Transcript Burkinakontakt, nr1-12

Återblick:
de burkinska
kulturdagarna
En berättelse
om ägg
Novell av Monique Ilboudo – exklusivt
översatt för Burkina Kontakt
Innehåll
Ledare
Ledare:
Suzanna Petersson Kero
#1:2012
I detta nummer kan du läsa om ...
12
3
Ledare
Kära Burkina-vänner,
4
Nyhetsnotiser
6
Film: Malmö sätter fokus på kvinnliga
I redaktionen är vi glada över att äntligen kunna presentera ett
nytt nummer av Burkina Kontakt.
Sedan sist har fokus i nyhetsmedierna riktats mot de oroligheter som ägde rum i Burkina Faso förra året. Bland annat
ledde missnöjet med president Compaoré till sådana upplopp
att man började prata om en ”burkinsk vår” likt de i Nordafrika.
I ett par sammanfattande artiklar kan du bland annat läsa om
matbristen och upploppen som ägde rum förra våren.
Inför de burkinska kulturdagarna, som föreningen Assambus
arrangerade under hösten 2010, rådde febril aktivitet från alla
håll. Programmet var både digert och mångfacetterat. Det ägde
rum på olika platser i Stockholm och Uppsala samt på bokmässan i Göteborg. Förutom ett flertal inbjudna gäster från Burkina
Faso fick ett stort antal besökare ta del av de olika evenemangen
som innefattade allt från föreläsningar och debatter till författarsamtal, film, musik, dans och mat från Burkina Faso.
En av våra burkinska gäster var Monique Ilboudo. Hon är
idag ambassadör för Burkina Faso i Skandinavien och tillika
författare. Vi är mycket stolta över att i detta nummer kunna
publicera hennes novell En berättelse om ägg i svensk översättning
av Anna Nyman. Den handlar om kvinnlig omskärelse och har
tidigare publicerats på förlaget Découvertes du Burkina samt
som novell i en utgåva av Unicef.
Vår burkinske reporter Junior Becker har på plats i Ouagadougou gjort en intervju med en annan burkinsk författare och
poet, Bernadette Dao Sanou, som besökte oss på bokmässan i
Göteborg. Sist men inte minst finns ett referat från kulturdagarna i Uppsala.
I detta nummer kan du också läsa om Emile Traoré, som är
Assambus ordförande, hans arbete på Fountain House och hans
idéer kring liknande verksamhet i Burkina Faso.
filmskapare från Afrika
Bernadette Dao Sanou, författare
8
24
12
Återblick: de burkinska kulturdagarna
”Att du inte visste är ingen ursäkt” –
Intervju med Bernadette Dao Sanou
15
Kalan kadi – att läsa är att lära
att i detta nummer kunna
18
Novell av Monique Ilbodou: En berät-
publicera Monique Ilbou-
Emile Traoré, ekonom på Fountain House och ordförande i ASSAMBUS
6
24
telse om ägg
dos novell En berättelse om
Fontänhuset – egenmakt för psykiskt
ägg i svensk översättning av
sjuka. Intervju med Emile Traoré
27
Möbelformgivning: Unik design från
”den globala soptippen”
28
Annons för föreningen ASSAMBUS
Eva Omagbemi, projektledare för filmfestivalen IFEMA
Redaktion
” Vi är mycket stolta över
Föreningen ASSAMBUS
Anna Nyman.”
Ansvarig utgivare: Maria Cederquist
BurkinaKontakt ges ut av Vänskapsföreningen Burkina Faso–Sverige
Association d´Amitié Burkina Faso–Suède (ASSAMBUS)
Redaktör: Suzanna Petersson Kero
ASSAMBUS bildades 1986 och har idag 120 medlemmar. Den har systerföreningar i Danmark, Norge och Burkina
Faso. Lokalföreningar finns i Göteborg–Borås och Stockholm. Föreningens mål är att sprida kännedom om Burkina
Faso i Sverige och verka för ett ökat utbyte mellan de båda länderna.
Medlemsmöten med inbjudna gäster anordnas regelbundet.
Med detta önskar vi er
Trevlig läsning!
[email protected]
Ordförande: Emile Traoré
Suzanna Petersson Kero
Grafisk form: Maria Leding
Lokalföreningar:
Burkinas vänner i Stockholm, [email protected]
Burkinas vänner i Göteborg, [email protected]
[email protected]
Skribent och redaktionsråd: Sigrun Helmfrid
[email protected]
Tryck: åtta.45, Solna
Läs mer på hemsidan: www.assambus.org
www.atta45.se
2
BURKINA
K O N TA K T # 1:2012
BURKINA
K O N TA K T #1:2012
3
Innehåll
Ledare
Ledare:
Suzanna Petersson Kero
#1:2012
I detta nummer kan du läsa om ...
12
3
Ledare
Kära Burkina-vänner,
4
Nyhetsnotiser
6
Film: Malmö sätter fokus på kvinnliga
I redaktionen är vi glada över att äntligen kunna presentera ett
nytt nummer av Burkina Kontakt.
Sedan sist har fokus i nyhetsmedierna riktats mot de oroligheter som ägde rum i Burkina Faso förra året. Bland annat
ledde missnöjet med president Compaoré till sådana upplopp
att man började prata om en ”burkinsk vår” likt de i Nordafrika.
I ett par sammanfattande artiklar kan du bland annat läsa om
matbristen och upploppen som ägde rum förra våren.
Inför de burkinska kulturdagarna, som föreningen Assambus
arrangerade under hösten 2010, rådde febril aktivitet från alla
håll. Programmet var både digert och mångfacetterat. Det ägde
rum på olika platser i Stockholm och Uppsala samt på bokmässan i Göteborg. Förutom ett flertal inbjudna gäster från Burkina
Faso fick ett stort antal besökare ta del av de olika evenemangen
som innefattade allt från föreläsningar och debatter till författarsamtal, film, musik, dans och mat från Burkina Faso.
En av våra burkinska gäster var Monique Ilboudo. Hon är
idag ambassadör för Burkina Faso i Skandinavien och tillika
författare. Vi är mycket stolta över att i detta nummer kunna
publicera hennes novell En berättelse om ägg i svensk översättning
av Anna Nyman. Den handlar om kvinnlig omskärelse och har
tidigare publicerats på förlaget Découvertes du Burkina samt
som novell i en utgåva av Unicef.
Vår burkinske reporter Junior Becker har på plats i Ouagadougou gjort en intervju med en annan burkinsk författare och
poet, Bernadette Dao Sanou, som besökte oss på bokmässan i
Göteborg. Sist men inte minst finns ett referat från kulturdagarna i Uppsala.
I detta nummer kan du också läsa om Emile Traoré, som är
Assambus ordförande, hans arbete på Fountain House och hans
idéer kring liknande verksamhet i Burkina Faso.
filmskapare från Afrika
Bernadette Dao Sanou, författare
8
24
12
Återblick: de burkinska kulturdagarna
”Att du inte visste är ingen ursäkt” –
Intervju med Bernadette Dao Sanou
15
Kalan kadi – att läsa är att lära
att i detta nummer kunna
18
Novell av Monique Ilbodou: En berät-
publicera Monique Ilbou-
Emile Traoré, ekonom på Fountain House och ordförande i ASSAMBUS
6
24
telse om ägg
dos novell En berättelse om
Fontänhuset – egenmakt för psykiskt
ägg i svensk översättning av
sjuka. Intervju med Emile Traoré
27
Möbelformgivning: Unik design från
”den globala soptippen”
28
Annons för föreningen ASSAMBUS
Eva Omagbemi, projektledare för filmfestivalen IFEMA
Redaktion
” Vi är mycket stolta över
Föreningen ASSAMBUS
Anna Nyman.”
Ansvarig utgivare: Maria Cederquist
BurkinaKontakt ges ut av Vänskapsföreningen Burkina Faso–Sverige
Association d´Amitié Burkina Faso–Suède (ASSAMBUS)
Redaktör: Suzanna Petersson Kero
ASSAMBUS bildades 1986 och har idag 120 medlemmar. Den har systerföreningar i Danmark, Norge och Burkina
Faso. Lokalföreningar finns i Göteborg–Borås och Stockholm. Föreningens mål är att sprida kännedom om Burkina
Faso i Sverige och verka för ett ökat utbyte mellan de båda länderna.
Medlemsmöten med inbjudna gäster anordnas regelbundet.
Med detta önskar vi er
Trevlig läsning!
[email protected]
Ordförande: Emile Traoré
Suzanna Petersson Kero
Grafisk form: Maria Leding
Lokalföreningar:
Burkinas vänner i Stockholm, [email protected]
Burkinas vänner i Göteborg, [email protected]
[email protected]
Skribent och redaktionsråd: Sigrun Helmfrid
[email protected]
Tryck: åtta.45, Solna
Läs mer på hemsidan: www.assambus.org
www.atta45.se
4
BURKINA
K O N TA K T # 1:2012
BURKINA
K O N TA K T #1:2012
5
Nyhetsnotiser
FOTO MAURICE OUDE T
Matbristen i
Burkina förvärras
av flyktingströmmen
Att 2012 skulle bli ett svältår i Burkina
Faso och stora delar av Västafrika
stod klart redan i slutet av 2011, när
usla skörderesultat noterades. I 17 av
Burkina Fasos 45 provinser skördades
inte tillräckligt med spannmål för
befolkningens behov.
Det är framför allt landets norra delar
som drabbats, men det har även förekommit lokal missväxt i andra delar av landet.
Eftersom det bara är två år sedan förra
gången det var matbrist, så har många
familjer inte längre några tillgångar att sälja.
Just nu är bönderna igång med det hårda
arbetet att stoppa fröna i jorden, men det
dröjer till oktober innan spannmålen kan
skördas.
Situationen har förvärrats av orolig­he­terna
i Mali och det stora antalet flyk­tingar som
har kommit till Burkina Faso. Flyktingarna
från Mali beräknas vara fler än 46 000, och
många har medfört sin boskap.
Myndigheterna beräknar att matsituationen är kritisk för 2,8 miljoner människor i
Burkina Faso. Barn, gamla, sjuka, havande
och ammande kvinnor är särskilt sårbara
för perioder av svält. Små barn kan få
men för livet. Dessutom behöver ett stort
antal boskap utfodras för att inte de som
lever av boskapen ska stå helt utan försörjning när torkperioden är slut. Förutom
landsbygdsbefolkningen i de drabbade
områdena lider framför allt städernas fattiga av att baslivsmedlen har blivit dyrare.
Den burkinska regeringen har agerat
genom att redan i slutet av 2011 slå larm
och begära internationell hjälp. Stora och
små biståndsgivare har hörsammat kallelesen, men har inte lyckats mobilisera
de summor som behövs. Den burkinska
staten har köpt spannmål för 16 miljoner
dollar för att distribuera i de värst drabbade områdena. Regeringen har också satt
ett fast pris på inhemskt spannmål, men det
priset respekteras inte av handlarna. I stället har priset på mat ökat enormt. I april
låg spannmålspriserna i Ouagadougou 85%
över genomsnittet för de senaste fem åren.
Genom att hålla på sina lager kan de stora
spannmålshandlarna styra priset till sin
fördel.
Den som vill göra en insats mot svälten
i Burkina Faso eller Västafrika i allmänhet, kan enkelt sätta in pengar hos någon
av de biståndsorganisationer som nu har
insamlingskampanjer. Diakonia, PMU,
Läkarmissionen, Röda korset, Rädda barnen, och Plan är några av de organisationer
som arbetar både långsiktigt och akut mot
svälten i Västafrika.
Burkinas Vänner i Stockholm har på
initiativ av May Gauffin samlat in pengar
till skolmåltider i byn Somiaga. De fick
ihop 20 000 kronor vilket räckte till tre
månaders mat åt drygt 400 skolbarn. Nu
fortsätter man med att samla pengar för en
brunn och stängsel så att kvinnorna i byn
kan odla grönsaker, vilket är ett sätt att producera mat under torrperioden.
En annan Burkinavän är Christine
Corbier Clarke, som genom sin förening
Burkina Framtid samlar in pengar för att
hjälpa ett barnhem utanför Ouagadougou
att köpa mat. (http://burkinaframtid.org)
SIGRUN HELMFRID
Krisen i Mali
Den 22 mars i år tog tuaregrebeller i
norra Mali över ett område som är nästan
dubbelt så stort som Sverige. Detta
skedde i samband med en statskupp för
att avsätta den dåvarande presidenten,
Amadou Toumani Touré. De militärer som
genomförde statskuppen var missnöjda
med att presidenten hade skickat ut dem
för att bekämpa de rebellgrupper som
härjar i norra Mali utan att de hade fått
resurser för detta. Rebellerna hade stöd av
den hittills okända islamistiska gruppen
Ansar al-Din, som senare trängde undan
tuaregrebellerna och tog kontroll över
området. Spekulationer förekommer om
att grannländerna, till exempel Senegal,
har understött statskuppen då man anser
att inte tillräckligt mycket görs mot
situationen i norra Mali och att man ser
det som ett hot mot stabiliteten i hela
regionen.
Tuareggerillan MNLA och Ansar al-Din
lade i slutet av maj sina stridigheter åt
sidan och utropade staten Azawad. De
styrande i Bamako accepterar inte Azawad
men kan inte göra mycket åt utbrytarstaten
som bland annat har tillgång till mycket
vapen från Libyen.
Interimsregeringen i Mali är svag och
det internationella samfundet fruktar att
ökenområdet kan förvandlas till ett nytt
terroristfäste. Islamistrebellerna har förstört
helgedomar i Timbuktu som finns med
på Unescos världsarvslista. Privatpersoner
har försökt rädda en del av de oersättliga
manuskripten i Timbuktu, som är en
del av mänsklighetens historia och som
i flera fall stammar från 1200-talet.
Flera delar av museerna plundrades när
tuaregrebellerna tog sig in där i början av
april. Men när rebellerna försökte ta sig in
i den byggnad som hyser Ahmed Babainstitutet, där 20000 manuskript förvaras,
bildade privatpersoner en kedja runt om
byggnaden så att rebellerna inte kunde ta
sig in.
I början av juli hölls ett regionalt möte
inom det västafrikanska samarbetsorganet
Ecowas, i Burkina Fasos huvudstad
Ouagadougou. Tidigare har Ecowas
bett FN om en militär intervention för
att återta kontrollen över norra Mali.
FN:s säkerhetsråd har nu antagit en
resolution som manar till sanktioner mot
islamistrebellerna. Man varnade för att
förstörelsen av de muslimska helgedomarna
i Timbuktu kan leda till en rättslig process
i Internationella Brottmålsdomstolen, ICC.
Däremot har FN:s säkerhetsråd inte gått
med på någon militär intervention. Malis
interimspresident, Diounconda Traoré
ställde in sin resa till Burkina Faso då han
fortfarande vårdas i Frankrike efter en
attack mot hans kontor i maj.
Under mötet i Ouagadougou kom
man fram till att förslag måste komma
upp, innan den 31 juli, på en regering
som är mer inkluderande i förhållande till
hela landet. Målet är att en ny president
ska kunna tillsättas senast i mars nästa år.
Den nya regeringen måste kunna arbeta
tillsammans med det internationella
samfundet för att lösa den pågående
konstitutionella krisen och få bukt med den
svåra situationen i norra Mali. Det är en sak
som inte bara angår Mali utan i allra högsta
grad berör hela den västafrikanska regionen.
www.voanews.com/content/ecowas_technical_team_
monitoring_mali_security_crisis/1381657.html
samt www.dn.se
Strider mellan dogon
och fulani – följd av
kaos i Mali
I maj dog minst 25 personer från Burkina
Faso i strider i byn Sari i Mali.
Upprinnelsen till konflikten handlar om
vatten och mark. Dogonfolket från Mali
och fulanifolket från Burkina Faso konkurrerar om vatten och mark. Fulanifolket hade
enligt en uppgörelse mellan Burkina Faso
och Malis förre president Amadou Toumani
Touré rätt att driva in boskap till betesområden i Mali.
Men dogonfolket protesterade mot uppgörelsen och i kaoset efter militärkuppen i
Mali försökte dogonfolket lösa markkonflikten genom att angripa fulanifolket.
Flyktingar har berättat att våldsamheter
också brutit ut när fulaniherdar klagade över
att dogonjordbrukare hade besått mark som
hade avsatts till bete.
I staden Titao nära gränsen till Mali har
Burkina Faso nu tagit emot hundratals
flyktingar.
www.helagotland.se/nyheter/default.aspx?
articleid=7705382
Ny lag ger
presidenten amnesti
Parlamentsledamöterna i Burkina Faso
röstade den 11 juni i år igenom en lag
som ger amnesti till samtliga idag levande
presidenter, från självständigheten 1960
fram till den nuvarande presidenten, Blaise
Compaoré som kom till makten genom
en kupp 1987. Amnestin gäller före detta
statsöverhuvuden och kommer att omfatta
de tidigare presidenter som är vid liv, det
vill säga Saye Zerbo (1980–1982), JeanBaptiste Ouedraogo (1982–1983) samt
nuvarande president Blaise Compaoré.
Ledamöterna röstade också fram en
författningsändring: under 2013 kommer
en senat att inrättas. Andra bestämmelser
som har antagits är en minmiålder på
35 år och en maximiålder på 75 år för
presidentkandidater. Oppositionspartierna
bojkottade omröstningen med argumentet
att reformerna i huvudsak är till för att
hjälpa Blaise Compaoré att stanna vid
makten.
www.rfi.fr/afrique/20120613-burkina-faso-amnistie-exchefs-etat-blaise-compaore-thomas-sankara-ali-sanou
Burkina Fasos omstridde president Blaise Compaoré.
FOTO AGÊNCIA BRASIL, WIKIMEDIA
COMMONS
Burkinsk vår 2011
Under våren 2011 skakades hela Burkina
Faso av protester och upplopp under ett
par månader. Både studenter, soldater,
poliser och affärsinnehavare deltog i
protesterna som snabbt spred sig över hela
landet. Röster höjdes för att Burkina Fasos
president, Blaise Compaoré, skulle avgå
efter 24 år vid makten. Det hela började
med soldater, som i februari 2011 gjorde
uppror i huvudstaden Ouagadougou
på grund av obetalda löner. President
Blaise Compaoré flydde tillfälligt till sin
hemstad Ziniaré. Två månader senare hade
protesterna spritt sig till staden Po i södra
Burkina Faso. I flera städer över hela landet
förekom protester över höga matpriser, låga
löner, ekonomisk tillbakagång, envälde och
polisvåld. Bland annat rapporterades fem
studenter döda efter att ha protesterat mot
polisvåld i samband med att en student
som anhållits hade dödats. Sammanlagt
34 burkinska oppositionspartier gick
samman och krävde presidentens avgång.
I Bobo-Dioulasso protesterade bönder
över för låga priser på jordbruksprodukter
och i Koudougou ledde stängningen av
40 butiker, på grund av obetalda hyror
till upplopp bland affärsinnehavare.
Borgmästarens hus och stadens polisstation
brändes ner. Över 20 personer dödades i
upploppen. Blaise Compaoré sitter kvar
vid makten, men vissa politiska eftergifter
har gjorts. Bland annat har lönerna för
statstjänstemän höjts.
Källa: The New York Times 9 maj 2011 samt Wikipedia
SUZANNA PE TERSSON KERO
6
BURKINA
K O N TA K T # 1:2012
BURKINA
K O N TA K T #1:2012
7
Intervju
Malmö sätter fokus
på kvinnliga filmskapare
från Afrika
International Female Filmfestival, IFEMA, i Malmö i april 2012, hade fokus på
kvinnliga afrikanska filmskapare. Karolina Jeppson träffade projektledare Eva
Omagbemi när förberedelserna var i full gång och utmaningarna många
TEX T & FOTO K AROLINA JEPPSON
Eva Omagbemi
Eva Omagbemi är projektledare för IFEMA,
som arrangeras för sjätte året i rad. Vi
träffas i Filmcentrum Syds lokaler, nära
Möllevångstorget i Malmö. I lokalen bakom
oss pågår en filmvisning. Applåder, skratt och
visslingar bryter in i vårt samtal.
2011 års IFEMA handlade om Mellanöstern,
med tema Iranska kvinnliga filmskapare. I
våras lyftes den afrikanska kontinentens kvinnor fram, aktuellt inte minst efter förra årets
händelser i Nordafrika. Kvinnliga filmskapare
är också något som förra årets upplaga av filmfestivalen FESPACO i Ouagadougou speciellt
uppmärksammade.
Eva Omagbemi söker filmer som hon
sedan kan göra ett urval ifrån.
− Det finns många nya afrikanska filmer,
men ganska få kvinnliga filmskapare. Om
de finns, har de svårt att få distribution.
Tyvärr har jag inte själv sett de allra senaste
filmerna, eftersom jag inte kunde åka på
FESPACO förra året, säger Eva.
Hur ser urvalsprocessen ut?
− Det är inte något specifikt tema mer
8
BURKINA
K O N TA K T # 1:2012
än Afrika, men filmerna ska spegla kon- Vad är den tuffaste utmaningen med ditt
tinenten på ett varierat sätt. Bilden som jobb just nu?
finns av Afrika generellt är redan ganska
− Det är svårt att hitta distributörerna, just
ensidig. Vi vill försöka att ha med filmer eftersom kvinnliga filmare överhuvudtaget
från alla afrikanska regioner. Det är spelfil- har svårt att komma ut i distributionen.
mer, dokumentärer och kortfilmer. Många Man får leta, dammsuga! Nu har jag precis
dokumentärer handlar om väldigt tunga hittat ett litet distributionsbolag i Frankrike.
ämnen. Det är ju inte konstigt, eftersom Jag har också hittat en blogg med många
mycket sådant är verklighet. Men trots det, bra tips och varit inne på olika festivahar ju faktiskt de allra flesta i afrikanska lers hemsidor. Dessutom använder jag
länder ett rätt vanligt liv. Men de skildring- Facebook, för många regissörer har sin egen
arna kommer sällan fram.
sida där. Genom Facebook kan man nå ut,
det har vi ju sett inte minst i Nordafrika.
Hur är det att vara kvinna och filmskapare i ett afrikanskt land?
Det personliga intresset för afrikansk film
− Eftersom det är svårt att få finansie- har sin grund i att Eva under många år var
ring från sitt eget land behöver man söka gift med en man från Nigeria. Tillsammans
pengar i till exempel Europa. Det är tufft har de fyra barn. Hon fick upp ögonen för
särskilt för kvinnor. Sedan finns ju heller att det aldrig visades afrikansk film i Sverige,
inte utbildningar i samma utsträckning varken på bio eller på tv.
som här. Det är på de flesta håll inget egent− Jag vill gärna ha med någon Nollywoodligt yrke att vara skådespelare. Man skiljer film till IFEMA. FESPACO har ju haft
inte på konstarterna på samma sätt som med ett par nigerianska filmer, men alla
här. Man är artist – alltså sångare, musiker, har varit av män.
håller på med teater eller dansar. Men nu
finns ju i alla fall en utbildning för filmare I början av 2000-talet tog Eva, tillsammans
i Ouagadougou.
med vännen Annsofie Lindström, initiativ
till att starta föreningen Africa Flash för bättre på att ta in kvinnor. Några har ju
att sprida afrikansk film i Malmö. Africa varit med, men inte många. Flest är nog
Flash sökte pengar från en fond för att åka kvinnor från Nordafrika. Men jag tror det
till FESPACO och fick där mycket inspi- är den viktigaste festivalen i Afrika, också
ration. Snart fick de nys om CinemAfrica för kvinnor. Det är viktigt att kvinnor
och så småningom startades ett samarbete kommer in och tar plats. Samtidigt har ju
kring afrikanska filmer. Förutom film har FESPACO fått kritik för att rikta sig främst
Eva jobbat med projektledning för teater mot frankofona filmer.
och scenkonst och för festivaler. Hon är
I takt med att vi pratar har filmvisningen
dessutom ordförande i Mix Musik – en i lokalen bakom oss tagit slut. Folk strömförening för världsmusik i Malmö. Det var mar ut, verkar glada och upprymda.
kombinationen av att kunna mycket om
afrikansk film och projektledning som tog Vad tror du om intresset för IFEMA och
henne till 2012 års IFEMA.
årets tema?
− Jag tror det är stort. Genusfrågorna är
Har du jobbat med film praktiskt också?
ju viktiga och börjar ta fart igen. IFEMA är
− Ja, när jag var liten, säger Eva med ett dessutom viktigt som branschmöte också.
skratt. Jag hade en dröm om att bli film- Utifrån erfarenheterna med Africa Flash vet
regissör och filmade med V8-kamera ända jag att det finns intresse för afrikansk film i
upp i gymnasiet. Nu är jag glad att jag får Malmö. Att visa film av afrikanska kvinnliga
jobba med filmfestival, att på andra sätt filmskapare känns viktigt. Igår såg jag ett
kunna jobba med film.
klipp från en dokumentär från Kenya som
fick pris på FESPACO. Den handlar om en
Vad tänker du om FESPACOS roll för äldre kvinna som startar en rörelse för att
kvinnor som filmar i afrikanska länder?
få ut politiska fångar ur fängelse. Jag tänker
− Senast hade de ju faktiskt kvinnliga mycket på att kvinnorna är starka och bär
filmskapare som tema så de börjar bli allt upp samhället. De måste stödjas mer.
Ifema
IFEMA ägde rum den 2–4 april 2012 på biograf
Spegeln i Malmö. Ett 10-tal fictionfilmer från
Afrika visades, liksom dokumentärer och kortfilmer.
Kortfilmerna var skapade av kvinnor från hela
världen. Samarbetspartners är bland annat Malmö
Stad, Film i Skåne, ABF och Konstnärsnämnden.
Läs mer på: www.femalefilmfestival.se
www.indiegogo.com/projects/105167
Africa Flash
Africa Flash är en ideell förening i Malmö
som funnits i nästan tio år. Africa Flash
har anordnat flera filmfestivaler, men har
de senaste åren mer och mer övergått till
kontinuerlig filmvisning i samarbete med
Folkets Bio i Malmö. Bland annat har det
varit speciella filmvisningar om tre filmer på
Internationella Kvinnodagen.
− Det är tyvärr svårare att få finansiering för
regelbundna filmvisningar, mycket svårare än
för festivaler. Media visar inte heller intresse om
man inte jobbar med enstaka event, tycker Eva.
Africa Flash finns på Facebook och inom kort
på hemsidan: www.africaflash.se
BURKINA
K O N TA K T #1:2012
9
Monique Ilboudo talar på
b o k m ä s s a n i G ö te b o r g .
Monique är Burkina Fasos
ambassadör i Köpenhamn
och författare till novellen
på sidan 18.
Vernissage i butiken
Just Africa. Christine,
Suzanne Ouédraogo,
bildkonstnär och
Georgette Paré,
skådespelerska.
Kulturdagarna
M o uss a H é m a g e r ko ns e r t m e d S o n gs Af r i q u e p å
jaz zklubben Nefer titi i Göteborg, som avslutar
Kulturdagarna för Burkina Faso
Professor Sten
Hagberg på
Afrikascenen talar
om olika former av
berättande
Återblick:
de burkinska
kulturdagarna
FOTO MARIA CEDERQUIST
På temat ”kraftsamling för kultur och berättande” arrangerade Vänskapsföreningen
Burkina Faso–Sverige (ASSAMBUS)
seminarier, workshops, konserter och
en konstutställning under en tvåveckorsperiod, den 17–26 september 2010.
Kulturdagarna ägde rum i Stockholm,
Uppsala och Göteborg och bjöd på flera
intressanta föredragshållare och berättare från Burkina Faso.
Kulturdagarna som blev mycket
10
BURKINA
K O N TA K T # 1:2012
välbesökta arrangerades med stöd av
Svenska Institutet och i samarbete med
Uppsala Universitet, Musik- och teatermuseét i Stockholm, butiken Just Africa
i Stockholm, Dramatiska Institutet,
Högskolan för Scen och Musik i
Göteborg, samt Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Här följer en återblick i
bilder och en rapport från kulturdagarna
i Uppsala.
Bernadette Sanou och en kvinna från publiken dansar under bokmässan
◄ Roland Göransson, A SSA M B US Sve r i g e, och Eric Zongo, styrelseledamot i ASSAMBUS Burkina Faso, i Afrikamontern på bok- och biblioteksmässan
i Göteborg.
◄◄ Suzanne Ouédraogo, Lotta Smedeby-Spykman, Roland Göransson,
Georgette Paré och Eric Zongo.
BURKINA
K O N TA K T #1:2012
11
Kulturdagarna
Forskning och
kulturmöten
i Uppsala
I Uppsala hade kulturdagarna 21–22 september 2010 en lite mer akademisk prägel, eftersom de skedde i samarbete
med Institutionen för kulturantropologi och etnologi vid Uppsala universitet. I publiken fanns förutom studenter
och lärare också många andra Afrikaintresserade Uppsalabor. Huvudspråk var engelska. Alla föreläsningar och diskussioner översattes också från franska till engelska.
Den svensk-burkinska gruppen Earth Songs Afrique med bland andra Anders Hagberg och Moussa Héma gav en bejublad konsert på klubben Hijazz i Uppsala.
Apotekaren
Zepherin Dakuyo
Doktor Fatoumata Ouattara föreläser i Uppsala
12
BURKINA
K O N TA K T # 1:2012
Kulturdagarna i Uppsala inleddes med
ett seminarium om hälsa och traditionell
medicin. Doktor Zéphirin Dakuyo, apotekare från Banfora, har lång erfarenhet av
att kombinera traditionell läkekonst och
bio-medicin. Dr Dakuyo berättade om
sitt arbete att framställa medicin på basis
av växtextrakt och hur man arbetar med
produktion och marknadsföring. Ett stort
problem med traditionell medicin handlar
om att få doseringen rätt. För att lösa detta
problem, berättade Dr Dakuyo, så framställer man kapslar, piller och flytande medicin
i särskilda anläggningar.
I Dr Dakuyos sortiment finns mediciner mot de vanligaste sjukdomarna, som
malaria, gulsot, diarréer, och hudbesvär.
Genom att medicinen framställs lokalt är
det mycket billigare än mediciner från den
transnationella läkemedelsindustrin. Dr
Dakuyo anlitas av människor över hela
Västafrika och har en egen distribution av
läkemedel till apotek främst i Burkina Faso.
Nästa talare Dr Fatoumata Ouattara
är en antropolog som under många år
TEXT STEN HAGBERG
arbetat med HIV-AIDS-frågor i Burkina Det bryter med ett sekel av toppstyrd koloFaso. Hennes forskning berör främst hur nial och postkolonial offentlig förvaltning.
HIV/AIDS-smittade kvinnor lever med Därefter talade Fatoumata Ouattara om
sjukdomen. Idag har alla smittade tillgång kultur och utveckling i Burkina Faso.
till bromsmediciner och de flesta överlever
Utöver tematiska seminarier rymde
alltså sjukdomen. Men de har samtidigt kulturdagarna också presentationer av
en rad sociala stigmata att konfrontera. konstnären Suzanne Ouédraogo och den
Ouattaras forskning visar att sjukdoms- unga Uppsala-baserade dansgruppen
historien är en viktig del för dessa kvinnor. Origines. På tisdagskvällen gav den svenskDen som smittats via blodtransfusion är burkinska gruppen Earth Songs Afrique
mer accepterad än den som smittats på med bland andra Anders Hagberg och
sexuell väg.
Moussa Héma en bejublad konsert på klubOnsdagen den 22 september hölls ett ben Hijazz i Uppsala.
annat seminarium om demokratisk kultur
Två filmer visades också under onsoch lokal utveckling i Burkina Faso. Sten dagen: Une femme pas comme les autres
Hagberg inledde med en reflektion kring av Abdoulaye Dao men presenterad av
femtio år av självständighet med utgångs- huvudrollsinnehavaren Georgette Paré;
punkt i förhållandet mellan centralmakten och Souvenirs encombrants d’une femme de
och lokal demokrati. Han berättade om sin ménage av Dani Kouyaté, som också preforskning om kommuner i Burkina Faso, senterade filmen för Uppsalapubliken.
där folkvalda borgmästare leder kommuSammantaget blev kulturdagarna i
ner som ofta har otillräckliga medel att få Uppsala mycket lyckade och med en blanverksamheten att gå runt. Och ändå är det dad publik. Studenterna dominerade på
centralt för demokratin att medborgarna eftermiddagarna medan många andra dök
numera kan välja sina lokala representanter. in efter jobbet på kvällen.
BURKINA
K O N TA K T #1:2012
13
Intervju
Bernadette Dao Sanou på bokmässan i Göteborg 2010
Att du
inte visste
är ingen
ursäkt
I Burkina Faso betraktas Bernadette
Dao Sanou som en engagerad författare.
Hon tar oftast kvinnornas parti och det
franska språket måste anpassa sig till julaspråkigt territorium.
Junior Becker, Burkina Kontakts reporter
på plats i Ouagadougou, har intervjuat
författaren Bernadette Dao Sanou. Under
de burkinska kulturdagarna 2010 var
hon inbjuden av föreningen Assambus
och besökte då bland annat bokmässan
i Göteborg.
För vilken publik skriver du?
– Jag skulle vilja svara att jag vänder mig
till dem som vill läsa mig. Jag tror inte att en
författare har en viss publik som mål, i varje
fall inte när det gäller romaner, noveller och
skönlitteratur i övrigt. Jag får ofta frågan
om jag riktar mig till en speciell publik,
eftersom mina noveller ofta betraktas som
engagerade texter kring kvinnofrågor. Ja,
jag medger att de flesta av mina noveller,
14
BURKINA
K O N TA K T # 1:2012
direkt eller indirekt, återkommer till kvinnan, till hennes roll inom äktenskapet, till
hennes relationer till mannen och samhället eller till det sätt på vilket hon betraktar
männen. Jag skriver för alla som kan ”höra”
det jag säger om kvinnorna och barnen,
och som känner sig träffade eller tilltalade.
Kort sagt, skriver jag för alla som har ögon
och hjärta att lyssna. Jag skulle vilja att den
som läser mina texter ska tänka en stund
att ”om jag gjorde ett och annat för att få
en förändring”! Lugn! Jag talar också om de
kvinnliga läsarna, eftersom det är med vår
egen medverkan, för att inte säga på vårt
initiativ, som mycket görs mot oss.
Varför skriver du på franska?
– Eftersom jag talar franska. Jag förstod snabbt att jag inte hade annat val än
franskan. Jag har alltid och överallt varit
tvungen att tala franska, vare sig jag har
velat det eller inte. Jag förstod att jag måste
uttrycka mig på franska, om jag vill att folk
ska lyssna på mig eller läsa mig, jag måste
överge jula för franska, även om jag inte vill.
Det är med och genom franskan jag talar
om mig (välordnad välgörenhet), om kvinnorna (naturligt eftersom det hela tiden är
jag), om mitt land (visst, det är fortfarande
jag) och om sådant som inte alltid har med
en fantasivärld att göra. Det är egentligen
inte precis så, eftersom det jag säger om alla
dessa frågor och om kvinnorna mycket väl
skulle kunna passa in i ett franskt sammanhang, så när som på några detaljer och med
hänsyn till olika proportioner!
Hur ser din fantasivärld ut?
Mina historier tilldrar sig, nästan alltid, i ett
julaspråkigt sammanhang i byar och städer
på malisk, burkinsk, ivoarisk mark, kort
sagt på julaspråkigt territorium, där jag kan
tala fritt på jula utan symboler. Plötsligt blir
det franskan som är tvungen att å sin sida
anpassa sig, om den helt vill återge min fantasivärld. Alltså vrider och vänder den sig
BURKINA
K O N TA K T #1:2012
15
Bildreportage
Bildreportage
så gott det går och gör till slut som jag vill.
Däremot vet jag inte om den här anpassade
och omgjorda franskan är så lättsmält. Men
till slut måste mina läsare ha lite överseende,
eftersom ”frankofonin är en dialog mellan
kulturer”, franskan är ett ”delat språk”. När
det tar vägen lite hit och dit, måste det till
slut ta till sig små uttryck från olika håll. Så
ser alltså min fantasivärld ut. Jag talar om
mig och mitt hem och påstår att jag talar
om Afrika, ja, till och med om universum.
Män och kvinnor, politik, synd och dygd,
och allt annat – visst är det universum! Så
ser min fantasivärld ut.
De historier som finns i dina texter, är de
verkliga eller påhittade?
– Fiktion är ju alltid till en viss grad
verklighet, med hänsyn tagen till proportionerna, förstås. Men för att erätta en historia,
måste jag alltid ha något personligt som jag
har upplevt eller hört av andra. Faktum är
att kvinnan som blir slagen hemma, vare
sig hon heter Sita, Beatrice eller Koliya
fortfarande är en kvinna som blir slagen i
sitt hem. Eller den som dör under förlossningen, eller den som får en medhustru,
därför att alla hennes barn blir flickor. Den
politiske ledare som gör ett rituellt (mänskligt) offer för att få valröster, kan lika väl
vara från Burkina Faso, Elfenbenskusten
eller någon annanstans ifrån. De vita kanske inte gör några rituella offer, men har
säkert andra, lika effektiva och starka medel.
Varför poesi eller novell och inte roman
eller teater?
– Först är det inte sagt att jag inte en dag
kommer att skriva en roman eller ett teaterstycke. Sedan måste jag erkänna att jag
alltid har lite bråttom, så jag förkortar de
historier jag vill berätta. Jag arbetar snabbt
och tror på så sätt att det inte ska ta alltför
lång tid för dem som offrar tid på läsningen.
Jag tycker alltid att poesin och novellen passar bäst till mitt sätt att skriva på. Kort sagt,
just nu skriver jag poesi och noveller för att
det går fort.
Det är de två skrivformaten som lätt
kommer till mig. Särskilt poesin. Jag beundrar dem som kan förverkliga romaner. Jag
använder ordet ”förverkliga” med flit, för
att en roman för mig är ett verkligt företag
i fråga om tid, energi, uthållighet och fantasivärld. Vad gäller teater, som man inte
läser utan snarare ser (åtminstone enligt vad
16
BURKINA
K O N TA K T # 1:2012
jag tror), har jag inte någon lust att försöka
skriva. Det finns teater i mina noveller – det
gäller att läsa dem omsorgsfullt!
Varför skriver du?
– För att tala om vad jag har på hjärtat, för
att berätta historier. Jag känner det som en
plikt att berätta om det jag ser omkring mig
och det jag inte tycker är rätt, eller tvärtom,
det som är så vackert att alla ska dra nytta
av det. Dessutom är jag ingen politisk
ledare. Mina ”program” är mina noveller,
mina dikter, där jag beskriver världen som
den är, skriver jag med den starka förhoppningen att världen ska bli som jag önskar.
Jag skulle vilja att man inte längre
använde ursäkten att ”jag visste inte” om
svåra situationer, eller om det vackra att
dela med sig av. Det finns män som förebrår mig att jag bara tänker på kvinnorna,
” i ögonen på
moraliskt lättchockerade
människor passar inte den
sortens saker
in på min
personlighet”
Jag tror att det jag uppfattar som fult
eller som vackert, som sorgligt eller glatt,
kan intressera alla. Alltså skriver jag för att
dela med mig till andra av det som gör mig
arg eller glädjer mig. Kort sagt, det som
väcker min uppmärksamhet.
Vad tycker läsarna om dina texter?
– Ett par tre personer har anmärkt att de
inte kunde föreställa sig att jag skulle kunna
skriva om vissa saker som de har läst av mig.
Man tänker sig inte att jag skulle kunna tala
om en man som får stånd när han ser en
vacker kvinna (egentligen skrev jag: ”Vacker
så att byxorna putar ut på varje helig man”!)
eller att jag kan tala öppet om kärlek i mina
dikter, ropa högt till den man jag älskar och
bjuda in honom till ”kärleksklädet med tre
rader småpärlor kring min midja”. Och så
den hemska frasen om tjocke herr Adipous
manslem i en av mina noveller. Så här skrev
jag ”ty herr Adipou var tjock och fet, hans
manslem mycket kort och att älska med
honom, ojdå, det skulle inte bli en lätt
övning … detta gjorde honom ju ilsken,
men vadå!” Så är det men jag tror att i
ögonen på moraliskt lättchockerade människor passar inte den sortens saker in på
min personlighet!
Det här gör nu att jag ibland tenderar att
inte längre vara helt spontan i det jag skriver, att jag tvekar att använda vissa ord eller
närma mig vissa ämnen. Fastän egentligen
skulle jag vilja dela denna fråga med alla. En
dag sade till och med en högt uppsatt person
till mig att en av mina noveller var ”porr”.
Jag gladde mig åt att personen ifråga
hade läst de nämnda novellerna, men medger att jag blev chockerad av denna dom.
En annan sade till mig att sedan han läst
poesisamlingen ”Symphonie”, förstod han
att jag känner mig ensam, att jag kallade på
hjälp och att han hade stor lust att ”komma
och trösta mig” och att många män trodde
som han när de läste mina dikter. Kort sagt,
nu vet jag inte vad jag ska göra men jag
fortsätter att skriva utan att ställa mig så
många frågor.
Betraktar du dig själv som en engagerad
författare?
– På den frågan svarar jag: ”Bedöm själv!
Det är endast ni själva som kan ha en åsikt
om mig baserad på läsning av mina texter.”
Ibland svarar jag i alla fall att jag är engagerad i så måtto att man är det av någon
viss orsak eller för en idé. Om man definierar vad engagemang betyder idag, skulle
jag lättare besvara frågan. För att man inte
ska ha ursäkten att säga att man inte visste
måste man vara engagerad.
Om det är engagemang, då är jag en
engagerad författare; men engagemang är
egentligen något helt annat. Det jag skulle
vilja framhålla med kraft är att jag framför
allt inte vill bli klassad. Jag vill helt enkelt
att när man läser mig, ska läsningen någonstans framkalla en reaktion och inte lämna
läsaren opåverkad.
TEXT JUNIOR BECKER
ÖVERSÄT TNING AGNETA CLOAREC
FOTO & TEXTBEARBETNING SUZANNA PETERSSON KERO
Barnboksillustratören Christian Epanya vid ett skolbesök.
Kalan kadi
– att läsa är att lära
En resa till Burkina Faso och ett mångårigt arbete med litteratur för barn och
ungdomar blev startskottet när föreningen Afrikultur i samarbete med
partners från Burkina Faso och Mali
arrangerade barnboksfestivalen Kalan
Kadi i Bamako förra året.
Till festivalen kom välrenommerade västafrikanska barnboksförfattare som Fatou
Keïta från Elfenbenskusten, illustratören
Christian Epanya från Kamerun, barnboksförfattaren Ignace Hien från Burkina Faso
och Mariame Kanté som representerade
den senegalesiska läsorganisationen BLD.
–Vårt syfte med projektet var att
uppmärksamma barn- och ungdomsboken i
Afrika, säger Katarina Tobé, styrelseledamot i
Afrikultur.
Projektet inleddes under bokmässan i
Göteborg 2010. Till de inbjudna gästerna,
tillika partners i projektet, hörde bokförläggaren Igo Diarra från Mali, journalisten
Eyoum Ngangue, numera chefredaktör för
ungdomstidningen Planète Jeunes med säte
i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou,
samt Ousmane Diarra, bibliotekarie och
författare från Mali. De bekantade sig
med nordiska barnboksfigurer som Pippi
Långstrump och Mumintrollet. Samtidigt
berättade de om villkoren för deras egna
verksamheter i respektive land.
Ett halvår senare ägde festivalen Kalan
Kadi rum i Malis huvudstad, Bamako. Kalan
kadi betyder ungefär ”Att läsa /lära är bra”.
– Tillsammans med våra partners i
Burkina Faso och Mali ville visa på den roll
barn- och ungdomslitteratur kan spela i
arbetet mot fattigdom, för jämställdhet och
demokrati i afrikanska länder och hur man
kan arbeta för att skapa nätverk och utbyta
erfarenheter mellan olika afrikanska länder,
berättar Katarina Tobé.
Sprida litteratur och främja läsning
Under festivalen arrangerades två
BURKINA
K O N TA K T #1:2012
17
Bildreportage
Barnboksförfattaren Fatou Keïta från Elfenbenskusten intervjuas
för TV under Kalan kadi i Mali i mars 2011. Den 18 oktober 2012
medverkar hon i ett seminarium om barn och böcker i Västafrika
på Internationella biblioteket i Stockholm.
Planète Enfants. En tidning att hålla hårt i.
En av deltagarna vid illustrationsworkshopen.
paneldebatter som riktade sig till branschPå Centre Culturel Francais lanserades Sule som är lärare på Franska skolan, men
folk, men dit också en bredare publik var ungdomstidskriften Planète Jeunes en skri- också medlem i föreningen Afrikultur.
välkommen. De handlade om spridning vartävling. Författaren Ousmane Diarra
Projektet har även fortsatt för Afrikulturs
och skapande av litteratur för barn och hade skrivit början på en berättelse och täv- del. I maj gjorde föreningen en resa till
ungdomar. Frågan om hur man skapar lingsdeltagarna skrev fortsättningen.
Senegals huvudstad, Dakar, och i oktober
förutsättningar för läsning föranledde de livkommer både Fatou Keïta och Mariame
ligaste diskussionerna.
Fortsatt arbete
Kanté till Stockholm.
Barnboksfestivalen Kalan Kadi arrang- Det har nu gått drygt ett år sedan den första
– Detta kunde vi göra tack vare stöd från
erade även ett berättarprogram på Musée festivalen ägde rum i Bamako. Men för Igo Stockholms stad, säger Katarina Tobé.
National (Nationalmuseum) i Bamako. Diarra och hans förlag blev det startskottet
Böcker av de nämnda författarna finns
Både barn och vuxna kunde höra sagor för en andra upplaga av festivalen.
tillgängliga i Sverige. Både barnboken
berättade på bambara och franska, ackom– Vårat arbete har blivit grogrund för en Papa Diops taxi av Christian Epanya
panjerade av koraspelare.
fortsättning och utvidgning av projektet. och serieromanen En evighet i Tanger av
Samtidigt gjorde de författare som del- Här på hemmaplan har projektet bland Eyoum Ngangue är översatta till svenska
tog i festivalen skolbesök för att inspirera annat lett till ett samarbete med Franska och finns på många bibliotek. Övriga
och påtala litteraturens möjligheter för den skolan i Stockholm, där några av gymna- författares böcker finns på franska och
unga publiken.
sieeleverna har arbetat med översättningen engelska på bland annat Internationella
Christian Epanya ledde dessutom en till svenska av Fatou Keïtas barnböcker som biblioteket i Stockholm. Några går även att
workshop för illustratörer och Keita en för ursprungligen är på franska.
köpa via föreningen Afrikultur eller barnförfattare. Resultatet blev en text med illusTill hösten kommer Fatou Keïtas bok bokhandeln Bokspindeln.
trationer om tolerans och fred utifrån två Un arbre pour Lollie ut i form av en bok på
Vill du veta mer om kulturföreningen
barns perspektiv. Med tanke på vad som nu franska tillsammans med en CD där boken Afrikulturs arbete med barn- och ungdomshänder i Mali känns berättelsen extra aktu- är uppläst på engelska, svenska och franska. litteratur är du välkommen att kontakta
ell och viktig. Föreningen hoppas nu på att Detta är också ett resultat av gymnasieelever- föreningen på [email protected].
hitta finansiering för att trycka boken.
nas arbete under ledning av läraren Francoise
TEXT SUZANNA PETERSSON KERO, FOTO KLARA BERGGREN
18
BURKINA
K O N TA K T # 1:2012
BURKINA
K O N TA K T #1:2012
19
Novell
En berättelse
om ägg
AV MONIQUE ILBOUDO
ÖVERSÄT TNING ANNA NYMAN
– Kära du, jag har en känsla av att arbetet
inte har blivit väl utfört på den lilla.
– Vad menar du? sade min mor medan
hon närmade sig sitt förkläde till man, i
detta fall min faster.
I det ögonblicket övergick samtalet till
att föras i viskande ton och mina ansträngningar att höra mer av vad som sades var
förgäves.
Äggen! ett ljuvt ord för mina öron ända
till ett år tidigare och vid ett specifikt
datum som jag utan tvivel aldrig kommer
att glömma.
Jag var svag för denna föda som kunde
användas till så mycket och där särskilt en
rätt föll mig i smaken, omeletten.
Knappt kunde jag tala förrän jag bad om
– Spela! utropade Bibata, en av mina ”sakerna från hönans mage”. Som ett sant
medspelare i waré 1, det spel som jag för hot för min mammas lilla ladugård spåfem minuter sedan hade ägnat min fulla rade jag upp minsta lilla ägg så snart det
uppmärksamhet.
blivit värpt och sprang sedan för att visa
Jag samlade mekaniskt ihop småstenarna upp mitt rov i köket. Denna min måttlösa
från en grop och började fördela dem i de aptit för ägg kom att upphöra på ett bryskt
andra små hål som vi hade grävt i marken.
sätt. Sedan ett år tillbaka påminner det här
ordet mig inte längre om annat än chock,
Medan jag spelade höll jag ett öga på de ohygglig smärta, blödningar och en outtvå kvinnorna, för jag kände vittring av en härdlig kränkning av det som hörde mitt
sammansvärjning där jag skulle kunna vara unga liv till.
dess offer. Vad kokar de nu ihop? tänkte
jag när … Jag stannade tvärt upp i mina
Sedan ett år tillbaka är det här ordet i
rörelser och trots de upprörda utropen från mina öron synonymt med vuxnas barbariska
mina medspelerskor stod jag som förstenad, sätt att behandla små flickor.
oförmögen att fortsätta spelomgången. Ett
Och just där, under denna lugna efterord hade undflytt det viskande samtalet och middag medan jag spelar ett parti waré
nått mina vaksamma öron. Ett ofogligt ord, med mina tre små kompisar, dyker detta
så som ord ibland kan vara. Ett ord laddat fruktansvärda ord återigen upp i samtalet
med betydelse. Ett av dessa ord som på ett mellan kvinnorna, vars tidigare samförstånd
ögonblick upplyser en om innebörden i hade fört mig till Fatmata, kvarterets gamla
ett samtal som varit tänkt att vara hemligt. omskärerska. Min faster, fars äldre syster,
Ett upplysande ord som informerar en och hade anlänt kort innan den ödesdigra dagen.
undanröjer allt tvivel:
Som vanligt gladde vi oss mycket åt att
hon dök upp den där dagen. Hennes sätt
att skämma bort oss saknade motstycke.
Hon tog med sig alla sorters maträtter från
landet, i synnerhet gonsala, en av hennes
specialiteter gjord på bönor som vi åt med
zambnê, små matbönor som hon plockade
själv. Som vanligt kom hon mycket tidigt
på morgonen.
Medan jag välkomnade henne med glädjerop var jag långt ifrån att misstänka att det
här besöket inte skulle bära samma smak
som de andra besöken. Redan dagen efter
ankomsten talade min faster med mina
föräldrar. Barnen hade förts bord från
mangoträdet där diskussionerna fördes.
Efter detta första enskilda samtal tre personer emellan fortsatte min mor och min
faster ensamma sina överläggningar, vilket
vi gissade var ganska ovanligt även om vi
inte förstod innebörden av det. Det var
Tanga, den unga flicka som nunnorna i
församlingen hade anförtrott min mor och
som tjänade som vår barnflicka, som först
pratade med mig om äggen.
Hon berättade om ett nära förestående
och ganska speciellt kalas som jag, tillsammans med andra små flickor i min ålder,
skulle bli inbjuden till. Jag berättade detta
för min bror som gick för att beklaga sig
hos min mor för att han inte fick vara med
i festligheterna. I samma ögonblick blev det
1. Waré eller awalé är ett afrikanskt sällskapsspel som går ut på att fördela småstenar, frön eller snäckskal i små skålar eller hål som ibland grävts i själva marken. Ofta används dock
ett specifikt bräde av trä. I det fall frön används är det olivliknande frön från en specifik träd man nyttjar och legenden säger att trädet finns med det enda syftet att producera frön till
spelet. Två spelare tävlar mot varandra. I utgångsläget läggs fyra frön i varje hål. Spelet går sedan ut på att i ett relativt högt tempo samla så många frön som möjligt genom ett specifikt
regelverk för fördelning och insamling av fröna. Tävlingar genomförs i spelet och internationella regler tillämpas då.
20
BURKINA
K O N TA K T # 1:2012
BURKINA
K O N TA K T #1:2012
21
Novell
tvunget att tala öppet om historien med
äggen. Man förklarade för oss att äggen
skulle ses som en belöning som gavs åt de
flickor som var allra modigast. Jag bekymrade mig inte om att ta reda på vid vilket
tillfälle som detta tapperhetsprov skulle gå
av stapeln.
Bilder av ägg upptog mina tankar: korgar med ägg, långa rader av tallrikar med
omeletter …
Den förestående dagen väcktes jag före
gryningen. Varje detalj från den här dagen
kommer att vara inpräntade i mitt minne
för alltid. Min faster bar mig till duschen
där hon omsorgsfullt tvättade mig från
topp till tå. Sedan tog hon med mig till
rummet och masserade mig med en välluktande salva. Denna detalj övertygade mig
om att det var en dag utöver det vanliga.
När min faster ville få mig att ta på mig
en klänning som jag ansåg vara illa vald för
ett tillfälle som detta protesterade jag. Jag
ville ta på mig min allra finaste klänning.
Än så länge anade jag inte oråd.
Min mor kom och gick i halvdagern.
Hon verkade bekymrad, men uppslukad
som jag var av mina drömmerier ägnade
jag det knappt någon tanke. Vilket slags fest
skulle man ta mig till? Hur många kommer
vi att vara som deltar i kalaset? Kommer jag
att vara tillräckligt tapper för att förtjäna
att delta i festandet? Inte en endaste sekund
fick jag känslan av att den dag som höll på
att gry skulle bli den hemskaste i mitt liv
som liten, bekymmerslös flicka. Korgen
stod färdig sedan föregående kväll. Döv
för mina protester bar min faster mig på
ryggen.
Jag ville gå själv. Jag ville inte komma
till denna tapperhetstävling buren som en
bebis på min fasters rygg.
Min mor gjorde oss sällskap fram till
avfartsvägen. Hon klappade mig förstulet
på huvudet samtidigt som hon uttalade
ord som jag inte förstod. Det desto tydligare svaret från min faster borde ha påkallat
min oro.
– Oroa dig inte, sade hon till henne. Jag
kommer tillbaka med henne hel och ren.
Men jag var på väg till en tapperhets­tävling.
Kan man visa mod utanför en situation som
saknar fara? Vad föreställde faran? Kommer
man att göra mig illa eller kommer man att
22
BURKINA
K O N TA K T # 1:2012
skrämma mig för att pröva mitt mod? Jag
höll nästan själv på att börja lugna min mor.
– Var lugn, jag kommer inte att skämma
ut dig. Jag kommer att vara den tappraste
i hela gruppen.
Min faster hade redan hunnit avlägsna
sig från henne. Jag vände mig om på hennes rygg för att göra ett tecken åt min mor.
Hon förblev stående mitt på vägen med
armarna i kors som om hon ångrade att
hon låtit mig bäras bort av min faster. Just
då kände jag mig beklämd. Var faran så
stor? Varför skickade min mor, för vars kärlek jag inte hyste minsta tvivel, mig rakt in
i en så stor fara? Mitt lilla hjärta började slå
hårt och jag kröp ihop där jag satt på min
fasters rygg. Fatmatas hus låg vid floden,
cirka två kilometer från vårt hus.
”Inte en endaste sekund
fick jag känslan av att
den dag som höll på
att gr y skulle bli den
hemskaste i mitt liv ... ”
Min faster gick fort. Var hon rädd för att
solen som syntes vid horisonten skulle jaga
bort nattens sista skuggor och avslöja den
välbevarade hemligheten? Vid entrén till
den upplåtna marken löste hon upp klädet1
och satte ner mig på marken. Hon tog mig i
handen och släpade med mig in på gården.
Vi var inte först. En liten grupp bestående
av vuxna och små flickor väntade redan. De
satt på den hårt packade marken på en terrass i hörnet av den stora bostaden. Några
små flickor hade fallit i sömn igen, vilande
huvudet i knäet på sina medföljerskor.
Min faster hälsade länge och väl på de
församlade, som om hon kände var och
en av dessa kvinnor sedan lång tid tillbaka.
Vi slog oss ner i ett hörn. Andra kvinnor
anlände med små flickor fastsurrade på
ryggarna eller upphissade i klädet och med
ögonen fortfarande fulla av sömn. Snart
skulle det inte finnas plats för fler på den
lilla terrassen.
Det var i det ögonblicket som en ung
kvinna dök upp från andra sidan av innergården och meddelade att Fatmata skulle
1 Det kläde som det genomgående är fråga om i denna
novell är ”pagne”.
komma snart och att den som kommit
först till platsen skulle göra sig redo. Med
Fatmatas assistent i täten reste sig två
gamla kvinnor upp och släpade med sig
en flicka på cirka tio år mot andra sidan av
gårdsplanen.
Strax därefter nåddes vi av genomträngande skrik från gårdsplanens bortersta ände.
Jag närmade mig instinktivt min faster. Vad
kunde man göra denna stackars flicka som
fick henne att utstöta så hjärtskärande skrik?
Kommer jag att vara tillräckligt modig för
att klara prövningen utan att skrika? Jag
började fråga mig om det inte vore klokare
att avstå från äggen. Min faster, som kände
av min skräck, tröstade mig:
– Hon är stor, men hon är en ynkrygg. Jag
är säker på att du inte kommer att skrika!
Denna maning blåste nytt liv i mitt sviktande mod. Dock inte för någon längre
stund. Alla de små flickorna före mig började tjuta så snart man lett dem till andra
sidan av gårdsplanen. Detta gav upphov till
en olidlig kör av skrik som vart och ett av
dem var lika hjärtskärande. Det blev min
tur fortare än jag hade önskat.
Jag var inte längre mer än ett dallrande
löv som min faster hade svårt att få att stå
på benen. Hon ledde mig till den magiska
platsen. Bakom träden upptäckte jag en
mur som delade av innergården från en
andra innergård där vi gick in. På vår högra
sida fanns ett rum med väggar av flätad
halm som min faster började gå mot samtidigt som hon höll min hand i ett stadigt
grepp. Redan på tröskeln till den ovanliga
platsen slog en lukt av färskt blod mot mig.
Vad jag såg fick mig att stå som fastnaglad
på min plats. I mitten av rummet uppehöll
sig en stor ljushyad kvinna med en nedblodad kniv i högerhanden. Vid hennes fötter
fanns en träplanka som hennes assistent
snabbt tvättade av med hjälp av en balja vatten. De små flickor som hade gått före mig
satt, fortfarande gråtande, på kläden som
bretts ut längs med omgärdningen. Deras
ledsagerskor flängde omkring runt dem samtidigt som de skällde ut dem genom att retas
med dem för att de varit så fega. Jag vägrade att ta ett enda steg till. Min faster måste
vända sig om och greppa mig under armhålorna för att försöka lyfta mig, men förgäves.
Två kvinnor som följde händelsen kom till
BURKINA
K O N TA K T #1:2012
23
Novell
hennes undsättning och tillsammans lyckades de tre bära mig till tortyrplankan.
Allt gick mycket fort. Jag slog omkring
mig allt vad jag orkade och högg till höger
och vänster efter de händer som försökte
lägga mig på plankan. Men jag var inte
tillräckligt stor. De sträckte ut mig raklång
med huvudet begravt i tyg från kläden.
Man tog raskt av mig mina trosor och särade på mina ben. Jag kände en hand i mitt
inre och sedan knivbladet.
En oerhörd smärta. Jag tjöt och slog
omkring mig med full kraft. Man höll
redan på att dra upp mig från plankan igen,
mitt under pågående svordomar från kvinnan som genomfört omskärelsen och som
jag hade givit en spark rakt i ögat. Min faster bar mig ända till det hörn där den första
toaletten fanns. Fatmatas assistent kom och
baddade mig fort i skrevet med en vätskeblandning som fick det att svida ännu mer.
Jag började skrika igen.
Utan att bry sig om mig, började hon
förhandla med min faster som gav henne
en packe sedlar och fortsatte sedan till en
annan liten flicka som satt och hulkade inte
långt därifrån. För att hålla tillbaka blödningen satte min faster på ett skydd som
var gjort av en stump av ett använt kläde
som hon höll på plats med hjälp av pärlbanden som jag bar över höften. Hon lyfte
upp mig och släpade med mig utanför det
muromgärdade rummet. Den här gången
opponerade jag mig inte när hon bar mig
på ryggen, men smärtan var av sådan art att
jag genast klev ner.
Inte heller kunde jag gå. Min faster
lyfte upp mig på ryggen igen.
Knappt hade vi lämnat Fatmatas innergård förrän vi träffade min mor. Hon hade
inte förmått vänta hemma. Inte heller hade
hon haft mod nog att bevittna det blodbad
som jag just hade fallit offer för.
Hon lyfte ner mig från min fasters rygg,
tog mig på axeln, tröstade mig och uppmanade mig att vara tapper. I den här
kroppsställningen och i kontakt med moderlig värme var det som om smärtan fann
lindring. Jag tänkte på det som just hänt mig.
Aldrig tidigare hade jag hört talas om
kvinnlig omskärelse. I egenskap av ung
stadsbo och född i en skyddad värld var
24
BURKINA
K O N TA K T # 1:2012
mitt enda bekymmer den kommande
inskrivningen i skolan. Min bror som just
hade börjat skolan beskrev denna händelse
för mig som slutet på all sinnesro.
Och nu slog det ner som en blixt från
klar himmel. Varför hade man gjort detta
mot mig? Varför hade min mor tillåtit att
man gjorde detta mot mig? Varför hade
hon gått med på att underlåta sig att ljuga
om en tapperhetstävling som skulle fullbordas med ett äggkalas? Jag hatade mig själv
för att jag gått på det så lätt. Men kunde jag
hysa tvivel om min mor?
– Varför sade du inget till mig? viskade
jag i min mors öra medan hon lade mig i
sin stora säng.
Hon log sorgset, vek undan med blicken
och gick sin väg.
” Var för sade du inget
till mig? viskade jag i
min mors öra medan
hon la mig i sin stora
säng,”
Ärrbildningen var enligt de vuxna snabb
och fortlöpte utan att särskilda komplikationer tillstötte. För min del fann jag den
långsam och smärtsam.
Varje toalettbesök var en sann plåga
och att kissa innebar att ta risker som jag
inte vågade mig på att ta mer än när det
var ytterst nödvändigt. Min faster förbrukade rikligt med smör som hon köpte av
de kringresande mjölkförsäljerskorna, men
utan att verkligen lyckas stilla smärtan.
En vacker morgon kunde jag återigen
springa och hoppa som vilken liten flicka
som helst min ålder. När uppdraget väl var
avslutat återvände min faster hem till sig.
Den här gången sörjde jag inte hennes avfärd.
Jag var mindre entusiastiskt inställd till
alla hennes senare besök. Varje gång var
jag rädd för att hon skulle ta mig med till
Fatmata. Förgäves förklarade min mor för
mig att man inte besökte Fatmata mer än en
gång i livet. Jag litade inte på detta. Kanske
hade jag rätt, för här, ett år senare, händer
det alltså igen att min mor och min faster
pratar om mig och ånyo är det tal om ägg!
– Arbetet har inte blivit väl utfört på den
lilla, sade min faster.
Jag försökte komma på vad det var som
hade kunnat motivera ett sådant påpekande. Jag tittade ner på mina trosor och
allt tycktes kristallklart. De här trosorna
hade inte några resårband runt benen.
Oskuldsfullt hade jag lyft mitt högra ben
vilket fick trosan att gapa öppen. Min faster hade alltså fått en uttömmande inblick i
mina allra mest intima delar. Instinktivt tog
jag ner mitt ben och intog en ställning som
överensstämde med min mors instruktioner
och utan uppehåll upprepade för mig att
jag skulle sitta ”som en flicka”.
– Börja inte om nu! sade jag både uppretat
och rädd samtidigt som jag reste mig med
ett språng.
Sabine, Solange och Bibata protesterade
med gemensam röst:
– Är du inte längre med och spelar?
– Nej, jag är inte längre med och spelar.
Hur skulle jag kunna fortsätta spela waré i
lugn och ro när det samtidigt och på mindre
än en meters avstånd från mig än en gång
var fråga om att genomföra omskärelse på
mig? Förvånade avbröt min mor och min
faster sitt enskilda samtal och riktade misstroget ögonen på mig. Jag mötte deras blick
med min mest beslutsamma min.
Min mor tvekade några sekunder mellan viljan att kuva denna offentligt uttalade
fräckhet och önskan att lugna mig. Hon
reste sig och släpade med mig in i huset. Så
snart vi nådde tröskeln började jag gråta och
hängde mig fast vid hennes klädedräkt.
– Jag vill inte gå till Fatmata igen! Jag vill
inte gå till Fatmata igen! bad jag enträget.
– Vem har sagt att du skulle gå tillbaka till
Fatmata? frågade min mor med en irriterad
stämma.
Och utan att låta mig hinna svara på frågan fortsatte hon:
– Du kommer inte att gå tillbaka dit annat
än om du är lika o f ö r s k ä m d en gång till.
Vad fick dig att bete dig så som du just gjorde?
Jag böjde mitt huvud.
Under de närmaste dagarna uppstod en
verklig kraftutmätning mellan min mor och
min faster om lämpligheten i att ta med mig
till omskärerskan. Min far, som båda tog
som vittne, hade mycket svårt att klara av
sin roll som domare. Det slutade med att
han likt Pontius Pilatus tvådde sina händer.
Den natten gömde jag mig bakom draperiet och följde därifrån hela diskussionen.
– Ni får klara er själva. När allt kommer
omkring är det en kvinnofråga! sammanfattade han fegt innan han reste sig för att gå ut.
Detta innebar nederlag för min mor.
Sett till de två kvinnorna var det min faster som i egenskap av ”make” ägde företräde.
Bedrövad lämnade jag mitt gömställe.
Senare samma natt kom min mor för att
väcka mig och med ett finger för munnen
uppmanade hon mig att vara tyst.
Med min yngre syster Valérie på
sin rygg och ett knyte i handen,
såg hon till att få mig ur huset. Vi
gick länge genom dunkla gränder
innan vi kom till ett hus som jag
genast kände igen.
Det var morbror Siméons
hus, en kusin till min mor. Som
krigsveteran i franska armén där
han hade tjänat som sjuksköterska hade morbror Siméon efter
sin demobilisering upprättat en
praktik på sin innergård. Alla
kallade honom ”doktor” och
nyttjade hans tjänster även om
vissa bakom ryggen på honom
behandlade honom som dåre.
Högröstad och med bestämda
åsikter låg han i konstant krig
med det som han kallade för de
”barbariska utövandena”.
När han gick in på en innergård undersökte han per automatik köket och
toaletterna och avstod inte från att påpeka
varje avvikelse i hygien som han lade märke
till. Det var skräcken för varje köks härskarinna, som fruktade hans besök. Varje gång
han kom till oss spelade min mor och han
upp samma scen där den ena repliken var
mer komisk än den andra. Min mor gjorde
anspråk på att förvägra honom tillträde till
hennes kök, eftersom hon, enligt vad hon
påstod, ville ha en man som hade total makt
över sina egna tillgångar samt att var och en
vet att en man som går över denna kvinnliga
heliga plats förlorar sin virilitet.
Efter ett längre oväsen och ibland något
som liknar en fysisk kamp, tog morbror
Siméon till slut alltid hem spelet och pekade
ut allt som kunde vara en möjlig bakteriehärd i hennes kök. Min mor skrattade gärna
åt det som hon hos morbror Siméon kallade
för bakteriefobi, men så snart han givit sig av
såg man henne sopa golvet med stora tag för
att sedan tvätta det med vatten.
Vi gick in på morbror Siméons innergård
och min mor, som äntligen släppte min
hand, begav sig mot det stora huset.
Hon knackade diskret tre gånger på dörren.
Strax därefter uppmanade morbror Siméons
starka stämma oss att avslöja vår identitet.
mors uppförande ovärdigt en god hustru,
höll han fast vid denna ståndpunkt under
flera dagars tid. Min morbror angrep först
sin kusin och hade gått så hårt åt henne
medan min far var på arbetet att han fått
henne att återvända hem till byn. Sedan
hade han gjort bruk för sin ålder och tvingat
min far att lyssna på hans argument. Den
senare hade till sist tagit reson. Han gick
med på att min mor återvände till det äktenskapliga hemmet.
Frågan om min nya omskärelse förblev hängande i luften under några veckor.
Morbror Siméon, som hade vidare planer
med sina idéer, besökte oss flera
gånger i sällskap med sin vän, en
fransk militärläkare som tjänstgjorde vid militärförläggningen.
De kom alltid vid en tidpunkt
när min far var på plats. Min morbror krävde alltid att man bar fram
flaskor med öl åt dem och det var
runt tre ”vackra sörjande” (så kal�lade han de svalkande ölflaskorna
som dröp av friskhet) som han höll
rättegången om omskärelse.
– Det är jag, er kvinna, sade min mamma
– Agnès? frågade min morbror medan han
vred om nyckeln i låset. Vad gör du här vid
en sådan tid på dygnet? Vad står på?
Han lät oss stiga in och jag skickades
genast i säng hos mina kusiner.
Vår vistelse hos morbror Siméon varade en
vecka. En veckas förhandlingar där jag följde
utvecklingen genom min morbrors ilskeutbrott. Min far hade först reagerat mycket
häftigt på min mors rymning. Han hade
beordrat min morbror att genast föra tillbaka
hans två barn hem till honom. Beträffade
min mor kunde hon stanna där hon var och
fortsätta på sin väg som det behagade henne.
Uppbackad av min faster som ansåg min
Min morbror och hans vän
redogjorde ingående för den anklagades fel och brister. Försvarets
argument lät sig sammanfattas i
en enda mening: ”Det är seden.”
Ett sådant försvarstal gjorde inte
någon övertygad. Min morbror
påpekade att seden inte bjöd att
omskära små flickor på fem år
och att om dessutom initiationsseden då
operationen skedde kunde överges, så fann
han det absurt att den överlevde. Hans vän
pekade å sin sida på de medicinska faror
som utövandet bar med sig. Saken avgjordes.
Omskärelsen fördömdes utan förmildrande
omständigheter.
Jag och min syster Valérie var räddade.
Jag hade blivit omskuren, men förgäves.
Fumligheten hos kvinnan som genomfört
omskärelsen på mig hade räddat mig… till
viss del!
Fotnot: Monique Ilbodou är författare, doktor i
juridik och Burkina Fasos ambassadör i Köpenhamn.
Hon inter vjuades i BurkinaKontak t Nr 1, 2010:
h t t p : // i s s u u . c o m / B u r k i n a K o n t a k t /d o c s /
burkinakontakt_1-10/27
BURKINA
K O N TA K T #1:2012
25
Intervju
För medlemmarna i Vänskapsföreningen Burkina
Faso – Sverige (Assambus) är Emile Traoré mest
känd som föreningens ordförande. Med en master
i ekonomi var ett arbete med psykiskt sjuka absolut
inte vad han hade tänkt sig. Nu drömmmer han om
att öppna ett Fountain House i Burkina Faso.
Fontänhuset
– egenmakt för
psykiskt sjuka
– Jag tror att i Sverige förvärras psykiska besvär av social isolering och arbetslöshet. I Burkina Faso kan folk
vara lite konstiga, men ändå ingå i en social gemenskap. För de som blir riktigt sjuka är det värre i Burkina
Faso. De blir ofta utstötta. Familjerna skäms för dem. Vad gäller öppenhet kring psykisk ohälsa så har man
kommit längre i Sverige. Det säger Emile Traoré, som svar på frågan om det är några skillnader mellan Sverige
och Burkina Faso vad gäller att leva med psykisk ohälsa. Emile arbetar på Fountain House i Stockholm, ett
klubbhus och självhjälpsorganisation för personer med psykisk ohälsa. Hans dröm är att öppna ett Fountain
House i Burkina Faso.
För medlemmarna i Vänskapsföreningen
Burkina Faso – Sverige (Assambus) är Emile
Traoré framför allt känd som föreningens
ordförande. Mindre känt är hans arbete
inom Fountain House. Emile har en master
i ekonomi och dessutom en tvåårig kurs i entreprenörskap på forskarnivå. Att han skulle
arbeta med psykiskt sjuka var absolut inte
något som han han hade tänkt sig. För drygt
tre och ett halvt år sedan blev han kallad
till en anställningsintervju för ett jobb han
hade sökt. Annonsen hade formulerats som
ett arbete för en ekonom med internationell
bakgrund och språkkunskaper. Emile talar
fem europeiska och nio afrikanska språk.
– Jag visste inte då vad Fountain House var,
så jag fick googla, erkänner Emile. Men det
jag läste verkade intressant.
26
BURKINA
K O N TA K T # 1:2012
Emile fick jobbet, men till sin stora förvåning fick han börja med att arbeta i köket
under nio månader, detta för att lära känna
medlemmarna och verksamheten på Fountain House. Dessutom skulle medlemmarna
fatta beslut om han skulle få jobbet eller inte.
Sedan skickades han på kurs i USA och först
därefter var han redo att ta sig an ansvaret
för husets ekonomi, det vill säga bokföring,
utbetalning av löner, fakturor och skatter.
Men detta är inte som ett vanligt ekonomjobb där man sitter på sitt kontor och jobbar
med siffror och papper förklarar Emile. I
stället arbetar han ofta tillsammans med
någon medlem, utifrån dennes kunskaper
och förmåga.
– Exempelvis, om det är någon bland våra
medlemmar som har kunskaper om bokfö-
ring, så gör vi den tillsammans, så mycket
som medlemmen klarar av och orkar.
Arbete sida vid sida
Alla som är anställda i klubbhuset kal�las för handledare, oavsett vad de har för
yrkesbakgrund. Syftet med verksamheten
är att erbjuda medlemmarna att delta i ett
meningsfullt arbete och ett socialt sammanhang. Medlemmarna sköter alltså, med stöd
av handledarna, klubbhusets hela verksamhet, vilken är uppdelad på två avdelningar
dels köket, dels kontoret och informationsverksamheten. Dessutom finns så kallade
övergångsarbeten hos olika arbetsgivare där
medlemmar kan arbetsträna. Målet är att de
så småningom ska kunna gå vidare till den
vanliga arbetsmarknaden.
BURKINA
K O N TA K T #1:2012
27
Möbeldesign
Emile Traorés dröm är att en dag kunna öppna
ett Fountain House i Burkina Faso eller Mali. Det
skulle i så fall vara det första i franskspråkiga Afrika.
arbetskamrater... Därför är det viktigt att
folk får veta att vi finns.
En anledning till att Emile fick jobbet på
Fountain House var att man ville bli bättre
på att nå ut till personer med utländsk bakgrund. Antalet medlemmar med afrikansk
bakgrund har ökat sedan han började, men
det finns fortfarande väldigt mycket att göra,
menar Emile.
– Psykisk sjukdom är så skambelagt i
Afrika. Det kan vara en anledning till att så
få afrikaner har sökt sig till oss. Dessutom
har vi varit dåliga på att sprida information om vår verksamhet. Jag tror också
att många afrikaner har svårt att ta till sig
den information som finns. De läser inte
broschyrer. Däremot, om informationen
ges muntligt, om de hör någon berätta, så
blir det en helt annan sak.
Till skillnad från vanliga ekonomijobb,
så ingår i Emiles arbetsuppgifter också att
organisera och delta i olika fritidsaktiviteter
tillsammans med medlemmarna.
– Nyligen var vi på båtkryssning, berättar
Emile och visar glada foton från dansgolvet.
Emile betonar att Fountain House inte
ger någon behandling mot psykisk sjukdom
och de anställda är inte några terapeuter.
Fountain House är enbart en plats för arbete
och social samvaro. Syftet är att bryta den
isolering som ofta blir följden av psykisk
ohälsa, och att ge medlemmarna möjlighet
att utveckla sina starka sidor.
Att visa omtanke är viktig, och om någon
av de aktiva medlemmarna inte syns till på
ett par dagar, ringer någon annan upp för
att höra hur det är med dem. Alla medlemmar får gratulationskort hem med posten
om de fyller år. Klubbhuset bedriver också
uppsökande verksamhet, såsom att besöka
personer som är intagna för psykiatrisk vård
Fountain house
28
och ge stöd inför utskrivning.
I huset finns en restaurang som serverar
frukost och lunch, ett bibliotek, samlingslokaler för kurser eller fritidsaktiviteter som
initieras av medlemmarna eller handledarna.
Eftersom man hade svårt att nå ungdomar
med sin verksamhet, finns nu i Sköndal ett
klubbhus för unga vuxna mellan 18 och 35 år.
Viktigt att nå ut
En viktig del av Fountain Houses verksamhet är att informera allmänheten om psykisk
ohälsa. Det gör man bland annat genom
närradiosändningen Radio Normaltotal,
kamratstödsprojekt och det årliga Ångestloppet, som går uppför Götgatsbacken utanför
klubbhuset, samt Ångestparaden, som går
från Medborgarplatsen till Kungsträdgården.
– Visste du att 1 av 4 människor någon
gång i sitt liv drabbas av psykisk ohälsa?
Det är många! Om du sedan tänker på hur
många som berörs som anhöriga, vänner,
Fountain House Stockholm bildades 1980
Fountain House behövs i Afrika
Emile ångrar inte ett ögonblick att han tog
chansen till detta okonventionella ekonomjobb. Lönen kunde varit högre, men han
trivs med att arbeta med människor. Att en
nära släkting har drabbats av psykisk ohälsa
bidrar till hans engagemang. Drömmen är
att en dag kunna öppna ett Fountain House i Burkina Faso eller Mali. Det skulle i så
fall vara det första i franskspråkiga Afrika.
Eftersom han kan portugisiska ser han
också en möjlighet att starta verksamhet i
portugisiskspråkiga länder. De afrikanska
Fountain House som finns hittills ligger i
Sydafrika, Kenya, och Uganda.
– Även om den sociala isoleringen inte
är ett lika stort problem som i Sverige så
finns det ändå väldigt mycket att göra för
psykiskt sjuka i Afrika. Framför gäller det
att bryta det sociala stigmat, den skam,
som är förknippad med psykisk sjukdom.
nytt liv samtidigt som det skonar miljön.
Mycket av hans möbler exporteras till
Europa och USA, som därmed får tillbaka
materialet, men nu med ett högre värde.
Hamed har ställt ut både i Europa och
USA. Han blev 2004 utsedd till en av
Afrikas 50 bästa designers av den franska
organisationen d'Action Artistique (AFAA).
Idag ingår han i nätverket Design Network
Africa, med ett 30-tal andra designers från
hela kontinenten.
Hamed Ouattaras möbler i återvunnen
plåt kan köpas genom butiken Just
Africa i Stockholm som är
Nordisk återförsäljare .
Källa:
https://justafrica.nordicshops.com/brand.html/
hamed-ouattara-design
Läs mer:
www.coroflot.com/hamedouattara/
ATELIER-HAMED-OUATTARA
Alla som någon gång erhållit psykiatrisk vård
kan bli medlemmar, och medlemskapet är
Fountain House har sitt ursprung i en
finns nu elva klubbhus i Sverige, och fler är
livslångt tills dess man själv väljer att lämna
självhjälpsgrupp för mentalpatienter som
på gång. Varje klubbhus är en stiftelse med
klubben. För personer utanför Stockholms län
startades i New York 1948. Utifrån detta initiativ
huvudfinansiärerna representerade i styrelsen.
måste en biståndsbedömning göras eftersom
utvecklades Fountain House till en internationell
Verksamheten är organiserad på likartat sätt i
deras landsting betalar en avgift till Fountain
klubbhusrörelse med över 400 klubbhus i mer
alla klubbhus och styrs av medlemmarna.
House.
än 30 länder och med ca 60 000 medlemmar.
Klubbhuset på Södermalm i Stockholm har
Fountain House Stockholm finansieras av
Namnet kommer sig av att de första mötena hölls
5 anställda och drygt 1500 medlemmar. Varje
statliga bidrag, insamlade medel, Stockholms
i ett hus med en fontän på gården.
dag besöks huset av ungefär 40–50 medlemmar.
läns landsting, vänner (stödmedlemskap) och
K O N TA K T # 1:2012
I sin ateljé i Ouagadougou skapar
Hamed Ouattara unika designmöbler
av vårt gamla skräp. Hans egensinniga
design har nu fått uppmärksamhet på
flera håll i världen.
Hamed Ouattara är självlärd konstnär
och designer född 1971 i Burkina Faso där
han är bosatt. Sedan år 2000 har han drivit
sin egen ateljé med både konst och design
i Ouagadougou. Där tillverkar han bland
annat möbler av återvunna plåtfat för bensin och matolja.
Hamed menar att Afrika på många sätt
fungerar som en soptipp för det globala
konsumtionssamhället. Genom att designa
moderna, vackra och funktionella föremål
med en afrikansk estetik ges ”skräpet” ett
TEXT & FOTO: SIGRUN HELMFRID
och var det första klubbhuset utanför USA. Det
BURKINA
Unik design
från ”den globala
soptippen”
BURKINA
K O N TA K T #1:2012
29
Där tusenåriga traditioner
möter hiphop och film
Möt det lilla landet med de stora berättelserna
Burkina Fasos huvudstad Ougadougou är kanske främst känd som Afrikas filmhuvudstad och värd för filmfestivalen FESPACO. Nu har den även blivit ett centrum
för Västafrikas hiphop-scen. Detta är bara två exempel på Burkina Fasos rika kulturliv
med rötter i den västafrikanska berättartraditionen där grioterna – ordens och musikens mästare - verkat i mer än tusen år genom att ständigt förnya sig och följa sin tid.
Men Burkina Faso är förstås mycket mer än så! Vill du veta mer? Bli medlem i
ASSAMUS! För bara 200 kronor per år får du chansen att lära känna landet med
de stora berättelserna. Bland annat genom tidningen BurkinaKontakt som speglar
det moderna Burkina Faso utifrån intressanta personer och vitt skilda teman som
demokrati, handel, bistånd och kommunikation.
ASSAMBUS, Vänskapsföreningen Burkina Faso – Sverige, har sedan1986 verkat för
att sprida kännedom om Burkina Faso i Sverige och ett ökat utbyte mellan länderna.
Systerföreningar finns i Danmark, Norge och Burkina Faso. Lokalföreningar hittar du
i Göteborg-Borås och i Stockholm. Läs mer på www. assambus.org
Som medlem får du:
Inbjudan till medlemsmöten med inbjudna gäster
Föreningens tidning BurkinaKontakt med intressanta reportage
Så här blir du medlem:
Medlem blir du enklast genom att betala in medlemsavgiften på
ASSAMBUS plusgirokonto 44 37 23 – 2. Medlemsavgiften är 200 kr
eller 150 kr för pensionärer, studerande och arbetslösa. Glöm inte att
skriva namn, postadress och vilken lokalförening (Göteborg/Borås
eller Stockholm) du vill tillhöra.
www.assambus.org