Transcript Vänersborgs skola från 1600-tal till 1900-tal

Vänersborgs skola från 1600-tal till 1900-tal
För Vänersborgs Skolkamrater
Av
Peter Johansson
Redan i Vänersborgs föregångare, köpstaden Brätte, fanns viss organiserad skolgång. Brätte,
som fick sina stadsprivilegier i mitten av 1580-talet, hade inget särskilt skolhus men väl en
lärare. I stadens räkenskaper 1631 kan man notera att en utbetalning gjorts till Per
Skolmäster, även benämnd Petrus Andreae. Med tanke på att Brätte vid denna tid kanske
hade maximalt omkring 400 invånare och att långt ifrån alla barn gick i skolan får man
förmoda att Per höll undervisning för endast en handfull elever. Som provisorisk skollokal
tjänade förmodligen något av stadens privata borgarhus eller eventuellt rådstugan.
År 1644 erhöll Vänersborg sina stadsprivilegier av drottning Kristinas förmyndarregering
vilket innebar att Brätte samtidigt upphörde som köpstad och invånarna anmodades flytta
över till den nya staden på Huvudnäset. I Vänersborg kom skolverksamheten att bedrivas på
samma vis som i Brätte under en lång följd av år. Stadens borgare ansökte kort efter flytten
hos Kungl. Maj:t om stöd till uppförande av ett skolhus, en begäran som avvisades. Däremot
fick man tillåtelse att njuta så kallad sockengång i Vassända pastorat där eleverna fick gå
kring och samla medel till sin försörjning och avgifter till skolmästaren Petrus Andreae –
vilken är samma skolmästare som medföljt från Brätte och som verkade i Vänersborg till
1648. Vid sidan av sitt uppdrag som skolmästare var Petrus Andreae tidvis rådman i såväl
Brätte som Vänersborg. Därtill bedrev han bryggeriverksamhet och var kommissionär för
handelsmän från Göteborg. Att man i Vänersborg saknade skolbyggnad framkommer tydligt
av en notering i stadens räkenskapsbok där borgaren Anders Barck upplät sitt hem för
skolmästaren 1666 och för detta kunde kvittera ut 9 daler silvermynt i ersättning.
Det var inte endast hos skolmästaren man kunde få viss skolundervisning i 1600-talets
Vänersborg. Vid samma tid som skolmästaren höll verksamhet hos Barck hade en gammal
man, Gunnar Andersson, en liten lärjungeskara om tre pojkar och sju flickor vilka han
undervisade. Detta väckte emellertid reaktioner hos stadens ”pedagogus” Anders
Gothander. År 1664 klagade han inför borgmästaren och fick där visst stöd. Resultatet blev
att Gunnar Andersson kunde fortsätta sin undervisning men med som mest endast fem
flickor åt gången, alltså stadens första flickskola. Nu blev dock Gothanders tid inte så lång i
Vänersborg. Han hade fått sitt förordnande 1662 men efter några år började föräldrarna
klaga över att han behandlade eleverna illa och de begärde att de skulle ”bliva honom qvitt”.
Borgarna fick sin vilja igenom och 1667 lämnade han Vänersborg för en komministertjänst i
Härlunda.
Utöver stadens skola och den gamle Gunnar Andersson fanns bland det mer välbeställda
borgerskapet privatlärare för den egna familjens barn. Privata informatorer av detta slag
finns bland annat omnämnda i hemmen hos familjerna Belfrage och Barck där hos de senare
en uppsalastudent vid namn Simon Lyselius tjänade.
1
Som nämnts var familjen Barck en av Vänersborgs mer inflytelserika vid denna tid men de
bara inte upplät sitt hem för skolundervisning. Anders Barcks son, Nicolas Barck, blev
student i Uppsala 1673 och efter prästexamen sex år senare sändes han tillbaka till
Vänersborg där han tillträdde en första tjänst. Vänersborgarna hade dock svårt för den unge
prästen ”ty när han predikat, sätter han på sig värjan, binder upp håret och går ut att
spatsera”. Missnöjet till trots utsågs han till skolmästare 1680 men redan inom ett par år
lämnade han staden.
Det blev även svårt för Barcks efterträdare, Jacobus Gothilander, att vinna invånarnas
förtroende. Han blev skolmästare i Vänersborg omkring 1682 men sökte vid samma tid också
prästexamen. För att kunna få detta uppmanades han ”avklippa sitt långa hår och bortlägga
det stora halsduksbandet”. Att han tidigare återsänts till akademin i Uppsala för att han
betraktats som ”alldeles okunnig” gjorde ju inte saken bättre. År 1690 klagade Gothilander
på att han var ”utsatt för hat och förföljelser” i Vänersborg och året därpå kunde han lämna
staden för en komministertjänst i Vassända.
Vid denna tid, 1690-tal, fick så Vänersborg sitt första egentliga skolhus, omkring 50 år efter
stadens grundande. Diskussionen kring skolhuset hade i början av 1690-talet väckt vilda
protester från stadens borgare eftersom detta skulle finansieras genom en särskild
uttaxering från invånarna. När man så ändå vid årtiondets slut nämner en särskild skolstuga i
källorna rör det sig troligen inte om ett nybygge utan en för skola inköpt äldre byggnad. Den
första beskrivningen av detta skolhus vi kan finna härrör från en besiktning år 1715. Året
dessförinnan hade den svenske kungen Karl XII, som vid tillfället befann sig i Demotika i
Turkiet, utfärdat en utnämning till kyrkoherdetjänsten i Järpås för skolmästaren i Vänersborg
– Johannes Rydhenius. Efter att ha blivit magister vid Uppsala universitet 1707 hade
Rydhenius två år senare kommit till Vänersborg. När han skulle lämna skolmästartjänsten i
Vänersborg befallde landshövdingen att en syn eller besiktning skulle göras av
skolbyggnaden och skolmästarens bostad. För uppgiften fick två av stadens rådmän, Bengt
Valtinsson och Michael Wallman, ansvara tillsammans med en notarie samt fyra
byggnadskunniga borgare.
Skolan, eller som den benämndes ”skolmästaregården”, låg inom det kvarter som i dag
utgörs av Västra Plantaget, närmare bestämt i dess nordöstra hörn i korsningen av
Drottning- och Kyrkogatan. Vid denna tid var detta kvarter fullt bebyggt och det var först
efter den förödande stadsbranden 1834 som man i brandskyddande syfte här anlade en
park.
Eftersom skolmästare Rydhenius kunde meddela att ingen besiktning gjorts av gården vid
hans tillträde sex år tidigare kunde synemännen inte klarlägga om någon förändring skett av
byggnaderna under innevarande skolmästarens tid. Inte fanns där heller någon
inventarielista att tillgå. Dock hade Rydhenius redan 1709 noterat att det var angeläget om
att få till stånd reparation av skolbyggnaden.
Man började sin besiktning av själva skolmästarens bostad, vilken låg längs Kyrkogatan.
Byggnaden var spartansk och hade, trots att den endast var omkring tjugo år, sett sina bästa
dagar. I det större rummet noterades brister i fönstren, knutfodringen behövde lagas och
2
golvet var bräckligt. En intilliggande kammare, liksom köket, bedömdes vara i bättre skick –
dock undantaget kökets dörr och fönster.
När det gällde själva ”skolestuvan” finner man att den hade fem par fönster varav flera var
skadade. Spisen behövde omkalkas och golvet var i behov av omfattande reparationer. De
enda inventarier man noterade i skolsalen var två gamla bord, två räknetavlor, en gammal
ljuskrona, bänkar till eleverna samt en kateder. Förutom ett mindre uthus hade också
skolmästaren själv uppfört ett fähus på gården. Mot gatorna hade rests ett plank, vilket även
detta var i stort behov av reparation.
Trots de stora bristerna kan reparationerna av Vänersborgs skolhus nog inte blivit annat än
nödtorftiga. Först 1754 verkar man ha tagit problemet på allvar. Vid en ny besiktning kan
man då konstatera att delar av väggarna är alldeles förruttnade. Efter vissa diskussioner
kunde man så slutligen, år 1755, besluta om att uppföra en ny skolbyggnad, denna gång av
sten. Man skulle riva den gamla byggnaden och uppföra det nya skolhuset på den gamla
skoltomten. Under byggnadstiden kunde man till skola provisoriskt få nyttja en byggnad
staden ägde i närheten av hamnen. Trots skolans dåliga skick önskade skolläraren Carl
Fägersten bo kvar i tjänstebostadsdelen men tvingades till avflyttning då spis och
skorstenspipor var utdömda som vådliga att bruka. Det visade sig då att den provisoriska
skollokalen inte rymde både lärarbostad och skolsal. Som extra skolsal hyrde staden då
tillfälligt ett större rum i fänrik Carl Ekmans gård vid torget.
Den nya skolbyggnaden, den första för sitt ändamål uppförda i Vänersborg, stod klar 1760.
Efter att ha införskaffat nödvändiga inventarier kunde man ta den i bruk året därpå.
Magister Fägersten hade då lämnat Vänersborg och tjänsten övertogs av Peter Wennerlund.
Denne Wennerlund var född av borgarföräldrar i Vänersborg 1722 och hade före sin
återkomst bland annat studerat i Greifswald. Man kan ju nu tycka att Vänersborg äntligen
fått ett anständigt skolhus som kunde fylla tidens krav på såväl skollokal som lärarbostad.
Byggnaden var ju dessutom uppförd i sten, en av de få stenbyggnaderna i en stad där de små
träkåkarna låg tätt i kvarteren.
En katastrof drabbade Vänersborg natten mellan 24 och 25 september 1777. Hos handlare
Mebius, vars gård låg på nuvarande Kulturhusets tomt i sydvästra hörnet av Kungs- och
Kyrkogatan, hade man under dagen ägnat sig åt brödbak. På kvällen fick man till sin
förskräckelse se hur eldslågor plötsligt slog ner från taket. Förmodligen hade bakugnens
skorstenspipa sprickor varför glöd kunnat komma ut på husets vind och där sedan fattat eld.
Katastrofen var snart ett faktum. Även om stadsbranden inte blev total lade den de centrala
och mer burgna kvarteren i ruin. Skolhuset brandskadades och åter igen fick undervisningen
ske i provisoriska lokaler, bland annat i det gamla fattighuset vid Residensgatans södra ände.
Då skolhuset var av sten klarade sig byggnaden ändå förhållandevis väl och efter nödvändiga
reparationer kunde skolan åter öppnas i egna lokaler till höstterminen 1778. Dock tvingades
man redan året därpå åter lämna skolan för att under några månader inhysa undervisningen
hos rådman Fahlgren på grund av takreparationer.
Under de turbulenta åren efter branden var Anders Salmenius lärare (kollega) och senare
rektor vid skolan. Även han hade studerat i Greifswald men det var kanske inte de bokliga
studierna som låg denne mycket omtyckte lärare varmast om hjärtat. Bland annat berättas
3
att ”Salmenius var en särdeles glad och trevlig gubbe, skicklig trädgårdsmästare och
biskötare, i sällskapslivet mycket eftersökt, mycket välgörande mot fattiga släktingar, enkel
och anspråkslös i sitt levnadssätt”. Bland vissa gick han under namnet ”Magnificensen”.
Under flera årskullar elever fungerade skolhuset väl fram till mitten av 1820-talet då man
åter fann sig nödgad att genomföra en omfattande renovering. Vid skolan vikarierade vid
tillfället regementspastorn Daniel Peter Lundblad som rektor. Han var pådrivande för att få
reparationerna till stånd och gick själv, med förlust, in som entreprenör. Även om Lundblad
personligen tycks ha förlorat på affären blev resultatet lysande. Man berättar att skolan nu
fått ”ett artistiskt skönt utseende”, utan att närmare gå in på vad detta innebar.
Trots det vackra yttre återstod mycket att önska när det gällde restaurering av skolan. Under
1830-talets början gjordes smärre reparationer och eleverna fick under tiden husera i
rådhussalen på nuvarande norra delen av residenstomten. Därtill oroade man sig för den så
kallade ”gymnastiken” vilken var i så undermåligt skick att man befarade att olyckor skulle
ske. Dessutom saknades lärare för övningarna. Förmodligen var ”gymnastiken” inte någon
särskild gymnastiksal utan snarare en samling redskap som brukades på skolans gård.
Diskussionerna om skolans renovering kom i ett helt annat läge när Vänersborg åter igen
drabbades av en förödande stadsbrand natten mellan 4 och 5 oktober 1834. Denna gång
ödelades i stort sett hela stadsbebyggelsen och däribland skolan. Förödelsen var enorm och
2 500 personer stod husvilla inför den stundade vintern. Till detta skall läggas att Vänersborg
månaderna innan branden härjats av kolera som orsakade 130 personers död och mer än
dubbelt så många insjuknade. Lärarna förstod att det skulle ta tid att iordningställa nya
skollokaler varför de bad om att få lämna staden under ett år.
När den nya stadsplanen för Vänersborg presenterades av majoren övermekanikus Nils
Ericson planerades det kvarter där skolhuset legat sedan 1690-talet att förvandlas till
stadspark – ett Plantage. Detta Plantage skulle med vidgat torg ingå i en öppen brandgata,
till största delen fri från bebyggelse, vilken löpte i öst-västlig riktning och därigenom delade
staden i en nordlig och en sydlig del.
Under ett år efter branden låg undervisningen helt nere. En kort tid därefter använde man
det gamla skolhuset vilket provisoriskt återställts. Slutligen kunde man inrymma skolan i en
provisorisk barack i sydvästra hörnet av Eds- och Nygatan. Diskussionerna om ett nytt
skolhus fördes och år 1835 fick man tillstånd av Kungl. Maj:t att använda ett års pastorslön
från den då vakanta pastorstjänsten att lägga till byggnadskassan. År 1841 utbjöds bygget på
entreprenad, en entreprenad som gavs handlaren Olof Fredrik Dahllöf. Efter ett år kunde
man 1842 flytta in i ett nytt, för ändamålet uppfört, skolhus i nordvästra hörnet av
Drottning- och Östergatan. Den nya byggnaden innehöll, förutom rektorsbostad, fyra
lärosalar, bibliotek och solennitetssal. Själva invigningen förrättades emellertid inte förrän
den 6 juni 1844 av skarabiskopen Johan Albert Butsch följt av kyrkoherden och
skolinspektorn Carl Adolf Carlssons tal. Dagen innan invigningen hade skolan fått förnämligt
besök av kung Oscar I och kronprins Karl (XV) som var i staden för att inviga 1844 års
slussled.
4
Skolhusets öppnande sammanfaller även med en genomgripande förändring i
skolordningen. År 1840 hade skolan ändrats till vad man kallade en högre och fullständig
apostologi, motsvarande realskola med fyra klasser. Samtidigt hade skolan gynnats med en
ny och driftig rektor, Carl Samuel Hultström. Den nya skoldirektion som samtidigt tillsattes
bestod av fem personer, varibland landshövdingen, kyrkoherden och borgmästaren ingick.
Undervisningsämnena var kristendom, biblisk historia, svensk och allmän historia, geografi,
matematik och fysik, svenska, tyska, franska och engelska samt valfritt latin. Därtill kom de
så kallade övningsämnena sång, gymnastik och teckning. Dessutom förekom att elever
kunde få läsa grekiska och hebreiska.
Hultström kom att leda sin skola fram till 1868. Under dessa år skulle den högre
undervisningen i Vänersborg komma att lyftas då apologistskolan åren kring 1860 erhöll
status som läroverk, först på real- och senare, 1862, också på latinlinjen. Det skulle nu bli
möjligt att avlägga studentexamen, eller som den då benämndes maturitetsexamen, vid
läroverken och inte som tidigare endast vid universiteten. Den nya ordningen, som innebar
tioåriga läroverksstudier, ställde ökade krav på utbildningen och därmed också på
undervisningsmaterialet. Instrument för kemiska och fysikaliska experiment skulle
införskaffas och en naturalie- och fornsakssamling började ta form.
En naturaliesamling värd namnet kom skolan att få först år 1860 genom en större donation
från Kungliga Vetenskapsakademiens Riksmuseum. I syfte att stärka den naturvetenskapliga
undervisningen vid landets läroverk delade Akademien vid denna tid ut dubbletter ur sina
samlingar till flera läroverk. Den samling som kom till Vänersborg bestod av 170 geologiska
stuffer, 6 däggdjur, 30 fåglar, 2 amfibier och 20 fiskar, kom snart att utökas. Hultström såg
Vetenskapsakademiens donation som varande embryot till ett naturvetenskapligt museum i
Vänersborg och gick ut med annons i lokaltidningen där han vädjade till allmänheten om
ytterligare gåvor. Det var nu inte endast naturalier som önskades utan mynt, medaljer,
fornsaker, vapen och andra antikviteter var lika välkomna.
Ämnet naturvetenskap, inrymmande naturalhistoria, fysik och kemi med mineralogi, kom nu
för första gången upp på schemat och den förste lektorn i ämnet var Nils Konrad Kindberg.
Kurslitteraturen i ämnet bestod huvudsakligen av ”Arrheni lärobok i botanisk terminologi
och Sundevalls i zoologi” [J. P. Arrhenius ”Elementarkurs i botaniken” samt C. J. Sundevalls
”Lärobok i zoologien”] Ur dessa böcker började man i andra klass att studera Linnés
sexualsystem varefter man i den tredje klassen övergick till ”växtexaminering efter planscher
och lefvande exemplar”. Det var först i den tredje klassen man började läsa zoologi. I de
högre klasserna utökades för varje år det antal växtarter som skulle examineras på samma
vis som man arbetade sig igenom de olika djurfamiljerna i zoologin.
Samtidigt, i samband med övergången till läroverk, inköptes en större samling instrument
och apparater för fysik- och kemiundervisningen till en kostnad av 800 riksdaler. Då många
hörsammat rektor Hultströms uppmaning om gåvor började nu också naturaliesamlingarna
att växa genom gåvor och successiva inköp.
Två år efter det att Vänersborg fick ett fulständigt läroverk hölls den första studentexamen,
den 9 juni 1864. Det blev nu inte något stormande festligt firande med glada studenter som
kom rusande ut på skolhusets trappa. Man hade nämligen endast en student –
5
pistolsmedssonen Axel Hjalmar Pettersson från Vänersborg. Han klarade sin examen och
kom senare att öppna brukshandel i Grums. Antalet studenter växte och 1869 var det hela
tolv som examinerades. Den första kvinnliga studenten, Elin Nordwall, tog sin examen som
privatist 1887.
Med ett snabbt stigande elevantal och ökande samlingar av instrument, naturalier och
annan undervisningsmaterial kom skolbyggnaden snart att visa sig underdimensionerad.
Rektor, som haft sin bostad i skolhuset, fick söka lägenhet på staden och rum i en
angränsande byggnad fick tas i anspråk som lektionssalar. Situationen visade sig ett stycke in
på 1860-talet ohållbar. När man efter några års påtryckningar lyckades erhålla statligt anslag
kunde tankarna på en ny skolbyggnad förverkligas. Det nya läroverket, en ståtlig byggnad i
klassisk stil ritad av Per Ulrich Stenhammar, uppfördes 1867-1869 bakom kyrkan, mitt i
stadens ”Kulturaxel”. Även denna skolbyggnad invigdes av biskop Butsch som var på plats
också vid förra läroverksinvigningen 25 år tidigare. Själva invigningen och påföljande
festmiddag var imponerande. Elever paraderade, stora folkmassor var samlade framför
skolan och staden hade med detta fått ännu en dominerande offentlig byggnad i
stadsbilden. Nu, om inte förr, kunde man ståta med att vara en ”lärdomsstad”. Skolans nya
gymnastikhus fick vänta några år och stod klart först höstterminen 1872.
De nya skollokalerna frigjorde rum i den gamla skolbyggnaden vilket möjliggjorde rektor
Hultströms idé om ett naturhistoriskt museum. Hultström själv hade avgått med pension
1868 och det blev upp till den nye rektorn Gustaf Svante Thiodolf Bergman att realisera
tanken. När stadens store donator och sedermera grundaren av Vänersborgs museum, Adolf
Andersohn år 1871 berikat skolans naturaliesamlingar med en omfattande gåva skred
Bergman till verket. Under elevernas sommarledighet följande år tillbringade Bergman sin
tid på skolan för att ordna alla samlingar och i november 1872 kunde Wenersborgs
Elementarläroverks Museum öppna dörrarna. För första gången ägde nu alla stadens
invånare, oavsett bakgrund eller bildningsgrad, tillgång till en naturaliesamling.
Under 1800-talets senare år märks en tillbakagång för de klassiska språken och en
motsvarande frammarsch för modersmålet, främmande moderna språk liksom matematik
och naturvetenskap. När det gamla skolhuset, kallat annexet, renoverats 1913-14 fick man
nu också mer anpassade lokaler till just de naturvetenskapliga ämnena. År 1917 brann den
gamla gymnastiksalen ner och en ny stod inte på plats förrän 1923.
Under 1900-talets första år förändrades organisationen genom en ny läroverksstadga 1905
vilken innebar att skolan delades upp i en sexårig realskola som kunde avslutas med
realexamen. På denna byggdes från realskolans femte klass ett real- och latingymnasium
med fyra ringar. Elevantalet var också i ständigt ökande, särskilt då man från höstterminen
1924 öppnade läroverket för kvinnliga elever. Ett par år senare räknade man 372
studerande.
Efter ännu en skolreform, år 1927, då man succesivt förvandlades till ett högre samläroverk
med en fyraårig och femårig realskola, ett fyraårigt och treårigt latingymnasium samt ett
treårigt realgymnasium krävdes åter bättre utrymmen. Detta ledde till att man 1934 byggde
till läroverkshuset vilket då försågs med en tredje våning. Detta skolhus var i bruk till och
med vårterminen 1963 varefter det revs. I tid med ny och omvälvande skolreform flyttade
6
eleverna över i den på samma tomt då nyuppförda Huvudnässkolan. När så
Huvudnässkolans byggnader, med undantag för aulan, rivs 2012-13, försvinner sista resten
av skolverksamhet i detta kvarter.
Några studentöden
Under åren, från 1600-talet fram till 1900-talet, har ett stort antal elever genomgått den
högre skolutbildningen i Vänersborg. Då det var långt ifrån alla städer förunnat att hålla en
högre skola, eller senare läroverk, samlades i Vänersborg elever från ett förhållandevis stort
geografiskt revir. När eleverna sedan efter avslutad skolgång valde vidare studier, karriär och
yrkesliv spreds före detta vänersborgsstudenter över världen och gick de mest skiftande
öden till mötes. Om man bara tar ett närmast slumpartat axplock bland de mer ovanliga eller
framstående livsgärningarna skulle följande studenter vid Vänersborgs skola kunna
nämnas……
Birger Wassenius - astronomen
Att en på 1700-talet internationellt känd astronom föddes och verkade i Vänersborg är föga
känt. Att han därtill byggde ett observatorium i Öxnered väcker än större förvåning.
På gården Mankärr i Vassända socken, cirka 6 kilometer väster om Vänersborg, föddes
gossen Birger Jonasson, senare Wassenius, den 26 september år 1687. Birger, som en dag
skulle nå världsrykte inom den astronomiska vetenskapen kom att se världen i ett
förhållandevis enkelt hem. Föräldrarna var ryttaren Jonas Börjesson och dennes hustru
Märta Torstensdotter. Den släkt Birger föddes i hade djupa rötter i Vänersborgstrakten.
Farfadern var av allt att döma en av de så kallade Edsbönder vilka körde stångjärnslass
mellan Vänersborgs moderstad Brätte och Åkerström. Farbrodern, Segol Börjesson, var en
välkänd handlare i Vänersborg där han satt bland stadens äldste. Även på moderns sida hade
släkten levat i trakten i generationer. Morfars far var Sveno Jonae vilken var kyrkoherde i
såväl Vänersborgs moderstad Brätte som från 1644 i den då grundade staden Vänersborg.
Sina första bokliga studier erhöll Birger Wassenius i Vänersborgs skola där han på grund av
familjens medellöshet kvarhölls över tiden. Att skolan i födelsestaden hade stora brister
vittnar som nämnts ett flertal uppgifter om. Tidvis sågs undervisningen så undermålig att
föräldrar inte såg det mödan värt att sända barnen dit. Först i februari 1703 skrevs
Wassenius in i skolan i Skara där han efter fyra år flyttades till gymnasiet. Han skall tidigt ha
visat stor talang i sina studier och det enda hindret som kan ha legat i vägen för en
akademisk karriär var föräldrarnas fattigdom. Efter nio års studier i Skara flyttades Birger
Wassenius sommaren 1712 till Uppsala Universitet där matematik och fysik blev hans
huvudämnen. Redan året efter ankomsten till Uppsala kom Birger Wassenius i kontakt med
astronomiprofessor Petrus Elvius och fick genom denne återuppväckt ett intresse som
fängslat honom redan under barndomen – astronomi.
Med stöd av Elvius, vilken visserligen saknade större astronomisk observationserfarenhet,
kom Wassenius att allt mer fördjupa sig i de matematiska och astronomiska studierna.
7
Universitetet led emellertid stor brist på instrument. Under fritiden tillverkade därför
Wassenius för egen hand en himmelsglob, urverk av trä och av älghorn, en kvadrant samt
barometrar.
Den största upptäckten under sin vetenskapliga karriär kom Wassenius att göra i samband
med den totala solförmörkelsen 2 maj 1733. Tillsammans med några kollegor studerade
Wassenius förmörkelsen från övre rummet på Skansen Kronan i Göteborg då han
observerade ett fenomen – de så kallade solproteburanserna. Han sände rapport om
iakttagelsen till vetenskapssocieteterna i Uppsala och London.
Det av Wassenius arbeten som kom att få störst spridning bland allmänheten var tveklöst
hans almanackor. Under inte mindre än 25 år gav han ut sina almanackor, 1724 - 1727 till
Vänersborgs horisont och 1728 – 1748 till Skaras horisont.
Även om Wassenius redan i början av 1740-talet drog sig tillbaka till föräldragården Mankärr
kom han att så gott som dagligen fortsätta sina observationer och experiment vid sidan av
lantbrukssysslorna. Det kanske mest anmärkningsvärda när det gäller det forskningsarbete
som bedrevs på hemorten var nog ändå hans uppförande av ett observatorium på Mankärr.
Bland inventarierna finns noterat ”nödiga glas till en 24 fots lång tub” – alltså en stjärnkikare
av närmare sju meters längd.
Efter ett långt dagsverke i naturvetenskapens tjänst avled Birger Wassenius av ”ålderdom”
den 12 januari 1771 på sitt kära Mankärr i sitt 84:e levnadsår.
Mathias Wennersten – den förrymde soldaten
Även om vänersborgseleven Mathias Wennerstens öde i dag är glömt av så gott som alla är
det för den sakens skull inte mindre dramatiskt. Han föddes 1754, förmodligen i Tössbo i
Dalsland där fadern var länsman. Släkten stammade emellertid från Vänersborg och där
sattes Mathias i skola 1765. Efter skolan erbjöds han att sköta den handelsverksamhet som
fadern drev i Vänersborg med ett för ekonomin förödande resultat.
Mathias Wennersten fann det gott att lämna Vänersborg och Sverige och tog 1777 tjänst på
ett holländskt fartyg som seglade på Grönland. Återkommen från resan lät han sig värvas
som garnisonssoldat i Göteborg varifrån han deserterade. Han greps och sattes i straffarbete
på fästningen i Regensburg. Nu var Wennerstens frihetslängtan stor så han lyckades rymma
ur fångenskapen och begav sig till Stockholm där han ånyo tog värvning, denna gång som
livgardist. Återigen avvek han från sin befattning och rymde till Vänersborg 1782. Genom att
fadern lade ut 150 daler silvermynt i kompensation undgick Wennersten nytt gripande. Året
därpå lämnade han på nytt Vänersborg, denna gång för att bege sig till England. Från den
tiden har han inte mer hörts av.
8
Johan Emanuel Wikström – botanikern
Ett annat namn med hög naturvetenskaplig status med rötter i Vänersborgs skola är en av
1800-talets främsta svenska botaniker - Johan Emanuel Wikström.
Ett av de mer burgna hemmen i det sena 1700-talets Vänersborg var beläget vid hörnet av
Kungs- och Kyrkogatan, mitt emot kyrkan. Här bodde brukspatron Johan A Wikström, ägare
till Kollerö bruk, med hustrun Charlotta Bahrman och barn. Den 1 november 1789 föddes
makarna Wikströms andra barn sonen Johan Emanuel, en son som inte skulle gå i faderns
spår utan istället komma att viga sitt liv åt botaniken. Sina första skolår kom Johan Emanuel
att göra i hemstadens skola där han läste i rektor Anders Salmenius klass. Denne Salmenius
beskrivs som nämnts som ”en särdeles glad och treflig gubbe, skicklig trädgårdsmästare och
biodlare…”. Kanske var det så att den gode rektorns stora intresse för trädgårdsodling gav
den unge Wikström inspiration till det senare i livet så lyckade vägvalet. Efter skola i
Vänersborg skrevs Johan Emanuel Wikström in vid Uppsala universitet där han var student
1806. Med tanken om en karriär inom rättsväsendet valde han, efter faderns önskan, att läsa
juridik och avlade hovrättsexamen. Han återvände till föräldrahemmet i Vänersborg där han
en tid kom att tjänstgöra vid en domsaga.
Den unge Wikström kände sig inte till freds med sitt yrkesval utan återvände till Uppsala där
studierna nu istället inriktades på medicin. Efter kandidatexamen 1815 och doktorsexamen
1817 fick Wikström läkartjänst vid Serafimerlasarettet i Stockholm.
Inte heller inom medicinen kom Wikström att känna sig helt hemma. Vad som verkligen
fångade honom var botaniken. Under studieåren i Uppsala kom den gamle Linnélärjungen
Carl Peter Thunberg att tidigt erövra Wikström för detta ämne. Sporrad av Thunberg började
Wikström företa ett flertal botaniska resor runt om i landet.
Att Wikström kunde visa prov på betydande kunskaper inom botaniken vittnar det faktum
att han redan i november 1818 utsågs till lärare vid Bergianska trädgårdsskolan i Stockholm
samt erhöll befattningen som intendent för Kungliga Vetenskapsakademiens botaniska
samlingar. Såväl den Bergianska trädgården som de botaniska samlingarna var stadda i ett
visst förfall när Wikström tog över. Han visade emellertid en stor hängivenhet för sina
uppdrag och bidrog till en välbehövlig upprustning inom båda områdena. År 1823 erhöll
Wikström professors titel på sina båda befattningar, tjänster han upprätthöll fram till sin
död.
Wikströms stora gärning inom botaniken märks inte minst av ett stort antal efterlämnade
publikationer. Till de mer omtalade hör hans arbeten över tibastväxterna, floror till
Stockholm samt till de västindiska öarna S:t Barthélemy och Guadeloupe. Hans mest
krävande och uppmärksammade insats är emellertid de årsrapporter över botaniska arbeten
och upptäckter som han förde för Vetenskapsakademiens räkning under 32 år, 1820-1852.
Johan Emanuel Wikström avled i Stockholm 4 maj 1856 i sitt 67:e levnadsår efter att under
de sista åren varit mer eller mindre bunden till bädden av sjukdom.
9
Anders Lindbäck – Sillbodalsprästen
En av svensk rättshistorias mest beryktade seriemördare var den så kallade Sillbodalsprästen
– Anders Lindbäck. Han föddes 1803 i Brålanda som son till ett mycket fattigt lantbrukarpar.
Båda föräldrarna avled tidigt och 19 år gammal var Anders föräldralös. Modern, Lisa
Olsdotter, räknades ändå till prästsläkt som barnbarn till kyrkoherde Henrik Benzin i Ör och
syster till komminister Johan Nordahl i Nössemark.
Anders Lindbäck sändes av morbrodern till Vänersborgs skola 1820 där han kom att
kvarstanna i fyra år innan han fortsatte studierna i Skara och senare i Uppsala där han
prästvigdes 1830. Samma år sökte sig Lindbäck tillbaka till hemtrakterna där han blev
komministeradjunkt i Bolstad och skolmästare vid bruksskolan i Upperud. Efter ett antal
olika befattningar i Skållerud, Ör och Holm tillträdde Lindbäck kyrkoherdetjänsten i Sillbodal
1861.
Under sina år i tjänsten kom Lindbäck inledningsvis att få gott rykte på grund av sitt sinne för
ordning och disciplin och hans ivriga kamp mot dryckenskapen. Han var själv en god sångare
och bildade en kyrkokör som skapade stämningsfulla gudstjänster. Ibland kunde dock hans
nitälskan bli allt för stor vilket skapade en viss opposition kring hans person.
När Anders Lindbäck kom till Sillbodal var det en mycket fattig församling med omkring
2 500 invånare. Med sin vanliga nit och tendens till självsvåldighet tog han sig an ett socialt
upprustningsarbete där han ville skapa något av en idealförsamling – ekonomiskt och
moraliskt. Hans makt och kontroll över församlingen växte sig allt starkare. Allt kom
emellertid till en vändpunkt i december 1864. I sitt hem hade Lindbäck sin barndomsvän, f.d.
handlaren från Vänersborg, Anders Lysén boende som inhyst för sin försörjning. När Lysén
plötsligt avled efter svåra magplågor misstänktes förgiftning. En obduktion påvisade arsenik i
kroppen och misstankarna riktades mot Lindbäck. Våren följande år inleddes en rättegång
där ytterligare två mystiska dödsfall uppmärksammades, fall där offren kort före sin död fått
nattvarden av Lindbäck. Under rättegången gav till slut Lindbäck full bekännelse. En
dödsdom avkunnades men återkallades på grund av bristfälligheter i handläggningen. När
fallet togs upp till prövning på nytt tog Anders Lindbäck sitt liv i fängelsecellen genom
hängning.
Även Anders Lindbäck son, Alfred Lindbäck, var elev i Vänersborg där han studerade åren
1844-50. Han kom senare att välja en officerskarriär inom flottan där han blev
sekondlöjtnant 1860. På grund av uppmärksamheten kring faderns rättegång och död
emigrerade Alfred Lindbäck till Brasilien där han trädde i tjänst i den brasilianska flottan och
deltog i kriget mot Paraguay fram till 1870. Han återkom därefter till Sverige där han blev
kapten i flottans reserv parallellt med sin tjänst vid Sjökarteverket. Han avled 1903.
10
Charles John Andersson och Axel W Eriksson – zoologer, handelsmän och
storviltjägare i södra Afrika
Några av de mer beryktade utlandssvenskar som studerat vid skolan i Vänersborg är
afrikaresandena Charles John Andersson och Axel Wilhelm Eriksson, personer som satt
tydliga avtryck i de länder de verkat.
Charles John (Carl Johan) Andersson föddes i Norra Råda i Värmland 1827 som son till den
legendariske björnjägaren Llewellyn Lloyd och torpardottern Brita Cajsa Andersdotter. I unga
år kom Andersson till Vänersborg där han växte upp med fadern och gick i skola åren 184144. Det var emellertid av fadern Lloyd som han kom att få den utbildning i zoologi och
konserveringsteknik som skulle få betydelse senare i livet.
Andersson närde sedan barndomen en dröm att kunna resa och utforska det då ännu till
stora delar okända Afrika. Den till synes ouppnåeliga drömmen förverkligades då han, i
sällskap med en vän till familjen, Sir Francis Galton, tog sig till Sydvästafrika, dagens Namibia,
för en expedition till den mytomspunna sjön Ngami. Expeditionen misslyckades men
Andersson kvarstannade i södra Afrika och lyckades nå sjön med en egen expedition 1853.
Erfarenheterna från de båda expeditionerna samlade han i den internationellt
uppmärksammade reseskildringen Lake Ngami (Sjön Ngami) år 1856. Charles John
Andersson nådde nu berömmelse som en av 1800-talets stora afrikanska
upptäcktsresanden. Några år senare genomförde han en andra expedition, denna gång till
floden Okavango i syfte att finna en farbar flod för transport av handelsvaror från inlandet
till kusten. När Andersson väl nådde floden visade det sig att den rann åt fel håll och slutade i
det enorma Okavangodeltat i norra Botswana. Trots motgången blev resan grund för hans
andra stora reseskildring River Okavango (Floden Okavango).
Efter de stora resorna slog sig Charles John Andersson ner som handelsman och upprättade
en omfattande handelsrörelse i Otjimbingue i centrala delarna av nuvarande Namibia. Här
valdes han till hererofolkets överbefälhavare med egen flagga och ”nationalsång”. Den armé
han nu grundade, The Otjimbingue Volunteers, räknade upp till 2 500 man. Striderna mot
fientliga folkgrupper är i dagens namibiska historieböcker känt som The Andersson War.
Märkt av sjukdomar och skottskador drog sig Andersson tillbaka till Sydafrika och Kapstaden
där han år 1865 fick sällskap av landsmannen Axel Wilhelm Eriksson, också han från
Vänersborg och tidigare elev vid dess läroverk åren 1858-62. Eriksson kom 1866 att följa
Andersson på en expedition genom Namibia mot Angola för att finna en handelsväg till
kuststaden Mossamedes. Märkt av sjukdom och svåra plågr avled Andersson 1867, innan
man hunnit korsa Kunene, gränsfloden mot Angola.
Axel W Eriksson valde att stanna kvar i Namibia och grundade där år 1869 handelsstationen
Omaruru. Med denna station som utgångspunkt kom den tidigare eleven vid Vänersborgs
läroverk att utveckla ett omfattande handelsimperium som sträckte sig över såväl Namibia
som Botswana och Sydafrika. Handelsvarorna bestod främst av elfenben, strutsfjäder,
boskap och europeiska skjutvapen och ammunition. Kring Erikssons företag växte en mindre
svensk koloni och Omaruru utvecklades till en betydelsefull ort.
11
Trots den omfattande handeln var zoologin, då framförallt ornitologin, Erikssons främsta
intresse. Likt Andersson hade också han som barn gått i lära hos den gamle Lloyd och följt
honom på fågeljakter i Vänersborgs omgivningar. Erikssons ornitologiska forskningar
resulterade i den enastående fågelsamlingen på Vänersborgs museum samt mindre
samlingar av fåglar som skänkts till ett flertal museer i Sverige och övriga delar av världen.
Axel Eriksson avled av en hjärtinfarkt strax söder om staden Grootfontein i norra Namibia
1901.
Gottfrid Schagerström – kapten på Kongofloden
När handlarsonen Gottfrid Schagerström lämnade Vänersborgs läroverk efter fem års studier
1878 mönstrade han på som jungman på barkskeppet Erato i Göteborg. Efter några år på
sjön återvände han till Göteborg där han tog sjökaptenexamen 1884.
Två år senare trädde Schagerström i tjänst hos belgiska Kongostaten som styrman på
ångbåten Stanley på Kongofloden. Året därpå fick han också föra den legendariske Henry
Morton Stanleys expedition uppför floden under Stanleys beryktade undsättningsexpedition
för Emin Pascha.
Gottfrid Schagerström återvände för några månader till barndomsstaden Vänersborg
sommaren 1889 men i november samma år var han åter i Kongo. År 1892 deltog han i en
expedition genom då ännu outforskade delar av landet och ett år senare blev han ledare för
sjöfarten på Kongoflodens övre del samt en tid hamnkapten i Leopoldville. I slutet av juli
1896 insjuknade Schagerström i en svår feber på nedresa längs floden. Hans tanke att
återvända till Sverige grusades och den 7 augusti avled Schagerström i orten Matadi.
På Vänersborgs museum finns ännu de samlingar av insekter och etnografiska föremål som
Schagerström skänkte hemstaden från sin stationeringsort i Kongo. När lådorna anlände från
det fjärran Kongo till Vänersborg var vänersborgarna rädda att däri kanske kunde finnas
farliga insekter eller kanske dunster av afrikanska febrar. Därför fördes lådorna ut till
Skräckle udd där de öppnades och fick stå på vädring några dagar innan de fördes in till
staden och museet.
Knut Knutsson – kolonisatör av Kamerunberget
Ett annat av de omtalade vänersborgs-afrikanska livsödena finner vi i godsägarsonen Knut
Knutsson från Sjöryd, Flo socken Västergötland. Knutsson tillhörde läroverket i Vänersborg
åren 1867-76. Redan i ungdomen drevs Knutsson av en stor äventyrslust och hans besvikelse
var stor då han inte lyckades följa med Henry Morton Stanley på dennes expedition genom
Kongo.
Genom sin svåger fick Knutsson kontakt med landsmannen Georg Waldau som i början av
1880-talet planerade att resa till Afrika. Tillsammans tog de sig till Kamerun där Knutsson
12
senare kom att bli ägare till stora delar av Kamerunberget och det kringliggande
Mapanjalandet. I samverkan med svenske konsuln Otto Heilborn grundades handelsbolaget
Knutsson, Waldau och Heilborns Afrikanska Handelsaktiebolag med bland annat
gummihandel, kryddor med mera som bas. Vid sidan av handelsverksamheten ägnade sig
Knutsson åt naturvetenskapliga forskningar och hemsände naturaliesamlingar till svenska
museer, däribland Vänersborgs museum. För svenska tidskrifter skrev han dessutom
reseskildringar med beskrivning av Kameruns natur, geografi och folk.
Knut Knutsson närde en dröm att få överlämna sitt stora landområde som koloni till svenska
staten men mötte inget intresse i frågan. Därtill kom Kamerun under 1890-talet att
kolonialiseras av Tyskland och Knutssons landområden gick förlorade. Själv återvände Knut
Knutsson till Sverige 1896 och han bosatte sig i Stockholm där han bodde till sin död
julhelgen 1930.
Hjalmar Lundbohm – Lapplands okrönte konung
Bland de industrimän som fått sin bokliga bildning på läroverket i Vänersborg har
länsmanssonen från Ödeborg Hjalmar Lundbohn en särställning. Lundbohm var inskriven vid
läroveret åren 1866-73 varefter han fortsatte sina studier vid Chalmerska slöjdskolan i
Göteborg. Hans främsta intresse kom dock att bli geologi, ett ämne där han skaffade
imponerande kunskaper genom självstudier. Detta resulterade i en anställning vid Sveriges
Geologiska Undersökning 1879. Tio år senare sändes Lundbohm till Norrbotten i syfte att
utreda om apatitförekomster i området kunde användas inom konstgödselframställning.
Detta uppdrag visade negativt resultat men under sin vistelse i norr öppnades Lundbohms
ögon för malmfältens framtidsutsikter. År 1890 företog han en expedition till trakten runt
Kiruna och förutsåg att malmen här skulle kunna grunda en gruvnäring av enorm betydelse.
Lundbohm tog en ledande roll i områdets planering och exploatering och 1898 blev han
disponent för Loussavaara-Kiirunavaara AB. I syfte att motverka en oordnad kåkstad kring
gruvan utförde han sitt livsverk då han 1899 planlade det nya samhället och staden Kiruna.
Även efter själva grundandet vurmade han för samhällets sociala välfärd där han lade stor
energi. Utöver dessa verksamheter visade Lundbohm också ett starkt kontsintresse med
kontakter bland dåtidens svenska konstelit.
På grund av sviktande hälsa lämnade Hjalmar Lundbohm sin disponenttjänst 1920 och
flyttade till en bror i Fritsla i Västergötland där han avled sex år senare. Hans kom dock att få
sin gravplats i den stad han grundade – Kiruna.
Gustaf Henrik Lundqvist – Sébastien Voirol
Att Vänersborgs läroverk också fostrat en av Frankrikes stora kulturpersonligheter torde vara
mindre känt. Åren 1884-89 studerade Gustaf Henrik Lundqvist, borgmästarson från Ystad,
vid läroverket i Vänersborg. Efter studentexamen flyttade han för ett år till Lund med
anledning av juridikstudier.
13
Nästa steg för Lundqvist var att flytta till Paris 1890, efter en kort tid som medarbetare på
några tidningar i Stockholm. Det var från nu det skrivna ordet på allvar kom att bli Lundqvists
framtid. Från 1895 kallade han sig Sébastien Voirol då han började ge ut ett antal skrifter
med fransk modernistisk poesi och essayer. Hans kulturella intressen gick allt mer över till
det koreografiska och han anses som den franska huvudstadens förste koreografiske kritiker.
I början av 1910-talet verkade Voirol vid Académie Nationale de Musique et de Danse i Paris
och 1914 krönte han sin karriär som generalsekreterare vid Paris Stora Opera. År 1930 avled
den tidigare vänersborgsstudenten på sjukhuset i Lausanne, 60 år gammal.
Birger Sjöberg – Fridas skald
Ett namn bland Vänersborgs läroverks elever som inte behöver någon närmare presentation
är Birger Sjöbergs. Det kan vara en smula ironiskt att Sjöberg, som en av läroverkets mest
kända f.d. elever, hade ett förhållande till sin skola som var minst sagt komplicerat.
Birgers föräldrar, manufakturhandlarparet Gustaf och Anna Sjöberg, satte sonen i privatskola
varför Birger Sjöberg aldrig gått i folkskola. Det var också genom stöd i form av
privatundervisning som han lyckades komma in på läroverket 1895. Dock saknade den unge
Birger all förmåga och intresse att ta till sig organiserade studier. Han hade svårt med
koncentrationen och mycket fångade hans intresse framför lärarens ord. Trots att han om
somrarna fick hjälp och extraundervisning av den mer studiebegåvade äldre brodern Gösta
var det till slut bara att inse att läroverksstudier inte var något för Birger. När han så också
fick C i flit och B i uppförande lämnade han skolan 1899 för att ta tjänst som assistent i
fotograf Vikners ateljé.
Att den lille storhuvade gossen i ballongmössa en dag skulle komma att bli en av svensk
litteraturhistorias främsta namn kunde nog inte ens den mest förutseende av läroverkets
pedagoger anat. Birger Sjöbergs skolkamrat Berthel Hallberg beskrev sin vän;
Han var mer än en underlig skolelev. Han var fullkomligt ointresserad och lade sig icke
med något som helst allvar vinn om att lära sig något. Han tillbragte lektionerna med att se
ut genom fönstret eller med att iaktta lärare och kamrater med deras egenheter, som han
hade en mycket skarp blick för. På rasterna berättade han om hur egendomligt grenarna och
löven rört sig på träden, som han såg genom fönstret, eller återgav han dramatiskt någon
situation från lektionen, där läraren eller någon kamrat givit anledning till iakttagelser.
En fullkomligt lysande skildring hur en historielektion på Vänersborgs läroverk kunde gå till
när 1800-talet gick mot sitt slut skildrar Birger Sjöberg i sitt kåseri Vaddingdom – ett kåseri
där vi känner såväl del lille läroverksgossens skam och smärta som den något äldre
författarens ironiska och humoristisk skildring av densamma;
14
Vaddingdom
Första klassen satt i sina bänkar med svartmålade lock under historietimman. Solen flöt in
genom bortersta rutan och lade i en flik över bänkraderna nederst i klassen.
Där satt en liten spenslig gosse med stort huvud, stora knäskålar och sjömanskavaj. Han
hade tillsamman med sin kamrat med stålpennorna skrapat av långa remsor av bänkkittet.
Av detta material var det som kamraten skapade Gustaf Adolf och Wallensteins trupper
varefter kriget omedelbart tog sin början – uppe vid bänkkanten i närheten av
fördjupningarne för bläckhornen – det vill säga Lützen.
Just som den lille ynglingen med stora huvudet skulle knäcka Wallenstein kom en oväntad
kartesch från ett alldeles oväntat håll.
Det var den gamla vithårige lärarens fråga som slog ned på den bleke gossen och färgade
hans kind röd som Gustaf Adolfs kyller vid Lützens slag.
Den gamle vithårige läraren hade visst inte gjort frågan av elakhet. Det var en gammal
snäll hedersman med livliga, vänligt kisande ögon, jämnt i leende visande tänderna. Ja
tänderna voro förresten lösa också – det hade hela klassen sett vid flera tillfällen när läraren
varit vredgad och talat för häftigt.
Den gamle läraren hade finbildad själ; i sitt hem hade han en cello som han spelade ömma
Mozartmelodier på. Han var en skaldenatur den gamle och kom ofta med frågor av allegorisk
innebörd till de små gossarne, vilka de lika ofta inte kunde besvara. Den fråga, som den lille
bleke storhuvade Sjöstedt fick var tyvärr ej någon allegorisk. Då hade det varit förlåtligt att
han ej kunde besvara den.
- Höw du lilla Biwgew – va blev följden av detta då?
Det var mitt inne i ett historiskt ämne. Birger lyfte bänklocket närmast tre gånger.
Då trängde en viskning till hans öra från kamraten. Han kunde ej uppfatta ordet men det
lät i sitt väsande ljud som ”vadingdom”.
Vad detta underbara ord var för ett kunde lilla Birger inte utfundera. Han hade aldrig hört
det förut, men han beslöt att imitera ljudet. Därför sade han det med grumligt uttal:
- Wadingdom.
Lille Birger hade hopats att lärares skulle låta lura sig av ljudlikhet i fall det nu inte vore
det rätta ordet.
- Va säjew du?
- Vadingdom – sade Birger. ”Se till mig som liten är”, kurrade det av ängslan i hans
mage.
- Tala uw skägget din lille dwummel…..
Birger skrek så högt, och så otydligt han var i stånd till:
- Vadingdom!!
Då kom det stora hemska förfärliga slaget.
- Gå fram till tavlan och skwivet då.
Lilla Birger gick inte fram till tavlan. Nej, han hasade dit och knäskålarne darrade som löven
därute på träden i den smekande vårvinden.
Men sannerligen skrev dock inte Birger ett ord på tavlan som ingen hittills hade skådat i
skrift, till trots Konung Salomo och alla profeterna.
- V-a-d-i-n-g-d-o-m.
När det var gjort klappade Birgers hjärta som en stångjärnshammare av oro för hur
debuten skulle utfalla.
15
Läraren stod handfallen. Hans vitskäggiga haka hade fallit ned på bröstet. Löständerna
släppte. Hela den kätterska klassen satt vit som en kyrkomur efter reformationen.
Plötsligt trängde en jublande fnissning ned ifrån de bortersta bänkraderna.
Så en hemsk tystnad.
Den gamle läraren hade rest vida omkring i såväl Tyskland, Frankrike som Italien och
Schweitz, men aldrig hade han skådat ett sådant ord som nu i likvita bokstäver prunkade på
tavlan.
Men när Birger hörde skrattet blev han rädd. Han fick en förnimmelse av att han stavat
fel. Med darrande hand tog han hartassen och strök ut ordet varpå hans blodtomma hand
ånyo skrev med ömkelig barnstil.
- V-a-d-d-ingdom.
Resultatet blev således en ökning av ett d.
Det blev en hemsk paus i denna sorgeakt. Läraren stod still med hängande armar och
tittade på Birgers stora huvud. Det låg något av varm medömkan i blicken över den lille
dåren. Birger hade en enda önskan; det var även en poetisk och vacker önskan.
- Gode snälle fader, som bor i himmelen förvandla Birger Sjöstedt till en duva och låt
honom flyga långt bort.
I samma ögonblick ringde klockan. Det ljöd som en saliggörande bröllopsklocka.
- Jaa, Biwgew; du får stå kvaw tes´ du haw skwivit wätt.
Birger gjorde en beräkning över hur många år det kunde dröja, så vida ingen hjälp kom.
Men hjälpen kom – De förbirusande kamraterna viskade en och var
- Fattigdom, fattigdom, fattigdom, fattigdom!
Birger strök ut ordet och skrev…. Fattigdom.
- Jaa – så ska det wava - - När Birger gick ut såg han att lärarens varma blick följde honom. Den talade om ett djupt
medlidande för en liten sinnesförvirrad storhuvad gosse.
När Birger kom ut till korridordörren råkade han att vända sig om.
Den gamle läraren stod kvar i dörren med hängande armar. I hans vänliga ögon avläste
Birger med vemod ännu en gång det djupaste medlidandet med en liten storhuvad blek
sinnesrubbad gosse - - - - Birger gick över skolgården och när han kom till sin port fick han höra en gosse som
ropade bakom honom. Då vände Birger sig om. På skoltrappan stod den gamle pedagogen
fortfarande med hängande armar och såg efter den lille bleke sinnesrubbade gossen.
Det är längesedan nu. Den gamle skaldeläraren sover gott i jorden och flera vårars sippor
och höstars astrar har blommat på hans kulle. Hans cellos ömhetsljud ha tystnat och det
gamla instrumentet står väl i en främmande vrå dammigt och stumt sedan dess herres
händer domnat av i döden.
Men den bleke gossen med det stora huvudet, de stora knäskålarna, och ballongmössan
lever ännu. Men nu har hans kropp växt ut nästan i proportion med huvudet, som icke längre
är blekt utan har livskraftens blommande färg. Ballongmössan är utbytt mot en engelsk hatt.
Kring kroppen sluter sig en storrutig rock av amerikanskt snitt och en ros har han i
knapphålet.
Det har nästan blivit en stor man av förstaklassvanföringen ty i går var han på referat om
”Korvfabrikationen i Sverige”.
16
17