderna. Vi bara går in ett par sekunder i
din tvättare, fyllde Henrik i. Mom nickade.
-Jag ska göra i ordning en till varje våning. Vill du hjälpa mig?
Visst ville Henrik hjälpa till, men han undrade i sitt stilla sinne, hur det skulle gå.
Mom kunde ju allt om sina egna uppfinningar och Henrik ingenting. Men Mom
kanske bara tyckte det var trevligt att ha sällskap. De fortsatte att gå omkring och titta
i Moms rum, tills Henrik plötsligt såg på klockan.
-Nu har det gått sex timmar. Nu måste vi sätta på TV:n igen.
Mom skyndade bort till sängen, tryckte på sina knappar och vred på sina rattar. Henrik
drog en suck av lättnad, när han såg bilden på väggen. Precis som förra gången
började den högt, högt upp. Henrik kände det som om han satt i en luftballong och
tittade ner på Europa. Så kom den där dykningen. Närmare och närmare jorden kom
han, och land efter land försvann ur synfältet.
Nu var det bara Sverige kvar. Längre och längre ner, ner över ett landskap, över en
stad. Henrik kände igen staden. Där låg huset där farbror Samuel och han hade byggt
rymdraketen. Bilden gled nu över en kyrkogård, sökte sig liksom fram mellan
gravarna och stannade slutligen vid en sten, som kom så nära att Henrik kunde läsa,
vad som stod på den. Han läste namnet om och om igen, som om han trodde, att han
inte hade läst rätt.
S A M U E L stod det på stenen och därunder ett datum. Det måste vara dagen då
farbror Samuel dog. Att det skulle vara någon annan än just hans farbror Samuel,
kunde han inte tänka sig. Och dagen när farbror Samuel dog, var samma dag som
Henrik hade landat på Senkurion.
-Vad är det med dig? Du ser så konstig ut! Som ur en dimma långt bort hörde Henrik
Moms röst.
Han ruskade på sig och berättade lite osammanhängande om raketbygget, om farbror
Samuel och färden till Senkurion, och hur han tyckt sig känna igen farbror Samuel i
toppen på Samulträdet. Hörde farbror Samuel hemma på Senkurion? Hade han
kommit till jorden bara för att hjälpa Henrik att komma hit? Det fanns flera frågor än
det fanns svar, och Henrik tänkte att det han inte visste nu kanske han fick veta lite
längre fram.
Bilden var fortfarande vid graven, och Henrik och Mom såg nu två kvinnor komma
fram och lägga ner blommor vid gravstenen. De stod och samtalade med varandra.
-Varför hör vi inte vad de säger? undrade Henrik.
-Jag visste inte vad höra var för någonting, när jag gjorde TV:n, sa Mom. Men nu har
jag fått öron och tror att jag vet, hur man ska göra för att få ljud till den. Det ska du få
hjälpa mig med också.
Henrik tänkte att till så värst mycket hjälp kunde han ju inte vara. Men visst ville han
titta på när Mom jobbade. Då blev pojkarna avbrutna av ett par kraftiga tankestötar,
som kom från Mimma och Pax på en gång.
-De vill att vi ska komma ner, sa Mom. Det verkar som om det var mycket viktigt.
Han släckte bilden, och de åkte ner i hissen. Mimma och Pax var i Mimmas våning.
Båda verkade upphetsade och pekade på varandra. Henrik och Mom blev ett enda
stort skratt, när de såg vad Mimma och Pax pekade på. För de pekade nämligen på
precis samma sak: på varandras öron.
På golvet och på borden låg alla ton-orden. Mimma och Pax hade börjat undersöka
dem och tydligen lärt sig flera stycken, och sen hade de upptäckt, att det börjat växa ut
öron på dem, mycket små och mycket söta öron än så länge. Men öron var det utan
tvivel, och Mimma och Pax tyckte tydligen, att det var mycket märkvärdigt.
-Jag tala, sa Pax.
-Mala, skala, fortsatte Mimma.
-Hör, dom rimmar, viskade Henrik till Mom.
-Laga mat, försökte Mimma vidare.
-Äta på fat, fyllde Pax i. Alla skrattade, och Henrik som var rädd om ton-orden, tittade
efter att inget fattades.
-Nu vet jag vad jag ska möblera mina rum med, sa Henrik. Alla tittade på honom.
Med ton-orden, så klart. Och uppe hos mig ska vi tillverka nya ord, vackra ord.
Alla tyckte att det var ett bra förslag, och Henrik började samla ihop alla ton-orden för
att bära upp dem till sig. Mimma stannade kvar i köket. Hon skulle hitta på en ny matsmak, som passade till ton-orden. Ton-soppa skulle den få heta.
Också Pax gick till sin våning. Han måste sätta dit ett par små öron på den senaste
tavlan av Mimma, som han hade målat. Mom försvann upp till sig. Nu gällde det att
hitta på ett sätt att få ljud till TV-bilden.
När Henrik lite senare höll på med att sortera upp ton-orden tänkte han, att de hade
det bra trevligt i kull-huset. Fast i alla fall… Han upptäckte att han var ganska sömnig
och la sig på sängen, där han fortsatte att fundera. Han tänkte på sjön och alla fiskarna,
på guldstenen, på de levande träden, på Skorre och Snottre och på de vita bergen.
De vita bergen fastnade han på. Det var något som drog honom dit. Tänk, om Mom
kunde göra en ballong, som kunde stiga så högt, att han kunde få se TV-bilder från
andra sidan, kunde få se hur Ivel-trädet såg ut och hur Storöra-folket levde. Sen
kanske man kunde gräva en tunnel in till någon hemlig plats på andra sidan bergen,
där Storöra-folket inte kunde hitta dem… och sen… ja, sen orkade inte Henrik
fundera längre, innan han somnade.
Arbetet i kull-huset stannade av, när dess invånare sov middag. Men snart skulle det
vara full fart igen.