Transcript Jag känner europa, Finland och Svenskfinland Jag

EU-valet 25.5.2014
Björn Månsson
ANNONSBILAGA
Jag känner
Europa, Finland
och Svenskfinland
Jag är redo att bli
vår man i Europa
I denna tidning inför EU-valet:
Sidan 2
Björns tio teser
Anna-Maja Henriksson om rättssamarbetet i EU
Christer Hummelstedt om Björn i Europa
Sidan 3
Henrik Lax om Putins framfart
Jan-Peter Paul om att det lönar sig att vara med i EU
Sidan 4
Henrik Meinander om historiens samband
Olle Spring om hur allt kanske inte var bättre förr
Lasse Hoffman om invandrarutbildning
Johanna Westman om den stora vårdreformen
Sidan 5
Margita Lukkarinen om EU:s strukturstöd
Peter Backa om demokratins dilemma
Ole Norrback om de äldre som en resurs
Calle Koskela om att inget är självklart i Europa
Sidorna 6 och 7 På äventyr i Europa, med historier från
Björns resor och bilder från hans mini-Europa
Sidan 8 Fakta om EU-valet
Hedda Biströms syn på EU och Europa
Ann-Gerd Steinby om Åland i EU
Sudoku!
Sidan 9
Björn Månsson om EU och Ukraina
Gustav Skuthälla om EU:s regionkommitté
Ett avgörande uppdrag
Den 25 maj är det Europarlamentsval och det gäller för oss finländare att välja vilka som
representerar oss i det gemensamma europeiska beslutsfattandet. Det är ett viktigt val
eftersom allt flera viktiga beslut som berör vår vardag avgörs i Bryssel och Strasbourg.
Jobbet som europaparlamentariker är givande men samtidigt krävande. Jag hade själv
förmånen att representera finländarna i parlamentet under åren 2009 till 2012. Frågorna
man får ta sig an är många. Det handlar om allt från Östersjö- och minoritetsfrågor till
jordbruk, fiske, ekonomi, trafik och mycket mer som Europaparlamentet i dag fattar
beslut om.
För att lyckas i intressebevakningsarbetet måste man ständigt ha ärmarna uppkavlade.
Viljan och nyfikenheten att lära sig nya frågor är också viktiga egenskaper för en parlamentariker. Som partiordförande känns det bra att vi går till val med en fin och trovärdig
palett med kandidater som är redo att ta emot de utmaningar som jobbet i Europaparlamentet för med sig.
De senaste åren har varit svåra för den europeiska gemenskapen. Länder som levt över
sina tillgångar har varit tvungna att ty sig till nödlån från de andra euroländerna och
arbetslösheten har nått rekordnivåer i många länder.
I valet nu i maj kommer det säkert att finnas politiska aktörer som vill sko sig på krisen
och det förståeliga missnöje som svåra tider för med sig. Det gäller dock att se upp för
dem som bara målar upp problem utan att servera fungerande och trovärdiga lösningar
på dem.
Under den här vårvintern har dessutom ekonomin vänt i många av krisländerna och
flera länder har kunnat frigöra sig från stödprogrammen. Med facit på hand ser vi alltså
nu att många av de omdiskuterade stödpaketen faktiskt fungerade. Lagstiftningen som
ligger som grund för den gemensamma eurovalutan har förbättrats och regleringen av
finansmarknaden har fått en grundlig översyn. EU har också tagit lärdom av krisen.
Valet i maj är viktigt. Den tvåspråkiga nationen Finland har alltid haft också en svenskspråkig, liberal representant i Europaparlamentet. Jag hoppas att du vill bidra till att vi
också har det i framtiden genom att rösta på någon av SFP:s kandidater i valet!
Sidan 10 Vem är Björn Månsson
Sidan 11
Reuters EU-ruta
Kim Wahlroos i maktens korridorer
Reflexioner kring nummer 181
Marianne Blomqvist om namnet
Oscar Winbergs seriestrip
Sidan 12 Över tusen rekommenderar Björn Månsson
CARL HAGLUND
SFP:s ordförande
och tidigare europaparlamentariker
2
BJÖRN MÅNSSON – 181
EU-valet 25.5.2014
BJÖRNS TIO TESER inför EU-valet
I. Värderingarna är allra viktigast
EU är och förblir ett fredsprojekt: genom ekonomiskt och politiskt samarbete tryggas
freden i Europa. Europa förenas av gemensamma grundvärderingar med rötter i det
kristna kärleksbudet och humanismen. Till dessa värderingar hör tolerans och respekt för
olika folk, kulturer, religioner, språk och levnadssätt. I Europa har demokratin djupa rötter, men de måste vårdas – och vattnas med hjälp av större öppenhet i beslutsfattandet.
De mänskliga och medborgerliga rättigheterna måste till alla delar respekteras. Till dem
hör frihet, men frihet under ansvar och med full hänsyn till andras lika frihet.
II. Medborgarnas bästa
EU är inget självändamål, utan bör tjäna sina medborgare – inte sig självt, staterna, före­
tagen eller fackföreningarna, för också de ska tjäna medborgarna.
III. Välfärd måste skapas effektivt och fördelas rättvist
EU måste stärka sin konkurrenskraft i den globala ekonomin, främja frihandel och fri
konkurrens, under samhällsansvar. Men också slå vakt om näringar av nationell och
lokal betydelse som livsmedelsproduktionen. Och i fördelningen av välfärden eftersträva
jämlikhet mellan människor, kön, länder och regioner. Den nordiska samhällsmodellen
för att effektivt skapa och rättvist fördela välfärd har visat sin styrka.
Det finska samhället bygger på förtroende. Avtalsparter brukar lita på att motparten håller sina löften. Finländarna har också generellt sett ett stort förtroende för våra myndigheter och vårt domstolsväsende. Det här beror bland annat på att vår förvaltning mycket
långt är fri från korruption och på att öppenhet fungerar som en ledande princip i vår
förvaltning.
Varför är det då så viktigt med förtroende inom EU? För det första är EU ett område
med fri rörlighet, vilket innebär att medborgarna måste kunna lita på att deras rättigheter tillgodoses även i gränsöverskridande situationer. Det är allt vanligare att människor
studerar, arbetar eller förälskar sig över gränserna och har egendom eller familjemedlemmar i fler än ett land. Att sköta gränsöverskridande rättsliga ärenden som gäller till
exempel skilsmässa, underhållsbidrag eller arv kan vara mycket besvärligt och dessutom
dyrt. Om det finns reglering på EU-nivå är det mycket lättare.
För det andra är det en grundläggande förutsättning för EU:s verksamhet att medlemsstaterna och de nationella myndigheterna har förtroende för varandra. Det rättsliga samarbetet inom EU bygger på den så kallade principen om ömsesidigt erkännande. Kort
sagt betyder detta fri rörlighet av domar och andra rättsliga beslut inom EU, det vill säga
att beslut som fattats i en medlemsstat är giltiga, erkänns och kan verkställas även i alla
andra medlemsstater. Detta gäller bland annat arresteringsorder, beslut om vårdnad och
underhåll, domar i civila och kommersiella mål samt besöksförbud.
För tillfället finns det ändå oroväckande tecken på att tilliten till samhällets olika
funktioner minskar. Enligt finska statistikcentralens senaste nummer av tidskriften
Tieto&Trendit präglas vår tid av brist på förtroende och denna trend syns inom alla
livsområden. Statistiken visar att förtroendet både för det politiska systemet, olika myndighetsfunktioner och till och med för andra människor har minskat.
I regeringen har vi efterlyst åtgärder för att stärka förtroendet mellan EU-medlemsländerna. Vi har tydligt konstaterat att beslut i medlemsländer som äventyrar rättsstaten,
kränker våra gemensamma grundläggande värderingar eller diskriminerar minoriteter
inte kan accepteras inom EU. Därför är jag mycket nöjd över att EU-kommissionen
nyligen kom med ett förslag om att stärka rättsstatsprincipen i EU. Jag är också glad över
att kommissionär Malmström i sin färska korruptionsrapport inte försöker dölja det
faktum att korruption fortfarande är att allvarligt problem inom EU. Det är helt klart
att korruption äventyrar medborgarnas förtroende, både inom medlemsstaterna och i
förhållande till EU och dess institutioner.
Det är ingen lätt uppgift att återuppbygga ett tappat förtroende. Vissa EU-medborgares
förtroende har skadats som en följd av EU:s ekonomiska åtstramningspolitik, medan andra reagerade starkt bland annat när den amerikanska underrättelsetjänstens omfattande
avlyssningsverksamhet i Europa avslöjades. Efter midsommaren ska våra EU-statschefer
sammanträda för att diskutera de följande stegen mot ett genuint EU-område för frihet,
säkerhet och rättssäkerhet. Under tiden måste vi fortsätta vårt dagliga arbete för att öka
det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsländerna. Det är alla EU-medborgare värda.
Anna-Maja Henriksson
IV. Ekonomi är inte allt, livskvaliteten är lika viktig
Allt är inte materiellt, allt kan inte mätas i pengar och mängder. Vi måste också bry oss
mer om varandra, och vidga familjebegreppet. Här har Europa en del att lära av fattigare
länders kulturer. Och satsa på hälsa och välmående, inte bara på prylar.
V. Vi måste värna om vår livsmiljö
Liksom tidigare generationer inte helt har fördärvat vår livsmiljö får vi inte heller göra
det för framtida generationer. Ren luft att andas, rent vatten att dricka och att simma i,
och ren mat att äta är mänskliga grundrättigheter. Men välmenande miljöåtgärder får
inte bita sig själva i svansen, såsom svaveldirektivet.
VI. Kunskap är grunden för all framgång
Utbildning, forskning, innovationer och ny, miljövänlig teknologi är nycklar till Europas
konkurrenskraft och sysselsättning, och därmed till framtidens välstånd och livskvalitet.
Varje europé som går arbetslös, särskilt de unga, är en för mycket.
VII. Kulturmångfalden är Europas styrka
EU ska inte eftersträva likriktning och homogenisering. Europa hämtar sin livskraft ur
mångfalden av folk, kulturer, språk, religioner och livsstilar, och så ska det förbli!
VIII. Vi måste komma ifrån krångel-EU
Visst behövs EU för att sköta de övergripande ödesfrågorna, men EU ska inte i onödan
krångla till medborgarnas vardag eller företagens villkor. Till exempel med överdrivna
hygienkrav som bara resulterar i försämrad konkurrenskraft – och fler allergier.
IX. Både mer och mindre federalism
Vi behöver mer beslutsfattande på unionsnivå där sådant krävs, som i miljöpolitiken och
den ekonomiska politiken – för att alla ska följa överenskomna regler. Men beslut som
berör bara vissa länder och regioner ska fattas på nationell nivå, där sakkunskapen och
erfarenheten finns och där man också ska leva med följderna.
X. Vi behöver vår ombudsman i EU
Finlandssvenskarna är den ena nationalspråksgruppen i det tvåspråkiga Finland. Vi har
mycket gemensamt med de 50 miljoner EU-medborgare som lever som språkminoriteter i sina länder. Vi behöver vår egen ombudsman i EU. Bara SFP kan med femårig
garanti trygga det svenska mandatet från Finland i Europaparlamentet, och det är samtidigt Finlands enda genuint liberala mandat.
justitieminister
SFP:s vice ordförande
Björn i Europa
Under de gångna 9000 åren har Finland haft många internationella kontakter. Skriftliga
urkunder rörande dessa internationella kontakter har vi först från 1100-talet. Många av
kontakterna hade med krig, handel och sjöfart att göra. Men de nya järnvägslinjerna på
1870- och 1880-talet öppnade upp världen på bred front.
Redan på 1800-talet hade de “etablerade” partierna internationella kontakter. På 1920och 1930-talet utvecklades mycket i positiv riktning, inte minst i samband med Nationernas Förbund i Geneve. Men sedan kom katastrofen, förkroppsligad av Adolf Hitler
och Andra världskriget. Liberal International grundades i Oxford 1947, i närvaro av
representanter för 17 länder, bland dem Finland.
Björn Månsson aktiverade sig internationellt redan under sin tid som ordförande för
Svensk Ungdom 1975–1977, och tillika som medlem av Svenska folkpartiets centralstyrelse och arbetsutskott. Björns internationella engagemang fortsatte bl.a. som informationssekreterare vid SFP 1978–1979, och som ledarskribent vid Hufvudstadsbladet
1982–2009, och inte minst som generalsekreterare för Svenska riksdagsgruppen 2009–
2013. Som medlem av Delegationen för FN-ärenden var Björn väl förberedd för att bli
medlem av Finlands FN-delegation i New York 1986. Det var likaså väntat att Björn
var medlem av styrelsen och vice president för the European Federation of Journalists
1997–2004.
Björn Månsson, som jag haft förmånen att känna ända sedan studieåren, har med
framgång försvarat en ansvarstagande och inkluderande socialliberal linje, både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt. Björn har genom sitt starka engagemang och sina konkreta
handlingar visat att han är en värdig kandidat för Europaparlamentet, och värd vårt stöd.
CHRISTER HUMMELSTEDT
medlem och tidigare ordförande i SFP:s Internationella utskott
Vice President i Liberal International
åbo
Ansvarig utgivare: Björn Månsson, [email protected]. Utdelas med Borgåbladet, Västra Nyland och Östra Nyland 10.5.2014 och Hufvudstadsbladet 13.5.2014. Ombrytning: ADD. Betald av Stödföreningen för Björn Månsson.
Förtroende och rättssäkerhet
181 – BJÖRN MÅNSSON
EU-valet 25.5.2014
3
Putin spolar europeisk säkerhetsordning
Vad vill Ryssland egentligen uppnå med maktövertagandet på
Krim? Var invasionen av Ukraina ett förhastat tilltag som på sikt
kommer att stå Ryssland dyrt? Eller var det bara ett steg i en omfattande plan på att ställa Ukraina och andra grannstater under
ryskt överinseende?
President Putin har tagit en stor risk, så det måste gälla mycket
höga insatser. Frågan inställer sig om regimens överlevnad blivit
Rysslands strategi? Om så är fallet, skall vi inte räkna med att
Putin kommer att retirera från den inslagna vägen.
Redan genom intåget i Georgien år 2008 visade Putin att han
inte gav mycket för den europeiska säkerhetsordningen som byggts upp på slutakten för
den Europeiska Säkerhets- och Samarbetskonferensen i Helsingfors år 1975. Genom
att ansluta Krim till Ryssland har han definitivt spolat detta gemensamma europeiska
säkerhetspolitiska regelverk.
Att ta sig rätten att ensidigt med maktmedel rita om statsgränser i Europa och hävda
särskilda ”intressesfärer” ruinerar grunden för fredligt samröre mellan länderna i vår
världsdel. Vem går då säker?
Putin-regimen har genom öppen konfrontation skapat en ny verklighet för oss. Det
är den demokratiska gemenskapen som nu utmanats av ett autoritärt styre, en kollision
mellan värderingar.
Att vår freds- och säkerhetsordning kommer att försvaras är klart. Hur detta kommer
att ske vet vi inte ännu med säkerhet. EU och USA har blivit tagna på säng av Rysslands
hårda tag och är först nu i färd med att bygga upp en strategi för att bemöta landet.
Att de tyska företagskretsarna idag ställer sig bakom ekonomiska sanktioner för att
återställa lugn och ordning i affärsrelationerna med Ryssland är anmärkningsvärt. De
erkänner att det blir alldeles för dyrt att inte nu göra de uppoffringar som försvaret av
internationell lag och ordning kommer att kräva.
Varför reagerade Putin så häftigt på Euromaidan och utfallet av protesterna mot den
ukrainska statsledningen?
Putin har satsat mycket prestige och möda på att skapa en Eurasisk Union, som under
Rysslands ledning skulle bli en tung världspolitisk aktör i en multipolär världsordning.
Fås inte Ukraina med i unionen, går luften ur hela projektet. President Janukovichs fall
såg ut att ha krossat den drömmen. Det verkar dock som om Putin själv inte gett upp
den ännu.
Att Putin inte tar avstånd från våldsamheterna i östra Ukraina och kräver att de militanta grupperna som där kräver självständighet eller anslutning till Ryssland lägger ned
sina vapen, tyder på att han vill omöjliggöra det ukrainska presidentvalet den 25 maj.
Kunniga samhällsvetare vet att Ryssland inte ekonomiskt är rustat för en eskalering av
konfrontationen, något som dessvärre inte verkar föresväva presidenten och hans säkerhetsråd. Det ligger inte i EU:s eller USA:s intresse att bringa Ryssland på fall, tvärtom.
Ryssland vore särskilt sårbart för sanktioner som avskär landet från den internationella
finansmarknaden. Denna insikt manar till försiktighet vid valet och verkställandet av
eventuella sanktioner.
Ryssland är gisslan i en systemkris och instabilitet som ytterst beror på att det saknas
institutionella regler för hur en efterföljare till presidenten skall utses. Följden är svaga
institutioner, korruption och en maktkamp inom eliten som allvarligt bromsar landets
modernisering och möjligheter att tillgodose sina medborgares behov. Om det vi nu
bevittnar är regimens överlevnadskamp, kommer den inte att tillåta de nödvändiga institutionella reformerna.
Vad mera kan vi lära av detta? Den nya verkligheten som vi får lov att leva med så länge
Putin-regimen varar, innebär en återgång till en maktpolitik med intressesfärer som vi
känner till från det kalla kriget. Samtidigt har det uppstått en gråzon av osäkerhet mellan
Rysslands och NATO:s gränser och man kan med fog fråga sig varför Finland skall välja
att ingå i denna.
henrik lax – tidigare sfp-riksdagsman och europaparlamentariker
Ekonomiskt lönar det sig att vara EU-medlemsstat
Diskussionen om EU:s ekonomiska betydelse och nytta för
Finland debatteras i dag lika mycket som på 1990-talet. Frågan
är om vårt EU-medlemskap verkligen gagnar oss, d.v.s. är den
ekonomiska tillväxten större som EU-medlemsstat eller utanför? Har vårt EU-medlemskap verkligen hjälp till att skapa nya
arbetsplatser, ökat investeringarna och den ekonomiska tillväxten och därigenom den sociala välfärden?
Inför EU-parlamentsvalet har ett antal ekonomiska forskningsinstitut försökt utveckla modeller som kunde ge svar eller i
alla fall en bild av hur mycket ett EU-medlemskap ekonomiskt
betytt för olika medlemsländer. Forskningscentra utanför EU som utfört utredningar är
bla. Graduate Institute i Geneve och University of California i USA. Inom EU har bl.a.
Oxford University och Brunel University i Stor Britannien, Padua University i Italien
och Paris School of Economics i Frankrike, utfört motsvarande utredningar.
Svårt att nollställa
Utredningar har gjorts sedan 1990-talet, utan att kunna utveckla trovärdiga ekonomiska
simuleringsmodeller för medlemslandet i fråga. Det har varit svårt att ”nollställa” landet
för att kunna jämföra den verkliga ekonomiska betydelsen av ett EU medlemskap.
Nyttan hänger ihop med tillgången till en större marknad, d.v.s. enhetsmarkanden,
en snabbare spridning av nya innovationer, möjligheter till europeisk specialisering eller
utnyttjande av sameuropeiska nisch-marknader. Andra faktorer är landets ekonomiska
”mognad”, d.vs. har landet industrier och näringsgrenar som kan agera europeiskt, kunnigt och i synnerhet har språkkunnig personal till sitt förfogande.
Många av dessa utredningar kan ha en dold politisk innebörd. I Storbritannien t.ex.
kommer vissa utredningar fram till att landets EU-medlemskap antingen har ökat landets BNP med 0,1 %–1,1%, eller den kunde ha minskat den med upp till 2,6 %, ett
osäkerhetsgap på närmare 4,0 %. Problemet var att det fattas en ekonomisk baslinje som
man kunde jämföra situationen med, innan man var medlem av EU och dagsläget.
Nu har man utvecklat nya mera exakta och relevanta ekonomiska modeller. Man har
uppdelat effekterna i ekonomisk tillväxt i två perioder; de första 10 åren av medlemskap
och utvecklingen efter detta.
Irland har vunnit mest
Genom dessa simuleringsmodeller har man kommit fram till att Irland haft den största
nyttan av sitt EU-medlemskap. BNP-tillväxt har varit 43 % större än om de skulle ha
stannat utanför. Den största nytta har landet haft efter de första tio åren av medlemskap.
Irland har m.a.o. kunnat utveckla sitt näringsliv på ett synnerligen effektivt sätt och anpassat det till enhetsmarknaden. Danmark och Storbritannien uppvisar liknande trender.
Länder som inte efter de första 10 åren av medlemskap kunnat dra någon större nytta
av enhetsmarknaden och kunnat anpassa sitt näringsliv och ekonomier till den är Österrike, Portugal och Finland samt Grekland.
Andra länder som fått betydande ekonomisk nytta av sitt EU-medlemskap är Storbritannien (+25 %), Danmark och Portugal (över + 20 %). För Sveriges del har EU-
medlemskapet varit relativt betydelselöst (+1 %). Ekonomiskt har Sverige varken dragit
nytta eller skadats ekonomiskt av sitt EU-medlemskap. Däremot har den ekonomiska
nyttan för Spanien och Österrike varit betydande eller närmare + 10 %.
Grekland har lidit mest
Det land som lidit mest av sitt EU medlemskap är givetvis Grekland vars BNP skulle ha
varit närmare 21 % högre om landet stannat utanför EU. Grekland var inte ekonomiskt
eller samhälleligt moget för EU-medlemskap 1981. Beslutet att gå in i EEC var huvudsakligen säkerhetspolitiskt, framtvingat av USA. Man ville undvika att Grekland skulle
glida in i det sovjetiska politiska lägret.
Andra länder vilka inte heller ekonomiskt eller samhälleligt var mogna för ett EU-medlemskap var Rumänien och Bulgarien. Här var målsättningen och påtryckaren den samma.
Finland halkar efter
Forskarna har även analyserat Finlands ekonomiska utveckling utanför och som medlem
av EU. Enligt dem har den ekonomiska nyttan för samhället varit marginellt positiv, ca
+ 4 % och uppkommit under våra första 10 år som EU-medlemsstat.
Slutsatsen är att Finland inte fullt kunnat utnyttja de enorma marknadsekonomiska
möjligheter som enhetsmarknaden ger, utan på grund av sin politiska rigiditet, ekonomiska näringsstruktur, skattesystem, logistiska position och många andra orsaker fallit
bakom de övriga medlemsländernas europeiska tillväxtpotential.
Finland är också i betydande grad beroende av den ryska marknaden. Närmare 10
% av vår export och 20 % av vår import gäller Ryssland. Vår handel med t.ex. Förenta
Staterna är betydligt anspråkslösare. Därför kan man med fråga sig i vilken grad det förhandlade handelsavtalet mellan EU och USA verkligen kan ge ekonomisk nytta åt oss.
Vi är i en ekonomisk situation där vi ständigt går miste om ekonomiska möjligheter på
den europeiska marknaden. Vi lever i ett nollsummespel där vi är förlorare. De ständigt
uppkommande nya missade marknadsmöjligheterna kommer aldrig tillbaka. Vi håller
helt enkelt på att bli efter.
Den politiska situationen i Ryssland/Ukraina påverkar ytterligare utvecklingen negativt. I värsta fall kan vi på grund av ekonomiska sanktioner förlora en betydande del av
vår utrikeshandel som borde kompenseras av export och tillväxt på andra marknader.
Europaparlamentet bör sanera
I denna situation spelar EU-parlamentet och de nya europaparlamentarikerna en viktig
roll. Man måste försöka minimera beslut gällande sådan ny EU-lagstiftning som försvagar det finländska samhällets ekonomiska potential och exportmöjligheter. De nya
europaparlamentarikerna måste också ha modet att gå igenom rådande lagstiftning och
annullera eller avskaffa för vårt samhälle ekonomiskt skadlig lagstiftning. Denna saneringsprocess fordrar politiskt mod och kunskap.
Finland får inte falla bakom de andra EU medlemsländerna och bli en ekonomisk
och politisk drivved i sanktionernas, den ökade konkurrensens och ineffektivitetens nya
ekonomiska värld.
Jan-Peter Paul – ekon. dr, docent vid Helsingfors universitet och Hanken
4
BJÖRN MÅNSSON – 181
EU-valet 25.5.2014
Vaken outsider
Invandringspolitik eller minoritetspolitik
Enligt en utsliten fras finns det bara en sak man kan lära sig av historien. Nämligen det att man
inte kan lära sig något av historien. Ändå bottnar den breda allmänhetens intresse för historia
uttryckligen i en jordnära förundran över hur människor klarade biffen förr i världen. Hur
kunde ett så folktomt rike som Sverige-Finland bli en europeisk stormakt under 1600-talet?
Hade Finland kunnat bevara sin självständighet utan Mannerheim? Bottnade Nokias kortvariga globala dominans enbart i skicklighet?
Yrkeshistorikern är också intresserad av dessa frågor, men är vanligen ovillig att ge korta och
enkla svar på fenomen som är diffusa och invecklade. För det första är en historisk process
resultatet av många samtida och ofta inbördes motstridiga drivkrafter. För det andra är det
fortfarande omtvistat hur mycket en enskild aktör kan avgöra historiens gång. Och för det
tredje finns det alltid en slumpmässig faktor i det historiska skeendet, som det inte lönar sig
att försöka förklara rationellt.
Historien är således resultat av en formidabel härva av orsaker och sammanhang. Forskarens
uppgift är att försöka nysta upp garnet så gott han kan – dock utan att klippa av det för att få
en vacker och enkel förklaring till stånd. I enskilda fall är det ändå möjligt att peka på beteendemönster och drivkrafter som har varit avgörande. Därför finns det i dag ett växande intresse
både för biografisk forskning och för så kallad mikrohistoria, som handlar om att genom analys
av ett enskilt fall blotta större historiska strukturer.
Låt oss ta Mannerheims agerande under åren 1917–1919 som exempel. Han hade tjänat
kejsardömet som plikttrogen officer i 30 år, men skulle leda de vita trupperna till seger i det
finska inbördeskriget 1918 och gjorde ännu senhösten samma år comeback som tillfällig riksföreståndare för det självständiga Finland. Uppdraget tog slut sommaren 1919 då han stadfäste
landets nya regeringsform och strax därefter förlorade i presidentvalet mot K.J. Ståhlberg.
Hur kunde denna outsider spela en så framträdande roll i Finland historia under dessa
ödesår? Som före detta officer i ett stort imperium förmådde Mannerheim granska Finlands
utveckling i ett större sammanhang. Han var patriot, men förhöll sig hela tiden skeptisk till
Finlands möjligheter att agera ensamt mot den allmänna utvecklingen. Detta gjorde att han
såg alliansen med Tyskland endast som ett nödvändigt ont och tog avstånd från den genast
efter inbördeskrigets slut i maj 1918. Följden var att han hade åter en politisk beställning när
Tyskland ett halvt år senare förlorat världskriget.
Förmågan att uttyda trender och kedjereaktioner i realtid är sannerligen inte lätt. Men som
fallet Mannerheim visar är det möjligt att förutse en avgörande vändning ifall man nogsamt
aktar sig för att binda sig emotionellt vid en viss linje eller synsätt. Den stora utmaningen är
att en vaken outsider samtidigt behöver en ständig inblick i vilka krafter som håller en viss
trend vid liv. Och denna lyhördhet kan lätt urarta i en sann affektion – vilket som sagt inte är
rekommendabelt när man handskas med makt eller pengar.
Om det är något som får våra politiker att reagera, antingen för eller emot, så är det invandringsfrågorna. Om vi betraktar frågan ur ett historiskt perspektiv har vårt land varit ett land
som förlorat sina medborgare till andra länder, senast till Sverige under 1960- och 1970-talet.
Vårt lands befolkning minskade då första gången sedan andra världskriget. Efter den senaste
utvandringen har vi blivit ett mottagande land med ungefär 300.000 nya människor på ungefär 25 år. En stor del har blivit finska medborgare.Om vi inte haft invandring hade vi haft en
negativ befolkningsutveckling.
Diskussionens vågor går höga. Efter att jag hade nöjet att vara ansvarig för invandrarundervisningen åren 1990–2005 kan några reflektioner vara på sin plats. Invandringen är en
nationell fråga. I samband med krissituationer försöker EU koordinera åtgärderna med rätt
anspråkslösa resultat. Situationen i södra Europa talar sitt tydliga språk. Länderna i Europa har
rätt olika lagstiftning, vilket gör de nationella besluten helt avgörande.
Eftersom integrationen av invandrarna i hög grad är beroende av den kunskap som nykomlingarna får, är utbildningsarrangemangen av helt avgörande betydelse. Det finns heltäckande
läroplaner bara samarbetet mellan myndigheterna skulle fungera. Skolan klarar sina uppgifter
bra men problemen finns hos de vuxna. Finska och svenska som andra språk bör bli ett självklart element i kommunernas utbildningutbud. Språket är nyckeln till samhället.
De nordiska länderna har haft ett bra samarbete, tack vare den finska invandringen till Sverige, med åtföljande intimt samarbete kring invandringsfrågor mellan våra länder. De nordiska
modellerna med rätt till eget modesmål smmankopplat med undervisning i det nya landets
språk är nyckeln som vi fört ut i Europa. Då det gäller rätt till det egna språket har Finland varit
ett föregångsland. Detta tack vare våra två jämställda språk.
Den fria rörligheten inom EU kommer att fortsätta. Shengenavtalet kommer att fortbestå.
Med andra ord kommer vi att leva med invandring inom EU och reglerad inflyttning till EUområdet.
Eftersom det är ett bestående fenomen bör vi fästa större vikt vid integreringsproblemen och
inte offra så mycket tid på diskussion kring lagstiftning om inflyttning. Reglerna lever sitt eget
liv och kommer att diskuteras i evighet.
Vad kan då EU göra? EU skall initiera utbildning kring integration. Jag har en känsla av att
det fanns mera samarbete kring integrationen före EU-utvidgningen, initierad av Europarådet.
Finland var redan då aktivt med. Det nordiska samarbetet var intensivt inom Europarådet.
Språk skall vi alltså lära hela tiden. Politiken kring språk skulle ha fått en annan inriktning om
invandringen hade kopplats ihop med språkundervisning och inte kretsat kring inresetillstånd.
Nya minoriteter uppkommer genom att invandrarna blir finska medborgare och får andra
rättigheter och skyldigheter. Den stora frågan i alla EU-länder är: När upphör en människa att
vara invandrare och när blir hon en medborgare i det nya landet?
HENRIK MEINANDER
lasse hoffman
HISTORIEPROFESSOR
som varit ansvarig för invandrarundervisning
helsingfors
esbo
Allt bra i vår tid?
Innovativt så det förslår
Nej, jag vill inte bli en surgubbe som klagar på allt och alla.
Det var inte bättre förr. Bibelns Predikaren säger att allt har sin tid. Det som var förr, var i
bästa fall bra på sin tid. Nu ska vi försöka göra allt så bra som möjligt i vår egen tid.
Att åldras har sin tid. Och att bli gammal i dag är säkert för gemene man betydligt tryggare
och bättre än för generationerna före oss. Vi har ett socialt nätverk som ska fånga upp oss om
vi inte klarar oss av egen kraft. Det finns en högt utvecklad medicinsk beredskap att hålla våra
livsfunktioner intakta allt längre upp i åren. Vi lever mycket längre än våra förfäder på sin tid.
Allt är bra, alltså?
Det vill man gärna anta, men här lurar en paradox som förmörkar den ljusa bilden.
Samtidigt som vi har möjligheter att garantera alla ett någorlunda sorgfritt åldrande, höjs
allt högljuddare röster som ropar att vi inte har råd att upprätthålla den sociala välfärd som vi
en gång var så stolta över. Människornas förlängda livsålder blir en belastning för samfundet.
Det är inte roligt att ideligen få höra och läsa att den åldrande befolkningen parasiterar på den
produktiva generationens medel. Att åldringsvården i alla dess former blir för dyr, oavsett om
den gamla mänskan hålls hemma till dödedagar eller får tillbringa sin sista tid på ett vårdhem.
‒ Vi betraktas som problemavfall som man helst vill göra sig av med, var det någon som sa.
Man kunde komma ihåg i debatten och beslutsfattandet att vi alla blir gamla. Också de som
styr och ställer i dag blir problemåldringar, om de får leva tillräckligt länge.
Vi är väl inte en belastning för våra barn och barnbarn? Månne inte mera till gagn och glädje
ändå? Och så länge vi har något att ge, bidrar vi till det gemensamma bästa med våra skatter: på
det vi förtjänar, på det vi konsumerar, på det vi sparat, på det vi avyttrar eller ger i arv en dag. Vi
får nog också i den egna börsen märka av resursbristen. När lönerna årligen justeras med hela
procenttal stiger pensionerna med 0,4 procent samtidigt som inflationen urlakar köpkraften.
Lever man tillräckligt länge, landar man till sist på noll...
Men visst har vi det bra i vårt land. I EU lever miljoner och åter miljoner människor i betydligt knappare förhållanden. I världen utanför finns ännu fler som ser på vår europeiska gemenskap som ett paradis. Allt får större proportioner när man vidgar perspektivet.
Nej, en gnällgubbe ska jag inte vara!
Från ytterlighet till ytterlighet går Finland. Ännu för en månad sedan var det meningen att
folket skulle tro på att den unikt finländska metoden med kommunalt ansvar för sjukvårdens
basnivå är världsbäst. Så blev det plötsligt tvärtom: vi fick veta att en ny organisationsmodell
med alla nivåer av vård och omsorg under samma tak blir en finländsk innovation som kommer att trygga allt: finansiering, kvantitet, kvalitet och rättvisa. Snabba kast!
Det blir spännande att se vad den parlamentariska ledningsgruppen åstadkommer i fråga om
konkretisering av regeringens principbeslut. Beställningen är på fem regionala samkommuner
som består av i genomsnitt 60 kommuner var, utan gräns mellan socialvård och hälsovård, utan
gräns mellan primärvård och specialistvård. Det är vad som hittills har avtalat. Men hur besluten ska fattas, och hur den utlovade nationella styrningen ska se ut, det vet tillsvidare ingen.
Framför allt kan ingen säga hur äldreomsorgen ska klara sig i den förebådade storskaliga
framtiden. Då ser det bättre ut för dagvårdens del. Det enda som behövs är ett kommunalt
beslut om att dagvården has om hand av skolväsendet i stället för socialväsendet – och vips! har
kommunen fortsatt suveränitet över daghemmen.
Jag kan med lätthet peka på flera möjligheter som regeringen Katainens innovationsmodell
medför. Inte minst innebär den det samma som jag själv förespråkat i min Magmarapport om
service på svenska i huvudstadsregionen: att tjänster som hemkommunen inte klarar av att
leverera får köpas av en annan kommun, av tredje sektorn eller privat. Fast min idé var förstås
att modellen kunde testas innan den utsträcks till hela landet!
En annan stor fördel, åtminstone i teorin, är att en organisation som ansvarar för alla nivåer
av vård och omsorg motiveras att satsa på kostnadseffektiva metoder. Förebyggande frisk- och
hälsovård, vård i rätt tid, rehabilitering – allt sådant kan hålla kostnaderna nere, också kommunernas.
Detta gäller i synnerhet som pengarna ska tas in in på basis av befolkningens mängd och
kvalitet (läs: antal, ålder och sjuklighet) i stället för som betalning för utförda vårdtjänster. Ett
stort MEN står dock i vägen: parallellfinansieringen. Om politiken inte klarar av att ”slopa”
Folkpensionsanstalten som alternativ betalare när den offentliga vården inte sköter sig – ja,
då kan vi inte räkna med att denna den största av alla finländska innovationer ska ge önskat
resultat. Systemet bör vara sådant att betalaren är den samma, oberoende av om vården ges i
rätt tid eller efter lång väntan.
OLLE SPRING
F.d. chefredaktör för Västra Nyland
raseborg
Ett renoveringsobjekt, konstaterar Olle Spring
på sommarstället på Sarfsalö i Östnyland.
Johanna Westman
f.d. ledarskribent på hbl
kyrkslätt
181 – BJÖRN MÅNSSON
EU-valet 25.5.2014
5
Europa nära mig
Se äldre mänskor som den resurs vi är
Häromdagen då jag för andra gången under samma vecka satt på tåget mellan Karleby och Helsingfors konstaterade jag att mitt resebeteende har förändrats. Då jag under många år jobbade
i olika delar av Europa med att utvärdera EU-projekt och program samlades olika flygbolags
bonuspoäng på kontot i mycket snabbare takt än jag hann använda dem. Restiden förkortades
betydligt men resandet var hektiskt.
Nu köper jag tid genom att åka tåg. Tack vare omfattande byggnationsarbeten på banan Helsingfors – Uleåborg har vi fått elektrifiering, dubbelspår och snabbare tidtabeller. Fyra timmar
efter att jag satt mig på tåget i Karleby är jag i centrum av Helsingfors. Mitt val av kommunikationsmedel är dessutom ekologiskt. Tack för detta, EU.
Medan tåget passerar stationerna och landskapen byts, ser jag skyltar som indikerar att Europeiska Unionen delfinansierar banbyggprojekten. När jag hemma i Karleby cyklar för att hälsa
på barnbarnen åker jag under järnvägen längs den nyss öppnade underfarten, som gör vägen
trygg för tre- och femåringen på cykelfärd. Också här i Kaustar by i Karleby finns skyltar som
berättar att bl.a. underfarten vid Jubbil delfinansieras av EU och TEN-nätverket.
När jag de senaste månaderna tagit del av positiva nyheter om min hemstad Karleby där handeln, industrin och företagen blomstrar kommer jag osökt att tänka på hur staden och regionen
reste sig ur recessionen. Man lyckades ta framsynta beslut att satsa på utvecklingen av hamnen
och infrastrukturer som företagen behövde för att etablera sig, expandera och exportera. Samtidigt byggde man utbildningsstrukturer som lade grunden för en kunskapspotential som livnär
regionen och genererar tillväxt. Resurser från Europas regionala utvecklingsfond och Europas
sociala fond har gjort detta möjligt.
Under en sommarvecka på Åland hade jag tillfälle att avnjuta en utsökt middag på en restaurang med en för mig kännspak flagga, Skärgårdssmak. Jag ser att projektet Interreg IIA
Skärgården, som jag hade tillfälle att utvärdera för många år sedan, lade grunden för och utvecklade företagsamhet i skärgårdsmiljöer där närheten till råvaror och kulturmiljöer genererar
ingredienser till nya turisminnovationer och smaksensationer.
Sådana gånger påminns jag om att den enorma byråkratin och beslutsapparaten som förknippas med EU behöver vår ombudsman. Då är jag nära Europa och Europa är nära mig.
Europa åldras, men i varierande grad. Andelen äldre ökar i alla länder, vilket ställer krav när
det gäller service inom vård och omsorg, men också på många andra områden. Beredskapen
att klara den nya situationen varierar mycket mellan länderna. I en del länder finns t.ex. inga
fonderade medel för pensioner, medan ca en fjärdedel av finländarnas pensioner är avkastning
av tidigare pensionsavgifter.
EU visar ett växande intresse för de utmaningar åldrandet medför, liksom för den ökande
rörligheten över ländernas gränser när det gäller yrkesverksamma. Det behövs en bättre samordning av reglerna för pensionering, eller vid t.ex. arbetslöshet. AGE Platform är en europeisk
organisation för pensionärer och gamla mänskor. Via den försöker nationella pensionärsorganisationer påverka EU när det gäller viktiga gemensamma regelverk som rör gamla mänskor.
Ansvaret är ändå huvudsakligen hos medlemsländerna. En välskött ekonomi är den första
förutsättningen för att de äldsta generationerna skall kunna ha ett tryggt liv. Det gäller både
EU som helhet och medlemsländerna skilt för sig. Politiskt mod att fatta de nödvändiga svåra
besluten för att få ekonomin i balans är ett det de främsta kraven vi bör ställa i dag på både våra
nationella politiker och våra EU-kandidater.
Det finns ändå ingen anledning att se de äldsta generationerna bara som en växande kostnad.
Gamla mänskor har samlat på sig en stor mängd kunskaper och erfarenheter under ett långt
liv. Efter pensioneringen frågar ingen efter de här erfarenheterna och kunskaperna. Närmare
hälften av pensionärerna skulle gärna fortsätta i arbetslivet åtminstone på deltid, om större
flexibilitet fanns. Här har arbetsmarknadens parter samt politikerna både i EU och i länderna
ett stort ansvar, men också pensionärerna, som mera aktivt kunde erbjuda sina tjänster.
Pensionärerna är en mycket aktiv grupp i vårt samhälle. Trots det vågar jag hävda att de är en
outnyttjad resurs på många områden. Både näringslivet och samhället i stort skulle må bättre av
utvecklade system för mentorskap i alla branscher och överhuvudtaget mera kontakter mellan
generationerna. I ett välmående samhälle försöker man målmedvetet ta vara på alla resurser. De
äldsta generationerna har fortfarande mycket att ge.
OLE NORRBACK
MARGITA LUKKARINEN
ordförande för Svenska Pensionärsförbundet
vd
Vasa
Karleby
Postdemokrati = post-utveckling!
Ta inget för självklart
Demokratin var bättre på 70-talet.
Jag vet att det låter som en nostalgisk längtan tillbaka, men mycket talar för att de politiska
besluten och valen var viktigare då och de politiska ideologierna klarare. Allt färre röstar nu.
Politiker har inte längre samma status. Besluten flyttas så långt bort att de inte längre är nåbara.
Colin Crouch ger i sin bok Postdemokrati ett ord för den här utvecklingen. Postdemokratin
är ett läge där alla demokratiska institutioner finns kvar men de fungerar allt sämre. Det är en
tid av motstridiga tendenser men sammantaget minskar demokratin.
Det finns olika sätt att beskriva demokratin. Jag anser att det rakaste sättet att säga det är att
folk får de beslut de vill ha. Sedan kan man nyansera genom att t.ex. peka på skillnaden mellan en
majoritetsdemokrati, där 51 % kan bestämma allt, och en deliberativ, demokrati där man genom
diskussioner kommer fram till lösningar som alla kan leva med. Genom demokratiska beslut
sköter man sina egna ärenden – inte andras – och bär sedan följderna. Den som tar beslut bär
konsekvenserna, den regeln borde gälla både lokalt och när spekulationsbubblor spricker.
Demokratin innehåller ett ofrånkomligt problem: ”Fel” beslut kan fattas.
Eller rättare sagt: Beslut som JAG inte tycker om fattas. Beslut som inte baserar sig på MINA
strålande resonemang.
Detta kan leda till att man högfärdigt börjar anse att folk (=de som inte tycker som jag) är
dumma, förledda av populister o.s.v. Visst kan dylika påståenden ibland vara riktiga. Men om
man accepterar ”folk-är-för-dumma-för-att-förstå”-teorin så hamnar man i diktaturens öken.
Fundamentalistiska eliter kan då hävda att det de vill är folkets verkliga intresse trots att deras
krav inte har något stöd bland folk. Tyvärr vimlar det av dylikt tänkande, inte bara i extrem
vänster eller höger utan också bland t.ex. mainstream-byråkrater och -politiker på allt från EU
till kommunal nivå. Den i mitt tycke enda riktiga lösningen på problemet med det påstått
okunniga folket är helt enkelt folkbildning och fri debatt i J.S. Mills anda.
Det finns all orsak att vara orolig för den försämrade demokratin. Demokrati är ingen lyx;
den påverkar samhällsdynamiken i grunden.
När det gäller bistånd kopplar man demokrati och utveckling, men sällan när det gäller
nationella eller kommunala frågor. I stället talar man då om effektivitet och erbjuder placebodemokrati, d.v.s. man inbjuder artigt folk att prata av sig och så gör man som man planerat
från början. De som fått prata känner sig viktiga en tid, men i längden undergräver placebo
tron på all demokrati.
När besluten om ens egna ärenden fattas av andra, känner man sig överkörd. Man känner
att man inte kan styra utvecklingen. Detta är inte bra för välbefinnandet eller för respekten för
demokratin, lagen eller samhällssystemet i stort.
Det är dessutom illa för ekonomin. Det finns tecken på att en kommunsammanslagning som
gjorts utan att lyssna på medborgarna minskar intresse för investeringar.
För att ekonomin ska utvecklas måste det finnas en optimism som överkörda människor sällan har. Dessutom anses det att innovationerna är den avgörande drivkraften och då blir just
optimismen och framtidstron, viljan att tänka annorlunda, allt mer centrala för utveklingen.
Risken är alltså att om vi försummar demokratin så får vi inte bara mera postdemokrati utan
också post-utveckling: Vi får ett samhälle som har strukturer för god utveckling, men utvecklingen är ändå svag.
Författaren och fredspristagaren Elie Wiesel, som förlorade hela sin familj i Förintelsen, sade en
gång: Motsatsen till kärlek är inte hat. Det är likgiltighet.
Detta ynka, lilla citat har varit oerhört betydelsefullt för mig, min syn på ett meningsfullt liv
och min uppfattning av ett idealiskt samhälle. Vi tar det som något självklart att alla människor är jämlika, och att alla åtnjuter samma rättigheter, såsom rätten till liv, frihet och lycka. Vi
skulle inte kunna ha mera fel. Ett rättvist samhälle är aldrig någon självklarhet, utan något man
ständigt måste kämpa för att uppnå eller behålla. Europas historia vittnar om detta.
Jag är född den sista mars 1996, i ett Europa totalt annorlunda den kontinent som mina
föräldrar växte upp i. De är födda under det kalla krigets dagar, i en tid då Europa var en delad
kontinent. Den gräns, som Winston Churchill i ett välkänt tal kallade järnridån, var inte bara
en gräns mellan stater eller mellan öst och väst. Den delade Europa i de fria och de ofria.
Miljontals européer, ja, hela generationer, växte upp utan att någonsin ha upplevt den sanna
innebörden av ord som demokrati, frihet och tolerans. De levde sina liv som i en George
Orwell-roman, där rätten att tänka och agera fritt var fråntagen människorna. Någon rättvisa
existerade inte, utan endast den starkes rätt.
Dessa människor levde i Europa, men ändå inte. Det var i deras världsdel som de stora upptäcktsresandena, upplysningstänkarna och vetenskapsmännen påbörjat sina resor för att utforska,
förändra och ifrågasätta världen. Själva hade det inget människovärde att tala om. Men saker och
ting förändras. Då jag föddes hade hela Sovjetblocket, uppbyggt som det var på kommunism
och diktatur, kollapsat. Muren hade bokstavligen fallit. Finland var medlem av EU, och de forna
kommunistländerna var också på väg att ta sin sanna plats i den västliga gemenskapen.
Vissa av dessa länder leddes av forna dissidenter, såsom Václav Havel och Lennart Meri, båda
män som ett årtionde tidigare förföljts på grund av sina åsikter och sitt arbete för demokrati.
De visste vad det innebar att leva sitt liv under förtryck och diktatur, och därför var de övertygade om att deras länder borde söka sig till den Europeiska Unionen. För dem handlade
det europeiska samarbetet om fred, frihet och rättvisa. Det var dessa värderingar som skulle
genomsyra Europa i det tjugoförsta århundradet.
Tyvärr håller vi på att tappa den röda tråden. EU skakas för tillfället av den värsta krisen i
dess historia. De ekonomiska utmaningarna är vanskliga. Närmare 120 miljoner av unionens
medborgare lever under fattigdomsgränsen. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer,
speciellt i euroländerna.
Politiska tankegångar som vi inte längre trodde hade någon framtid i vår världsdel, vinner
återigen mark. Ett spöke går runt Europa - främlingsfientlighetens och fascismens.
I och med krisen i Ukraina går vi igenom den största utrikes- och säkerhetspolitiska förändringen som skett i Europa sedan murens fall, och unionens förmåga att handla prövas verkligen. Samtidigt har även den EU-kritiska opinionen ökat, av delvis förståeliga skäl. Men det
betyder inte att de har rätt.
Då jag ibland hör våra inhemska EU-kritiker jämföra det europeiska samarbetet med Sovjetunionen, tänker jag på alla de män och kvinnor som efter sina länders frigörelse valde Europa.
De har levt, rättare sagt överlevt, Sovjet och dess imperium. De, om någon, visste vad tyranni
är för någonting. För dem var EU en symbol för frihet, och en garanti för fred. Jag delar den
uppfattningen.
Finland har under hela min livstid varit unionsmedlem, och EU är därför en absolut självklar och alldaglig del av mitt Finland. Men jag har inte
heller glömt att EU sist och slutligen handlar om någonting större, om
att aldrig stå likgiltig inför diktatur, orättvisor och krig. Människorna i
det forna östblocket vet detta. Och det borde även varje finländare inför
valet den 25 maj.
PETER BACKA
landsbygdsutvecklare,
Pensala i Oravais, numera Vörå
CALLE KOSKELA, gymnasist, Vasa.
Den yngsta som rekommenderar Björn Månsson i EU-valet
6
BJÖRN MÅNSSON – 181
EU-valet 25.5.2014
På äventyr i Europa
Utdrag ur ”Mitt Europa – i lättsam form”, en redogörelse på www.bjornmansson.fi
för äventyr under och anekdoter från Björn Månssons resor runt om i Europa.
Bilderna är från Björns ”mini-Europa”, miniatyrjärnvägsanläggningen där miljö­erna
och husen är viktigare än skenorna och tågen.
Mindre angenäm var en resa med Hurtigrutten från Kirkenes till Tromsö i full storm. Konferensen jag deltog i måste avbrytas då talarstolen föll omkull. De flesta blev sjösjuka,
men jag stod bredbent vid mitt hyttfönster strax ovanför vattenlinjen, korkade en öl och
en Gammeldansk-flaska och försökte enligt principen ”if you can´t beat them, join them”
njuta av de ishöljda skären som påminde om isberg. Då jag satte på radion fulländades
upplevelsen: man råkade spela signaturmusiken ur Titanic…
Det äventyret fortsatte förresten med en av mina märkligare resrutter: flyg vid middagstid
från Tromsö via Oslo och London till Aten, där jag landade på efternatten, för att efter bara
ett par timmars sömn hålla ett föredrag om den nordiska offentlighetsprincipen. --Danmark är i flera avseenden mitt favoritland i Norden. Redan då jag i slutet av sextiotalet var på klassresa till vänorten Hilleröd norr om Köpenhamn märkte jag att landet
var lite mer exotiskt, och ändå så gemytligt hemvant. Under den resan hade förresten
den gamle kungen Frederik IX den stora äran att på Det Kongelige Teater se samma balettföreställning som vår klass. Det var Romeo och Julia, och han var nog mer begeistrad
än vi tonåringar.
Ingången till Tivoli i
Köpenhamn är ingång till
nöjesfältet i mitt mini-Europa.
Men här kommer det mest surrealistiska: då vi på kvällen satt i en park och avnjöt
medhavda drycker träffade vi på en lokal dissident som hade en minst sagt originell
hobby. Denna vuxna man bjöd oss hem till sig för att visa sin imponerande samling av
något som var lyx i Sovjetunionen: sådana där små plastleksaker som finns i Kinderägg.
Tyvärr var vi inte förberedda på att förkovra samlingen. --Min första resa enkom till Tyskland 1970 kom att gå till Rostock i dåvarande DDR, till
en ungdomsträff i anslutning till de vuxnas Ostseewoche, Östersjövecka. Den var förstås
en östtysk propagandatillställning, men jag tog den bara som ett äventyr för den 17-åring
jag var. Vi tvingades uppleva stats- och partichefen Walter Ulbrichts tal på en stor utomhustillställning, men i övrigt hade vi roligt.
Brandenburger Tor i Berlin har en hedersplats
i mitt mini-Europa. I bakgrunden en äkta bit
av Berlinmuren. Som en symbol för EU som
ett fredsprojekt är det en fransk parad på gång
vid Brandenburger Tor, som i mitt miniEuropa ligger mellan triumbågarna från Paris
och antikens Rom.
Många år senare skulle jag
på närmare håll få träffa
hans dotter Margrethe II
på hennes slott då jag som
rätt ny Hbl-journalist deltog i en pressresa inför president Koivistos statsbesök.
Jag minns drottningens
vänliga väsen, men också de tre betjänter som under vår audiens assisterade henne i
hennes dåvarande favoritsysselsättning: en med cigarettetuiet, en med tändaren och en
med askkoppen. ---
Tre år senare var jag på Världsungdomsfestivalen i Östberlin, en ännu större kommunistisk propagandatillställning. Jag minns att jag reagerade på att det jättefyrverkeri som
utgjorde något slags höjdpunkt måtte ha väckt onda minnen hos äldre berlinare: halva
himlen var upplyst av explosioner och den andra halvan fylld med rök…
Då hade det redan gått illa för Ulbricht, ja så illa att han dessutom råkade dö mitt under vår festival. Jag har sparat det nummer av den officiella tidningen Neues Deutschland,
där dödsfallet på det för kombinationen av tysk grammatik och DDR-retorik typiska
sättet kungjordes: stats- och partiorganen (minutiöst uppräknade…) meddelar i djupaste sorg att den förra det och det och det (alla titlar lika minutiöst uppräknade…),
kamrat Walter Ulbricht i dag – har avlidit. Man hölls liksom i spänning till slutet av den
långa meningen. ---
Jag har haft fördelen att personligen träffa och tala med det nya självständiga Estlands
alla tre presidenter. Med Lennart Meri satt jag i en panel nära Hamburg efter att han hade
lämnat sitt ämbete. Toomas Hendrik Ilves träffade jag i en motsvarande paneldebatt som
jag modererade i Bryssel, då han var MEP.
”En gång stötte jag huvudet i väggen. Vi var med en liten EFJ-delegation hos kommissionären Viviane Reding, själv f.d. journalist och då ansvarig för regelverket om tillgång
till information. Efteråt skrev jag en kritisk kolumn i Hbl om hur dåligt informerad
hon hade varit om det vi ville diskutera med henne. Den hade översatts för henne och
nyckelordet i den engelska översättningen var ”ignorant”, vilket ju kan tolkas som snäppet vassare än vad jag hade avsett. Då jag fick en skopa ovett också av vår egen högsta
EFJ-tjänsteman, kunde jag bara konstatera att översättningen var lite överdriven – men
att min kritik var just ett exempel på hur öppenheten bör fungera … ---
Tallinn har varit en föregångare med att erbjuda turister
gipsminiatyrer av sina gamla vackra byggnader. På
“slottsgården” en av de statyer som är gjorda av nyårslyckor.
Arnold Rüütel hade vi inbjudit att tala på ett seminarium som det av mig ledda Nordiska Journalistförbundet ordnade i Tallinn, och det blev lite komiskt. Temat
skulle vara det vi i Finland kallar trepartssamarbete
mellan arbetsmarknadsparterna och statsmakten, men
eftersom det i EU kallas ”social dialogue” var det den
term vi använde i vår inbjudan till Rüütel. Tydligen
var termen i denna EU-tappning ännu inte lika känd
i Estland, så presidenten talade varmt för en allmän
samhällsdialog mellan medborgare och beslutsfattare.
---
Senare på sjuttiotalet var jag i London
med en delegation från Statens ungdomsråd, och då såg vi också en fotbollsmatch. Det enda jag minns var att jag
tyckte synd om poliserna som stod runt
planen med några meters mellanrum, vända mot publiken, så de fick aldrig se matchen.
Inga huliganer syntes dock till. ---
I Riga hade jag mot slutet av sovjettiden en gång en surrealistisk upplevelse. Jag var tillsammans med två andra unga journalister inbjuden för att på förhand stifta bekantskap
med en av de orter där det skulle ordnas något slags finländsk-sovjetisk vänskapsfestival.
Vi tog nattåget till Moskva, fick ett dagrum på hotell Junost nära Leninstadion, där
varmvattnet inte fungerade, och träffade något högdjur på stan, bara för att nästa natt ta
tåget till Riga. Då vi kom fram efter två duschfria övernattningar meddelade de lokala
värdarna att våra hotellrum skulle vara lediga först på eftermiddagen. Då slog vi symboliskt sagt nävarna i bordet och krävde hotellrum med duschmöjlighet omedelbums. Det
ordnades faktiskt: vi blev de första och då enda gästerna på ett splitternytt lyxhotell som
hade byggts enkom för höga statliga gäster. Det uppskattade vi, eftersom vi sedan hade
att se fram emot nattåg till Moskva, och därifrån nattåg till Helsingfors …
Mitt bästa minne från Rumänien är ändå den resa jag gjorde för några år sedan, med
tåg hela vägen från Bukarest i sydost till Cluj i landets nordvästra del, i det beryktade
Transsylvanien mot gränsen till Ungern. Jag deltog som Hbl:s representant i de europeiska minoritetstidningarnas organisation Midas kongress. Cluj är staden med fyra namn:
Kolozsvár på ungerska, Klausenburg på tyska, Cluj på rumänska och så Cluj-Napoca som
den storhetsvansinniga Ceausescu ville kalla staden, eftersom den har sina rötter i det
romerska imperiet.
Det var de ungerska och tyska minoriteterna som stod värdar för kongressen, och hedersgäst var Midas skyddspatron Otto von Habsburg. Han, då 92 år gammal (han dog
2011 vid 98 års ålder) var den enda av alla deltagare som inte behövde ty sig till simultantolkningen. Och då var språken engelska, tyska, franska, spanska, ungerska och rumänska …
Manneken Pis-statyn nära Grand Place
överraskar med sin litenhet första gången man
ser den.
181 – BJÖRN MÅNSSON
EU-valet 25.5.2014
Men varför skulle Österrike-Ungerns siste kronprins, som efter kejsardömets fall hade
bott i exil i Spanien, Schweiz, Belgien, Frankrike, USA och över halva livet i Tyskland, inte
ha talat alla dessa språk?
Då vi en kväll var bjudna ut till en landsby på middag bjöds vi från bygränsen på hästskjuts, vi andra kollektivt, men Habsburg Otto – som han kallades på ungerska – i egen
majestät i en hedersvagn. Men så titulerade också både de ungerska och tyska minoritetsföreträdarna honom ”Ers Kejserliga Höghet”. Hans fullständiga förnamn var för övrigt Franz
Joseph Otto Robert Maria Anton Karl Max Heinrich Sixtus Xavier Felix Renatus Ludwig
Gaetan Pius Ignatius – inte särskilt behändigt, så man förstår att han höll sig till Otto. --Från Slovenien minns jag särskilt min resa för att följa EU:s inofficiella, s.k. Gymnichutrikesministermöte utanför Ljubljana under landets EU-ordförandeskap våren 2008.
Den resan råkade bli min gamle vän sedan ungdomspolitiken, Ilkka Kanervas sista som
utrikesminister. Kanerva satt på ditresan på första raden i planet och jag bara någon
bänkrad snett bakom honom. Då planet skulle starta blev jag vittne till något som verkade förebåda vad som komma skulle, även om det var en ren flygsäkerhetsåtgärd: flygvärdinnan tog ifrån honom hans ministerportfölj och placerade den på hyllan. --Mina första besök i Strasbourg hade ändå inget med EU-parlamentet att göra, utan
här ligger också Centre Euopéen de la Jeunesse, ett europeiskt ungdomscentrum under det
paneuropeiska Europarådet. Där var jag några gånger som ungdomspolitiker redan på
sjuttiotalet. Vad seminarierna handlade om har jag inget minne av, däremot minns jag
en utfärd som vi gjorde ut på landet i Alsace/Elsass som gäster hos lokala miljöaktivister.
Jag minns deras devis Kein Bleiwerk nach Marckolsheim – kein KKW nach Wyhl… (nej till
blyfabrik respektive kärnkraftverk, alltså, på de nämnda orterna).
Ett kvarter från Strasbourg.
Och så minns jag att akustiken i centrets
stora aula var superb och att jag under
lediga stunder lyssnade på en skiva med
Ravels mäktiga Boléro. Och så åt jag
sniglar, låt vara bara på en pizza i La petite France-kvarteren och innan jag visste
vad escargot betyder. Sedan dess har jag
lämnat de slemmiga krypen i fred. --Pyreneiska eller iberiska halvön var länge för mig en vit fläck på Europas karta, bortsett
från en vecka i Torremolinos på Spaniens solkust i min ungdom – den enda rena ”solsemestern” jag någonsin upplevt. Från den resan minns jag en utflykt ”till Afrika”, vilket
betydde en dagstripp från Gibraltar till den spanska enklaven Ceuta, med hirs till maten
och kameler till påseende …
Men jag har tagit igen skadan, börjande med norra Spanien, där den internationella
journalistfederationen IFJ höll kongress i Kantabriens huvudstad Santander och europeiska EFJ något år senare ett seminarium i baskiska Bilbao. Stadens Guggenheim-museum
höll på att byggas då, och vi fick besöka den halvfärdiga byggnaden. --Däremellan hade jag deltagit i ett minoritetstidningsmöte i vallfärdsstaden Santiago de
Compostela i landets nordvästligaste hörn, som gäst hos den galiciska språkgruppen. --Jag minns inte längre på vilkendera resan jag gjorde en märklig dagsresa från hörn till
hörn i Europa. Jag hade varit på ett möte i Viborg, därifrån jag tog morgontåget till Helsingfors, bara för att hinna hem fram och tillbaka för en snabb dusch innan jag tog flyg
via London till Lissabon, där jag landade i tid för ett kvällsmål. Det var lite galna tider,
men intressanta och roliga! --Milanobesöken har gett mig chansen att återse Nattvarden i klostret Santa Maria delle
Grazie, och det både före, under och efter den senaste restaureringen. Under, ja, det var
en händelse att minnas. Min hustru hade inte sett den tidigare, och till vår stora besvikelse var byggnaden stängd då vi hade ett par timmar på oss att titta in. Nå, skam den
som ger sig, vi hittade en halvöppen bakdörr och gick försiktigt in med mitt journalistkort i högsta hugg.
Ett italienskt kvarter, med en antik
triumfbåge från Rom, ett torn från Florens
eller Genua (minns inte exakt) och ett hus
från Venedig.
Inne i klostrets matsal där fresken är
målad direkt på väggen fanns bara en
ensam kvinna som höll på med den
petnoga restaureringen – man kunde väl kalla henne restauratör om inte termen vore
upptagen för annat. Oturligt nog talade och förstod hon bara italienska, men åter: skam
den som ger sig. Jag lyckades rada upp några ord på min köksitalienska: io – giornalist
– finlandése – kanske något med possibilitá unica att få vidi … Hon förbarmade sig över
oss och lät oss beundra fresken i det halvdunkel som rådde. --Jag lärde mig något som jag ofta har anledning att påminna om, då det blir tal om
religionskonflikter i världen. Malta är ju så katolskt något kan vara – tänk bara på korsriddarna – men eftersom maltesiskan är arabiska skriven med latinska bokstäver heter
7
även vår kristna Gud på maltesiska Allah! Kan man finna bättre bevis på att olika monoteistiska religioners gudar sist och slutligen är ett och samma högre väsen? --En triumfbåge från Valletta, Malta, med
en för landet typisk skolbuss.
Jag har bara en gång i mitt liv fått
mitt bagage borttappat under en resa,
men naturligtvis skulle det hända då
jag först flög från Bryssel till London
och väskan inte hann med på flyget
därifrån till Larnaca på Cypern. Naturligtvis, skriver jag, eftersom jag
följande morgon på ett seminarium
skulle hålla ett föredrag om offentlighetsprincipen och en av de andra talarna var landets
expresident Giorgos Vasiliou. Så där satt jag sedan på första rad bredvid expresidenten,
iklädd jeans och fritidskavaj och utan kravatt … --Betydligt angenämare är mitt hittills sista minne från Aten. Året var 2004, och jag
avgick som vice president för EFJ. Avslutningskvällen hade våra värdar bjudit in oss till
en utomhuskonsert på den antika arenan nedanför Akropolis. Det var Mikis Theodorakis
musik som stod på programmet, och den åldrande maestron var själv närvarande. Då jag
efteråt presenterades för honom och det framgick att jag var från Finland sken han upp:
Aha, Arja Saijonmaa´s country! --De officiella besöken följde kända mönster: alltid bodde vi på hotell Junost (ungdom),
alltid lade vi ned en krans vid den okände soldatens grav vid Kremlmuren och tittade in
hos farbror Lenin i hans mausoleum (om han inte undergick ”restaurering”, vilket av dissidenter tolkades som utbyte av vaxdocka), alltid besökte vi ungdomsorganisationernas
kommitté KMO – och alltid gick vi till en Beriozka och köpte billig proviant för våra
finska mark.
Själv kompletterade jag ofta med billiga leksaksinköp i det statliga varuhuset GUM
(Gazudarstvennij Universalnij Magazin, man förstår varför förkortningen togs i bruk) vid
Röda torget eller i Detskij mir (barnens värld) – en gång en hel trampbil till sonen som jag
med hjälp av lite mutor lyckades få med i bagagevagnen på tåget hem. --En annan gång träffade jag en f.d. sovjetisk politbyråmedlem, Alexandr Jakovlev, en av
Gorbatjovs närmaste män i arbetet för glasnost och perestrojka, men då chef för statliga
Gosteleradio. Och en tredje gång f.d. vice premiärministern från Jeltsins tid, den forne
journalisten Michail Poltoranin, som vid lunchen på sin datja för vårt lilla sällskap avslöjade en försiktighetsåtgärd: en laddad revolver under kavajen. På tal om prominenta
ryska politiker, har jag ett par gånger på de europeiska liberalernas möten talat med
Michail Kasjanov, president Putins första premiärminister, numera oppositionspolitiker.
En sympatisk och rakryggad man, som försöker stå upp för demokratin. --Mer exotiska resmål i det postsovjetiska Ryssland har varit Kazan i Tatarstan för att tala
på Europadagen och stifta bekantskap med de muslimska taternas autonomi, som dock
var som störst på Jeltsins tid och har blivit mer relativ under Putins, och så Novosibirsk
mitt i Sibirien – men bara halvvägs till Vladivostok. Där passade jag på att gå på opera
– men tyvärr inte rysk utan jag vill minnas att det var Rigoletto. Transsibiriska järnvägen
står däremot kvar på önskelistan. --Då jag en tredje gång flög till Baku, för en mellanlandning på väg till Kirgizistans
huvudstad Bishkek i motsvarande missionärsuppdrag, hade jag min värsta flygupplevelse
hittills. Nej, jag flyger inte med postsovjetiska flygbolag, utan det var med BA:s dåvarande dotterbolag British Mediterranian från London, men det hjälpte inte. Hela vägen
mellan Svarta havet och Kaspiska havet satt jag och njöt av den nattliga utsikten över det
värsta åskväder jag någonsin sett, där långt söderöver vid horisonten och långt nedanför
oss. De jättelika blixtarna lyste med bara någon sekunds mellanrum upp molnformationerna så att de såg ut som gigantiska snölyktor.
Dessvärre tog åskvädret inte slut innan vi skulle mellanlanda i Baku, utan vi tvingades
flyga rakt igenom det. Den stora 757-an vinglade, hoppade, skakade och skramlade som
den stora aluminiumburk den är, och jag var säker på att min sista stund var kommen.
Tills vi helt nära marken dök in under molnen och allt åter var stilla. --Det var Europarådet som i samarbete med EFJ ordnade ett journalistseminarium för
både vitryska och andra östeuropeiska kolleger. Besöket kulminerade i en audiens hos
president Aleksandr Lukasjenko, som enligt programmet skulle vara i en halvtimme. Det
blev snarare över två timmar, eftersom diktatorn vitt och brett ville lägga ut texten om
hur förträffligt hans styre var. --I Kiev hade jag min hittills mest internationella operaupplevelse: Puccinis Madama
Butterfly, en opera komponerad av en italienare, som handlar om amerikaner i Japan och
som jag alltså såg i Ukraina i Sovjetunionen. --Mitt senaste besök i Ukraina var för bara ett par år sedan, till Krim. Seminariet om
minoriteters rättigheter, ett högaktuellt tema i regionen, hölls utanför huvudstaden Simferopol, men vi gjorde också en intressant utflykt till krimtatarernas huvudort Jevpatorija
vid västkusten, med dess moské och gamla borg.
Jag hoppas bara att Ukraina en dag kan integreras i det Europa det tillhör.
8
BJÖRN MÅNSSON – 181
EU-valet 25.5.2014
ÅLAND LEVER GOTT I EU
PÅ ATT SÄLJA SKATTEFRITT
FAKTA OM EU-VALET
Valet av ledamöter till Europaparlamentet (Europaparlamentsval) förrättas i alla
medlemsstater i EU år 2014. I Finland är valdagen söndagen den 25 maj 2014
och förhandsröstningen i hemlandet mellan den 14 och 20 maj och utomlands
mellan den 14 och 17 maj.
I valet utses totalt 751 ledamöter till Europaparlamentet från 27 medlemsstater.
Från Finland utses 13 ledamöter. Alla partier får ställa upp 20 kandidater i valet.
Hela Finland är en valkrets. Det betyder att man får rösta på en kandidat
från Finland oberoende av hemort.
Röstberättigad vid Europaparlamentsval i Finland är
1) varje finsk medborgare oavsett boningsort, som senast på valdagen fyller 18
år och
2) medborgare i andra medlemsstater i Europeiska unionen som senast på valdagen fyller 18 år och som hemkommun i Finland eller som är anställda inom
Europeiska unionen eller en i Finland verksam internationell organisation eller
som är familjemedlemmar till sådana personer och som bor i Finland, förutsatt
att de inte förlorat sin rösträtt i den medlemsstat i vilken de är medborgare.
Det har förrättats fyra EU-val i Finland: 1996, 1999, 2004 och 2009.
År
SFP:s andel
SFP:s röstetal av röster, %
1996
129 425
5,8
1999
84 153
6,8
2004
94 421
5,7
2009
101 453
6,1
I alla dessa val har SFP lyckats få ett mandat. För att nå det här målet även den
här gången krävs att SFP:s kandidater samlar ca 6% av rösterna eller drygt
100 000 röster sammanlagt. Det här lyckas även den här gången förutsatt att
tillräckligt stor andel av er går och röstar. Alla röster på SFP-listan, oberoende av
kandidat, är röster som garanterar ett fortsatt finlandssvenskt mandat i Bryssel
och Strasbourg.
Fredsprojektet Europa
”Jag vill leva i Europa”, börjar refrängen i en låt som var populär på 1980-talet, då det
var aktuellt med stora demonstrationer mot planer på missilupprustning i vår världsdel.
Låten har också framförts av Arja Saijonmaa.
Javisst vill jag leva i Europa men jag är tvehågset inställd till EU.
Då det hölls val om ett finländskt medlemskap – då det begav sig – röstade jag mot.
De EU-tillvända betonar gärna att unionen är ett fredsprojekt.
Eftersom jag själv är så osäker frågar jag den yngre generationen, som är mera på hugget, vad den anser om EU. Det visar sig att den yngre (representerad av min yngre son)
har en klar och kritisk inställning.
– EU var en bra tanke i början men kapitalisterna och finanskretsarna har styrt unionen för starkt. Det har gått snett. Och ska vi faktiskt ha Bulgarien – eller Turkiet – sin
medlem?.
Jag pratar i telefon med en väninna och tidigare arbetskamrat och passar på att förhöra
mig om hennes inställning till unionen.
Hon är entydigt positiv.
Själv har jag irriterats av att EU i sitt direktivfabricerande tycks hänga upp sig på
detaljer som exempelvis gurkornas böjning, tjärans fortsatta existens och storleken på
margarinförpackningar.
Man förundrar sig också över att Europaparlamentet regelbundet sammanträder i
Strasbourg och alltså inte bara i Bryssel. Mötena i Strasbourg skapar en hel del extra
besvär och kostnader, men fransmännen vill ha det såhär – dumt nog.
Euron har jag ingenting emot. Den har införts i18 av 28 länder inom unionen och
används av totalt 334 miljoner människor.
Man har nästan hunnit glömma hur det var då vi hade mark och penni, men jag räknar
fortfarande om en del stora utgifter i “mommomark” för att få en konkretare uppfattning om hur stora summor det gäller.
Intresset för val av medlemmar i Europaparlamentet brukar vara lägre än intresset för
riksomfattande och lokala politiska val. Jag tycker ju att man ska delta och avlägga sin
röst även om man inte är förtjust i EU.
I Finland väljer vi tretton “meppar” av totalt 751 inom hela unionen.
Platserna fördelas mellan medlemsstaterna proportionellt enligt varje lands befolkning.
Europaparlamentet är ett centralt beslutsfattande organ vid sidan om kommissionen och
EU:s ministerråd.
Som global aktör bedöms EU som svagare än Kina, Ryssland och USA. Men EU svarar
faktiskt för 25 procent av produktionen i världen, läser jag i en valtidning som också
berättar att unionen står för 50 procent av världens socialutgifter.
HEDDA BISTRÖM
tidigare hbl-journalist
I taxfreebutikens kassakö på Vanda flygfält blir jag varje gång påmind om Ålands speciella ställning inom EU. Där köar jag tillsammans med resenärer på väg till fjärran
spännande mål som New York, Tokyo och Singapore, medan jag själv är destinerad till
Mariehamn. Det känns som att åka en smula utrikes fastän det de facto är inrikes.
Att Åland har fått behålla den skattefria försäljningen på flyg och färjor trots att sådan
är förbjuden i det övriga EU har en enkel förklaring. Utan den hade Åland riskerat att
hamna i bakvatten. När Åland beslutade att följa Finland in i EU var det ett uttryckligt
villkor att landskapets kommunikationer inte fick försämras. Den risken hade varit överhängande utan det undantag från EU:s skatteunion som förhandlades fram för örikets
del.
Det målades upp skräckscenarier om vad som hade hänt utan taxfree. Inga rederier
skulle ha varit intresserade av att trafikera Åland och den nödvändiga trafiken hade blivit
mycket dyr. Det talades om skyhöga biljettpriser och fraktkostnader och de konsekvenser detta i sin tur skulle ha för det dagliga livet och den viktiga besöksnäringen på Åland.
Bästa trafiken någonsin
Nu blev resultatet i stället en färjtrafik som är bättre än någonsin i Ålands historia.
Färjorna måste nämligen för att få ha skattefri försäljning ta i land på Åland, inte bara
passera. Åland fick direktförbindelse med Helsingfors och dessutom daglig direktförbindelse med Tallinn. Det finns flera snabbturer varje dag över Ålands hav till Sverige. Med
flygförbindelserna är det däremot sämre.
Det är klart att arrangemanget har ett pris. Åland är omgivet av en skattegräns som
ställer till med momsbekymmer. Systemet är invecklat och byråkratiskt, men företag
som har mycket affärer med åländska firmor lär sig hur man klarar av skattegränsen på
ett relativt smidigt sätt.
Åland är för övrigt det enda självstyrande området i Norden som är med i EU. Både
Färöarna (från början) och Grönland (efter att ha fått sin autonomi förstärkt) har valt att
ställa sig utanför trots att Danmark hör till EU.
Ålands självstyrelse är internationellt garanterad av Nationernas förbund (FN:s företrädare) 1921. Visserligen kom Åland att tillhöra Finland och inte ”moderlandet” Sverige
vilket en åländsk majoritet hade önskat, men självstyrelsen gav garanti för att landskapet
fick behålla sin enspråkiga svenskhet, sin kultur och sina sedvänjor.
Drömmer om EU-plats
I dag är ålänningarna nöjda med detta, även om man ondgör sig över att Finland tycks
bli allt mera finskt. Självstyrelsen ger landskapet möjlighet att i hög grad bestämma om
interna angelägenheter, men utrikespolitiken ligger på Finland. Det betyder att Ålands
kontakter med EU sköts av Finland och där gnisslar det ibland.
Ända sedan Finlands inträde i EU har Åland kämpat för att få en egen plats i EU:s
parlament. Det finns naturligtvis goda argument för detta, men i så fall måste en av
Finlands platser vikas för Åland och för detta finns absolut ingen politisk förståelse på
rikshåll. Åland har i alla fall fått en egen medarbetare på plats i Bryssel som assistent till
den ledamot som har invalts från Svenska folkpartiet, och samma överenskommelse har
gjorts också inför detta val.
Man brukar hänvisa till att Åland har en permanent plats i riksdagen. Varför skulle
man inte kunna göra likadant i EU-sammanhang?
De trettio folkvalda ledamöterna i Ålands parlament, lagtinget, fem egna politiska
partier och landskapsregeringen med lantrådet i spetsen sköter det åländska självbestämmandet. Lagtinget fungerar som en riksdag i miniatyr. Skillnaden mot ”stora världen”
ligger framför allt i närdemokratin. Man har lätt att ta kontakt med lagtingsledamöter
och ministrar.
I EU-sammanhang där besluten sker på makronivå kan de ha märkliga konsekvenser
när de ska tillämpas på åländsk mikronivå.
aNN-GERD STEINBY
FÖRFATTARE, F.D. HBL-JOURNALIST
6
5
4
3
7
6
8
3
2
9
9
5
2
3
8
2
4
7
3
5
6
4
1
4
5
8
SUDOKU
9
4
Björn Månsson är
själv en ivrig
sudoku-lösare
181 – BJÖRN MÅNSSON
EU-valet 25.5.2014
9
Fredsprojektet EU behövs också i Ukraina
För bara någon månad sedan utgick vi väl alla från att det ekonomiska läget i Europa i
allmänhet och i de sydliga krisländerna i synnerhet skulle dominera debatten inför EUvalet den 25 maj. Men Vladimir Putin ville annorlunda.
Den ryska annekteringen av Krim – för det är vad det handlar om – strider inte bara
mot FN:s grundstadga och OSSE:s regelverk utan också mot det bilaterala avtal Ryssland och Ukraina ingick efter Sovjetunionens fall. Ukraina avstod från de kärnvapen
som fanns kvar från sovjettiden och lät Ryssland hålla kvar sin marinbas i Sevastopol. I
gengäld lovade Ryssland respektera Ukrainas gränser.
Förvisso har Krim en betydligt större rysk än ukrainsk befolkning och förvisso hörde
halvön ända fram till 1954 till den ryska rådsrepubliken. Då Nikita Chrustjov storsint
”gav” Krim till Ukraina spelade det ingen roll eftersom Ryssland och Ukraina ingick i
samma stat, Sovjetunionen. Men det rubbar inte det faktum att annekteringen nu var
olaglig.
Plötsligt har EU:s ursprungliga, stora intention åter stigit upp som nummer ett på
agendan: EU var och förblir framför allt ett fredsprojekt. Fred är förutsättningen för allt
annat, och avsikten var ju att med ekonomiskt och politiskt samarbete göra medlemsländerna så beroende av varandra att de aldrig mer skulle inleda ett krig.
Det har lyckats, inom EU. Aldrig tidigare i historien har Europa fått uppleva en så
lång fredsperiod som de gångna sjuttio åren har utgjort. Unionen var alltså väl förtjänt
av Nobels fredspris.
En zon av fred och demokrati
Däremot har det tyvärr varit krig och elände i EU:s närområden, särskilt på Balkan. Det
var ett misslyckande för FN och OSSE men också för EU att krig inte kunde undvikas. Lyckligtvis kunde också EU sedan spela en konstruktiv roll då det gällde att medla
fred och återuppbygga de krigshärjade länderna. Och nu framskrider EU:s fredsprojekt
genom att länderna på Balkan ett för ett integreras i EU-gemenskapen och den vägen
förhindras att gripa till vapen igen. Först Slovenien, nu senast Kroatien och de övriga står
i kö. Balkan är obestridligt en del av Europa.
Integrering i unionen är ändå inte den enda metoden EU har till sitt förfogande. EU
bör eftersträva en zon av demokratiska, fredliga och stabila länder runt omkring sig, där
mänskliga och medborgerliga rättigheter till fullo respekteras och rättssamhället fungerar. Och naturligtvis sedan hoppas på att demokratin och stabiliteten sprids som ringar
på vattnet vidare utåt.
EU:s närområden består – och nu behöver vi inte räkna med det oproblematiska nordvästra hörnet med Norge och Island – av Nordafrika, Turkiet, och sedan bältet av forna
sovjetrepubliker från Ryssland över Vitryssland och Ukraina till Moldavien. Och, den
dag Turkiet blir medlem, av Georgien och Azerbajdjan och sedan Mellanöstern.
Turkiet vid Europas geografiska gräns har för länge sedan ansökt om medlemskap, och
det är viktigt att processen hålls igång för att landet inte ska stötas bort från Europa. Religionen som sådan kan inte vara ett hinder för inträde – det finns ju stora skaror muslimer
i många EU-länder redan nu – men nog dess tillämpning på samhällsfunktionerna. Det
samma gäller geografin: varför skulle Cypern räknas till Europa, om inte Turkiet? Men
Turkiet måste framför allt fylla stränga villkor på demokrati, rättsstat och respekt för
mänskliga och medborgerliga rättigheter, så processen kommer att ta tid. Rörelsen är
viktigare än målet.
Moldavien är egentligen ett ”bortre Rumänien”, men har också sedan sovjettiden en
stor rysk befolkning. Vitryssland måste göra sig av med den övervintrade diktaturen
innan närmanden till EU alls kommer på fråga. Men till Europa hör bägge länderna
definitivt.
Åland eller Kosovo
Ryssland är för stort och vidsträckt för att någonsin kunna integreras i ett EU-Europa.
Däremot bör Ryssland vara en ekonomisk och politisk samarbetspartner. Tyvärr fick sig
den processen en svår törn av händelserna på Krim och i östra Ukraina.
Ukraina, ja. Landet hör definitivt till Europa, och ett medlemskap i framtiden vore
mer än naturligt. Men först måste landet naturligtvis stabiliseras – förhoppningsvis med
EU:s hjälp. Och då talar vi inte bara om ekonomisk hjälp och integration, utan om hjälp
till självhjälp med att bygga upp ett demokratiskt rättssamhälle.
EU har mycket att lära av Krimkrisen, men kan förhoppningsvis nu spela en konstruktiv roll i att bidra till att lösa den. I den bästa av världar vore lösningen att Krim får en
från tidigare stärkt autonomi och kanske rentav en demilitariserad ställning inom ramen
för Ukraina – kalla det Ålandsmodellen om ni vill. I den nästbästa av världar kunde
Krim kanske bli en självständig stat, enligt Kosovomodellen, under gemensamt beskydd
av Ryssland och Ukraina.
I den värld vi lever i är det däremot tyvärr realistiskt att räkna med att Krim förblir i
rysk besittning. I Ryssland finns det många autonoma områden av olika slag och grad,
jag har själv besökt t.ex. Tatarstan, men problemet är att respekten för autonomin varierar med regimerna i Kreml. Så den autonomi som utlovas för Krim behöver inte vara
mycket värd, men alltid kan man hoppas på det bästa.
Sanktioner tveeggade
Jag besökte för ett par år sedan Krim, där jag tillsammans med bl.a. folktingets vice ordförande Kimmo Sasi presenterade den finländska modellen för språkharmoni – med föga
framgång, kunde man förstås nu säga. Intrycket då var att det mellan ryssar, ukrainare
och krimtatarer rådde om inte harmoni så ett slags reglerad konflikt. Men den konflikten
har sedan dess blivit minst sagt oreglerad, ja oregerlig.
Nu skulle det gälla att försöka bygga upp det som har raserats. Här kan och bör EU
spela en nyckelroll, inte genom att likt Ryssland burdust tränga sig på, men genom att
bjuda ut sina goda tjänster. Det förutsätter också att EU upprätthåller en konstruktiv
dialog med Ryssland.
Därför vore hårda ekonomiska sanktioner mot Ryssland nu ett tveeggat svärd. Putin
skulle ha förtjänat dem, med råge på. Men de skulle strida mot EU:s kungstanke att
genom ekonomiskt och politisk samarbete bygga dialog och – fred.
Och slutsatserna för oss i Finland? Läget i Nordeuropa är trots allt
stabilt, och jag tror inte att vi ska rubba och tillspetsa det genom att
rusa iväg med en ansökan om medlemskap i militäralliansen Nato här
och nu. Men nog har Putin gjort sitt bästa för att puffa iväg Sverige och
Finland in i Nato. Vad än vi gör, ska det vara hand i hand med Sverige.
BJÖRN MÅNSSON
Regionkommittén – EU:s miniparlament
Regionkommittén (Rek) är ett av Europeiska unionens rådgivande organ, som grundades 1994 i enlighet med Maastricht-fördraget. Kommittén bestod ursprungligen av
knappt 200 ledamöter med lika många suppleanter från regional och lokal nivå. I dag
består kommittén av 353 ledamöter och lika många suppleanter.
Motivet för att upprätta en regionkommitté var att göra regionernas röst hörd i EUlagstiftningen inom unionen. Ett annat motiv var farhågorna för en ökande klyfta mellan allmänheten och den europeiska integrationsprocessen.
Regionkommittén arbetar enligt tre principer, subsidiaritet, närhetsprincipen och partnerskapsprincipen. Kommittén är indelad i sex utskott som förbereder yttrandena för
kommittén.
Sammansättningen av den finska delegationen saknade inte dramatik. Som grund
skulle vara resultatet av senaste kommunalval. Det hade lett till att såväl sfp som kristdemokraterna helt skulle sakna representation. Enligt ”ryktet” så räddade minister Ole
Norrback situationen genom direkt kontakt med republikens president Martti Ahtisaari.
Sfp och Kristdemokraterna fick en suppleantplats var.
Jag hade förmånen att inneha sfp-platsen i nio år, 1996-2005. Att inneha en suppleantplats kan låta anspråkslöst. I praktiken var jag lika engagerad som de ordinarie ledamöterna. Det gick faktiskt så långt att den finländska delegationens ordförande Risto
Koivisto något irriterat en gång sa åt mig att: ”hördu Gustav, du har mera uppgifter
inom kommittén än jag som delegationens ordförande”.
En smula sanning var det i den kommentaren. Orsaken var att majoriteten i den finländska delegationen var stads- eller kommundirektörer och yrkeslojaliteten vann över
partigränserna. Detta goda samarbete inom delegation ledde till att ”dekret” utgick att ordinarie ledamöter vid förhinder i första hand måste kontakta det egna partiets suppleanter. Det som ytterligare gav en del tyngd var att ledamöter från Sverige och Danmark ofta
ringde mig för att samordna våra tankar inför sessionerna som är sex per år (tre dagar).
Rapportörer har makt
Den högsta positionen i kommitténs arbete var att bli utnämnd till rapportör, d.v.s. ansvara för utarbetandet av ett yttrande över kommissionens förslag till rekommendation,
direktiv eller förordning. Jag utnämndes av kommittén tre gånger till rapportör. I samtliga tre fall gällde det direktiv angående tredje lands studerandes och forskares vistelse
inom EU. Mina yttranden fick i samtliga fall godkännande, vilket inte var min förtjänst
utan mera den stabs av duktiga tjänstemän från våra ministerier som bistod.
Utarbetande av direktiv förutsatte även kontakt med kommissionens tjänstemän. Ganska snabbt kom jag också till insikten att kommissionen har superduktiga människor.
Nå resultatet då? Jo, i samtliga tre rapportörskap hade jag en del ändringar i lagtexterna.
Då jag efteråt kontrollerat så visar det sig att de flesta av rapportör Skuthällas (Finland)
förslag hade antagits i den fortsatta behandlingen i kommission, parlament och råd.
Vad är prognosen nu då? Jo, att Björn Månsson har en rejäl chans att ta en plats
i parlamentet. Och då hoppas jag att Björn inte glömmer regionkommittén och sfpsuppleanten, som nu är Raseborgs stadsdirektör Mårten Johansson. Dessutom har Åland
en ordinarie medlem, kansliminister Gun-Mari Lindholm. Alla stolar är viktiga och ger
möjlighet att påverka.
GUSTAV SKUTHÄLLA
F.D. STADSDIREKTÖR I NÄRPES
10
BJÖRN MÅNSSON – 181
EU-valet 25.5.2014
Vem är Björn Månsson?
Utdrag ur livshistorien, berättad av honom själv
Jag föddes i Helsingfors den 17 december 1952, av helsingforsiska föräldrar. Farföräldrarna hade invandrat från Norrköping, farfar via Åbo, i början av det förra seklet. Morföräldrarna hade sina släktrötter i Kyrkslätt.
Jag var inte den första björnen i min morfars
liv. Till hans många yrken hörde det som
björnskötare på Högholmen.
Mitt första besök hos fotografen, vid två års
ålder.
Jag var bara två och ett halvt då pappa Nisse 1955 blev präst i Pernå, först som kaplan
och sedan som kyrkoherde, fram till pensioneringen 1985. Mina syskon föddes där, Uffe
1956 och Stina 1959. Mamma Maj jobbade som hälsovårdare i kommunen.
--Hufvudstadsbladets dåvarande chefredaktör Jan-Magnus Jansson hade lärt känna mig
både från uni och från partiet, och tyckte tydligen att den där ynglingen kunde uttrycka
sig och kunde bli en bra opinionsskribent. Han anställde mig som ledarskribent. Jag
skulle skriva ”ungdomfrågor” och, under chefredaktörens särskilda uppsikt, också politik. Då jag började, den 16 juni 1982, var Jansson på semester och det blev nog politik
redan från första början. Jag var 29 år, och nästan tills jag fyllde 50 var jag den yngsta
ledarskribenten på Hbl. Det blev 27 år på tidningen, fram till sommaren 2009.
Med i medeltal ett par hundra ledare per år bör det sammanlagt ha blivit väl över 5 000.
Plus kolumner, och så skrev jag i många år kommentarer till aktualitetsprogrammen i tv.
--Då jag hösten 1989 var i Berlin strax före murens fall blev jag uppringd av en kollega
på Hbl som ville att jag skulle ställa upp som redaktionens huvudförtroendeman.
Förtroendemannaskapet förde mig 1992 vidare till styrelsen för Finlands Journalistförbund, som vice ordförande med ansvar för förbundets internationella verksamhet. I ett
par omgångar var jag också president för Nordiska Journalistförbundet.
De uppdragen förde i sin tur mig till medlemskapet i styrelsen för European Federation
of Journalists från 1997, och posten som dess vice president 2001–2004. Under de sju
åren var jag i medeltal i Bryssel en gång i månaden, på möten, seminarier och konferenser av olika slag. Bryssel blev därmed den huvudstad näst Helsingfors jag vistats mest i.
--Men framför allt reste jag under åren i EFJ som en skottspole till alla hörn av Europa
och predikade yttrande- och pressfrihetens och särskilt den nordiska offentlighetsprincipens evangelium: openness, transparency, access to information – kärt barn fick många
namn. Den principen ville Finland och Sverige som nya medlemsländer införa också i
EU, och det skedde i princip i Amsterdamfördraget, som trädde i kraft 1999. Före det
var allt i EU hemligt, om det inte uttryckligen hade förklarats offentligt. Den nordiska
offentlighetsprincipen säger att det bör vara tvärtom: allt är offentligt, som inte uttryckligen och på goda, motiverade grunder har förklarats konfidentiellt eller rentav hemligt.
Jag lobbade för offentlighetsprincipen också i EU-parlamentet, där jag deltog i flera
hearingar i utskott och i seminarier av olika slag. En nära samarbetspartner var dåvarande EU-ombudsmannen Jacob Söderman, men också MEPar som Astrid Thors.
---
Den europeiska kontinentens västligaste punkt Cabo da Roca ligger utanför Lissabon. Här deltog jag
som EFJ:s representant i ett ETUC-seminarium.
Och jo, jag har också varit med i de europeiska minoritetsspråkstidningarnas organisation Midas. Årsmötena har fört mig till minoriteter som den sorbiska i sydöstligaste
Tyskland, de ungerska och tyska i Rumänien (där lärde jag känna Otto von Habsburg,
det österrikisk-ungerska kejsardömets sista kronprins) och galicierna i Spanien. Den
tyska minoriteten i italienska Alperna besökte jag i samband med en konferens i OSSE:s
regi, den baskiska i Spanien under två konferensbesök i Bilbao och de danska och tyska i
Tyskland respektive Danmark hade jag besökt som journalist redan i mitten av åttiotalet.
I ett tiotal år har jag föreläst om finländsk historia och politik vid de nordiska journalistkurserna i Århus. Jag satt också några år i styrelsen för Nordiska Journalistcentret.
Som journalist har jag också deltagit i många studieresor inte bara till Bryssel och
Strasbourg utan också till nya EU-länder som Malta, Cypern och Rumänien, plus EUgrannländer som Ukraina. Sammanlagt har jag besökt alla 28 medlemsländer.
Nytta med tanke på ett uppdrag i Europaparlamentet har jag av ett mycket omfattande
nätverk av kontakter ”högt upp” och ”djupt ned” i samhället. FSS-, SU- och FSU-ordförandeskapen samt journalistrollen har fört mig till alla delar av Svenskfinland. De flesta
påverkare i Svenskfinland känner mig, eller åtminstone till mig, och jag känner dem.
--2009 blev en ny vändpunkt i mitt yrkesliv. Jag kandiderade i valet till Europaparlamentet, och fick över 13 000 röster. Jag blev andre suppleant, och avancerade 2012 till förste.
Då jag sommaren 2009 erbjöds jobbet som generalsekreterare för Svenska riksdagsguppen, med den uttalade baktanken att jag också skulle kandidera i allmänna val, tackade
jag ja. Det är inte alla som får en chans att byta jobb vid 56 års ålder.
I fyra år jobbade jag i riksdagen, och följde på nära håll arbetet i huset: i gruppen, i relation till förvaltningen, i utskotten, i plenum. Jag representerade tillsammans med gruppordföranden oss i de regelbundna mötena mellan regeringspartiernas gruppledningar,
och deltog i ministergruppens möte varje onsdag morgon där våra ministrar, gruppledaren, partisekreteraren och ministrarnas staber bereder veckans statsrådsärenden.
Jag har också deltagit i två regeringsförhandlingar, vid ombildningen av regeringen
Vanhanen II till regeringen Kiviniemi och då regeringen Katainen bildades. Allt detta
har gett en unik och nyttig insikt i det politiska arbetet. Jag vet vad det går ut på.
--Med facit på hand verkar det som om jag i hela mitt vuxna liv varit inriktad på att ta
plats i Europaparlamentet.
Här två toppkandidater i EU-valet: Olli Rehn och
jag. Mellan oss Rehns finlandssvenska medarbetare
Heidi Jern.
Läs mera på www.bjornmansson.fi
Där finns också dråpliga historier om mina
äventyr under resor runtom i Europa.
BJÖRN MÅNSSON I KORTHET
• född 1952 i Helsingfors
• uppvuxen i Pernå, student från Lovisa 1971
• ungdomspolitiker på 1970-talet, bl.a. ordförande för FSS och Svensk Ungdom
• ledarskribent på Hufvudstadsbladet 1982–2009 med politik och EU som specialitet
• i ledande journalistfackliga uppdrag i Finland, Norden och Europa 1992–2004, bl.a.
vice ordförande för Finlands journalistförbund, president för Nordiska journalistförbundet och vice president för European Federation of Journalists
• kandidat i EU-valet 2009, med 13 344 röster nu första ersättare i parlamentet
• generalsekreterare för Svenska riksdagsgruppen 2009–2013, beredde bl.a.
Stora utskottets EU-ärenden för gruppens företrädare
• skriver på SFP:s historik för åren 1970–1995 sedan hösten 2013
• invald i Helsingfors stadsfullmäktige 2012, sedan 2013 ordförande för SFP:s grupp
i stadsfullmäktige och ersättare i stadsstyrelsen
• medlem i Helsingforsregionens trafiks styrelse, i Nylands landskapsfullmäktige,
Kommunförbundets svenska delegation, representerar stadsstyrelsen i svenska
skolsektionen och Helsingfors Energis direktion
LÄS MERA på www.bjornmansson.fi
181 – BJÖRN MÅNSSON
EU-valet 25.5.2014
11
REUTERS EU-RUTA
Europeiska råddet
Europarådet, Europeiska rådet, Europeiska unionens råd, EU:s ministerråd ...
Europakommissionen, Europeiska kommissionen, EU-kommissionen
Är det fråga om ett råd och en kommission, eller möjligen fyra råd och tre kommissioner? Har kärt barn många namn eller finns det många barn?
Det har snart gått 20 år sedan Finland blev medlem av Europeiska unionen, och vid
det här laget känner vi väl någorlunda väl till EU:s organisation. Men den europeiska
nomenklaturen är fortfarande komplicerad, och det är många som kan ha svårt att hålla
reda på det hela.
Ett grundläggande problem är att EU i många fall har monopoliserat adjektivet europeisk och sammansättningar på Europa-. Det är som om man hade glömt bort att en hel
del länder i Europa fortfarande står utanför EU. Hur ska man till exempel veta att Europaparlamentet är EU:s parlament, medan Europarådet inte alls hör samman med EU?
Ett annat problem uppstod i och med att euron infördes, vilket medförde att sammansättningar med euro- som förled bör reserveras för sådant som har med valutan att göra,
såsom euroländerna, euroområdet och eurokrisen. Särskilt på finska finns en tendens att
använda euro- som inofficiellt förled i till exempel Europarlamentti och eurovaalit, trots
att det handlar om EU och inte om de länder som har infört euron. På svenska ska man
emellertid inte tala om ”Europarlamentet”,”eurovalet” eller ”eurokritiker” (om personer
eller partier som förhåller sig kritiska till EU).
Europarådet är som sagt inte ett EU-organ, utan en gammal europeisk samarbetsorganisation helt utanför EU, som bl.a. arbetar för mänskliga rättigheter. Till Europarådet
hör många stater som inte är medlemmar i EU, och Finland hörde dit långt innan vi
gick med i EU. I anslutning till Europarådet verkar Europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna, ofta kallad Europadomstolen, som alltså inte är ett EU-organ och inte ska
förväxlas med Europeiska unionens domstol (kortform EU-domstolen). Tidigare verkade
inom Europarådet också Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, ofta
kallad Europakommissionen – i motsats till EU-kommissionen vars officiella namn är
Europeiska kommissionen.
Europarådet ska alltså inte förväxlas med Europeiska rådet, det vill säga EU-ländernas
toppmöte. Europeiska rådet kallas på finska Eurooppa-neuvosto, medan Europarådet
kallas Euroopan neuvosto. Men inte nog med det. Det finns alltså också något som kallas
Europeiska unionens råd, ofta också kallat ministerrådet eller enbart rådet. Ministerrådet
är sammansatt av ministrar som företräder de nationella regeringarna.
Mikael Reuter – han med rutorna
Europa är vi allihopa
Nån gång på nittiotalet irrade jag omkring i EU:s till synes ändlösa korridorer i Bryssel.
Känslan av overklighet bara steg. Betong och glas.
Teak och marmor. Det blänkte och sken. Sterilt. Ljusrör i långa rader Stängda dörrar.
Mänskor som skuggor. Som i Kafkas Slottet. Absurt, ogripbart. EU-slottet. Ett byråkratikonglomerat. Här kan man lätt gå vilse.
Som att segla i dimma. Var är kartan och kompassen? Var är vägen? Var är målen? Var
är makten? Osökt kom jag att tänka på den gamla gestaltpsykologiska lagen: helheten är
alltid något mera än delarnas summa. Hur ser EU-helheten ut? Chaplins kugghjulshelvete? Var är x-faktorerna?
Resultaten av mitt besök var huvdvärk och lätt illamående.
Vem kan jobba här? Vem orkar jobba här. Vem ids jobba här. Vad krävs?
Ambitioner räcker inte. Ambitioner urartar för det mesta i besvikelser, som skapar
frustrationer och bitterhet. Ribban ställs alltid högre. Tills den bågnar och går av.
Nej, det krävs annat. Mycket annat. Utvecklad social begåvning. Att dunka rätt ryggar.
Att skaka samarbetshänder. Att gå över gränser. Att anpassa sej. Att lyssna och förstå. Att
våga. Att kunna. Det krävs seg förhandlings- och övertalningsförmåga, kompromissbegåvning. Vänskap. Solidaritet.
Att se och förstå vad som är viktigt, vad som är mindre viktigt och vad som är helt
oväsentligt. Alltså: att prioritera realistiskt. Det krävs seghet och ork. Framför allt krävs
det kunskap. Och ännu mera kunskap. Ekonomisk kunskap. Att förstå maskineriet, hur
kuggarna och svänghjulen fungerar. Att välja och rata. För Europas bästa. För Finlands
bästa. För vårt bästa.
Vilka är de rätta spakarna? Det är det möjligas konst. Vem behärskar den konsten? Vem
har de rätta förutsättningarna och kvalifikationerna. Vem uppfyller kraven?
Är det en fördel att ha vuxit upp i anrika Pernå? Naturligtvis! Att ha perspektiv och
förankringar i nuet och i det förgångna. Att se och förstå de rätta referenspunkterna.
Gemensamma ekonomiska mål, arbete för välfärd och utveckling, fugerande samarbete, utöver alltför hårt dragna nationella gränser, är grundförutsättningar för fred i Europa. Men naturligtvis: respekt för nationerna, för särarterna, för det udda och till synes
annorlunda.
Historikern Herman Lindqvist har gett ut en kåserisamling med titeln Europa är vi
allihopa! Så är det.
181
Reflexioner kring ett nummer
Det är svårt att tänka sig ett bättre kandidatnummer i ett val än 181. Här fem fördelar:
För det första är siffran 8 unik och magisk. Det är den enda siffra som kan delas i tu
så att resultatet kan bli två nollor, två treor eller två fyror. Hur då? Jo, dra ett horisontalt
streck rakt genom en åtta, och vips har den delats i två nollor. Eller dra ett diagonalt
streck, och du har två treor – den ena bakvänd, förvisso. Och alla vet ju att 8 dividerat
med 2 blir 4, så av en åtta blir det alltså också två fyror.
För det andra är 181 däremot ett primtal, som alltså inte kan delas med annat än 1 och
sig självt. Och varför skulle man behöva dela det, då det är så bra i sig självt? Av alla tal
under 1000 är bara 168 primtal, så det handlar alltså om en elit bland talen.
För det tredje är 181 svårt att skriva otydligt. Det vanligaste problemet då kandidatnummer ska uttolkas av valnämnderna är ju risken för en sammanblandning av ettor och
sjuor. Men eftersom det inte finns någon kandidat i detta EU-val med ett tresiffrigt tal
som börjar på en sjua, måste något som kunde tolkas som en sjua vara en etta. Och då
är det bara att jämföra den sista siffran med den första: om de är likadana måste också
den vara en etta.
För det fjärde – och här kommer den verkliga magiken – är siffran 181 ju alltid 181,
hur man än svänger den. Inte bara om man läser den bakifrån, utan också om man läser
den upp och ner. Förutsatt att man inte försett ettorna med onödiga flaggor, förstås. Och
varför skulle man det, då man ju avser att rösta på 181? Om man svänger 181 bara 90
grader bli det symbolen för oändlighet, inom ett likhetstecken – något för mystikerna
att uttyda …
Och, sist men inte minst, för det femte: 1 + 8 + 1 = 10, så summan är alltså en fullträff!
Sedan kan man förstås försöka hitta på rim på ett – åtta – ett. Här några resultat av en
förfrågan bland Facebook-vänner: lätt rösta rätt, lätt skriva rätt, inget kan gå snett, ditt
val är lätt, vett – måtta – rätt, lätt som en plätt, kursen är rätt, då skrev du rätt.
Eller på finska: yksi – kasi – yksi, Miksi? Paras! Siksi!
Och varför inte en hel ramsa: Bak och fram, upp och ner, alltid rätt: ett – åtta – ett!
Är det någon som efter allt detta inte minns nummer 181?
Nilsson
Björn Gustav Månsson: om namnet
Nomen est omen lyder ett latinskt ordspråk, tolkat till svenska ‘namn förebådar något’.
Kan vår kandidats namn ge oss väljare en antydan om framtida stordåd?
Björn, ett gammalt nordiskt förnamn, för tankarna till björnens styrka och storlek.
Men nalle veknar som känt, när det bjuds på honung eller annat sött.
Sitt andranamn, kunganamnet Gustav, brukar den anspråkslöse bäraren sällan. Men i
sällskap med polacker får det ändå gärna framskymta att Gustav går tillbaka på ett västslaviskt namn sammansatt av ord för ’vän’ och ’ära’ – redan av vikingar inlånat.
Bakom släktnamnet Månsson tornar latinets magnus ‘stor’ upp sig, känt inte minst
genom Carolus Magnus ’Karl den store’. Magnus Ladulås, böndernas vän, står för en
mänskligare framtoning.
Således idel stormannanamn, som väcker förväntningar på krafttag men också medmänsklighet. Men först måste vi få iväg Björn till Bryssel!
Marianne Blomqvist – ”namnprofessor”
KIM WAHLROOS
tidigare chefredaktör för Östra Nyland
lovisa
oscar winberg
12
BJÖRN MÅNSSON – 181
EU-valet 25.5.2014
Vi rekommenderar Björn Månsson
För oss undertecknade är det i Europaparlamentsvalet över parti-, region-, ålders- och språkgränser viktigt att trygga det svenska och liberala mandatet från vårt två­
språkiga Finland. Bland de kandidater vi vill rekommendera finns Björn Månsson, som har den rätta kunskapen och erfarenheten för att framgångsrikt kunna verka som
vår Europaparlamentariker. Vi är redan över tusen. Den yngsta av oss har just fyllt 18 år och den äldsta är 99. Många av oss är välkända medborgare som har eller har haft
höga positioner i samhället, många annars kända, andra är mindre kända – men alla har vi en röst var i valet. Vill också Du vara med? Mejla till [email protected]
Björneborg: Erik Häggman, Clas-Eric Palm
Borgå: Benita Ahlnäs, Peter Backlund, Ulf Backman, Juanita Blåfield, Stig Bäcklund, Annika Carlsen, Hans-Ole Carlsen, Jim Eklund, Niklas
Eklöf, Britt Ekman, Helge Ekman, Martin Fagerudd, Gunvor Flykt, Ingmar Flykt, Annette Forsblom, Rolf Gabrielsson, Roy Granroth, Gunvor
Haddas, Anna-Lena Halttunen, Rea Hedström, Mårten Hoge, Anders Hollmérus, Birgitta Hollmérus, Stig-Björn Holmström, Karl af Hällström,
Ingmar Karlsson, Tobias Karlsson, Martina Kastrén, Stig-G. Knutar, Tia Laurmaa, Irina Lemberg, Margareta Leskinen, Karl-Erik Liljeström, Stina
Lindén-Suhonen, Folke Nyberg, Doris Nyman, Elof Nyman, P-H Nyman, Anna-Lisa Nyström, Lars Nyström, Marianne Rosvall, Johan Schalin,
Thorbjörn Sirén, Gun-Britt Sjöblom, Anne Sjöström, Måns Stenström, Alf Stenvall, Stig Stjernberg, Göran Strengell, Klaus Suhonen, Sture
Sveholm, Melita Tulikoura, Stefan Vikström, Svante Welin, Carita Wilkman, Harry Wilkman
Esbo: Pekka Aaltonen, Björn Ahlroos, Per-Olof Ahokainen, Tore Ahola, Henry Andersson, Majvi Andersson-Sjögren, Stefan Andersson,
Erik Appel, Ragni Appel, Rolf Aschan, Kerstin Berglund, Per-Erik Bergström, Anne Berner, Håkan Blomberg, Inger Blomqvist, Gustav Båsk,
Leif Damstén, Arna Edin, Guy Edin, Nina af Enehielm, Bruno Erat, Eva Erat, Leif Fast, Elisabeth Finell, Tomas Forsell, Carita Gardberg, Martin
Gardberg, Kaj Grahn, Gösta Gustafsson, Kerstin Heideman, Maj-Len Heikel, Barbara Helsingius, Christian Hildén, Eva Hoffman, Lasse Hoffman,
Anna Hæggström-Jakobsson, Stina Ifström, Juho Isoviita, Ulf Johansson, Johan Johnson, K-G Jossfolk, Tove Kietz, Hans Peter von Knorring,
Kim Konttinen, Lars Kusénius, Thea Kusénius, Åse Kyander, Ritva Laitinen, Bengt Leander, Peter Leander, Anna-Lisa Leino, Kaj Liljestrand,
Tom Lindberg, Marie-Louise Lindeman, Marcus Lindh, Anders G. Lindqvist, Hans Lindqvist, Kim Lindström, Lisbeth Lundell, Cilla Mattheiszen,
Kai Mattsson, Kristina Månsson, Timo Nikinmaa, May Norrgård, Kristel Nybondas, Annica Nyholm, Harri Nyman, Roger Nystedt, Maj-Britt
Paro, Hans Paul, Michaela Ramm-Schmidt, Peter Ragnvaldsson, Henrik Räihä, Mona Sandell, Olli-Pauli Sarvaranta, Pekka Sarvas, Ulf Sjögren,
Birgitta Sjölund, Peter Slotte, Marianne Storå, Roger Storås, Magnus Ståhlberg, Åsa Sundholm, Dag Svedstedt, René Söderman, Christina
Tallberg, Henrik H. Teir, Christian Thibault, Pia Ullberg, Pekka Viertomies, Jesper Vuori, Siv Välimäki, Maria Wahlström, Marina von Weissenberg,
Urban Wiik, René Wikgren, Carita Wörlund
Grankulla: Nina Cabell-af Björksten, Erik Cronstedt, Annika Dahlbäck, Svante Degerth, Patrick Enckell, Åke Grandell, Filip Hamro-Drotz,
Monica Heikel-Nyberg, Henrik Huldén, Markus Ikäheimonen, Stig Kewin, Jarl Köhler, Pia-Maria Lindén-Linna, Göran Lindström, Pirjo Lucander,
Gunilla Löfstedt-Söderholm, Nita Meinander, Erik Nyman, Anders Palmgren, Susanne Runeberg, Tom Sandström, Camilla Sederholm, Lisbeth
Söderman, Jens Tegengren, Nalle Valtiala, Monica Viktorsson, Markus Westerlund
Hangö: Birgit Brunow, Lis Carpelan, Monica Ferm, Ebba Laxell, Ann Nylund-Mällinen, Matti J. Saloranta, Ralf Sundberg, Stig Sundberg,
Rainer Wasström
Helsingfors: Christian Aarnio, Faruk Abu-Chacra, Mia Ahlroos, Johanna Ahlström, Päivikki Ahonen, Erik Allardt, Henrik Aminoff, Philip
Aminoff, Aysha Andersson, Bror Andersson, Rea Anner, Christer Antell, Carl Appelberg, Henrik Arle, Ragnhild Artimo, Kasimir Baltzar, Tove
Bergman, Bob Biaudet, Hedda Biström, Nina Biström-Taylor, Otto Björklund, Sam Björklund, Daniel Björklöf, Georg H. Borgström, Elsa
Boström, Klaus Bremer, Outi Broux, Björn Brunou, Nina Brunou, Carola Bröderman, Magnus Buchert, Marcus Bäckman, Johan Bärlund,
Vivi-Ann Carlsson, Guy Catani, Jon Catani, Sue Cedercreutz-Suhonen, Per-Erik G. Cederqvist, Marianne de la Chapelle, Estelle Clément, Aarno
Cronvall, Pontus Dammert, Maria Didrichsen, Stefan Djupsjöbacka, Gunnar Döragrip, Ellen Eftestöl-Wilhelmsson, Barbro Eklund, Bengt Eklund,
Jan-Anders Enegren, Mikael Epstein, Jerker A. Eriksson, Karin Eriksson, Ensio Erä-Esko, Marianne Falck, Per Falck, Björn Fant, Bo Finne, Ulla
Finne, Sofia Finnilä, Marianne Fogde, Ylva Forsblom-Nyberg, Jonas Forsman, Edvin A. Franck, Mihael Franck, Stig-Olof Fredriksson, Henrik
Gahmberg, Erik Geber, René Gothóni, Bo-Erik Gran, Kristina Gran, Gisela Grandin-Nyman, Marja Granlund, Mikael Granqvist, Lisa Granqvist,
Sixten Granroth, Marianne Gripenberg-Gahmberg, Ove Grundström, Maj-Britt Grönholm, Peter Hackman, Helena Haddas, Mia Hafrén, Kai
Hagelberg, Wenzel Hagelstam, Ulrica Haglund, Monica Halinen, Niki Hamro, Siw Handroos-Kelekay, Gunilla Harling-Kranck, Sami Hassinen,
Gunilla Hellman, Jesper von Hertzen, Björn Heselius, Pasi Hiihtola, Ralf Hildén, Bo Hintze, Kim Holm, Ann Holm-Dellringer, Tankmar Horn,
Tuovi Hupanen, Stig Häggblom, Casten Idström, Joakim Ignatius, Henrik Immonen, Christina Indrenius-Zalewski, Jan-Erik Ingvall, Päivi Istala,
Jussi Jalkanen, Henrik Janson, Elisabeth Jansson, Aras Jarjis, Minna Juhala, Timo Järvinen, Sten Kallis, Heikki Karkkolainen, Fred Karlsson,
Britta Karsten, Jussi-Mikko Kesti, Björn Keto, Christina Korkman, Camilla Kovero, Holger Kronman, Maj Kuhlefelt, Tove-Maj Kyrklund, Anna
Kähkönen, Katri Laaksonen, Jussi Laitinen, Carina Larachi, Penttti Lasanen, Christina Lassenius-Bergström, Juha Laurikainen, Alexej Leander,
Pekka Lehtonen, Fredrik Lemberg, Lasse Liemola, Georg Liljestrand, Mika Lille, Alf Lindberg, Eva-Lisa Lindberg, Mårten Lindblom, Carl-Gustav
Lindén, Kim Lindfors, Jan-Erik Lindqvist, Carin Lindström, David Lindström, UB Lindström, Marie-Louise Litonius, Robert Livman, Ulf Ljung,
Valborg Louhisto, Asta Lumikero, Carita Lundin, Rolf Lundin, Irina Lundsten, Krister Lundsten, Mårten Lågas, Hedvik Långbacka, Stefan
Långström, Gerd-Peter Löcke, Ari Lönnberg, Tuula Lönnberg, Fredrik Lönnfors, Per-Erik Lönnfors, Nike Lönnqvist, Jani Malin, Matti Malms,
Mikko Malms, Hanna-Mari Manninen, Tomas von Martens, Göran Meinander, Henrik Meinander, Harry Michelsson, Peter Mickwitz, Märta
Moring, Olof Moring, Aki Månsson, Tom Månsson, Ulf Månsson, Kari Nars, Salla Nazarenko, Ole Nerdrum, Peter Nordling, Kurt Nordman, Dan
Norkko, Bengt JF Norrman, Alf Nybo, Anders Nyholm, Håkan Nylund, Henrik Nysten, Magnus Thorof Nyström, Gun Oker-Blom, Eira Palin,
Johan Palmén, Carl-Axel Palmgren, Maj-Britt Palmgren, Jan-Peter Paul, Fredrik Pelin, Monica E. Pensar, Marianne Perret, Kerstin Persson,
Pirkko Pesonen, Sirpa Poutiainen, Esa Puurtinen, Alexandra Ramsay, Birgit Rantala, Sara K Raz, Peter Rehnström, Kenneth Renlund, Siv
Renlund, Jacqueline Roos, Lena Roos, Matts Roos, Maria Rosberg, Bodil Rosengren, Micke Rundman, Robert Runeberg, Carl-Erik Rusk, Lars
Rönn, Marianne Saarikko Janson, Helena Salenius, Jan-Anders Salenius, Linda Salonius-Pasternak, Elisabeth Sandelin, Satu Sandström, Pia
Saramo, Johanna Saukkomaa, Märta von Schantz, Ann-Kristin Schevelew, John Schultz, Leif Sevón, Johan EG Silén, Tino Singh, Marja-Leena
Sipilä, Aristarkos Tapani Sirviö, Tom Sjöberg, Björn Sjöman, Solveig Sjöstedt, Karl-Oscar Skogster, Dorrit Slöör, Ilya Spiegel, Kenneth Stambej,
Peik Stenberg, Gunnel Stenbäck, Sixten Stjernberg, Mikael Storsjö, Olli Stålström, Dan Sundell, Aila Svedberg, Lars Svedberg, Benita Svennas,
Kristina Sønnerstad, Linn Tallqvist, Kari J Talvitie, Elizabeth Teir, Per-Erik Their, Siv Their, Holger Thors, Asta Tirronen, Rainer Toiviainen, Crista
Toivola, Marianne von Troil, Camilla Uhlenius-Fjäder, Levi Ulfvens, Sirkka-Liisa Vesa-Stambej, Hannes Victorzon, Maj-Britt Vääriskoski,
Kristan Wahlbeck, Göran Wallén, Heidi Wallius-Virkkula, Beatrice Wallman, Inger Beatrice Wallman, Reidar Wasenius, Ole Wasz-Höckert, Heli
K. Waltari, Herbert Walther, Klas Weckman, Lena Wenman, Roger Wessman, Gunvor Wikberg, Henrik Winberg, Torbjörn Winquist, Lennart
Winqvist, Vivi-Ann Winqvist, Carina Wolff-Brandt, Yakup Yilmaz, Anders Zilliacus, Karin Zilliacus, Konni Zilliacus, Henrika Zilliacus-Tikkanen,
Chri Åhman, Göran Åhman, Berndt Österberg, Shama Österman
Ingå: Eivor Björklöf, Marcus Grönholm, Birgitta Grönvik, Jeanette Holmlund-Hampf, Bengt Jansén, Kaj Karlstedt, Lars Lindholm, Sven Sid,
Gustaf Sundman, Jutti Westin
Jakobstad: Else-Maj Boström, Stefan Bäck, Lars Gunnar, Bror Hagström, Johan Karjaluoto, Aykut Saka, Gunvor Sarelin-Sjöblom, Lars-Erik
Strömberg, Rafael Söderberg, Bertel Widjeskog
Karleby: Michael Hagström, Kaj Hedman, Markus Lerbacka, Jens Lillsunde, Margita Lukkarinen, Anders Nyberg, Stig Rosengård, Britt-Mari
Sahlberg, Anders Wentin
Kervo: Ia Falck, Harry Johansson
Kimitoön: Rabbe Bergström, Martin Ericsson, Stina Ericsson, Renée Laurén, Juha Ruusuvuori
Korsholm: Olof Ahlskog, Rabbe Eklund, Thomas Friberg, Marita Gleisner, Kurt Gullberg, Lasse Gästgivars, Sonja Kurtén-Vainio, Tom Luoma,
Håkan Omars, Klaus Salonen, Tor Wik
Lovisa: Mia Aitokari, Henrik Aldén, Agneta Alm, Birgitta Ander, Emelie Andersson, Guy Andersson, Jan Andersson, Kerstin Andersson, Stig
Andersson, Anita Antell, Johan Askolin, Stefan Baumgartner, Jan-Eric Björkell, Gudrun Boxberg, Kaj-Johan Boxberg, Bjarne Bruce, Mia Bruce,
Robert Calenius, Johan Creutz, Louis Ehrnrooth, Benita Ekebom-Jönsas, Lena Elander, Harry C. Farr, Maria Forsström, Tage Fredriksson, Nils-Erik
Frejborg, Elisabet Fält-Grönqvist, Torsten Granroth, Henrik Gripenberg, Bengt Gustafsson, Britta Gustafsson, Kenneth Hansson, Jan Hedström,
Max Heino, Börje Helenius, Hans Hellner, Ninni Henriksson, Johnny Hurmerinta, Ulla-Britt Hurmerinta, Carl-Henrik ”Charlie” Husman, Pia
Hydén, Margareta Häggblom, Börje Jönsas, Arno Kantola, Bengt Karlsson, Håkan Karlson, Per-Olof Kjellin, Magnus Kull, Bengt Kullberg,
Lisbeth Lagerholm, Gunnel Laukas, Gun Lindblad, Kaj Lindblad, Michelle Lindén, Annika Lindfors, Karl-Magnus Lindfors, Leena Lindfors,
Denise Lindh, Jan Lindh, Julia Lindh, Kaj Lindqvist, Teresa Lindroos, Mats Lobbas, Mats Lönnfors, Veronica von Martens, Thérèse Meriheinä,
Henrik Mickels, Barbro Nybäck, Henry Nyström, Petra Paakkanen, Björn Palmberg, Anne Piipponen, Kaj Reinholm, Rita Reinholm, Rune
Rikberg, Maria Roimola, Milla Sirén, Olle Sirén, Ralf Sjödahl, Ethel Sjöroos, Maria Slangus, Patrik Stenvall, Camilla Stjernvall-Malmberg, Rolf
Ståhls, Torsten Södermann, Hillevi Toimela, Marina Tolonen f. Starck, Nils Vainio, Janica von Veh, Carl-Erik Vænerberg, Bengt Wahlroos, Kim
Wahlroos, Marlene Walander, Karin Weckman-Rikberg, Henrik Westerlund, Bengt Wilhelmson, Pia Wilhelmson, Marina Österling
Malax: Pär-Gustav Lindh, Lena Talvitie
Mariehamn: Hans Holmlund, Ralf Jacobsen, Ann-Gerd Steinby
Mörskom: Sten Lindgren, Kim Mårtenson, Hannu Nikkanen
Närpes: Trygve Erikson, Hanna Lillås, Ulla Mangs, Marianne Nyqvist-Mannsén, Börje Sidbäck, Bo-Eric Sirén, Gustav Skuthälla
Nykarleby: Håkan Ahlnäs, Ull-Britt Gustafsson-Pensar, Ulf Knutar, Kerstin Ollandt, Ulf Sourander, Holger Wester
Pargas: Mikael Aalto, Agneta Andersson, Tom Andersson, Harry Bondas, Johan Broos, Inga-Britt Ekblad, Egil Essén, Siv Fagerlund, Monica
Forss, Christer Friis, Rosita Friman, Mona Hemmer, Jörgen Hollstén, Lilly Hollstén, Fia Isaksson, Torbjörn Klingstedt, Tom Koppe, Björn
Lindström, Tuuli Meriläinen, Lorenz Michael, Nina Michael, Egon Nordström, Kaj Nyreen, Christa Perämaa-Bredenberg, Arndt Reuter, Klaus
Sahlgren, Christina Stolpe, Bengt Söderman, Gunlög Söderman, Kurt Taxell, Birger Thölix, Henrik Width, Ole Åberg, Åke Åberg
Pedersöre: Görel Borgmästars, Sonja Hellsten, Lena Höglund, Rolf Rak, Einar Sundström
Pyttis: Torbjörn Lassas, Holger Sjögren, Anne Skoas
Raseborg: Benita Bittait, Marianne Blomqvist, Mikael Borgman, Anne-Marie Brandtberg, Christer Bruun, Henrik Cederlöf, Torbjörn
Ehrnrooth, Henrik Ekberg, Micke Enberg, Roger Engblom, Erik Erroll, Monica Fagerholm, Ruben Forsblom, Silja Forsblom, Ann Glader, Martin
Glader, Ann-Britt Granström, Tomas Hanell, Marita Hellberg, Ole Hindrén, Bo Holmberg, Mona Holmroos, Berndt Holmström, Frank Holmström,
Ole Holmström, Helena Husman, Kurt Husman, Nils-Gustav Höglund, Kerstin Ilander, Birgitta Jernvall-Ingman, David Johansson, Marita
Karlsson, Martin Kevin, Nils Kottelin, Gun Lagerstam, Göran Lindholm, Staffan Lindholm, Svante Lindholm, Tua Lindholm, Björn Lindqvist,
Vidar Lindqvist, Henrika Linnokari, Ben Lytz, Christel Långström, Torsten Långström, Tomas Mattsson, Diana Nordström, L. Anders Nordström,
Arne Nummenmaa, Ann Maj Nyman, Ducca Nyman, Jonna Nyman, Annika Pråhl, Nina Pulkkis, Kristian Runeberg, Karl-Gustav Sandelin,
Björn Siggberg, Gun Spring, Olle Spring, Maja Stadius, Gunilla Starck, Tor-Erik Stolpe, Håkan Streng, Johan Sundholm, Sven Sundström, Karin
Svahnström, Staffan Söderlund, Anders Walls, Madeleine Wessman, Rolf Wessman, Mona Wickström, Wille Wilenius, Björn G. Öhman, Rabbe
Österlund
Riihimäki: Haije Pärnänen, Derya Özgün
Salo: Staffan Söderlund, Beatrice Östman
Sibbo: Ulf Ahrenberg, Ann-Lis Biström, Camilla Bärlund, Clara Canham, Lee Canham, Stefan Djupsjöbacka, Gunilla Eklöf, Thomas Elfgren,
Pia Furu, Carita Furu, Carola Furu-Högel, Mikael Grannas, Kaj Kaiser, Solveig Kaiser, Kerstin Lindroos-Falck, Elli Löflund, Thure Malmberg, Jan
Mattsson, Annika Melén, Kyllikki Melén, Judit Mickos, Nils-Erik Mickos, Dorrit Nyberg, Rune Olenius, Leif Rosas, Stefan Sandström, Mats R.
Sund, Janica Sundbäck, Patrik Sundbäck, Viking Sundström, Hannes Victorzon, Jarkko Weckström, Henrik Westermark, Bengt Wiik
Sjundeå: Peppe Forsblom, Erik Krogell, Erik Kruskopf, Helena Martin, Kaj Martin, Ingmar Nyberg, Henrik Sandström, Tom Sukanen, Christian
Söderström
Tammerfors: Henrik Aaltonen, Rikard Bjurström, Anna Holmqvist, Ronny Holmqvist, Martin Lilius, Peter Löfberg, Lorenz Michael, Hilkka
Olkinuora, Henrik Paetau, Ulrika Wallén
Tusby: Erik Hartman, Rose-Marie Hartman, Ulrika Karhu, Ulla Stambej
Uleåborg: Robert Brantberg, Mats Hilli, Anders Wentin
Vanda: Michael Ek, Jan-Erik Eklöf, Carita Haga, Solveig Halonen, Birgitta Häll, Anna-Kaisa Leander, Annika Leander, Jan Leander, Tryggve
Leander, Henrik Lillhannus, Berndt-Johan Lindström, Pia Mikkonen, Astrid Nurmivaara, Niklas Palm, Håkan Sandell, Nina Savolainen, Tom
Sergelius, Sten Sjöman, Jarl Stormbom, Henry Söderström, Gösta Wahlström
Vasa: Håkan Andersson, Alfred Backa, Björn Boucht, Peter Boucht, Henry Byskata, Christer ”Kecke” Ekman, Björn Elfving, Noomi Elfving, Birger
Enges, Birgitta Granholm, Tom Gullberg, Elma Hagelberg, Kurt Hagelberg, Brita Herler, Icebell Häger-Björkgren, Åsa Jern, Jerker Johnson, Folke
Jungner, Tomas Karls, Bengt Klemets, Calle Koskela, Giovanna Marroni Teir, Ann-Sofi Röj-Lindberg, Gusti Sandström, Majvor Taddele, Ingemar
Tåg, Per-Henrik Wiik, Roland Wiik
Vörå: Henrik Arle, Linda Backa, Peter Backa, Rainer Bystedt, Bjarne Ingman, Ulf Johansson, Erik Liljeström, Björn Stenroos, John Österlund
Åbo: Jarl Ahlbeck, Wilhelm Berlin, Bror Borgar, Måns Broo, Patrik Drake, Tryggve Forssell, Johan Hollstén, Nils G. Holm, Christer Hummelstedt,
Bengt Häggman, Panu Petteri Höglund, Hans Johansson, Lars Julin, Aagot Jung, Mathias Luther, Monica Molin, Lars Nyberg, Mats Pärssinen,
Benita Qvarnström, Lennie Roos, Kaj Sandberg, Camilla Sandell, Barbro Schaumann, Christian Sourander, Krister Ståhlberg, Carl Olof Tallgren,
Gurli Tallgren, Björn Taxell, Magnus Taxell, Uffe Wikström, Oscar Winberg
Öviga orter i hemlandet: Henrik Brenner (Nådendal), Patrik Edman (S:t Karins), Börje Eriksson (Orimattila), Manfred Gräsbeck
(Hyvinge), Eivor Holm (Träskända), Heikki Huhtala (Ulfsby), Tom Jokinen (Villmanstrand), Ben Leander (Nyslott), Anna Myyrä (Savonlinna), Bo
Nyholm (Lahtis), Marina Pahlman (Nummela), Leif Rantala (Rovaniemi), Anna Rupponen (Somero), Peter Sjölund (Joensuu), Esa Tervo (Lieto),
Ernest Uljens (Kaskö), Anssi Uusitalo (Pöytyä), Hannu Vaahtoranta (Pornainen), Mika Valli (Nurmijärvi), Agneta Vænerberg (Vårdö)
Övriga orter i utlandet: Solveig Bergman (Oslo), Richard Brander (Umeå), Jesper Brandt (Stockholm), Christer Bruun (Toronto), Monica
Bäckström (Jorois), Gunnar Damström (Seattle), Sture Ekholm (Skokloster), Mikaela Farr-David (Thionville), Ann-Cathrine Fröjdö (Stockholm),
Kaj Heino (Göteborg), Wilfred Hildonen (Viseu), Borgthor Kjærnested (Reykjavik), Anders Lindqvist (Biggleswade), Sandra Lindström
(Stockholm), Marina Lähteenmaa (Täby), Viking Pentzin (Beirut), Stefan Randström (Toronto), Sara K Raz (Oslo) Maria Sandell (Stockholm),
Gua Sirenius (Stockholm), Henrik Strömberg (Tallinn), Sofie Sundman (Västra Frölunda), Jenny Suuronen (Malta), Kerstin Söderling (Ytterby),
Lelitha Verghese-Gyllingberg (Mölltorp), Richard Zitting (New York)
Kotka: Ragnar Backström, Ulrika Brommels, Leif Häggblom, Ove Lindström, Sofia Nyholm, Birgitta Olsson, Benedict Sandelin, Bengt Ström,
Birgitta Ström, Leif Wikman, Susanne Öksnevad
Kristinestad: Ritva-Helena Böling, Barbro Lindberg, Bo-Göran Lindh, Leif Lundell, Dennis Rundt
Kronoby: Holger Ahlskog, Margaretha Ahlskog, Sixten Dalvik, Christer Forsström, Gunilla Forsström, Kurt Gustafsson, Olga Gustafsson,
Markus Lerbacka, Gösta Svenfelt, Stig Östdahl
Kyrkslätt: Jarl Back, Björn Elfström, Henry Clay Ericsson, Olav Eriksson, Fredrik Forsberg, Roger Forsman, Sune Främling, Marika Haglund,
Monica Heikel-Nyberg, Inger Höglund, Ralf Höglund, Anita Johansson, Bjarne Johansson, Jerri Kämpe-Hellenius, Dick Lindertz, Ingeborg
Lindholm, Bo Lundell, Svante Martin, Ghita Månsson, Thora Stambej, Uffe Stambej, Fia Strandberg, Kurt Strandberg, Helena Toivonen, Jorma
Toivonen, Thorleif Tverin, Eimer Wasström, Johanna Westman, Juha Wiskari
Lappträsk: Staffan Malmström, Christina Mickos, Bengt Nybondas, Jan-Erik Slätis, Isa Stenberg
Larsmo: Bengt Björkskog, Anna Lind, Ulf Stenman
Lojo: Ana María Gutiérrez Sorainen, Kim Lück, Christina Nevalainen
Så här såg listan ut den 7 maj.
På webbsidan www.bjornmansson.fi/
vi-rekommenderar-me-suosittelemme/
växer den ända fram till valet.
Vill också Du vara med?
Mejla på [email protected]