Transcript Läs intervjun - Mölle Tennisklubb

Mölle Tennisklubb • den 30 augusti 2010 • sidan 1 av 5
Ann-Margret och Lennart Kamhed
Åhh, vilket par!
om sin
barndom i Jönköping ser jag
framför mig en lugn, lite tyst
pojke som har kommit in i
läroverket. Han klarar sig fint
med böckerna och på
idrottstimmarna blir han vald
bland de första när klassen ska
spela handboll eller fotboll. I
fotboll är han så duktig att han
platsar i Jönköping Södras
juniorlag, där han spelar
tillsammans med flera blivande
storheter. Lennart prövar också
på tennis i gympasalen, och han
gillar bandy.
NÄR LENNART BERÄTTAR
»Jag tyckte att bandy var allra
roligast. Men tennisen tog ändå
över, och det har jag mamma att tacka för. Jag kom hem blåslagen
efter matcherna. Det gick ju inte att spela fotboll utan att bli sparkad
på benen, eller att avvärja ett handbollsanfall utan att få slag mot
kroppen. Och bandyn var minst lika hård. Så jag insåg att mor hade
rätt. Tennis fick det bli.«
Hur många duktiga pojkar och flickor lägger inte av med idrotten när
de lämnar tonåren? Men i tennisen var det ingenting som stoppade
Lennart. Han tävlade i den regionala serien, ställde upp i DM och var
tränare i klubben. Lennart lyckades kombinera idrott, studier och
familjebildning.
»Mer publik än jag finns inte«, säger Ann-Margret. »Jag hängde med
Lennart när han spelade, hejade på honom och gav honom goda råd.
Jag levde mig in i hans matcher, nästan som om jag själv hade stått
på banan.«
När Eva, deras äldsta dotter, föddes fick hon hänga med föräldrarna.
»Eva brukar säga att hon har vuxit upp i en tennishall.«
Mölle Tennisklubb • den 30 augusti 2010 • sidan 2 av 5
»Det var tur för mig att Ann-Margret var så tennisintresserad«, säger
Lennart. »Hon tittade inte bara på, utan spelade själv. Ibland spelade
vi mot varandra, och emellanåt ställde vi upp i mixed mot ett annat
par.«
Ann-Margret och Lennart kom till Mölle av en tillfällighet sommaren
1969. De hyrde en klubbstuga i den inre raden; året därpå flyttade de
till den yttre raden utefter Alekärrsvägen. Där stannade de till hösten
2008. Efter nästan fyrtio somrar i samma hus flyttade de till en
bekväm lägenhet i före detta Hotell Möllehus. Nu bor de en trappa
upp och har två stora balkonger, en vetter åt berget och en åt havet.
När jag hälsar på dem, en vardag i mitten av augusti, är det liv och
rörelse på Gyllenstiernas allé och framför stationshuset.
Tennisbanorna ligger inte lika nära som förr, men de kan se bort till
flera av sina närmaste vänner: Berit och Karl-Gunnar Nilsson bor
strax intill, och några gator ned mot hamnen ligger Carl-Johan och
Ingrid Cosmos hus.
»Jag hade ett ganska långt tennisliv bakom mig när vi kom till
Mölle«, säger Lennart. »Första riktiga sommaren, 1970, tog vi med
oss tennisgrejerna och spelade på Bana II. Ulf Hallberg spelade på
banan intill, och han dök på mig och tyckte att jag skulle gå med i
klubben.«
»Jag spelade ofta med Ulf, och genom honom fick jag kontakt med
spelare som Carl-Johan Cosmo, Knut Henriksson, Kjell Larsson, KG
Nilsson, Bengt Magnusson, Rolf Palm och många andra.«
»En bra vecka kunde jag spela fyra, fem gånger. Och när det var
Möllespelen blev det många flera matcher. Jag ställde upp i både
singel och dubbel.«
Lennarts dubbelpartner växlade, men ofta var det Carl-Johan Cosmo.
»Han var en otrolig fighter. Jag kommer ihåg en gång när vi spelade
på Bana I. Vi stod på den planhalva som ligger nedåt havet; CarlJohan står alltså närmast grinden till banan, eftersom han alltid
spelade på forehandsidan«, berättar Lennart och ler åt minnet.
»Motståndarna slår en hård, starkt vinklad boll ned mot Carl-Johan
som rusar ut mot höger. Eftersom det är omöjligt att nå bollen
innanför banan försätter han att springa, genom grinden, ut på gräset
– och där lyckas han nå bollen och returnera den.«
Mölle Tennisklubb • den 30 augusti 2010 • sidan 3 av 5
Lennart lägger till att han svär på att grinden var stängd när bollen
var på väg mot Carl-Johan – och att returen blev en klockren
passering. Kanske var det till och med final och matchboll. Man vet
aldrig med Lennart. Med lugn röst kan han lura i en nästan vad som
helst; det enda som med åren har fått mig att ana när han skojar är
något pillemariskt i ögonen och ett milt leende.
Humorn, förresten. Det går inte att skriva om Ann-Margret och
Lennart utan att nämna den. Redan i början av intervjun får jag ett
exempel.
Ann-Margret beskriver sig själv som tystlåten och ganska avvaktande
som ung, uppvuxen i Jönköping och ganska hårt hållen av sina
föräldrar och lärare. »Och så trodde jag att det skulle fortsätta«,
sticker Lennart blixtsnabbt in. Leendet brett den här gången.
Alla som känner Ann-Margret vet att hon inte förblev en blyg viol. Att
kasta sig in i ett samtal med henne – jag vet av egen erfarenhet – är
omtumlande. Det går inte att avgöra vem som är roligast av Lennart
och Ann-Margret, men hon spetsar sina repliker med en knivsudd
ironi.
»Vilken var din starkaste sida som tennisspelare?«, frågar jag.
»Kanske att jag var rätt säker«, svarar Lennart. Många som har sett
honom spela skulle nog säga att han var en mästare på att placera
bollen. Han ställde sin motståndare med den ena eleganta
undanläggningen efter den andra. När någon nuförtiden får in en
snygg boll, lagd med mjuk handled, kan man höra publiken utbrista:
»Oj, en riktig Kamhedare!«
Tänk er en tennisspelare som har känslorna utanpå. Som ifrågasätter
när motspelaren säger att en boll var ute, som ilsket slår iväg bollar
utanför banan, som kastar ifrån sig racketen vid sidbytena och ser ut
som ett åskmoln.
Lennart är motsatsen. Vänlig och uppskattande. Inga hårda ord eller
spydiga kommentar. En sådan person vill alla spela med – eller mot.
Det gör ingen skillnad på vilken sidan av nätet man står, Lennart är
lika hygglig mot alla.
»En dubbel som jag aldrig kan glömma var mot Bob Schultz«,
berättar Lennart. »Han var krögare på Mallorca, och när han var i
Mölle ville han spela tennis, åtminstone en match. Jag visste
ingenting om honom, så jag tackade ja när Ulf Hallberg frågade om
jag ville ställa upp mot Schultz.«
Mölle Tennisklubb • den 30 augusti 2010 • sidan 4 av 5
»Det märkliga var att mannen var totalt oförmögen att spela tennis.
Som jag minns det rörde han inte bollen en enda gång, men det måste
han ha gjort det – i alla fall när han servade. Efteråt fick jag veta att
ingen ställde upp i en match mot Schultz två gånger. Han hade en
obesvarad kärlek till tennisen. När jag någon vecka senare träffade
honom på tennisfesten tackade han mig i översvallande ordalag och
bjöd på whisky.«
Lennart spelade inte bara med jämnåriga. Inför Möllespelen ett år
frågade Fredrik Cosmo, som då var i tioårsåldern, om Lennart ville
ställa upp med honom i herrdubbel handicap. Hans äldre bröder
vägrade, men Lennart sade ja.
«Det gick så oväntat bra för Lennart och Fredrik att dom gick till
finalen – som dom vann«, berättar Ann-Margret. «Direkt efter
matchbollen kastade sig Fredrik upp i Lennarts famn. Jag har aldrig
sett en så lycklig människa.«
Ann-Margret och Lennart har varit aktiva, också utanför själva spelet.
Det kan inte vara många tennisfester som de har missat. De var, som
vanligt, med på den senaste grillfesten efter Möllespelen 2010. Den
enda märkbara skillnaden är att Lennart har lämnat ifrån sig
uppgiften att mixa välkomstdrinken – en av hans stående
nyckeluppgifter i det gamla festfixargänget. Det är inte ens någon
gemensam drink längre, utan var och en sköter sina egna starkvaror.
»Det har blivit en stor skillnad«, säger Ann-Margret. »Jag menar hur
medlemmarna umgås. Det var större gemenskap förr, vi hade flera
fester och lärde känna varandra. Midsommar, blixttävlingar,
tjejträffar, hamnfest – det fanns alltid många som ville ställa upp.
Framför allt var det kvinnorna som ordnade så att det blev trevligt –
för så var det då.«
Lennart spelade en viktig roll när tennisutbytet med Gilleleje
återupptogs på 1980-talet. »Första året bjöd vi danskarna till oss, och
det blev en lyckad tillställning«, säger han.
Ann-Margret fick en speciell roll i det här sammanhanget. »Jag var
med från början och Gillelejes ordförande, Kenneth, började kalla
mig för supervisor. Jag fick aldrig riktigt klart för mig vad jag skulle
göra, men trevligt var det – och jag fick alltid ha ordföranden till
bordet på festen efter tävlingarna.«
Ann-Margret hade en artikel i Möllekurirens vårnummer 2003, och
där skrev hon så här:
Mölle Tennisklubb • den 30 augusti 2010 • sidan 5 av 5
»För oss kom Mölle Tennisklubb att betyda oändligt mycket. Där
lärde vi känna både Möllebor och sommargäster, som blev kära
vänner. De som var barn och ungdomar då har vi fått se växa upp. Det
har varit en glädjekälla i sig. Glada fester och gastkramande matcher
har vi att minnas.«
CHRISTER WALLENTIN