Transcript Carl-Bertil Eiman

Carl-Bertil Eiman - Mitt skolliv
De första fyra elevåren
Jag är född 1925. 1932 blev jag placerad i Hilda Boyers klass 1 i S:t Görgens
skola i den goda staden Helsingborg. I klassen fanns både pojkar och flickor.
Fröken minns jag som en hjärtevarm mormorsgestalt med naturvuxen auktoritet.
Tillsynsläraren hette Gustafsson och var en fruktad herre. Aga var tydligen
tillåten. I klass tre fick vi Hilmer Johansson som lärare. I klassen läste lärarens
egen pojke – Lars – och med den bakgrunden fick vi som funderande på att söka in
i realskolan förberedande undervisning. Alla kom in. Vi måste ha visat att vi kunde
räkna och stava rätt, läsa väl och fatta en uppläst text. Adjunkt Nils Enert ledde
en del av prövningarna.
Inträdet på Gossläroverket (Gossis) 1936
1936 stod mitt namn i Gossis katalog klass 15a. Framför oss låg fem år i realskolan
och en hägrande realexamen. Man fick bara gå om i realskolan en gång. Klarade
man inte det kravet blev man utkuggad. Nio elever av 36 klarade inte vägen fram
till realexamen på fem år.
Klassföreståndare var Emanuel Eriksson lärare i tyska. Han kom så småningom efter talanger i lärarnas fotbollslag - att benämnas ”Storkängan”. Jag minns honom
med tacksamhet och beundran. I fem år var han lärare i klassen. I matematik
undervisades vi av Teo Andersson. Jag kan inte komma ihåg att han någonsin log.
Hans auktoritet var enorm. När vi hade provräkning skrev han upp talen på tavlan
vändande klassen ryggen. Ingen kom på tanken att samverka. I 15c mötte vi för
första gången Gunnar Malmström, oftast nämnd som ”Niggern”. Jag tror att han
hade en folkskollärare examen upp till sin fil. mag. Oss undervisade han i
modersmålet, för att i 25 ta hand om geografiämnet. Så småningom upptäckte vi
att han inte alltid var bäst i klassen. Dessutom var han ojämn i humöret.
När jag nått 45 – året var 1939 - fick skolan en ny gymnastiklärare, Helge
Bäckander. Leo Lundgren som haft ansvaret för ämnet tidigare, gick i pension. En
svag formulering är att säga att det blev en ny ordning. Leo Lundgren – ”Blarren”
eller ”Snusblarren”, var den stillsamma gymnastikens fader. Vi var klädda i långa
vita byxor med långkalsonger under och en vit tröja. Vi blev inte så varma så
kläderna behövdes. Nu började en ny tid med tigerhopp och elände. Skolans
idrottsförening delades upp i sektioner och tidernas uppryckning följde.
Skolans liv fick naturligtvis sin prägel också av världskrigets utbrott. Snart
bildades beredskapskompanier. Bäckander kom i uniform – kapten i Artilleriet – med
vackra röda stövlar. U33 landstormspojkarna med kornett Zickermann i täten
blommade upp.
Adjunkt Ivar Franzén ”Frasse”, ordförande i skytteklubben i Råå, blev en känd
man. Vi låg hemma på köksgolven och övade blindavfyringar. Vi övade vakttjänst, vi
orienterade, vi stod vakt, vi marscherade. Livets allvar kom över oss. Min far –
polisöverkonstapel - budades många nätter i tjänst. I klasserna satt mörkögda
pojkar från Danmark, präglade av våldsamma minnen. Vi låg i evakueringsläger uppe
i Småland. Lärarna blev inkallade. Maten tröt men kriget nådde oss inte fullt ut
dess bättre.
1940 blev vi elever i 55 med Kärnan som symbol i mössan. Skolmössan var för
övrigt obligatorisk. Hemma senast 2300. Gå inte på restaurang med
spriträttigheter, rök inte på offentliga platser. Det var ordning på den tiden.
En lärargestalt från 1940 bör nämnas nämligen Eva Åsbrink, som vi mötte i
”Svenska och kristendom”. Hon kom som en frisk fläkt från en annan värld, men
själv skriver hon bittra ord om året på Gossis. Läs t ex hennes bok ”4 ögon för att
leva” sid. 272 ff.
Kollegiet ”Gossis” 1939
Adjunkt Bokelid
Adjunkt Sundell
Lektor Fryklund
1941 blev vi gymnasister. Vi avtackade Emanuel Eriksson och Anton Bokelid blev
klassföreståndare. Nya elever från andra orter slöts till den reducerade klassen.
Vi blev alltså gymnasister och reste oss inte när vi svarade på frågor. Nya lärare
drabbade oss. Harry Sundell i tyska. Det sades att han hade styrmansexamen, och
hade levande ålar i badkaret. Fryklund, lektor i franska, undervisade men bjöd inte
på sin personlighet. Hugo Areskoug var citatens mästare, men också välkänd
dialektforskare. ”Säg det en gång till”, var en uppmaning som någon gång ställdes
till den som varit för dialektal i sitt tal.
Min gymnasietid kom i mycket att präglas av KGF (Kristliga Gymnasistförbundet).
Fem pojkar och fem flickor bildade stommen i den föreningen. Hans Blennow,
Ragnar Värmon, Nils Gunnar Toremalm, Giordano Fucks och jag var några av Gossis
representanter. En sökandets tid – en gemenskapens höga visa. Värmons diktsamling
”Vad jag sparat hårt” och Blennows ”Rotskott” är värda att läsa.
Varje onsdag morgon gick jag ner till Maria Kyrkan. I handen hade jag en nyckel
till sakristians dörr, som då var placerad i kyrkans östra mur. Allt var mörkt. Mina
steg ekade i den tomma kyrkan. Aldrig var kyrkan så stor som då. Äntligen nere
vid stora dörren. Dörren gick upp och där stod kamraterna. Samling i det
Wieselgrenska kapellet. En skara unga sökare. Gemenskap. Ärligt sökande. Ett
minne för alltid.
I maj 1944 blev vi så studenter – Terrasstrapporna, Stenbocksstatyn,
blomsterhyllningar, stolta föräldrar. Tack för goda elevår på Gossläroverket.
Dagen efter examensdagen begrovs min morfar.
Lärareåren
Student blev jag alltså 1944. Min examensdag var den 17 maj. Samma dag gick
Bertil Hedelin upp. Vi hade gått i samma klass från första dagen hos Hilda Boyer
till den 17 maj 1944. Ett slags rekord?
1944-45 studerade jag i Lund och började med att läsa historia för Gottfrid
Carlsson. 1945 ryckte jag så in på I6 i Kristianstad, kommenderades till
reservofficers utbildning och kombinerade detta med fortsatta studier i Lund.
1949 blev jag fil. mag. Sommaren 1948 och 1949 hade jag befattningar som
kadett och fänrik vid mitt regemente, och höstterminen 1949 började jag som e.
adjunkt vid min gamla skola.
Klass 14 1949/50
Klass 24 1950/51
Jag hade 10 vt. (veckotimmar) i 15, 8 vt. i 14 och 4 vt i LII. I tjänsten ingick
klassföreståndarskap i 14.
Jag minns mitt första möte. Bakom mig hade jag åtskilliga situationer, där min vilja
hade segrat, om än stödd av militär disciplin. Klassen räknade in tio kvarsittare veteraner i skolans interna maktkamp. Men min – det vill jag hävda - mentala
styrka, segrade, en gång för alla. Det insåg jag och pojkarna.
Klass 14-44 2004
Vi möttes igen 2004. Utan bitterhet och i samförstånd. Spelets regler gällde och
vi mindes våra gemensamma dagar med respekt och glädje.
Likadana kontakter har tagits med elever i dåvarande 15c som jag hade 10 vt.
Undervisningen på gymnasiestadiet var förlagt till LII4. Om tidens gång minner
anteckningar i min katalog åren 1951-52. Av klassens 20 elever är minst 10 döda.
Klassföreståndare var lektor Johannes Johnsson känd som mycket duktig och
framgångsrik lärare. Det nämndes med respekt att han ursprungligen varit
folkskollärare men vidareutbildat sig och disputerat. Hans son var nu elev i
klassen. Av någon anledning påstods det att sjukintyg rörande sonen förfalskats.
Fadern – klassföreståndaren avvisade anklagelsen och tidernas tvist var i gång.
Björn Gabrielsson, lärare bland annat i latin, fanns i raden som rektor Swennes
rådgivare. Hårda ord växlades, kollegiet splittrades för och emot rektorn, som
anklagade Johnsson för bristande självkontroll. Johnsson sjukskrevs och hans psyke
skulle undersökas. Kollegiet splittrades. Stämningen var utomordentligt otrevlig.
Skolöverstyrelsen sände ner ett undervisningsråd för visitation. Johnsson
friskförklarades och räddades över som lektor vid stadens folkskoleseminarium.
Om kollegiet på Gossis kunde sägas, att endast en ledamot hade friskintyg rörande
mental hälsa. Det hela var djupast sett en stor tragedi, där skuldfrågan står
öppen. Kanske lyssnade Swenne för mycket på den unge rådgivaren.
Höstterminen 1953 genomgick jag praktisk lärarkurs i Malmö. En sådan kurs var en
nödvändig förutsättning för att få ordinarie tjänst. 1954 invigdes tillbyggnaden till
Gossis. (Se Rolf Lindelöfs artikel ”Student 60”) Staden slog på stort och kollegiet
bjöds på fest. Vårterminen 1954 blev sista termin som extralärare på Gossis, och
den 1 juli 1954 tillträdde jag tjänst med kunglig fullmakt som adjunkt vid
läroverket i Ängelholm. Så följde två läsår som ordinarie adjunkt vid läroverket i
Halmstad. 1958 var jag åter i Helsingborg, som 1957 fått Lars Bjerning som
rektor efter pensionerade Hakon Swenne. Som sekreterare tjänstgjorde Björn
Gabrielsson.
Någon kan möjligen fundera över varför jag flyttade runt olika skolor. Svaret är
21-23-provårsläroverk. Eller på annat sätt, adjunktstjänster fanns av tre slag i
lönegrad 21-, 23- och 23 vid provårsläroverket med lönetillägg. Därav flyttandet
vid befordran. Det var bättre förr! Dessutom hade man kungliga fullmakter och
kunde endast avsättas enligt utslag i domstol.
Nåväl åter i hemmaskolan.
Vardagen var där igen. I regel händer inte så mycket som är annorlunda. Episoder
minns man. Jag hade en gymnasieklass i historia. Det gick trögt. Jag hotade med
skriftligt förhör. Det var Lucia-dags.
Luciamorgon 1952
LIV4 höstterminen 1952
LIV4 1952
Jag kom ner till klassen som läste i ett av handelsgymnasiets klassrum. Artig
ordningsman bad mig vänta. Ja, så blir det mindre för skrivningen. Så öppnas
klassrumsdörren. Alla pojkarna var klädda i luciakronor. Vacker sång: ” Mörkrets
furste träder in hotande och vred”. Var det sedermera kyrkoherde Staffan
Örneskans initiativ? Ingen skrivning den dagen.
I ledningsfunktion
Hösten 1960 hade Björn Gabrielsson tröttnat på Gossis, och rektor Bjerning
behövde en ny sekreterare. Jag tillfrågades och accepterade, och flyttade in i
grannexpeditionen till ”Skorvas” tjänsterum. Uppgiften var realskoleproblem mm.
Men först några ord om ”Skorvas”, fanjunkaren i Kavalleriets reserv. En man gift
med skolan, bosatt i den, en man med enorm namnminnesresurs,
auktoritetsmästare, en klippa. ”Skorvas” var ju tjänstenamnet på
skolvaktmästaren. Det sades att det var grekiska och betydde vaktmästare. Vem
vet? Hans företrädare som vaktmästare hette Hansson och hade haft butik i
Storgatan, och med många lektorsfruar som kunder. Han gick i konkurs, vänliga
lärarfruar ordnade tjänst till honom på Gossis. ”Jag och rektorn har bestämt” är
ett citat bundet till honom. När hans begravningsprocession passerade skolan
stannade tåget upp, skolans flagga sänktes. En fin hälsning till en snäll gammal
man.
Men nu åter till hösten 1960. Jag har kvar min katalog och anteckningar från
samtal om avsteg från god ordning. Egentligen är det en positiv upplevelse att så
minnas elever vid läroverket. Nog fanns det pennalism, och nog fanns det kollektivt
bus. Jag minns hur en lärare hälsades av elever som bildade häck utanför
klassrummet med slickepinnar i händerna. Men eljest.
Rökt, skolkat, förfalskat intyg, bråkat med adjunkt, plus kastat snöboll, 22
skolkanmärkningar, pennalism, skolk, förfalskat intyg, gömt klassbok i Pålsjö skog,
krossat tavla, rökning, fifflat med morgonbönskort, ännu mer skolk, förmått
kamrat stjäla klassbok, stöld. Skolk belönades med nedsatt ordnings eller
uppförandebetyg. Man var i tiden redan då.
1960 hade jag så min sista studentklass vid gossläroverket i Helsingborg. (Se Rolf
Lindelöfs artikel ”Student 60”)
Studentexamen enligt den gamla ordningen var en skolans och stadens
angelägenhet. Skrivningen hölls på samma dag i hela landet, och muntliga förhören
styrdes av censorgruppernas schema.
Man studerade vilka censorer man skulle få, och spådde skräck och fasa. Så
gjordes upp schema, och oftast dagen före examen träffades lärare och
granskarna. Man fick, texter i språk och även ämnen för muntliga förhör. Så
svettades lärarna och lade upp hur förhören skulle formas. Utöver lärare, censorer
och elever så fick representanter för skolans styrelse deltaga. Lärarna ledde
frågestunden. Om censor ville så kunde han överta förhöret, men då måste han
också slutföra det. Så meddelade läraren sitt förslag till betyg – censor kunde ha
synpunkter. Så följde betygskollegiet, där betygen meddelades ”Godkänt av
lärarna”, ”Godkänd av censorer” var önskvärda svar. Men censorn kunde
underkänna, så även läraren. Det var en spännande stund.
1968 hade man detta system för sista gången.
I Lisa Drougges bok ”Staden under regnbågen” (sid. 284 ff.) kan man hitta hennes
upplevelser av studentexamen i Helsingborg i gamla goda tider.
Den 1 juli 1962 tillträde jag en tjänst som rektor vid realskolan i Oskarström.
Helsingborg var för alltid ett minne.
Några böcker att läsa:

Minnen från Helsingborg och dess skolor (ett stort antal häften)

Helsingborgs Läroverks historia. Folke Pettersson

Högre Allmänna Läroverket för Gossar 1898-1998.
Lennart Jonèus o. Bengt Sjöstedt

Läroverkspojkar. Olle Helander

4 ögon för att leva. Eva Åsbrink

Skoltidningen FOKUS
Carl-Bertil Eiman