Transcript Läs hela texten om utställningen här.

Ingentingskogen
Nånstans där allt tar sin början och där allt har sina rötter glesnar träden och ljus når marken.
Förunderliga saker vilar bland stammarna, figurer med hemvist i vårt gemensamma omedvetna
skymtar förbi i ögonvrån, läten dör bort i en dimma som ger vika.
Mitt i denna skog där vi alla bor utan att känna till det, i denna skog där vi alla bor - men aldrig
känner oss riktigt hemma - börjar trådarna till berättelserna inom oss. Där börjar trådarna till
berättelserna mellan oss. Berättelserna från Ingentingskogen.
Kanske är det därifrån Lotta Smed, Maria Sewerin och Lotta Sjöborg nu har återvänt. Var och en av
dem vandrar sina egna stigar, och ändå har deras skildringar ett påtagligt släktskap. Som
minnesskärvor samlade från samma uråldriga kärl. De gör sina alldeles unika upptäckter och väljer att
tillsammans ge oss sin redogörelse. Så har de nu återvänt från ännu en av sina utforskningar.
Lyssnar vi kan vi höra dem berätta om det som omger oss i de där ögonblicken vi tycker oss ana –
men som vi tappar ur sikte. De har återvänt från de där ögonblicken som vi tycker oss känna igen –
men vi vet inte varifrån de är bekanta.
Där verkligheten rämnar och närmar sig naken. Ingentingskogen. Där enda sättet att hitta hem är att
låta sig gå vilse. Där finns alltid en regnbåge att följa, bara man tillåter sig att ingenting veta bestämt.
Lotta Smed arbetar med skulptur i dess mest ursprungliga form. Med en fast förankring i skulptural
tradition jobbar hon med att närma sig det immateriella med stor lyhördhet. Och vi bjuds in att ta del
just i det ögonblick när det tycks ha fått fast form framför ögonen på oss. Flödande, strömmande
möter här det klippfasta, orörliga. Det mjuka samvarar med det tungt hårda. Visst påminner de om
berättelser där alla pronomen fallit bort. Kanske är det för att det är vi alla som är de agerande
egentligen – för folktomma är hennes verk inte; någon är väldigt närvarande – men vem är det
egentligen?
Maria Sewerins bildvärld är fylld med former som tycks växa av en egen inre kraft sökande
ögonblickets kärna. Här slingrar sig långsamt eller ryckvis skärvor av berättelser som fyllda med kulör
till bristningsgränsen. Igenkännbara bildelement möter oidentifierade gäckande objekt, en närvaro
som av en nyligen tystnad berättarröst vill göra sig påmind. Blixtupplysta dokumentationer av ett
undflyende. När ingen ser – det är då det sker.
I Lotta Sjöborgs bildvärld tycks avlägsna minnen ruva precis under ytan. En yta som i bildplanet just
har börjat krackelera, avslöjande en berättelserymd därbakom. Eller är det den motsatta processen
vi ser i hennes bilder? Kanske är vi fångade i stunden då vi förlorar den sista glimten av ett oskattbart
inre och yttre landskap – just innan blindhetens fernissa lagts tillrätta?
Kanske är minnena inte så avlägsna trots allt, kanske är det de som är verkligheten ställer man sig
frågan inför hennes bilder.
Smed, Sewerin och Sjöborg har kikat in i sprickorna av den verklighet vi tror oss ha framför ögonen
och återvänder med berättelser om förunderliga ting. De har låtit sig gå vilse och har hittat något
från Sällsamhetens dal och den allestädes närvarande Ingentingskogen att berätta om. Låt oss lyssna!