Transcript Stad avskuggor

1
V
O
R
P
LÄS
CASSANDR A CL ARE
The
Mortal
Instruments
1
Stad av_ skuggor
CASSANDR A CL ARE
Översättning Jan Risheden
citat hämtade ur:
sid 5
John Milton: Paradise Lost
Det förlorade paradiset, övers. Frans G Bengtsson,
Natur och Kultur, 1961
sid 31
James Frazer: The Golden Bough
Den gyllene grenen, övers. Ernst Klein,
Natur och Kultur, 1994
stad av skuggor - läsprov
Originalets titel: city of bones
Copyright © 2007 by Cassandra Clare, LLC
Utgiven i överenskommelse med författaren
c/o baror international, inc. Armonk, New York, USA
Typografi: Fredrika Siwe
Översättning: Jan Risheden
Redaktör: Sara Hedenberg
Typsnitt: Indigo och Copperplate
Utgiven på svenska av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm, 2013
Till min morfar
I have not slept.
Between the acting of a dreadful thing
and the first motion, all the interim is
like a phantasm, or a hideous dream:
the Genius and the mortal instruments
are then in council; and the state of man,
like to a little kingdom, suffers then
the nature of an insurrection.
— william shakespeare, Julius Caesar
del i
NER I DJUPEN
… om Kaos sjungit och om åldrig natt
av himlens sångmö lärd att stiga ned
i djupen och gå samma väg tillbaka … …
— john milton, Det förlorade paradiset
1
PA N DEMONIUM
”lägg av”, sa dörrvakten och lade armarna i kors över det
muskulösa bröstet. Han stirrade ner på killen i den röda
jackan och skakade på sitt rakade huvud. ”Du kan inte ta
med dig den där grejen in.”
Det femtiotal ungdomar som stod i kö utanför Pandemonuim Club böjde sig fram för att tjuvlyssna. Klubben
hade ingen åldersgräns och man fick alltid vänta länge på
att komma in, särskilt på söndagarna. Oftast hände det
inte mycket i kön. Dörrvakterna var alltid på hugget och
såg genast när någon verkade vara på väg att börja bråka.
Femtonåriga Clary Fray stod i kön tillsammans med sin
bästa kompis Simon och sträckte på halsen precis som alla
andra i hopp om att det skulle vara något intressant.
”Men kom igen.” Killen lyfte upp saken över huvudet.
Den såg ut som en tjock träpinne, spetsig i ena änden. ”Den
hör till kostymen.”
Dörrvakten höjde på ena ögonbrynet. ”Som föreställer …?”
Killen flinade. Han såg rätt normal ut för att vara på
Pandemonium, tyckte Clary. Knallblått hår som spretade
ut från huvudet som tentaklerna på en förskräckt bläckfisk,
7
men inga ansiktstatueringar eller stora metallpinnar i öronen eller läpparna. ”Jag är en vampyrjägare.” Han tryckte
ihop träpinnen, som böjde sig lika lätt som ett grässtrå i
vinden. ”Det är bara fejk. Skumgummi. Ser du?”
Killens stora ögon var alldeles för klargröna, noterade
Clary – samma färg som frostskyddsmedel eller vårgräs.
Säkert färgade kontaktlinser. Dörrvakten ryckte på axlarna. Plötsligt var han uttråkad. ”Visst. Gå in.”
Killen gled förbi honom, snabb som en vessla. Clary gillade hans hållning, hans sätt att slänga med håret när han
gick. Vad skulle hennes mamma ha sagt? Bekymmerslöst.
”Du tyckte han var gullig”, sa Simon och lät resignerad.
”Visst?”
Clary tryckte till honom i sidan med armbågen men svarade inte.
Inne på klubben var luften full av kolsyrerök. Färgade
strålkastare spelade över dansgolvet och förvandlade det
till ett mångfärgat sagoland av blått, giftgrönt, neonrosa
och guld.
Killen i den röda jackan drog fingret längs den rakbladsvassa klingan i sin hand medan han smålog. Det hade varit
så enkelt – bara att lägga en liten illusion över vapnet, så att
det såg ofarligt ut. Sedan ytterligare en illusion i ögonen,
och så fort dörrvakten mötte hans blick var han inne. Han
hade förstås kunnat ta sig förbi utan att göra sig så mycket
besvär, men det var en del av det roliga – att lura mondisarna, göra saker rakt framför ögonen på dem och njuta av
deras oförstående, fåraktiga miner.
Inte för att människorna saknade sina användnings8
områden. Killens gröna ögon svepte över dansgolvet, där
slanka lemmar klädda i tunt siden och svart läder dök upp
och försvann i de virvlande rökpelarna när mondisarna
dansade. Tjejer som slängde med sina långa hår, killar som
svängde på sina skinnklädda höfter och naken hud som
glittrade av svett. De formligen dröp av livskraft, vågor av
energi som fyllde honom med en berusande yrsel. Han log
igen. De visste inte vilken tur de hade. De visste inte hur
det var att hanka sig fram i en död värld där solen hängde
matt på himlen som ett utbränt stycke kol. Deras liv brann
lika klart som lågan på ett stearinljus – och var precis lika
lätta att släcka.
Hans grepp hårdnade om vapnet och han skulle precis ta
ett steg ut på dansgolvet när en tjej lösgjorde sig ur mängden och kom gående mot honom. Han stirrade på henne.
Hon var vacker för att vara människa – långt hår i nästan
exakt samma färg som svart bläck, kolsvart runt ögonen.
En fotsid, vit klänning av det slag kvinnorna brukat bära
när den här världen var yngre. Spetsprydda ärmar som böljade om de smäckra armarna. Runt halsen bar hon en tjock
silverkedja, och i den hängde en mörkröd medaljong, stor
som ett spädbarns knutna hand. Han behövde bara kisa
för att se att den var äkta – äkta och värdefull. Det började
vattnas i hans mun när hon närmade sig. Livsenergin pulserade från henne som blod ur ett öppet sår. Hon log och
gav honom en inbjudande blick när hon passerade honom.
Han vände sig om för att följa efter, kände smaken av hennes förestående död kittla på läpparna.
Det var alltid enkelt. Han kunde redan känna kraften
från hennes utrinnande liv forsa genom hans ådror likt eld.
9
Människorna var så dumma. De hade något som var så värdefullt, och ändå skyddade de det knappt alls. De slängde
bort sina liv för pengar, för små paket med pulver, för en
främlings charmerande leende. Tjejen var en blek vålnad
som gled genom den färgade röken. När hon kom fram till
väggen vände hon sig om, samlade upp kjolen med händerna och lyfte den medan hon log brett mot honom. Under
kjolen bar hon lårhöga stövlar.
Han släntrade fram och närheten till henne fick det att
sticka i huden på honom. På nära håll var hon inte lika
perfekt: Han kunde se hur mascaran kladdat av sig under
ögonen, svetten som fått håret att klibba fast i nacken. Han
kände lukten av hennes dödlighet, förruttnelsens ljuva
doft. Nu har jag dig, tänkte han.
Ett svalt leende krökte hennes läppar. Hon tog ett halvt
steg åt sidan, och nu såg han att hon lutade sig mot en
stängd dörr. tillträde förbjudet – förråd stod det
skrivet på den med röd färg. Hon tog efter handtaget bakom sig, tryckte ner det och gled in. Han skymtade staplar
med kartonger och trassliga elkablar. Ett förrådsrum, precis som det stod. Han tittade bakom sig – ingen tittade åt
hans håll. Så mycket bättre för honom om hon ville vara
ostörd.
Han slank in i rummet efter henne, omedveten om att
någon följde efter honom.
”Jaha”, sa Simon. ”Rätt bra musik, va?”
Clary svarade inte. De dansade, eller det var väl i varje
fall vad det skulle föreställa – en massa gungande fram och
tillbaka, och ibland ett utfall mot golvet som om någon av
10
dem hade tappat en kontaktlins – mellan en grupp tonårskillar i metallkorsetter och ett ungt, asiatiskt par som
hånglade passionerat medan deras färgade hårslingor trasslade in sig i varandra som klängväxter. En kille med piercad läpp och teddybjörnsryggsäck delade ut gratis­tabletter
med örtecstasy medan hans pösiga byxor flad­drade i draget
från vindmaskinen. Clary brydde sig inte så mycket om
den närmaste omgivningen – hennes blick var fäst vid den
blåhårige killen som hade pratat sig in på klubben. Han
smög fram bland människorna som om han letade efter
någonting. Det var något med hans sätt att röra sig som
påminde henne om någonting …
”Jag roar mig i alla fall kungligt”, fortsatte Simon.
Detta verkade osannolikt. Som alltid stack Simon ut
på klubben i sina jeans och en gammal T-shirt med texten
made in brooklyn på framsidan. Hans nytvättade hår
var mörkbrunt istället för grönt eller rosa, och hans glas­
ögon satt på sned på nästippen. Han såg inte så mycket ut
som om han begrundade mörkrets makter utan mer som
om han var på väg till schackklubben.
”Mmm-hmm.” Clary visste mycket väl att han bara hade
följt med till Pandemonium för att hon gillade klubben och
att han tyckte det var tråkigt där. Hon var inte ens säker på
varför hon tyckte om stället – kanske var det kläderna, eller
kanske musiken som fick det att kännas som en dröm, som
någon annans liv. Inte hennes eget trista, verkliga. Men
hon var alltid för blyg för att prata med någon annan än
Simon.
Den blåhårige killen lämnade dansgolvet. Han såg lite vilsen ut, som om han inte hade hittat den han sökte. Clary
11
undrade vad som skulle hända om hon gick fram och presenterade sig, kanske erbjöd sig att visa honom runt. Kanske
skulle han bara stirra på henne. Eller så kanske han också var
blyg. Kanske skulle han bli glad och tacksam men försöka att
inte visa det, så som killar brukade – men hon skulle ändå
märka det. Kanske …
Plötsligt rätade den blåhårige killen på sig, blev plötsligt
fokuserad, som när en jakthund får vittring på byte. Clary
följde hans blick och såg tjejen i den vita klänningen.
Ja, ja, tänkte Clary och försökte att inte känna sig som
en urblåst ballong. Så var det med den saken. Tjejen var
otroligt snygg, precis en sådan tjej som Clary skulle ha velat
teckna – lång och smal, med ett långt, svart hårsvall. Till
och med på så här långt håll såg Clary den röda medal­
jongen runt hennes hals. Den pulserade i strålkastarskenet
på dansgolvet som ett levande hjärta.
”Jag tycker”, fortsatte Simon, ”att DJ Bat som står för
musiken i kväll gör exceptionellt bra ifrån sig. Håller du
inte med?”
Clary himlade med ögonen och svarade inte. Simon
hatade transtechno. Hon var upptagen av tjejen i vit klänning. I mörkret, röken och den konstgjorda dimman sken
hennes ljusa klänning som en fyr. Undra på att den blåhårige killen följde efter henne som om han var förtrollad, för uppslukad för att lägga märke till någonting annat
runtomkring sig – inte ens de båda mörka gestalter som var
hack i häl på honom och följde hans slingrande väg genom
vimlet.
Clary stannade upp i dansen och stirrade. Hon kunde
nätt och jämnt urskilja att gestalterna var två långa killar
12
i svarta kläder. Hon kunde inte riktigt säga hur hon visste
att de följde efter den andre killen, men hon var helt säker.
Det märktes på deras sätt att hålla jämna steg med honom,
deras vaksamhet, deras smidigt eleganta rörelser. En ond
aning började slå ut som en liten blomma i hennes bröst.
”För övrigt”, tillade Simon, ”tänkte jag berätta för dig
att jag har börjat klä mig i kvinnokläder. Och att jag brukar
ligga med din mamma. Jag tänkte att du borde få veta det.”
Nu var tjejen framme vid väggen, där hon öppnade en
dörr med texten tillträde förbjudet. Hon vinkade
till sig den blåhårige killen och de slank in tillsammans.
Det var inte precis något ovanligt att ett par drog sig undan
till något mörkt hörn av klubben för att hångla – men då
verkade det ännu märkligare att någon följde efter dem.
Hon ställde sig på tå och försökte se över vimlet. De båda
killarna hade stannat utanför dörren och verkade diskutera
med varandra. En av dem var blond, den andre mörk­hårig.
Den blonde stack handen innanför jackan och tog fram
något som var långt och vasst och glänste i stroboskopljuset. En kniv. ”Simon!” ropade Clary och tog honom i
armen.
”Va?” Simon såg förskräckt ut. ”Jag ligger inte med din
mamma på riktigt. Jag försökte bara fånga din uppmärksamhet. Inte för att din mamma inte är väldigt snygg för
sin ålder.”
”Ser du de där killarna?” Hon slängde ut handen för att
peka och träffade nästan en kurvig, svart tjej som dansade
intill dem. Tjejen gav henne en mörk blick. ”Ursäkta …
ursäkta!” Clary vände sig mot Simon igen. ”Ser du de båda
killarna där borta? Vid den där dörren?”
13
Simon kisade, sedan ryckte han på axlarna. ”Jag ser ingenting.”
”De är två stycken. De följde efter killen med det blåa
håret …”
”Han som du tyckte var gullig?”
”Ja, men det kvittar. Den blonde tog just fram en kniv.”
”Är du säker?” Simon stirrade igen, sedan skakade han
på huvudet. ”Jag ser fortfarande ingen.”
”Jag är säker.”
Plötsligt var Simon allvarlig. Han rätade på ryggen. ”Jag
går och hämtar en av säkerhetsvakterna. Du stannar här.”
Han gick därifrån med långa kliv och började knuffa sig
fram över dansgolvet.
Clary vände sig om och hann precis se den blonde killen smita in genom dörren som det stod tillträde förbjudet på med sin vän i hälarna. Hon såg sig om över
axeln – Simon försökte fortfarande tränga sig över dansgolvet, men utan större framgång. Även om hon skrek nu
skulle ingen höra henne, och när Simon väl kom tillbaka
skulle någonting hemskt redan ha hänt! Clary bet sig hårt i
underläppen och började åla sig fram mellan männi­skorna.
”Vad heter du?”
Hon vände sig om och log. Det lilla ljus som fanns i förrådsrummet letade sig in genom ett par smutsiga, gallerförsedda fönster högt upp på väggen. På golvet låg högar
med elkablar tillsammans med bitar av trasiga discokulor
och gamla färgburkar.
”Isabelle.”
”Det är ett fint namn.” Han gick mot henne, klev försik14
tigt över sladdarna ifall någon av dem var strömförande. I
det svaga ljuset såg hon halvt genomskinlig ut, urblekt och
svept i vitt som en ängel. Det skulle bli ett nöje att bringa
henne på fall … ”Jag har inte sett dig här förut.”
”Frågar du om jag kommer hit ofta?” Hon fnittrade med
ena handen framför munnen. Hon hade någon sorts armband på sig, precis innanför klänningsärmen – men när
han kom närmare såg han att det inte alls var något smycke
utan ett mönster som var präglat på huden, ett nätverk av
slingrande linjer.
Han stelnade till. ”Du …”
Längre kom han inte. Hon rörde sig med blixtens hastighet och slog honom i bröstet med öppen hand med sådan
kraft att han skulle ha legat på golvet och kippat efter luft
om han varit mänsklig. Istället vacklade han baklänges. Nu
hade hon något i handen, en hopringlad piska som glimmade i guld när hon snärtade till – den virade sig runt
hans fotleder och hon ryckte bort fötterna under honom.
Han föll till golvet och vred sig i smärtor när den förhatliga metallen bet sig djupt in i hans skinn. Hon stod över
honom, skrattande, och han tänkte omtöcknat att han borde ha förstått. Ingen mänsklig flicka skulle bära en sådan
klänning som Isabelle hade på sig. Hon hade valt den för
att den täckte hennes hud – all hennes hud.
Isabelle ryckte hårt i piskan så att den satt åt. Hennes
leende glittrade som förgiftat vatten. ”Varsågod, pojkar.
Han är er.”
Ett lågt skratt hördes bakom den blåhårige killen och
någon grep tag i honom, hivade upp honom i luften och
slängde honom mot en av pelarna. Han kände den fuktiga
15
betongen mot ryggen. Angriparen drog händerna bakom
hans rygg och band dem med stålvajer. Medan han kämpade emot kom någon runt pelaren och inom synhåll. En
kille som var lika ung som Isabelle och såg precis lika bra
ut. Hans ljusbruna ögon glittrade som bärnsten. ”Har du
några andra med dig?” frågade killen.
Den blåhårige killen kände blodet bryta fram där den
spända metalltråden bitit igenom huden. Hans handleder
blev hala. ”Några andra vad då?”
”Kom igen.” Den brunögde höll upp händerna så att
hans mörka ärmar halkade ner och man såg runorna som
var tatuerade över händerna och fortsatte ner på hand­
lederna. ”Du vet vad jag är.”
Långt inne i huvudet började den fjättrade killens andra
uppsättning tänder skära mot varandra.
”Skuggjägare”, väste han.
Den andre log med hela ansiktet. ”Precis”, sa han.
Clary sköt upp dörren till förrådsrummet och steg in. Först
trodde hon att det var tomt. De enda fönster som fanns satt
högt upp och hade galler framför sig – det hördes svaga ljud
från gatan genom dem, tutande bilar och tjutande bromsar. Det luktade gammal målarfärg i rummet och golvet
var täckt av ett tjockt dammlager, brutet av otydliga sko­
avtryck.
Det är ingen här, insåg hon när hon förvirrat såg sig
omkring. Det var kallt i rummet, trots augustihettan utanför. Hennes rygg var kall av svett. Hon tog ett steg framåt
och trasslade in fötterna i en hög med sladdar. Hon böjde
sig ner för att dra loss sin gympasko ur härvan – och hörde
16
röster. En tjej som skrattade, en kille som svarade med vass
röst. När hon rätade på sig såg hon dem.
Det var som om de hade uppenbarat sig mellan en blinkning och nästa. Tjejen i den långa, vita klänningen var där,
med håret hängande längs ryggen som blött sjögräs. De
båda killarna var med henne – den långe med svart hår precis som hon, och så den mindre, ljuse, vars hår glänste som
mässing i det svaga ljuset som sipprade ner genom fönstret.
Den blonde killen stod med händerna i fickorna, vänd mot
killen med punkfrisyren, som var fastbunden vid en pelare
med något som liknade pianotråd. Händerna var sträckta
bakom honom och benen var bundna runt anklarna. Hans
ansikte var spänt av smärta och rädsla.
Med bultande hjärta slank Clary in bakom närmaste
betongpelare och kikade fram runt den. Hon såg på medan den blonde gick fram och tillbaka, nu med armarna i
kors framför bröstet. ”Nå”, sa han. ”Du har fortfarande
inte berättat om du har med dig någon annan av din sort.”
Din sort? Clary undrade vad han pratade om. Hon kanske hade snubblat in i något slags gängkrig.
”Jag vet inte vad du pratar om.” Den blåhårige killens
röst var plågad men butter.
”Andra demoner, menar han”, sa den mörkhårige killen
som inte hade pratat tidigare. ”Du vet väl vad en demon är?”
Killen som var bunden vid pelaren vände bort ansiktet.
Hans läppar rörde sig, men han sa inget.
”Demoner”, sa den blonde långsamt och skrev ordet i
luften med fingertoppen. ”Definieras inom religionen som
helvetets invånare och Satans tjänare men betyder i detta
sammanhang, för Klavens del, alla illasinnade andar vars
17
ursprung finns utanför vår egen hemdimension …”
”Jace, det räcker”, sa tjejen.
”Isabelle har rätt”, instämde den längre av killarna.
”Ingen här behöver någon lektion i semantik – eller demonologi, för den delen.”
De är galna, tänkte Clary. Sinnessjuka. På riktigt.
Jace lyfte huvudet och log. Det fanns något vilt i gesten,
något som fick Clary att tänka på naturfilmer om lejon
hon hade sett på Discovery, de stora katternas sätt att lyfta
huvudet när de vädrade efter byte. ”Isabelle och Alec tycker
att jag pratar för mycket”, sa han som i förtroende. ”Tycker
du att jag pratar för mycket?”
Den blåhårige killen svarade inte. Hans mun rörde sig
fortfarande. ”Jag kan ge er information”, sa han sedan. ”Jag
vet var Valentine är.”
Jace tittade över axeln på Alec, som ryckte på axlarna.
”Valentine är begravd”, sa Jace. ”Den jäklas bara med oss.”
Isabelle slängde med håret. ”Döda den, Jace”, sa hon.
”Den kommer inte att berätta någonting.”
Jace lyfte handen och Clary såg hur det blänkte till i kniven som han höll i. Den var underligt genomskinlig, med
en klinga som kristall och röda ädelstenar inlagda i skaftet.
Den bundne pojken flämtade till. ”Valentine är tillbaka!” protesterade han och slet i vajrarna som höll honom
bakbunden. ”Alla de infernaliska världarna vet det – jag vet
det – jag kan berätta var han är …”
Plötsligt fylldes Jaces iskalla ögon av ursinne. ”Vid Ängeln, varje gång vi fångar någon av er så påstår ni att ni vet
var Valentine är. Och det vet vi också. Han är i helvetet.
Och du …” Jace vred på kniven så att eggen gnistrade som
18
en linje av eld. ”Du kan göra honom sällskap där.”
Clary stod inte ut längre. Hon klev fram bakom pelaren.
”Sluta!” ropade hon. ”Ni får inte göra så här.”
Jace snodde runt, så överrumplad att han tappade kniven. Den flög iväg och landade med en hård smäll på
betonggolvet. Isabelle och Alec vände sig också om, båda
med samma förbluffade min. Den blåhårige hängde i fjättrarna och gapade häpet.
Det blev Alec som bröt tystnaden. ”Vad är det här?” frågade han uppfordrande och vände blicken från Clary till
sina följeslagare, som om de skulle veta vad hon gjorde där.
”Det är en tjej”, sa Jace, som återvunnit fattningen. ”Du
måste väl ändå ha sett tjejer förut, Alec? Din syster Isabelle
är en.” Han tog ett steg närmare Clary och kisade som om
han inte riktigt trodde sina ögon. ”En mondistjej”, sa han
halvt för sig själv. ”Och hon kan se oss.”
”Det är klart jag kan se er”, sa Clary. ”Jag är väl inte
blind.”
”Ah, men det är just vad du är”, sa Jace och böjde sig för
att ta upp kniven. ”Du vet det bara inte.” Han rätade på sig.
”Det är bäst för dig att du försvinner härifrån.”
”Jag tänker inte gå någonstans”, sa Clary. ”Gör jag det
kommer ni att döda honom.” Hon pekade på killen med
det blåa håret.
”Det är sant”, medgav Jace och snurrade kniven mellan
fingrarna. ”Varför bryr du dig om ifall jag dödar honom?”
”F-f-för att …” stammade Clary. ”Man kan inte bara gå
omkring och döda folk.”
”Helt riktigt”, sa Jace. ”Man kan inte gå omkring och
döda folk.”
19
Han pekade på killen med det blåa håret, vars ögon nu
bara var smala springor. Clary undrade om han hade svimmat. ”Det där är ingen människa, flicka lilla. Den kanske
ser ut som en människa och pratar som en människa och
till och med blöder som en människa. Men den är ett
monster.”
”Jace”, varnade Isabelle. ”Det räcker.”
”Ni är galna”, sa Clary och backade undan från honom.
”Jag har faktiskt ringt polisen. De är här när som helst.”
”Hon ljuger”, sa Alec, men det syntes tvivel i hans ansikte. ”Jace, kan du …”
Han fick aldrig avsluta meningen. Just då slet sig nämligen den blåhårige killen med ett högt tjut loss från vajrarna
som fjättrat honom vid pelaren och kastade sig över Jace.
De föll omkull och rullade runt på golvet, där den blåhårige rev Jace med händer som glittrade som om de hade
metall på fingertopparna. Clary backade och tänkte fly,
men fastnade med foten i en sladd och stöp så att luften
slogs ur henne. Hon hörde Isabelle skrika gällt. När Clary
rullat upp på knä satt den blåhårige på Jaces bröst. Blodet
glänste på spetsarna av hans rakknivsvassa klor.
Isabelle och Alec sprang mot dem, hon med sin piska
i handen. Den blåhårige killen gjorde ett svepande slag
mot Jace med utfällda klor. Jace slängde upp armen för att
skydda sig och klorna bet sig in så att blodet stänkte. Den
blåhårige måttade ett nytt slag, men då träffade Isabelles
piska hans rygg. Han skrek till och föll på sidan.
Jace rullade runt, lika snabbt som en av Isabelles pisksnärtar. I hans hand glimmade en vass klinga. Han drev in
kniven i bröstet på den blåhårige killen och en svart vätska
20
vällde fram runt skaftet. Killens kropp lyfte sig i en båge
från golvet, han rosslade och vred sig. Med en grimas reste
sig Jace upp. Nu var hans svarta skjorta ännu svartare på
sina ställen, våt av blod. Han tittade ner på gestalten som
vred sig vid hans fötter, böjde sig ner och ryckte loss kniven. Skaftet var blankt av den svarta vätskan.
Den blåhåriges ögon slogs upp. Det såg ut som om de
brann när de stirrade på Jace. Mellan hopbitna tänder väste
han: ”Må de förkastade ta er alla.”
Det lät som om Jace morrade. Killens ögon rullade bakåt
i sina hålor. Det började rycka i hans kropp och den liksom
sögs in i sig själv, blev mindre och mindre tills han försvann
helt.
Clary kravlade sig upp på fötter och sparkade sig fri från
sladdarna. Hon började backa undan. Ingen av dem tittade på henne. Alec hade kommit fram till Jace och höll i
hans arm. Han drog i ärmen, antagligen för att kunna titta
närmare på såret. Clary vände sig om för att springa – men
där stod Isabelle med piskan i handen. Dess gyllene rep
hade fläckar av mörk vätska. Hon snärtade till mot Clary
och änden virade sig om hennes handled där den spändes
åt med ett ryck. Clary flämtade till, både för att det gjorde
ont och av förvåning.
”Dumma lilla mondis”, sa Isabelle sammanbitet. ”Om
Jace dött hade det varit ditt fel.”
”Han är galen”, sa Clary och försökte dra åt sig handen.
Piskan bet sig in i hennes skinn. ”Det är ni allihop. Vad tror
ni att ni är egentligen, någon sorts medborgargarde med
rätt att döda? Polisen …”
”Polisen är sällan intresserad om det inte finns något
21
lik”, sa Jace. Han höll om den sårade armen och tog sig
försiktigt fram mot Clary över kablarna på golvet. Efter
honom kom Alec med bistert rynkad panna.
Clary sneglade på platsen där den blåhårige killen hade
försvunnit och sa ingenting. Det fanns inte ens en blodfläck där – ingenting som visade att han över huvud taget
hade existerat.
”De återvänder till sin hemdimension när de dör”, sa
Jace. ”Om du undrade.”
”Jace”, väste Alec. ”Var försiktig nu.”
Jace drog undan armen. Hans ansikte var täckt av blodstänk, som något slags kusliga fräknar. Han påminde fortfarande om ett lejon med sina ljusa, brett sittande ögon och
det gulbruna håret. ”Hon kan se oss, Alec”, sa han. ”Hon
vet redan för mycket.”
”Vad vill du att jag ska göra med henne, då?” frågade
Isabelle.
”Släpp henne”, sa Jace tyst och fick en överraskad, nästan
arg blick av Isabelle, men hon sa inte emot. Piskan slingrade av och Clarys arm var fri igen. Hon gned sig om den
ömma handleden och undrade hur tusan hon skulle ta sig
därifrån.
”Vi kanske borde ta henne med oss”, sa Alec. ”Jag kan slå
vad om att Hodge skulle vilja prata med henne.”
”Ta med henne till Institutet? Glöm det”, sa Isabelle.
”Hon är en mondis.”
”Är du säker på det?” sa Jace stillsamt. Hans lugn var
värre än Isabelles irritation eller Alecs ilska. ”Har du haft
med demoner att göra, flicka lilla? Umgåtts med besvärjare, pratat med nattens barn? Har du …”
22
”Jag heter inte ’flicka lilla’”, avbröt Clary honom. ”Och
jag har ingen aning om vad du snackar om.” Inte? sa en röst
i hennes bakhuvud. Du såg just den där killen gå upp i rök. Jace
är inte galen – du bara önskar att han vore det. ”Jag tror inte
på … demoner, eller vad det nu är ni …”
”Clary?” Det var Simons röst. Hon snodde runt. Han
stod i dörren till förrådsrummet. En av de stadiga dörrvakterna som hade stämplat besökarnas händer vid entrén
var med honom. ”Hur är det med dig?” Han spanade in i
dunklet. ”Varför står du här alldeles ensam? Vart tog de där
killarna vägen – de med knivarna, du vet?”
Clary stirrade på honom, sedan tittade hon bakom sig,
på Jace, Isabelle och Alec. Jaces skjorta var fortfarande blodig och han höll kniven i handen. Han flinade mot henne
och ryckte på axlarna, halvt ursäktande och halvt retsamt.
Uppenbarligen var han inte förvånad över att varken Simon
eller dörrvakten såg honom.
Av någon anledning var inte Clary det heller. Sakta
vände hon sig om mot Simon och insåg hur knäppt det
måste verka att hon stod där ensam i ett fuktigt förrådsrum med fötterna intrasslade i elkablar. ”Jag tyckte att de
gick in här”, sa hon. ”Men det gjorde de visst inte. Förlåt.”
Hon flyttade blicken från Simon, som inte längre såg orolig
ut utan generad, och såg på dörrvakten, som bara verkade
irriterad. ”Jag tog fel.”
Bakom henne fnittrade Isabelle.
”Det är inte sant”, sa Simon envist medan Clary stod vid
trottoarkanten och desperat försökte stoppa en taxi. Gatsoparna hade kört längs Orchard Street medan de var inne
23
på klubben, och nu glänste gatan svart och våt.
”Jag vet”, instämde hon. ”Det borde finnas någon taxi.
Var kan alla vara mitt i natten på en söndag?” Hon vände
sig mot honom och gjorde en frågande gest. ”Tror du det
skulle gå bättre på Houston Street?”
”Jag menar inte taxibilarna”, sa Simon. ”Jag menar dig
– jag tror dig inte. Jag tror inte på att de där knivkillarna
bara försvann.”
Clary suckade. ”Det fanns kanske inga killar med knivar, Simon. Jag kanske bara inbillade mig alltihop.”
”Sluta.” Simon stack upp armen i luften, men taxi­bilarna
susade bara förbi så att det smutsiga vattnet sprutade om
däcken. ”Jag såg din min när jag kom in i det där förrådet.
Du såg helt förstörd ut, som om du hade sett ett spöke.”
Clary tänkte på Jace med lejonögonen. Hon sneglade ner
på sin handled, där en tunn röd linje efter Isabelles piska
fanns kvar som ett armband. Nej, inget spöke, tänkte hon.
Någonting ännu konstigare.
”Det var ett misstag, bara”, sa hon trött. Hon undrade
varför hon inte berättade sanningen för honom. Fast han
skulle förstås tro att hon var knäpp. Och det var någonting
med det som hade hänt – någonting med det svarta blodet
som bubblat fram runt Jaces kniv, något med hans röst när
han sa har du pratat med nattens barn? som hon ville behålla
för sig själv.
”Ett jäkligt pinsamt misstag i så fall”, sa Simon. Han
tittade bakåt på klubben, där en tunn kö fortfarande ringlade halvvägs längs kvarteret. ”Jag betvivlar starkt att de
någonsin släpper in oss på Pandemonium igen.”
”Vad spelar det för roll för dig? Du hatar ju Pandemo24
nium.” Clary lyfte handen igen när något gult kom farande
mot dem genom dimman. Den här gången tvärbromsade
taxin faktiskt vid deras hörn, och chauffören lade sig på
tutan som om han var rädd att de inte såg bilen.
”Äntligen.” Simon ryckte upp taxidörren och gled in på
det inplastade baksätet. Clary kom efter och drog in den
välbekanta lukten av New York-taxi – gammal cigarettrök,
läder och hårspray. ”Vi ska till Brooklyn”, sa Simon till
föraren. Sedan vände han sig mot Clary. ”Du, du vet väl att
du kan berätta vad som helst för mig?”
Clary tvekade ett ögonblick, sedan nickade hon. ”Det är
klart, Simon”, sa hon. ”Det vet jag att jag kan.”
Hon slog igen bildörren efter sig och taxin rullade ut i
natten.
2
H emligheter och lögner
den mörke prinsen satt på sin svarta springare med den
pälsbrämade manteln böljande bakom sig. En pannring av guld
omvärvde hans blonda lockar, hans rena drag var kalla av stridens raseri och …
”Och hans arm såg ut som en gurka”, muttrade Clary
irriterat för sig själv. Teckningen blev inte bra. Med en suck
rev hon av ännu ett ark från skissblocket, knycklade ihop
det och kastade det mot den orangemålade väggen i hennes
rum. Golvet var redan fullt med pappersbollar, ett säkert
tecken på att de kreativa flödena inte fungerade som hon
hade hoppats. För tusende gången önskade hon att hon
kunnat vara lite mer som sin mamma. Allt som Jocelyn
Fray tecknade, målade eller skissade blev vackert, och det
verkade inte ens som om hon behövde anstränga sig.
Clary drog ut hörlurarna – Stepping Razor avbröts mitt
i en låt – och gned sig i tinningarna. Det var först då hon
blev medveten om att en hög, genomträngande telefonsignal
ekade i lägenheten. Hon slängde skissblocket på sängen, hoppade ner på golvet och sprang ut i vardagsrummet, där den
röda retrotelefonen stod på ett bord innan­för halldörren.
”Är det Clarissa Fray jag talar med?” Rösten i luren lät
26
bekant, men hon kunde först inte placera den.
Clary tvinnade nervöst telefonsladden runt pekfingret.
”Jaaa?”
”Hej, jag är en av de knivbeväpnade ligisterna du träffade på Pandemonium i går kväll, om du minns? Jag är
rädd att jag gav ett dåligt intryck och hoppades på en chans
att gottgöra …”
”SIMON!” Clary tog luren från örat när han började
gapskratta. ”Det där var inte alls roligt!”
”Det var det visst. Du förstår bara inte skämtet.”
”Idiot.” Clary suckade och lutade sig mot väggen. ”Du
skulle inte ha skrattat om du varit med när jag kom hem i
går.”
”Varför inte?”
”Mamma. Hon var inte alls glad över att vi var sena.
Hon blev heltokig. Inte trevligt alls.”
”Va? Vi kunde väl inte hjälpa att det var trafikstockningar!” protesterade Simon. Han var yngsta syskonet och hade
en välslipad känsla för orättvisor i familjesammanhang.
”Kanske det, men det var inte vad hon tyckte. Jag hade
gjort henne besviken, svikit ett förtroende, gjort henne
orolig, bla bla bla bla. Jag blir hennes fördärv”, sa Clary
och härmade sin mammas exakta formulering med bara en
liten aning dåligt samvete.
”Så du får inte gå ut?” frågade Simon lite för högt. Clary
hörde ett lågt sorl av röster i bakgrunden, folk som pratade
i mun på varandra.
”Det vet jag inte än”, sa hon. ”Mamma gick ut med Luke
i morse, och de är inte hemma än. Var är du förresten? Hos
Eric?”
27
”Precis. Vi har just repat klart.” En cymbalsmäll hördes
bakom honom. Det vassa ljudet fick Clary att grimasera.
”Eric ska läsa poesi på Java Jones i kväll”, fortsatte Simon.
Det var ett kafé ett kvarter från Clary som ibland hade
livemusik på kvällarna. ”Hela bandet tänker gå för att visa
sitt stöd. Hänger du med?”
”Ja, okej.” Sedan var Clary tyst ett tag och drog nervöst
i telefonsladden. ”Vänta, nej förresten.”
”Hörni, kan ni vara tysta?” gastade Simon, men det
dämpade ljudet fick Clary att anta att han höll bort telefonen från munnen. Ögonblicket därpå var han tillbaka. Han
lät bekymrad. ”Var det där ett ja eller ett nej?”
”Jag vet inte.” Clary bet sig i läppen. ”Mamma är fortfarande arg för i går kväll. Jag vet inte om jag vill göra henne
ännu surare genom att fråga om jag kan gå ut igen. Ska jag
få skäll vill jag inte ha det på grund av Erics kassa dikter.”
”Kom igen, så dåliga är de inte”, sa Simon. Eric var hans
närmaste granne och de hade känt varandra nästan hela
sitt liv. De var inte nära varandra på samma sätt som Simon
och Clary, men i tvåan på high school hade de bildat ett
rockband tillsammans med Erics kompisar Matt och Kirk.
De övade troget i Erics föräldrars garage varje vecka. ”Dessutom är det ingen stor grej”, tillade Simon, ”bara en poetry
slam nästan där du bor. Det är ingen orgie i Hoboken jag
bjuder in dig till. Din mamma kan följa med om hon vill.”
”ORGIE I HOBOKEN!” hörde Clary någon ropa,
antagligen Eric. En cymbalkrasch till. Hon föreställde sig
sin mamma på Erics poesiuppläsning och rös invärtes.
”Jag vet inte. Om ni kommer hit allihop tror jag hon
flippar ur.”
28
”Då kommer jag ensam. Jag hämtar dig så går vi dit
tillsammans och träffar gänget där. Din mamma kommer
inte att ha något emot det. Hon älskar mig.”
Clary kunde inte låta bli att skratta. ”Det säger mer om
henne än om dig, om du frågar mig.”
”Det är det ingen som gör.” Simon knäppte av telefonen
mitt i sina bandkompisars skränande.
Clary lade på luren och såg sig omkring i vardagsrummet. Det fanns spår av hennes mammas konstnärliga
tendenser överallt, från kuddarna med handsydda sammetsöverdrag som låg travade på den mörkröda soffan till
Jocelyns omsorgsfullt inramade målningar på väggarna.
Det var mest miljöbilder – de vindlande gatorna i Manhattans downtown i gyllene solsken, vintermotiv från
Prospect Park där de gråa dammarna kantades av spetsliknande islager.
På spiselkransen stod ett inramat foto av Clarys pappa.
En blond man i militäruniform, med tankfull min men
tydliga skrattrynkor i ögonvrårna. Han hade tjänstgjort
utomlands och fått flera utmärkelser. Jocelyn hade några av
medaljerna i en liten ask vid sängen. Fast de hade inte varit
till någon nytta för någon när Jonathan Clarke kraschade
med bilen mot ett träd strax utanför Albany och dog innan
hans dotter ens hunnit födas.
Jocelyn hade tagit tillbaka sitt flicknamn när han dog.
Hon pratade aldrig om Clarys pappa, men vid sängen hade
hon ett skrin med hans initialer, J C, ingraverade på locket.
Tillsammans med medaljerna låg där ett par fotografier, en
vigselring och en blond hårlock. Ibland tog Jocelyn fram
asken, öppnade den och höll locken mycket försiktigt i
29
händerna innan hon lade tillbaka den och noga låste asken
igen.
Ljudet av nyckeln i ytterdörren väckte Clary ur hennes
tankar. Hon slängde sig hastigt på soffan och försökte se ut
som om hon var uppslukad av en av pocketböckerna som
hennes mamma hade lämnat i en trave på soffbordet. För
Jocelyn var läsning en helig sysselsättning och hon brukade
sällan avbryta Clary mitt i en bok, inte ens för att skälla på
henne.
Dörren öppnades med en duns. Det var Luke, med famnen full av vad som såg ut att vara stora, fyrkantiga wellpappbitar. När han ställde ner dem såg Clary att det i själva
verket var hopvikta kartonger. Han rätade på sig och vände
sig mot henne med ett leende.
”Hej, fa... Hej, Luke”, sa hon. Han hade bett henne sluta säga farbror Luke något år tidigare, eftersom det fick
honom att känna sig gammal och alltid fick honom att tänka på farbror Joakim. Dessutom, hade han vänligt påmint
henne, så var han egentligen inte hennes farbror utan bara
en nära vän till hennes mamma som hade känt henne hela
hennes liv. ”Var är mamma?”
”Parkerar bilen”, sa han och sträckte på sin gängliga
kropp med ett stön. Han hade på sig sin vanliga uniform:
gamla jeans, flanellskjorta och ett par skeva, guldbågade
glasögon som satt snett på näsan. ”Hur var det nu igen,
varför har det här huset ingen hiss?”
”För att det är gammalt och har charm”, svarade Clary
genast. Luke flinade. ”Vad är kartongerna till?” frågade
hon.
Hans leende försvann. ”Din mamma vill packa undan
30
lite saker”, sa han och undvek hennes blick.
”Vad då för saker?” frågade Clary.
Han gjorde en svepande gest. ”Lite onödiga grejer som
ligger och skräpar i lägenheten. Du vet ju själv att hon aldrig slänger någonting. Vad pysslar du med, då? Pluggar?”
Han tog boken ur hennes hand och läste högt: ”… vimlar
världen fortfarande av dessa brokiga väsen, vilka en nyktrare
filosofi förnekar. Älvor och troll, spöken och andar sväva fortfarande omkring henne …” Han sänkte boken och tittade på
henne över glasögonen. ”Är det här läxor?”
”Den gyllene grenen? Nej. Det är flera veckor kvar tills
skolan börjar.” Clary tog tillbaka boken. ”Den är mammas.”
”Jag anade nästan det.”
Hon lade tillbaka den på bordet. ”Luke?”
”Mhm?” Han hade redan glömt bort boken och stod nu
vid den öppna spisen och rotade i verktygslådan. ”Aha, här
var den.” Han tog fram en orange tejphållare med handtag
och betraktade den med stor tillfredsställelse.
”Vad skulle du göra om du såg något som ingen annan
kunde se?”
Luke tappade tejphållaren som föll på den öppna spisens
tegelhärd. Han lade sig på knä för att ta upp den utan att
titta på henne. ”Menar du om du var vittne till ett brott
eller något sådant?”
”Nej. Jag menar om det var andra där, men du ändå var
den ende som kunde se någonting. Som om det var osynligt för alla utom dig.”
Han tvekade, fortfarande på knä och med den slitna tejphållaren i handen.
31
”Jag vet att det låter knäppt”, sa Clary nervöst, ”men …”
Han vände sig om. Hans ögon, mycket blåa innanför
glasögonen, betraktade henne med stadig, ömsint blick.
”Clary, du är en konstnär precis som din mamma. Det
betyder att du ser världen på ett annat sätt än andra. Det
är din gåva, att kunna se det vackra och det hemska i vardagliga ting. Det betyder inte att du är galen – bara annorlunda. Det är inget fel med att vara annorlunda.”
Clary drog upp benen och vilade hakan mot knäna. För
sin inre syn såg hon förrådsrummet, Isabelles guldpiska,
den blåhårige killen som vred sig i dödskramper på golvet
och Jaces gulbruna ögon. Det vackra och det hemska. ”Tror
du min pappa också skulle ha varit konstnär om han fortfarande hade levt?” frågade hon.
Luke såg häpen ut. Innan han hann svara svängde dörren upp och Clarys mamma kom inklivande i rummet.
Hon räckte Luke en skramlande knippa bilnycklar och
vände sig mot sin dotter.
Jocelyn Fray var en slank, nätt kvinna med hår som var
några nyanser mörkare än Clarys och dubbelt så långt. För
tillfället var det uppvridet i en mörkröd knut som hölls ihop
av en blyertspenna. Hon hade på sig färgfläckiga snickarbyxor över en lavendelblå T-shirt och bruna vandrings­
kängor vars sulor täcktes av flera lager hårdnad oljefärg.
Folk sa jämt att Clary var lik sin mamma, men själv kunde hon inte se det. Det enda som var likt var deras figur
– båda var slanka, med liten byst och smala höfter. Hon
visste att hon inte var vacker som sin mamma. För att vara
vacker måste man vara lång och smärt. När man var så
kort som Clary, bara lite över en och femtio, var man söt.
32
Inte vacker, inte snygg. Söt. Lade man sedan till hennes
morotsröda hår och fräkniga ansikte så var hon en trasdocka jämfört med sin Barbiemamma.
Jocelyn till och med gick på ett graciöst sätt som fick
folk att vända sig om och titta efter henne. Clary, där­
emot, snubblade jämt på sina egna fötter. Den enda gång
folk vände sig efter henne var när hon störtade förbi dem
medan hon rasade nerför trappan.
”Tack för att du bar upp kartongerna”, sa Clarys mamma
till Luke och log mot honom. Han besvarade inte le­endet.
Clary fick en klump i magen. Något var på gång, så mycket
var säkert. ”Ursäkta att det tog så lång tid att hitta någonstans att parkera. Det är säkert en miljon människor i parken i dag …”
”Mamma?” avbröt Clary henne. ”Vad ska du ha kartongerna till?”
Jocelyn bet sig i läppen. Luke riktade en menande blick
mot Clary för att mana på Jocelyn. Med en nervös handrörelse sköt Jocelyn in en lös lock bakom örat och gick och
satte sig bredvid sin dotter i soffan.
På nära håll såg Clary hur trött hennes mamma såg ut.
Hon hade mörka påsar under ögonen och ögonlocken var
tunga.
”Handlar det om i går kväll?” frågade Clary.
”Nej”, sa hennes mamma hastigt, men sedan tvekade
hon. ”Kanske lite. Du borde inte ha gjort som du gjorde i
går kväll. Du vet bättre.”
”Och jag har redan bett om ursäkt. Vad handlar det här
om? Tänker du ge mig utegångsförbud kan du lika gärna
få det gjort.”
33
”Jag tänker inte ge dig utegångsförbud”, sa hennes mamma med en röst som var spänd som en pianosträng. Hon
sneglade på Luke som skakade på huvudet.
”Berätta det bara, Jocelyn”, sa han.
”Kan ni vara snälla och inte prata om mig som om jag
inte var här?” sa Clary ilsket. ”Och vad då, ’berätta det’?
Vad är det hon ska berätta?”
Jocelyn suckade tungt. ”Vi ska åka på semester.”
Lukes ansiktsuttryck blev helt tomt, som om någon torkat bort all färg från en målarduk.
Clary skakade på huvudet. ”Är det allt? Ni ska åka på
semester?” Hon sjönk tillbaka mot kuddarna. ”Jag fattar
inte. Varför gör ni så stor grej av det?”
”Jag tror inte att du förstod riktigt. Jag menade att vi ska
åka på semester alla tre. Du, jag och Luke. Vi ska åka till
gården.”
”Åh.” Clary tittade på Luke, men han stod med armarna
i kors framför bröstet och stirrade sammanbitet ut genom
fönstret. Hon undrade varför han var så upprörd. Han älskade den gamla gården i norra delen av delstaten – han
hade själv köpt och restaurerat boningshuset tio år tidigare
och åkte dit så ofta han kunde. ”Hur länge då?”
”Resten av sommaren”, sa Jocelyn. ”Jag köpte de här
kartongerna om du ville packa några böcker, målarutrustning …”
”Resten av sommaren?” Clary satte sig indignerat upp.
”Det går inte, mamma. Jag har planer – jag och Simon ska
ha en skolstartsfest och jag har flera möten med konstgruppen och tio lektioner till på Tisch …”
”Det är tråkigt med Tisch. Men de andra sakerna går
34
att ställa in. Simon kommer att förstå, och konstgruppen
med.”
Clary uppfattade sin mammas orubbliga tonfall och
förstod att hon menade allvar. ”Men jag har betalat för
målerilektionerna! Jag sparade hela året! Du lovade.” Hon
snodde runt och såg på Luke. ”Tala om för henne att det
inte är rättvist!”
Luke fortsatte titta ut genom fönstret, men det ryckte i
en muskel i hans kind. ”Hon är din mamma. Det är hon
som bestämmer.”
”Jag fattar inte.” Clary vände sig mot sin mamma igen.
”Varför?”
”Jag måste komma bort, Clary”, sa Jocelyn. Hennes
mungipor darrade. ”Jag behöver lugn och ro, behöver få
måla. Och det är ont om pengar just nu …”
”Sälj lite mer av pappas aktier, då”, sa Clary ilsket. ”Det
är väl det du brukar göra?”
Jocelyn drog sig undan. ”Det där var knappast rättvist.”
”Alltså, åk ni om ni vill det. Det kvittar. Jag stannar här
utan er. Jag kan jobba, jag kan ta ett jobb på Starbucks eller
någonting. Simon har sagt att de alltid söker folk. Jag är
gammal nog att klara mig själv …”
”Nej!” Skärpan i Jocelyns röst fick Clary att hoppa till.
”Jag betalar tillbaka det du lagt ut på målerikursen, Clary.
Men du följer med oss. Det är inget att diskutera. Du är för
ung för att stanna här ensam. Det kan hända någonting.”
”Som vad då? Vad är det som kan hända?” frågade Clary.
Det hördes en smäll. När Clary förvånat vände sig om
visade det sig att Luke hade vält en av de inramade tavlorna
som stod lutade mot väggen. Han ställde upprört tillbaka
35
den. När han rätade på sig var hans mun ett bistert streck.
”Jag går nu.”
Jocelyn bet sig i läppen. ”Vänta.” Hon skyndade efter ut
i hallen och hann ikapp honom just när han skulle trycka
ner dörrhandtaget. Clary vred sig runt i soffan och kunde
nätt och jämnt höra sin mammas angelägna viskning. ”...
Bane”, sa Jocelyn. ”Jag har ringt honom gång på gång i tre
veckor nu. På telefonsvararen säger han att han är i Tanzania. Vad ska jag göra?”
”Jocelyn.” Luke skakade på huvudet. ”Du kan inte fortsätta gå hos honom i all evighet.”
”Men Clary ”
”Är inte Jonathan”, väste Luke. ”Du har inte varit dig lik
sedan det hände, men Clary är inte Jonathan.”
Vad har min pappa med det här att göra? tänkte Clary förvirrat.
”Jag kan inte bara ha henne instängd hemma och inte
låta henne gå ut. Det kommer hon inte att gå med på.”
”Nej, det är klart!” Nu lät Luke riktigt arg. ”Hon är ingen knähund, hon är en tonåring. Nästan vuxen.”
”Om vi kom bort från stan …”
”Prata med henne, Jocelyn.” Lukes röst var bestämd.
”Jag menar det.” Han sträckte sig efter dörrhandtaget igen.
Då flög dörren upp. Jocelyn gav till ett litet tjut.
”Jesus!” utbrast Luke.
”Det är faktiskt bara jag”, sa Simon. ”Även om jag har
fått höra att likheten är skrämmande.” Han vinkade till
Clary från dörren. ”Är du klar?”
Jocelyn tog bort handen från munnen. ”Simon, tjuvlyssnade du?”
36
Simon blinkade. ”Nej, jag kom just.” Han tittade först på
Jocelyns bleka ansikte, sedan på Luke bistra. ”Har det hänt
något? Ska jag gå?”
”Det behövs inte”, sa Luke. ”Jag tror vi är klara.” Han
trängde sig förbi Simon och klampade nerför trapporna i
rasande fart. När han kom ner hördes ytterdörren slå igen.
Simon dröjde kvar i dörren och såg osäker ut. ”Jag kan
komma tillbaka senare”, sa han. ”Det är absolut inget problem.”
”Det kanske skulle …”, började Jocelyn, men Clary var
redan på fötter.
”Glöm det, Simon. Vi går”, sa hon och tog sin kurirväska
från en krok vid dörren. Hon slängde den över axeln och
blängde på sin mamma. ”Vi ses sedan, mamma.”
Jocelyn bet sig i läppen. ”Clary, tror du inte att vi borde
prata om det här?”
”Vi kommer att ha gott om tid att prata om det på vår
’semester’”, sa Clary giftigt och fick se sin mamma rygga
tillbaka på ett tillfredsställande sätt. ”Sitt inte uppe och
vänta”, tillade hon. Sedan tog hon Simon i armen och nästan släpade ut honom från lägenheten.
Han försökte bromsa och tittade ursäktande över axeln
på Clarys mamma som stod i dörren, liten och vilsen med
händerna hårt knutna om varandra. ”Hej då, mrs Fray!”
ropade han. ”Trevlig kväll!”
”Äh, håll tyst, Simon”, fräste Clary och slog igen dörren
efter dem så att de inte hörde hennes mammas svar.
”Herregud, kvinna, du behöver inte slita armen av mig”,
protesterade Simon när Clary drog honom med sig nerför trapporna. Hennes gröna Skeechers daskade ilsket mot
37
varje trappsteg. Hon tittade över axeln, halvt beredd på att
hennes mamma skulle stå uppe på trappavsatsen och glo
efter dem, men lägenhetsdörren var fortfarande stängd.
”Förlåt”, muttrade Clary och släppte taget om hans
handled. När de kommit ända ner stannade hon så tvärt
att kurirväskan slog emot hennes höft.
Det bruna sandstenshus som Clary bodde i hade, precis
som de flesta andra i Park Slope, från början varit en enda välbärgad familjs bostad. Spår av dess grandiosa förflutna gick
fortfarande att ana i den pampiga, krökta trappan, entréns
naggade marmorgolv och det breda takfönstret ovanför. Nu
var huset uppdelat i två lägenheter, och Clary och hennes
mamma delade det med gammal kvinna som hyrde nedervåningen och drev en sierskeverksamhet i sin lägenhet. Hon
lämnade den nästan aldrig, trots att det sällan kom några
kunder. På dörren satt en guldskylt som förkunnade att hon
var madame dorothea, sierska och profet.
En tät doft av rökelse letade sig ut i entréhallen genom
den halvöppna dörren. Inifrån lägenheten hördes ett lågmält sorl av flera röster.
”Trevligt att se att hennes affärer går så bra”, sa Simon.
”Det är tufft att få fasta jobb i profetbranschen nuförtiden.”
”Måste du alltid vara sarkastisk?” fräste Clary.
Simon blinkade häpet. ”Jag trodde att du gillade när jag
var kvick och ironisk.”
Clary skulle just svara när dörren till Madame Dorotheas lägenhet öppnades på vid gavel och en man steg ut. Han
var lång, med brun hy, kattlikt gyllengröna ögon och svart,
trassligt hår. Han gav henne ett bländande leende med vassa, vita tänder.
38
Hon greps av yrsel och det kändes som om hon skulle
svimma.
Simon tittade oroligt på henne. ”Hur är det? Du ser helt
svimfärdig ut.”
Hon blinkade mot honom. ”Va? Nej, det är ingen fara.”
Han ville tydligen inte släppa det. ”Du ser ut som om du
just hade sett ett spöke.”
Hon skakade på huvudet. Minnet av att hon hade sett
någonting retade henne, men när hon försökte koncentrera
sig rann det bort som vatten. ”Det var inget. Jag tyckte jag såg
Dorotheas katt, men det var nog bara ljuset.” Simon stirrade
på henne. ”Jag har inte ätit någonting sedan i går”, tillade
hon som försvar för sitt uppförande. ”Jag är nog lite borta.”
Han lade en stödjande arm om hennes axlar. ”Kom nu,
så ska jag bjuda dig på någonting.”
”Jag fattar bara inte hur hon kan göra så här”, sa Clary
för fjärde gången medan hon jagade en envis klick guacamole runt tallriken med spetsen på ett majschips. De var
på kvarterets mexikanska restaurang, ett hål i väggen som
hette Nacho Mama. ”Som om det inte räckte med att jag
får utegångsförbud var och varannan vecka. Nu tvingas jag
i exil resten av sommaren.”
”Tja, du vet, din mamma blir ju sådan där ibland”, sa
Simon. ”Som, typ, när hon andas.” Han flinade åt henne
bakom sin vegetariska burrito.
”Ha ha, jättekul”, sa hon. ”Det är inte du som blir ivägsläpad ut i ingenstans gud vet hur länge …”
”Clary.” Simon avbröt hennes harang. ”Det är inte mig
du är arg på. Och dessutom kommer det inte att vara för
evigt.”
39
”Hur vet du det?”
”För att jag känner din mamma”, sa Simon efter en kort
paus. ”Jag menar, du och jag har varit vänner i, vad blir det?
Tio år? Jag vet att hon brukar bli sådan här ibland. Hon
kommer över det.”
Clary tog en chilli från sin tallrik och gnagde tankfullt
på spetsen. ”Gör du verkligen det?” sa hon. ”Känner henne, menar jag. Jag undrar om någon gör det.”
Simon blinkade. ”Nu hänger jag inte med.”
Clary sög in luft i sin svidande mun. ”Jag menar att hon
aldrig pratar om sig själv. Jag vet ingenting om hennes liv,
om hennes familj, om hur hon träffade min pappa. Hon
har inte ens några bröllopsfoton. Det är som om hennes liv
började när hon fick mig. Det är vad hon alltid säger när
jag frågar.”
”Åh.” Simon gjorde en överdriven min. ”Så gulligt.”
”Nej, det är det inte alls. Det är konstigt att jag inte vet
något om mina farföräldrar. Visst, jag har förstått att pappas föräldrar inte var särskilt trevliga mot henne, men kan
de verkligen ha varit så hemska? Vad är det för människor
som inte ens vill träffa sitt barnbarn?”
”Hon hatar dem kanske. De kanske misshandlade henne
eller något”, sa Simon. ”Hon har ju faktiskt de där ärren.”
Clary stirrade på honom. ”Hon har vad då?”
Han svalde en tugga av sin burrito. ”De där tunna små
ärren. Över hela ryggen och armarna. Jag har faktiskt sett
din mamma i baddräkt.”
”Jag har aldrig tänkt på några ärr”, sa Clary bestämt.
”Jag tror att du inbillar dig.”
Han stirrade på henne och verkade vara på väg att säga
40
något när hennes mobil började tuta envetet djupt nere i
kurirväskan. Clary grävde fram den, tittade på siffrorna
som blinkade på skärmen och rynkade pannan. ”Det är
mamma.”
”Det såg jag på din min. Tänker du prata med henne.”
”Inte just nu”, sa Clary och kände ett styng av dåligt
samvete när mobilen slutade ringa och röstbrevlådan tog
samtalet. ”Jag har ingen lust att gräla med henne.”
”Du kan alltid bo hemma hos mig”, sa Simon. ”Hur
länge du vill.”
”Vi får se om hon lugnar ner sig först.” Clary tryckte
på röstbrevlådeknappen. Hennes mammas röst lät spänd,
men det hördes att hon försökte lätta upp den. ”Raring,
förlåt att semesterplanerna kom så plötsligt. Kom hem, så
pratar vi om det.” Clary lade på innan meddelandet var
slut och kände ännu mer dåligt samvete samtidigt som hon
fortfarande var arg. ”Hon vill prata om det.”
”Vill du prata med henne?”
”Jag vet inte.” Clary gnuggade sig i ögonen med baksidan av handen. ”Tänker du fortfarande gå på poesikvällen?”
”Jag har lovat.”
Clary reste sig och sköt tillbaka stolen. ”Då följer jag
med. Jag ringer henne när det är slut.” Remmen till hennes
kurirväska gled ner på hennes arm. Simon sköt tankspritt
upp den på hennes axel igen och lät fingrarna dröja på den
bara huden där.
Ute var luften mättad med fukt som fick Clarys hår att
krulla sig och Simons blåa T-shirt att klibba fast på hans
rygg. ”Jaha, hur går det med bandet?” frågade hon. ”Något
41
nytt? Det var ett väldigt gapande i bakgrunden när du
ringde förut.”
Simon sken upp. ”Det går suveränt”, sa han. ”Matt säger
att han känner någon som kan fixa ett gig åt oss på Scrap
Bar. Och så håller vi på och diskuterar namn igen.”
”Säger du det?” Clary dolde ett leende. Simons band
åstadkom egentligen aldrig någon musik. Oftast satt de
och hängde i Simons vardagsrum och käbblade om potentiella namn och bandloggor. Ibland undrade hon om någon
av dem verkligen kunde spela något instrument. ”Vad har
ni kommit på?”
”Vi väljer mellan Sea Vegetable Conspiracy och Rock
Solid Panda.”
Clary skakade på huvudet. ”Båda två är fruktansvärda.”
”Eric föreslog Lawn Chair Crisis.”
”Eric borde kanske hålla sig till sina dataspel.”
”Men då måste vi skaffa en ny trummis.”
”Jaha, är det det Eric gör? Jag trodde att han bara lånade
pengar av er andra och sa till tjejer i skolan att han är med
i ett band för att imponera på dem.”
”Inte alls”, sa Simon högdraget. ”Eric har slagit in på en
ny väg. Han har en flickvän. De har varit ihop i tre månader.”
”Praktiskt taget gifta, alltså”, sa Clary och väjde för ett
par med barnvagn. I den satt en liten flicka med gula plastklämmor i håret och höll hårt i en docka som föreställde
en älva med guldstrimmiga, safirblåa vingar. Ur ögonvrån
tyckte Clary sig se vingarna fladdra. Hon vred hastigt på
huvudet.
”Vilket betyder”, fortsatte Simon, ”att jag är den siste
42
i bandet som inte har någon flickvän. Vilket ju är hela
poängen med att vara med i ett band. Att få tjejer, alltså.”
”Jag som trodde att det handlade om musik.” En man
med käpp korsade trottoaren framför henne på väg mot
Berkeley Street. Hon tittade bort eftersom hon inte vågade
titta för länge – vem som helst verkade ju kunna få vingar,
extraarmar eller långa, kluvna ormtungor. ”Vem bryr sig
om ifall du har någon flickvän, förresten?”
”Jag bryr mig”, sa Simon dystert. ”Snart är de enda flickvänslösa människor jag känner till jag själv och Wendell
som är vaktmästare på skolan. Och han luktar fönsterputs.”
”Då är ju i alla fall han fortfarande ledig.”
Simon blängde på henne. ”Jätteroligt, Fray.”
”Vi har ju alltid Sheila ’Stringen’ Barbarino”, föreslog
Clary. I nian hade Clary suttit bakom henne i matten. Varje gång Sheila tappade sin penna – vilket skett ofta – hade
Clary fått se hennes trosor glida upp över kanten på hennes
jeans med superlåg midja.
”Det är henne Eric har varit ihop med de senaste tre
månaderna”, sa Simon. ”Hans råd är att jag helt enkelt ska
bestämma mig för vilken tjej i skolan som har den hetaste
kroppen och fråga henne om hon vill gå ut med mig första
skoldagen efter lovet.”
”Eric är ett sexistiskt svin”, sa Clary och ville plötsligt
absolut inte veta vilken tjej Simon tyckte hade den hetaste
kroppen. ”Ni borde kanske kalla bandet The Sexist Pigs.”
”Det låter inte så dumt.” Simon verkade ta det med ro.
Clary gjorde en grimas åt honom just som hennes väska började vibrera och mobilen ringde. Hon fiskade upp den ur dess
blixtlåsficka. ”Är det din mamma igen?” frågade han.
43
Clary nickade. Hon kunde se sin mamma framför sig,
liten och ensam i dörren till deras lägenhet. Skuldkänslorna bubblade upp inom henne.
Hon såg upp på Simon som tittade tillbaka med oro i
blicken. Hans ansikte var så välbekant att hon skulle ha
kunnat rita av det i sömnen. Hon tänkte på de veckor av
ensamhet som väntade utan honom och tryckte ner mobilen i väskan igen. ”Kom nu”, sa hon. ”Annars missar vi
poesin.”
3
Skuggjägare
när de väl kom fram till Java Jones stod Eric redan på
scenen och gungade fram och tillbaka framför mikrofonen
med hopknipna ögon. Tillfället till ära hade han färgat topparna på sitt hår rosa. Bakom honom satt Matt och bankade oregelbundet på en djembetrumma. Han såg ut att
vara hög.
”Det här kommer att suga något så djävulskt”, förutspådde Clary. Hon tog Simons ärm och drog med honom
mot dörren. ”Om vi flyr nu har vi fortfarande en chans.”
Han skakade beslutsamt på huvudet. ”Jag är en ordhållig
man.” Han rätade på sig. ”Jag köper kaffe om du fixar en
plats. Vad vill du ha?”
”Bara kaffe. Svart – som min själ.”
Simon gick muttrande bort till kafédisken medan Clary
gick för att leta upp någonstans att sitta.
Det var ovanligt mycket folk på kaféet för att vara en
måndag – de flesta av de nötta sofforna och fåtöljerna var
upptagna av tonåringar som njöt av att vara lediga en vardag. Lukten av kaffe och nejlikecigaretter var överväldigande. Till sist hittade Clary en liten ledig soffa i ett mörkt
hörn långt in i lokalen. Den enda personen i närheten var
45
en blond tjej i orange linne som var helt uppslukad av att
leka med sin iPod. Bra, tänkte Clary, här kommer Eric inte
att kunna hitta oss efter föreställningen och fråga vad vi tyckte
om hans dikter.
Den blonda tjejen lutade sig över ryggstödet på sin fåtölj
och knackade Clary på axeln. ”Ursäkta.” Clary tittade förvånat upp. ”Är det där din pojkvän?” frågade tjejen.
Clary följde hennes blick, redan beredd på att säga: Nej, jag
känner honom inte, när hon förstod att tjejen menade Simon.
Han var på väg mot dem och försökte med sammanbiten min
att inte tappa någon av de båda frigolitmuggarna han bar på.
”Öh, nej”, sa Clary. ”Han är en kompis till mig.”
Tjejen log brett. ”Han är söt. Har han någon flickvän?”
Clary tvekade ett ögonblick för länge innan hon svarade.
”Nej.”
Tjejen såg misstänksam ut. ”Är han bög?”
Clary slapp svara på detta eftersom Simon då kom fram
till bordet. Den blonda tjejen sjönk hastigt ner i sin fåtölj
igen när han ställde ner muggarna på bordet och slängde
sig ner bredvid Clary. ”Jag hatar när de riktiga kopparna
är slut. De här är asvarma.” Han blåste på sina fingrar med
rynkad panna. Clary försökte dölja ett leende medan hon
såg på honom. I vanliga fall funderade hon aldrig på om
Simon var snygg eller ej. Hans mörka ögon var väl fina,
och det senaste året eller så hade han musklat till sig på ett
trevligt sätt. Med rätt frisyr …
”Du stirrar på mig”, sa Simon. ”Varför stirrar du på
mig? Har jag någonting i ansiktet?”
Jag borde berätta det för honom, tänkte hon men kände
samtidigt ett underligt motstånd inom sig. Jag är en dålig
46
vän om jag inte gör det. ”Titta inte, men den där blonda tjejen
tycker du är söt”, viskade hon.
Simons blick sögs åt sidan och fastnade på tjejen, som var
demonstrativt försjunken i ett nummer av Shonen Jump.
”Hon i den orangea toppen?” Clary nickade. Simon såg
skeptiskt ut. ”Varför tror du det?”
Säg det nu. Kom igen, säg det. Clary öppnade munnen men
avbröts av ett rundgångstjut. Hon grimaserade och höll för
öronen medan Eric brottades med sin mikrofon uppe på
scenen.
”Ursäkta, gott folk!” ropade han. ”Okej. Jag heter Eric,
och det här är min homeboy Matt på trummor. Min förs­ta
dikt heter ’Utan titel’. Han skrynklade ihop ansiktet som
om han hade ont och ylade i micken. ”Kom, min falska avgudabild, mina skändliga länder! Bestryk varje protuberans med
fruktlöst nit!”
Simon gled ner på sin plats. ”Snälla, tala inte om för
någon att jag känner honom.”
Clary fnissade. ”Vem använder ett ord som ’skändlig’?”
”Eric”, sa Simon bistert. ”Det är skändligheter med i alla
hans dikter.”
”Svulstig är min plåga!” jämrade sig Eric. ”Lidandet sväller
inombords!”
”Det kan du lita på”, sa Clary. Hon gled ner bredvid
Simon. ”Du, den där tjejen som tycker du är söt …”
”Kan vi glömma henne ett ögonblick?” sa Simon. Clary
blinkade förvånat. ”Det är en sak jag skulle vilja prata med
dig om.”
”Furious Mole är inte något bra bandnamn”, sa Clary
genast.
47
”Inte det”, sa Simon. ”Det är om det där vi pratade om
förut. Att jag inte har någon flickvän.”
”Aha.” Clary ryckte på ena axeln. ”Jag vet inte. Prova
med att bjuda ut Jaida Jones”, föreslog hon. Jaida var en av
få tjejer på St. Xavier’s som hon faktiskt gillade. ”Hon är
trevlig och tycker om dig.”
”Jag vill inte gå ut med Jaida Jones.”
”Varför inte?” Plötsligt greps Clary av en oförklarlig
irritation. ”Gillar du inte smarta tjejer? Är du fortfarande
ute efter en het kropp?”
”Varken det ena eller det andra”, sa Simon, som verkade
upprörd. ”Jag vill inte gå ut med henne eftersom det inte
skulle vara schyst mot henne om …”
Han tystnade. Clary böjde sig fram. Ur ögonvrån såg
hon att den blonda tjejen också lutade sig framåt. Hon tjuvlyssnade förstås. ”Varför inte?” frågade Clary.
”För att jag gillar någon annan”, sa Simon.
”Okej.” Simon såg svagt grönaktig ut, ungefär som när
han hade brutit fotleden under en fotbollsmatch i parken
och varit tvungen att linka hem på den. Hon undrade varför i hela friden han kunde bli så uppjagad över att han
tyckte om någon. ”Du är väl inte bög?”
Simon blev ännu grönare. ”I så fall hade jag klätt mig
snyggare.”
”Men vad är det, då?” frågade Clary. Hon skulle just säga
att om det var Sheila Barbarino han var kär i skulle Eric
spöa honom, men då hörde hon någon hosta ljudligt bakom henne. Det var en föraktfull hostning, som när någon
försöker låta bli att skratta högt.
Hon vände sig om.
48
Där, på en urblekt, grön soffa någon meter bakom henne, satt Jace. Han hade på sig samma mörka kläder som
på klubben föregående kväll. Armarna var bara och täckta
med svaga, vita linjer som liknade gamla ärr. Runt handlederna hade han långa metallarmband, och under det
vänstra såg hon benskaftet till en kniv sticka fram. Han
såg henne rakt i ögonen med ett roat leende på de smala
läpparna. Än värre än känslan av att någon skrattade åt
henne var Clarys totala förvissning om att han inte hade
suttit där alldeles nyss.
”Vad är det?” Simon hade följt hennes blick, men det
syntes på hans oförstående min att han inte kunde se Jace.
Men jag ser dig. Hon stirrade på Jace medan hon tänkte
det, och han lyfte vänsterhanden för att vinka till henne.
Sedan reste han sig och släntrade bort till dörren. Clary
gapade förvånat. Han bara gick därifrån.
Hon kände Simons hand på sin arm. Han sa hennes
namn, frågade om någonting var på tok, men hon hörde
honom knappt. ”Jag är strax tillbaka”, hörde hon sig själv
säga samtidigt som hon for upp från soffan och nätt och
jämnt kom ihåg att ställa ifrån sig kaffemuggen. Hon rusade bort till dörren medan Simon satt kvar och stirrade efter
henne.
Clary slog upp dörren, livrädd för att Jace skulle ha försvunnit i grändens skuggor som en vålnad. Men där stod han,
nonchalant lutad mot husväggen. Han hade just tagit upp
en sak ur fickan och tryckte på knappar på den. Han tittade
förvånat upp när kaféets dörr stängdes bakom henne.
I det hastigt tätnande skymningsdunklet såg hans hår
49
gyllene ut, med en ton av koppar. ”Din kompis dikter är
fruktansvärda”, sa han.
Clary blinkade överrumplat. ”Va?”
”Jag sa att hans dikter är hemska. Det låter som om han
har svalt en ordbok och börjat spy ut orden på måfå.”
”Jag bryr mig inte om Erics dikter.” Clary var rasande.
”Jag vill veta varför du följer efter mig.”
”Vem säger att jag följde efter dig?”
”Mycket lustigt. Och dessutom tjuvlyssnade du. Tänker
du berätta vad det här handlar om eller ska jag ringa polisen med en gång?”
”Och säga vad då?” sa Jace kyligt. ”Att du besväras av
osynliga personer? Tro mig, flicka lilla, polisen kommer
inte att gripa någon de inte kan se.”
”Jag har ju sagt att jag inte heter flicka lilla”, sa hon sammanbitet. ”Jag heter Clary.”
”Jag vet”, sa han. ”Fint namn. Det betyder salvia. Förr
i tiden trodde man att den som åt salviafrön kunde få se
småfolket. Visste du det?”
”Jag vet inte vad du snackar om.”
”Du vet visst inte mycket, du?” sa han. Det fanns ett slött
förakt i hans blick. ”Du är precis som vilken mondän som
helst, och ändå kan du se mig. Det är en gåta.”
”Vad är en mondän?”
”Någon som tillhör människornas värld. Någon som
du.”
”Men du är en människa”, sa Clary.
”Det är sant”, sa han. ”Men jag är inte som du.” Det
fanns inget defensivt i hans röst. Snarare lät det som om
hon fick tro vad hon ville, honom kvittade det.
50
”Du tror att du är bättre än vi. Det var därför du skrattade åt oss.”
”Jag skrattade åt er för att kärleksförklaringar roar mig,
särskilt när känslorna är obesvarade”, sa han. ”Och för att
din Simon är den mondänaste mondän jag någonsin träffat
på. Och för att Hodge trodde att du kunde vara farlig, men
i så fall vet du det sannerligen inte själv.”
”Skulle jag vara farlig?” ekade Clary häpet. ”Jag såg dig
döda någon i går kväll. Jag såg dig köra en kniv i honom
och …” Och jag såg honom hugga efter dig med fingrar vassa
som rakblad. Jag såg dig bli skuren, jag såg dig blöda, och nu ser
du ut som om ingenting ens rört vid dig.
”Jag må vara en dråpare”, sa Jace, ”men jag vet vad jag är.
Kan du säga detsamma?”
”Jag är en vanlig människa, precis som du sa. Vem är
Hodge?”
”Min lärare. Och jag skulle inte ha så bråttom att sätta
på mig etiketten ’vanlig’ om jag var du.” Han böjde sig
fram. ”Får jag se din högerhand.”
”Min högerhand?” upprepade Clary. Han nickade. ”Om
jag visar dig min hand, lämnar du mig i fred då?”
”Absolut.” Det fanns en road underton i hans röst.
Hon sträckte motvilligt fram högerarmen. Den såg blek
ut i det svaga ljuset från fönstren. Knogarna var beströdda
med små fräknar. Av någon anledning kände hon sig lika
utsatt och blottad som om hon hade dragit upp tröjan och
visat honom sin nakna överkropp. Han tog hennes hand i
sin och vände på den. ”Ingenting.” Han lät nästan besviken. ”Du är väl inte vänsterhänt?”
”Nej. Hur så?”
51
Han släppte handen med en axelryckning. ”Alla skuggjägarbarn blir märkta med klarsynrunan på högerhanden
– eller vänster om de är vänsterhänta, som jag – när de är
små. Det är en permanent runa som hjälper oss att se den
magiska världen.” Han visade henne baksidan av sin vänsterhand, men hon tyckte den såg helt normal ut.
”Jag ser ingenting”, sa hon.
”Låt ditt sinne slappna av”, sa han. ”Låt det komma till
dig. Som när man väntar på att något ska stiga upp till vattenytan.”
”Du är inte klok.” Men hon slappnade av, tittade på hans
hand, såg de tunna vecken på knogarna, de långa finger­
lederna …
Det dök upp plötsligt, som en blinkande varningsskylt.
En svart bild som liknade ett öga på hans handrygg. När
hon blinkade försvann den. ”En tatuering?”
Han log självbelåtet och lät handen falla. ”Jag trodde väl
att du kunde göra det. Och nej, det är ingen tatuering – det
är ett Märke. De är runor som bränts in i vår hud. Olika
Märken gör olika saker. Vissa är permanenta men de flesta
försvinner när man har använt dem.”
”Är det därför du inte är gaddad på hela armarna i dag?”
frågade hon. ”Ens när jag koncentrerar mig?”
”Precis.” Han lät nöjd med sig själv. ”Jag visste att du i
alla fall hade synen.” Han tittade upp mot himlen. ”Det är
nästan mörkt. Vi borde gå.”
”Vi? Du sa ju att du skulle lämna mig i fred.”
”Jag ljög”, sa Jace utan minsta antydan till skam. ”Hodge
sa att jag måste ta med dig till Institutet. Han vill prata
med dig.”
52
”Varför vill han det?”
”För att du känner till oss nu”, sa Jace.
”Oss?” ekade hon. ”Folk som du, menar du. Folk som
tror på demoner.”
”Folk som dödar dem”, sa Jace. ”Vi kallas för skugg­
jägare. Det är i varje fall vad vi kallar oss själva. Nedomvärldarna har mindre smickrande namn på oss.”
”Nedomvärldarna?”
”Nattens barn. Besvärjare. Väsen. De magiska varelserna i den här dimensionen.”
Clary skakade på huvudet. ”Håll inte igen nu. Det finns
förstås vampyrer och varulvar och zombier också?”
”Det är klart att det finns”, informerade Jace henne.
”Det är inte utan orsak alla dessa sägner finns. De är baserade på fakta, även om mondänerna tror att de är myter.
Skuggjägarna har ett talesätt: Alla sagor är sanna. Fast”, til�lade han, ”ska man vara noga träffar man oftast på zombier
längre söderut, där vodun-prästerna håller till.”
”Mumier, då? Springer de bara omkring i Egypten?”
”Var inte löjlig. Ingen tror på mumier.”
”Inte?”
”Självklart inte”, sa Jace. ”Du, Hodge kommer att förklara alltihop när du träffar honom.”
Clary lade armarna i kors över bröstet. ”Och om jag inte
vill träffa honom?”
”Det är ditt problem i så fall. Du kan följa med antingen
frivilligt eller ofrivilligt.”
Clary trodde inte sina öron. ”Hotar du med att kidnappa
mig?”
”Om det är så du vill kalla det”, sa Jace. ”Ja.”
53
Clary öppnade ilsket munnen för att protestera men
avbröts av ett påträngande, surrande ljud. Det var mobilen
som ringde igen.
”Ta det du, om du vill”, erbjöd Jace henne generöst.
Mobilen slutade ringa, sedan började den på nytt, högt
och envetet. Clary rynkade pannan – hennes mamma måste verkligen oroa ihjäl sig. Hon vände sig till hälften bort
från Jace och började gräva i väskan. När hon väl lyckats
rota fram mobilen var den inne på tredje omgången signaler. Hon satte den mot örat. ”Mamma?”
”Åh, Clary. Tack gode gud.” En ilning av rädsla löpte
längs Clarys ryggrad. Hennes mamma lät helt panikslagen.
”Lyssna på mig …”
”Det är ingen fara, mamma. Jag mår bra. Jag är på väg
hem …”
”Nej!” Jocelyns röst blev hes av skräck. ”Kom inte hem!
Förstår du vad jag säger, Clary? Våga inte komma hem. Gå
hem till Simon. Gå raka vägen hem till Simon och stanna
där tills jag kan …” Ett ljud i bakgrunden avbröt henne,
ljudet av något som föll och krossades, något tungt som
slog i golvet …
”Mamma!” ropade Clary i mobilen. ”Mamma, hur är
det?”
Ett högt surrande kom från telefonen. Clarys mammas
röst överröstade surret. ”Lova mig bara att du inte kommer
hem. Gå till Simon och ring Luke – säg till honom att han
har hittat mig …” Hennes ord dränktes av ett väldigt brak
som av trä som knäcktes.
”Vem har hittat dig? Mamma, har du ringt polisen? Har
du …”
54
Hennes fråga avbröts av ett ljud som Clary aldrig skulle
glömma – ett strävt, hasande ljud, följt av en duns. Clary
hörde sin mamma dra efter andan innan hon med kusligt
lugn röst sa: ”Clary, jag älskar dig.”
Sedan blev det tyst.
”Mamma!” skrek Clary i mobilen. ”Mamma, är du där?”
Samtal avslutat stod det på displayen. Men varför skulle
hennes mamma bara ha lagt på så där?
”Clary”, sa Jace. Det var första gången hon hört honom
säga hennes namn. ”Vad är det?”
Clary ignorerade honom. Febrilt tryckte hon på knappen som slog hennes hemnummer. Det kom inget svar,
bara en pipande upptagetsignal.
Clarys hand hade börjat skaka okontrollerat. När hon
försökte slå numret igen gled mobilen ur hennes grepp och
slog i trottoaren, hårt. Hon slängde sig ner för att ta upp
den, men den var död, med en lång spricka tvärs över framsidan. ”Helvete!” Hon slängde ifrån sig telefonen och var
nära att brista i gråt.
”Sluta.” Jace drog upp henne på fötter med ett grepp om
hennes handled. ”Har det hänt någonting?”
”Ge mig din mobil”, sa Clary och tog den avlånga, svarta
saken ur hans skjortficka. ”Jag måste …”
”Det är ingen mobil”, sa Jace utan att försöka ta tillbaka
den. ”Det är en sensor. Du kommer inte att kunna använda
den.”
”Men jag måste ringa polisen!”
”Berätta först vad som har hänt.” Hon försökte dra loss
handen, men hans grepp var för starkt. ”Jag kan hjälpa dig.”
55
Ursinnet vällde upp i Clary som en kokande tidvattenvåg. Utan att ens tänka gjorde hon ett utfall med handen
mot hans ansikte, rev honom med naglarna över kinden.
Han ryckte förvånat undan huvudet. Clary slet sig loss och
sprang mot ljuset på Seventh Avenue.
När hon kom fram till gatan snodde hon runt, halvt
beredd på att få se Jace komma springande efter henne.
Men gränden var tom. Ett ögonblick stirrade hon osäkert
in bland skuggorna. Ingenting rörde sig där. Sedan vände
hon på klacken och sprang hemåt.
4
Gluparen
det hade blivit ännu varmare i luften och att springa
hem kändes som att simma så fort hon kunde genom
kokande soppa. Vid övergångsstället före sitt kvarter fastnade Clary framför röd gubbe. Hon gungade otåligt upp
och ner på tårna medan bilarna rusade förbi. Hon försökte
ringa hem igen, men den här gången hade Jace inte ljugit.
Hans telefon var ingen telefon. Den såg i alla fall inte ut
som någon mobil Clary någonsin hade sett. Det fanns inga
siffror på sensorns knappar, bara konstiga symboler, och
den hade ingen skärm.
När hon sprang vidare mot sitt hus såg hon att det var
tänt på andra våningen, vilket brukade betyda att hennes
mamma var hemma. Okej, intalade hon sig. Allt är som det
ska. Men hon fick en hård klump i magen så fort hon steg
in i entréhallen. Taklampan hade slocknat och entrén låg i
dunkel. Skuggorna kändes fulla av osynliga rörelser. Med
en rysning började hon gå uppför trappan.
”Och vad tror du att du håller på med egentligen?” sa
en röst.
Clary virvlade runt. ”Vad …”
Hon kom inte längre. Hennes ögon hade börjat vänja
57
sig vid mörkret, och nu såg hon konturerna av en stor
fåtölj som släpats fram framför Madame Dorotheas stängda dörr. Den gamla kvinnan var nertryckt i den som en
stor, välstoppad kudde. I dunklet kunde Clary bara se den
runda formen av hennes pudrade ansikte, den vita spetssolfjädern i hennes hand och munnens mörka, gapande hål
när hon talade. ”Din mor har fört ett fruktansvärt oväsen
där uppe”, sa Dorothea. ”Vad håller hon på med? Flyttar
möbler?”
”Jag tror inte …”
”Och trappljuset har brunnit ut, såg du det?” Dorothea
knackade med solfjädern mot fåtöljens armstöd. ”Kan inte
din mor be sin pojkvän byta det?”
”Luke är inte …”
”Dessutom behöver takfönstret putsas. Det är smutsigt.
Undra på att det nästan är kolsvart här inne.”
Luke är INTE vaktmästare här, ville Clary säga men lät
bli. Det här var typiskt för hennes gamla granne. När hon
väl hade fått Luke att komma för att byta glödlampan skulle hon be honom att göra hundra andra saker – hämta hennes varor från mataffären, rensa avloppet i hennes dusch.
En gång hade hon fått honom att hugga sönder en gammal
soffa med en yxa så att hon kunde få ut den ur lägenheten
utan att behöva lyfta av dörren från gångjärnen.
Clary suckade. ”Jag ska fråga.”
”Det hoppas jag.” Dorothea smällde ihop solfjädern med
en handrörelse.
Clarys känsla av att någonting var fel blev bara starkare
när hon kom upp till lägenhetsdörren. Den var olåst och
stod på glänt så att en kilformad ljuskägla kastades ut i
58
trappuppgången. Med en känsla av ökande panik sköt hon
upp dörren.
Inne i lägenheten var alla lampor tända och uppvridna
på max. Ljuset stack henne i ögonen.
Hennes mammas nycklar och rosa handväska låg på den
lilla hyllan i smidesjärn innanför dörren, där hon alltid lade
dem. ”Mamma?” ropade Clary. ”Mamma, jag är hemma.”
Inget svar. Hon gick in i vardagsrummet. Båda fönstren
stod öppna och de långa, vita, tunna gardinerna vajade i
luftdraget som oroliga spöken. Det var inte förrän vinden
lade sig och gardinerna kom till ro som Clary såg att kuddarna hade plockats upp från soffan och låg kringströdda
i rummet. En del av dem var uppslitna på längden så att
innandömet av bomull vällt ut på golvet. Bokhyllorna var
omkullvälta och böckerna låg huller om buller. Pianopallen låg på sidan och gapade som ett öppet sår så att Jocelyns
älskade notböcker rasat ut.
Det hemskaste av alltihop var tavlorna. Varenda en hade
slitits ut ur sin ram och skurits i tunna remsor som låg
utspridda över golvet. Det måste ha gjorts med en kniv –
tavelduk var nästan omöjligt att riva sönder med bara händerna. De tomma ramarna såg ut som nakna skelett. Clary
kände hur ett skrik letade sig upp genom hennes bröst.
”Mamma!” vrålade hon. ”Var är du? Mammi!”
Hon hade inte kallat Jocelyn för ”mammi” sedan hon
var åtta.
Med bultande hjärta rusade hon ut i köket. Det var tomt,
skåpluckorna stod öppna, ur en krossad tabascoflaska hade
röd, stark vätska runnit ut över linoleumgolvet. Hennes
knän kändes som påsar fulla med vatten. Hon visste att
59
hon borde springa ut ur lägenheten, leta upp en telefon,
ringa polisen. Men allt sådant kändes avlägset – först måste
hon hitta sin mamma, måste se att hon var oskadd. Tänk
om det hade varit tjuvar här, tänk om hennes mamma hade
kämpat emot …?
Vad skulle det vara för tjuvar som inte tog med sig en plånbok,
eller tv:n, dvd-spelaren, de dyra datorerna?
Nu var hon framme vid dörren till sin mammas sovrum.
Först verkade det som om åtminstone detta rum hade lämnats orört. Jocelyns handsydda, blommiga lapptäcke låg
prydligt hopvikt på överkastet. Clarys eget ansikte log mot
henne från nattygsbordet, ett femåringsleende med tappade tänder, inramat av rödblont hår. En snyftning bröt
fram ur Clarys bröst. Mamma, grät hon inombords, vad
har hänt med dig?
Tystnaden svarade henne. Nej, inte tystnad – ett ljud
hördes genom lägenheten, ett ljud som fick hennes nackhår
att resa sig. Som om någonting vält omkull, något tungt
som slog i golvet med en dov duns. Dunsen följdes av ett
släpande, hasande ljud – och det var på väg mot sovrummet. Med en klump av skräck i magen tog sig Clary upp på
fötter och vände sig sakta om.
Först trodde hon att dörröppningen var tom och kände
en våg av lättnad skölja över sig. Sedan tittade hon ner.
Den låg hopkrupen mot golvet, en lång, fjällig varelse
med en samling matta, svarta ögon mitt på sin välvda
skalle. Den såg ut som en korsning mellan krokodil och
tusenfoting, med tjock, platt nos och en taggig svans som
piskade hotfullt från sida till sida. En mängd ben kröktes
under den när den förberedde sitt språng.
60
Ett gällt skrik frigjorde sig ur Clarys strupe. Hon vacklade baklänges, snubblade och föll just som varelsen kastade
sig mot henne. Hon rullade åt sidan och den missade med
bara några centimeter, gled över trägolvet och rev upp djupa fåror med sina klor. Ett dovt morrande bubblade fram
mellan dess käftar.
Hon kravlade sig upp och sprang mot hallen, men varelsen var för snabb för henne. Den hoppade igen och landade
precis ovanför dörren, där den hängde på väggen som en
jättelik, ondskefull spindel och blickade ner på henne med
sina många ögon. Käkarna öppnades sakta, och grönaktigt
drägel rann ut genom en rad krökta huggtänder. En lång,
svart tunga piskade ut ur käften medan den väste och rosslade. Till sin fasa insåg Clary att ljuden bildade ord.
”Flicka”, väste den. ”Kött. Blod. Att äta, att äta.”
Sakta började den glida ner från väggen. En del av Clary
hade kommit förbi skräcken och in i ett slags iskallt lugn.
Nu var odjuret på golvet igen, krypande mot henne. Hon
backade undan och tog ett tungt, inramat foto från byrån
bredvid sig – hon själv, hennes mamma och Luke på Coney
Islands nöjesfält, på väg i varsin radiobil – och slungade det
mot monstret.
Fotoramen träffade mittdelen, studsade och slog i golvet så att glaset krossades. Varelsen verkade inte ens märka
det. Den kom emot henne medan glasskärvorna knastrade
under dess fötter. ”Ben att knäcka, att suga ut märgen, ådror
att dricka ur …”
Clarys rygg slog i väggen. Hon kom inte längre. Hon kände en rörelse mot höften och var nära att hoppa högt. Hennes ficka. Hon körde ner handen och drog upp plastgrejen
61
som hon hade tagit från Jace. Sensorn darrade som en mobils
vibrationssignal. Det hårda materialet var nästan smärtsamt
varmt mot hennes handflata. Hon slöt handen om sensorn
just som varelsen hoppade.
Varelsen törnade in i henne och slog omkull henne så
att hennes huvud och axlar slog i golvet. Hon vred sig
åt sidan, men den var för tung. Den låg över henne, en
äcklig, slemmig tyngd som fick henne att vilja kräkas.
”Att äta, att äta”, jämrade den sig. ”Men det är förbjudet, att
svälja, att njuta.”
Den heta andedräkten i hennes ansikte stank av blod.
Hon kunde inte andas. Det kändes som om hennes revben
skulle knäckas. Hennes arm var fastklämd mellan hennes
egen kropp och monstrets, och sensorn trycktes in i hennes
hand. Hon vred på sig, försökte få loss handen. ”Valentine
får inget veta. Han sa inget om en flicka. Valentine blir inte arg.”
Det ryckte i den läpplösa munnen och käkarna öppnades
sakta. En pust av het, stinkande andedräkt slog mot hennes ansikte.
Clary fick loss handen. Med ett tjut slog hon mot odjuret, ville krossa det, förblinda det. Hon hade nästan glömt
bort sensorn. När varelsen högg mot hennes ansikte med
uppspärrat gap tryckte hon in sensorn mellan tänderna
och kände het, frätande saliv täcka hennes handled. Den
stänkte i brännande droppar på hennes nakna ansikte och
hals. Som på långt avstånd hörde hon sig själv skrika.
Varelsen såg nästan förvånad ut och drog hastigt tillbaka
huvudet med sensorn fastklämd mellan två tänder. Den
morrade, ett grötigt, ilsket surrande, och kastade tillbaka
huvudet. Clary såg det svälja, såg rörelserna i halsen. Nu är
62
det min tur, tänkte hon panikslaget. Nu är …
Plötsligt började det rycka i odjuret. Med okontrollerade
spasmer rullade den av Clary och över på rygg medan den
vevade med alla benen i luften. Svart vätska rann ur dess
mun.
Clary kippade efter luft, rullade över på mage och började krypa iväg från varelsen. Hon hade nästan nått fram till
dörren när hon hörde någonting susa genom luften. Hon
försökte ducka, men det var för sent. Ett föremål träffade
henne hårt i bakhuvudet och hon slungades framåt, ner i
mörkret.
Ljuset skar genom hennes ögonlock. Blått, vitt, rött. Ett
tjut hördes, gällare och gällare som skriket från ett skräckslaget barn. Clary kväljdes och öppnade ögonen.
Hon låg på kallt, fuktigt gräs. Ovanför henne dallrade
natthimlen. Stjärnornas kalla sken blektes av stadens ljus.
Jace låg på knä bredvid henne och slet ett tygstycke i remsor
medan det glänste i silvermanschetterna om hans hand­
leder. ”Ligg stilla.”
Tjutet hotade att spränga hennes trumhinnor. Clary
vred olydigt huvudet åt sidan och belönades genast med
ett hugg av rakbladsvass smärta längs ryggen. Hon låg på
den lilla gräsmattan bakom Jocelyns omsorgsfullt vårdade
rosenbuskar. Bladen skymde delvis gatan för henne, men
hon såg polisbilen som med blinkade ljus och ylande sirener stod uppkörd på trottoaren. Det hade redan samlats en
liten klunga grannar som stirrade på bilen när dörrarna
öppnades och två poliser i blåa uniformer steg ur.
Polisen. Hon försökte sätta sig upp men fick återigen
63
kväljningar medan hennes fingrar klöste krampartat i den
fuktiga jorden.
”Ligg stilla, sa jag”, väste Jace. ”Glupardemonen träffade
dig i bakhuvudet. Den var redan halvdöd så det var inte
mycket till sting, men vi måste ta dig till Institutet. Rör
dig inte nu.”
”Den där varelsen … monstret … den pratade.” Clary
darrade okontrollerat.
”Du har hört en demon prata förut.” Varsamt förde Jace
in bandet av hopknutna tygremsor under hennes nacke och
knöt ihop det. Det var insmort med någon vaxartad sörja,
som salvan hennes mamma använde för att mjuka upp sina
händer efter att ha misshandlat dem med oljefärg och terpentin.
”Demonen på Pandemonium – den såg ut som en människa.”
”Det var en eidolondemon. En formskiftare. Glupare ser
ut som de ser ut. Inte särskilt snygga, men det är de för
dumma för att bry sig om.”
”Den sa att den skulle äta upp mig.”
”Men det gjorde den inte. Du dödade den.” Jace avslutade knuten och drog sig tillbaka.
Till Clarys lättnad hade smärtan i hennes nacke avtagit. Hon drog sig upp i sittande ställning. ”Polisen är här.”
Hennes röst lät som en grodas kväkande. ”Vi borde …”
”De kan inte göra någonting. Antagligen hörde någon
när du skrek och anmälde det. Jag slår vad om att det där
inte är riktiga poliser. Demoner har en förmåga att sopa
igen spåren efter sig.”
”Min mamma”, sa Clary. Hon fick tvinga fram orden
64
genom sin svullna hals.
”Glupargiftet pumpas runt i dina ådror nu. Du är död
inom en timme om du inte följer med mig.” Han reste sig
och räckte henne handen. Hon tog den och han drog upp
henne. ”Kom.”
Hela världen gungade. Jace lade handen mot hennes rygg
och stöttade henne. Han luktade jord, blod och metall.
”Kan du gå?”
”Jag tror det.” Hon kikade genom de blommande buskarna. Hon såg poliserna komma längs gången. En av
dem, en slank, blond kvinna, hade en ficklampa i handen.
När hon lyfte den såg Clary att handen saknade kött, en
skeletthand vars fingrar slutade i beniga spetsar. ”Hennes
hand …”
”Jag sa ju att de kunde vara demoner.” Jace tittade mot
baksidan av huset. ”Vi måste härifrån. Kommer vi ut
genom gränden?”
Clary skakade på huvudet. ”Den är igenmurad. Det går
inte …” Sedan avbröts hon av ett hostanfall och lyfte handen för att hålla för munnen. När hon tog bort den var den
röd. Hon jämrade sig.
Han tog henne om handleden och vred på den så att
den vita, sårbara huden på armens insida låg blottad under
månskenet. Blåa ådror löpte som vägar på en karta under
huden och förde förgiftat blod till hennes hjärta, till hennes
hjärna. Clary kände hur knäna ville vika sig under henne.
Jace hade någonting i handen, något vasst och silverblankt.
Hon försökte dra undan handen, men hans grepp var för
hårt. Hon kände en svidande kyss mot sitt skinn. När han
släppte såg hon en bläcksvart symbol av samma slag som
65
de som täckte hans hud, strax ovanför handledsvecket. Den
här såg ut som ett antal cirklar som överlappade varandra.
”Vad ska den där göra?”
”Den gömmer dig”, sa han. ”Tillfälligt.” Han stoppade
tillbaka det som Clary trott var en kniv innanför bältet.
Det var en lång, självlysande cylinder, tjock som hans pekfinger och spetsig i ena änden. ”Min stele”, sa han.
Clary frågade inte vad det var för något. Hon hade
fullt upp med att inte falla omkull. Marken böljade upp
och ner under hennes fötter. ”Jace”, sa hon och föll ihop
mot honom. Han tog emot henne som om han var van
vid att fånga upp svimmande tjejer, som om det var något
han gjorde varenda dag. Det gjorde han kanske. Han lyfte
upp henne i famnen och mumlade något i hennes öra. Det
lät som Pakten. Clary böjde huvudet bakåt för att titta på
honom men såg bara stjärnorna som snurrade på himlen
över dem. Sedan var det som om marken öppnade sig under
henne och inte ens Jaces armar runt henne räckte till för att
hindra henne från att falla.
Vill du veta hur det går för Clary?
Läs den spännande fortsättningen i Stad av skuggor.
Utgivning juni 2013. ISBN 978-91-638-7505-2