Första söndagen i Advent

HERREN KOMMER TILL SIN KYRKA Det är mycket saligt och heligt på Första söndagen i Advent: * Det nya kyrkoåret.

Helgen aktualiserar kyrkoåret och dess rikedomar, gärna under mottot: "För den som lever i kyrkoåret är inget mänskligt främmande." Att det saknas liturgisk tradition för ett kyrkans nyårsfirande ska inte hindra någon att prova former för till exempel en "nyårsgudstjänst" vid helgsmål. Fyrverkeri och klockringning är en oslagbar och liturgiskt tydlig kombination. * Förväntan inför julen.

För de flesta betyder Advent Väntan. Motivet är inte fel: Julens förberedelsetid präglas mer av positiv förväntan än vad Påskens gör. Samtidigt är det angeläget att Advent inte tar ut julen i förskott. Svenskt julfirande börjar ju numera vid Advent och slutar på julafton. Vi behöver ta vara på Advent – som en både allvarlig och glad förväntan inför julen. Man avstår lämpligen från julsånger och julsmyckning av kyrkan under Advent. * Bot och fasta. Till Advent hör också bot och fasta. Det är dock pastoralt rimligt att vänta med det motivet till efter första söndagen i Advent. * Det kyrk-ovana folket.

Denna dag kommer många till kyrkan som annars inte firar gudstjänst. Det finns all anledning att ta deras religion och andliga längtan på stort allvar och se den som en evangelisatorisk utmaning. Folkreligionen saknar språk. Därför är predikan denna dag mindre viktig – och utformningen av liturgin desto viktigare. Den ska vara både vacker och "högtidlig" och gestalta kyrkokristen tro. Extra viktigt är det också att människor möts rätt ("man vill bli sedd utan att bli antastad" som någon uttryckte saken). En agenda med just den gudstjänstordning som används (varken mer eller mindre) och alla psalmer utskrivna, kanske också texterna, är värd sitt besvär. Det visar både pastoral omtanke och ett positivt intresse för de ovana. * Herrens ankomst. Det är vad Advent egentligen betyder. För att samla ihop de olika inslagen i Första i Advent kan rubriken i 1942 års evangeliebok fungera utmärkt: "Herren kommer till sin kyrka".

Liturgisk färg:

vit, från måndag: blå/violett

Antal ljus:

sex, från måndag: två

Andra söndagen i Advent

TILL DESS DU KOMMER ÅTER I HÄRLIGHET Temat Ankomst – Advent – präglar inte bara de fyra adventssöndagarna utan också de två – tre söndagarna närmast före. Man kan betrakta tiden från 15 november till jul som en "julfasta", ungefär lika lång som påskfastan. De bägge sista adventssöndagarna riktar blicken mer medvetet i riktning mot Jesu födelse i Betlehem. Därför finns det anledning på andra söndagen i Advent att "stämma av" att temat Ankomst kommer till sin rätt under de söndagar vi haft och har på oss. Kristen tro håller samman: * Han som kom – Guds ankomst i Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, till sin egen skapade värld; den redan realiserade eskatologin, Guds rike som bröt in redan då; * Han som kommer – Gud kommer till sin värld i och genom sin Kyrka; den eskatologi som realiseras just nu, mest konkret och fullödigt i mässan, Guds rike är mitt ibland oss; * Han som ska komma – Han som kom och kommer ska också komma en dag, "rakt av" och fullt ut; det rike vi anar – i en gåtfull spegelbild – ska vi en gång se "ansikte mot ansikte". Kristen tro håller ihop de olika aspekterna – och undviker såväl samtidsfixeringen ("det enda viktiga är det som är för handen just nu") som historiefixeringen ("det enda viktiga är (att berätta) det som hände då") och framtidsfixeringen ("det enda viktiga är det som kommer en dag", inklusive alla framtidsspekulationer). Advent tillhör julserien, julcykeln. Samtidigt har den sin egen karaktär. Det kan lämpligen markeras med en särskild gudstjänstordning för Adventstiden, där till exempel Kyriet utgörs av en Kyrielitania, Gloria och Laudamus utgår, tonus ferialis används i Sursum corda och prefation (tonus solemnis används från och med Juldagen).

Liturgisk färg:

blå/violett

Antal ljus:

två

Tredje söndagen i Advent

"HAN SKA BLI STÖRRE OCH JAG BLI MINDRE" Johannes Döparen är den störste i det gamla förbundet (Matt 11:11) och den siste i kedjan från Mose, Abraham, Noa och Eva. Han står denna söndag som garant för kontinuiteten bakåt. Den klassiska bilden med Johannes Döparen på den ena sidan av Kristus, Allhärskaren, och med Maria på den andra, inte bara illustrerar tredje och fjärde söndagarna i Advent utan tydliggör framför allt i vilket sammanhang Guds människoblivande i Kristus hör hemma. Johannes Döparen var profet, Elias like eller till och med som vore han Elia själv. Det mer än antyder att Den som Johannes Döparen beredde marken för är Den som profeterna talade om och lovade skulle komma. Det finns en ton av "löftenas tid nu är inne" över Johannes Döparen, så också över denna söndag. Johannes Döparen var samtidigt Förberedaren på så sätt att han predikade bot, bättring och omvändelse. I linje därmed är adventstiden av tradition en lämplig tid för själavård och bikt. Det finns all anledning att aktualisera det. Ett av vår kyrkas största bekymmer är att själavård och bikt är så främmande för så många i vårt kyrkfolk. Att tredje söndagen i Advent handlar om Johannes Döparen hör från början ihop med att adventstiden var en dopförberedelsetid, med Jesu dop av Johannes som en viktig del i julfirandet. Seden att förlägga dop till Julen (och särskilt julnatten) är inte så främmande som den kan verka för oss. I veckan kan Adventets kvatemberdagar eller böndagar firas. De är dagar för bön och bot inför en ny årstid (vintern i detta fall) eller inför en stundande högtid (julen); det ena utesluter inte det andra. De kan fungera som dagar av besinning och koncentrerad bön, nog så behövligt, inte minst i stressen inför jul. Inte heller denna tradition är särskilt utbredd i vår kyrka, men börjar man i behovet av bön och besinning kan man kanske finna former som fungerar också idag.

Liturgisk färg:

Blå/violett

Antal ljus:

Två

Fjärde söndagen i Advent

HAN KOM TILL SITT EGET På ena sidan av Kristus Allhärskaren på tronen står Johannes Döparen (jämför Tredje söndagen i Advent), på den andra Maria. Maria är den "andra Eva". Hon är inte bara Guds moder och Gudaföderska utan också representanten för hela den skapelse som är skapad genom det barn hon bar. När Kristus föddes i Maria "kom Han till sitt eget". Samma skapelse är den värld som vi är födda att leva i. Maria ger Kristus Hans sanna mänsklighet, och just det är en avgörande insikt för den kristna tron och en viktig del av denna söndags ärende. Julen firar att Gud blev människa . Också denna dag handlar verkligen om just den saken. Mariadöttrarna av den evangeliska Mariavägen har som sin särskilda Mariabild den gravida Maria, med händerna knäppta över den stora magen. Utifrån tanken på Maria som alla kristnas mest saliga förebild kan man denna söndag meditera kring den gravida Maria och vad den förebilden betyder för en kristen. * "Kristus lever i mig" skrev Paulus. Just så kunde den gravida Maria säga med särskilt allvar. Vad det är att vara kristen kan knappast formuleras mer centralt – eller mer hemlighetsfullt. * Maria bar Jesus in i världen; det är en sant kristen uppgift för varje Kristustrogen människa, Om jag förstått det rätt menar Mariadöttrarna att det är en uppgift som kvinnor har en särskild förståelse av. Deras Mariabild bär för övrigt namnet Sedes sapientiæ, Vishetens tron. * En graviditet präglas normalt av spänd och glad förväntan.

Samma förväntan – med både allvar och glädje – präglar den del av kyrkoåret som nu går mot sin gräns och som har Ankomst som tema. * Den gravida Maria med Jesus är slutligen också en uppmuntrande och välsignad förebild för alla gravida.

Också graviditeten har Herren välsignat med sin närvaro.

Liturgisk färg:

Blå/violett, inte Maria-blå, ty denna söndag är primärt en adventssöndag, inte en Mariadag

Antal ljus:

Två