Transcript KLIMAT 19 - Glocal Reporters

Måndag 23 juni 2014
KLIMAT 19
”Torkan
är min
största
rädsla”
KENYA I Turkana är klimatkonflikter inte ett avlägset
hot – det är något som pågår just nu. Medan sjöarna
krymper, floderna sinar och
regnen uteblir griper boskapsskötande nomader till
vapen. ETC åkte till mänsklighetens vagga i Kenya för att
följa deras kamp för överlevnad.
Text & Bild:
Linus Karlsson & Emelie Rosén
20 KLIMAT
Måndag 23 juni 2014
21
Måndag 23 juni 2014
t
Peter Eraman
har aldrig hört
begreppet ”global uppvärmning” men han
förstår direkt.
”Är det därför
som det har
blivit så torrt?”
Och: ”Jag
ber er, kan ni
försöka att få er
värld att förstå.
Berätta att vi
som bor här i
Turkana, vi blir
väldigt, väldigt
påverkade”,
säger Peter
Eraman.
Den mesta växtligheten bär taggar.
Ofta flyttar flera familjer runt tillsammans. Man skapar temporära byar där alla hjälper varandra med allt från boskapsskötsel till
att bygga nya hus.
I
Kakong, södra Turkana
En ung herde ligger död i sanden. Taggbuskarna som sträcker
sig mot den nu tomma horisonten
utgör hans enda kuliss. Den svala
morgonluften har redan blivit torr och
bitter, och dammet virvlar upp kring fötterna på människor som skyndar till. Det
är inte första gången det ligger en död
herde här. Men byborna har fått nog nu.
Distriktet Turkana, liksom övriga
norra Kenya, hör inte till Kenya. Inte i
praktiken. Den röstsvaga och fattiga befolkningen intresserar inte den politiska
eliten i Nairobi. När de gröna bergen
plattas ut till öken, odlingarna övergår
i sand och husen till temporära kupoler
resta av ris; då har vi också lämnat det
Kenya som de flesta känner till genom
böcker och filmer.
Här löper breda flodbäddar som ådror över det spruckna landskapet. Men
de gapar tomma. Det har inte regnat på
fem månader. Svår torka är inte ovanligt
i Turkana, men de senaste decennierna
har torrperioderna blivit längre och mer
frekventa. Från att ha haft en svår torka
ungefär vart tionde år är det nu torka
nära vartannat. Invånarna får aldrig tid
till återhämtning.
Mellan byn Nasiritei och Turkanasjön,
norra Turkana
– Torkan är min största rädsla.
Han heter Peter Eraman och är
herde, precis som sin far, farfar och
farfars far. Men till skillnad från sina
förfäder omges han bara av en handfull getter och ett par kameler som
lugnt går vidare medan vi sätter oss
under ett taggbeklätt akaciaträd. Peter
Eraman har inga kor. De har dött av
svält.
– Min far berättade att allt började
för 60 år sedan, men det har varit värst
de senaste tio åren, säger han.
Peter Eraman balanserar på sin pall,
den är snidad i trä och så låg att den
kan användas som både sittpall och huvudkudde. Alla herdar bär en med sig
i ett band runt handleden. Han möter
vår blick men fastnar allt oftare vid den
värmedisiga horisonten och
tänker länge innan han talar.
– Jag är glad över att ni
har kommit hit, vi kan
lära av varandra.
Det är första
gången Peter
Eraman möter någon som inte kommer
från Turkana.
Vi är tolv timmars bilresa från den
närmsta stad som har elektricitet dygnet
runt. Vägen tog slut för två timmar sedan och sedan dess har vi hållit i tak och
väggar för att inte bli allt för mörbultade när chauffören tar sats för att inte
fastna i sanddynerna.
Här har den karga jorden alltid
varit för torr för några större odlingar.
Invånarna har istället försörjt sig på sina
djur. Man följer dem till vatten och betesmarker, och i princip alla förutom de
som bor i den lilla distriktshuvudstaden
Lodwar lever som nomader eller seminomader. Vissa flyttar regelbundet med
både hus och familj, andra flyttar bara
på djuren under den torraste perioden –
ett effektivt sätt att anpassa sig efter ett
skiftande klimat.
Taggbuskarnas olika
frukter är en huvudföda
för områdets getter.
Men nu går det inte längre.
De senaste åren har torkan varit så
lång och svår att även barn och äldre
svälter ihjäl. Vi befinner oss i ett av få
områden i världen där fattigdomen ökar
stadigt. Gatubarnen i Lodwar blir fler
och fler efter varje torrperiod. Samtidigt
skryter Nairobi om Kenyas matsäkerhet.
I Turkana får man klara sig själv.
Den döda herden som vi passerade
på vägen påminner om varför vi är här.
Han hade försökt skydda sina djur när
de kom, de tusen beväpnade männen.
De fick med sig över 3 000 getter och
lämnade hela byn utblottad.
– Jag har accepterat att situationen
är så här. Djuren är allt vi har, det finns
inget annat att leva av, säger Peter
Eraman.
Boskapsräderna har en lång historia i
Kenya. Förr var räderna sanktionerade
av hövdingar och knutna
till stamkultur och identitet. Att som
ung man medverka i en boskapsräd
markerade övergången från pojke till
man. En stor besättning innebar hög
social status och att man kunde gifta
sig fint. Men med åren har räderna bytt
karaktär.
Nu stjäl man andras djur för att återställa sin egen boskapsflock efter perioder av torka, epidemier eller konflikter.
Under svåra år kan halva bestånden
slås ut. I takt med att torrperioderna
blir längre och svårare blir räderna
också fler. Och våldsammare. Närheten
till forna konfliktområden i Somalia,
Etiopien, Sydsudan och Uganda gör det
lätt att få tag på vapen. En Kalasjnikov
(AK-47:a) kostar inte mer än fem getter, eller en kamel.
Eldstriderna lämnar ofta en, två,
tjugo döda.
Varje år dödas hundratals människor
i boskapsräder, och tusentals tvingas fly
från sina hem. Det kan jämföras med
terroristattacken mot köpcentret Westgate mall i Nairobi hösten 2013 som
ledde till ett sextiotal döda. Hela världen pratade om Kenya, och händelseut-
vecklingen direktsändes dygnet runt.
andra barn såg vardagen likadan ut. Gå
Det sattes upp kris- och stödgrupper
upp med solen, mjölka djuren, vandra i
och offren fick statlig hjälp.
väg med dem för att söka mat och vatten,
Regeringen bortförklarar ofta bovandra tillbaka, mjölka djuren, äta kvällsskapsräderna med att ”de är ett resultat
mat med familjen.
av bakåtsträvande kulturer på landsbyg– När djuren mår bra, mjölkar i överden.” Genom att hävda att de varken
flöd och jag har råd att låta mina barn
har en koppling till
gifta sig väl, det är
resursbrist eller podå jag kan njuta av
litisk marginaliselivet.
Jag har accepterat
ring avskriver man
Men han vågar
att situationen
sig också ansvaret.
inte lita på att hans
I Turkana får
barn ska kunna leva
är så här. Djuren
man skylla sig själv.
samma liv.
är allt vi har, det
– Jag har lyckats
Mellan byn Nasiritei
sätta tre av mina
finns inget annat
och Turkanasjön,
sex barn i skolan.
att leva av.
norra Turkana
Världen håller på
Peter Eramans
att förändras, och
kameler har hunnit
kanske kan mina
flera timmar bort, men han sitter lugnt
barn som går i skolan också förändra
kvar under trädet. Han vet var de har
mitt liv när de blir vuxna, säger han.
gått. Bredvid honom ligger herdestaven,
Turkana brukar räknas till ett av
och över hans knän vilar ett skynke vars de områden som är mest sårbara för
färger påminner om en skotsk kilt.
klimatförändringarna. Fattigdomen är
– Förr fanns det gott om allt. Vi
utbredd och resurserna är redan ankunde leva, inte bara överleva. Jag vet
strängda av en växande befolkning.
inte vad som händer, säger han.
När Västvärldens ekonomiska system
Peter Eraman gick aldrig i skolan. Som exporterades till Afrika under 1900för alla
talets andra hälft privatiserades också
statliga tillgångar och marknader avreg-
lerades och öppnades upp för utländskt
kapital. Nomadernas levnadssätt, med
gemensam administration av allmänningar, passade inte in i de marknadsliberala riktlinjer som Kenya anammade
i utbyte mot lån från Världsbanken.
Hövdingarnas auktoritet lakades ur, och
striderna om land ökade. En rad politiska beslut syftade också till att stimulera Turkanas invånare till att bli bofasta,
något som skulle leda till ytterligare
påfrestningar på den redan torra jorden.
Medeltemperaturen i Turkana har
ökat med ungefär en grad sedan 1950talet, och den förväntas stiga ytterligare
två grader till år 2050. Temperaturökningen gör alla väderfenomen mer
extrema. Och Turkanasjön, som för 40
år sedan sträckte sig långt in i Etiopien,
krymper för varje år som går.
– Vi måste gå allt längre för att hitta
mat och vatten till våra djur, säger Peter
Eraman.
De migrationsmönster som Peters
förfäder har följt börjar förändras. Han
pekar bortåt bergen, på andra sidan
Turkanasjön.
– Där är det farligt.
Om korna ska överleva måste herdarna gå ända dit, men där finns också
de etiopiska stammarna Dassanech
Kamelernas rörelse är långsamma
och graciösa, de skrider fram över
den torra jorden i jakt på mat.
t
t
Herden Philip
Ameri flår den
nyslaktade
geten. När ett
djur slaktas tas
allt, både skinn,
inälvor och
kött, till vara på
omedelbart. Det
tar bara några
timmar innan
köttet börjar
ruttna.
22 KLIMAT
Måndag 23 juni 2014
James Eyen kommer från samma by
som Peter Eraman.
De senaste 50 åren har medeltemperaturen ökat med ungefär en grad, och den förväntas öka
ytterligare två till år 2050. När torkan slår till försvagas både djur och människor, och det är
också då sjukdomsepidemierna härjar som värst.
t
I Kakong, södra Turkana
och Nyangatom. De har följt efter den
I Kakong, där byborna nyss förlorade
krympande Turkanasjön, och är period3 000 getter i en boskapsräd, uteblir de
vis inne på kenyansk mark.
Problematiken är skrämmande bekant. vanliga morgonsysslorna. Byborna samlar torra taggkvistar, stenar och skräp.
En av orsakerna till den svåra konflikten
Blockerar vägen. Skriker. Räden och
i Darfur, som ofta beskrivs som världens
mordet ska inte gå omvärlden obemärkt
första moderna konflikt utlöst av klimatförbi.
förändringarna, var just nya vandringsMen någon hjälp från regeringen
mönster. Den svåra torkan under 1980kommer aldrig. De familjer som har fått
talet tvingade nomader i Darfur att börja
alla sina djur stulna står ensamma. Utan
röra sig söderut i jakt på nya vattenkällor
annan inkomst, utan
och betesmarker.
kompensation, utan
Men få områden var
några försäkringar.
obefolkade. NoDet får mig att
Om man inte har
mader och bofasta
en vacker dotter i
som hade samexiskänna att ni andra,
familjen som man
terat i århundraden
som vet om det
kan gifta bort för
började konkurrera
här kanske inte
att få djur i hemgift
om samma resurser.
finns det bara en
Sammandrabbningbryr er om hur det
utväg. Byn måste
ar blev vanligare.
går för oss.
själv samla ihop och
Konflikterna om de
beväpna 10, 100,
sinande resurserna
1 000 unga män för
blev våldsammare
att gå till motattack.
med åren och i dag har uppemot 300 000
Det här är klimatförändringarnas ommänniskor dödats i striderna.
vända logik, de som bidrar minst till den
Samma mönster går att se i nordösglobala uppvärmningen drabbas hårdast.
tra Uganda, i Etiopien, i Somalia och i
Afrikas nomader är som passiva rökare,
Sydsudan. Regionen där den moderna
som drabbas av omvärldens utsläpp, utan
människan föddes liknar allt mer en
att kunna göra något åt saken. Sahara
konfliktzon.
”När jag var barn kunde vi äta oss mätta tre gånger om
dagen. Idag kan jag bara äta en gång om dagen, om jag
har tur. Alla mina djur har dött förutom en get”, säger Elizabeth Akingol som bor några kilometer från Turkanasjön.
kryper längre och längre söderut, på
Kilimanjaros topp smälter snön, i Västafrika driver översvämningar tiotusentals
människor på flykt och på Afrikas horn
skördar torkan hundratusentals liv.
Mellan byn Nasiritei och Turkanasjön,
norra Turkana
Peter Eraman försöker anpassa sig, flyttar på sig långt och ofta för att inte betet
ska ta slut. När torkan är som värst har
han helt enkelt gett upp om några av sina
djur, sålt dem för så mycket han nu kan
och köpt en säck majs som familjen kan
leva på ett tag.
När regnen väl kommer blir de sällan
den räddning som alla hoppas på. De
kommer som häftiga skyfall och de torra
jordarna hinner inte ta vara på vattnet.
Utsädet spolas bort, grödorna tar skada
och jorden eroderar.
När vi förbereder oss för att gå, nämner vi för första gången under samtalet
begreppet global uppvärmning. Har han
hört talas om det? Peter Eramans blick
vandrar ner i sanden, han skakar på huvudet, tittar sedan upp. Medan han håller
ut handflatorna riktade mot himlen säger
han:
– Nej, jag har aldrig hört talas om det.
Men kanske är det vad vi upplever, vi
upplever förändringar. Är det därför det
har blivit så torrt?
Vi förklarar grunderna i den
globala uppvärmningen, berättar om
växthusgaser. Om industrialismen.
Om atmosfärens egenskaper. Han rör
inte en min.
– Det får mig att känna att ni andra,
som vet om det här kanske inte bryr er
om hur det går för oss. Eller kanske inte
riktigt förstår.
Han är inte arg, bara ledsen. Ödmjuk.
Han fortsätter tala med turkanans
mjukt rullande r, som påminner om djurens låga bräkande.
– Jag ber er, kan ni försöka att få er
värld att förstå. Berätta att vi som bor
här i Turkana, vi blir väldigt, väldigt påverkade. Vi vill inte ha pengar, vi vill bara
kunna fortsätta att leva som vi alltid har
gjort. Överleva själva. Snälla be dem.
Ytterligare några herdar har vandrat förbi, stannat och satt sig ner under
trädet för att lyssna. De är tysta. Väntar.
Plötsligt är det svårt för oss att möta
deras blickar. Vi skäms.
– Det skulle göra mig väldigt glad. Om
ni nu inte kan sluta släppa ut växthusgaser kanske ni i alla fall kan försöka
minska? Åtminstone försöka, säger
Peter Eraman. n