Transcript "Terroristen" som jagade räv

"Terroristen" som jagade räv
Vad som kan hända en RPO-utövare, del III
Den här historien är inte ett dugg rolig. Men den är märklig och kan göra läsaren lite eftertänksam.
Och hade jag inte varit rävjägare (radiopejlingsorienterare) hade det inte funnits någon historia att
berätta.
Året var 1956. Jag var SSA:s rävjaktsfunktionär, eller RPO-funktionär som
det skulle ha hetat på nutida svenska.
Sverige och Jugoslavien var de europeiska länder, där man på allvar funderade
över teknik, taktik och administrativa
problem i samband med sporten. Efter
en del resonemang per brev och kortvåg
blev jag inbjuden till Belgrad, där Savez
Radioamatera Jugoslavije skulle ha ett
stort möte, för att diskutera de här problemen öga mot öga och tand mot tand,
som västgötalagen uttrycker saken. Det
skulle också hållas en rävjakt i samband
med mötet.
.
Det billigaste sättet att komma dit var
att fylla folkvagnsbubblan med folk, tält, spritkök, sovsäckar etc. Det gällde bara att hitta några som
dels var rävjägare, dels kunde komma ifrån under tre veckor på sommaren. Två yngre förmågor,
SM5AKF Bosse och SM5BZR Tobba anmälde sig genast. (Bosse snuvade förresten mig på titeln som
svensk mästare året därpå, och 50 år senare är han fortfarande med. Tobba efterträdde 1958 mig
som SSA:s rävjaktsfunktionär.) Men en till behövdes för att fylla bilen till brädden, lämpligen en
person med körkort. Då dök SM5-2006 Lasse upp, gotlänning och rävjägare, fast inte precis elitdito.
Och så åkte vi. Vi hittade hela
vägen till Belgrad och blev väl omhändertagna.
Där fanns också en sovjetisk biträdande minister för sport och teknik, som ville intervjua juggarna om
rävjakt, men de hänvisade till mig. Vi
resonerade en halv natt med hjälp av
en jugoslav som översatte mellan
ryska och engelska. Dittills hade den
sovjetiska tidskriften Radio, organ för
Tsentralnij Radio Klub, inte alls behandlat ämnet radiopejlingsorientering, men elva månader efter vårt
samtal började en hel serie artiklar
dyka upp, och efter några år uppenbarade sig sovjeterna på den internationella rävjaktsscenen och blev –
som i många andra idrotter – snart
totalt överlägsna.
Här sitter vi på en servering på berget Avala strax utanför Belgrad och firar den serbiska nationaldagen. Från
vänster SM5IQ Affe, SM5-2006 Lasse, (YU), SM5AKF
Bosse, SM5BZR Tobba, (2xYU). "YU" = okänd jugoslav.
Ska jag känna mig som den där rospiggen som Evert Taube har sjungit om "som i misshugg grundade
Ryssland"?
Efter mötesdagarna tog vi vägen över Sarajevo och Dubrovnik med 71-oktanig Jugopetrol i tanken
(även med lågt ställd tändning hade Folkamotorn lätt att knacka med den soppan) och nådde så småningom hemorten igen. Det hade varit trångt i bilen om dagarna och trångt i tältet om nätterna, men
humöret var gott. SM5-2006 Lasse, som vi inte kände så väl tidigare, var tystlåten men absolut OK.
Han tog villigt sin del av jobbet med körning, tälts upprättande och brytande, matlagning osv. Efter
resan träffades vi inte så mycket eftersom hans deltagande i rävjakter successivt upphörde. Han bara
försvann och vi glömde bort honom.
Inte förrän i början av 90-talet, efter 35 år, återsåg jag honom, denna gång på
TV. Han var då cancersjuk livstidsfånge på Kumlaanstalten efter att ha sänt en
brevbomb, sprängt en åklagares hus i Nacka och i Skatteskrapan i Stockholm,
skyldig till två människors död, innehavare av en sommarstuga på Ingarö med en
underjordisk gång till en bunker där han tydligen provade sina bomber. Han omnämndes i massmedia som "bombmannen". På bilden t.h. ses han på väg in i
rättssalen.
Hans ”civila” namn var Lars Tingström, född i Visby 1934, död av cancer 1993.
Det finns mycket att läsa om honom på internet – sök på hans namn!
1997, efter hans död, väckte det stort uppseende när en då känd advokat (Pelle Svensson) meddelade att han hade tillgång till hans delvis muntliga, delvis skriftliga "testamente", där han sades
lämna sensationella uppgifter om mordet på Olof Palme – han hade under fängelsevistelsen blivit god
vän med den för Palmemordet senare misstänkte och en tid anhållne Christer Pettersson. Tidningarna
kallade honom den gången Sveriges ende statsterrorist, åklagare bedömde att han varit oerhört farlig.
Och min bedömning, som grundar sig på tre veckors samvaro, när vi varken i bilen eller tältet kunde
komma mer än någon meter från varann, är "tystlåten, schysst, helt OK".
Ibland ter sig livet lite egendomligt, eller hur?
Kom du direkt till den här sidan t.ex. från en sökmotor? Då har du inte min ljusblå innehållsförteckning till
vänster. Gå i så fall till www.alast.se och välj SVENSKA så kommer du vidare!
© SM5IQ Alf Lindgren 1997-2010
First published on the web 1997-04-20
Latest update 2012-08-27