Transcript Benelli Vinci

Test Ben e lli V i n c i
Treenigheten
Inte ofta, men ibland, kommer det en ny
hagelbössa som ställer allt på sin ända och
man tvingas plötsligt att lära om på nytt.
Av Lars Hanaeus
Förladdningen syns nog inte
i tryck men dess placering
antyder att hagelkärven ligger
bakom duvan – konstigt …
Lanseringen av
Benellis nya hagelautomat modell Vinci
saknar motstycke i vapenvärlden, ingen reklamkampanj
har varit lika omfattande, professionell och skapat så mycket känslor – både positiva och negativa.
Lanseringen skedde på SHOTShow 2009 men den hade inletts
långt tidigare med James Bondliknande reklamfilmer och
nyhetsutskick. Alla var självklart
mycket spända på innehållet i
den konstigt fyrkantiga kofferten
som var allt man fick se. När det
till slut visade sig att bössan inte
skulle presenteras ens på SHOTShow, utan på en visning efter
mässan brast det nog för många.
Att modellen dessutom bara skulle levereras till USA det första
året gjorde
Pipmodulen är fastsatt på kolven men
underbeslagsmodulen väntar på montering.
Pilarna A visar rätt anläggningspunkt för
förstocken när den monteras. Rätt placerad är det bara att trycka underbeslaget
ned mot kolven och vrida förstockslåset
ett kvarts varv – sedan är bössan klar att
skjutas.
A
inte saken bättre.
Nu är väl inte Benelli direkt
kända för att följa strömmen – se
bara på deras konceptbössor som
presenteras
varje år,
det är ju
en tradition från
bilbranschen man
tagit upp – och man har gjort
det helt ensam.
Alla i Europa som sett fram
mot att äntligen få testa den helt
nyskapande hagelautomaten fick
vackert vänta. Nu är allt detta
glömt och förlåtet för min del –
jag har en Vinci stående i vapenskåpet.
Treenigheten
Benelli anspelar självklart på multigeniet Leonardo da Vinci när
man döper hagelautomaten till
Vinci – da Vinci betyder egentligen bara ”från Vinci” och är
inget efternamn som man lätt
kan luras att tro. Benelli Vinci är
knappast ett konstverk men konstruktionen är helt klart tekniskt
nyskapande.
Normala hagelautomater har
sedan mycket länge bestått av
tre huvuddelar: Kolv/låda/magasinsrör, pipa och en förstock som
egentligen bara skall ge ett skönt
grepp. Vinci består också av tre
delar men de är annorlunda konfigurerade. På modell Vinci är
underbeslaget, avtryckarmekanismen och magasinet/förstocken en
del som fästs i pipan framför
kolven.
Kolv och pipa utgör alltså två
lösa delar, kolven innehåller ingen
mekanik medan pipdelen innehåller låda och slutstycke – all annan
mekanik hittar vi i underbeslaget.
Vi kommer att gå igenom konstruktion och funktion mer ingående både i text och med bilder
längre fram i testen – först lite
mer om Vincis funktion.
Även om konstruktionen är
nyskapande är funktionen det
inte, Benelli har ju alltid varit
experter på rekylopererande
hagelautomater och att de skulle
bygga en helt ny modell på ett
annat system var det nog ingen
som trodde.
Det man däremot lyckats skapa är en rekylopererande hagelautomat med en mycket mild
rekyl och en funktion som jag
efter mitt korta test bara kan
kalla 100-procentig. Jag försökte
locka fram eldavbrott med bevisat dålig ammunition men inte
ens då lyckades jag förhindra
omladdningen.
Detta innebär dock inte att
Benelli garanterar att modell Vinci fungerar med all ammunition.
Man förbereder nu en lista med
”godkända” patroner som skall
ladda om säkert – Gyttorp Steel
Max finns inte med på listan.
På banan
Det är inte så att man skjuter på
topp alla dagar och trots att mitt
första skjutbanebesök med modell
Vinci var lyckat vädermässigt kan
man inte säga samma sak om mitt
inledande skytte. Bommarna kan
inte skyllas på bössan, det är viktigt att påpeka – även om jag ofta
kan få problem med ”riktbilden”
när spången är hög och smal, som
den ofta är på Benellimodeller.
Likaså brukar jag irritera mig
på Benellis pistolgrepp som är
svårt att hitta bra grepp på. När
bössan lagts an brukar greppet
kännas kort och onaturligt med
en avtryckarplacering som tvingar pekfingret in mot kolvhalsen
och sedan ned mot avtryckaren
– det blir svårt att både skapa ett
bra grepp kring kolven och en
korrekt placering av pekfingret
mot avtryckaren.
Benelli Vincis pistolgrepp ser
tack vare bössans konstruktion
lite udda ut men det förlåter man
snabbt eftersom greppet är skönt
och placerar pekfingret på rätt
ställe i förhållande till avtryckaren.
De saker som slår en när man
Förstockslåset är enkelt att hantera, tryck
in den svarta knappen och vrid ”förstocksmuttern” ett kvarts varv – underbeslagsmodulen kommer nu att tryckas fram
mot mynningen automatiskt, för att lossas
från pipan utan ansträngning.
2
1
1 – magasinet, 2 – patronförare, 3 –
hane, 4 – fjädrar som ger motstånd
mot kolven vid montering. Finishen på
delarna är snygg och hela mekaniken
känns genomarbetad och logisk, trots
att det är en helt ny konstruktion.
3
4
Nedan: Den vita pricken (pil A) skall ligga
mot spångens förlängda siktlinje över
lådan, sedan är det bara att ta i och vrida
fast kolven mot pipmodulen. Pil B visar
den vita pricken som styr underbeslagets
placering.
B
Vit prick mot tydlig detalj på bössan och
sedan är det bara att dra fast. Monteringen
av modell Vinci känns helt intuitiv och
enkel – nästan som en hagelbock.
Hela avtryckarmekanismen, avtryckaren
och patronföraren kan lyftas ut ur förstocksmodulen. Konstruktionen gör det lätt
att hålla rent i skrymslen som normalt är
oåtkomliga om man inte plockar isär hela
mekanismen i smådelar.
vapentidningen 2010
25

Test Ben e lli V i n c i

skjuter med Vinci är den förhållandevis milda rekylen (för
att vara rekylopererande), men
kanske främst frånvaron av distinkt pipuppslag och den tysta
omladdningen. Anledningen till
denna funktionsförbättring finner
vi i den nya inline-konstruktionen
och i kolven. Vincin har nämligen
ingen rekylfjäder i kolven, den
sitter i lådan och detta innebär
självklart att ljudet från omladdningen inte leds upp i huvudet på
traditionellt vis.
Dessutom använder Benelli
en förbättrad ComforTech-kolv
vid namn Plus och även om den
”gummiventilerade” kolven ser
lustig ut och inte direkt säger
”mjuk rekyl” är det uppenbart att
den fungerar. Frånvaron av laddpistonger och tunga delar som rör
sig i förstocken skapar en distinkt
men lugn rekyl.
Mina enda klagomål på kolven
och skjutegenskaperna är högst
personliga och säkert ganska lätta
att åtgärda. För det första saknar
jag den traditionellt formade bak-
kappan som i mina ögon lättare
hittar rätt position i axeln. Den
”ergonomiskt” utformade Benellikappan är säkert långt bättre på
att dämpa rekylen men den gör
det svårare att ”känna” var på
axeln kappan borde stanna.
Den andra detaljen är spången
som har en hög och sluttande
form – ”siktbilden” spången skapar är ren och lätt att uppfatta
men kräver lite tillvänjning. Den
tredje och sista detaljen är säkringsknappen som i och för sig
fungerar bra men är svår att hantera kalla dagar när handskar är
ett måste.
Funktionen då? Omladdningen fungerade helt problemfritt,
skall sanningen fram och det skall
den ju kunde jag inte locka fram
ett enda omladdningsproblem –
inte ens när jag plockade fram
det hemliga vapnet: en påse med
gammal och mycket dålig sportskytteammunition från öststattillverkare och andra tveksamma
leverantörer uppstod några konstigheter med omladdningen.
Sammantaget var Vincins skjutegenskaper bra, totalvikten och
balansen skapar en harmonisk
bössa som inte upplevs som fladdrig eller trög. I jämförelse med
Beretta A400 som jag var mycket
imponerad av både vad gällde
skjutegenskaper och funktion är
matchen jämn. Benellin vinner
klassen finish/konstruktion medan Berettan i mina händer vinner
klassen skjutegenskaper – i övrigt
är bössorna jämförbara. Det bör
kanske påpekas att rekylen som
genereras i Berettan mer omsätts
i piplyft än den gör hos Benellin.
Å andra sidan ger Benellin axeln
mer stryk men skillnaderna är
mycket små. Skall någon slags
regel kunna spåras är det att
Benellins rekyldämpande funktion fungerar effektivare ju tyngre
laddningarna är.
Rekyl & eldhastighet
Benellis egna uppgifter och för
den delen de flesta tillverkares
uppgifter om konstruktioners förmåga att minimera rekyl skall
man ta med en stor nypa salt.
Det finns tre längder på bakkapporna och
Vincin levereras med den kortaste som
standard. Den ergonomiska formen gör att
man skiljer på höger- och vänsterbakkappor, vänstermodellen finns inte ännu men är
enligt uppgift på gång.
Skottet har alldeles precis lossats och tomhylsan håller på att dras ut, rekylen har
redan avgivits och det enda som syns är ett litet fladder i mynningen. Det minimala
piplyftet är en mycket intressantare egenskap än eldhastigheten – det gör att Vincin
ligger kvar i swinglinjen så att man snabbt kan skjuta ett välriktat andraskott.
Äntligen ett riktigt pistolgrepp på en
Benelli! Kolvhalsen är smal och det är
inget problem att nå avtryckaren med
ett bekvämt grepp. Övergången mellan
kolvhals och låda är kanske inte den
vackraste i världen och designmässigt
är det den svagaste punkten på hela
vapnet men konstruktionen tvingar
fram denna form.
Den försänkta säkringsknappen sitter
framför avtryckaren och är lättmanövrerad så länge man inte har tjocka
handskar på sig. Utformningen är
en kompromiss mellan säkerhet och
vinterfunktion.
Kolvens finish är lätt gummiartad och
ger i kombination med andra friktionshöjande detaljer ett bra grepp.
26
vapentidningen 2010
Faktumet är trots allt att en
Benelliautomat inte kan fungera
utan rekyl – konstruktionen är
ju rekyloprerande och att minska
rekylen med hälften skulle garanterat göra att bössan inte laddade
om med lätta laddningar.
Vincin stora fördel är mekanismens korta och raka rörelse
bakåt vilket gör att rekylen och
hela upplevelsen av skyttet känns
kort och koncis – inte långdragen
och skramlig som vissa gasopererande automater kan verka.
Då kommer vi till eldhastigheten, alltså tiden det tar för bössan
att ladda om och avfyra ett skott
rent mekaniskt. Vi kan ibland
läsa om detta i annonser och jag
kan säga att det inte är en egenskap man behöver bry sig om.
Jag har i alla fall aldrig upplevt
att en automat varit så långsam
att jag behövt vänta för att kunna
skjuta ett andraskott. Begränsningen ligger i skyttens teknik och
till en mycket liten del i vapnets
skjutegenskaper – litet piplyft i
rekylen innebär att man snabbare
kommer tillbaka till målet.
Konstruktionen
Vinci består alltså av tre moduler
som inte innehåller de delar man
traditionellt förväntar sig.
Pipmodulen består av pipa och
låda, pipan är friflytande – finessen med att ha en friflytande pipa
är att träffläget inte förändras
om pipan skjuts varm eller om
man byter laddvikt. Billiga gasopererande modeller kan ibland
ha slarvigt ditlödda fästen för
pipan koppling mellan magasins-
Ett litet mittkorn hjälper till att centrera ögat över spången. Benelli är så snälla att de levererar bössan med två fiberkorn, ett rött och ett gult.
röret och lådan vilket gör att
bössan inte skjuter åt det håll
den pekar. All sådana problem
har eliminerats med Benellis konstruktion eftersom pipa och låda
är en homogen del.
Bakom pipan hittar vi ”Vinci
Inertia System” – som bygger på
den rekylopererande mekanism vi
finner på andra
halvautomatiska
Benellimodeller.
Konstruktionens
tydligaste fördel är att hela mekaniken ligger i linje med pipan och
att den är ren tack vare frånvaron
av kringrusande krutgaser.
I lådan som alltså är en homogen del av pipan sitter slutstycket
och alla delar som krävs för att
antända och dra ut patroner.
Rekylfjädern sitter i slutstycket –
i kolven finns inga delar som har
med mekanismen att göra.
Kolvmodulen består rätt och
slätt av en kolv och innehåller bara Benellis rekyldämpning,
brickor för kolvjustering och en
typ av kvartsgänga som låser
den i pipan. Bakkappan träs in
i kolven och är alltså mycket
enkel att byta – Benelli levererar
dessutom ett antal varianter och
tjocklekar, men alla är av ett
ComforTech Plus-kolven har bortsett från
rekyldämpningsgummit en traditionell form
med rak kolvkam. Mitt enda klagomål på
designen är att bakkapans avslutning (tån)
inte följer linjen som skapas av kolvens
undersida. Om man gett bakkappan en normal form skulle den ha blivit längre och gett
en större anläggningsyta mot axeln – rekylen
skulle ha spritts över en större yta i axeln
och anläggningen skulle ha känts enklare.
Notera också rembygelfästena i kolven och
i förstockslåset.
ganska mjukt och lite sladdrigt
gummi.
Att dra fast eller lossa pipan
från kolven är enkelt, det är
bara att vrida, men det kräver
en del kraft och bäst fungerar
det om man håller kolven mel-
lan benen så att man kan ta i
med båda händerna.
Underbeslagsmodulen utgör
förstock och varbygel och innehåller säkring, avtryckarmekanism,
slagfjäder och hane samt magasin och matararm. Magasinet är
löstagbart på utrikiska exemplar
men i Sverige levereras modellen med ett fast 2+1-magasin.
Förstockslåset består av en svart
förlängning av förstocken men
även om designen i sig påminner
om den man finner på ”vanliga”
automater är funktionen en helt
annan. Låset mellan pipan och
Vinci versus A400
Alla som funderar på en halvautomat av klass idag tittar helt säkert
på de nya modellerna från Benelli
och Beretta. Det är rätt intressant
att Beretta låter Benelli lansera en
modell som på sikt har potential att
ta vinna över mycket stora marknadsandelar och främst konkurrerar med
Beretta – det är ju Beretta som äger
Benelli.
Skall man utse en vinnare i matchen mellan Benelli och Beretta är det utan
tvekan modell Vinci som vinner. Berettans enda riktiga fördel är dess förmåga att hantera 89-patroner, hur stor nytta man har av denna möjlighet kan
man bara bedöma själv. I min bok är den praktiska nyttan av dessa monsterladdningar mycket begränsad.
Berettans verkliga kvaliteter ligger nog på ett annat plan – den är traditionell, alla som haft en Berettaautomat, det spelar ingen roll om den köpts på
70-talet, kommer att känna igen sig. Trots den gasomladdade automatens
uppenbara nackdelar i jämförelse med en rekylopererande bössa kommer många välja modellen som ser gammal, bekant och trygg ut. Faktumet
att bössan är jobbigare att ta isär och mycket svårare att hålla ren är inte
tillräckligt för att vinna över traditionalister (om sådana verkligen finns i automatvärlden). Inte ens den teoretiska men ändå mycket sannolika överlägsna
funktionssäkerheten och slitstyrkan tror jag kan vinna över de som tycker
modell Vinci är ful.
Båda bössorna är tillräckligt bra, Benellin är bättre men skillnaden är så liten
att bara ett litet fåtal skyttar kan utnyttja den. Min subjektiva bedömning
är att Berettan har en trevligare balans och bättre siktbild. Samtidigt som
Benellin har en hårdare rekyl men
i princip inget pipuppslag med lätt
laddad ammunition. Berettan slamrar definitivt mer och upplevs som
klumpigare i händerna. Listan för
och emot kan göras mycket lång,
prisskillnaden på cirka 4000 kronor
till Berettans fördel kan i slutändan
vara något att ta hänsyn till – man
får mycket ammunition för 4000
kronor.
vapentidningen 2010
27

Test Ben e lli V i n c i

förstocken/underbeslagsmodulen
består av ett laxat spår och en
passande klack på pipan. När
”förstocksmuttern” sedan vrids
ett kvarts varv går ett låsbleck
ned i klacken och underbeslagsmodulen sitter fast i pipan och
mot kolvhalsen.
Utan att gå in på detaljer i konstruktionen man konstatera att
detta är ett genomarbetat bygge
av traditionell hög Benelliklass.
Man har inte fallit i den vanliga fällan där man tar fram nya
modeller som helt uppenbart är
billigare att tillverka men i slutändan ändå blir dyrare för kunden.
Benelli Vinci är en helt ny och
unik konstruktion som domineras av praktiska fördelar – inte av
marknadsavdelningens fantasier.
Modell Vinci är mekaniskt och
konstruktionsmässigt överlägsen
alla andra Benellimodeller och
dessutom överlägsen alla andra
tillverkares konstruktioner. Som
jag ser det kommer Vincimodellerna snabbt ersätta många av
Benelis äldre modeller – i alla fall
så snart spekulanterna vant sig
vid det nyskapande utseendet.
Vinci är borrad för 76 millimeter långa patroner och skall enligt
Benelli själva fungera perfekt med
laddningar mellan 28 och 56 gram
– och man kommer att publicera
en lista med 24-gramspatroner
som också fungerar, faktum är att
snabba 20-gramsladdningar fungerar i automaten men det finns
ingen garanti för detta.
Slutsats
Benelli Vinci är komplex, det första intrycket av bössan är att den
känns mycket bättre än den ser
ut. På bild känns profilen hög
men i händerna är bössan smidig
och intuitiv. Trycket upplevs som
helt godkänt – för att sitta på en
standardautomat, det är mycket
möjligt att det blir ännu bättre
när bössan slitits lite hårdare.
De verkliga kvaliteterna ligger
i konstruktionen och är inte alltid
uppenbara. Visst är det praktiskt
att enkelt kunna dela vapnet i tre
delar vid transport och rengöring
men den smarta konstruktionen
kommer också ge säker funktion
under mycket lång tid – så ser det
i alla fall rent teoretiskt ut idag.
Det är ju inte någon fördel som
direkt syns på pappret, dessutom
kommer det ta tid innan fördelarna uppenbaras.
Modell Vinci har ett cirkapris
på 25 000 kronor och de som
redan är Benellifrälsta kommer
nog inte att reagera på detta eftersom Benellis automater generellt
är väsentligt dyrare än de flesta konkurrenters modeller. Om
Vinci är värd 4000 kronor mer
än Beretta A400 är nog ändå en
smaksak. Benellin är ett bättre
I USA finns
det en uppsjö
kolvar och
färger att välja mellan men
det europeiska modellprogrammet är
inte lika stort
ännu. I dagsläget finns
det två färger
att välja mellan: ”Sequoia
Brown” och
”Amazonia
Green”. Den
svarta modellen finns inte
med gummiartad finish
ännu och tas
därför inte in
till Sverige.
Vänster: 1800-tal, 1900-tal och 2000-tal representeras av en Aya sida-vidsida, en Browningbock och Benelli Vinci. Om det nya modulkonceptet Vinci
representerar kommer bli lika långlivat som Purdeys sidolås eller Brownings
Superposed kan bara framtiden visa men konstruktionen innebär en verklig
förbättring i jämförelse med traditionella gasomladdade automater.
28
vapentidningen 2010
vapen på alla punkter men skillnaderna är trots allt små och gillar
man valnöt i kolven är Berettan
det givna valet.
Skulle jag själv köpa en Benelli
Vinci? Jag vet faktiskt inte, jag har
samma inställning till Vincin som
jag har till en plastkolvad Blaser
R93. De är jättebra vapen med
många fördelar men det räcker
liksom inte till för att man skall
köpa en, man måste tycka om bössan också.
Jag har definitivt inget emot
modell Vinci, det är en fascinerande modell och för första gången
på mycket länge drivs utvecklingen framåt med hjälp av gedigen
vapenkunskap och nyskapande
konstruktion.
Vi är alla alldeles för vana vid
”nya” modeller som bara består av
konstiga förkortningar på omdesignade detaljer utan verkliga förbättringar – det enda som har
någon praktisk betydelse är att den
”nya” modellen blivit dyrare och
det är bara negativt.
Jag har ganska länge funderat
på att byta bort bocken mot en
automat och en sida-vid-sida. Efter
att jag testat Beretta A400 kändes
ena halvan av valet helt uppenbart
men efter att ha testat Benelli Vinci
känns valet inte alls lika säkert.
De flesta kommentarer jag hört
om Vincin är att den är ful och
det tyckte jag också, till en början.
Nu har jag faktiskt vant mig vid
designen och vill kalla den fulsnygg. Om jag får lite mer tid på
mig kanske Vincin blir snygg och
får permanent uppehållstillstånd i
skåpet … 
A - slutstyckshandtaget är bekvämt att hantera och konstruktionen är anpassad för lägen
när man vill kunna ladda om eller föra fram slutstycket tyst – det spelar ingen roll hur försiktig man är – slagstiftet kommer att nå fram och antända tändhatten.
B - slutstyckspärren, C – magasinsspärren gör det möjligt att tömma bössan snabbt.
A
c
b
Tillbehör
I den beryktade fyrkantiga kofferten finner man tre kolvjusteringsbrickor (mellan
40 och 60 millimetersdrop) och en ask med choketuber – Vincin levereras med
totalt 5 Criochoketuber. Dessutom får man ett gult extra korn och rembyglar
som matchar bössan.
Bössan levereras med den kortaste bakkappan monterad men det finns ytterligare två längre modeller som tillbehör. Kolvkammen är den lägsta varianten och
den ger ingen monte-carloeffekt alls. Tänker man montera ett rödpunktsriktmedel
kan det vara klokt att direkt byta till en högre modell.
Testbössan hade 65-centimeterspipan monterad och det känns som ett bra
allroundval – den som vill ha en längre pipa kan välja mellan 70 och 75 centimeter långa varianter. Enligt uppgift är 75-pipan idag ett extra tillbehör som måste
beställas. Sannolikt kommer utvecklingen av tillbehör gå ganska snabbt och vi
kommer säkert att kunna välja mellan kortare varianter och slugpipor i framtiden.