Transcript Vi har just inga pengar, men ett härligt liv” De första finländska

”Vi har just inga pengar, men ett härligt liv”
De första finländska mathantverkarnas studieresa till Jämtland 19–24 januari 2014.
Javisst är det möjligt! Det går att starta ett framgångsrikt mejeri i en by med femtio invånare,
det går att bygga och starta ett bageri utan stöd, det går att lämna sitt trygga jobb och börja
tillverka sylt i stället, ja, det går att försörja sig på landsbygden! Om man vill tillräckligt, om
man är seg och stark. Och modig. Eller åtminstone orädd. Och villig att jobba 80 timmar i
veckan. Det finns hopp.
Det här är tankar som far igenom mitt huvud när jag reflekterar över den studieresa till
Jämtland som tio nyutbildade mathantverkare från Åboland gjorde i januari. Det var en
spännande och mycket givande avslutning på den ettåriga och allra första
mathantverkarutbildningen i Finland, där jag var en av de sexton utexaminerade. Vi åkte till
Jämtland, dels för att det är där som förebilden för vår utbildning ligger, dvs.
Mathantverkscentret Eldrimner som redan har en lång erfarenhet av mathantverkarutbildning
och som även har rätt att certifiera mathantverkare, dels för att där finns så många småskaliga
producenter.
De nio nybakade finländska mathantverkarna med projektledaren Margot Wikström som
reseledare reste hela vägen från Kimitoön via Pargas i egen buss. Resan från Stockholm till
Duved, där vi bodde, är 624 km lång, så det fanns mycket tid för oss att diskutera
mathantverk och smälta intrycken från dussinet ställen som vi besökte under fyra intensiva
studiedagar.
På väg norrut från Stockholm är vår första anhalt Syltkrukan i Månkarby norr om Uppsala.
Där besöker vi Monica Sandströms anspråkslösa café och syltfabrik och får oss till livs en
lärorik berättelse hur man börjar med två tomma händer, några bikupor och en bror som
plockar hjortron.
– Jag hoppade utan fallskärm, bytte både jobb och karl och här kände jag ingen, berättar
Monica om hur hon etablerade sig i Månkarby.
Det här var för 23 år sedan då hon utifrån insikten att ”alla människor äter sylt” började koka
sylt och körde ut den i en rostig Volvo med takställning. I dag har hon tre anställda, sina två
söner och en sonhustru, äger tre gula bussar och har en omsättning på 4 miljoner kronor (ca
454 000 euro).
– I höst har jag redan kokat fyra ton hjortron, berättar Monica.
Hon köper upp alla sorters bär och rabarber, kör omkring i bygden, väger in råmaterialet och
betalar i reda pengar. Nyligen har hon också köpt in sig i en honungsfabrik och förädlar
honungsprodukter. Hon levererar till mellan trettio och fyrtio återförsäljare. Samtliga har hon
fått kontakt med på marknader, där hon och hennes söner själva står och säljer sina produkter.
Ca 200 marknadsdagar blir det om året. Därtill erbjuder Syltkrukan B&B i liten skala enligt
självserviceprincip.
– Man blir inte rik på pengar, men man blir rik på ett annat sätt, säger Monica, som jobbar 80
timmar i veckan.
– Det är världens bästa jobb, jag är aldrig sjuk.
Monica har sökt alla EU-stöd hon har kunnat få och uppmanar oss att göra lika.
– Det är jobbigt, men bra pengar. Man får inte vara så kaxig att man inte tar emot pengar.
Stöden har gjort att Syltkrukan har kunnat göra en större investering varje år, senast ett
frysrum i stället för de 23 frysboxar som hittills varit i bruk.
Vi förflyttar oss från den lilla cafébutiken till själva fabriken via en dörr som är gömd bakom
ett draperi.
– Hälsovårdsmyndigheterna har förbjudit oss att använda den men det är bra med lite civil
olydnad, säger Monica.
Själva fabriksutrymmet och utrustningen är anspråkslösa, det mesta är köpt som begagnat,
vilket gläder dem i gruppen som står i startgroparna med liknande verksamhet. Det är för
övrigt ett genomgående intryck under hela resan: det behövs inte splitternya, dyra, stora
lokaler och mojänger för att starta upp ett mathantverksföretag.
Monica sticker inte under stol med att vägen hit har varit både smal och krånglig, men att
läget, bara 100 km från Stockholm, gör sitt. Två tredjedelar av omsättningen kommer in
mellan augusti och december och en av utmaningarna är att få flera återförsäljare så att
inkomsterna skulle fördela sig jämnare över hela året.
Vi som är på mathantverksresa konstaterar att Syltkrukan, trots att det handlar om ett
småskaligt företag som vi kan lära oss mycket av, inte fyller kriterierna för mathantverk
eftersom en del av produkterna innehåller konserveringsmedel.
Det är ännu lång väg till Jämtland och vi stannar och äter lunch på Tevsjö kvarn i Järvsö. Vi
blir mycket vänligt mottagna av en glad ung man, Jonas Larsson, som berättar ingående om
kvarnens gamla och destilleriets unga historia. Hans fru Anna är mjölnare i sjunde
generationen (och den tredje kvinnan) medan han själv basar för destilleriet som är nytt.
– Det gäller att hitta något man tycker är roligt och då hittade jag spriten, säger Jonas på sitt
finurliga vis och berättar att han är utbildad eltekniker men har jobbat på olika restauranger
bl.a. i Stockholm. Nu är han familjefar och vill göra sitt bästa för att hålla bygden vid liv.
Kvarnen, där man mal säd från jordbruken i den närmaste omgivningen, är huvudsyssla, men
destilleriet håller på att bli riktigt berömt. Inte minst för att det är ett av få destillerier som
sköter hela brännvinshanteringen ända från att odla säd till att destillera den. De flesta
brännvinstillverkare i Sverige köper in brännvin från ett och samma destilleri som de sedan
själva bara smaksätter och tappar på flaska.
Tevsjö fick sin första produkt, en vodka, till Systembolaget för ett år sedan och nu finns det
redan 19 produkter i sortimentet av likörer och snapsar. Eftersom man i Sverige (liksom i
Finland) inte får sälja starksprit direkt från gården, säljs de via de tre närmaste
Systembolagen, därifrån de också kan beställas till andra delar av landet. På sin egen
matservering får Tevsjö sälja sina drycker och likaså vidare till ställen med
utskänkningsrättigheter. En del av råvaran går till producenter som förädlar den, t.ex.
tillverkar glass.
Att använda lokala råvaror och ta tillvara även avfallsprodukter är målet. Jonas Larsson
berättar om hur kornskal både används av hönsgårdar som strö och av öltillverkare i
produktionen. Mäsken används i hällbröd och som kreatursfoder och finkeloljan, som uppstår
i destilleringsprocessen, används som bränsle medan det upphettade vattnet (9000 liter i
timmen) går till en värmeväxlare och blir energi som används för uppvärmning av hus och
växthus. Söndriga flaskor går till en glashytta i Bollnäs, där de återuppstår bland annat som
snapsglas.
– Först är det uppförsbacke, men när man kommer över krönet börjar saker hända, säger
Jonas.
Han berättar att det hela fullkomligt exploderade i somras, mycket tack vare Facebook
eftersom man inte annonserar på traditionellt sätt, och det strömmade till folk från hela landet,
som ville besöka destilleriet och inta lunch eller middag. Två tredjedelar av inkomsterna
kommer nu från guidade turer med provsmakning. Just denna januarivecka mitt i smällkalla
vintern väntar man åtminstone sex grupper på besök, bland annat en grupp med
turistjournalister från Finland.
I maj öppnar Tevsjö restaurang och café och då kan de också bjuda på egen glass.
– Vi har köpt en glassfabrik som gör att vi kan använda våra produkter skattefritt och det ger
dessutom den som serverar här möjlighet att jobba heltid. Man får ta det bit för bit, säger
Jonas, och berättar i samma andetag att de också ska rensa upp kvarndammen till sommaren
som blir ytterligare en sevärdhet.
Mörkret har redan sänkt sig över oss när vi når hjärtat av Jämtland och Åkers gård i Oviken,
där vi ska besöka gårdsmejeriet Ovikens Ost. Kristina Åkerman, som driver det tillsammans
med sin man Robert, tar emot oss i det moderna mejeriet och berättar hur det hela började.
– Det är min mans hemgård som fram till 1967 var en mjölkgård. År 2006 byggde vi den nya
delen av mejeriet. Tidigare hade vi getter, men nu har vi får som vi mjölkar själva och
komjölk får vi köpa in av Roberts kusiner när vi behöver. Den kommer spenvarm till mejeriet,
där vi gör ost av både får- och komjölk. Vi pastöriserar inte vår mjölk för att bättre kunna ta
tillvara smakegenskaperna.
Och det har Ovikens Ost verkligen lyckats med. Deras ostar är prisbelönta många gånger om
och senast vann deras grönmögelost Magna (ja, det är faktiskt grönmögel fast vi oftast talar
om blåmögel influerade av andra språk) World Cheese Awards som hölls i Birmingham 2013.
Gården är den enda i Sverige som föder upp dilamm. Dilammen slaktas en månad gamla då
de endast diat, vilket gör att köttet blir ljust med en utsökt smak. Köttet och osten används
bland annat på den exklusiva jämtländska restaurangen Fäviken och av Sveriges
kocklandslag.
Frågan om att opastöriserad mjölk kunde innebära en hälsorisk har diskuterats mycket i
Sverige och det finns planer på att helt förbjuda försäljningen. Tillsvidare får man sälja
obehandlad mjölk (och även smör) direkt från gården. Kristina Åkerman, som är veterinär till
utbildningen, tycker att det handlar om mycket skrik för lite ull.
– Folk har blivit uppskrämda att tro att det är farligt, men i USA är det stort. Där dricker flera
miljoner människor opastöriserad mjölk! Om man har friska kor och mjölkar rent och inte tar
bort de enzymer som hjälper till att bryta ned eventuella orenheter är det absolut ingen risk.
Mycket värre är det med stora gårdar med flera hundra djur, där man låter det finnas koskit i
mjölken eftersom den ändå ska pastöriseras.
Oviken producerar för tillfället 25 ton ost per år och har fyra anställda, varav en, Claire, är
fransk ostmästare.
Efter att ha blivit bjudna på några smakprov av de delikata ostarna fortsätter vår färd mot
Duved nära Åre, där vårt övernattningsställe Pensionat Mullfjället ligger. Pensionatet passar
bra in i vårt tema av flera orsaker. Det drivs av det åboländska paret Eva Johansson och Petter
Karlsson, som på sommaren driver Pensar Syd i den väståboländska skärgården. Eva är känd
för sin matlagningskonst och för att använda lokala råvaror och det gör hon även här på sin
vinterort vid Mullfjället med utsikt över Åreskutan. Allt hon serverar smakar gott: lokala
ostar, underbart surdegsbröd som hon bakat själv, lokalt kött och lokal fisk.
Själva byggnaden har en intressant historia. Byggt i mitten på 1800-talet fungerade den som
tullhus ända in på 1900-talet. Det första pensionatet öppnade sina dörrar 1918 och hade en rad
innehavare innan Eva och Petter köpte det 2011.
– Petter surfade på nätet efter en segelbåt, men så hittade han ett pensionat i stället, berättar
Eva.
Pensionatet har drygt 60 bäddar och det är öppet mellan december och april. Efter avslutad
säsong tar Eva och Petter sitt pick och pack och sin katt och flyttar till Pensar för att sköta
ruljangsen där tills det igen är tid för att dra till fjället. Duved ligger bara 40 km från norska
gränsen och140 km från Atlantkusten. En nyöppnad pilgrimsfarled som går mellan Sundsvall
och Trondheim går här förbi.
Dag två på vår resa inleds med ett besök på ”huvudskalleplatsen”, dvs. Mathantverkscentret
Eldrimner i Ås nära Östersund. Verksamhetsledaren Bodil Cornell berättar hur centret har
utvecklats sedan 2005 då det grundades och ordet ”mathantverk” ännu inte var uppfunnet.
– Då talade man om ”småskalig livsmedelsförädling” och när vi började tala om mathantverk
fick vi höra att något sådant inte finns.
Tidvis har centret levt med kniven på strupen, många storproducenter upplever det
småskaliga, tillsatsfria som ett hot, men nu har det flyt med nyrenoverade lokaler, 15
anställda, många utbildningar och framför allt rätten att certifiera mathantverkare.
– Begreppet mathantverk har slagit rot i Sverige, men det betyder också att det kan
missbrukas av producenter som inte fyller kriterierna. Därför håller vi nu på med certifiering,
som hos oss är ickebyråkratisk till en låg kostnad.
Certifieringen kostar tusen kronor (ca 110 euro) och gäller i två år. Hittills har ca 70 företag
och 800 produkter certifierats. Hälften av en producents produkter måste vara mathantverk för
att företaget ska godkännas.
Bodil Cornell berättar att strävan från början var att ha tiotusen certifierade mathantverkare år
2018, men att man kanske måste skjuta tidsgränsen framåt en aning.
Under besöket diskuterar vi också möjligheterna att få finländskt mathantverk certifierat via
Eldrimner. Enligt Bodil Cornell kan det innebära vissa svårigheter, bl.a. gällande övervakning.
Vi konstaterar ändå att det viktigaste för oss är att ha en levande kontakt med Eldrimner.
Tröskeln att delta i deras utbildningar känns mycket lägre efter besöket.
Mathantverkarfärden fortsätter till JämtTina i Frösön, en halv timmes färd från Eldrimner.
Bodil Cornell säger att Tina är ”orange rätt igenom” och innebörden i det förstår vi då vi
träffar Tina Lindberg på hennes idylliska hemgård i Slandrom utanför Östersund.
– Så nyttigt och så gott, varför är det ingen som gör något av det, frågade jag mig då jag första
gången bekantade mig med havtorn på en föreläsning 2004, berättar Tina.
Hösten 2004 gick hon Eldrimners grundkurs i småskalig livsmedelstillverkning och sen var
det bara att starta firman. Tina hade fram till dess jobbat som arbetsterapeut, men havtornen
ändrade hennes liv. Hon har byggt ett förädlingskök och gårdsbutik på gården och fram till
sommaren 2013 hade hon också ett växthuscafé där hon serverade havtornsdelikatesser på
söndagarna.
– Nu har jag upphört med både gårdsbutik och café eftersom det tog för mycket av min tid.
Jag tar endast emot förbokade studiebesök i fortsättningen och trädgården har jag för mig
själv så jag hinner lukta på blommorna, säger Tina som når pensionsåldern i år.
Det är ingen hejd på hennes uppfinningsrikedom och hon har över fyrtio produkter i sitt
sortiment. Av dem har många vunnit medaljer. För tillfället har hon ca 500 havtornsbuskar,
men är tvungen att köpa utifrån för att komma upp till de tre ton som krävs för hennes
tillverkning. När Tina startade sitt företag var havtorn ett nästan okänt bär i Jämtland, och
även i största delen av Sverige, men nu har flera havtornsförädlare dykt upp i Jämtland och
det tycker Tina enbart är en fördel.
– Min försäljning har ökat med det dubbla sedan de två andra kom.
Det är känt att havtorn innehåller rikligt med C-vitamin och tre gånger så mycket betakaroten
som moroten och att det har många hälsoeffekter, men Tina har bett om mera forskning kring
bäret.
– Senaste forskning visar att C-vitaminhalten inte minskar när man kokar bäret och att det
håller slemhinnorna i skick. Vi vet ju alla att när man fyllt fyrtio börjar man torka och blir
skrynklig. Alla borde äta havtorn.
På hemvägen besöker vi Åre Chokladfabrik invid Åreskutans fot, som visserligen gör sina
produkter hantverksmässigt, men som inte representerar mathantverk eftersom råvarorna köps
från utlandet. Det är ändå intressant att höra om en verksamhet som vuxit kraftigt efter att tre
kvinnor år 1991 började tillverka chokladgodis i ”morfars syltkastrull” som företagets ”story”
låter förstå.
Vi viker också in på Åre bageri som har ett trevligt café och ett stort sortiment av bröd, bl.a.
ekologiskt knäckebröd och surdegsbakat bröd.
Vår tredje dag inleder vi med ett besök hos Britt-Marie Mattsson i Undersåker i hennes lilla
gårdsbageri som ligger högt upp med en fantastisk utsikt över Anaris- och Oviksfjällen. Hon
har en enorm yrkesstolthet och hon visar sig höra till det sega släkte som inte ger upp sina
drömmar trots motgångar. Hon har byggt ett 60 kvadratmeters bageri på hemgården helt utan
stöd eftersom myndigheterna ansåg att det fanns för många tunnbrödsbagerier i trakten kring
Storsjön.
– Jag har ritat allting själv och till och med varit med och grävt avloppet. Innan jag fick mitt
eget bageri lånade jag andras lokaler. Jag höll på ett halvår för att få stöd via Länsstyrelsen,
jag fick nej. Till all lycka hade jag ett banklån färdigt. Det fick ta lite längre i stället och nu
känns det ganska skönt att inte behöva redovisa för någon. Planerna sprack men bageriet stod
färdigt i december 2009.
Den vedeldade tunnbrödsugnen av traditionellt slag är den största (och tyngsta) investeringen,
tvåtonskolossen kostade runt 5000 euro, medan resten av utrustningen är begagnad och
mycket anspråkslös. I en vanlig ugn, modell bredare, bakar hon allt annat bröd, och degen
blandare hon i två vanliga små degblandare. Tunnbrödsbaket kräver både tunnbröds- och
kruskavel och det tar inte många sekunder för henne att kavla ut ett bröd som sedan gräddas i
den vedeldade ugnen som har en temperatur kring 300-400 grader. På några minuter är brödet
färdiggräddat och under en dag blir det ca 150 kakor. Britt-Marie kör själv ut brödet, ibland
tre gånger per dag.
Fram till julen 2013 har hon haft två andra jobb för att få det hela att gå ihop, nu klarar hon
sig med att baka på dagen och städa på kvällarna. Hennes huvudprodukt är tunnbröd, men hon
bakar allt från surdegsbröd gjort på björksav och björksirap till småfranska, mandelskorpor
och rån. Hon visar upp ett papper på att hennes tunnbröd blivit sjätte i SM i Mathantverk och
hon berättar att det är den allra första produkten i Sverige som fick mathantverkscertifiering.
Britt-Marie bakar på beställning till butiker, företag och privatpersoner och hon tar emot
grupper som får baka under hennes ledning i bageriet.
– Huvudsaken är att råvarorna är enkla och rena.
I Mörsil, en halv timmes resa österut från Undersåker ligger Åre Mathantverk. Företaget
startades för drygt fyra år sedan av Kerstin Strömberg och Anne-Marie Somberg, som förädlar
främst bär, men även grönsaker och rabarber. Kerstin jobbar på heltid som präst (kyrkan
ligger ett stenkast från gården) medan Anne-Marie har sagt upp sig från sitt fasta jobb och
ägnar nu det mesta av sin tid åt förädlingen. Det är hon som tar emot oss.
– Jag är piga och mathantverkare och allt möjligt. Jag jobbar också med våra odlingar,
bikupor och höns.
Precis som många andra mathantverkare blev Anne-Marie och Kerstin överraskade när det
hela började ta fart.
– Rabarberglöggen tog helt slut till jul.
De började förädla rabarber då de insåg hur mycket oanvänd rabarber det fanns i deras
närmaste omgivning.
– Här bor många män som inte har fruar och då är det i allmänhet ingen som tar hand om
rabarbern så vi brukar köra omkring med vår fyrhjuling och köpa upp den. Detsamma gäller
svarta vinbären. Vi har i flera år försökt få folk i trakten att plocka bär, men utan resultat. Till
all lycka har vi nu nysvenskar, t.ex. afghaner, som gärna plockar bär.
Till produktsortimentet hör sockertorkade bär och något de kallar för ”fruktskinn” som består
av bär och socker och har en konsistens som påminner om sega råttor men är betydligt
fräschare i smaken och är helt utan tillsatsämnen.
– Vi går så lågt ner i sockerhalten som vi törs, säger Anne-Marie.
– Det har blivit en grej att inte ha så många ingredienser så vi använder t.ex. inget pektin i
detta hus.
”Heta morötter” och söt chilisås med rabarberjuice hör till de mera exotiska produkterna.
Morötterna sockertorkas, får chili och ingefära som krydda och kan ätas som chips eller
användas i maträtter. Maskrossirap av ”gårdens egen skörd” och vitlökssalt får vi också smaka
på och kan bara konstatera att det smakar väldigt gott.
– Man blir lite knäpp i den här branschen, konstaterar Anne-Marie när hon berättar om alla
deras innovationer. Till dem hör också en frukt- och bärpress som en kollega konstruerat och
torkställningar som gjorts av lagerhyllor och en bordsfläkt. Produktionen och gårdsbutiken
finns i ett gårdshus i närheten av det stora vita karaktärshuset.
– Vi har visserligen två kök i huvudbyggnaden så vi kunde ha haft produktionen där, men det
är bättre att ha den i ett skilt hus så man kan ”gå till jobbet”.
Åre Mathantverk börjar få allt fler återförsäljare för sina 32 produkter, bl.a. ICA Åre som sägs
ha ett lika brett sortiment av delikatesser som NK och Östermalmshallen, alla
mathantverkares dröm.
Det är ändå få som blir rika på mathantverk, och det tycks sällan vara målet, utan snarare ett
behov att leva nära naturen och åstadkomma rena och smakrika livsmedel som belastar miljön
så lite som möjligt.
– Vi har just inga pengar, men ett härligt liv, säger Anne-Marie.
Resan går rakt norrut till Skärvången som ligger i Krokom kommun, en vidsträckt glesbygd
med ca 14 000 invånare. Bymejeriet i Skärvången är det största turistmålet med cirka 10 000
besökare varje sommar. Folk vill se hur mejeriet fungerar och de vill köpa de delikata ostarna
som också de blivit prisbelönta många gånger om. Ostarna är också internationellt kända
eftersom SAS är den största kunden. De serverar osten i 20 grams förpackningar i business
class och åtgången är 300 000 förpackningar per år.
Bakom framgången står en man som valdes till Årets Mathjälte i fjol. Han heter Tor Norrman
och är vd för Skärvångens bymejeri som han driver tillsammans med sin bror Roland. Han är
en glad fyr som har lyckats med konststycket att blåsa liv i en avfolkningsbygd, där det i dag
bor 50 personer mot 500 för femtio år sedan, eller ”värsta glesbygd man kan tänka sig” som
han själv uttrycker det. Han är en mathjälte på riktigt tycker jag.
Vi träffar honom inte vid mejeriet utan vid f.d. mejeriet, numera charkuteri och slakteri som
ligger en bit därifrån. Utanför står några frodiga grisar i sin stia och grymtar förnöjt, några
hundar skäller i närheten, men i övrigt är här ingen verksamhet. Tor berättar att gården som
han och hans bror köpte för 30 år sedan nu är såld till ett schweiziskt par som har får, getter,
hästar och 40 draghundar. De levererar mjölk till mejeriet och skulle gärna också leverera kött
till charkuteriet om det var möjligt. I byn finns en kobonde, men just nu är det lamt med
aktivitet i slakteriet (eller slaktboden som Tor vill kalla det för att det är så litet) och
charkuteriet eftersom början har varit besvärlig. Men Tor är optimist och han litar på att det
ska ordna sig trots initialsvårigheter med finansiering och hälsovårdsmyndigheter. Att bygga
om det gamla mejeriet till charkuteri och slaktbod var i sig inte svårt, men just nu finns det
ingen som är villig att ansvara för verksamheten.
– Man ska ha godkänt av alla jävlar och det är mycket väntan och oro, säger Tor.
Den lilla anläggningen är mycket småskalig och byggd för att hantera de djur som finns i byn,
dvs. 250 vuxna getter, ett hundratal får, ett femtiotal kor och lite vilt från skogen. På
sommaren föder man upp 50 grisar på vassle. De sju som är kvar har inte ännu blivit
tillräckligt stora.
– Man får ta det som finns och göra korv av det, säger Tor.
Finansieringen av projektet har skett via riskkapitalbolaget Ekonord som bildades för gröna
näringar för fyra år sedan i Sverige.
– Det här är nytt för Sverige, det finns nämligen inga banker som sätter ner pengar på
småskalig produktion.
Tor och hans bror har investerat ca 3 miljoner kronor i charkuteriet och slaktboden som nu är
till salu för 400 000 kronor.
I Finland är det fortfarande dyrt att ha ett gårdsslakteri (om man överhuvudtaget får tillstånd
att grunda ett) då t.ex. veterinärens besiktning, som ska ske före och efter att djuret slaktats,
blir väldigt dyr. I Sverige har man på senare tider fått en ändring till stånd så att besiktningen
är kraftigt subventionerad. Mot att det tidigare handlade om tusentals kronor kostar en
besiktning för ett djur numera 50 kronor.
Vi lämnar Skärvångens Slakt & Chark och beger oss till mejeributiken, ett anspråkslöst hus
med en liten representationslokal i andra våningen, där Tor har bullat upp med aldrig tidigare
skådade ostbrickor som dignar av läckerheter.
Tor är också mannen bakom projektet Vision Skärvången som ska visa vad mathantverk kan
göra för en bygd. Han tänker sig att det i framtiden ska finnas sex eller sju
mathantverksföretag (varav chark & slakt är tänkt att vara ett) som bageri, bryggeri m.m.
– Här anser man att ingenting annat än skogen är värt något, men vi måste vända motvinden,
säger Tor.
Han berättar om hur illa det kändes då Stockholms statsråd prisade utvecklingen i
huvudstaden då invånarantalet passerade tvåmiljonersstrecket.
– De här människorna kommer någonstans ifrån, det är vi som avfolkas. Vi mår alla illa av att
se att hus ramlar omkull och folk flyttar bort. Vi får alla dåligt samvete för vi vet att vi är
medskyldiga till att det blivit såhär, säger Tor, plötsligt mycket allvarlig.
Till byn har det flyttat förutom den schweiziska familjen även en holländsk familj så det finns
hopp.
– Vi har ju också begåvats med ett hundratal flyktingar och invandrare. Nu går de i skola för
att lära sig språket, men flera av dem kanske är entreprenörer!
Att det är viktigt att göra studiebesök bekräftar denna visa man också.
– Roland och jag har varit ca trettio gånger på studiebesök till Sydeuropa. Det betyder allt för
oss.
Visa ord att ta med sig hem till Åboland där mathantverket endast står i startgroparna.
På hemvägen ber jag vår ledare Margot och några deltagare berätta om sina intryck av resan.
Margot börjar med att konstatera att den första mathantverkarutbildningen gick över all
förväntan och att hon till en början inte ens förstod hur stort behovet av den här sortens
utbildning var.
– Mycket fint var det också att vi överskred både region- och språkgränser. Vi fick nya
kontakter till exempel tack vare samarbetet med Bra mat i Västnyland. För mig som
åbolänning ligger Ekenäs inte längre så långt borta, det är extra bonus. Och dessutom har jag
kommit i kontakt med projektmänniskor på den finska sidan och fått ett omfattande
kontaktnät via dem som jag dela med mig.
– Det är också viktigt att vi vet vad vi gör, att vi säljer trygga hållbara produkter och att vi alla
fyller de kriterier som Eldrimner slagit fast. Och att vi kan sysselsätta oss själva för att kunna
bo kvar på landsbygden. Ibland kan det vara just en biinkomst i form av småskaligt hantverk
som gör att man kan stanna kvar.
Värdet av att åka på studieresa för att se hur andra gör har Margot fått bekräftat på alla de tre
studieresor som under projektets gång gjorts till Jämtland.
– Speciellt viktigt är det att den allra första gruppen mathantverkare träffar sina kolleger i
Sverige för att höra om deras erfarenheter. Allra viktigast tycker jag att det är att besöka
Eldrimner för att sänka tröskeln för att delta i deras utbildningar.
Margot har också sett hur deltagarna under utbildningens gång blivit modigare och fått en
fastare tro på att det vi nu gör i liten skala kan bli ett yrke i framtiden.
– Det känns fint att ha en hel busslast med kolleger!
Ami Storgård från Jälist Västergård i Nagu är potatisodlare och har under utbildningen
utvecklat receptet på en potatislimpa. Hon hade inga speciella förväntningar inför resan
eftersom hon i det här skedet är öppen för alla intryck.
– Jag ville se allt, platser, kök, förpackningar, ost, korv, bröd. Jag är så i början av allting att
jag samlar på alla slags idéer, en klick här och en klick där. På resan har jag fått vissa idéer
som jag tänker tillämpa och jag är mäkta imponerad av Britt-Marie på Undersåker bröd.
Vilken stolthet! Sådan vill jag också bli. Nu vet jag att jag behöver ett tillagningskök för att
kunna börja och jag vet att jag är på rätt väg. Nu väntar jag bara på att komma hem och baka!
Marika Wuorio-Andersson från Dalsbruk säljer till vardags allt från cyklar och motorsågar till
gräsklippare, men mat är hennes stora passion och hon håller på och sadlar om. Hennes
produkt är en maltlimpa som innehåller rotfrukter.
– Ren och bra mat har alltid varit nära mitt hjärta och mycket av det finns ju i vår
näromgivning. Det gäller bara att öppna folks ögon.
Studieresan har lärt Marika både att man kan bli riktigt stor inom mathantverk och att man
inte får arbeta ihjäl sig trots att man brinner för det.
– Man ska göra det man kan och göra det bra, men inte tro att man kan erövra hela världen. Å
andra sidan såg vi ju också exempel på att rena produkter och rätta kontakter kan föra en
långt. Jag tänker på blåbärsnektar från Örtagård Öst som nu säljs som alkoholfritt alternativ på
den världsberömda restaurangen Noma i Köpenhamn. Jag tror att det viktiga är att man är
stolt över det man gör oberoende vad man gör. Så är det också viktigt för en liten företagare
att be om hjälp och inte tro att man kan och vet allt själv. Det finns ju de som kan och vet.
Magdalena Ek från Hvits gård i Nagu är ekoodlare och har dikor. Hon säljer köttet, som inte
får kallas ekokött för att djuren äter vall på grannens åker, direkt från gården. Hon hade önskat
sig charkutbildning, men den gruppen hade för få deltagare för att kunna starta så hon deltog i
stället i de två andra: bröd och bakverk samt frukt, bär och grönsaker.
– Jag hade ”identitetsproblem” från första början för jag söker något som jag kan tillverka på
vintern som ett tillägg. Jag har också funderat på caféverksamhet, men nu när jag träffade
JämtTina som lägger ner sin verksamhet efter sju år blev jag lite fundersam. Jag blev för
övrigt mycket inspirerad av JämtTina, som blev resans höjdpunkt för mig. Hon har hittat på
att göra så många olika produkter av bara en bärsort. Det är alltid roligt att se folk som brinner
för något, som är passionerade. Britt-Marie i Undersåker är också ett bra exempel, hon gav
inte upp trots motgångar.
Text och foto:
Clara Henriksdotter Puranen