Transcript NIMROSNYTT - Union Danoise

NIMROSNYTT
Medlemsblad for Nordiske immigranter i Languedoc Roussillon
oktober 2013
Nr. 100
JUBELEUMS NUMMER !
I detta nummer finner Ni :
1.
2.
3
4.
5.
6.
7
8.
Styrelsen har ordet
Nimros en återblick
Helles nya bok
Salicorne
Gokart
Resebrev GULA TÅGET
Vernissage
Vi är med bar
2
3
6
7
8
9
12
13
Styrelsen
Ordförande, NimrosNytt och Webmaster:
Göran Gustafsson, tlf. 0434103458,
mail: [email protected]
Kassör: Ellen Sjödin, tlf. 0468379514,mail:
[email protected]
Sekreterare: Ana Maria Narti-Hellström, tlf.
0468565709,mail: [email protected]
Klubbmästare: Peter Lindborg,
tlf.0434299751 , mail:
[email protected]
Klubbmästare: Peter Kurlandsky, tlf
0468898678, mail:[email protected]
Postmästare o bitr.master: Arne Johansson,
tlf.0468596241, mail:
[email protected]
1
NIMROSNYTT
Medlemsblad for Nordiske immigranter i Languedoc Roussillon
oktober 2013
Nr. 100
1 Styrelsen har ordet...
Hösten har nu tagit god fart, även om
temperaturen och vädret här i södra
Frankrike fortfarande är sommarlikt.
Nimros aktiviteter duggar allt tätare och
här kommer också NimrosNytt. Med
förhoppning att den skall ge några glada
ihågkomster, fundersamma reflexioner och
nya idéer.
Bland nya idéer finns NimrosNytt framtid.
nr 1 skickades ut till medlemmarna efter
att Nimros första styrelse valts i april 1995.
Sekreteraren, Sten Bengtsson postade en
sida, med information från, den ännu inte
formaliserade föreningen, Nimros.
Genom åren har många duktiga skribenter
tagit sig an uppgiften att ge ut NimrosNytt.
Publikationen har växt, och innehåller nu
mellan 10 och 20 sidor. De senaste åren
har det varit svårt att få någon att ta
redaktionsansvaret. Färre och färre
tidningar har kommit ut per år.
Styrelsen har därför beslutat att minska
ner tidningens omfattning, och öka
frekvensen på utgivningen.
Från nummer 101 och framåt är
ambitionen att NimrosNytt kommer ut
första veckan i månaderna:
februari, mars, april, oktober, november
och december. Omfattningen bestäms av
vad som kommit in till redaktionen, vid
föregående månads slut. Nr 101 kommer
alltså första veckan i december.
Göran Gustafsson
2
NIMROSNYTT
Medlemsblad for Nordiske immigranter i Languedoc Roussillon
oktober 2013
2 Nimros en återblick
Av Fredrik Falkman
Som immigranter i Frankrike tog min
hustru Dagmar och jag PyrenéesOrientales i besittning på hösten 1989. Vi
gav oss god tid att etablera oss i ett litet
hus som vi förvärvat i Sorède. Därefter tog
vi oss an att sätta oss in i de villkor och
regler, som då gällde för stadigvarande
bosättning i Mariannes rike. Först i tredje
hand inledde vi utforskningar av våra nya
omgivningar i Frankrkes sydligaste
fastlandshörn. Dessa sysselsätt- ningar
förde oss väl in i året 1990. Vi vet inte när,
men så småningom blev vi också införda i
POs telefonkatalog. Som en följd ringde
det en dag i vår telefon.
Vi hade då ännu inte gjort några närmare
bekantskaper vare sig bland Sorèdes
invånare eller med egna landsmän, om det
nu kunde finnas några sådana på trakten.
Vem kunde det då vara som hade något
att säga oss? Det visade sig vara Gustav
Renström, som längre fram skulle bli en av
våra nära Frankrikevänner. Vår nyfikenhet
drev oss förstås att fråga Gustav hur han
burit sig åt för att spåra upp oss.
Nr. 100
"Jag sätter mig i bland med
telefonkatalogen" svarade han "och ser
om jag kan finna några namn som klingar
svenskt. Då ringer jag upp och frågar om
ett möte kan låta sig arrangeras. För det
mesta går det bra. Vår koloni här är ännu
ganska glest befolkad, och jag vill gärna
hjälpa till att utöka dess numerär. Därför
brukar vi, sedan några år, också samlas
hemma hos mig för att fira lucia
tillsammans. Då skall Dagmar och du
också vara välkomna till oss".
I min backspegel ser jag nu Gustavs tidiga
insatser för bekantskapsetablering bland
oss inflyttade nordbor som ett första frö till
Nimros tillkomst. I mitt huvud kom hans
initiativ att så småningom också väcka
tankar på att bilda en svensk eller
skandinavisk klubb. En ungängesklubb för
att lära känna varandra, för att vid behov
bistå klubbkamrater i brydsamma
situationer, för att vägleda våra framtida
efterföljare i det franska portgångsföret
m.m.
Men, sade jag mig samtidigt, det är inte ett
företag för mig att ta initiativet till. Här
måste finnas prominenta landsmän som
etablerat sig i Pyrelonien flera år innan jag
kom hit. Det borde vara deras sak att dra i
gång en sådan klubbildning, om intresse
för saken finns. Inte för mig, som i deras
ögon måste vara en okvalificerad
nykomling som skall veta sin plats.
Så jag beslöt mig för att tills vidare ligga
lågt. Och det fick jag finna mig i att göra
länge. Ännu efter fem års väntan hade jag
inte sett någon enda ljusglimt antyda att
en öppning kanske vore på väg. Då beslöt
jag att själv gå till aktion. Nu var jag ju inte
novis längre. Men likväl kände jag behov
av att få en stöttepelare med mig. Jag
3
NIMROSNYTT
Medlemsblad for Nordiske immigranter i Languedoc Roussillon
oktober 2013
lyckades övertala Bengt Elam att ställa sig
till förfogande som min supporter, och
tillsammans beslöt vi att presentera ett
förslag att bilda en förening eller klubb vid
Gustav Rentröms luciafest 1994. Han gav
oss välvilligt sitt medgivande och
klartecken.
Av församlingens uppmärksamhet och
synbara intresse kunde vi snart avläsa,
både Bengt och jag, att vårt budskap var
på väg att gå hem. Särskilt med på
noterna tycktes f.d. Fordhandlaren Olle
Björklund vara. Faktiskt var han inte inte
långt från att stjäla hela föreställningen
från oss. Han erbjöd sig både att bistå oss
i grundläggningsarbetet och att sedan
hjälpa oss dra lasset med den löpande
klubbadministrationen när vi väl kommit i
gång. "Och jag har en kontakt" sade Olle,
"en person som jag känner väl och som
har erfarenheter av ledningsarbete i just
en sådan klubb, som jag antar att det skall
bli fråga om här hos oss. Jag tvivlar inte
på på att han skall vara villig ge oss nyttig
och värdefull vägledning, när vi väl sätter i
gång".
Vi fick de församlades reservationslösa go
ahead-signal att förbereda tillkomsten av
en sammanhållningsklubb för i Roussillon
bosatta skandinaviska invandrare. På
nyåret 1995 bildade vi därför, Bengt Elam
och jag, en arbetstrio med Olle Bjöklund
för att lägga grunden till Nimros, det
arbetsnamn vi valt för vårt projekt.
I april var vi färdiga att presentera vårt
preliminära förslag för alla som vore
intresserade att överväga ett framtida
medlemsskap. Och nu skulle Olle få en
framträdande roll att spela. Han erbjöd sig
att i sin hemby, Tordères, arrangera ett
Nr. 100
introduktionsmöte, så arrangerat, att om
inga hindrande invändningar kom att
framföras, dess protokoll skulle kunna
gälla som konstitutionsunderlag för
Nimros. Och nu kom han också fram med
namnet på den tjänstvillige specialist som
han vid luciafesten fyra månader tidigare,
förespeglat oss att få anlita för sakkunnig
vägledning."Denne mans namn är Åke
Almroth, nära vän till mig sedan flera år.
Sedan flera år är han också ordförande i
Svenska Rivieraklubben i Nice med en
mycket stor medlemskår. Han har välvilligt
lovat att komma till Nimros konstituerande
sammanträde för att dels svara på våra
frågor, dels ge oss all sådan rådgivning
som han erfarenhetsmässigt vet att vi skall
komma att behöva". Vi förstod utan
mycken eftertanke, att en mera tillförlitlig
vägvisare in i framtiden än Åke Almtoth,
skulle vi nog inte kunna önska oss.
Nu var det till slut bäddat för Nimros
stapelsättning. Den skedde den 17.e april,
och kom efter förhandlingarnas slut, som
sig bör, att krönas med en gensam middag
för Åke Almroth och ett 40-tal
inträdesintresserade nordbor. En mängd
frågor hade avverkats i påtagligt
samförstånd, och av vårt tänkta projekt
skulle nu komma att bli en grundmurad
skandinavisk klubbb i Roussillon. Det är
särskilt en av de under denna dag
avhandlade frågorna som fått fäste i mitt
minne. Frågan gällde stadgar, eller inte
stadgar. Här kom Almroth att spela en
avgörande roll.
"Tro inte", sade han, "att Ni i längden skall
kunna få verksamheten i en klubb som
den Ni nu skall bilda, att fungera
tillfredsställande utan fasta och varaktigt
gällande normer för styrelsens
4
NIMROSNYTT
Medlemsblad for Nordiske immigranter i Languedoc Roussillon
oktober 2013
ledningsarbete, Betänk att detta arbete
skall ombesörjas av ledamöter som byts ut
varje eller vartannat år. En klubbledning
som inte har en vägvisande stadga att gå
efter, tvingas att fatta sina beslut på basis
bara av sitt tyckande. Och det, mina
vänner, vill jag eftertryckligt varna Er för att
låta bli regel i Nimros. I det långa loppet
och i sämsta fall skulle det kunna leda till
Er klubbs upplösning".
För min del fann jag denna förklaring från
Almroth mycket övertygande. Visst borde
vi utan dröjsmål se till att Nimros skulle få
sina skräddarsydda stadgar. Jag dristade
mig till att begära ordet och vände mig till
Almroth med denna fråga: "Jag företäller
mig att flertalet av oss här i PO gärna vill
se, att Nimros i sin framtida utformning och
i sina verksamheter blir en nära avgjutning
av Rivieraklubben fastän i ett mindre
format. På den grunden borde väl de
stadgar, som jag menar att vi nu skall ta itu
med att utarbeta, kunna ges en utformning
liknande den som tjänar som rättesnöre i
Er klubb i Nice. Kan det då tänkas vi skulle
kunna få tillgång till Rivieraklubbens
stadgar att använda som förebild för en
blivande Nimrosstadga"?
Almroths svar blev alltigenom
tillmötesgående. "Visst skall Ni fritt få ta
del av vår stadga. Ni kan utnyttja den i de
stycken som Ni finner användbara, med
eller utan omskrivningar. Men jag vill be Er
respektera mitt förbehåll att inte rätt och
slätt plagiera alla våra paragrafer. Jag vet
att jag kan lita på Ert goda omdöme i
denna sak".
Vi som hörde Almroth avge denna
urfästelse kände oss omfattade av stor
välvilja från hans sida. Var vi rent av på
väg att få en bussig storebror på Côte
Nr. 100
d´Azur? I så fall ett löftesrikt perspektiv.
Vem skulle vi med större förtroende kunna
lita till i eventuella framtida trångmål?
Till avslutning på denna dag gjorde Bengt,
Olle och jag en enskild summering av vad
vi nått fram till i vårt förberedelsearbete för
en skandinavisk klubb i Pyrelonien. Vi
konstaterade med tillfredsställelse att alla
grundstenar av vikt nu fanns på plats.
Verksamhetsstarten skulle inte vara långt
borta.
Vi som inträdde som första registrerade
medlemmar i Nimros, vi var alla
pensionerade 20- eller 30- talister som på
gamla dagar skaffat oss fast fotfäste i PO
och gärna ville bli omfattade av ett
vänskapligt umgänge i vår utlandskoloni.
Vi var också beredda - och det var viktigt
för oss - att efter bästa förmåga bistå dem
i vår krets som framdeles kanske kunde få
behov av stöd från oss.
Numera är vårt antal decimerat till nära
hälften av vår ursprungsnumerär, och inte
alla av oss som ännu är i livet, finns längre
kvar i Roussillon. I våra fotspår har efter
hand kommit nya generationer av
immigranter från Norden och i stort antal
befolkat vårt nybyggarland. Flertalet av Er,
våra efterföljare, är 40-talister med i
många stycken andra synsätt, andra
värderingar och andra preferenser än de
som vägledde oss på 90-talet. Men
drivkraften som förde både oss och Er till
bosättning i Pyreloniens solskensland, den
måste ha varit densamma för oss alla.
Måtte Ert framtidsliv vid
Medelhavsstranden bli lika behagfullt och
inspirerande för Er som våra Frankrike-år
varit för oss, och må Ni väl värna om
Nimros fortbestånd och vidareutveckling.
5
NIMROSNYTT
Medlemsblad for Nordiske immigranter i Languedoc Roussillon
oktober 2013
3 Helles nya bok
Vår duktiga NimrosNytt redaktör, som vi
förlorade för något år sedan, då hon gav
sig ut på nya äventyr, har minsann inte
legat på latsidan. Här följer ett
pressmeddelande om hennes nya bok.
Tänk den som hade en sådan
skrivartalang. Helle hälsar också till alla
Nimrosvänner.
Succesforfatter tilbage efter
mere end 50 år
Helle Söderhamn var blot 18 år, da hun
i 1960 fik sin første roman udgivet. Den
handlede om en fransk soldats orlov i
Paris under første verdenskrig, og da
den udkom, vakte den megen opsigt og
solgte over 5.000 eksemplarer. Trods
succesen slog Helle Söderhamn ikke
ind på forfattervejen, og først nu – mere
end 50 år senere – har hun i sin
pensionisttilværelse fundet tid til at
skrive en ny roman. Den hedder De blå
bjerge, og igen er en del af handlingen
henlagt til Frankrig.
Rebecca er enlig mor til en voksen datter.
Hun er udadtil en stærk og selvstændig
kvinde, men indvendig føler hun, at
hendes liv er gået i stå. Hun satser derfor
sit virke som ejer af og læge på en
Nr. 100
plastikkirurgisk klinik og flytter til Frankrig
for at følge sit hjerte og opfylde en gammel
drøm. Med hende drager en mand af
anden etnisk herkomst, som hun har
truffet via en kontaktannonce og ladet
komme ind i sit liv uden at vide, hvad det
vil komme til at indebære. Og det viser sig
da også at være en større udfordring, end
Rebecca har kunnet forudse – og med en
høj pris.
Sådan lægger forfatter Helle Söderhamn
op til handlingen i sin nye roman De blå
bjerge, som udkommer på Skriveforlaget
den 31. oktober. Den 71-årige forfatter vil
gerne sætte fokus på, om man for enhver
pris skal realisere sine drømme, og hun
har som i sin succesroman Orlov i Paris
fra 1960 ladet en del af historien foregå i
Frankrig, som har en stor plads i hendes
hjerte.
”Det er ikke uden en vis spænding, at jeg
nu igen får en roman udgivet. I 1960 vakte
min bog om en fransk soldats orlov i Paris
under første verdenskrig stor opsigt og
solgte i mere end 5.000 eksemplarer, og
jeg er godt klar over, at det kan væres
svært at få samme udbredelse i dag, hvor
der immervæk er sket en del de seneste
55 år, men nu forfølger jeg i hvert fald den
del af mine egne drømme,” siger Helle
Söderham, som forklarer den lange
romanpause med et omskifteligt livsforløb.
Ud over de nu to skønlitterære bøger har
Helle Söderhamn fået udgivet Visitation
om livet på et hospital og Forstå
akupunktur, en genvej til et vanskeligt
emne.
Helle Söderham giver gerne interview.
Kontakt via telefon 45 41 40 0 2 eller
[email protected].
Titel: De blå bjerge
Forfatter: Helle Söderhamn
Vejledende pris: 199 kroner
ISBN: 978-87-93068-15-5
Udgivelsesdato: 31. oktober 2013
Kan købes hos: Diverse netboghandlere
og www.skriveforlaget.dk
6
NIMROSNYTT
Medlemsblad for Nordiske immigranter i Languedoc Roussillon
oktober 2013
4 Salicorne
GOURMETURT I DET NYE NORDISKE
KØKKEN
SALICORNE, SALTURT, KVELLER
Salicorne/Kveller, Salicornia europaea er
en mærkelig, men fantastisk plante, der
findes vildtvoksende på salt marsk, som
f.eks. Etang de Salses, hvor voksestedet
jævnligt overskylles med saltvand.
Det er en sprød og salt grøntsag, som er
blevet meget fashionabel i det nye
nordiske køkken og som er at finde som
ingrediens i gourmet- restauranternes
køkkener.
Kveller er en lav plante med en tyk,
sukkulentagtig krop og tilsyneladende
bladløs. Planten er leddelt med glasagtige,
opsvulmede skud, og bladene er reduceret
til skæl, der omslutter stænglen.
Kveller tåler at vokse i stærkt koncentreret
saltvand, og findes derfor i stort omfang på
strandene omkring vores Etang’er, der
netop har høj saltkoncentrationer hvor vi
jo også har vore skønne østers.
Kveller har en meget fin og delikat
saltsmag, som at spise af havgusen.
Derfor kaldes den ofte salturt.
Det mærkelige navn kveller stammer fra
det tyske Quellen, kilde at springe frem
som et kildevæld, hvilket kveller gør, hvor
den trives. Det botaniske navn, Salicornia,
Nr. 100
kommer af salis, salt, og cornu, horn.
Det sidste refererer til plantens ofte
krumme, hornlignende ender. Den sprøde,
salte grøntsag kan spises rå i salater eller
som en snack til en drink. Den kan
blancheres eller smørdampes som
slikasparges og er velegnet som garniture
til fx fiskeretter. Kveller,blancheret i 10
sekunder og derefter overhældt med
iskoldt vand, er god i pastaretter, i
wokretter, risotto, supper eller tærter.
Man kan svitse den på panden i smør eller
olie, finthakke den til fiskefarsen,
eddikesylte den eller konservere den i olie.
Kveller er en af de
vilde planter, der
er kommet til ære i
det nye nordiske
køkken.
I middelalderen,
hvor mange
madvarer blev
saltet og salt var
en kostbar vare,
var kveller med dens indhold af salt, jod,
sporstoffer, c-vitamin og mineraler, især
natrium, et velkomment tilskud til
husholdningen.
Arne Johansson
7
NIMROSNYTT
Medlemsblad for Nordiske immigranter i Languedoc Roussillon
oktober 2013
Nr. 100
5 Gokart
Vårens race gick som vanligt av stapeln
på ”Grand Circuit de Roussillon”. Vi var
åtta förare, tyvärr alla män, som for runt
banan så snabbt vi kunde. Visst får man
lite extra adrinalin i blodet. Men resultatet
blev som vanligt, först kom John Alsén och
sedan kom vi övriga. Det officiella tävlingsresultatet framgår av tabellen nedan:
8
NIMROSNYTT
Medlemsblad for Nordiske immigranter i Languedoc Roussillon
oktober 2013
6 Resebrev från NIMROS
utflykt med lilla gula tåget
den 2 Maj 2013
Ett 50 tal Nimrosar hade hörsammat
kallelsen till utflykten med lilla gula tåget.
Efter påstigningen i Villefranche de
Conflent steg vi 1,5 timme senare av i
Mont Louis.
Målat i den katalanska färger, blod rött och
guld, byggdes le petit train jaune i början
av seklet i syfte att koppla samman städer
och byar högt upp i bergen med Perpignan
och Prades,. Banan sträcker sig från
Villefranche-de-Conflent till La Tour de
Carol, är 63 km lång.
Det är det högsta järnvägsspår i Frankrike
med den högsta SNCF-stationen och
vyerna är fantastiska när man passerar
över 2 viadukter i det fantastiska
landskapet och genom 19 tunnlar.
Spårvidden är en meter, vilket gör att
slutstation i Latour de Carol är unik i
Frankrike med tre olika spårvidder:
1000mm för Le Petit Train Jaune,
1436mm för franska tåg
Nr. 100
(standardeuropeisk spårvidd), och
1668mm för de spanska tågseten.
Det verkar bara inträffat en en dödsolycka
på linjen sedan den öppnade, när en man
kom i kontakt med elskenan i mitten av
spåret. Le Petit Train Jaune matas av ett
stort vattenkraftverks system vid Les
Bouillouses (höjd 2016 meter). Detta
matar flera transformatorstationer längre
ner Villefranche, Thuès, Fontpédrouse,
Mont-Louis, Font-Romeu, Sainte Léocadie
och Bourg-Madame.
Hela detta vattenkraft system hör numera
till Sem, Société Hydroélectrique du Midi
och kan leverera tillräckligt med el för
10.000 hushåll.
Villefranche och Mont-Louis har redan
listats av UNESCO som världsarv på
grund av Vaubans befästningar. Det finns
stora förhoppning att Le Petit Train Jaune
så småningom också kommer läggas till i
listan.
9
NIMROSNYTT
Medlemsblad for Nordiske immigranter i Languedoc Roussillon
oktober 2013
Nr. 100
Mont Lois
Fästningsverk av Vauban är ett världsarv
bestående av 12 fästningsverk längs
västra, norra och östra Frankrikes gräns.
Mont Lois och Villefranche de Conflent
byggdes på krav från Ludvig XIV för att
säkra gränsen mellan Frankrike och
Spanien
De ritades av Sébastien Le Prestre de
Vauban och blev uppsatta på
världsarvslistan 2008. Utöver de
fästningsverk som ingår i världsarvet ritade
Vauban ett antal andra. Under ca 3år
byggdes fästningsverket i Mont Lois av ca
3500 soldater. Ligger på 1600m.
Mont-Louis är en kommun i departementet
Pyrénées-Orientales i regionen
Languedoc-Roussillon i södra Frankrike.
Kommunen ligger i kantonen Mont-Louis
som tillhör arrondissementet Prades. År
2010 hade Mont-Louis 278 invånare
Idag residerar Le Centre National
d'entrainement Commando som årligen
utblldar 4000 commandosoldater i Colliore
och Mont Lois
10
NIMROSNYTT
Medlemsblad for Nordiske immigranter i Languedoc Roussillon
oktober 2013
Nr. 100
3 rätters middag …..
Efter ett intressant genomgång av
fästningsanläggningen i Mont Loise
förflyttade sig NIMROS gruppen till
närliggande restaurang och trerättersmeny
Efter en spännande utflykt i Cerdagne
förde oss bussen tillbaka till Villefranche
de Conflent.
med Nimrostårta som avslutning
Peter Penna vill avslutningsvis harangerea
paret Kurlandsky som på ett fantastiskt
sätt arrangerade dagens utflykt samt Ana
Maria som på ett förtjänstfullt sätt
tradukterade visningen i bastionen.
Vid pennan
Peter Lindborg
11
NIMROSNYTT
Medlemsblad for Nordiske immigranter i Languedoc Roussillon
oktober 2013
Nr. 100
7 Vernissage
Ulla Evers Larsson.
Cecilia Cotta.
Det kom en mail: >Je suis heureuse de
vous inviter a mon vernissage chez Art
Gallery Thierry Pinet de Gaulade .> Vi var
många som hörsammade den inbjudan.
Bland minglande nordbor och fransmän
hittade jag Sveriges konsul Monsieur Nivet
i glatt samspråk med konstnärinnan.
Nimros var representerat av Ana-Maria
Narti Hellström. Göran, Ullas make, hade
fullt upp med att servera olika drycker till
tillströmmande gäster. Det var ett glatt
gäng som skålade med Ulla och önskade
henne lycka till med sitt konstnärskap. Den
som vill veta mera om Ullas målningar kan
besöka: http://www.everslarsson.se/
Vid pennan Borghild Ernulf
Nimros egen ”reseledare par exelence”
Cecilia Cotta har fler strängar på sin lyra.
Under april månad hade allmänheten nöjet
att få beskåda hennes kapacitet som
akvarellmålare. Hennes tavlor fanns
utställda på turistbyrån i Laroque des
Alberes. Motiven var från såväl Norden
som Roussillon och var gjorda i olika
akvarelltekniker.
Vid pennan Göran Gustafsson
12
NIMROSNYTT
Medlemsblad for Nordiske immigranter i Languedoc Roussillon
oktober 2013
Nr. 100
För våra svenska öron låter det nästan
osannolikt att en människa delar med sig
av en sådan upplevelse till någon annan
än möjligen mycket nära vänner. Men vi
inser också att hon naturligtvis behöver
prata av sig och märker att hon vinner
mycket sympati. Så varför inte?
Borgmästarens bror visar sig vara en
avbild av den amerikanske filmskådespelaren Richard Gere. Han brukar
komma in på förmiddagarna för att dricka
en kopp kaffe och läsa dagens tidning.
8 Vi är med Bar
av
Borghild & Lennart Ernulf. Detta är det
sista kapitel ur boken som presenteras i
NimrosNytt. Vill du läsa vidare, kan du
köpa boken från Borghild och Lennart till
det facila priset av 20 Euro.
Vi börjar successivt lära känna våra
stamgäster. De flesta kommer in på
BAROMETRE åtminstone en gång om
dagen. Många kommer flera gånger. De
representerar ett tvärsnitt av befolkningen,
alltifrån borgmästarens familj till stadens
tiggare. De ventilerar allt som händer i
omgivningarna och som rör sig i deras
hjärtan.
– Min man ringde och sa att han vill skiljas,
berättar en av våra kvinnliga gäster, men
jag vägrade. Jag invände att vi ju ändå har
varit gifta i 40 år. Då svarade han att det
hade minsann varit 40 förskräckliga år.
– Jag vet att jag kallas Richard Gere här,
säger han första gången vi träffas. Det
duger bra, fortsätter han utan att säga sitt
riktiga namn. Och så får det bli. Vi vet
fortfarande inte vad han egentligen heter.
Utom till efternamnet. Harald är en ung
advokat, som gärna träffar sin mamma i
baren. En alltid lika rar och vänlig dam,
som är rektor för Parisuni- versitetets
havsforskningslaboratorium i Banyuls-surMer.
Apotekaren och hans bror tittar ofta in
under lunchuppehålllet innan det blir dags
att gå bort och öppna apoteket igen.
Den glade postmästaren tycker det är
trevligt att träffa andra som, i likhet med
honom själv, inte är födda i staden. Han
kommer ständigt med nya idéer och lyckas
bland annat förmå oss att köpa 2000
förfrankerade kuvert försedda med
BAROMETRES logotype.
”Filosofen” kallas en man i 40-årsåldern,
som brukar sitta vid bardisken och dricka
några öl, medan han berättar om sitt
arbete som psykolog vid en nattlig
akutmottagning i Perpignan. Han har
långt, tovigt hår kring en kal hjässa. Håret
13
NIMROSNYTT
Medlemsblad for Nordiske immigranter i Languedoc Roussillon
oktober 2013
övergår så småningom i ett skägg, som är
precis lika tovigt som håret, men betydligt
längre. Han har många funderingar om
tillståndet i världen. Men vi tycker aldrig
det verkar som om han lyckats få någon
riktig ordning bland begreppen.
En som emellertid har sina tankar helt
klara är Dominique, en pensionerad
professor i egyptologi, som påstås kunna
läsa hieroglyfer lika lätt som vi andra läser
en dagstidning. Han har studerat alla stora
religioner och hävdar bestämt att allt har
samma ursprung. Han menar också att
sanningen är en egen existens, som
uppenbaras för den som är beredd att ta
den till sig, och att ingen därför kan göra
anspråk på att själv ha upptäckt den.
Samtalen med Dominique blir för oss en
återkommande källa till glädje och
inspiration. Den, som möjligen anser att
professorer är mer tankspridda än andra
människor, skulle ha mycket att lära
genom att konfronteras med
Pelforthfarbrorn. Han är en liten rundlagd
herre, högst 150 centimeter lång, som
oftast promenerar omkring iklädd en
tunn, ljusgrå jacka, under vilken han bär
en blå trikådräkt som osökt får oss att
tänka på Fantomen. Dessutom bär han i
likhet med dennes alter ego, Mr Walker,
alltid solglasögon. Om Pelforthfarbrorn
varit 30 år yngre och 30 centimeter högre
hade han säkert fått namn efter den
berömde seriefiguren. Nu får han
istället sin benämning på grund av det
faktum att han aldrig dricker annat än
Pelforth, ett mörkt öl som vi säljer på
flaska. Pelforthfarbrorn är vänlig, pratsam
och – mycket tankspridd. Vad han sysslat
Nr. 100
med under sin aktiva tid får vi aldrig helt
klart för oss, men professor har han då
aldrig varit. Han bor i ett hus som han
säger sig ha ärvt. Hans stora intresse
förefaller vara att odla blommor i sin
trädgård. Den skall blomma hela året, i
söder om vintern, i väster om våren, i norr
om sommaren och i öster om hösten. I
hans värld verkar solen gå upp i väst och
ner i öst. Han brukar komma till baren vid
tretiden på eftermiddagen. Han ställer
sig vid bardisken, uttalar några ord om
dagens väder, sträcker upp ett finger i
luften och beställer en öl. Vi lär oss snart
att han då alltid avser en flaska Pelforth.
Han betalar genast.
– Annars kan man ju glömma sig och gå
härifrån utan att betala, säger han.
När han tömt sin flaska beställer han en
till. När han tar fram pengar för att betala
denna, frågar han oroligt:
– Har jag betalt den första?
– Jodå, tack, det har ni gjort.
Därefter avnjuter han sin andra Pelforth
samtidigt som han underhåller sig med
oss eller andra gäster. Sedan är det dags
att gå.
– Har jag betalat mina öl? frågar han.
– Jodå, tack. Och tack för besöket.
Välkommen igen!
– Goddag, hälsar Pelforthfarbrorn, som
vanligt glad och vänlig, när han stiger in på
BAROMETRE en eftermiddag. Vackert
väder idag, fortsätter han, även om det
blåser litet. Men solen skiner ju. Kan jag få
en öl, tack. Det är förresten lika bra att jag
14
NIMROSNYTT
Medlemsblad for Nordiske immigranter i Languedoc Roussillon
oktober 2013
betalar för två, så är det gjort. Det är ju så
lätt att glömma. Och jag skall ju ändå ha
en öl till om en stund.
Han dricker sedan sin första Pelforth
under livligt samtalande med en granne.
Efter några minuter vill han ha sin andra
flaska. I samma ögonblick får han ett
bekymrat uttryck i ögonen. Sedan frågar
han olyckligt:
– Ööhh, har jag betalat den första?
Bland våra yngre stamgäster utmärker sig
snart Claudie, en mycket vacker kvinna
med ett varmt och behagligt sätt. Men hon
har ett besvärande handikapp. Det
berättas att hon som femåring fått båda
benen överkörda av en lastbil och att hon
sedan dess fått ta sig fram i livet på
proteser. På grund av detta haltar hon när
hon går. Hon bär emellertid sitt lidande
med stor värdighet. Hon beklagar sig
aldrig, hennes sätt är alltid glatt och
vänligt. Hon lever tillsammans med en
lugn och sympatisk yngling, som påstås
ha ett förflutet som droghandlare. Om
detta är sant så har uppenbarligen
samvaron med Claudie fört honom in på
bättre tankar. Hon verkar fungera som ett
stöd såväl för honom som för många
andra i sin närhet. En medmänniska som
dragit goda lärdomar av livets hårda
framfart och blivit till ett föredöme för
andra.
Självfallet kan vi inte trivas lika bra med
alla. Renaud, till exempel, en översittartyp
som gärna roar sig med att anmärka på
vår franska. Han skall alltid serveras i sin
egen ölmugg av tyskt ursprung. Den har
han deponerat i baren att förvaras på en
hylla bakom disken. Till en början försöker
Nr. 100
vi se intresserade ut, när han med myndig
röst rättar någon detalj i vad vi försöker
säga. Men till sist orkar vi inte med detta.
Vi rycker på axlarna och svarar honom:
– Ja, ja, vi lär oss så sakteliga.
Det är väl bara att ta honom som han är,
det hör till jobbet.
I Alain, en kraftig och satt herre, som trots
sina blott 35 år allmänt kallas för
sopgubben”, finner vi inte heller något
upplyftande sällskap. Han brukar fara
omkring på en moped med en liten blek
hund i knät. Hunden vill gärna ha en kaka
när den är med i baren. Det får den. Alain
skall ha en öl. Medan han dricker den vill
han allra helst tala om fotboll och rugby.
Endast undantagsvis, när han känner sig
upprörd över något, kan han underhålla
oss med annat än dagens sporthändelser.
Detta slutar oftast med att han citerar sin
morfar, som uppenbarligen funderat mer
än sin dotterson över världens ondska.
Då, men bara då, är det intressant att
lyssna.
Ett än mer påträngande, men aldrig
långtråkigt, sällskap är Gerald. Han är tysk
och står varje dag på rue Saint Pierre och
tigger.
– Bonjour, ropar han så att det ekar bland
gränderna. Ingen kan undgå att märka
honom. Sina arbetspauser tar han
gärna på BAROMETRE. Han beställer
alltid en ”ros”. Det är nämligen på det viset
han uttalar det franska ordet ”rouge”.
Alltså vill han ha ett glas rödvin. Han bor i
en liten hydda i backarna utanför Banyuls.
Därifrån tar han ibland med sig bär,
15
NIMROSNYTT
Medlemsblad for Nordiske immigranter i Languedoc Roussillon
oktober 2013
kryddväxter eller vildsparris, som han
plockat i bergen och sedan säljer till
förbipasserande. Ibland tycker han att
vägen hem är alltför lång och vill då gärna
att någon skall skjutsa honom.
– Madame, ropar han och tittar vädjande
på Borghild, jag har fyra kilometer att gå
och det gör så förfärligt ont i mitt ben.
Detta understryker han genom att rulla
upp byxbenet, lyfta sitt ben i vädret och
peka på det onda stället. Varefter han
reser sig upp och haltar runt i baren. Efter
en stund haltar han ut. Han fortsätter
sedan att halta till dess han anser sig vara
utom synhåll. Då övergår han till rask och
spänstig marsch.
Gerald berättar gärna om sitt arbete. Vi får
lära oss att lönsamheten är bäst i en
storstad under december. En julmånad i
Toulouse hade inbringat inte mindre än 30
000 francs.
– Tänk, utbrister han och himlar med
ögonen, trettitusen francs, bara till mej!
I januari blev det hotell, samba, hotell,
samba, fortsätter han rytmiskt och
demonstrerar samtidigt sina inte helt
oävna färdigheter i sambadansens olika
turer. Gerald är inte alltid helt nykter. Vid
sådana tillfällen måste vi vänligt men
bestämt avvisa honom från baren. När han
vid ett tillfälle skall ta sig hem på en
gammal cykel, som någon vänlig själ har
skänkt honom, bär det sig inte bättre än att
han omedelbart tappar orienteringsförmågan och cyklar rakt in i
grannrestaurangen, ”La Marenda”, där
färden får ett abrupt avslut bland gäster,
stolar och bord. Den gången förbarmar sig
Stefan över honom och kör honom de fyra
kilometrarna hem.
Nr. 100
Vid ett annat tillfälle anser Gerald att han
är sjuk, så illa däran att han till och med
besökt en läkare, som tagit blodprover på
honom.
– Åhh, som han stack mig, klagar den
stackars mannen medan han kavlar upp
sin vänstra skjortärm för att demonstrera
var någonstans han blivit misshandlad.
Pick, pick, pick, vrålar han olyckligt.
För att vi riktigt skall förstå vad han varit
utsatt för stöter han med kraft sitt pekfinger
mot armen varje gång han uttalar ett pick.
Till hans stora besvikelse ger proverna
inte något positivt utslag.
– Ääh, säger han förvånat, inte sjuk? Pick,
pick, pick och inte sjuk!
Att vi uppmuntrande uttrycker vår glädje
över hans goda hälsa förefaller som en
klen tröst.
– En demi till Manu! ropar en av
servitörerna på restaurangen som ligger
vägg i vägg med BAROMETRE.
Vår egen Daniel i all ära, men en
snabbare kypare än Manu får man leta
efter. Han är spanjor och heter egentligen
Manuel. För vår del får han gå under
namnet ”Speedy Gonzales”. Han brukar
fara som ett torrt skinn fram och tillbaka
över vägen för att ta emot beställningar,
servera eller duka av. Mellan varven rusar
han gärna in i någon av grannbarerna för
att svalka sig med en kall öl som han
sveper på två röda sekunder innan han
försvinner lika fort som han kommit. Bland
barens övriga gäster är det många som
aldrig ens hinner uppfatta vad som
händer. Och de som gör det verkar inte tro
sina ögon.
16
NIMROSNYTT
Medlemsblad for Nordiske immigranter i Languedoc Roussillon
oktober 2013
Vår favoritgäst heter Percy. Han kommer
in varje dag, ofta flera gånger, och nästan
alltid i sällskap med Jamie och Daniel. Det
vill säga en annan Daniel än vår servitör.
Däremot är denne Daniel bror till Frank,
han som skulle ha blivit servitör på
BAROMETRE om han bara haft det goda
omdömet att täcka över gluggarna mellan
sina tänder.
Percy är skulptör. Han kommer
ursprungligen från USA och har varit
verksam i Frankrike sedan 1970-talet.
Daniel är hans elev. Den bästa elev jag
någonsin haft, tycker Percy.
Vad Jamie egentligen sysslar med får vi
inte riktigt klart för oss. Ibland tycks han i
varje fall arbeta på en fiskebåt, där han
möjligen också bor. Vid ett tillfälle ger han
oss en tonfisk som han varit med att fånga
ute till havs. Vi vet då inte riktigt hur den
skall tillredas. I de svenska kokböcker,
som vi tagit med till Frankrike, ges närmast
intrycket att tonfisk endast existerar på
burk. Men Jamie kan hjälpa oss med goda
råd. Han säger att den med fördel kan
stekas i olivolja tillsammans med en god
grönsaksröra. Vi följer hans förslag och får
oss på det viset en måltid som vi båda
tycker smakar ljuvligt.
Percy, Jamie och Daniel verkar så
sammansvetsade och beroende av
varandra att de allmänt kallas för de tre
musketörerna. ”En för alla, alla för en”
tycks gälla lika mycket för dessa herrar
som för d’Artagnan och hans vänner.
Men det är Percy som blir oss en riktigt
god vän. Han är en spänstig och atletiskt
byggd man i 60-årsåldern. Han har tjockt,
grått, lockigt hår och går nästan alltid
klädd i jeans samt vit Tshirt med en brun
Nr. 100
skinnväst utanpå. Hans strumplösa fötter
är instuckna i ett par öppna sandaler. Vid
hans sida springer Imani, en liten vit- och
svartfläckig hund av obestämbar ras.
Percy berättar att han tog sig an hunden
när den, övergiven och herrelös, hade sökt
sig till hans ateljé.
Percy är uppväxt i ett burget hem i ett av
de fina villasamhällena norr om New York.
Hans pappa hade drivit ett framgångsrikt
företag som importerat europeiska lyxbilar
till USA. Naturligtvis hade pappan gärna
sett att sonen en gång skulle ta över
företaget. Men Percy hade inget intresse
för affärsverksamhet. Han ville hellre bli
skulptör. Mot faderns vilja utbildade han
sig därför inom denna konstart, vilket
slutligen ledde till en brytning mellan far
och son. Sina konststudier hade Percy
därför fått bekosta själv.
Percy har sin ateljé vid strandpromenaden
i Banyuls. Där ligger en rad konstnärsateljéer sida vid sida. Dessa upplåts gratis
av staden som ett led i traditionen att
gynna lokala konstnärer. Lilla Banyuls-surMer kan bland annat berömma sig av att
ha varit hemvist för Aristide Maillol, en av
Frankrikes genom tiderna mest
framstående skulptörer. Man kan därför
med fog hävda att Percy är i gott sällskap
även om Maillol är död sedan många år.
Men hans ande svävar alltjämt över
staden, och han är rikligt representerad
med sina skulpturer på olika offentliga
platser. Hans porträtt kan beses litet
varstans, till och med i det lokala
gendarmeriets reception. Vi tycker för vår
del att han på bilderna mest liknar den
iranske ayatollan Khomeini.
17
NIMROSNYTT
Medlemsblad for Nordiske immigranter i Languedoc Roussillon
oktober 2013
Första gången vi besöker Percy i hans
ateljé fastnar vi för en stor marmorskulptur,
fylld av olikartade figurer som väcker vårt
intresse. Den domineras av ett
indianansikte med skarpa drag och
forskande blick. Percy förklarar att han
helst arbetar i marmor och att just denna
skulptur är hans egen favorit, eftersom
den återger bilder ur hans liv.
Indianansiktet föreställer hans farmors far,
som var hövding för en indianstam i
nordöstra USA. I motsats till indianerna i
landets västra delar levde stammarna i
öster i fred med den vita befolkningen.
Percys farfar, som hade skotskt ursprung,
kom en gång som besökare till just den
här indianstammen. Där lärde han känna
hövdingens dotter, som han så
småningom kom att gifta sig med. Percy
säger att han känner sig stolt över sitt
indianblod och anser, att de vita fått lära
sig mycket av indianerna.
Nr. 100
Huset och efteråt åt vi tillsammans i köket.
– Vilken president? frågar jag nyfiket.
– John F. Kennedy, fortsätter Percy
oberört. Jag arbetade som livvakt för
honom. Av någon orsak, som jag inte
känner till, fick jag göra min militärtjänst
som chaufför i presidentens bil. Efter ett
tag ville han ha mig som personlig livvakt.
Kanske var det för att jag såg så ung ut.
Jag var 23 men såg ut som högst 17. Så
det var lätt för mig att sitta bland folk med
en ölburk i handen och se vad som hände
runtomkring. Jag vill då förstås genast
veta var Percy befann sig när presidenten
blev mördad. Percy får ett närmast
vemodigt uttryck i ögonen men skrattar
ändå när han hör frågan. Det är säkert inte
första gången han fått den.
– Jag var ledig den dagen, svarar han.
Sedan dricker han en klunk av sitt öl och
fortsätter att lyssna på Simon and
Garfunkel.
– Mycket, men kanske inte tillräckligt,
tillfogar han eftertänksamt.
En dag, när Percy för ovanlighetens skull
besöker oss i baren utan sällskap av
Daniel och Jamie, börjar musikkanalen
Nostalgie spela den gamla välkända
sången Sounds of Silence.
Percy sitter tyst en stund och snurrar sakta
på sitt ölglas medan han lyssnar.
– Det där är Simon and Garfunkel, säger
han med sin mjuka, nästan viskande röst.
Trevliga grabbar.
– Jaha, säger jag, hur vet du det? Känner
du dom?
– Nja, svarar Percy, jag åt middag med
dom en gång när jag jobbade för
presidenten. Dom hade haft konsert i Vita
18