Transcript Till boken - Litteralund

Bokinlaga_2014_VS.indd 1
LITTERALUNDS
SKRIVARTÄVLING
2014
DE 25
FINALBIDRAGEN
2014-04-08 22:38:11
Bokinlaga_2014_VS.indd 2
2014-04-08 22:38:13
Bokinlaga_2014_VS.indd 3
INNEHÅLL
Förords. 5
Johannes Norrman: Av samma skrot och korn
s.7
Elin Hallqvist: Jag ler bara när jag måste
s.13
Maja Kramenbjörn: Under ytan
s.21
Madeleine Gustavsson: Hopp
s.25
Matilda Bergström:Tonfisk för två s.31
Oskar Sundmark: Ensamt och kallt
s.37
Ellinor Svensson: Sår läker, ärr bleknar
s.39
Ville Larsson: Försvunnen i Venedig
s.45
Noor Namazi Moghaddam: Vilseledande kyla
s.49
Miriam Amirell: Lila sneakers
s.55
Amanda Thell: Iakttagelser av osynligheten
s.61
Felicia Hultqvist: Den första gången
s.65
Sonja Nordman: Jag kan inte hejda mig
s.71
Therese Rikardsson: Namnlös och bortsprungen s.73
Paulina Larsson: Det sista hoppet
s.77
Louise Reimertz: Flickan på torget
s.81
Emma Eriksson: I en ond vacker värld
s.83
Jesper Olsson: Någon som bryr sig
s.89
Hanna Jansson: Ögon i det grå
s.95
Julia Larsson: Färglöss.99
Emma-Karin Rehnman: Konsten att bli osynlig
s.101
Chloe Månsson: Kan du höra mina tårar
s.107
Lovisa Jerlebrink: Viljan att glömma
s.109
Linnea Gedda: Ser du mig?
s.115
Ylva Hägg: Kattens.121
2014-04-08 22:38:13
Bokinlaga_2014_VS.indd 4
2014-04-08 22:38:13
Bokinlaga_2014_VS.indd 5
FÖRORD
I år valde vi att inspirationen till skrivartävlingen skulle
vara en bild. Lisa Sjöblom gjorde en originalillustration
som ni ser på omslaget. Bilden har en stämning som har
tolkats och beskrivits på flera olika sätt, men ofta med
samma grundton. Många texter har handlat om existentiella frågor, om ensamhet och utanförskap. För oss vuxna
som har läst texterna har det varit en omtumlande upplevelse att komma tillbaka till alla de känslor och tankar som
man hade i tonåren.
Av de 110 bidrag som kom in i år har LitteraLund valt ut
25 finalbidrag som presenteras i den här boken. Utifrån
finalbidragen har juryn korat tre vinnare.
Juryn har bestått av Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan, Jane Andersson, redaktör på SVT:s Sydnytt
och Therése Granwald, lärare på Författarskolan vid
Lunds universitet. Skrivartävlingen riktar sig till ungdomar
mellan 15 och 18 år i hela Sverige.
Caroline Ulvsand, projektledare LitteraLund 2014
5
2014-04-08 22:38:13
6
Bokinlaga_2014_VS.indd 6
2014-04-08 22:38:14
Bokinlaga_2014_VS.indd 7
FÖRSTAPRISTAGARE
JOHANNES NORRMAN
KRISTIANSTAD
Av samma skrot och korn
7
2014-04-08 22:38:14
”Schwedische Hunden...” utbrast en förbipasserande
man. Erik rycktes ur sitt dagdrömmande och tittade
upp. Schwedische Hunden och liknande kommentarer
var förvisso inget han var ovan vid, men på gatan mitt
på ljusa dagen brukade folk ha vänligheten att bespara
honom deras förakt. Han betraktade mannen som spytt
ur sig förolämpningen och kunde inte hålla tillbaka ett
hånfullt leende. Mannen såg ut att vara medelålders,
antagligen inte äldre än fyrtio och knappast under trettio.
Förutom ett ovårdat skägg och dålig hållning kunde
mannen även skryta med att han var tämligen överviktig.
Antagligen arbetslös också, med tanke på att han gick på
stan klockan ett på dagen. Han var nästan exakt som man
tänkte sig att den typiska tyska ”nationsvänner” såg ut. Så
pass många problem och orosmoment i det egna livet att
hans enda tillflykt var att hoppa på den svagare mannen
– i detta fall Erik.
Efter det att mannen försvunnit sjönk Erik tillbaka i
tankarna. Trots hans mindre imponerande fysik så hade
mannens förolämpning tagit rätt hårt. Kanske hade han
en poäng. Tyskarna hade aldrig bett svenskarna komma
hit. När Sverige föll så var det bara tyskarnas, fransmännens och engelsmännens i det närmaste religiösa självuppoffring som hindrat det svenska folkets undergång.
Nu såhär tjugo år efter verkade deras tidigare tålamod ha
försvunnit.
Erik suckade. Trots hans lojalitet till sitt eget kött och blod
kunde han inte undvika att känna sympati även för de
tyskar som var anti-svenskflyktingar. Hur mycket folk än
sa att det var svenskarnas land lika mycket som tyskarnas
så var ju det inte sant. Det var tyskarnas land först och
främst. Det var de som byggt landet med svett, tårar och
blod, inte svenskarna.
8
Bokinlaga_2014_VS.indd 8
2014-04-08 22:38:14
Bokinlaga_2014_VS.indd 9
Ett par minuter senare kom hans buss. Kvickt steg han på
och satte sig längst bak. Alla andra passagerare brände
tiden med sina dyra Iphone 14 och Androids och allt
vad det var. Eriks familj saknade pengar för sådan lyx.
I princip ingen som bodde i det svenska ghettot hade
råd med mobiltelefoner eller dyrare tv-apparater. Det
dyraste Erik hade var hans begagnade dator som var cirka
fyra år gammal. Det var den han använde när han först
försökt ansöka om sommarjobb på stadens hemsida. När
det misslyckats hade han åkt in till kommunhuset (hans
mamma kallade det kommunhuset) i hopp om att de inte
skulle ha hjärta att tacka nej till en stackars sextonårig
pojkvasker med mössa i hand. Hans uppskattning angående tyskarnas naturliga medlidande visade sig ha varit
aningen för generös. Så nu var det bara att åka hem och
spendera resten av dagen med att glo på de lättklädda
tjejer som vandrade kring fritidsgården såhär i den tyska
sensommarens Ragnarök.
När han väl klev av bussen så hälsades han omedelbart
av sin kompis Schumacher. Schumachers föräldrar hade
gett honom ett tyskklingande efternamn för att han skulle
lyckas bättre på arbetsmarknaden. Ödets ironi slog dock
till och Schumachers alla sommarjobb hade hittills varit
att skrubba skor. ”Tjena Erik.” sa Schumacher glatt och
sträckte ut handen för en high-five. Erik, som vid det här
laget börjat känna sig håglös, besvarade den inte. Schumacher tog ner handen och tittade bekymrat på Erik.
”Scheisse, mannen, fick du inte jobbet?”
”Nej. Sen var det någon svenskfientlig typ som mumlade
åt mig vid busshållplatsen.” Schumachers anlete blev
plötsligt mörkare. ”Jaså det var det.” sa han med en tydlig
nyans av ilska i rösten. ”Det är precis såna jävla as som gör
att svenskar råkar illa ut. Om inte han och hans jävla parti
hade hållt på hela tiden kanske det inte skulle blivit såhär...”
9
2014-04-08 22:38:14
Erik kände igen vart det här var på väg. Schumacher höll
på att bryta ut i ännu en av sina eldiga tal. ”Jag svär, Erik,
jag svär till dig, att en dag så kommer det bli öga för öga
och tand för tand, och de som ger sig på svenskar kommer att ångra sig.”
Erik kastade en blick på sin vän. Schumachers ansikte var
förvridet i djupaste raseri och han tycktes mena det hans
sa. Sedan tänkte han tillbaka på mannen vid busshållplatsen.
Kanske hade han en poäng.
Jakob Baltzer tittade besvärat på klockan när han gick
förbi busshållplatsen. Hans av Bratwurst förstörda kropp
var redan trött och hann han inte i tid till sitt tåg skulle
han få vänta i en timme innan nästa kom. Han tittade upp
igen och betraktade för en sekund de som satt och väntade på bussen. Hans ögon fastnade direkt på en blond
pojke med klarblåa ögon. Typiskt svenskt utseende. Med
allra största sannolikhet var han på väg tillbaka till sina
bundsförvanter i ghettot efter en upptagen dag av att sno
jobb från den hederlige tysken.
Jakob kände ilskan bubbla inuti inom. Hans familj hade
bott i Tyskland sedan sjuttonhundratalet. I över trehundra
år hade de vårdat landet med arbetsför hand. Om de såg
vad som nu försiggick, att ett gäng snorvalpar från norr
drog in som gräshoppor i landet och snodde alla jobb,
skulle de vända på sig i graven. Tyst för sig själv mumlade
Jakob en ilsken förolämpning. Pojken tittade upp, kastade
en snabb blick på Jakob och log sedan en hånfullt leende.
Jakob ignorerade honom och rusade vidare till tåget.
Han kom precis när det höll på att avgå och det var bara
knappt han kom på.
På tåget drabbades han plötsligt av skuldkänslor över
det han sagt till pojken. Varför hade han sagt det? Han
10
Bokinlaga_2014_VS.indd 10
2014-04-08 22:38:14
Bokinlaga_2014_VS.indd 11
hade ju inget emot flyktingarna egentligen. Han blev bara
så satans provocerad, när han precis kommit tomhänt
från en arbetsansökan så såg han någon som snodde allt
arbete åt sig själva. För det var ju det de gjorde. De är ju
så billiga att anställa att ingen vill ha tyskar längre, tänkte
Jakob. Men ändå... det kunde väl inte vara deras fel?
Kunde det det?
Snart nog så stannade tåget och klart som korvspad
stod hans kompis Erich Mielke där för att hämta honom.
”Morsning, Jakob!” sa han glatt och sträckte ut handen
för ett handslag. Jakob kände sig för matt för att svara.
Erich blev omedelbart bekymrad. ”Du fick inget jobb?”
frågade han. Jakob skakade på huvudet. ”Jag såg en
svensk unge vid busshållplatsen också.” Han visste att det
skulle trigga Erich, men av någon anledning nämnde han
det ändå. ”Jaså det gjorde du.” svarade Erich argt. ”En
liten bidragsparasit som satt förnöjt efter att ha berövat
en hederlig tysk arbetare sitt levebröd!” Jakob ångrade
att han dragit upp ämnet. ”Jag svär, Jakob, jag svär på
mina tyska föräldrar och mina tyska farföräldrar, att en
dag kommer de betala för det här! Det kommer bli öga
för öga och tand för tand, och då kommer de här jävla
flyktingarna sota för det de gjort mot Tyskland!”
Jakob tänkte tillbaka på ungen som suttit vid busshållplatsen.
Kanske hade han en poäng när han log sådär hånfullt.
Kanske allting bara var ett enda stort missförstånd.
11
2014-04-08 22:38:14
JURYNS OMDÖME
Novellen ”Av samma skrot och korn” sätter ingång läsarens tankar och fantasi och målar ett dystopiskt framtidsscenario. Samtidigt ger den en bild av en verklighet som
på många sätt redan finns, en framtidsspegel vi kan se oss
själva i. Novellen har en vilja och en stark drivkraft att berätta. Den visar prov på hantverksskicklighet, den vrider
och vänder på perspektiv och ger läsaren både tolkningsutrymme och komplexa karaktärer som lever kvar efter
läsningen. Den förstärker och förmedlar bildens budskap
på ett fantasifullt och intresseväckande sätt.
12
Bokinlaga_2014_VS.indd 12
2014-04-08 22:38:14
Bokinlaga_2014_VS.indd 13
ANDRAPRISTAGARE
Elin Hallqvist
LUND
Jag ler bara när jag måste
13
2014-04-08 22:38:14
Huskatten solar trånande vid husgaveln.
Den malda födan störtar verkligen ner för tunnelbanan
till magsäcken där den tryggt väntar på nästa avgång.
Jag gör allt för att kunna skynda mig ut från matsalen
så snabbt som möjligt för att slippa människorna.
Misstänksamma ecco-skor styr i min riktning.
– Men, sitter du här helt ensam!?
– Mm.
– Jaha, varför det?
– För jag vill.
– Mm, det kan ju vara så.
Ja, det kan ju vara så! vill jag nästan skrika in i Gunillas
vattniga, grå ögon. Sätter ni er här bara för att det är er
plikt som omtänksamma, ömsinta och godhjärtade lärare
att plåga dem som vill ha lite tid för sig själva? Det tar
tjugofyra sekunder innan hon lämnar bordet efter att ha
fått slut på sina fantasirika frågor. Exakt lika lång tid som
vanligt. Tur att hon blev mattelärare och inte filosof.
Det börjar bli trångt nu och jag vet inte om jag kan
proppa i mig mer. Men jag övertygar mig själv att
fortsätta för jag vet ju hur mycket uppmärksamhet man
får av mattanterna om man slänger mat, och jag vet ju
att det skulle innebära blickar, och jag vet ju att det skulle
innebära hånfulla skratt, och jag vet ju... jag vet ingenting.
Jag vet inte för jag har aldrig varit i någon sådan situation.
Jag vill inte det heller och styr med snabba steg mot det
kalopskladdiga diskstället.
Många ser mig nog som tystlåten, ensam och tråkig.
Men det är jag inte alls. Inuti mig brinner det. Så måste
det fortsätta vara. En eld som omringas av en sköld. Det
är den här sortens person jag har valt att bli och den jag
måste fortsätta vara livet ut. Tänk om jag skulle ändra
mig och börja bli oförutsägbar? Fruktansvärt! Det skulle
vara som om Beyoncé började ta kurser i poesi. Eller lite
tvärtom kanske.
Jag får en liten varm pust från avgasröret, som
14
Bokinlaga_2014_VS.indd 14
2014-04-08 22:38:14
Bokinlaga_2014_VS.indd 15
kompensation för den kalla luften utanför bussen.
Egentligen är det inte mycket till hjälp, jag får bara en
hostattack av de smutsiga avgaserna. Ibland stör jag
mig på nästan allt, det mesta faktiskt. Till och med de
vänligaste sötaste små busspustar. Ingen förstår att jag
bara tänker på konsekvenserna med allting, de tror bara
att jag är störd.
Gruset knastrar under fötterna på väg fram till den
robusta dörren. Huskatten som kom med huset när vi
flyttade in stryker sig som vanligt runt mina ben och jag
sparkar som vanligt undan honom. Jag gillar inte katthår.
Efter att ha fått av mig gympaskorna hasar jag tyst,
med luvan nerdragen mot köket. De två statyerna
sitter och väntar på mig, som planerat. Vi utbyter några
hälsningsfraser innan de flyttar blicken tillbaka till sin
andra halva i livet; den pantade kvinnan som rockar
hej-jag-är-hemlös-looken och som med onödigt yviga
rörelser visar vad det blir för väder imorgon. Varför gör
man det ens? Väderleksrapporten stämmer ju ändå aldrig;
vänta tills imorgon så får ni se istället!
Jag petar lite i de mosiga potatisbullarna. Jag har
inget emot smaken men det hade varit trevligt om de
åtminstone var i fast form. Mamma har ju aldrig varit
någon mästerkock precis. En gång när jag kom hem stod
hon helt paralyserad i köket. Det rykte från ugnen och
luktade bränt ända ut i hallen. Jag var tvungen att stänga
av den heta maskinen medan kycklingen försökte rymma
ut från krematoriet och mamma skrattade lite nervöst.
Efter väderleksrapporten kommer ett inslag om ett
dagisbarn någonstans som räddat sin kompis. Kompisen
höll på att bli kidnappad av en okänd man när dagisbarnet
började skrika och hämta hjälp. Det visas en bild på
hjälten med sin blonda kalufs och utstående kanintänder.
Hon ser glad ut. Jag suckar. Plötsligt känns volymen på
tv:n väldigt hög och jag bestämmer mig för lite ensamtid
på toaletten.
15
2014-04-08 22:38:14
Medan jag sitter därinne hör jag ett skrapande mot
dörren och är tvungen att släppa in Huskatten som också
behöver utföra sina behov, fast i kattlådan. Tänk vad lätt
att vara en katt, man behöver inte oroa sig för någonting.
Inte ens för att någon ska se en när man går på toa. Det
gör ju ingenting, man går ju liksom alltid omkring naken.
Tänk att vara naken.
Att slippa alla åtsmitande kläder som känns som en
nedtyngande dräkt. Bara gå och vara fri hela tiden. Fast
det skulle ju inte gå! Nu får jag ju sansa mig lite. Nä, det
är bra som det är – skönt med kläder som håller inne det
fria och vilda. Man vill ju inte framstå som en galning.
– Okej, då tänkte jag att vi skulle dela in oss i grupper.
– Kan vi få välja grupper snälla, snälla Gunilla, jag och
Alexandra jobbar jättebra tillsammans.
– Det ska vi väl kunna ordna. Då får alla välja vem de vill
jobba med den här gången då.
Ett jubel stiger i klassrummet. De kan verkligen vara
övertygande de där hackspettarna. Hackar och hackar tills
de får det de vill ha. Sen är ju inte Gunilla den starkaste
personen som finns. Ibland vill jag säga det till henne, ryta
faktiskt.
Men skärp dig för fan! vill jag skrika, men det kan jag ju
inte göra. Jag är ju inte bättre själv, men det är faktiskt
inte mitt fel. Jag föddes så och måste fullfölja mitt
uppdrag i livet som tystlåten och accepterande. Jag tror
inte att Gunilla ser mig, i alla fall inte som en jämlike.
Varje gång hon sveper med blicken över klassen och
stannar på mig ler hon det där det-blir-bra-leendet som
man vanligtvis använder till treåringar som har skrapat
upp knäet.
Efter lektionen skyndar jag mig ut till de 60-talsorangea
skåpen för att slippa få öronen sönderhackade.
Är det möjligt att vara så trött att man tappar bort var
man är? Jag tror det. Åkte nämligen två hållplatser
16
Bokinlaga_2014_VS.indd 16
2014-04-08 22:38:14
Bokinlaga_2014_VS.indd 17
för långt. Nu har jag ungefär tre kilometer hem. Kul.
Höstvinden tar tag i mina kläder och försöker släppa
lös mig men jag drar hårt åt mig min sköld av kläder.
Inget ska blottas här inte. Genom de avklädda buskarna
skymtar jag Huskatten komma springande mot mig. Jag
skyndar på stegen och fokuserar på vägen hem men kan
inte undvika det och snart känner jag ett bekant strykande
mot benen. Jag försöker springa därifrån och dra upp så
mycket grus att det täcker hela Huskatten.
Vad har den för rätt att tafsa på mig. Det är väl min egen
kropp.
Väl hemma hastar jag in i den varma duschen. Vattnet
skvätter och sprätter som aldrig förr. Det immiga
badrumsfönstret har nu prytts med otaliga mängder
nyfödda vattendroppar som bara väntar på att få åka
störtlopp ner mot listen. Undrar vem som hinner först?
Inte är det jag i alla fall. Jag kan stå i timmar bakom det
mörkblåa duschdraperiet och bara rena mig. Som detox
fast billigare. Det är faktiskt sant att jag kan låta vattnet
strömma tills mina tår ser ut som malda aprikoser. Ingen
avbryter mig för ingen bryr sig.
Vanligtvis släpar jag mig uppför den milslånga trappan
som borde ha bytts ut mot en rulltrappa för länge sedan.
Inte nog med att de tvingar oss gå i skolan, samtidigt blir
man tvungen att känna sig som en otränad fet gris. Men
idag spurtar jag upp mot alla odds. Skönt att komma över
grisnivån. Det är ganska härligt att ge efter och bara göra
ibland. Bara springa upp för en trappa som om det var det
viktigaste i världen. Jag spatserar stolt mot klassrummet i
slutet av den solvarma korridoren. Här inne är det ganska
fint väder ändå.
– Hej Alexandra! Hur mår du idag?
Jag brukar aldrig hälsa men idag har allting gått så bra
så jag känner att jag inte har något att förlora. Hon kollar
konstigt på mig, som om jag nyligen kom uppstigen från
stengolvet.
17
2014-04-08 22:38:14
– Bra, vad annars. Du däremot ser ut att vara lite lökig.
Har du sprungit hit eller?
– Ehh nä, eller jo jag sprang väl uppför trappan.
Jag styr stegen mot mitt skåp och tänker att det här
var en väldigt dumdristig idé. Säga hej till Alexandra.
Vad trodde jag egentligen? Sen hinner jag inte riktigt
tänka. Jag hinner precis notera ett ben som sträcks ut
framför mig innan jag dimper ner i golvet. Det krasar
i munnen och jag känner blodsmak. Sedan bryter den
ut. Skrattfloden. Det känns som att jag står nere i en dal
omgiven av hånfulla flinande berg som bara vill se mig
krossas. Då springer jag. Bryr mig inte om lökimagen.
Bara jag kommer hem så är jag trygg. Bara några meter
kvar nu. Tårarna har torkat i vinden och det smakar bara
lite salt i mungipan. Förkrossad stapplar jag fram mot
dörren. Men det är något som inte stämmer.
Huskatten är borta.
18
Bokinlaga_2014_VS.indd 18
2014-04-08 22:38:14
Bokinlaga_2014_VS.indd 19
JURYNS OMDÖME
Redan titeln griper tag i läsaren, ”Jag ler bara när jag
måste”. Det är en tät, välskriven novell som skildrar hur
brutal skolmiljön kan vara. Hur en utsatt ungdom ständigt
tvingas vara på helspänn i väntan på nästa attack. Tilltalet
i novellen är direkt och redan efter tiotalet meningar har
man fått en stark bild av huvudkaraktären. Berättelsens
många skarpa detaljer ökar svärtan och möjligheten till
inlevelse. Men det verkligt drabbande är hur huvudpersonen skyddar sig själv genom att skapa en nattsvart humor.
I en hård värld blir de egna skämten de enda vännerna
hon har. Så kan också ensamheten se ut.
19
2014-04-08 22:38:15
20
Bokinlaga_2014_VS.indd 20
2014-04-08 22:38:15
Bokinlaga_2014_VS.indd 21
TREDJEpristagare
Maja Kramenbjörn
Dalby
Under ytan
21
2014-04-08 22:38:15
Det är alltid nått som döljer sig.
Hon ler, men gråter inombords.
Han skrattar, men har en klump i magen,
hans mamma är döende.
Hon sminkar sig fnittrande, men gråter sig själv till sömns.
Han spelar rugby men svälter sig egentligen.
Han har A i alla ämnen, men blir slagen hemma.
Hon har ett stökigt skåp, men städar hela huset.
Hon har många killkompisar,
men ska bli bortgift till en 30 år äldre man.
Han är så givmild, men hans familj har
ingen mat på bordet.
Hon bär slöja, för att täcka alla brännmärken i nacken
från bomben som dödade hela hennes familj.
Hon är översminkad, för att dölja de mörka ringarna
under ögonen på grund av sömnbrist för att hennes
föräldrar bråkar.
Han är tystlåten, men hans föräldrar
är helt alkoholiserade.
Han bär bandage på knogarna, för att dölja
de såriga händerna efter linjalen hemma.
Hon är duktig i skolan, men hennes familj vet
knappt att hon existerar, de är för upptagna
med drogerna och langningen.
Hans betyg är i botten, för att han inte har tid för skolan,
hans pappa är död och mamma mår psykiskt dåligt.
Du vet inte vad som döljer sig under ytan
så döm inte hunden efter håren.
22
Bokinlaga_2014_VS.indd 22
2014-04-08 22:38:15
Bokinlaga_2014_VS.indd 23
JURYNS OMDÖME
En kort text som är som en dikt och prosa på samma
gång. Rytmen och formen skapar ett driv framåt och
ger också läsaren bilder av personer som skyndar förbi,
men ändå dröjer sig kvar. Kvar finns också insikten om
att precis som man inte ska döma hunden efter håren så
ska man inte heller döma sin omgivning. Allt är verkligen
inte som det synes vara. Bakom varje glättad yta kan det
finnas en hemlighet som behöver vår förståelse och vår
ömhet. Och de få raderna visar att man kan göra intryck
även i det korta formatet.
23
2014-04-08 22:38:15
24
Bokinlaga_2014_VS.indd 24
2014-04-08 22:38:16
Bokinlaga_2014_VS.indd 25
Madeleine Gustavsson
VETLANDA
Hopp
25
2014-04-08 22:38:16
Jag lyfter blicken. Min ena hand söker efter min BlackBerry samtidigt som min blick oroligt flackar omkring.
Vinden viner och min rumpa börjar domna från kullerstenens kalla stenar. Min hals känns torr, fastän jag
precis har klunkat i mig en halv liter cola. Försiktigt, för
att inte dra till mig uppmärksamhet, ställer jag mig upp
och sträcker på mina stela ben. Jeanstyget på mina byxor
har sedan länge varit slitet, och munkjackan sitter tight
runt min stelfrusna kropp. Ryggsäcken sitter som vanligt
på min trötta rygg, med det lilla jag behöver. Jag drar
min hand genom mitt blonda halvlånga hår, och blickar
ut över det halvdöda kvarteret i södra London. Allt ser ut
som det gjorde förr. Det trasiga stupröret hos McHallans,
den stora kattluckan hos O’Learrys och även det trasiga
fönstret på huset som alltid har stått tomt. Allt är sig likt,
trots att allt har förändrats.
Lättat ser jag den röda dubbeldäckaren som närmar sig
hållplatsen, och jag håller min biljett stadigt i handen.
Ska jag verkligen göra detta? Är detta det enda alternativet? Utan att tänka vidare på mina handlingar, visar jag
chauffören min biljett och hoppar på bussen. Sätet är
hårt stoppat, och gör att min rygg fortsätter värka från de
hårda slagen. Jag kan fortfarande inte ta in verkligheten.
Det känns som jag flyter runt i ett stort fluffigt moln, där
jag inte kan skilja på mina känslor. Jag är inte rädd. Jag
vet dock inte om jag känner någonting alls. Tänk om jag
kommer ångra mig? Mitt liv kommer ändras, det är säkert,
men jag vill tro att det är en positiv ändring.
”Jag behöver detta”, mumlar jag tyst.
Mina tankar börjar skingras och jag känner hur jag börjar
försvinna bort i en tung sömn.
”Hm, fröken? Hallå?”
Jag känner en stark hand skaka min axel. Drömmarna drar
mig starkt nedåt och vill inte lämna mig riktigt än.
26
Bokinlaga_2014_VS.indd 26
2014-04-08 22:38:16
Bokinlaga_2014_VS.indd 27
”Ursäkta, men ni måste vakna nu!”
Handen ger sig inte och jag känner hur verkligheten slippar in. Rösten är inte den vanliga mörka stämman, utan
en ljus röst, med en hemsk irländsk accent. Jag öppnar
nyfiket ena ögat, och möts av en mans blyga leende.
Busschauffören. Bussen. Biljetten. Tankarna kommer
ikapp mig.
”Hej!” kraxar jag fram.
Jag hostar lätt, och känner hur slemmet försvinner.
”Var är vi?” frågar jag medan mina kinder blir allt rödare.
”Vi är i Chesire, denna bussens ändstation.” Han svarar
med säkerhet, och verkar inte alls besvärad av att han just
fick väcka mig.
”Eh, tack!” svarar jag, och försöker le snällt mot honom,
men jag tror att det ser mer ut som en grimas istället.
Han reser sig från sätet bredvid mig, och låter mig vakna
till lite innan han säger adjö och släpper ut mig ur bussen.
Den friska luften slår emot mig, och mitt hår trasslar
sig runt mitt ansikte. Irriterat sätter jag upp håret i en
hästsvans, och tar sedan in min omgivning. Träden runt
busstationen susar i den starka vinden, och några få människor är på väg till den lilla baren rakt över gatan.
”Lewis, ibland är du så irriterande.” En basig killröst ekar
mellan tegelväggarna.
”Men vad skulle jag göra? Ljuga och säga att jag älskar
henne? Jag gör ju inte det.” Killen Lewis låter irriterad på
sin kompis.
”Hallå?” halvskriker jag till killarna.
De vänder sig om, och jag skymtar deras felfria ansikten
i det svaga ljuset från en lyktstolpe. Den ena killen ler
förläget, medan den andra synar mig upp och ner.
”Är du klar?” frågar jag irriterat.
Det syns på honom att han inte trodde att jag såg. Han
sänker blicken, och stirrar ner i backen. Ett knappt hörbart
”ja” yttras från hans perfekta mun, och kinderna har blivit
27
2014-04-08 22:38:16
en nyans rödare.
”Jag undrar om ni har någonstans man kan sova i den här
hålan?”
Mitt humör sjunker för varje minut, och jag klipper snart
till killen om han inte slutar le så självbelåtet. Hans ego
skulle behöva en käftsmäll.
”Du menar annat än våra sängar?”
Han fortsätter le, och jag känner hur mitt adrenalin forsar
ut i kroppen. Jag tar ett steg närmare honom och höjer
min högra hand. Killen, som jag antar är Lewis, höjer sin
blick och ställer sig framför sin irriterande kompis.
”Hej, ta det lite lugnt nu. Johan kan vara en idiot ibland,
och jag tvivlar inte på att du kommer få till en smäll, men
hans ansikte är rätt hårt. Jag har erfarenhet.”
Han sträcker ut sin hand och visar ett stort ärr på sin
vänstra handled.
”Det är inte värt det”, konstaterar han sedan och ler ett
nervöst leende.
Jag förstår då att jag fortfarande står i krigsställning, och
sänker fort min arm.
”Förlåt”, säger jag och ser hur han slappnar av.
”Vi har inget hotell, eller vandrarhem om du undrade.”
Mitt stön avbryter hans samtal, och han ser överraskat på
mig.
”Men min familj äger baren här borta, och de brukar låta
genomresande stanna i vårt gästrum”, avslutar han efter
några sekunders tystnad.
Johan står fortfarande och flinar. Utan att säga något
mer, vänder jag och börjar raskt gå mot ”Sally’s pub”. Från
de steg och mummel jag hör bakom mig, förstår jag att
både Lewis och Johan följer efter mig.
”Jag hoppas jag inte är till något besvär”, yttrar jag, en
aning generad över den lyxiga villan jag nu står i.
Den snälla kvinnan som ägde puben, Helen, drog mig
genast genom halva Chesire till hennes villa när hennes
28
Bokinlaga_2014_VS.indd 28
2014-04-08 22:38:16
Bokinlaga_2014_VS.indd 29
son hade hasplat ur sig hela historien.
”Inte alls, Ella. Detta rum står ändå bara och skräpar i
vanliga fall. Lewis är den enda som använder det”, säger
Helen glatt och sträcker fram en blå handduk.
Hon ser min oförstående min och kompletterar genast
sitt svar.
”Han använder pianot.”
Hennes ord ”piano” väcker mig ur transen, och ett välkänt
hugg i magen känns. Min blick finner den svarta flygeln
borta i ena hörnet av det gigantiska sovrummet. Det kliar
i fingrarna. Mitt huvud är redan fullt av melodier som kan
komma fram ur de graciösa tangenterna. Omedvetet närmar jag mig flygeln, och mina fingrar nuddar precis det
svarta träet när jag uppmärksammar en välbekant harkling. Kroppen spänns och jag vrider kroppen blixtsnabbt
i en försvarsställning. Resultatet blev bara en livrädd blick
från Helen. Min hjärna försöker förvirrat reda ut tankarna.
”Harklade du dig precis?” frågar jag Helen tveksamt.
Mitt hjärta bultade hårt mot min bröstkorg.
”Nej. Mår du bra?” hon ser uppriktigt orolig ut, och jag
blir så förvånad av hennes framfusighet att jag svarar nej.
Blicken, som nyss var orolig, blir bekymrad istället.
”Vill du låna en telefon, eller vill du prata med mig?”
Hennes erbjudande hänger i luften, och jag suckar uppgivet innan jag säger mina väl valda ord. Helen kollar på
mig med stora, blåa ögon.
”Jag har rymt hemifrån”, erkänner jag.
Skräcken från de innersta tankarna övertar mig, och
stänger ute Helens suck. De tankar jag försökt stänga ute
i flera timmar tränger nu ivrigt på, och ber om att ta över
mitt sinne. Irriterat försöker jag trycka tillbaka dem, långt
bak där de hör hemma. Transen kommer långsamt tillbaka
och jag uppfattar knappt att jag fortfarande pratar, och
att det inte finns något filter för mina ord.
”Min pappa har slagit mig nästan varje dag, i snart ett års
tid. Jag har inte sagt det till någon, och alla tror att jag
29
2014-04-08 22:38:16
skolkar när jag är hemma från skolan.”
Känslorna är helt frånkopplade. Instinkten att gråta har sedan länge försvunnit, och jag reagerar knappt på Helens
hand över min axel.
”Jag blev trött på att leva så. Jag tog chansen igår, när
han gick ut till baren och tog en öl med sin kompis. Då
packade jag min ryggsäck, och tog första bussen till ett
ställe jag aldrig varit på innan. Hit.”
Jag lyfter blicken och ser in i ett par tårande ögon. Helen
lyfter snabbt ena handen och torkar av sina våta kinder.
”Du får stanna här så länge du vill”, erbjuder hon och ler
ett snällt leende.
En knackning på dörren bryter vår ögonkontakt, och min
blick möts istället av ett par bruna, snälla ögon.
”Lewis, du kan väl hjälpa Ella att bädda sängen, så går jag
och lagar mat.”
Helen reser sig upp, ger mig en snabb kram och lämnar
sedan mig ensam med Lewis.
”Jag vill inte vara påträngande eller så, men jag råkade
höra vad du sa till min mamma.”
Min blick söker sig nedåt och jag känner hur skammen
tränger sig på.
”Jag vill bara säga att du kan prata med mig”, säger han
och lägger ena handen på min axel.
Jag lyfter blicken, och ser in i de bruna ögonen igen. De
är så fyllda med omtanke, vilket gör att jag börjar känna
hur han får mig att känna hopp igen. Hopp som jag inte
vågat känna under ett helt år. Hopp som jag inte skulle
fått, om det inte varit för killen som just nu står framför
mig.
”Tack!” säger jag och lägger armarna omkring hans
stabila kropp.
30
Bokinlaga_2014_VS.indd 30
2014-04-08 22:38:16
Bokinlaga_2014_VS.indd 31
Matilda Bergström
VELLINGE
Tonfisk för två
31
2014-04-08 22:38:16
På en kullerstensgata mitt i staden sitter en osynlig flicka.
Hon sitter hopsjunken på marken, utan att ens ha letat
upp en vägg att luta sig mot, och gömmer ansiktet i händerna. Jag gissar att hon gråter. Runt henne är staden, för
att använda en kliché, vid liv. Hundratals människor vimlar
förbi varje minut men hon är ensam i världen, ingen stannar, ingen undrar, frågar eller ens tittar.
Jag ser sådana som henne varje dag. Jag bor i staden,
lever i staden, är en del av staden. Jag har varit i varje
hörn av den, jag har promenerat över torget vid tider då
de flesta sedan länge begett sig hemåt – utom de som
inte har några hem att gå till. Jag har också balanserat på
räcken till fina restaurangers uteserveringar, där människor
sitter under vita parasoll och tar små, små tuggor av små,
små maträtter. Ofta schasar de iväg mig, jag antar att de
inte uppskattar tanken på att en förvildad best som jag
ska fälla päls i deras mat.
Ibland kan man skymta glimtar av lycka – ett medelålders
par som länge håller om varandra på en tågstation, föräldrar som plaskar i vattenpölar med sina barn utan att bry
sig om att deras skor bli blöta – men det är sällsynt.
Förr i tiden bodde jag hos en äldre dam vid namn fru
Stjärneholm, och hon var sällan lycklig. För länge sedan
var hon skådespelerska i Madrid, men när hon gifte sig
flyttade hon till Sverige och slutade spela teater. Det
var inte lämpligt att ha en fru som arbetade, tyckte herr
Stjärneholm, speciellt inte med något så världsligt som
skådespeleri. ”Det var så på den tiden”, sade fru Stjärneholm ibland, och klappade mig på huvudet medan hon
drömde sig bort. Sedan såg hon att jag lämnade en massa
gula pälsstrån efter mig i soffan och sade åt mig att gå
ner. Hon dog för några år sedan.
Paret Stjärneholm var lyckade. De hade ett stort hus med
dyra tavlor på väggarna och rika människor besökte deras
middagsbjudningar, men de älskade inte varandra och de
var aldrig lyckliga. Staden är full av sorg, och ensamhet,
32
Bokinlaga_2014_VS.indd 32
2014-04-08 22:38:16
Bokinlaga_2014_VS.indd 33
och överallt ser jag dessa barn, barn som ingen har tid för.
En del barn ser jag ofta, som pojken med fiolen. Han
brukar sitta vid busshållplatsen vid köpcentret på torsdagarna, och hans mamma skryter för sina vänner om
hur duktig han är men lyssnar aldrig när han pratar. En
annan pojke är alltid tyst eftersom han inte vågar berätta
för någon att hans pappa slår hans mamma när ingen
ser, förutom jag, som ser glimtar genom takfönstret. På
fredagar brukar jag lägga mig bredvid grinden till ett av
dagisen för att värma mig i eftermiddagssolen, och då ser
jag flickan vars föräldrar alltid glömmer att hämta henne
och inte kommer förrän personalen är på väg hem och,
efter att ha suckat och gett varandra uppgivna blickar,
ringer och påminner dem.
Den hopsjunkna flickan på kullerstensgatan är också
en av dem jag ser ofta. Hon går på mellanstadieskolan
i innerstaden. Hennes klasskamrater ställer sig ständigt
i cirklar som är precis så små att hon inte får plats, hela
tiden vänder de sig till varandra men aldrig till henne. I
matsalen bara råkar platserna bredvid dem vara upptagna
varje gång hon frågar, medan hennes lärare skyndar förbi
och tittar utan se.
Om de någon gång märker att hon är ledsen förklarar de,
om hon har tur, att det inte är så farligt, att hon inte ska
ta åt sig. Har hon otur förklarar de i stället att det aldrig
är bara är ens fel om två inte kommer överens, ler och
säger att det kanske skulle hjälpa om hon ansträngde sig
lite mer för att vara en bra kompis. Det de inte har förstått
är att det aldrig har handlat om två som är osams. Oftast
bryr de sig inte alls.
Idag sitter hon mitt på en av gatorna mellan busshållplatsen och det gula hyreshuset där hon bor. Jag vet att
hennes föräldrar inte vet hur hon har det. Ibland tror jag
att jag vet mer om människorna i den här staden än vad
de vet om varandra.
Hon brukar sitta lutad mot ett träd i parken på andra
33
2014-04-08 22:38:16
sidan korsningen, och då händer det att jag klättrar upp i
det och tittar ner på henne. Ibland gråter hon tyst, ibland
läser hon och det har hänt att hon skriver i en dagbok.
När jag har sneglat över hennes axel har jag läst att hon
har sett mig.
Jag vill bort. Jag fattar inte vad jag har gjort dem. De
frågar aldrig om jag vill vara med. Jag får aldrig plats och
de säger att jag ful och dum och äcklig. Hoppas det blir
bättre sedan på gymnasiet. Då kan jag ta mig långt härifrån. Eller i alla fall till andra sidan stan. Jag kan börja om.
Det hjälper inte så mycket för i vilket fall som helst så är
jag fast här i typ fyra år till. Jag önskar att jag kunde sticka
nu. Att jag kunde komma och gå som jag ville. Som den
gula katten som kurar ihop sig i busskuren när det regnar
och som sitter på staketet utanför vårt kapprum och äter
döda småfåglar. Den verkar inte ha någon som tvingar
den att göra någonting så den är fri att gå vart den vill i
hela världen. Det vill jag också vara.
Det är längesedan hon skrev det där, det är längesedan
hon skrev överhuvudtaget. Hon brukade ha dagboken i
skolväskan, ovetande om att de en dag skulle få för sig
att rota i väskan och plocka upp den. De läste den, högt
för varandra, och skrattade. De spottade på hennes sorg,
trampade på hennes drömmar.
En osedvanligt observant lärare gick förbi precis då, och
frågade om någonting var på tok.
”Nejdå”, sade hon då med ett alldeles för stort leende,
”allting är bara bra.” Sedan dess har hon varit ännu tystare
än förut, och jag har aldrig mer sett henne skriva. De retade henne för det i flera veckor, och jag antar att det helt
enkelt är så du gör om du är tolv år gammal och bara gör
som alla andra och ingen någonsin har förklarat för dig att
det du säger kan göra ont. ”De är bara barn”, säger vuxna,
för att ursäkta det, och för att ursäkta sig själva, som inte
34
Bokinlaga_2014_VS.indd 34
2014-04-08 22:38:16
Bokinlaga_2014_VS.indd 35
lyckats stoppa det. De tänker inte på att inte heller hon
är mer än ett barn, tänker inte på att hon kommer att
bära på det hela livet, även när hon sedan länge lämnat
barndomen bakom sig. Det gör mig sorgsen att tänka på
det, ”hela livet” är en lång tid för en människa. Ibland tror
jag att de lever för länge.
Det är inte svårt för mig att navigera fram genom myllret
av människoben på gatorna, det har gått flera år sedan
någon senast snubblade över mig, och mellan skyndande
fötter letar jag mig fram till henne. Jag funderar på om
hon tycker att det är märkligt att jag dyker upp överallt – i
parken, på skolgården, vid hennes busshållplats, utanför
hennes port. Vanligtvis märker folk det inte, de skyndar
förbi och tittar utan att se, märker aldrig några detaljer.
Ändå tror jag att hon kan ha tänkt på det, hon har sett
mig tillräckligt ofta för att på ett så självklart sätt referera
till mig i sin dagbok, ”den gula katten”. Hon känner uppenbarligen igen mig.
Jag har ofta tänkt att ledsna människor ser mer än andra.
När de inte har något sammanhang tittar de sig omkring
för att hitta ett, och först när man letande tittar sig omkring har man möjlighet att se saker, om än inte det man
hoppats på. Kanske finns det ett samband även åt andra
hållet – att de kloka och insiktsfulla blir sorgsnare än andra, eftersom de kan se världen för vad den verkligen är.
Precis innan jag hinner fram till henne reser hon sig upp
och går. Jag följer efter henne, och när jag stryker mig
mot hennes ben böjer hon sig ner och klappar mig. När vi
är framme vid hennes port och jag slinker in efter henne
blir hon inte det minsta arg, men när jag försöker följa
efter in i hissen skrattar hon till och säger att det kanske
är bättre att ta trapporna om jag ska med. Jag har visserligen åkt hiss förut, men jag uppskattar omtanken. På
vägen upp genom det smala trapphuset hoppar jag upp
och balanserar på trappräcket. För första gången sedan
jag började iaktta henne hör jag henne skratta. När vi
35
2014-04-08 22:38:16
kommit till fjärde våningen stannar hon, lägger ifrån sig
väskan och sätter sig ner i trappan. Hon håller fram ena
handen mot mig, i stället för att låta henne klappa mig
hoppar jag upp i hennes knä.
”Åh, vad du är fin och varm och mjuk”, viskar hon och
borrar ner ansiktet i min päls. Så sitter vi en stund, innan
hon till slut tar upp sina nycklar ur väskan och går för att
öppna en av dörrarna. Den här gången hoppar jag över
tröskeln på en gång. Hon tittar fundersamt på mig och ser
ut att tveka en stund, sedan rycker hon på axlarna och går
in och drar igen dörren efter sig.
Jag följer efter henne in i köket. Hon böjer sig ner och
kliar mig under hakan innan hon tar fram en burk tonfisk
ur skafferiet. Så fort hon har öppnat den tittar hon på
mig.
”Katter tycker väl om fisk?” frågar hon, och även om jag
inte kan svara på något sätt som är tydligt för henne tar
hon fram en ljusgrön skål ur ett skåp och lägger hälften av
tonfisken i den.
”Här får du”, säger hon och ställer den på golvet, ”du ser
hungrig ut.” Jag har inte ätit tonfisk på länge. Ibland fick
jag det av fru Stjärneholm, men det var sällan och för
varje år som gick blev det allt längre mellan tillfällena då
jag fick någonting mer än kattmat.
Det går fort för mig att äta upp, och när jag är klar har
hon gjort i ordning en macka med resten av tonfisken och
satt sig vid bordet. Hon klappar på kökssoffan bredvid sig,
som om hon vill att jag ska hoppa upp. Det gör jag.
.
36
Bokinlaga_2014_VS.indd 36
2014-04-08 22:38:16
Bokinlaga_2014_VS.indd 37
OSKAR SUNDMARK
GENARP
Ensamt och kallt
37
2014-04-08 22:38:16
Jag sitter ensam på den frusna marken.
Ensam mitt i folkvimlet
Sitter jag, helt själv.
Omkring mig alla människor
Låtsas att de inte ser mig
När jag fryser på den kalla marken.
Vägen hem är lång
Och bussbiljetten för dyr
Då blir det långt att traska.
38
Bokinlaga_2014_VS.indd 38
2014-04-08 22:38:16
Bokinlaga_2014_VS.indd 39
ELLINOR SVENSSON
LUND
Sår läker, ärr bleknar
39
2014-04-08 22:38:16
Han hade varit på väg hem från jobbet i torsdags då han
passerade torget. De ojämna gatstenarna var en irriterande påminnelse över hur han bildligt talat snubblat sig
fram genom händelserna under den gångna veckan. Han
trängde sig före ett par vid övergångsstället och kände
överraskat hur handtaget släppte resten av väskan som
dunsade ner på trottoaren.
Han suckade djupt. ”Vi är oerhört tacksamma för alla år ni
har arbetat här...” Skitsnack. De hade inte ens gett honom
en bra portfölj när de drog tillbaka hans jobb och enda
inkomst. Chokladasken slängde han av ren frustration.
Blicken fastnade på en pojke som satt i fosterställning mitt
på gatan. Bland allt folk såg han nästan färglös ut. Det
slog Peter att det var just så han själv kände sig. Rädd,
tom. Helt ensam bland en massa folk. Ja, han var ensam.
Ensam, nu när hans fru valt att lämna honom för chefen
på jobbet han nyss förlorat. 20 år tillsammans. Betydde
det ingenting för henne?
Flaskan hade han redan sökt tröst hos kvällen innan, men
den hade bara medfört en tillfällig dimma och en jädrans
huvudvärk. Allting kändes meningslöst, och vad skulle han
göra när han kom hem? Sätta sig och se på en fotbollsmatch? Städa? Gråta?
Nä. Ingenting skulle hjälpa. Inte spola tillbaka tiden eller
hindra morgonen från att komma.
Så han hade fortsatt att stå där. Som förlamad. Stilla iakttagande pojken på gatan.
Minnena kändes så klara trots de timmarna som gått
sedan han stått som en idiot på Stora Södergatan, med
en trasig portfölj och tom blick. Insikten över hur allting
var meningslöst. De senaste 20 åren - en lögn. Han var
inte den allmänne pessimisten, han såg ingen djupare
mening med att hoppas på det värsta, men när han för
första gången i sitt liv blev rädd när han kom innanför
dörren i lägenheten var det som om någonting inom
honom sprack. Självkänslan drog åt skogen och han
40
Bokinlaga_2014_VS.indd 40
2014-04-08 22:38:16
Bokinlaga_2014_VS.indd 41
kunde inte förmå sig själv att göra någonting annat än att
bara stå och glo ut genom fönstret, på människorna som
passerade.
Han vattnade de slokande krukväxterna och tänkte
förnöjt hur glad hon skulle bli att han kom ihåg... Nä, just
det. Hon bodde inte här längre.
Allting verkade påminna honom om henne. Gardinerna,
de där som nästan brann upp i julas.
Soffan med dålig fjädring som hon alltid klagade på att
han spenderade sina onsdagskvällar i.
Och så klart de eviga Orkidéerna hon tog hem, trots att
de vissnade en efter en på grund av hans oförmåga att
hålla dem vid liv. Hon var inte perfekt, men hon var så
envis med sina nedrans Orkidéer att det var beundransvärt. Var det inte en Orkidé på chefens bord?
Det plötsliga minnet var obeskrivligt insiktsgivande.
Hon har aldrig varit lycklig med mig. Jag är alltför rutinerad. Jag tog för givet att hon alltid skulle vara där för
mig. Hur kunde jag så naivt tro att hon skulle stanna när
jag aldrig gav någonting tillbaka, när jag inte ens tog hand
om hennes jävla Orkidéer?
Monologen var deprimerande och i avsaknad av yrke,
hopp och kärlek, styrde han stegen mot trapporna som
ledde upp till taket.
Hur kunde jag hamna i denna jävla soppan? Frågade han
sig själv gång på gång när han stod och tittade ner på
marken från kanten av taket. Var han inte värd det livet
han kämpat för?
Hade han inte kämpat för henne tillräckligt? Ägnat så
många timmar på kontoret för att tjäna ihop de där extra
tusen så att de kunde åka till Paris för att fira sitt 20- års
jubileum.
Vad betydde det nu? Ingenting.
De hade inga barn, någonting hon aldrig velat ha, men
som betydde mycket för honom själv. Ännu en grej han
hade gett upp för henne. Vad hade hon gett upp för honom?
41
2014-04-08 22:38:16
Han lät skorna sticka ut över den skrovliga huskanten.
Plötsligt förstod han varför han omedvetet kommit upp
hit. Han... Skulle göra någonting spontant, någonting
oväntat. Om hon bara kunde se honom. Han kände ett
leende på läpparna. Hon, som övertalade honom på att
åka skidor för att det skulle vara en ”omväxling”. Som om
det skulle göra deras liv bättre, deras förhållande bättre.
För det mesta vägrade han att pröva någonting nytt, eller
farligt. Det gjorde honom generad att inte kunna åka
skidor som hennes väninnors män, eller hoppa fallskärm
som andra. Så han lät bli.
Han hade bestämt sig. Han tänkte hoppa. Landa och
bryta nacken. Känna sig nöjd över att bara ha gjort
någonting hon aldrig skulle ha vågat. Det kändes ovanligt
frestande. Att dö med vetskapen om att hon skulle
behöva identifiera kroppen och känna sig skyldig. Vilken
barnslig tanke. Men samtidigt blev den mer attraktiv för
var minut som gick.
Han saknade sitt gamla fotbollslag.
Som ung hade han varit en riktig fena på fotboll, och var
lite av en kändis bland lagen i årskullarna 13-15. Efter varje
match satt de och kollade ner på marken från Wilhelms
hustak. Varje match, oavsett förlust eller vinst. Oavsett
köld eller hetta. Det var här deras coach, Wilhelms pappa,
hade gått bort. En stroke, hade de sagt. För att hedra
hans minne gick de dit hela tiden. Antingen med glada
rop och hurrande över det senaste resultatet eller med en
nedstämd tystnad satt de och kollade på solnedgången.
Han hade tyckt att det var en stor kliché, men där knöt
de an i laget så pass att de blev en enda stor familj. Även
efter deras tid var slut höll många ihop upp i tonåren.
Peter var mest med Carl, som alla kallade Boll-Kalle på
grund av hans position som målis, och de hittade på allt
möjligt skit de kunde komma på. Precis som man gör i de
åren.
Peter log milt vid minnet av räden de gjorde i rektorns
42
Bokinlaga_2014_VS.indd 42
2014-04-08 22:38:16
Bokinlaga_2014_VS.indd 43
trädgård. De hade kunnat plocka äpplen och krusbär i
parken istället, så varför just hos rektorn? För äventyret
förstås. De hade kunnat bli upptäckta och hamna i en
massa trubbel, men det gjorde de aldrig. Som ungdom
hade han varit den rättframme, äventyrlige typen som
aldrig vek sig för en utmaning. Carl var mer den ängslige
typen, men Peter lyckades alltid locka fram sidor hos den
spinkige blåögde pojken som ingen annan kunde.
De växte upp i det lilla samhället i Klippan med ett
överflöd av vänner. Han och hans föräldrar kom alltid bra
överens, och han kände sin barndom meningsfull, och
uppfostran rättvis. De gröna trädgårdarna med äppelträd
och tegelhus var en så idyllisk miljö. Man cyklade till
skolan, oavsett avståndet dit och åkte man till London
satt inte alla med sina iPhones på tunnelbanan. Han hade
aldrig riktigt förstått eller intresserat sig för teknikens
utveckling, då den kändes helt meningslös.
Som 17-åring hade han, efter ett vad med en av gymnasievännerna, kysst Stacy. Bakom gymnastiksalen efter ett
fotbollspass. De var båda svettiga och andades hastigt.
Men samtidigt blev det en riktigt varm och skön kyss, som
han aldrig tänkte släppa minnet av. Stacy hade alltid tofs
och var solbränd efter solarium-trenden som pågick. Han
var mer tillbakadragen när det gällde tjejer, men Stacy
kunde han alltid vara sig själv med. De gick och åt glass
och såg på bio, det gjorde de andra killarna avundsjuka
och det var alltid med en förnöjd blick han gick bredvid
Stacy i korridoren. Hennes föräldrar var amerikaner, vilket
var anledningen till hennes utländska namngivning. De
gillade honom aldrig speciellt, men det sket han öppet i.
Det var ofta problem på släktträffarna senare, då de gift
sig efter hennes terapeut-utbildning avslutades när de
båda fyllde 24.
Peter avbröt sig själv i tankarna och en tår föll, ända ner
till asfaltgångbanan bredvid den sjuvåningslägenheten
han befann sig på.
43
2014-04-08 22:38:16
Hur kunde hon göra så mot honom? Efter allting de
genomgått tillsammans?
Stacy var också den där äventyrliga typen, även om
resten i hennes släkt var dönickar.
Det var väl därför hon...
Han kunde inte ens förmå sig själv att yttra orden.
Det föll ännu en tår och han snöt sig i kavajärmen.
Tårarna fortsatte att rinna i ansiktet, men samtidigt kände
han en viss lättnad över att ha kommit ihåg sin barndom.
Den kunde ingen ta ifrån honom. Visserligen hade de
senare händelserna sårat honom djupt. Men sår läker och
ärr bleknar. Han skulle komma över det i sinom tid. Men
först skulle han nog ta kontakt med Carl och de andra,
när han levt så isolerat från de vänner han växte upp med
så länge. Han saknade sina föräldrar. De rynkiga och
överbeskyddande människor han alltid älskat så djupt.
Och vad som hände efter han gift sig med Stacy, att
han slutade ta risker och lät sig själv bli en dönick, skulle
upphöra och så skulle han äntligen leva ett liv han själv var
stolt över.
Solen gick ner och novemberkylan bet. Peter tog ett steg
bakåt, för att ta distans från kanten och döden, men...
Morgonen därpå överraskades en hundägare av mannen i
arbetskavajen som låg på gångvägen.
Torkat blod hade runnit från hans huvud och olika lemmar
var vridna åt fel håll. Mannen antogs vara ett självmordsfall, trots den hala kanten på hustaket.
Det som förbryllade och chockade de flesta var inte
varför en stilig man på 44 skulle ta sitt liv, utan det lugna
ansiktsuttrycket. Leendet och de öppna ögonen.
44
Bokinlaga_2014_VS.indd 44
2014-04-08 22:38:16
Bokinlaga_2014_VS.indd 45
VILLE LARSSON GRUVSTRÖM
LUND
Försvunnen i Venedig
45
2014-04-08 22:38:16
Plötsligt stod hon där helt ensam. Bara för ett ögonblick
sedan kunde hon se mammas guldbruna lockar. Nu var de
blott en glimt i hennes stora blåa ögon. Hon kunde känna
paniken och rädslan välla upp inom henne likt ett askmoln
ur en vulkan. Hon tänkte på boken som hon och mamma
hade läst tillsammans. Den handlade om två bröder
som separerades när deras mamma gick bort. Den ene
hamnade på barnhem medan den andre placerades i en
fosterfamilj men de trivdes inte och flydde tillsammans till
Venedig istället. Boken hade varit så spännande. Hon ville
så gärna åka dit och se alla broarna, kanalerna och allt
det där andra som lät så intressant. Inte hade hon räknat
med att tappa bort mamma i de stora folkmassorna.
Hon såg sig omkring. Klockan var mitt på dagen och
hon befann sig på Markusplatsen. Det var precis så som
hon hade föreställt sig under mammas högläsning. De
vackra byggnaderna höjde sig över folkmassorna med
sin typiska, slitna, venetianska charm samtidigt som
klockorna i Markuskyrkan började spela. Hon satte sig
ner på marken och kröp ihop till en liten boll. Nu kunde
hon nästan se en skymt av havet som glänste i solskenet
mellan benen på allt folk. En tår rann ner längs hennes
kind. Allt kändes så hopplöst. Men plötsligt hörde hon en
röst viska i hennes öra.
– Psst, följ med mig.
På andra sidan Markusplatsen hade nu modern lagt
märke till att hennes dotter var borta. Hon började
oroligt ropa hennes namn men hon fick inget svar. En
ordningsvakt som befann sig stationerad i närheten fick
syn på modern som uppenbarligen letade efter någon.
Han frågade vad som stod på och fick i utbyte en lång,
nervös förklaring. Han förkunnade för henne att det var
bäst att låta de professionella sköta sitt jobb och anmäla
händelsen till polisen. Till slut gick modern med på
detta och följde med ordningsvakten till en liten grå båt
med gröna ränder som stod parkerad vid en liten kanal i
46
Bokinlaga_2014_VS.indd 46
2014-04-08 22:38:17
Bokinlaga_2014_VS.indd 47
närheten av Markusplatsen. Denna båt skulle därefter ta
de två till polisstationen.
– Vem är där? frågade hon. Hon tittade åt alla håll men
hon kunde inte se någon.
– Här nere är jag, sa rösten. Mitt framför henne satt en
katt. Hon stirrade förundrat på den. Den stirrade tillbaka.
– Om du vill hitta din mamma igen innan lunch är det
bäst att du spenderar din tid visare än att stirra på mig,
jag har faktiskt viktiga saker för mig. Fiskmarknaden vid
Rialtobron stänger snart och då brukar det finnas en del
rester som bara ligger där och väntar på mig. Det skulle
ju vara en skam att bara låta dem vara så att måsarna fick
dem istället, inte sant? sa rösten som tycktes komma från
katten. Hon gnuggade sig i ögonen. “Detta måste vara
en dröm, när jag tar bort mina händer igen kommer allt
att vara som vanligt”, tänkte hon. Men så var inte fallet.
Katten fanns kvar och stirrade fortfaranade lika intensivt
på henne.
– Jag visste inte att katter kunde prata, sa hon.
– Klart de kan, man måste bara vara villig att lyssna på
dem. Tyvärr är det inte många som har tid med det
längre. Det är därför det endast är barn som kan höra
våra röster, sa katten. Hon nickade förstående.
– Kan du hjälpa mig att hitta min mamma nu? sa hon.
Katten nickade och de började traska iväg. De gick
igenom ett antal olika gränder tills de kom fram till ett
torg. Där stannade de vid ett café där det fanns en massa
kakor i skyltfönstret som såg goda ut.
– Är du hungrig? frågade katten. Flickan nickade åter
igen. Katten gick då in genom dörren, hoppade upp i
fönstret, hämtade en kaka och kom tillbaka igen.
– Hur kunde du ta den kakan utan att någon såg dig?
frågade hon förundrat. Katten gav henne kakan och
svarade: “Om du kan drömma om att göra något, så kan
du också göra det”. De fortsatte att gå. Till slut kom de
fram till den stora Rialtobron. Katten hoppade upp på
47
2014-04-08 22:38:17
räcket och började gå balansgång jämsides med flickan.
– Vi är nu framme, sa katten. Flickan kunde inte se sin
mamma någonstans.
– Var är hon någonstans? frågade hon och skruvade på
sig. Katten satte sig ner och vände blicken mot henne.
– För att komma till henne behöver du lita på mig. Är du
beredd att göra det? frågade katten.
– Ja, svarade hon. Katten nickade belåtet.
– Bra. Kom då hit och ställ dig på räcket här med mig, sa
katten.
– Är du säker på att det är en särskilt bra idé? Det där
räcket ser väldigt halt ut, svarade hon.
– Du sa att du skulle lita på mig. Jag lovar att allt kommer
att ordna sig, sa katten. Flickan gjorde då som hon blev
tillsagd. Men när hon klev upp på räcket kom en plötslig
vindpust. Flickan blev överrumplad av denna vindpust,
snubblade och störtade rakt ner i Canal Grande. Hon
landade mitt i famnen på en ytterst förvånad ordningsvakt
som satt i en liten grå båt med gröna ränder tillsammans
med en kvinnlig passagerare.
48
Bokinlaga_2014_VS.indd 48
2014-04-08 22:38:17
Bokinlaga_2014_VS.indd 49
NOOR NAMAZI MOGHADDAM
LUND
Vilseledande kyla
49
2014-04-08 22:38:17
Det är som om det var igår, då jag satt på den kalla
marken, helt ensam och övergiven. Kylan kröp sig sakta
men säkert igenom mina kläder och erövrade min kropp
genom att slå ut varenda liten del av värme jag hade
kvar. Jag kände huden knottra sig när jag drog upp mina
knän till bröstkorgen för att kunna luta mitt tunga huvud
mot dem. Mina öron kunde avlägset uppfatta viskningar
och mummel som jag med all säkerhet visste var riktade
mot mig, men jag brydde mig inte. Eller rättare sagt, jag
orkade inte bry mig. Jag orkade inte kämpa mer.
– Din jävla bög!
Jag ryckte till. Skolkorridoren hade, utan att jag märkt,
fyllts med elever vars lektioner precis slutat och jag satt
som vanligt vid en av bänkarna intill fönstret. Människor
trängde sig fram och surret av röster blev allt fler och allt
högre. Man kan undra varför jag inte deltog vid lektionen,
som alla andra, men svaret var som alltid simpelt; jag ville
inte. En ”jag-ska-till-tandläkaren” lögn var nog för att läraren skulle tro mig och han släppte ut mig från lektionen,
utan vidare eftertanke. Jag var utmattad, som alltid, även
fast jag inte gjort mycket.
– Hey! Det är jag din tönt, kolla på mig! Jag snackar med
dig!
Sakta slog jag upp blicken mot Tomas, som uppenbarade
sig framför mig som ett stort och otäckt berg. Hans
kompisar stod stadigt bakom honom, med ett hugg i
blicken, som om de bara väntade på tillåtelse att få göra
narr av mig. Ända sedan jag hade gått ut med att jag var
homosexuell hade Tomas varit efter mig, som en hund
som är ute efter sitt kött. Jag hade så småningom insett
att det var precis vad jag var, Tomas kött. Han levde på
mig, fick sin energi och sin kraft av mig, samtidigt som jag
blev mindre, ängsligare och tunnare.
50
Bokinlaga_2014_VS.indd 50
2014-04-08 22:38:17
Bokinlaga_2014_VS.indd 51
– Jag vet, mumlade jag. Jag vet att det är du. Det är alltid
du.
Nu när jag 10 år senare står framför Tomas, sekunder
innan ögonblicket som ska förändra mitt liv för alltid,
kan jag inte låta bli att tänka tillbaka. Jag kan inte hindra
minnena från att spela upp sig innanför mitt huvud som
ett rullande band. Även om jag förträngt dem så gott som
jag kunnat.
Jag minns att jag hatade Tomas varenda sekund av mina
tre gymnasieår. Han gjorde inte bara dagen svår, utan
livet outhärdligt. Att vakna varje morgon med vetskapen
om att jag stod inför ännu en dag full med mental tortyr
och förnedring blev nästan för mycket för mig. Jag
kunde sitta i vår matsal med den smaklösa skolmaten
framför mig, upptagen med att få i mig allt så fort som
möjligt och utan att på något sätt besvära ens en fluga,
då stolen helt plötsligt drogs ut under mig och jag pladask
föll mot golvet som ett hjälplöst barn. Sedan skulle jag
vara tvungen att stå ut med Tomas gapskratt samtidigt
som jag generat samlade mig och lämnade platsen, med
blicken riktad neråt.
Allt hat som jag känt för Tomas hade så småningom
utvecklats till ett hat mot mig själv, något jag förskräckt
insett. Jag hatade att jag vara homosexuell, att jag inte
var som de andra. Att jag rättare sagt inte var ”som man
borde vara”. Samhället var allt för fördomsfullt, och när
jag insåg att detta samhälle (med Tomas som en stark
bidragande orsak) fått mig att hata mig själv visste jag att
något var fel. Jag var tvungen att byta miljö, att komma
bort från allt, men hur jag skulle lyckas med det visste jag
inte.
När studenten äntligen närmade sig kunde jag inte känna
mig lyckligare. Jag skulle äntligen slippa Tomas och kom-
51
2014-04-08 22:38:17
ma bort från allt det som fått mig att må dåligt. När jag
stod framför spegeln med min studentmössa på insåg jag
att hatet försvunnit. Jag hatade inte längre faktumet att
jag var homosexuell, jag hatade inte mig själv. Jag skulle
nämligen vara fri och samtidigt vara mig själv, något som
inte ens Tomas, med sitt uppblåsta ego och sin käft som
bara gick i ett, kunde ändra på. Jag hade klarat av det.
När jag sedan såg Tomas på universitetet jag kommit in
på frös mitt blod till is, och ännu värre blev det när han
visade sig gå i samma klass. Hatet bubblade upp igen och
jag kom ihåg allt jag hade varit tvungen att gå igenom på
grund av honom. Men han förvånade mig. Inte med ännu
ett av sina spratt, utan med sitt leende.
– Hej!
Jag stirrade chockerat på honom, pinsamt medveten om
att jag inte kunde röra mig ur fläcken.
– Jag är hemskt ledsen, fortsatte Tomas och slog ner
blicken. Sedan vände han på klacken och gick iväg.
Fastän att gymnasiet varit för ungefär ett år sedan var jag
säker på att han syftade på det fruktansvärda beteende
han haft. Tomas hade, precis som mig, bestämt sig för
att ta ett års paus, och lite visste jag då att detta faktum
skulle leda till något helt annat.
I takt med att dagarna passerade lärde jag mig att inte
döma folk efter vilka de varit, utan att döma dem efter
vilka de är här och nu, och vilka handlingar de utför just
då. Allt plugg och all den stress jag hade känt blev lättare
att ta sig igenom med Tomas vid min sida. Vad som varit
upphovet till denna stora förändring vet jag inte, men det
är inte viktigt för mig heller.
52
Bokinlaga_2014_VS.indd 52
2014-04-08 22:38:17
Bokinlaga_2014_VS.indd 53
Så när jag nu står här, 10 år senare, kan jag inte annat
än le. Minnena gör inte ont längre, för vi har övervunnit
dem, jag och Tomas. Jag tittar honom djupt i ögonen, de
kastanjebruna ögon som får min mage att börja pirra och
mitt hjärta att smälta. Att Tomas inte var vid min sida från
allra första början spelar ingen roll. Att han nu är vid min
sida och aldrig kommer släppa taget är vad som betyder
något och det jag kommer hålla fast vid.
Med möda sliter jag blicken ifrån honom och vänder mig
mot prästen istället.
– Ja, säger jag, och ler som aldrig förr.
53
2014-04-08 22:38:17
54
Bokinlaga_2014_VS.indd 54
2014-04-08 22:38:17
Bokinlaga_2014_VS.indd 55
MIRIAM AMIRELL
LUND
Lila sneakers
55
2014-04-08 22:38:17
Det är kallt.
Vinden letar sig in genom min tröja, klöser mig med sina
kalla naglar, biter mig med sina kalla tänder och blåser på
mig med sin kalla andedräkt.
Våren är på väg men vintern hänger fortfarande kvar i
luften som i ett desperat försök att överleva så länge som
möjligt. Jag önskar att den kunde låta bli med det.
Det här stället hade nog inte varit mitt förstahandsval om
jag kunnat tänka klart. Men jag bara sprang. Jag sprang
tills benen inte bar mig längre och då satte jag mig nedslaget ner. Överallt ser jag människor i rörelse. Ovetande.
Tja, alla kanske inte är ovetande, tänker jag samtidigt som
ett par lila sneakers stannar till framför mig och en röst,
klar som vatten, hörs över folksamlingens dova surrande.
”Hur är det?” Jag fortsätter att titta ner i marken och låter
frågan få hänga kvar i luften.
”Har det hänt något?” Det är väl klart att det har hänt
något, vill jag skrika tillbaka. Det händer alltid något
någonstans, men ingen av de här korkade människorna
märker något eller så vill de bara inte bry sig. Samtidigt
som de här tankarna susar omkring i mitt huvud, där de
är säkra från alla andra, kommer jag på mig själv med att
grymta till svar.
De lila sneakersen sätter sig ner bredvid mig och jag ser
i ögonvrån en massa mörkt hår som fladdrar levande i
vinden. Jag är ganska säker på att det är en tjej.
Jag vet inte vad jag ska göra så jag stirrar stumt ner på
mina skor och fokuserar på skosnöret på höger fot som
om jag skulle kunna knyta upp det endast med hjälp av
tanken. Men jag är ingen telepat, så det är förgäves.
”Kom igen, berätta. Det är bättre att släppa ut det än att
hålla det inne och låta det gro. Jag lovar att inte berätta
för någon.” Dessa ord skakar om mig och får någonting
inombords att brista. Så länge. Så länge jag väntat på att
någon skulle säga detta till mig. Så länge jag väntat på att
56
Bokinlaga_2014_VS.indd 56
2014-04-08 22:38:17
Bokinlaga_2014_VS.indd 57
någon skulle bry sig om mig. Bli min vän.
Jag kan inte hålla det kvar längre. Jag vill inte hålla det
kvar längre. Jag följer hennes råd och släpper ut det.
Släpper ut det som man släpper ut en fågel ur sin bur och
jag känner hur stenen i mitt hjärta börjar lyfta och flyga
iväg tillsammans med fågeln.
Jag tittar upp på henne och möts av ett runt ansikte, ett
par klara svarta ögon och ett lika svart hår. Hon ser inte
farlig ut men jag kan se att hon skulle kunna klå upp någon om hon bara ville. Hon känns stark, både på insidan
och på utsidan. Hon är raka motsatsen till mig. Jag är så
svag man kan bli. Både på insidan och på utsidan.
Till och med våra utseenden är varandras motsatser. Jag
har ljust hår, nästan vitt, blåa ögon och ett avlångt ansikte.
Hon är lång och jag är kort. Hon är en tjej och jag är en
kille.
När jag väl har börjat prata kan jag inte sluta. Orden
flyger ut ur min mun och de går inte att hejda. Inte nu
längre. Alla murar som jag byggt upp med åren raseras
på bara några ögonblick. Jag öppnar upp mig för denna
flicka vars namn jag inte ens känner till. Men jag bryr mig
inte om det, jag kan fråga senare. Just nu är det viktigare
att jag får ut allting. Varenda detalj.
Det lättaste är att börja från början, så det är där jag
börjar. Jag berättar hur mitt liv plötsligt förstördes. Att jag
var det lättaste offret att ge sig på och att detta gjorde
det extra kul. Men det var aldrig kul för mig. Trots det var
detta inte det värsta. Nej, det värsta var att när jag försökte säga till, så var det ingen som brydde sig. Lärarna
sa bara att jag skulle försöka bli kompis med dom eller
ignorera dom tills de slutade. Men det fungerade aldrig,
och efter varje gång jag sa till så brukade de alltid hoppa
på mig för att jag tjallat. De sa att det säkert skulle lära
mig att tänka om innan jag agerade.
De var smarta när de hoppade på mig. De slog mig aldrig
57
2014-04-08 22:38:17
i ansiktet eftersom det efterlämnar märken. De brukade
alltid köra med en knytnäve i magen eller varför inte en
spark på smalbenet. Nästan varje skämt de drog var på
min bekostnad. Jag hade nog kunnat ignorera det om
det inte var så att hela klassen stämde in i skrattet och
utpekningen.
Jag har inte haft en vän sedan förskolan. Det var då alla
började undvika mig så smått. Jag vet inte vem det var
som började sprida rykten om mig men det fungerade. Så
har det fortsatt. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Månad
efter månad. År efter år.
Det är inte mycket här i livet som jag bryr mig om, men
när jag hittar något sådant så klamrar jag mig fast vid
det som elden på en tändsticka. Jag bryr mig inte om
min skola eller min klass. Jag är inte intresserad av några
aktiviteter som fotboll. Jag är inte heller intresserad av
socialt umgänge, jag har lärt mig själv att vara försiktig när
det gäller sådant. Jag föredrar att vara för mig själv. Det
är endast då som jag kan slappna av.
Jag har gett upp för länge sedan med att försöka få
vänner. Istället har jag Morris, min alldeles underbara lilla
pälsboll till katt. Men nu så... Jag skälver till på rösten
när jag berättar om Morris. Han... Han... Var min enda
vän. Minnena flödar över mig igen och jag kan inte hejda
gråten som stockar sig i halsen. Jag kan inte hejda de
ändlösa tårarna som droppar från mina kinder.
Morris är anledningen till att jag sitter här. Han är orsaken
till att jag kunnat stå ut i alla år, men utan honom. Det går
bara inte utan honom.
Katter blir inte lika gamla som människor. Det vet jag och
det har jag vetat länge. Men jag har aldrig kunnat föreställa mig en värld utan honom, så därför kom det som en
58
Bokinlaga_2014_VS.indd 58
2014-04-08 22:38:17
Bokinlaga_2014_VS.indd 59
chock när jag hittade honom alldeles livlös på köksgolvet.
Nu, när jag har berättat allt för denna främmande flicka,
sörjer jag ljudlöst över min döde vän. Jag känner två stadiga, varma händer som håller mig om axlarna och tröstar.
Det känns bra. Det känns bra att släppa ut det.
Vi sitter där ett tag, hon och jag.
När jag känner mig lite starkare tittar jag upp igen och
innan jag hinner hejda mig själv sträcker jag skakande
fram handen.
”Alex” Hon tar min hand i sin och skakar den.
”Ronja” Jag gillar hennes namn. Det passar henne
perfekt.
I det ögonblicket vet jag. Jag vet att jag tittar på min nya
vän.
59
2014-04-08 22:38:17
60
Bokinlaga_2014_VS.indd 60
2014-04-08 22:38:17
Bokinlaga_2014_VS.indd 61
AMANDA THELL
SÖDRA SANDBY
Iakttagelser av osynligheten
61
2014-04-08 22:38:17
På en gata, mitt i rusande trafik och människors hektiska
gångtakt, sitter en liten flicka. Flickan har benen indragna
mot bröstet, armarna runtom och huvudet begravt däri.
Dold från sin omgivning sitter hon där i sin ensamhet,
tyst och stilla. Himlen är grå och mulen och smälter in i
den dystra atmosfären. Hon sitter i djungeln av ben, som
är för många för att lägga märke till henne, för långa för
att ens få syn på henne. Här är hon inget mer än en sten
på stranden. Måhända att ett barn kommer hoppandes
förbi, drar sin förälder ivrigt i kappan och pekar mot den
ensamma flickan. Vanligtvis viftar den enväldiga vuxna
bort sitt barns hjälpsamma hand och återlämnar platsen
tillsammans.
Flickan sitter dock kvar, lyssnar till ljudet från gatan och
tittar upp. De kanske inte lägger märke till henne, men
hon ser allt och fokuserar på detaljerna som gör människan unik. Hon leker med tankarna av människorna
omkring, och följer de passerande människorna med en
observant blick. En äldre dam går förbi, högfärdig med
beige pälskappa och ger inte flickan så mycket som ett
ögonkast. Damen ser trött och arg ut och drar slitsamt
efter sig en vit pudel, som glatt viftar på svansen. Hon är
lätt solbränd över den del av kroppen som lämnas synlig
för allmänheten, utom på ett finger, där det lämnats ett
blekt streck. Hon ser ut att brista ut i tårar vilken sekund
som helst, vilket antagligen är anledningen till att hon
släpper taget och gömmer sina ögon i sina handflator.
Kopplet faller ner och landar i en vattenpöl, men pudeln
stannar kvar, uppfostrad som han är. Olyckligtvis står ett
barn bredvid pölen som får hennes mjuka vitblåa prickiga
klänning nerstänkt. Barnet grips av panik och börjar
gråta då hennes mamma kommer rusande till räddning.
Så många betydelselösa händelser på en gång. Flickan
stänger återigen sina ögon och bara lyssnar. Hon hör
både barnet och damen gråta, den ena mer högljutt än
62
Bokinlaga_2014_VS.indd 62
2014-04-08 22:38:17
Bokinlaga_2014_VS.indd 63
den andra. En tredje röst börjar göra sig hörd, så flickan
vänder sitt huvud lätt åt höger och slår upp ögonen igen.
Rösten kommer från en man vid andra sidan gatan som
brände sig på en varmkorv från ståndet mittemot. Han
svär med tydliga ord och överröstar avsevärt alla andra
händelser. Mamman täcker sitt nerstänkta barns öron och
börja skälla på mannen, vilket är långt ifrån uppskattat.
Det börjar bli lättare att utgöra rösterna eftersom fler och
fler samlas kring denna dispyt vid gatans mitt. De flesta
av människorna på gatan står nu stilla, passivt, och tittar
spänt på mamman och mannen. Människorna kretsar runt
allt med ett litet uns spänning, allt för att liva upp deras
enformiga vardag. Även om flickan inte sitter långt ifrån
är det inte en själ som ser henne. Ibland händer det att
någon råkar glida med blicken förbi henne, men hon är
inte mer intressant än luften omkring. Flickan påminner
dem bara om allt de tragiska de inte vill veta något om.
Damen har tagit sig samman och står själv i klungan av
människor med ögonen på de två i centrum. Det blir
alldeles tyst, över hela gatan, från början till slut. Med
ögonen stängda hör hon mammans tunga andning och
mannen som fräser gång på gång. Allting känns stilla,
och tyst, nästan som tiden frusit. Pölens krusningar från
kopplets fall har dött ut. Himlens moln tyngs av förväntan. Ingen gör något, ingen hör något. Efter några
sekunder av ingenting, tappar människorna sitt intresse
för alldagens enkla dramatik. Klungan skingras och gatan
återgår till sin trumpna, ignoranta anda.
63
2014-04-08 22:38:17
64
Bokinlaga_2014_VS.indd 64
2014-04-08 22:38:18
Bokinlaga_2014_VS.indd 65
FELICIA HULTQVIST
ÅSLJUNGA
Den första gången
65
2014-04-08 22:38:18
”När var senaste gången du gjorde något för första
gången?”
Han satt med benen uppdragna mot bröstet på den våta
kullerstensgatan vid busshållplatsen med ansiktet vilande
på armarna som höll löst om knäna. Han vred sakta på
huvudet mot mig där jag satt på rumpan med mina korta
ben rakt framför mig strax bakom honom. Han blundade
men hans ögonbryn visade tecken på djupa funderingar
över min fråga. Spända käkar och en hårt sammanpressad
mun. Allt tydde på att han verkligen försökte komma ihåg
senaste gången han gjort något för första gången och
han såg milt sagt bekymrad ut.
Jag snurrade runt och satte mig bredvid honom och lade
försiktigt mitt huvud på hans axel. Han suckade uppgivet
samtidigt som han trött öppnade ögonen. Jag mötte hans
blick och han såg rakt på mig och de gröna ögonens djup
var som ett hav där jag ännu bara varit och plaskat på
ytan, där det på botten vilade hemligheter vilka aldrig sett
solen eller känt vinden, där vattnet ännu var orört.
”Jag … jag kan inte minnas när jag senast gjorde något
för första gången.” Han slog besviket undan med blicken
och återgick till att vila huvudet mot armarna. Rösten lät
besviken och trött och en lätt rodnad steg på hans kinder
och blicken var fäst på något långt borta i fjärran och det
reflekterade en tomhet och ett djup i hans ögon som
sjönk som en tung kall sten ner på botten av hans hav och
förlorades i oändligheten av dess djup. En skälvande suck
slapp ur honom samtidigt som ögonen återigen doldes av
de hårt igenknipna ögonlocken.
Jag snurrade mödosamt runt igen, och försökte att inte
stöta till eller störa någon av alla de otåliga människorna
som stod och trängdes runt omkring oss. Jag satt nu snett
framför honom och ett leende började sakta ta form på
mina läppar.
”Jag har en idé.” Min hand greppade försiktigt tag i hans
samtidigt som jag strök en ensam tår från hans kind.
66
Bokinlaga_2014_VS.indd 66
2014-04-08 22:38:18
Bokinlaga_2014_VS.indd 67
”Vi ska prova på något nytt.”
Han måste ha hört hur närvarande mitt leende var för när
han öppnade sina ögon för att se på mig sken en glädje
igenom barriären av tårar i hans ögon. Han tog min andra
hand och hjälpte mig varsamt upp från den kalla marken
och sakta började ett leende ta form även i hans ansikte.
Jag visste inte vad som fått honom att plötsligt bli så
nedstämd och ledsen men leendet gjorde att det inte
längre spelade någon roll. Han var glad igen, precis som
när vi träffades.
Men så plötsligt försvann leendet igen och ersattes av ett
ansikte skuret i sten. Rösten var lika hård som bedjande
när han talade till mig och uttalandet var så rättframt.
”För mig till friheten.” Efter en lång sekund återtog ett
snett leende sin plats på hans ansikte och skrattet som
kom ur hans mun var dovt och vänligt. ”Då går vi då.”
Han var mitt i ett steg när han stannade och tittade undrande på mig. Jag kom på mig själv med att sedan hans
uttalande ha tittat på honom med lätt gapande mun och
med en blick av tveksamhet. Jag slog genast ned med
blicken och stängde munnen samtidigt som jag ofrivilligt
harklade mig och en rodnad steg på mina kinder.
”Jag … ” Ett behov av att förklara mig steg inom mig men
någon förklaring fanns inte att finna.
”Är du okej …?” en milt förvånad oro fyllde hans röst.
Både skratten och nedstämdheten var som bortblåsta.
För ett ögonblick gjorde varken han eller jag någonting
och jag letade febrilt efter en förklaring men jag kunde
inte släppa tanken på hur snabbt hans humör förändrades,
inte mindre hur ofta det förändrats under den korta tid
jag varit med honom.
”Ditt humör svänger en del.”
”Du menar såhär?” skrattade han och snurrade runt mig
några varv tills vi blev alldeles yra och höll på att trilla
omkull.
Vi skrattade båda två och han började gå och givet var
67
2014-04-08 22:38:18
att jag följde med. Snart var vi borta från alla människor
och jag visade med handen åt vilket håll vi skulle för att
komma till platsen där vi skulle göra något för första
gången.
För första gången. En timme tidigare satt jag på marken
på en busshållplats helt själv för första gången i mitt liv,
utan någon eller något till min hjälp. För första gången
i mitt liv var jag obevakad och jag njöt av varje sekund.
Och då kom han och bara sattes sig bredvid mig med
benen i kors och armarna på knäna. Minnet av hur vi
träffades tog form för min inre syn samtidigt som jag på
automatik fortsatte att visa vägen dit vi skulle.
”Du ser bortkommen ut.” Leendet i hans röst gick inte att
undgå och till en början blev jag irriterad på honom för
att han kom och störde min nyfunna frihet. Jag ignorerade honom. Låtsades att jag inte hörde honom.
”Lyckligt bortkommen, som att du inte vill hitta hem.”
Rösten var relativt mörk och ett underliggande skratt
dolde sig i den och fick min irritation att ersättas av en
glad nyfikenhet. Jag sneglade mot honom och log ett
leende med lätt höjda ögonbryn.
”Har du inget du ska göra?” frågade jag i ett fnitter. ”Är du
inte på väg någonstans?”
Han skakade obesvärat på huvudet och lade sig ned på
rygg på den regnvåta marken. Snart började han vissla
en melodi samtidigt som han knäppte och klappade i
takt med händer och fingrar på sina knän. Jag skrattade
till igen och vände nu huvudet mot honom för att bättre
kunna se vem denna människa var.
Vid en första anblick såg han lite ovårdad och nonchalant
ut, som intrycket som kunde ges av de flesta konstnärer.
Han bar tygskor med olika mönster i alla färger, ett par
orangea manchesterbyxor uppvikta till över anklarna och
en brun tröja vars luva han slappt lät hänga på huvudet.
Intrycket av honom gjorde mig lugn och jag kunde inte
sluta le.
68
Bokinlaga_2014_VS.indd 68
2014-04-08 22:38:18
Bokinlaga_2014_VS.indd 69
Den glada melodin slutade tvärt och han stödde sig på
armbågarna och tittade rakt på mig.
”Är inte du på väg någonstans?”
Jag slog ned med blicken samtidigt som jag skakade
långsamt på huvudet. ”Nej.”
Ännu en gång skrattade han till och jag kunde inte låta
bli att dra på mungiporna och sedan helt utan förvarning
blåste en storm upp inom honom och han berättade hur
irriterad och arg han blev över människor som alltid stressade och skulle hinna med så mycket hela tiden, sedan
tyckte han plötsligt synd om dessa civiliserade människor.
Jag kunde inte låta bli att skratta åt honom när han till slut
lugnat ner sig och jag höll verkligen med om allt han sagt.
Alltihop. Det var som att jag äntligen träffat någon som
tyckte likadant, tänkte i samma banor jag och dessutom
kunde sätta ord på det. Nog för att han bytte humör
ganska ofta men det föll sig så naturligt och det blev inga
pinsamma tystnader, fejkade skratt eller artigheter. Det
kändes så äkta och det bästa var att han inte fråga varför
jag var som jag var. Han försökte inte ens se medlidande
ut. Han var vännen jag aldrig haft och trots att jag inte
visste någonting om honom litade jag på honom och
sättet han pratade med mig och det varsamma greppet
han höll mig i sina armar var bekräftelse på vad jag kände.
Vem han var eller vad han hade för bakgrund spelade
ingen roll. Det ovetande gjorde mig säker och där fanns
inga falska förutfattade meningar om oss eller vad vi
skulle göra. Vi var och skulle fortsätta vara fria.
”Här.” Min röst lät en aning hes när jag öppnade munnen
och jag harklade snabbt bort det. ”Precis här.”
Han satte lätt ned mig på marken och satte sig själv
bredvid mig med korslagda ben. Platsen vi satt på var i
början av en lång backe. Jag tog hans hand i min och lät
ett leende ta form på mina läppar. ”Nu rullar vi.”
Och precis innan jag släppte hans hand och började rulla
nedför den branta backen tog han båda mina händer
69
2014-04-08 22:38:18
i sina i ett fast och varmt grepp och såg mig djupt in i
ögonen, blottade en del av sitt djupa grönskimrande hav
och sa med en så uppriktigt och ärlig röst att jag nästan
började gråta:
”Du är den finaste och galnaste människan jag någonsin
träffat.” Han kysste mina knogar. ”Vi ses där nere, kanske
tappar jag också benen.” Han blinkade med ena ögat och
började rulla nedför backen.
Jag skrattade och började rulla jag också. Några riktiga
ben skulle jag aldrig få, men i djupet av hans ögon speglades en möjlighet till att bli av med alla kalla stenar som
vilade på våra bottnar, en möjlighet att göra något för
första gången tillsammans bara vi två.
När var senaste gången jag gjorde något för första
gången?
70
Bokinlaga_2014_VS.indd 70
2014-04-08 22:38:18
Bokinlaga_2014_VS.indd 71
SONJA NORDMAN
LUND
Jag kan inte hejda mig
71
2014-04-08 22:38:18
Smygande gör jag entré; övertar tankar, intar känslor,
utfryser själen. Med en flyktig blick kan jag se hur ljuset
släcks och en våg av tvivel rullar ner för kinden. Många
gånger har jag övertagit kontrollen och tvingat ner godheten i kvävda minnen.
Kanske borde jag känna skuld för skuggor jag kastar.
Kanske borde jag ångra kedjor jag låser.
Kanske borde jag sörja tyngder jag lastar.
Kanske inte.
För vem skulle annars göra det? Vem skulle annars stjäla
de ensammas färger? Det måste göras och ingen skonas.
Ingen slipper undan.
Alla kommer att brottas med mig, uppleva den krossande
kylan av en isande spegels fall. När slaget träffar dämpas
ljuset. Spindelnätet av sprickor letar sig ut och skammen
sprider sig. En sekund av slocknande hopp och spegelbilden rasar. Den rasar, rasar och rasar. Ner, ner, ner. Genom
marken, förbi jordens återvändsgränd och alltings slut. Tusen skärvor faller. Som knivar i ryggen på den som redan
är osynligt hopsjunken. Spektrumets nyanser smälter in i
det mörka.
Det finns inget att göra. Jag kan inte hejda mig. Det är
jag som är Självförakt.
72
Bokinlaga_2014_VS.indd 72
2014-04-08 22:38:18
Bokinlaga_2014_VS.indd 73
THERESE RIKARDSSON
ÖSTERSUND
Namnlös och bortsprungen
– snart nyfunnen
73
2014-04-08 22:38:18
Människornas ben ser så långa ut. Åtminstone härifrån.
Långa, ståtliga ben som alltid verkar vara på väg någonstans.
Benen fortsätter vandra – De kliver över mig.
Intressanta människor. Vart kommer de ifrån? Och varför
har de så bråttom?
Ett konstant mumlande av ett främmande språk…
Ord som i mina öron låter påhittade.
Vissa stirrar medan andra kollar bort. Stirrar de på mig?
Eller ser de rakt igenom mig? Finns jag verkligen – på riktigt?
Ensam bland tusen sitter jag. Vilka är de? Och vem är jag?
Ett avlägset minne hälsar på mitt inre.
En dåtid av lek, av skratt, av värme.
Men.
Dåtiden har försvunnit… Kvar finns nutiden, och framtiden.
Finns en framtid kvar för mig? Jag menar, en riktig?
Inte kan väl jag
sitta här för alltid?
Osynlig, osedd och obetydlig?
Då ser jag ett barn.
Ett barn som pekar och ler mot mig.
Och plötsligt vet jag att jag existerar.
Barnet kommer springandes, med en man i sin hand.
Kanske är det barnets pappa.
De tittar ner på mig – utan att se ner på mig.
Och mannen sträcker ut sin hand…
En hjälpande hand som kan nå mig.
Och dra mig ut ur skuggorna.
Han ser ut som någon jag känt förut.
Eller?
Kanske är det känslan jag känt förut – en känsla av värme.
Han tar mig till en plats jag aldrig tidigare sett.
74
Bokinlaga_2014_VS.indd 74
2014-04-08 22:38:18
Bokinlaga_2014_VS.indd 75
Med en gest säger han åt mig att vänta.
Efter en väntan.
Tar han min hand, och vi vandrar i en ändlös tunnel…
In i ett rum, där en kvinna sitter, en kvinna utan ett påhittat språk.
NÅGON SOM ÄNTLIGEN FÖRSTÅR MIG!
Hon frågar vad jag heter. Men jag har inget svar. Istället
rycker jag på mina axlar.
Hon säger att hon finns där för att hjälpa. Men jag känner
mig hjälplös.
Hennes frågor får mig att låta så korkad.
Inte vet jag mitt namn, min exakta ålder, eller vart min
familj är.
Inte vet jag heller vad jag gör just här, eller ens vart jag nu
befinner mig.
Men jag berättar, så gott jag kan, om min bakgrund.
På grund av min låga, ungefärliga ålder.
Får jag nog stanna - Åtminstone tills jag blir vuxen…
Men hon vet inte ännu.
Om eller vart det finns plats för mig.
Mannen börjar prata.
Och kvinnan översätter.
”De säger att alla inte får plats i vårt samhälle.
Men jag kan inte se dessa trånga utrymmen.
Och.
Hos mig finns det alltid en plats!
Tillsvidare kan du bo hos mig…
Jag kan ta hand om dig,
och du kan bli min dotters lekkamrat”
Så var det bestämt.
Med sin dotter i den ena handen
och med mig i den andra
promenerar han iväg.
75
2014-04-08 22:38:18
Han säger en mening,
långsamt och tydligt.
Sedan säger den åter igen.
Där fanns ett ord han sa, som jag förstod. Ett ord som
gjorde mig sedd…
Hej.
Jag testar ordet i en viskning. Men ordet känns konstruerat.
Onaturligt.
Malplacerat i munnen - men samtidigt spännande.
Ett ord
som kanske var början
till en ny värld.
76
Bokinlaga_2014_VS.indd 76
2014-04-08 22:38:18
Bokinlaga_2014_VS.indd 77
PAULINA LARSSON
TRELLEBORG
Det sista hoppet
77
2014-04-08 22:38:18
Den redan blöta tröjarmen svämmades över med tårar
när han lugnat ner sig. Där satt han helt själv utanför
den stora gula byggnaden under det svaga, blinkande
dimmiga skenet av en ensam grå gatulampa. Han slöt de
tunga utmattade ögonlocken, drog jackan tätare om den
kalla kroppen som hade börjat huttra smått. Han satt ner
på den kalla kullerstensgatan med sina enda tillhörigheter
i den lätta väskan bredvid honom. Han lät inte sig själv
somna, han lät inte ens sig själv blunda mer än ett par
sekunder. Han var rädd över vad han skulle få se på den
privata bioduken. Medan solen gick ner över de höga
lyxiga skyskraporna blev han tröttare och tröttare. Han
klarade inte längre att hålla ögonen öppna, han andades
sakta in den familjära doften på tröjarmen, skannade
och sparade doften allra närmast hjärtat. Med minnet av
mamma och pappas kroppsvärme somnade han in på den
kala och ödesbelagda gatan.
”Spring!” Gallskrek mamma. Rösten bröts i oro och övergick till plågande skrik. Han vände sig inte om utan hörde
de plågade skriken över gå till gnyende och för att sedan
tystna i horisonten som han lämnade bakom sig. Sanden
brände under hans beniga fötter och svetten rann ner och
sved i ögonen. Han blinkade.
Den första bomben släpptes till vänster om honom. Träbitar yrde omkring medan han i panik flydde ut ur huset.
Den andra bomben släpptes till höger om honom. Det
var precis så att han hann undvika den men slungades
som en fluga till vänster och landade i en kraftig smäll på
golvet. En till bomb föll och skriken utifrån blev olidliga. Han tryckte desperat de smutsiga och sönderrivna
händerna som skadats av allt träsplitter mot öronen i ett
försök att stänga ute skrien. Han knep igen de bruna
ögonen och spände hela ansiktet. Han föll ihop och
rullade in under kvarlevorna av det sönderbombade vita
78
Bokinlaga_2014_VS.indd 78
2014-04-08 22:38:18
Bokinlaga_2014_VS.indd 79
köket. Kurade ihop sig i fosterställning och stängde ute
automatvapnen som avfyrades utanför.
Han vaknar tvärt, helt genomblöt, dels av tårar och dels
av svett. Röster hördes men han satt helt still. Han tittade
sakta upp och såg att det stod människor runt om honom.
Han förstod inte vad de pratade om, det var bara massor
av konstiga ljud. Gatulampan var släkt och istället hade
solen börjat gå upp i öst. Han kvicknade snabbt till efter
att ögonen vant sig vid solens mjuka strålar. Solen värmde
hans kropp och han letade intensivt med blicken efter den
lätta men betydelsefulla väskan. Hans enda tillhörighet. I
den trasiga smutsiga lilla väskan fanns de viktigaste papperna i hans liv just nu. Hans födelsebevis och bilder på
hans föräldrar.
När han lyckats hitta väskan med trånande ögon var han
snabbt uppe på de smala benen och kramade snart om
väskan med sina taniga, söndriga händer. Man kunde tydligt se djupa sår på hans händer i skolljuset. De började se
bättre ut men man kunde fortfarande se tydliga spår av
blodrester på hans mörka händer. Han kisade mot solen
som mjukt värmde hans runda ansikte. Han rufsade om
det svarta korta håret och vände sig om mot den stora
byggnaden som stod placerad bakom honom.
Han svalde tungt och torkade svetten ur pannan. Solen
sken på hans svettdroppar som rann ner för hans ansikte.
Han kisade i ljuset och drog upp den tunga dörren.
Men släppte den tvärt och backade förtvivlat bakåt
med snabba steg. Han frös, blev helt stilla för några
sekunder. Tänk så blev han inte accepterad. Tänk så var
han tvungen att åka hem igen. Han rättade sig själv, inte
hem, bort. Inte hem, hans hem var borta. Bort bombat,
söndersprängt till marken. Det fanns inget kvar, det fanns
inget som hette hem.
79
2014-04-08 22:38:18
Huset där han levt med sin familj, huset där han lärde sig
att spela fotboll. Huset där han blev han. Huset där han
kunde vara sig själv. Det fanns inte mer.
Han blinkade hårt och slog händerna för ansiktet. Slog
dem för de bruna sorgsna ögonen i hopp om att allting
skulle förvinna då. Alla minnena skulle slås sönder till
tusen bitar. Men det gjorde de aldrig. De fanns där alltid,
dag som natt, varje gång han blinkade såg han allt i repris.
Skriken, snabba steg, flåsande, det eviga pipande ljudet i
hans öron. Tystnaden. Ensamheten.
Han slog mot ansiktet upprepade gånger, vred sig, knep
ihop ögonen för att få det att sluta. Men varje gång han
blundade såg han allt igen. Han började sakta gråta.
Benen började svika honom. Han lutade sig mot den
enorma dörren och andades. Ett andetag i taget. Ingen
stress. Ut in, ut in. Bröstkorgen rörde sig fort men det
avtog snabbt till lugna kontrollerande rörelser.
Han satte sig ner mot väggen och drog sin enda tillhörighet intill sig. Han höll den tätt inpå kroppen och släppte
inte taget. Den väskan var det enda han ägde, det enda
konkreta minnet han hade kvar från sitt förra liv. Men nu
var det dags att börja om, han visste att det inte skulle bli
lätt, men han hade inget annat val. Han var ensam. Helt
ensam i ett helt främmande land.
Han reste sig. Sakta men bestämt, fortfarande med
väskan intill sig i ett fast grepp. Han tittade upp mot den
stora porten. Tog en snabb paus. Andades. Han öppnade
dörren. Steg in och hoppades på det bästa. För han ville
verkligen inte åka tillbaka, han kunde inte åka tillbaka.
Han blundade. Hörde bomberna falla, hörde sin mamma
skrika. Han minns hennes leende och kramar, hennes
värme. Han saknade henne. Han drog upp tröjärmen
och andades in hennes doft. Han hade förlorat allt, han
behövde få stanna här.
80
Bokinlaga_2014_VS.indd 80
2014-04-08 22:38:18
Bokinlaga_2014_VS.indd 81
LOUISE REIMERTZ
FURULUND
Flickan på torget
81
2014-04-08 22:38:18
Hon sitter mitt på det kalla torget och tittar som vanligt
på de passerande människorna. Om någon hade tittat,
verkligen titta på den lilla flickan hade de sett. De hade
sett hennes gröna ögon som speglas av de sorger hon har
sett. Den ihåliga kroppen viskar om smärtan hon har känt.
De hade sett hennes spetsiga ansikte inramat av håret
som andas med vinden. Ansiktet som vittnar om de miljontals regndroppar som har träffat hennes kind, likt tårar
av himlen. Världen som omringar flickan spelar ingen
roll, den är lika livlös som flickan är vacker. Träden som
omringar staden skriker om liv, skriker om värme. Gräset
som aldrig gror som för många gånger blivit trampade
av oförsiktiga skor. Människorna som vimlar i massor vet
inget, förstår inget. Man måste vilja se det vackra och om
ingen tittar, om ingen bryr sig, försvinner den. Flickan tigger om kärleken hon aldrig fick, gråter om att någon ska
se henne. Om att någon ska bry sig. Ingen ser vad som
händer, ingen ser flickan som faller i sönder mer och mer
tills inget är kvar.
Flickan sitter och tittar mot horisonten där solen skuggor
dansar mot himlavalvets kanter. Just som solen är på väg
ner skymtar hon pojken i fjärran.
Pojken kommer närmre och närmre, just som han kommer in i staden ser alla upp. Upp från sina tider att passa
och tittar. Pojken går med hoppen som aldrig fanns.
Flickan reser sig upp, visar sig för världen. Regnet faller
ner medan de ser flickan och snart kan man inte längre
urskilja tårarna på stadens kinder.
Med pojken gick även flickan mot ljuset i fjärran. Staden,
så färglös som den var försvann med flickans blonda
lockar, utan henne fanns det inget kvar. Tårarna torkade
ut och staden försvann.
82
Bokinlaga_2014_VS.indd 82
2014-04-08 22:38:19
Bokinlaga_2014_VS.indd 83
EMMA ERIKSSON
LUND
Ond och vacker värld
83
2014-04-08 22:38:19
Det är kallt. På stationen trängs människorna, deras andedräkt står som rökmoln mot den gråa himlen. En armbåge
träffar ett ansikte, någon svär till och en spottloska slår i
marken, likt en slemmig vattendroppe. De är stressade.
De tänker kanske på de där små barnhänderna som kramar det rostiga staketet, tills de vitnar, någonstans alldeles
för långt borta och barn, som med trötta ögon stirrar ut i
mörkret efter föräldrar som aldrig kommer. Kanske tänker
de på en förlorad kärlek, ett brustet hjärta och en smärta
som kräver att bli hörd. Eller kanske tänker de på en
kall och ensam sten med några bokstäver graverade på,
bokstäver som är så mycket mer än bara ett namn. Deras
dystra tankar fyller dem och de märker inte den orangea
katten, som slinker förbi. De tänker kanske på en stulen
kyss i en mörk natt och ett dåligt samvete som gnager
på en redan spänd relation, eller en tårdränkt kudde som
kväver de desperata skriken på hjälp om nätterna. Deras
tankar på dammet som samlar sig på fotografierna hindrar dem från att se världen. Det hindrar dem från att se
den lilla gestalten, som ensam sitter på den kalla marken,
med obekväma skor, bland en mängd fötter och med en
stor väska. Men den lilla flickan ser inte folkvimlet heller,
hennes tankar är också på långt håll.
Hon tänker på hur spegeln föll ur hennes hand i samma
stund som det första slaget fick kontakt med hennes käke.
Hon tänker på hur luften plötsligt var full av blänkande
skärvor, som glittrade i det gula sken som den ensamma
gatlyktan utanför fönstret kastade över rummet. Det hade
varit vackert, nästan som en dröm, fast på ett fruktansvärt
och hemskt sätt. En mardröm.
En av de små glasbitarna hade träffat henne i ansiktet
under sin färd genom luften och hon hade stirrat som förhäxad på den lilla röda rubinen, som var färgad av hennes
blod. Något varmt och klibbigt hade runnit nerför hennes
ansikte, men hon hade inte känt någonting. Hon var
långt bortom smärta vid det laget. Hon ser det så tydligt
84
Bokinlaga_2014_VS.indd 84
2014-04-08 22:38:19
Bokinlaga_2014_VS.indd 85
framför sig att hon måste röra sin kind för att försäkra sig
om att det är över.
En svart siluett hade avtecknat sig mot det svaga ljuset,
grova händer flugit ovarsamt över hennes kropp och
luften hade stunkit av svett och alkohol. Hon hade bara
velat försvinna.
”Din jävla idiot. Du har inget här på Jorden att göra.
Ingen vill ha dej!”
Orden hade varit sluddriga men de hade trängt, likt väl
riktade pilar, rakt in i hennes hjärta. De hade gjort ont. De
hade slagit luften ur henne på ett sätt som knutna händer
aldrig kunde göra och skurit henne som knivar, skurit så
att blodet forsade och lämnat henne ensam att förblöda.
De var praktiska också, för de lämnade inga märken. Inga
som det mänskliga ögat kunde se i alla fall. Ett nytt slag.
Det hade ekat genom hennes huvud som ett åskväder
och skakat om hennes späda kropp. En ensam tår hade
fallit ur hennes öga och rullat nerför hennes bleka kind
innan den landade på en av spegelns alla krossade bitar.
”Om mitt hjärta var en spegel, då hade det nog sett ut
ungefär såhär. Krossat och med stänk av blod”. Det var
det sista hon hade tänkt innan mörkret, som lurade i
utkanten av hennes synfält, hade slutit sig över henne.
Runt omkring henne skyndar folkmassan vidare, tåg
töms och tåg fylls. Nya, lika tunga fötter, som hör till
lika stressade ansikten och lika vassa armbågar, klampar
förbi. En miljon ögon i alla regnbågens färger, tillhörande
tomma hjärtan och stressade kroppar, och ingen av dem
ser. Ingen ser den lilla gestalten med den stora väskan,
som ensam sitter på stationen. Ingen ser den unga flickan,
vars späda axlar redan är tyngda av problem som väger
alltför mycket. Ingen ser den lilla varelsen som förgäves
flyr från en uppväxt som hon aldrig kan lägga bakom sig.
Ingen ser henne där hon sitter nu, ihopkrupen och kall,
med obekväma skor. Precis som ingen var där när hon
vaknade upp på ett hårt golv i en pöl av blod, omgiven av
85
2014-04-08 22:38:19
glaskross och en hög av tomma flaskor.
Det hade varit natt då. Tystnaden hade varit öronbedövande och stillheten brett ut sig som ett lugnt, blått
hav en tidig sommarmorgon. Genom fönstret hade en
strimma av ljus, från den silvriga nymånen på himlavalvet,
fallit in och den föregående kvällen hade verkat diffus och
overklig. Men i glassplittret som legat strött på marken
hade hon kunnat se de gröngula märkena på sin bleka hy,
likt stämplar som sade; ”varning, hon är ingenting att ha!”
och hon hade kunnat se sina egna bruna ögon, som tittat
på henne genom det spruckna glaset. Som ett djur i flykt
hade de stirrat på henne, med panik instängd i blicken,
som om de ville att hon skulle rädda dem. Men hon
kunde ju inte hjälpa dem, hon kunde ju inte ens hjälpa sig
själv.
Istället hade hon bett. Hon hade bett till den Gud som
hon inte trodde fanns, för vilken Gud lämnar ett barn
ensamt med en opålitlig alkoholist till pappa? Hon hade
bett och tänkt att denna gång kanske det skulle bli bättre,
denna gång skulle han kanske lyssna. Men antingen var
Gud döv eller så brydde han sig helt enkelt inte om henne. Kanske hade hennes pappa rätt när han sade att ingen
ville ha henne, trots allt. Kanske dög hon inte ens för Gud,
hade hon tänkt. Hon hade legat där på det kalla golvet
och sett hur solen långsamt tagit över månens plats högt
däruppe på himlen, medan stjärnorna slocknat en efter
en och hennes framtidstro med dem. Och med en sista
blick de krossade skärvorna på golvet hade hon insett att
livet inte var en av de där vackra historierna där allt kan
förlåtas och det slutar i dans och sång. Med en sista blick
upp mot himlen hade hon insett att det inte fanns någon
hjälp att vänta på från en icke-existerande Gud. Och
med en sista blick på den sovande gestalten i soffan, vars
ansikte inte längre var förvridet av avsky hade hon stängt
dörren bakom sitt gamla liv. För detta var verkligheten
och inte en film och de lyckligaste personerna var inte de
86
Bokinlaga_2014_VS.indd 86
2014-04-08 22:38:19
Bokinlaga_2014_VS.indd 87
som gav chans efter chans och förväntade sig att något
skulle förändras någon dag. De lyckligaste människorna
var de som tog tag i sitt eget liv och gick sin egen väg.
Därför reste den lilla flickan sig långsamt upp, väckte liv
i sina bortdomnade ben och med ena handen lyfte hon
sin stora väska och med den andra släpade hon med sig
världens tyngd. Och när tåget lämnade perrongen var
det fyllt med en folkmassa som tänkte på utväxlade skrik
och igensmällda dörrar, som tänkte på trånga korridorer,
stressiga liv och långa dagar. En folkmassa som alla tittade
ner i golvet utan att se världen omkring sig. Men mitt
ibland dem fanns det en liten gestalt som stod rakryggad
och höll huvudet högt och hennes blåa ögon blickade
inte blint ner i marken. De tittade ut och de såg världen.
De såg en värld som inte bara rymde problem. De såg en
värld som både kunde vara ond och vacker.
De såg ett oändligt äventyr.
87
2014-04-08 22:38:19
88
Bokinlaga_2014_VS.indd 88
2014-04-08 22:38:19
Bokinlaga_2014_VS.indd 89
JESPER OLSSON
ESLÖV
Någon som bryr sig
89
2014-04-08 22:38:19
Än är det ljust men jag är redan mörkrädd. Än är det
också varmt men jag fryser redan.
För jag vet vad som väntar, jag vet vad som kommer
hända. Jag är rädd. Jag är rädd för natten och alla dess
väsen. Detta är den svenska natten i områden man inte
vill vistas i, och varför jag är här vet jag inte. Men jag är här.
Jag tycker inte om att bo på flyktinglägret. Därför är jag
hellre ute på dagarna, när jag inte har skola. Jag tycker
om att se mig omkring i staden och kolla på reklamskyltar,
för vi hade inte några sådana stora skyltar med belysning
när jag bodde i Kenya. Jag tycker om att se mig omkring,
fantisera om vad som varit och vad som kunde varit, men
det är inte därför jag är ute så ofta. Jag är ute för att fly
vardagen och flyktinglägret, där jag är utstött av både
andra barn såväl som de vuxna. Det ställe jag ska känna
mig som tryggast, är egentligen det ställe jag minst vill
vara på.
Nu ligger jag i min hårda säng på flyktinglägret och här
är bara kallt, trist och fuktigt. Klockan är åtta och det är
mitt i sommaren, alltså inga problem att gå ut en sväng.
Flyktinglägret ligger ganska långt ifrån staden och det tar
en halvtimme att gå. Jag tar på mig skorna och smyger
ut, för jag vill inte att de andra ska se mig, se mig fly och
se mig sårbar.
Det känns som jag har gått i en timme nu, och det har jag
kanske för jag har gått i ovanligt långsamt tempo. Med
mig har jag gårdskatten från gården intill flyktinglägret.
Varför hon följer efter mig vet jag inte, men det känns
skönt att ha någon vid min sida. Vi kommer in till stan och
jag ser på klockan att jag faktiskt har gått i en timme. Då
är det bara några timmar kvar tills det börjar och jag får
se till att ha stuckit till dess. Jag går bort till det stora köpcentret som vanligt, och kollar på reklamen. Jag tänker att
någon dag skulle jag också vilja ha på mig en sådan stor
90
Bokinlaga_2014_VS.indd 90
2014-04-08 22:38:19
Bokinlaga_2014_VS.indd 91
vit kappa och se vacker ut. Jag går ut ur köpcentrumet
och går mot torget, det lilla smutsiga torget med söndriga
parkbänkar och en fontän som inte fungerat på evigheter.
Det är inte en människa i närheten så jag stänger mina
ögon, stänger de och låtsas som jag är hemma i Kenya
igen med min mamma och min pappa, mina bröder och
min syster. Mina syskon dog av sjukdom och jag var den
enda av barnen som överlevde, så mina föräldrar skickade
mig till Sverige för att få ett bättre liv. Jag fantiserar om
olika scenarion som hänt, minnen med min familj och jag
fantiserar om hur det kunde ha varit om mina syskon var
vid livet och jag var kvar med min familj.
Tydligen måste jag stått där länge för när jag slår upp
ögonen står det en ring med folk runt mig, men jag kan
inte riktigt urskilja dem från mörkret. Jag blir nervös, rädd
och alldeles svettig. Mina knän bär inte så jag sätter mig
ner. Jag tänker att de kommer slå mig. De kommer råna
mig, våldta mig och sen kommer de lämna mig att dö.
Jag har ju sett hur det går till i dessa trakter innan. Tårarna
börjar komma och jag begraver ansiktet i mina armar, försöker göra mig så liten som möjligt och hoppas de går sin
väg. Jag känner något mot min rygg. Jag rycker till och
vänder mig om, det är katten som följde mig från granngården som kommit tillbaka. Lyckan och hoppet stiger
inom mig, som om katten hade kommit och räddat mig
från de väsen som står runt mig. Jag tar henne i famnen
och ställer mig upp, fortfarande med tårar i ögonen och
gråten i halsen. En man kliver fram ur mörkret och jag kan
se hans ansikte. Med vänligt leende lägger han handen
på min axel och frågar mig med stadig röst hur det är fatt.
Jag får inte fram några ord som svar, så jag bara skakar
på huvudet. Katten, fortfarande i min famn, slickar mig på
hakan och bryter sig loss från mitt grepp för att hoppa ner
till marken. Hon går iväg mellan benen på mannen med
det vänliga leendet och försvinner iväg i mörkret. Jag står
91
2014-04-08 22:38:19
nu ensam i ringen av människor och åter igen känner jag
rädslan. Mannen tar bort handen från min axel, ser på
mig med lugnande blick och går sen iväg med resten av
människorna bakom sig.
En bit iväg ser jag katten under en gatulykta, stirrandes på
mig som om hon vill att jag ska komma dit. Jag går dit,
sätter mig på huk och sträcker handen mot henne. Hon
undviker min beröring och smiter iväg med riktning mot
våra hem. Efter några meter stannar hon, vänder sig om
och stirrar på mig på samma sätt igen, som om hon vill att
jag ska komma dit. Så jag följer efter henne, hela vägen
hem.
Det är nu mitt i natten, smått kyligt och kolsvart. Vi är tillbaka på lägret, jag och katten. Det tog bara en halvtimme
att gå den här gången. Jag går in i lägrets huvudbyggnad,
där maten finns och hämtar en burk tonfisk åt min nya
vän och en brödskiva åt mig själv. Sen sitter vi på trappan
tillsammans, äter, jag pratar och katten, vad jag gärna vill
tro, lyssnar på mig. Jag berättar för henne om alla minnen
jag har, både bra och dåliga, från mitt hemland och om
min familj. Jag berättar så mycket jag kan, och hon sitter
där bredvid mig, som en vän, och lyssnar på mig och för
första gången sen jag var ett litet barn i min mammas
famn, känner jag mig lugn, fri från oro och självsäker. Jag
behöver inte tänka på vad jag säger, jag kan säga vad jag
vill och berätta precis som jag känner, utan att oroa mig
för vad andra ska tycka eller säga. Utan att känna mig
udda för att jag tycker något, utan att bli dömd. För ett
djur kan inte förstå mina ord, och kan inte heller döma
mig för att jag säger dem.
Det börjar bli ljust och vi börjar båda bli trötta så jag
går in i huset och lägger mig men ser först till att katten
kommer hem till sin gård. Det är svårt att sova när solen
92
Bokinlaga_2014_VS.indd 92
2014-04-08 22:38:19
Bokinlaga_2014_VS.indd 93
lyser in i rummet mellan gardinerna och bländar mig.
Klockan är nu åtta och det är dags att gå upp, men jag
har bara lyckats få en timme sömn. Mina ögon känns som
tegelstenar och min kropp vill knappt bära mig upp från
den hårda sängen, ut till matsalen.
Jag tvingar mig själv att resa på mig för att få något i
magen, medan det fortfarande serveras. Jag kommer ut i
korridoren och möts av två, för mig, okända män står och
pratar med lägrets föreståndare. De ser alla tre allvarligt
på mig, sen går de två okända männen iväg till ett annat
rum och sätter sig i en soffa. Lägrets föreståndare lägger
sin hand på min axel, på samma sätt som mannen från
kvällen innan gjort, och med darrig och nervös röst berättar han att jag ska bli omplacerad, flyttad till ett nytt läger
för flyktingar i en annan stad längre norrut. Jag ska få åka
med taxi vid lunchtid så jag borde gå och packa nu direkt.
Chockad vänder jag mig om och går in i mitt rum för att
packa de få saker jag har. Jag vill inte bli omplacerad, det
får mig känna mig som en boll man kan kasta runt som
man vill. Jag står vid mitt skrivbord och packar ner de
sakerna jag har i min resväska. Ett fotografi från Kenyas
huvudstad är allt jag har med mig från mitt hemland. På
skrivbordet står också ett pennställ och fem olika pennor
jag fått från fem olika tillfällen. Favoritpennan är en fin
silverfärgad bläckpenna med vårt lägers logga på som jag
fick när jag kom hit första gången. För mig symboliserar
den hopp, hopp om ett bättre liv och hoppet om Sverige.
Jag har packat klart allting och står och tittar på det foto
jag hade med mig från Kenya när jag hör taxin utanför
och lägerföreståndaren kommer in i mitt rum med en
portfölj i sin hand. Han ger mig portföljen och säger åt
mig att det ligger viktiga papper i den som jag inte får
slarva bort, sen leder han ut mig ur huset. Jag kommer
93
2014-04-08 22:38:19
ut genom dörren och ser taxin stå och vänta på mig. Jag
ser de andra barnen se på nyfiket genom sina fönster
och jag ser grannkatten komma tassande fram genom
en buske. Jag går fram och sätter mig på huk vid henne
och sträcker fram handen. Den här gången undviker hon
inte min hand utan låter mig klappa henne. Jag säger åt
henne att jag måste åka och att jag kommer sakna henne,
medan jag smeker hennes mjuka päls. Jag känner hur
ledsen jag blir men samtidigt känner jag en stor glädje.
Framförallt känner jag tacksamhet till denna katt, detta
djur som egentligen inte gjort något för mig. Jag ställer
mig upp och går mot taxin men katten springer ifatt
mig och ställer sig framför mig. Jag sätter mig på huk
igen och ser henne in i ögonen, stora vänliga ögon ser
tillbaka in i mina. Vi delar en blick och jag kan svära på
att hon känner samma som jag gör, tacksamhet. Jag ser
det i hennes blick innan hon backar igen och försvinner
iväg genom buskarna. Jag hoppar in i taxin och vi åker
långt iväg, mot norr, mot det nya lägret som skulle vara
så mycket bättre. Hoppet har kommit tillbaka inom mig,
hoppet om ett bättre liv, hoppet om Sverige och hoppet
om att det faktiskt finns någon som bryr sig och lyssnar på
en, människa eller djur.
94
Bokinlaga_2014_VS.indd 94
2014-04-08 22:38:19
Bokinlaga_2014_VS.indd 95
HANNA JANSSON
KUNGSBACKA
Ögon i det grå
95
2014-04-08 22:38:19
Tuffa skor, snygga märkeströjor, fixade ögonbryn och
glittriga skratt. Handväskor i blankt läder och armar
fasthakade i varandra. Målmedvetna steg som tillryggalägger meter efter meter. Fyra skuggor, vilka rör sig
i flygande fläng, hår som fläktar, rosparfym, lockar, allt,
allt, ALLT det där, som förut bara varit en dröm. Det är
mitt nu. Jag är med i den underbart härliga popularitetsbubblan. Det är verkligen värt det, så himla värt det! Att
få känna sig trygg, viktig och bli bekräftad gång på gång.
Helt plötsligt är mitt instagramkonto fullt av människor
som kommenterar ”Guuud, vad du är ssnyyg! <3” och jag
skriver tillbaka ”Inte i jämförelse med dig #vemkanvarafinareändu”.
Mitt i ett klingande skratt skymtar jag priset. Priset jag fick
betala, priset för att få vara med. Det är en grå hopkurad
boll bland alla uppklädda ben. Jag möter hans ögon. Jag
tittar bort. Jag känner mig skyldig. Det var honom jag
lämnade, fast jag är värd det och dessutom var det hans
eget fel. Intalar jag mig. Minns plötsligt när jag själv också
var en grå boll. En grå boll tillsammans med honom. Jag
sväljer, blinkar och tar ett djupt andetag. Inte mitt fel.
Hans fel. Nu är nu, då var då. Move on!
Jag är ensam hemma, mitt gäng är på bio, jag sa att jag
hade huvudvärk. Jag ljög. Bläddrar igenom mobilen,
skrollar upp och ner, läser alla värmande komplimanger.
Eller de brukar vara värmande, men nu är de inte det.
Nu får de mig bara att vilja kräkas. Ett mörkt rum, täcket
över huvudet och hög musik. Ingenting hjälper. Jag ser
bara hans ögon. Hans ensamma, övergivna ögon. Ögon
som tittar på mig utan att anklaga mig, men ändå får mig
att känna mig skyldig. Jag blundar. Ögonen är där. Jag
somnar. Ögonen blir min mardröm.
Min hud är rödmosig och svettig när jag vaknar. Mitt
hjärta hamrar okontrollerat. Inga glittriga kläder i världen
kan dölja det. Fast jag försöker. Täcker mig i kläder och
smink, tar på mig min fina roll.
96
Bokinlaga_2014_VS.indd 96
2014-04-08 22:38:19
Bokinlaga_2014_VS.indd 97
Ler och pratar utan att vara medveten om det. Det går
av sig själv, lekande lätt, obehagligt lätt. Mina tankar är
hos honom, han är återigen hopkurad på asfalten. Liksom
bortglömd. Jag vill skrika som Mattis i Ronja Rövardotter. ”Han fattas mig!” Vågar inte. Såklart. Alltid lika feg.
Tindrar mer med ögonen, ler ännu mer, skämtar, skrattar
och skojar. Det är så tydligt. Jag är en fasad. Sprucken.
Håller inte ihop. Skäms. Men ingen ser. Bara han ser och
jag ser honom. Bara honom.
En hand klädd i färgglada ringar pekar mot det grå. Flinar.
Aj! Allt skär igenom mig på samma gång. Ånger och
skam. Rädsla och längtan. Jag får nog. Träder ut ur min
färgglada bubbla. Kryper ihop bredvid honom. Möter
hans ögon. Vill säga allt och inget, be om ursäkt tusen
gånger om. En blick räcker, en klyscha, som faktiskt säger
mer än tusen ord. Tar hans hand, drar med honom upp
och bjuder in honom i den färgglada bubblan. Bubblan
glittrar mer än någonsin förut, nu när det grå är med. Det
är ingen bubbla längre, är en verklighet, min verklighet,
hans verklighet. Tillsammans.
97
2014-04-08 22:38:19
98
Bokinlaga_2014_VS.indd 98
2014-04-08 22:38:19
Bokinlaga_2014_VS.indd 99
JULIA LARSSON
TRELLEBORG
Färglös
99
2014-04-08 22:38:19
Mina färger är borta
Men det vill ingen veta
De ser inte mig
Och de vill inte ens leta
100
Bokinlaga_2014_VS.indd 100
2014-04-08 22:38:19
Bokinlaga_2014_VS.indd 101
EMMA-KARIN REHNMAN
VÄSTERÅS
Konsten att bli osynlig
101
2014-04-08 22:38:19
Få behärskar konsten att bli osynliga. När de väl kommer
på att de vill vara det är det redan för sent. Man måste
börja redan när man är riktigt, riktigt liten, helst innan
man börjar prata. Det är det första steget: Prata så lite
som möjligt. För att någon ska uppfatta ett föremål som
osynligt, i betydelsen att det lika gärna inte kunde finnas,
får det inte beröra något av sinnena. Genom att inte prata
kommer ingen att höra dig, och därmed är man omöjlig
att upptäcka med hörseln.
Nästa sinne är synen. Där är huvudregeln att inte väcka
uppsyn. Inte sticka ut, inte vara någon man lägger märket
till. Ha en svart jacka, men inte av det populäraste märket.
Ingen bryr sig om en helt vanlig jacka, och därför inte
heller personen under den. Ha en vanlig frisyr, fäll upp
luvan för att bli mer anonym. Se ut som alla andra, utan
att följa modet. Då finns det en risk att dina kläder eller
väska gör dig populär, vilket skulle störta osynligheten i
gruset. Genom att vara så alldaglig som möjligt kommer
folk bara att svepa med blicken över dig, och aldrig riktigt
se att du är där.
För att inte beröra känseln gäller det att skapa ett avstånd
till andra människor. Inga kramar, inte trängas i TV-soffor
och på dansgolv. Helst inte ens skaka hand. Genom att
hålla sig på sin kant kan man efter ett tag undvika att
skapa kontakt med folk överhuvudtaget.
Lukt och smak är inte lika viktiga. Genom att undvika att
använda parfym och att umgås med kannibaler kommer
varken din smak eller lukt väcka uppmärksamhet. Att
borsta tänderna noga kan också vara en fördel, folk har en
benägenhet att komma ihåg även obehagliga lukter, som
en dålig andedräkt.
Vide har behärskat konsten och blivit osynlig. Hon kan gå
framför duken på en biosalong utan att folk lägger märket
till henne. Inte för att hon någonsin skulle gå på bio. Hon
tänker på det som att bli helt vit, utan färg, bara konturer
i någon annans blick. Vide är nästan femton år gammal,
102
Bokinlaga_2014_VS.indd 102
2014-04-08 22:38:19
Bokinlaga_2014_VS.indd 103
men hon är så osynlig att om någon frågade människorna
i hennes närhet hur gammal hon var, skulle de aldrig
kunna gissa. De skulle inte heller kunna berätta hur hon
såg ut. Klasskamrater och lärare som hon träffar varje dag
känner bara vagt till flickan som heter Vide. Hon vet själv
hur hon ser ut, men Vide tänker aldrig på sig själv som
den ljushåriga, lite mulliga flicka med snedlugg hon ibland
ser en reflektion av. Hon skyr speglar, för de påminner
henne om att hon finns. I Vides huvud är hon lång, smal
och rödhårig. Fortfarande osynlig, för hon kan inte tänka
sig att leva på något annat vis.
I kväll måste Vide ut. Med sin skolväska, inköpt i en
mataffär, i ena handen tar hon sig ut. Vanans makt är
stor och hon fäller upp huvan över håret, så att hennes
ansikte skuggas. Vide har lärt sig att för att vara osynlig
måste man lägga känslor åt sidan. Hon har aldrig varit
arg, utan bara betraktat. Skrik och bråk, dörrar som smälls
igen. Kvinnor som gråter ihop och en man som kommer
hem och snubblar över dammsugaren så att den spricker.
Allt sådant har Vide bara väntat ut, osynlig. Inte heller
nu kommer några känslor. Men även osynliga människor
har en nedärvd överlevnadsinstinkt. Därför är hon ute nu,
nere i staden, där människor springer omkring och är synliga. Efter ett tag måste hon sätta sig ned på gatan. Det
är en livlig trottoar, kullerstensbelagd och grå. Vide iakttar
människorna runt omkring henne. De är snabba och högljudda, allihop klädda enligt senaste mode. Tighta byxor
och stora tröjor, sneakers eller kängor. Ingen av dem tar
notis om tonåringen nere på marken. Vide tar inte heller
någon om dem, inte än. Hon visar det inte, men hon har
ont. Idag var osynligheten inte till hjälp. När någon står i
ditt rum och ser rätt på dig försvinner du inte. De slutar
inte se dig när de går närmare och till slut är så nära att
de kan ta på dig. Vide tänkte ändå att hon bleknade bort
och blev vit, och när han gick ut igen var hon helt färglös,
bara svarta konturer runt vita fält. Men färglöshet bedövar
103
2014-04-08 22:38:20
inte smärta, och Vide försöker desperat hålla ihop sig
själv. Hon drar upp benen mot magen och lägger armarna
runt knäna. Vilar huvudet mot det svala, svarta tyget på
jackans ärmar.
Vide tänker på böcker. De få gånger hon har tvingats
diskutera sina intressen har folk alltid utgått från att hon
älskar att läsa. Tydligen är det något alla tysta människor
tycker om. Men Vide gör det inte, har aldrig gjort. Människorna i böckerna gör så mycket väsen av sig och blir
så synliga. Ingen har någonsin skrivit en bok om någon
som inte vill förändra världen eller besegra drakar. Hon
undrar om det hade varit annorlunda om hon hade tyckt
om böcker. Om hon hade fått vara lång och rödhårig då.
Men Vide är inte dum. Hon vet att hon skulle ha varit
tjock och blond i alla fall.
Så fort hon slutar tänka på böcker kommer en känsla över
henne. Det är rädsla, och Vide blir rädd, riktigt rädd. Det
känns som om hon håller på att lämna sin kropp, men det
är inte det som skrämmer henne. Hon är inte rädd för att
dö eller för att ha ont. Hon är inte ens rädd för mörker
eller stora hundar. Hon är rädd för att vara rädd. Tanken
på att känna rädsla skrämmer henne. Hon skulle upptäcka
att hon alltid varit det om hon skulle ta sig tid att tänka
närmare på saken. Det är därför hon sitter här på gatan,
för att hon var rädd där inne på sitt rum. Hon visade det
inte, för hon vet inte hur man gör. Det skapas en ond
cirkel, där fruktan för att vara uppskrämd gör att Vide
blir mer rädd. Till slut tror hon att hon ska kvävas av sin
egen rädsla. Människorna ovanför henne rör sig så snabbt
och ser aldrig ned, de bara springer vidare. Hon försöker
sträcka ut handen, få någon att märka henne. En katt som
suttit tyst bredvid fräser till och rusar iväg, bort mot gatan. Människorna hon så desperat försökt gömma sig för,
sedan hon var alldeles liten, ser henne inte. Vide försöker
ropa på hjälp, men hon vet inte hur man gör. Inte ett ljud
kommer över hennes läppar. En ung kvinna med kängor
104
Bokinlaga_2014_VS.indd 104
2014-04-08 22:38:20
Bokinlaga_2014_VS.indd 105
marscherar förbi, försjunken i sin telefon. En annan kvinna
stannar framför Vide, med blicken fixerad på kvinnan med
kängor, och släpper ned sin väska på marken. Instinktivt
vill Vide försvinna, som hon alltid gör när någon kommer
för nära. Men hon kämpar emot instinkten och försöker
vädja till kvinnan. Men kvinnan, klädd i grått, skriker bara
efter tjejen med telefonen. Sedan rycker hon upp sin
väska och går argt därifrån.
Ett litet ljud kommer över Vides läppar, men det är allt
hon kommer få ur sig. En man i beige rock och hatt hör
det, men han låter det bara passera. Det är bortglömt innan han kommer till bageriet på andra sidan gatan, där han
köper två wienerbröd att ta hem till sin fru. Om han visste
att frun i samma ögonblick slet av kläderna på mannen i
huset mittemot skulle han kanske ha stannat på trottoaren
där Vide sitter. Kanske hade han kunnat upptäcka henne.
En ung man med kort rött hår står bakom Vide och spanar upp mot den stora urtavlan på husväggen mittemot.
Om han visste att cheferna på kontoret där han om tio
minuter ska på anställningsintervju redan bestämt sig för
vem som skall tillträda platsen skulle han kanske ha tittat
ned och hunnit ringa efter en ambulans åt henne. På ena
sidan av Vide står en ung kvinna och skriker fula ord efter
pojkvännen som vänt henne ryggen. Om hon visste att
han bestämt sig för att lägga sin energi på sin cancersjuka
lillasyster och känner att han inte har ork för ett förhållande hade hon kanske sprungit efter honom. Och hade
han vetat att hans syster just somnat in, efter att väsande
bett sjuksköterskorna berätta hur mycket hon älskade
honom, skulle han kanske ha vänt om. Kanske hade de
mötts på mitten, kanske hade de orkat lyfta upp Vide och
tillsammans bära in henne i trappuppgången bredvid för
att hålla henne varm tills ambulansen kom.
Nu hör den unge jobbsökande bara ljudet av en kropp
som slår i marken. Han hojtar till, och det före detta paret
vänder sina blickar mot gestalten på marken. När mannen
105
2014-04-08 22:38:20
i bageriet kommer ut ser han uppståndelsen på andra
sidan gatan. Allihop säger att det var konstigt, ingen av
dem såg henne. Hur kunde de missa att en flicka satt där
på gatan alldeles bredvid dem?
Men den som inte syns finns inte. Och den som inte finns
behöver man inte bry sig om.
106
Bokinlaga_2014_VS.indd 106
2014-04-08 22:38:20
Bokinlaga_2014_VS.indd 107
CHLOE MÅNSSON
HÄSSLEHOLM
Kan du höra mina tårar?
107
2014-04-08 22:38:20
Jag sjunker ner på marken och kurar ihop mig till en boll,
alla passerar mig utan att märka något.
Kan ni se mig?
Kan ni höra mig?
Som om jag inte existerade, som om jag var luft. Tårarna
rinner sakta nerför mina kinder, jag drar upp benen ännu
mer. Hur kan man vara så ensam när man är bland så
många människor?
Ser ni inte att jag lider?
Kan ni höra mig gråta?
Alla pratar, med varandra, med sig själva, jag kan inte
utskilja ett enda ord. Mumlet dör bort, allt försvinner, jag
kryper ihop i min bubbla. Jag domnar bort.
Ser ni inte vad ni har gjort?
Ser ni inte att jag bleknar bort?
Försvinner i min bubbla, försvinner från denna värld. Som
luft, mindre än luft. De ser inte, hör inte, vet inte. Men
jag lider, jag dör. Bit för bit faller jag samman, bara huden
håller allt på plats. En liten del av mig dör varje gång jag
andas. Levande fast jag är död, ett vandrande lik. Jag
klarar inte det här. Någon, vem som helst! Snälla, bara...
SE MIG!
108
Bokinlaga_2014_VS.indd 108
2014-04-08 22:38:20
Bokinlaga_2014_VS.indd 109
LOVISA JERLEBRINK
LUDVIGSBORG
Viljan att glömma
109
2014-04-08 22:38:20
Marken jag satt på var fuktig efter regnet tidigare under
dagen. Jag hade slut på tårar, mina ögon var troligen
röda men jag höll mitt huvud mot mina knän så att ingen
kunde se. Jag hade gråtit hela dagen, folk hade gått förbi
och endast ett par få hade gått fram till mig för att fråga
vad som hänt. De hade gått när jag skakat på huvudet
och vägrat svara. En kvinna hade varit extra envis men
efter att jag mumlat åt henne att lämna mig ifred hade
hon äntligen gått sin väg.
Blodet var varmt och kladdigt. Knivhuggen var små men
många. Mammas ögon var öppna, hon hade försökt säga
något till mig men inte fått fram det i tid. Pappas, nu
livlösa hand, höll mig i handen. Han hade sagt åt mig att
springa, springa så snabbt jag bara kunde. Men jag hade
inte kunnat. Jag hade gömt mig bakom några soptunnor
och väntat, mammas skrik fyllde mina ögon med tårar,
men jag lyckades hålla tyst. När jag hörde springande
fotsteg försvinna i natten kikade jag slutligen fram. Synen
jag fick se var avskyvärd. Mamma och pappa låg på
marken, mamma på mage och pappa på rygg. Mammas
hand sträckte sig mot pappa och mig, när jag sprang fram
försökte hon säga något men allt jag hörde var gurglandet efter allt blod hon hade i munnen. Pappas hand
hade rört vid mig och när jag tagit tag i den och tittade
honom i ögonen kunde jag se sorgen och kärleken han så
förtvivlat försökte framföra till mig. Sedan slocknade livet
i dem på ett ögonblick. Mina tårar gjorde min syn suddig,
jag blinkade förtvivlat och tittade på min mamma igen.
Hon var fortfarande vid liv men jag kunde se livet sakta
men säkert lämna även hennes ögon.
“Ursäkta?” ännu en kvinnlig röst fick mig att ryckas tillbaka
till verkligheten.
Av ren reflex tittade jag upp och fick syn på min lärarinna
som stod där med ett förvånat uttryck i ansiktet. Jag
110
Bokinlaga_2014_VS.indd 110
2014-04-08 22:38:20
Bokinlaga_2014_VS.indd 111
tittade snabbt ner i mina knän igen men det var redan
försent.
“Stella, vad har hänt?” frågade hon och jag kände luften
runt mig röras om.
Hennes hand hamnade lätt på min axel och jag förstod
att hon satt sig ner bredvid mig. Hon försökte få mig att
titta upp och jag försökte kämpa emot men gav till slut
upp, jag var för trött för att kämpa mer idag. Hon torkade
bort mina tårar och jag blinkade för att vänja mig vid
ljuset.
“Stella, titta på mig” sa min lärarinna och jag mötte hennes ögon, de var fulla av oro. “Nu, berätta allt” beordrade
hon.
“De är borta, borta” viskade jag och mina ögon började
fyllas med tårar igen.
“Vem?” frågade hon och lutade sig närmare för att kunna
höra mig.
“Mamma och pappa” min röst darrade och sprack.
Min lärarinna tittade chockat på mig och tittade sig sedan
omkring. Hon trodde jag menade att jag tappat bort
dem. Om det ändå hade varit så enkelt. När hon tittade
på mig igen skakade jag sakta på huvudet.
“Menar du…?” hennes redan chockade ansikte blev helt
blankt och sorg spreds sakta över hennes ansikte.
Jag började gråta och folk runtomkring tittade på oss.
Min lärarinna hjälpte till att få mig på fötter, och ledde
mig till polisstationen. Där fick jag försöka berätta allt jag
mindes, problemet var att jag mindes allt. Allt från vad
vi gjorde före attacken till blodet som kletats mot mina
händer när jag försökt få tillbaka livet i mina föräldrars lealösa kroppar. De tvingade mig återuppleva det jag helst
av allt ville glömma. Att de inte förstod att jag inte ville
berätta, att de inte förstod att jag bara ville bli lämnad i
fred. När de äntligen såg på mig att jag fått nog tackade
de mig och jag blev placerad att bo hos min lärarinna,
eftersom jag inte hade någon annanstans att ta vägen och
111
2014-04-08 22:38:20
hon erbjöd sig av någon konstig anledning. Jag ville inte
bo hos henne, hon var en av mina favoritlärare, men jag
kunde ändå inte föreställa mig att bo hos någon annan än
mina föräldrar. Till slut gav jag med mig.
Fredagen efter händelsen hade min lärarinna redan bestämt med sina väninnor att de skulle ut och äta middag,
hon erbjöd sig att ringa och ställa in men jag insisterade
på att hon skulle gå, jag ville trots allt få vara ensam. Jag
mådde dåligt och ville inte att hon skulle känna likadant.
Vart jag än tittade såg jag min pappas döda kropp, min
mammas ögon som sakta men säkert tappade livet. Så
när jag äntligen blev den enda kvar i huset gick jag in till
det rum som jag, de två senaste dagarna, fått kalla mitt.
Jag lade mig ner på golvet. Jag hade bara pyjamas linne
och shorts på mig. Golvet var kallt mot den del av min
hud som var naken. Jag låg och stirrade upp i taket.
“Vad ska vi ta oss till med dig? Kom igen, vi går ut och
går!” sa mamma när hon stack in huvudet i mitt rum.
Jag ville inte men kände klart igen hennes tonläge, inget
kunde få henne att ändra sig när hon använde sig av det.
Inte ens pappa kunde stå emot det. Jag lämnade min dator och klädde på mig ytterkläderna. Klockan var 12 och
folk hade börjat flocka sig utomhus, det var marknad. Jag
hade alltid älskat marknaden, så när vi alla tre styrde våra
steg mot den, blev jag glad. Det var längesedan vi alla tre
gick ut och gjorde något tillsammans, mamma, pappa och
jag. Vi gick runt och tittade, delade på historier och framförallt skrattade vi. Jag och mamma lyckades få pappa att
testa en rosa peruk och rött läppstift, det passade inte alls
men jag tog en bild med min mobil och vi skrattade i flera
minuter åt den.
Jag log åt minnet och tog fram min mobil, fotot jag tagit
var det senaste jag hade av min pappa. Jag började skaka,
och mina ögon fylldes av tårar som snabbt svällde över.
112
Bokinlaga_2014_VS.indd 112
2014-04-08 22:38:20
Bokinlaga_2014_VS.indd 113
Jag tog aldrig en bild av min mamma den dagen, vilket
jag starkt ångrade. Jag klarade inte av det längre. Jag
bestämde mig för det enda som skulle ta bort all smärta.
Det som skulle få mig att få vara tillsammans med dem
igen. Jag gick ner i köket och öppnade medicinskåpet.
Jag tog ut en massa olika piller och hämtade ett glas.
Sakta men bestämt svalde jag piller efter piller. Efter mitt
tionde eller elfte tappade jag snabbt känseln i min kropp
och föll bakåt. Jag kunde inte röra mig, min kropp var
tung som bly. Mitt synfält blev mörkare och mörkare, det
svarta trängde sig på i kanterna. Jag såg min lärarinna
komma inspringandes mot mig. Hennes mun rörde på
sig och jag antog att hon skrek, men jag hörde inget.
Hon skakade på mig medan hon hade mobilen i handen.
Precis innan mina ögon slöts tittade jag upp och såg två
bekanta siluetter titta ner på mig, jag tog ett djupt andetag av lättnad och lät mörkret sluta sig runt mig.
113
2014-04-08 22:38:20
114
Bokinlaga_2014_VS.indd 114
2014-04-08 22:38:20
Bokinlaga_2014_VS.indd 115
LINNEA GEDDA
LUND
Ser du mig?
115
2014-04-08 22:38:20
Om människor skulle stanna upp någon gång då och då
och ta en titt på sin omvärld skulle de kanske ha sett det
som ingen annan såg. Tyvärr finns det mycket få sådana
personer. De flesta bara går omkring med näsan pekad
mot marken och hörlurar instoppade i öronen. Om någon
hade tittat på sin omgivning istället för deras mobiler
hade de kanske sett Teo, som satt där på stadsbänken och
snyftade med huvudet begravt i armarna.
Den här dagen hade börjat helt okej men sedan hade det
bara gått utför. Han hade vaknat av att något skrapade på
hans fönster. Sömndrucket hade han gått fram till fönstret
för att se efter vad det var. Det starka solljuset hade bländat honom men han blinkade bara bort de gula prickarna
från ögonen så att han kunde se. Det han såg var en
orange honkatt med en vit fläck mellan öronen som satt
där på fönsterbrädan. Teo hade tänkt öppna fönstret och
schasa iväg katten men innan han ens hunnit komma fram
hade hon hoppat ned på den kortklippta gräsmattan som
låg framför det gråa betonghuset som Teo bodde i.
Det hade ju inte känts så konstigt sådär på morgonen
men nu, när han tänkte tillbaka, vet han ju att det var så
fel. Teo bor på tredje våningen. Inte en chans att en katt
skulle klara sig oskadad från ett sådant fall men ändå stod
hon nu bara några meter ifrån honom på gatan.
Teo hade tagit på sig randiga byxor, vit luvtröja och vita
Converse, samma kläder som igår, och gått ut från sitt
rum. Det första han såg var en rosa Post-it-lapp som var
uppsatt på det nya kylskåpet med en svart magnet. Hans
mamma hade behövt åka in till sitt jobb, fastän det var
lördag, men han gissade på att hon skulle vara tillbaka
igen senast klockan fem. Teo hade tittat på klockan. Tio
över tio. Han skulle hinna till filmaffären i god tid innan
den stängde. Han åt en snabb frukost och gick ut. Han
hade just stängt dörren och börjat gå mot centrum när
katten från fönsterkarmen hoppade fram från en buske
116
Bokinlaga_2014_VS.indd 116
2014-04-08 22:38:20
Bokinlaga_2014_VS.indd 117
lite längre fram. Det var något med den, kanske sättet
den observerade Teo på, som gjorde att han fick kalla
kårar. Av någon anledning ville Teo verkligen inte gå nära
den där katten. Han gick därför en omväg genom att gå
genom området på andra sidan motorvägen. Det var ett
misstag.
Han hade precis kommit ut genom tunneln som gick
under vägen när en cykel kom susande rakt mot honom.
Teo hann precis hoppa undan så att den inte skulle köra
på honom, men det var nära. Cyklisten hade inte ens
saktat in. Det var som om han inte ens hade sett Teo, som
hade snubblat och landat med knäna först på asfalten.
Sakta ställde han sig upp och tittade ned på sina byxor.
De var smutsiga, men hela. Han tittade bort mot andra
sidan tunneln. Killen på cykeln syntes inte till längre. Teo
började gå igen. Det gick långsammare nu eftersom
knäna brände för varje steg han tog, men till slut kom han
fram till vägen som ledde in till staden och började gå på
den.
Det tog ungefär trekvart att komma fram till den stora
parkeringen vid utkanten av centrum. Det vimlade av folk
där. På vägen dit hade Teo bara mött cyklisten som nästan körde på honom och en gammal tant. Hon verkade
lite lomhörd, för hon märkte inte när Teo försökte varna
henne för att inte trampa i vattenpölen precis framför
henne, men så klart gjorde hon det i alla fall. Hon hade
börjat svära högt mot vattnet och hotat med att koka upp
det. Teo blev lite skrämd av tanten, som inte verkade helt
frisk, så han hade skyndat på stegen lite, även om det
kändes i knäna.
Teo skulle precis gå över parkeringen när en bil körde
precis förbi honom. Teo blev så förvånad att han vacklade
till och trillade in i en kvinna som skrek till och tog ett steg
bakåt, vilket gjorde att Teo föll ned till marken. Det hade
inte gjort särskilt ont så han kom snabbt upp på fötter
igen. Han försökte be om ursäkt till kvinnan som han rå-
117
2014-04-08 22:38:20
kade trilla på men hon bara gick förbi honom. Hon tittade
sig förvirrat omkring och gick iväg till närmsta bänk som
hon satte sig på samtidigt som hon tog upp sin mobil. Nu
började Teo bli ganska irriterad. Han hade nästan blivit
påkörd två gånger och dessutom blivit ignorerad.
Han vände sig om och skulle precis fortsätta gå över
gatan när han tittade in i ett skyltfönster. Alla människor
runtomkring honom speglades i det blanka glaset. Alla
människor förutom han själv. Sakta gick han närmare
skyltfönstret men ingenstans kunde han se sig själv.
Förvånat stapplade han bakåt och tog upp sin mobil. Han
satte på mobilkameran och försökte se sig själv i den men
ingenstans syntes han. Han hade blivit osynlig. Han ville
inte tro det men varför skulle han annars bara sett igenom
sig själv på kameran?
Han tittade upp och märkte hur många människor som
fanns runtomkring honom. Och hur många det var
som stötte till honom och sedan tittade tillbaka med ett
förvånat uttryck på deras ansikten. Teo började få panik.
Han visste inte vad han skulle göra. Det enda han kunde
göra var att gråta. Därför gjorde han det. Han sjönk ned
på närmast bänk och drog upp knäna mot ansiktet.
Där satt han och grät och grät tills tårarna tog slut. Vad
skulle han göra nu? Det skulle inte hjälpa att gå hem, hans
föräldrar skulle ju inte ens se att han var där. Han tittade
sig omkring. Alla människor bara fortsatte med sina liv,
ingen märkte något av dramat som nyss hände i Teos
liv. Och hur skulle de kunna ha gjort det? Ingen av dem
kunde ju ens se honom.
Men bara för att ingen människa kunde se honom
betydde det inte att ingen alls kan se honom. Nedanför
bänken hade nämligen någon som kunde se honom satt
sig. Katten.
Den hoppade upp bredvid honom. Hela dagen hade
hon följt efter Teo, försökt få honom att uppmärksamma
henne. Hon hade velat hjälpa honom hela dagen men han
118
Bokinlaga_2014_VS.indd 118
2014-04-08 22:38:20
Bokinlaga_2014_VS.indd 119
lyckades hela tiden undvika henne. Fram tills han stannade. Hon tittade upp på Teo. Och han tittade tillbaka.
Och äntligen tar han emot henne.
119
2014-04-08 22:38:20
120
Bokinlaga_2014_VS.indd 120
2014-04-08 22:38:20
Bokinlaga_2014_VS.indd 121
YLVA HÄGG
LUND
Katten
121
2014-04-08 22:38:20
Ben. Överallt bara ben. Långa ben, korta ben, tjocka
ben, smala ben, och alla är främlingars ben. Jag känner
att de förbipasserande undrar, undrar varför jag sitter här,
hopkurad på marken på stadens tågstation. Jag kan förstå
vad de tänker. Stackars barn, ingen som tar hand om
henne. Har hon ingen förälder som kommer och hämtar
henne? Och nej, jag har ingen förälder som kommer och
hämtar mig och ingen familj som saknar mig. De försvann
för länge sedan. Vart vet jag inte.
Plötsligt känner jag hur någon stannar intill mig, betraktar
mig, men säger ingenting. Någon stryker sig mot min
rygg och nosar sedan försiktigt på mig. Jag tittar inte upp,
sitter bara kvar helt stilla och hoppas att de ska försvinna,
att de ska gå sin väg precis som alla andra som stannat
och tittat på mig tidigare. Men det gör de inte, de står
kvar.
Då seglar en liten, liten papperslapp långsamt ned och
landar mitt framför ögonen på mig, mitt på mina armar
som jag slutit kring mig. Sedan går de. Jag sitter kvar.
Tittar på lappen. Det blåser lite och det ser ut som om
lappen ska flyga iväg och det vore väl lika bra. Men det
gör den inte. Till slut tar jag ändå lappen för att slänga
bort den. Det är då jag upptäcker det. Den fina, lite darriga, gammaldags skrivstilen som står i tre prydliga rader
med ett ord på varje rad. Den är din. Det är allt det står,
”Den är din”. Jag förstår inte. Vad menas med orden, vad
är mitt?
Då känner jag det igen, det försiktiga nosandet. Jag
vänder mig om och blickar rakt in i ett par grönblå ögon
med långsmala pupiller omgivet av ett brandgult pälshav.
Katten. Det kan väl inte vara den som lappen syftar på?
Jag tittar på lappen igen och sedan på katten. Försiktigt
som om jag närmar mig en fågelunge sträcker jag fram
handen och stryker lätt med fingertopparna över kattens
lena huvud. Den börjar spinna svagt och vänder upp
huvudet på katters vis. Då får jag syn på ett litet hoprullat
122
Bokinlaga_2014_VS.indd 122
2014-04-08 22:38:20
Bokinlaga_2014_VS.indd 123
papper knutet kring halsen på den. Jag sträcker mig
framåt och knyter loss papperet och rullar upp det. Det är
täckt med samma svagt darriga men ändå vackra skrivstil.
Sakta börjar jag läsa.
”Kära du som sitter där helt ensam. Jag har iakttagit dig
länge och du ser ut att behöva en vän. Därför får du
denna katt. Denna egensinniga orangegula pälsboll är
din. Han kan själv skaffa mat och kommer alltid att vara
vid din sida. Kanske får även du en märklig gåva av honom precis som jag fick för länge sedan när jag var som
du, ensam i världen.
Hälsningar En Vän”
Jag tittar mig omkring och blicken fastnar vid katten som
fortfarande iakttar mig. Sedan vänder den sig om och
börjar sakta tassa bort från mig, in i mängden av främmande ben. Jag får brått att följa efter och slänger min
väska över axeln och skyndar efter den brandgula figuren
som är på väg att försvinna i folkhavet.
På lätta tassar tar den sig fram. Den går rakt genom
folkvimlet som om där inte fanns en enda människa. Det
är som om alla väjer undan för den lilla orange varelsen.
Själv blir jag knuffad hit och dit. Flera gånger tappar jag
bort katten, men så får jag en skymt av en luden svans, ett
orange öra eller en brandgul tass och kan fortsätta mitt
följande.
Snart har vi kommit ut ur den värsta trängseln och den
kullerstensbelagda gatan övergår i grusväg. Husen som
kantar vägen kommer glesare och glesare och jag kan
skymta åkrar mellan dem. Så här långt ut i utkanten av
staden har jag aldrig varit. Jag börjar känna mig osäker,
men katten fortsätter bara att gå, om möjligt en aning
raskare, som om han börjar närma sig sitt mål. Jag vill
vända tillbaka, återvända till den trygga ensamhet som
fram till nu har varit min vardag, men jag vill inte lämna
katten. Det är som om jag vet att det kommer att hända
något, att jag kommer att finna något jag alltid saknat,
123
2014-04-08 22:38:20
men jag vet inte.
Flera gånger är jag på väg att vända om, att lämna katten,
att återvända till min ensamhet men varje gång vänder sig
då katten om och tittar på mig med sina kloka, grönblå
ögon och jag ändrar mig genast. Den där blicken gör så
att jag glömmer allt annat, jag glömmer att jag är rädd
och osäker, jag glömmer att jag är på väg ut i något
okänt. När jag möter den blicken finns inget annat, där
finns bara ögonen som ser på mig och säger, du är modig,
du vågar, du kan lita på mig.
Vi fortsätter vår vandring, katten först och jag sen. Husen
vid vägkanten har nu helt försvunnit och vart jag än blickar finns bara vidsträckta åkrar. Att kvällen börjar närma sig
och att skymningen har kommit har jag inte märkt. I min
värld är allt som finns katten och dess magiska blick.
Plötsligt upptäcker jag att vägen inte är någon väg och
åkrarna inte är några åkrar. Jag går längs med en smal,
slingrande stig och runt omkring växer träden höga. Allt
som hörs är vinden som sveper genom trädkronorna och
mitt hjärtas dunkande då jag inser att jag inte vet var jag
är och att det nu börjar bli riktigt mörkt. Katten vänder
sig om som om den kände min fruktan och dess blick
gör mig trygg igen. Vi fortsätter vår till synes ändlösa
vandring, fortsätter längs den smala slingrande stigen mot
något för mig okänt mål.
Plötsligt stannar katten. Jag ser mig omkring. Vi står vid
kanten av en glänta som öppnar sig kring ett stort och
mycket gammalt träd. Jag förstår inte varför vi stannat
och tittar frågande på katten, men den blickar bara in mot
gläntan och jag vänder åter min blick åt det hållet. Det
är då jag ser dem, osynliga för den som inte tittar på rätt
sätt. De snurrar och dansar runt i gläntan, än hit och än
dit. Deras hår fladdrar i vinden och deras steg är så lätta
så lätta.
Jag tittar åter på katten. Nu vänder den sig mot mig och
ser djupt in i mina ögon. Med ens vet jag att den vill att
124
Bokinlaga_2014_VS.indd 124
2014-04-08 22:38:20
Bokinlaga_2014_VS.indd 125
jag ska gå ut till dem. Gå ut till dem och vara med i deras
dans, men jag vågar inte. De är ju så vackra, så magnifika
och jag är bara en liten ensam figur, ensam i den stora
vida världen. Men katten ger sig inte, den fortsätter att
stirra mig i ögonen och till slut känner jag att jag inte kan
göra något annat. Jag är tvungen att gå ut till de vackra
älvorna. Jag måste vara med i deras dans.
Med ens kommer känslan av att vara mycket lättare. Jag
tar några försiktiga danssteg och är genast fast. Runt, runt
virvlar jag i dansen och jag flyger fram över den stjärnupplysta gläntan. Dansen vrider och vänder och överallt
omkring mig är de vackra älvorna. Det är då jag känner
det. Något sprider sig genom min kropp. Det startar
någonstans vid hjärttrakten och går som en chockvåg
genom kroppen. Jag genomsyras av denna nya känsla jag
aldrig tidigare känt. Jag genomsyras av lycka.
.
125
2014-04-08 22:38:20