Transcript Beretta SO10 och Silver Pigeon I

Test bere tta 2 0 1 0 & p i g eo n 1 2 0 -7 6
Två hagelbockar från samma tillverkare.
Lika, men ändå väsensskilda. Det skiljer
över en halv miljon kronor mellan Berettas
två hagelbockar i kaliber 20 och det väcker
många frågor och funderingar.
Av Lars Hanæus Foto Lars Hanaeus & Gustaf Waesterberg
V
arför skriver man
en artikel som jämför en hagelbössa för
600.000 kronor med
en för 19.000? För mig finns
det två skäl: För det första är
SO10:an intressant ur ett konstruktionsmässigt perspektiv och
för det andra är modell Silver
Pigeon, i alla sina former, så
omskriven att det knappast går
att säga något nytt. Tillsammans
blir Berettas två ytterligheter i
kaliber 20 intressanta. Silver
Pigeon1 är definitivt ingen dålig
bössa och frågan är därmed klar:
hur mycket bättre kan SO10
EELL vara med tanke på den
hisnande skillnaden i pris?
Kaliber 20
På 80-talet var kaliber 20 som
hetast, man kunde läsa både
svenska och amerikanska hyllningar till patronen som utlovades fungera minst lika bra som
kaliber 12. Och visst är ”tjugan”
en bra patron som i sina olika
uppenbarelser kan användas för
allt från duvjakt till rådjur och
gås.
När stålhageldebatten satte
igång kom kaliber 20:s tillväxt
av sig och den har inte repat sig
ännu. 20:ans dåliga rykte som
stålpatron lever kvar trots att
dagens stålpatroner har mycket
lite att göra med de första stålladdningarna som kom både vad
gäller komponenter och effekt.
Jag kommer aldrig glömma
skräckminnet från första gången
jag använde stålpatroner i kali-
ber 12 på en andjakt – det slutade med att jag sköt två skott
på alla änder oavsett om de
tecknade ”död” i träffen.
Utbudet av stålpatroner i kaliber 20 är inte lika stort som i
kaliber 12 men det är, tillsammans med en viss prisskillnad,
de idag enda nackdelarna med
den mindre patronen. Kaliber 20
har också ett par fördelar. För
det första får man som regel en
lättare bössa med bättre balans
än motsvarande i kaliber 12.
Undantaget från balansregeln är
kortpipiga vapen i kaliber 20
-pipor kortare än 71 centimeter
eller 28 tum känns oftasts ”viftiga” och kräver mycket övning
innan man verkligen behärskar
dem. Den andra fördelen är att
20:orna, om de byggts på en
20-baskyl, alltid är mycket smidiga och lätta att bära.
En 20-70-patron laddas generellt med 28 gram hagel och bössan ska då väga 2,8 kilo enligt
den gamla engelska normen. Det
är en sanning med modifikation, det finns många exempel
på tyngre modeller – speciellt
från Amerika – där normalvikten snarare låg precis över 3
kilo. Tänker man främst skjuta
76-millimeterspatroner, som laddas med cirka 35 gram hagel, gör
det inget om bössan väger lite
mer. Om 35-gramsladdningar
ska skjutas regelbundet föreslår
jag istället en kaliber 12, men
mer om det senare.
Idag när man snarare jagar
rådjur med studsare än med

J. Woodward & Sons –
gammal är äldst! Kaliber 20
med långa pipor har funnits
ända sedan hagelbocken
uppfanns i England.
ytterligheter
Silver Pigeon1 är en sund bruksbössa
med överlägsna skjutegenskaper – i
alla fall när piporna är 75 centimeter
långa och bössan är byggd kring två
20-patroner. Notera den överdimensionerade varbygeln. Man använder bara
en storlek som definitivt ser för stor ut,
sannolikt beror detta på att man vill
ha plats för två avtryckare men bössor
med den specifikationen byggs det nog
inte många av – synd tycker jag, en
mindre varbygel som följer avtryckarens linjer bättre skulle vara en stor
förbättring som inte kostar något.
n SO10 EELL vara med
”hur mycket bättre ka
skillnaden i pris?”
tanke på den hisnande
Fakta
Modell: SO10 EELL
Kaliber: 20-76
Piplängd: 710 millimeter
Vikt: cirka 2,7 kilo
Cirkapris: 559 000 kronor
Leverantör: Sako Sweden AB
Modell: Silver Pigeon1
Kaliber: 20-76
Piplängd: 750 millimeter
Vikt: 2915 gram
Cirkapris: 18 900 kronor
Leverantör: Sako Sweden AB
Visst är SO10EELL vacker även om Beretta ofta sparar
trä hellre än att trimma bort allt onödigt.
Fasaner i sin naturliga biotop, notera djupet i gravyren och
färgspektrumet som går från vitt till nästan svart.
Det finns faktiskt en hel del alternativ
att välja mellan för den som söker en
kaliber 20 med långa pipor, överst en
Beretta Silver Pigeon C och under den
en Browning 425 Sporting.

Rapphöns avbildade i sin typiska flygstil – kanske det vilt
man allra mest förknippar med kaliber 20.
vapentidningen 2011
55
Test bere tta 2 0 1 0 & p i g eo n 1 2 0 -7 6
hagelbössa borde intresset för
kaliber 20 kunna öka igen. Normal fågeljakt och övrigt pälsvilt
kräver inget som kaliber 20 inte
klarar. Hagelpatronens effekt
handlar om utgångshastighet,
anslagsenergi och om att träffa.
Och här är kaliber 20 lika bra
som kaliber 12.
Silver Pigeon1
Kärt barn har många namn och
det är väl bara naturligt att barnet ändrar utseendet när åren går.
Silver Pigeon1 är ändå förvillande lik modell S686 LMCH från
1980. Modellen kallades redan
då för Silver Pigeon i Berettakatalogerna men inte i Sverige.
Sannolikt var vi för inkörda på
de gamla modellerna S55, S56
och S57.
Hur som helst handlar detta
om modellvarianten som kommer avsluta den långlivade S680serien. Silver Pigeon1 kostar
under 20 000 kronor och modellen är helt klart en anpassning
till marknadens efterfrågan på
billigare produkter. Brownings
instegsmodell prissänktes redan
förra året.
I praktiken är det bara två
detaljer som skiljer gamla Silver
Pigeon/S686 och Silver Pigeon1.
Den senare har Optimapipor och
Optima Plus-choketuber men
finns bara i en kolvhöjd (37/57
mm) medan de först nämnda
hade MCH-choker och 5 kolvhöjder att välja mellan. Slutsatsen är att man får en bättre bössa
till ett lägre pris – höga poäng
för utseendet har grundmodellerna av Silver Pigeon aldrig fått
oavsett årsmodell.
Notera bara att 20-piporna
inte är av Optimatyp, vilket
innebär att fördelarna man vinner med kaliber 12-bocken inte
finns i 20-alternativet – förutom
priset. Optimapiporna ger mindre rekyl, högre utgångshastighet
och bättre träffbilder i teorin
men även i praktiken med rätt
ammunition.
Detaljer
Jag tänker inte gå igenom bössan
från mynning till bakkappa utan
bara visa på de detaljer som är
av intresse för kaliber 20. Silver
Pigeon1 är alltså en nedskalad
modell – hela bössan är anpassad för kaliber-20-patroner. Det
innebär att pistolgreppet och
förstocken är smalare men inte
mindre – stora händer får ännu
56
56 vapentidningen
vapentidningen2011
2011
bättre grepp än på en tolva, men
det är självklart en smaksak.
Även om 20-bocken är smidig
att hålla i är den definitivt inte
smidigare i skogen. 75-piporna
gör den precis lika lång som
motsvarande 12-bock. Jag tillhör
inte dem som tycker att längden
på en hagelbössa är avgörande
för användbarheten. Vapentypen
kan vara avgörande men aldrig
längden. Om 5-10 centimeters
längre pipor gör det omöjligt att
skjuta är vegetationen för tät och
man gör bäst i att lämna energiskogen man förmodligen står i.
En 20-bock med lite längre
pipor väger generellt 2,8 kilo och
uppåt. Visst finns det undantag
men då handlar det oftast om
extrema lyxmodeller och kortare pipor. Testexemplaret väger
2915 gram och det är ganska
normalt för en standardmodell
med 75-pipor. Pipsetet är relativt
tungt och väger in på 1120 gram.
Den höga vikten förklaras av
det äldre chokesystemet som ger
tjockare gods i piporna.
Ett något lättare pipset skulle
sänka vapnets totalvikt med närmare 200 gram eftersom man
även skulle behöva ta bort material i kolven för att få till rätt
balans. Med en 16 millimeter
tjock gummibakkappa balanserar bössan cirka 10 millimeter
framför ledbulten – mitt första intryck av bössan var att
den kändes lite framtung, men
intrycket är säkert färgat av alla
positiva minnen från tester av
äldre modeller med 75-pipor.
Kolven är 378 millimeter lång
med gummibakkappan monterad så det finns goda möjligheter
till längdjusteringar utan att ta
bort materiel från kolven.
Skytte
Är man van vid en hyggligt välbalanserad 12:a med 71-pipor
är det inte svårt att skjuta med
en långpipig kaliber 20. Skillnaden mellan en kaliber 20 med
67- eller 71-pipor och en med
75-pipor är mycket stor – det är
vapenvärldens viktigaste 8 centimeter! 71-pipor är inte fullt så
svårskjutna som 67-piporna. Har
man en riktigt lätt tolva kanske
steget inte är så långt men att det
kommer att kräva övning.
Två saker är väldigt tydliga när man byter från en 12:a
med 71-pipor till en 20:a med
75-pipor. Man kommer att uppleva bössan som lång trots att
det bara är 4 centimeters skillnad
och man kommer att tycka den
är lätt. När man sedan börjar
skjuta slås man av den verkligt
intressanta egenskapen – bössan
känns nämligen lätt och snabb
samtidigt som man upplever att
man har större kontroll över
svingen och bättre precision på
”pekandet”.
Jag sköt bara ett 50-tal skott
med denna bössa eftersom den
betedde sig exakt som förväntat
och inte hade några tendenser till
problem med avtryck, ejektorer
eller pipväljare. Utan att skryta
kan jag säga att det var ytterst
få duvor som slapp förbi kornet
utan att smulas sönder.
En brasklapp: trycket är en
detalj som jag misstänker att
Beretta sparat in arbetstid på.
Testexemplarets trycken var
långa och relativt hårda men inte
orena, trots att det känns som
man drar avtryckaren bakåt en
knapp centimeter (det gör man
inte, men det känns så). Är man
känslig för tunga och långa tryck
på hagelbössor bör man låta en
smed titta på detta, personligen
upptäckte jag inte detta förrän
jag satt och klämde på bössan
hemma.
Slutsats
Sällan har man fått så mycket
skjutegenskaper för en så liten
kostnad i ett så smidigt paket.
Gravyren är helt OK, den är inte
av typen ”ta fram förstoringsglas
och njuta” men med tanke på
hur standardgravyrer ser ut idag
är den nästan vacker.
Jag har bara sett en enda bössa
med denna konfiguration så jag
kan inte säga så mycket om valnötens kvalitet men testbössans
kolv är av brukskvalitet, vare
sig mer eller mindre. Fibrerna
följer kolvhalsen vilket de skall
göra för att kolven skall hålla för
skytte och jakt. Finishen kunde
självklart ha varit bättre men
med olja, bets och tålamod kan
man förvandla även denna bit
valnöt till något vackert – låt
vara att det inte finns någon
ådring att tala om och några små
kvistmärken stör lite.
En mörk djup handpolerad
finish skulle passa bra mot den
ljusa baskylen och varför inte
sätta på en kontrasterande bakkappa. Kanske en röd? Om jag
ändå var framme med sandpapper och olja skulle jag rätta till
en sak som irriterar mig med
Berettas kolvar och det är linjen som går från pistolgreppets
bakre kant till tån. Beretta har
nämligen valt att göra denna
linje vad jag skulle vilja kalla
”bukig” i brist på ett bättre ord.
Det är en enkel sak att justera
– kolvmåtten kommer inte att
påverkas – och resultatet blir
en kolv som bättre harmonierar
med den nätta baskylen.
Slutsatsen är således att detta
är en mycket prisvärd bössa med
ganska unika skjutegenskaper
som passar de flesta med extra
intresse för hageljakt. Damer
som finner bockar i kaliber 12
för tunga men ändå vill ha en
hagelbössa för riktigt flyktskytte
bör titta närmare på denna typ
av bock – här kombineras bra
skjutegenskaper med låg vikt
utan att rekylen blir ohanterlig.
SO10 EELL
Det är inte utan darr på manschetten man ger sig på att testa
Berettas absolut finaste hagelbock. Visst jag har sett den förut,
både utomlands och nu senast på
Elmia men det är något annat att
hantera den blå plastkofferten
när det ligger en riktig superlyxbössa i den.
Jag hör er hosta, vad då plastkoffert? Är det allt man får i
form av transportförpackning?
Förklaringen är att man inte
får någon plastkoffert alls, man
får en riktigt fin ”oak and leather case” men jag undviker att
använda sådana under test eftersom det är så lätt att skada dem.
Det räcker ju om dreglar lite för
att en fläck skall uppstå och det
är inte alltid så lätt att undvika.
Modell SO10 har precis som
övriga SO-modeller ett svårgreppat ursprung. När modellen
lanserades reagerade jag på att
man sa att SO10 tillverkades helt
”in house” – man har ju alltid
sagt att alla tillverkas av Beretta
själva.
I samband med mitt SO6-test
frågade jag Beretta hur det fungerade med tillverkningen och om
Famars di Abbiatico & Salvinelli
var involverade i tillverkningen
på något sätt. Jag förväntade mig
egentligen inget svar och fick heller inget. Man bör komma ihåg
att samarbete mellan italienska
tillverkare inte är konstigt eller
ovanligt – det har alltid förekommit bland tillverkare i Europa.
Eftersom jag själv har sett
vapenställ med ett tiotal SO10

SO10:an är en verkligt trevlig bekantskap på skjutbanan. Trots att piporna inte är längre än
71 centimeter känns bössan både snabb och kontrollerbar. Bössans karaktär skjutmässigt
liknar de man finner hos modell SO6.
75-piporna på SP1:an ser kanske långa ut men bössan är vare sig tung eller långsam,
ledorden är snarare rapp och precis.
”Sällan har man fått så mycket skjutegenskaper för en så liten
kostnad i ett så smidigt paket.”
Berettas ”pinless” sidolås är
lika vacker på insidan som
på utsidan.
Oerhört elegant och praktiskt, man trycker
bara ned den fyrkantiga delen i skruvens
verkliga huvud och lyfter upp det runda
huvudet som gör det möjligt att för hand
lossa låsen från baskylen.
Snyggt och prydligt, för att göra kolven
så stark som möjligt tar man bort minimalt med trä när låsen passas in.
Detaljer man inte
vill tappa bort.

vapentidningen 2011
57
Test beretta 2 0 1 0 & p i g e o n 1 2 0 -7 6
(alla lika långt komna i tillverkningsprocessen) hos Abbiatico &
Salvinelli har jag svårt att tänka
mig att Beretta tillverkar dem.
Det är i och för sig mycket möjligt att Beretta sköter vissa delar
av tillverkningen och Abbiatico
& Salvinelli andra, men då hade
det varit bättre att säga det eftersom det inte är konstigt på något
sätt. Att däremot försöka dölja
det och tillåta vilda spekulationer är inte bra för varumärket.
I mina ögon påverkas inte
bössans värde av vem som tillverkat den, kommer man upp
i den här klassen är bössorna
individer som skapats av tillverkaren och de specifikationer
han arbetar efter. Därför handlar
det om att försöka förstå varför
bössan ser ut som den gör, om
den då uppfyller de praktiska
krav man ställer på den och om
den hantverksmässigt motsvarar
kostnaden.
Pinless
Det finns en detalj som särskiljer
modell SO10 från alla andra
SO-modeller och det är faktumet
att sidolåsen inte har synliga
sprinthuvuden och konstruktionen kallas därför pinless. Det
innebär att utsidan av låsen inte
har några hål för stiften som håller låsets olika delar. Denna typ
av lås är inte vanlig men alla de
större italienska premiumtillverkarna använder låstypen på sina
prestigemodeller – exempelvis L.
Bosis och självklart Fabbri.
Konstruktionen innebär inga
praktiska fördelar, den enda
finessen är att gravören får en
nära nog slät yta att arbeta på.
I Berettas fall har man valt att
göra det hela ännu mer exklusivt
med fällbara lock till låsskruvarna som gör det möjligt att ta
loss låsen för hand. Vinklar man
gravyren rätt ser man locken och
den slits som skall tryckas in för
att lyfta dem. Studerar man gravyren ur fel vinkel kan det vara
mycket svårt att hitta dem, vilket
självklart är meningen.
Låskonstruktionen är så låg
att bara avståndet mellan piporna begränsar höjden på lådan.
Det har även inneburit att man
kunnat göra den övre delen av
lådan smalare – vilket i alla fall i
teorin ger en renare siktbild.
Låsen är små smycken i sig
och hela konstruktionen andas
både kvalitet och funktion. Vi
har inte skjutit bössan tillräckligt
58
58 vapentidningen
vapentidningen2011
2011
mycket för att säga något om
slitstyrkan men funktionen var
prickfri.
Detaljer
Toplevern sitter närmare piporna
och är längre, 7 millimeter längre
än den som sitter på SP1:an, det
är inget man direkt lägger märke
till men i teorin skall bössan bli
lite enklare att öppna. Dessutom
är hela toplevern tillverkad av en
solid del.
En annan detalj som finns på
alla SO10:or är den förlängda
bakre delen på varbygeln som
är vackert graverad och försedd
med låsskruv. Varbygeln är vackert formgiven och skulpterad med
en tjockare kant på högra sidan
för att ge pekfingret ett bekvämt
läge. Eftersom bössan inte har
någon längsgående kolvbult placeras låsningen av kolven mellan
den undre och övre tangen (så ser
det ut på de flesta sidolås) och
den förlängda varbygeln döljer
denna låsning.
Avtryckaren är tillverkad i
titan, materialvalet är lite udda
men Beretta menar att det ger
bättre slitstyrka och funktion. I
nyskick harmonierar färgen på
avtryckaren bra med övriga ståldelar och med tiden kommer den
att få en blå patina som säkert
kompletterar valnöt och gravyr
på ett elegant sätt. Tryckena är
precis så bra som man förställer
sig att de skall vara: Rena och
distinkta men överpipans tryck
är faktiskt kortare och renare
än underpipans, trots att det är
tyngre.
SO10 kom först i kaliber 20
och sedan har kaliber 12 och 28
lagts till, till de två senare kan
man välja mellan fast trångborrning eller Optimachoker medan
20-varianten bara finns med fast
trångborrning: ¼-½, ½-¹⁄¹ eller
¼-¾. Testexemplaret var borrat
halv och full.
Ejektorerna har ett nytt utseende men funktionsprincipen och
placeringen av ejektorfjädrarna
är densamma som på alla Berettabockar. Funktionen var föredömlig.
Beretta har under mycket lång
tid drivit byggandet av monoblockpipor mot den yttersta gränsen, både vad gäller slitstyrka och
skjutegenskaper. På SO10 har
man valt att använda demiblocpipor. Den praktiska skillnaden
är numer mycket liten men man
kan i vapensnobbismens namn
rangordna konstruktionstypernas
status för hantverksskicklighet
enligt följande: monoblock, demibloc och chopper lump – den sist
nämnda är den mest exklusiva
metoden för sammanfogning av
pipor och används nästan uteslutande av de bästa engelska
tillverkarna.
Piporna har en smal ”game
rib”, avsmalnande från 7 till 5
millimeter. Spången är inte ventilerad men mycket vackert littrad,
sannolikt av samma person som
gjort gravyren. Mellansspängerna
är solida, och som grädde på
moset finns ett extra stöd för
förstockens tunna kanter lött på
piporna.
skillnader i känslan. Faktumet att
de längre piporna ger en längre
visirlinje är självklart positivt men
samtidigt bevisas att 71-pipor på
en kaliber 20 visst kan fungera
mycket bra – så länge bössans
balans verkligen fintrimmats.
Jag skulle verkligen vilja testa
en SO10 med 75- eller 81-pipor,
är en sådan lika lyckad som vårt
testexemplar talar vi om världsklassegenskaper. Det vi i alla fall
kan konstatera är att SO10:ans
skjutegenskaper lever upp till det
lyxiga utseendet, balans, rekyl
och allmänna skjutegenskaper
har den sista ”eggen” man kan
och skall begära av riktigt fina
vapen.
Skjutmässigt
Milsvida kontraster
Man skulle kunna tro att en jämförelse av SO10 och SP1 utan diskussion ger alla poäng till prestigemodellen men riktigt så enkelt
är det inte. Jag är kanske lite väl
fixerad vid skjutegenskaper och
balans men i mina ögon spelar
det ingen roll hur vacker och välgjord en bössa är om skjutegenskaperna inte stämmer överrens
med modellens pris och image.
SP1:an vi testar har längre
pipor än SO10:an och det ger
den lite fördelar – med tanke på
prisskillnaden mellan bössorna är
det väl till och med rättvist. Jag
vill bara understryka detta eftersom en SP1 med 71-pipor inte alls
skulle kunna jämföras med testets SO10. I en sådan jämförelse
skulle modell SO10 sopa banan
med SP1 förutom när det gäller
bruksvärde. Och det bevisar i
slutändan hur viktig den 4 centimeter längre pipan faktiskt är.
SO10:an är fantastiskt fin
att skjuta med, den är lugn och
behärskad samtidigt som den
är reaktionssnabb och lättstyrd.
Det känns verkligen att detta är
en riktigt fin bössa – utseendet
motsvaras alltså av skjutegenskaperna.
Beskrivningen av modell SP1
kan sammanfattas på följande
sätt: skjutegenskaperna är våldsamt mycket bättre än både utseende och hantverk. En sådan diskrepans är vad som gör långpipiga 20-bockar så bra. Skillnaden
mellan SP1 och SO10 är inte så
stor skjutmässigt, 75-piporna gör
SP1:an lite långsammare och stadigare men den saknar samtidigt
lite av stadgan som SO10:an har.
Det är inga skillnader som påverkar skjutresultatet, det är bara
Tittar vi nu närmare på hur vapnen byggts, hur de är konstruerade och hur de ser ut är tävlingen
snabbt avklarad, SO10 får modell
SP1 att se hemgjord ut.
Modell Silver Pigeon har alltid
varit av god brukskvalitet, vilket
innebär att alla delar har passats
in tillräckligt väl. Slutresultatet
är en mycket slitstark bössa med
detaljer som inte alltid är de snyggaste. Med tanke på de moderna
tillverkningsmetoderna är det lite
svårt att förstå varför exempelvis
kolven inte har en vackrare passning mot baskylen.
Det är inte lätt att hitta verkliga fel på en SP1:a och samma
sak gäller för SO10:an. Men om
jag använder min allra tjurigaste
inställning så skall jag i alla fall
kunna hitta några saker att ifrågasätta.
Som vanligt irriterar jag mig
på pipväljaren – och det gäller båda modellerna även om
SO10:an har en mycket snyggare knapp. SP1:an skulle kunna
ha en snyggare passning mellan
trä och metall. Och storebror
skulle gott kunna vara försedd
med ett elegantare förstockslås
typ Ansons från 1873 – det är
typen som sitter längst fram på
förstocken mellan pipan och valnöten. Att jag inte kommer på
så mycket mer att klaga på säger
allt!
Den verkliga tanken bakom
denna artikel står nu klar för mig,
den har smugit sig på mig under
skrivandet. Läs om en SO10 och
väck intresse för en vanlig tjuga
med 75-pipor. Det är inte förrän
man känt på en 75/20:a som
man inser hur mycket man behöver en. 
Minimalistisk konstruktion: två utbytbara
ledbultar (1), uppspännarstänger (2),
topleverlåset (3), låsregel (4).
Underpipan först när knappen är i sitt
vänstra läge. Visst ser det vackert ut med
lite scroll, perfekt nätskärning och en
nästan perfekt passning mellan trä och
metall. Den enda detalj som sticker ut är
dropparnas kanter som inte har perfekt
finish (se pil).
4
3
2
1
”SO10:an är fantastiskt fin att skjuta med,
den är lugn och behärskad samtidigt som den är
reaktionssnabb och lättstyrd.”
Som det skall se ut, en fin koffert
fylld med alla nödvändiga tillbehör.
Listen som ligger längs med den övre
pipans undre del har placerats där för att
göra den tunna förstocken starkare, detta
är en detalj som finns på många finare
hagelbockar oavsett kaliber.
Får man inte skjuta några längre kan man i
alla fall njuta av en morkulla på baskylens
undersida.
Det finns inga begränsningar i gravörernas möjligheter att skapa motiv. Här har Ken Hunt
skapat en unik gravyr med hjälp av guld i olika färger.
Höger: Berettafamiljen har byggt fina bössor länge, här är ett praktfullt exempel från 1691.
vapentidningen 2011
59