Transcript ANDRA BETYDELSEFULLA GYMNASIER I INNERSTADEN VID

ANDRA BETYDELSEFULLA GYMNASIER
I INNERSTADEN VID SEKELSKIFTET
På 1800-talet fanns en rad privata skolor i Stockholm och en del hade rätt till studentdiminssion. Två av
dem ska här lyftas fram, nämligen Stockholms Lyceum och Wallinska skolan. Dessutom bör också stadens
experimentskola, Nya Elementar, ges lite utrymme.
Stockholms lyceum (1839-1875)
Stockholms lyceum, högre fullständigt läroverk, öppnades
1839 af akademiadjunkten K. O. Ramström, Sammanlagt
hade skolan 1,426 elever under sin verksamhetstid och
265 av dem fortsatte med studier på universitetet sedan
skolan 1863 fått dimissionsrätt. Hösten 1875 sammanslogs skolan med Stockholms ateneum, privatskola
grundad 1856 av P.E. Sved
August Strindberg gick på skolan och i den självbiografiska romanen Tjänstekvinnans son jämför han det
privata läroverket med de statliga och lyfter fram skolans
repsektfulla bemötande av eleverna i motsats till vad
som var fallet i de statliga skolorna, där våld utövades
som pedagogisk metod. På Stockholms lyceum kunde
eleverna utan risk argumentera mot lärarna. Stämningen
var demokratisk och aristokratisk. Det sistnämnda var
problematiskt för Strindberg.
Strindbergs första skola var Klara skola. Han gick på
Stockholms lyceum mellan 1861 och 1867 och studerade
därefter vid Uppsala universitet.
Stockholms lyceum, Regeringsgatan 54 C
Även författaren Carl Snoilsky (1841-1903 greve och diplomat) gick på Stockholms lyceum).
En något annan bild av skolan än den Strindberg tecknar får vi i Carl Forsstrands “Stockholms lyceum - skolminnen från 1860-talet”. Nedan i nerkortad form.
Stockholms lyceum - skolminnen från 1860-talet av Carl Forsstrand.
En av de sista dagarna i maj år 1861 inträffade i mitt föräldrahem en episod, som visserligen ej var ovanlig
vare sig där eller i många andra Stockholmsfamiljer, men som dock gav min fader anledning till åtskilliga
funderingar och särskilt att överväga kroppsagans berättigande i undervisningens tjänst. Mina två äldsta bröder, som gingo i Clara skola, kommo nämligen den dagen hem med synnerligen talrika och grundliga märken efter rottingens framfart. De förklarade, att de ej hade gjort något ont, men att magister Samuelsson hade
anordnat »klass-smörj» — antagligen såsom en lämplig maning till stor flit under de stundande sommarferierna —, och de hade fått sin del av den rikligt beskärda avbasningen. Episoden var ju ej värd att fästa något
större avseende vid, ty den hade som nämnts på den tiden många motsvarigheter, och fastän mången tyckte
att rektor Söderlings regemente var väl strängt och att den ovannämnde magistern, vars straffande verksamhet emellanåt beträdde blodvitenas område, härskade med allt för stor hårdhet och godtycklighet, åtnjöt
Clara skola så högt anseende, att man lät udda vara jämnt och i allmänhet ej framställde några anmärkningar
mot den stränga regimen.
Min fader var emellertid en ömsint och välvillig man, som väl insåg skolagans berättigande i många fall,
men ogillade dess överdrifter och ofta godtyckliga handhavande. Från sin egen barndom hade han minnen
från Reuters skola, där inpluggandet av latin, grekiska och hebräiska, som utgjorde det viktigaste i undervisningen, var förenat med stut och örfilar såsom de förnämsta bildningsmedlen, och han tyckte väl, att han
ville förskona sin egen avkomma från liknande erfarenheter. Möjligt är också att han hade funnit sina pojkars
framsteg ej stå i behörig proportion till de bekomna avstraffningarna, och han beslöt sig därför att låta dem
få pröva ett annat undervisningssystem. Han hade hört talas om Stockholms Lyceum såsom ett läroverk, där
andra och humanare metoder tillämpades och som vid denna tidpunkt stod i sitt högsta anseende, för utmärkta lärarekrafter, lysande resultat av undervisningen o. s. v. Av dessa förmåner skulle hans pojkar komma
i åtnjutande, och för att taga steget fullt ut lät han de två yngsta, som ännu gingo i en småskola, göra de två
äldsta sällskap.
På så sätt skedde det att jag vid höstterminens år 1861 ingång gjorde mitt inträde i förberedande
klassen vid Stockholms Lyceum, vilket jag sedan förblev trogen i nära tolv år eller till dess studentexamen en majdag år 1873 gick av stapeln. Mer än femtiosex år ha nu förflutit sedan den 7-årige pilten
började denna minnesrika tillvaro, och då Stockholms Lyceum sedan mer än fyrtio år — ty läroverket
slutade eller uppgick 1875 i Stockholms Ateneum — tillhör historien och det stockholmska skollivet nu
är vida olika mot det på 186o-talet, torde några erinringar och hågkomster därifrån kunna påräkna intresse. Stockholms Lyceum räknade sin tillkomst från år 1839 och hade till grundare akademiadjunkten
Clas Olof Ramström. Född den 15 april 1791 på Stjärnsund i Nerike, blev denne 1810 student och 1818
filosofie magister i Uppsala, där han vid universitetet 1823 kallades till docent i hebräiska och syriska
språken och 1831 utnämndes till e. o. adjunkt i österländska språk. Redan år 1827 öppnade han emellertid
i lärdomsstaden en privat skola, som fick namnet Uppsala Lyceum, och det stora anseende, denna vann,
föranledde honom att 1839 överflytta till Stockholm för att där vinna vidgad verksamhet och tillämpa sina
nya pedagogiska idéer. Ramström var nämligen påverkad av Pestalozzis skolreformatoriska åsikter, och
tidpunkten för hans uppträdande var den lämpligaste, ty på i83o-talet hade även i vårt land flera önskemål
om skolundervisningens omdanande kommit på dagordningen. Man yrkade bland annat på en minskning i
de klassiska språkens dominerande välde och i samband därmed på undervisningens åtminstone i de högre
skolklasserna delning på en klassisk eller humanistisk och en realistisk linje, på katekestvångets lättande
och på humanare metoder i lärjungarnas behandling, d. v. s. minskning i det rådande stryksystemet och
ett rikare vädjande till lärjungarnas ambition såsom en väsentlig faktor för goda resultat både i undervisning och uppfostran. I ett prospekt för det nygrundade Stockholms Lycei verksamhet, som Ramström år
1839 framlade i tryck, finner man sålunda, hur bland annat utlovades frihet från latintvånget, hur teologien
skulle behandlas både såsom religion och vetenskap och hur lärjungarna i de lägre skolklasserna ej skulle
överansträngas o. s. v. Programmet omfattades, såsom man väl kan tänka sig, med gillande, och Ramström
hade också glädjen se hur hans Lyceum blev en uppmärksammad och uppmuntrad skola, som vid mitten av
1840-talet räknade ända till omkring etthundratrettio lärjungar. Både i tal och skrift verkade han också för
dess förkofran, såsom vid Pedagogiska sällskapets årshögtid den 12 januari 1847, då han framlade “Förmedlingsförslag mellan det gamla och nya skolsystemet”, och 1849, då han af trycket utgav “Förslag till ett i vissa
delar nytt skolsystem med förening av de båda bildningslinjerna, sådan den är verkställd i Stockholms Lyceum”.
Bohman undervisade, huvudsakligen i de högre klasserna, i latin och grekiska, filosofi och svenska (kriaskrivning), och latinet var hans älsklingsämne. Fastän många bland lärjungarna ej delade denna hans smak utan
särskilt funno Livius och Ciceros »De senectute» och »De amicitia» skäligen torra och ledsamma, följde man
honom dock för hans egen skull med intresse i hans älsklingsverk, vid vilkas tolkning han glömde den yttre
världen med dess bekymmer och levde i antikens liv. Bohman hade ett egendomligt sätt att skicka sig under
lektionerna. Han lämnade ofta katedern och tog plats nere i salen, vid än den ene, än den andre av gossarna,
lade armen om hans hals och läste i hans bok, och så bar det av med prosa, skandering av vers och översättning, allt medan han uttryckte sin beundran för det klassiska skönhetsmaterialet och kliade både sig själv och
pojken här och var. Det var heta pärser i mer än ett hänseende, i synnerhet om rektorn hade pälsen på och
läxan var illa överläst, ty den inre oron hos delinkventen ökades med den yttre värmen. Dock var det sällan
farligt att ingenting kunna för gubben Bohman, ty visade man blott goda ansatser, så hjälpte han själv till så
mycket, att han, när det var slut, hade glömt, att det egentligen var han och inte pojken som kunde läxan.
Bohmans medrektor Otto von Feilitzen (f. 1820, f 1889) var en fint
bildad, kunskaprik, godhjärtad och mycket välmenande man, men trots
sina livliga pedagogiska intressen knappast skickad för skollärarens svåra och maktpåliggande värv. Han
saknade nämligen förmåga att sätta sig i respekt, var ganska tankspridd och hade i sätt och uppträdande
några egenheter, som av de okyn-nigare bland lärjungarna begagnades som medel och rnål för ett ohejdat,
ofta obarmhärtigt skoj. Feilitzen var huvudlärare i de högsta klasserna i historia och geografi och litteraturhistoria, men ledde, besvärad av de ostyriga element, med vilka han kom i beröring, och bedrövad över den
otacksamhet, han rönte, undervisningen lamt och ojämnt. De lärjungar, som fingo intresse för hans ämnen
och ej för mycket läto störa sig av de stundom särdeles roliga upptågen under hans lektioner samt voro uppmärksamma och läraktiga, funno hos honom en rik fond av välvilja och en outtömlig rikedom på kunskaper,
vilka lämnade god behållning av hans undervisning. Men dessa lärjungar voro rätt fåtaliga, och för flertalet
blef Feilitzen främmande och ett föremål för drift och okynne. En av de värsta vildbasarna och odygdsmönstren, fastän ingalunda den ende, som ofta gjorde livet surt för Feilitzen, var Fille M., vars uppförande och
påhitt i skolan äro belysande för det liv, som där emellanåt fördes, och därför här må ägnas några erinringar.
Fille M:s begåvning låg ej för bokliga studier, men så mycket mer åt praktiska sysselsättningar, allehanda
slöjd och uppfinningar samt, vid denna tid, naturligtvis åt förströelser och levnadsglada upptåg. Ständigt vid
briljant humör, trots sina talrika nederlag och motgångar i skolan, var han i besittning av en outtömlig fond
av humor, ofta nog av mindre fin art men alltid mycket roande. Han var visserligen ganska rå och stundom
val mustig både i ord och handling, även för den tidens mindre nogräknade kamrater; men hans påfund voro
stämplade av en så ursprunglig livsglädje och en så naturlig och ofta oförarglig oförskämdhet, att till och med
dess mest hemsökta föremål, bland vilka Feilitzen hade sin givna plats, oftast skrattade åt honom i stället för
att bliva onda. Visst är att sjätte och nedre sjunde klasserna på hans tid och tack vare honom hade utomordentligt roligt, isynnerhet under Feilitzens lektioner, ty vid sidan av påhitt av rent mekanisk art, såsom att få
väggkartorna att fladdra eller gasledningarna att pipa, allt under förevändning att det spökade eller drog, besatt han en otrolig munvighet, som jämte hans lustiga utseende - han var begåvad med bjärtrött, knollrigt hår,
blek hy och ljusblå ögon — och hans konstlat fåniga min var av ypperlig verkan. God och välmenande, som
Feilitzen var, tröttnade han ej att söka bibringa denne odåga såväl historiska och geografiska kunskaper som
allmän hyfsning. Bäst för honom hade dock varit att helt och hållet negligera Filles tillvaro, men som detta ej
stod i överensstämmelse med hans pliktkänsla som lärare och människovän, fortsatte han oförtrutet striden,
till klassens och isynnerhet Filles stora förnöjelse.
Fille M. hade grundligt studerat den gode doktorns sätt att sköta undervisningen och använde skickligt
hans tankspriddhet, omsägningar och andra egenheter för att göra bresch i dess sammanhang och resultat.
Feilitzen hade också onekligen ett underligt sätt att framställa sina frågor. Dessa voro nämligen ofta indirekta, omkastade eller så att säga aviga. I likhet med den ryktbare lektor Steinnordh i Linköping, som
bland annat berättas ha frågat: »Vad hade Carl XII på benen i Sachsen?» varpå man skulle svara: »18,000
man», kunde Feilitzen t. ex. fråga »Vem var det, som stupade vid Liitzen?» i stället för »Var stupade Gustav II
Adolv?» o.s. v. Sådant gav naturligtvis anledning till mycket skoj, isynnerhet om doktorn var mer än
vanligt tankspridd. Därjämte inblandade han vanligen i sina frågor orden »sedermera, som», vilket
ökade det helas befängdhet. Att sålunda, såsom han någon gång gjorde, fråga Fille M.: »Vem var det sedermera, som gifte sig med prinsessan av vad för slag?» (uttalat »vaförsla») var en ytterlig oförsigtighet,
ty medan doktorn själv ej märkte det omöjliga och komiska i frågan och medan klassen med tillbakahållen
munterhet betraktade Fille, så svarade denne med fullkomligt allvar och som om »Vad för slag» vore ett land
eller ett rike med att å sin sida fråga doktorn: »Med prinsessan av vad för slag?» Feilitzen, fördjupad
i egna funderingar, upprepade då: »Ja, med prinsessan av vad för slag», varpå Fille låtsade som om han
besvarat frågan och att det nu var klart, att någon, som han ej fäste sig vid att han blivit onämnd, hade gift
sig med prinsessan, sade: »Ja, han blev gift med prinsessan av vad för slag!», då äntligen klassens munterhet
väckte doktorn ur hans funderingar och förskaffade Fille ett av dessa häftiga men oskadliga och snart övergående vredesutbrott, som började med ett »Nej, nej, nej du (uttalat »nenne-ne-du»), det här duger ej för mej
du!» och slutade med ett nytt »Vem var det sedermera, som etc.» till någon annan.
Historien var ej Fille M:s starka sida; han såg i den endast en samling anekdoter, som blott voro användbara
eller hade något värde i den mån de voro ägnade för någon lustig tolkning eller ägde tillämpning på det
dagliga livet. Geografien, mer åskådlig tack vare kartor m. m., tilltalade honom mer, men gamla Palmblad
förseddes ofta med tillägg eller ändringar, som voro avsedda att förlöjliga begreppet om vår jords utseende
och indelning. Sant är att Feilitzens geografilektioner voro skäligen torra och huvudsakligen bestodo i ett
uppräknande av historiska eller statistiska fakta och att fysisk geografi och etnologi voro så gott som alldeles
förbisedda. För Fille var den politiska geografien ett oting, och det var honom fullkomligt likgiltigt, om t. ex.
det gamla Franken omfattade de eller de nuvarande tyska furstendömena, då däremot den ena eller andra
traktens av jorden beskaffenhet, naturprodukternas hemort och förekomst o. s. v. för honom voro huvudsaken. Doktorn fick därföre högst sällan några tillfredsställande svar på sina frågor, men överraskades däremot stundom av frågor, på vilka han själv var svarslös. I allmänhet nöjde sig emellertid Fille med att vända
doktorns försök och bemödanden att höja hans geografiska kunskaper i ett ohejdat skoj. När sålunda en dag
sydvästra Asiens geografi var dagens pensum och Feilitzen anmodade Fille att omtala gränsländerna mellan
Persien och Indien, om vilka Fille hade ringa eller ingen aning, utspann sig följande dialog:
Doktorn: Kan sedermera M. säga mig landskapen mellan Persien och Indien?
Fille: Mellan Persien och Indien?
Doktorn: Ja!
Lång paus, varunder Fille fånigt betraktade kartan.
Den här typen av “roligheter” är
Doktorn: Avghanistan . ..
mycket vanliga i jubileumsskrifter
Fille: Avghanistan!
och får väl ses mot bakgrunden av
Doktorn: Avghanistan, Belud . . .
att det normala var att det var farFille : Belud . . .
ligt att utmana lärarens auktoritet.
Doktorn: Beludschistan . . .
Fille: Beludschistan!
Doktorn (otålig): Ja, Avghanistan, Beludschistan
Fille: Ja, Avghanistan, Beludschistan, Dragkistan, Ålkistan, Likkistan Gymnastiklistan, Bär ut kistan, och
Doktorn, som under tiden försjunkit i tankar: För all del, det är nog, det är nog!
Huruvida det också var Fille M., som på doktorns fråga, om vem som sedermera var Gustav IV Adolvs förmyndare, svarade »Anckarström!» kan jag ej med visshet erinra mig, men det är ej alls osannolikt.
Även utom skolan var Fille M. en originell företeelse, en skolpojkstyp, som kanske nu försvunnit eller åtminstone uppträder i mer städade eller mindre burleska former. Hans föräldrar bodde på Ladugårdslandet, i ett
gammalt trevligt hus vid Sibyllegatan, som ännu finnes kvar och var försett med en ganska rymlig trädgård,
tummelplatsen för Filles och kamraternas lekar, hans kattjakter, fågelfångst, uppförande av snögubbar och
allehanda andra påhitt. Han lämnade emellertid Lyceum, sedan han genomgått nedre sjunde klassen, avstod
från försöket att förvärva den vita mössan och övergick till Teknologiska institutet, där han fann rikare användning och bättre förståelse för sina praktiska anlag, med den påföljden att han med tiden blev en ansedd,
dugande och nyttig man.
Här må också erinras om alla lärarnas så att säga överman och föredöme, läroverkets inspektor Johan
Gustaf Lundberg, teologie och filosofie doktor, k. hovpredikant, kyrkoherde i Jakobs och Johannis församlingar, en prästman av den elegantare typen. Han hade nämligen varit lärare för kung Carl XV och dennes
bröder och blivit hovman, och hans befattning med skolan bestod egentligen i att ordensprydd och skrudad i sidenkappa infinna sig på examina, som höllos vid terminsavslutningarna voro stora högtidligheter och
pågingo i många timmar, med långa förhör och sång och tal, i pappors och mammors och andra intresserades närvaro. Det var varma pärser, ty förhören eller prövn.r garna höllos ej blott pro forma, och bland åhörarna befunno sig kritiska vittnen, såsom den fruktade latinaren lektor Johansson från Elementarskolan och
en och annan professor. Trots oron rådde dock bland lärjungarna en glad och livad stämning, ty dels visste
man ju att det snart skulle vara slut, och dels förekommo åtskilliga muntrande episoder. Sålunda följde
man med stort intresse, hur Feilitzen, som var en fulländad världsman, slösade med småleenden och artighetsbetygelser bland målsmän och examensvittnen, hur gubben Bohman hade lagt bort pälsen och uppträdde
fint rakad, klädd i frack och prydd med Nordstjärnan, och hur hans fru, ett litet fruntimmer i vit sidenhatt
och svart mantilj, fungerade som värdinna, liksom på en stor bjudning och som om det egentligen var hon
som var skolans rektor. Glanspunkten var emellertid inspektörs avslutningstal, som år efter år hade samma
innehåll och avfattning och vars klimax kom, då han hemförlovade ungdomen och lade den på hjärtat, att
»när vi gamla vila under den gröna torvan, då är det de ungas plikt och uppgift att taga vid och arbeta i bildningens och upplysningens tjänst», etc. Det var ju en sann och vacker maning, men man hade blivit så van
vid den, att dess huvudsakliga verkan var att inspektor själv identifierades med och kallades »Gröna torvan».
Var sålunda lärarepersonalen ganska rik på skilda typer, så uppvisade naturligtvis lärjungeskarorna en
ännu rikare omväxling i sin sammansättning. På grund av de rätt höga terminsavgifterna tillhörde visserligen flertalet de burgnare och högre samhällsklasserna, och betydande var under skolans glansperiod antalet
pojkar och ynglingar med adliga namn. Dessa förekommo särskilt talrikt i kadettavdelningen, en från den övriga skolan fristående klass, som ägde bestånd från höstterminen 1851 till och med vårtermin 1867 och hade
till uppgift att förbereda och förmedla unga krigareämnens inträde vid krigsakademien å Carlberg. Men trots
detta aristokratiska inslag, som utan tvivel rätt mycket tilltalade Feilitzen och flera av de andra lärarna, funnos i enlighet med Bohmans demokratiska sympatier och läggning bland lärjungarna många, som tillhörde
de borgerliga och bredare samhällslagren, och Lyceum gjorde följaktligen knappast skäl för det anseende att
vara en »snobbskola», som läroverket emellanåt i avunden eller konkurrensen med andra skolor fick åtnjuta.
Bläddrar man i årskatalogerna från 1846, då den första trycktes, till vårtermin 1874, eller den sista under
Bohmans och Feilitzens ledning, finner man sålunda flera hundra- eller tusental namn, hemmahörande
i Stockholms vitt skilda samhällslager men med ett rätt betydande procenttal från ämbetsmannavärlden
och riddarhuset. En detalj av intresse är det stora antalet namn, som buros av två, tre eller fyra bröder av
samma kull och vari man kan se ett vittnesbörd om det anseende skolan åtnjöt. Om detta varit mindre, hade
väl ej familjefadern placerat alla sina pojkar i en och samma skola utan fördelat dem på flera för att pröva
var resultaten av undervisningen utföllo bäst. Lyceum hade redan under Ramström hävdat sin framskjutna
ställning, och Bohman fick glädjen emottaga och ofta till studentexamen befordra många mer eller mindre
kända och ansedda Stockholmsfamiljers manliga avkomma i skilda åldersklasser.
Många blevo med tiden framstående män och flera av dem leva än i dag och intaga framskjutna platser i
samhället. För övrigt träffas i matriklarna ytterligare ett stort antal namn på bortgångna eller ännu levande
personer, vilka på skilda kultur- och verksamhetsområden vunnit berömmelse eller genom gagnande verksamhet blivit mer kända och bemärkta och sålunda spritt glans över skolan. Här må nämnas presidenterna
frih. Lars Åkerhielm och Elliot, generalerna Warberg, Balck och Nordensvan, författarna Carl Snoilsky,
August Strindberg, Carl Silfverstolpe, Isidor Lundström och Georg Nordensvan, vår berömde målare greve
Georg von Rosen, överstekammarjunkarna, grevarna N. Brahe och C. De la Gardie, kammarherrarna, frih.
A. Stiern-stedt, M. Lagerberg och E. af Sillen, professorerna Hjalmar Stolpe, Gerhard Holm och Albert Lindström, skådespelarna Emil Hillberg, Georg Törnqvist, Albert och Gustaf Ranft, postmästaren Tom Gelhaar,
generaldirektören S. Cederschiöld, landshövding Nordström, direktor musices Ivar Hedenblad, bankirerna
C. Cervin och Ernest Thiel, grosshandlarna Arthur Thiel, G. Cederschiöld och F. Althainz, häradshövding W.
Willers, brukspatron Christian Aspelin, slottsfogden Carl direktör Henrik Granholm, överste C. af Donner
m. fl.
Under de senare åren av skolans tillvaro inträdde åtskilliga förändringar i lärjungarnas sammansättning. I
den mån läroverkets anseende eller kredit, under inflytandet av en allt slappare regim, minskades, avtog nämligen rekryteringen särskilt i de lägre klasserna och många lärjungar i de högre övergingo till andra skolor,
där behållningen av undervisningen ansågs vara större. I Lyceum härskade därför kotteriväsendet; de gamla,
äkta lycisterna höllo i hop i smärre partier, de övriga gingo sina egna vägar, och efter studentexamen spriddes
alla åt skilda håll, blott undantagsvis sammanhållna av någon sådan kamratanda, som rådde t. ex. på Stockholms gymnasium eller i Nya Elementarskolan. En samlingspunkt fanns dock, nämligen den litterära föreningen »Fratres Amicitiae verae», som stiftats 1857 och fortlevde även efter skolans upphörande och upplöstes
först 1882. Vid »Fratres’» sammanträden uppläste Snoilsky si-na första dikter, under årens lopp följde snillen
av andra och tredje rangen, eller ingen rang alls hans exempel, och på föreningens högtidsdagar, som inför
talrika honoratiores och inbjudna höllos i den festligt smyckade och upplysta skolsalen, gick det stortåtligt
till. Föreningens ledamöter uppträdde och skötte sig med akademisk vikt och värdighet, ordföranden höll
tal, skaldestycken upplästes, Conny Burman ledde sången, någon av de musikaliska medlemmarna utförde
några stycken på det för tillfället lånade eller hyrda pianot och Filip Tammelin, som länge efter det han
själv lämnat skolan förblev föreningen trogen, ilade ofta nog utom programmet upp i talarestolen och skaldade om den sanna vänskapen, om broderligheten och mycket annat, med all den glöd och entusiasm både i
deklamation och åtbörder, som voro honom egna.
Lyceum var under en lång följd av år och till mitten av 1860-talet inrymt i huset N:o 54 C. vid Regeringsgatan (hörnet av Lästmakaregatan) och disponerade där den stora våningen en trappa upp. Rummen voro
i allmänhet stora och rymliga, men ganska låga och mörka och skulle nog ej motsvara nutidens anspråk på
skollokaler. Detsamma gäller inredningen, som utgjordes av långsträckta bord och allt annat än bekväma
bänkar, utan ryggstöd. I den största skolsalen, där lärjungarna samlades till morgonbönen och allehanda gemensamma tillställningar och övningar ägde rum, fanns en liten kammarorgel och på väggarna hängde stora
kartor. Några prydnadsföremål förekommo ej, och begreppet skolornas prydande med konstverk, som i våra
daggar haft sitt framgångsrika genombrott, var fullkomligt okänt. Mot denna anspråkslösa utstyrsel svarade
även ungdomens yttre, ty fastän elegansen måhända i Stockholms Lyceum, till följd av de förnämligare samhällsklassernas rika representation bland lärjungarna, var större än i de övriga skolorna, rådde stor enkelhet
i klädsel och uppträdande. Skinnskodda benkläder med skinnlappar även på knäna och i baksitsen, ostärkt
linne. hemgjorda mössor och vantar, äldre syskons avlagda, ändrade kläder och slitna böcker m. m., allt företeelser, som torde vara främmande i nutidens elementarskolor, voro ingalunda ovanliga och förekommo till
och med bland de förmögnares barn. I lokalt hänseende skedde en förändring, sedan skolan efter den stora
eldsvåda, som 1865 härjade i det till huset vid Regeringsgatan angränsande Wennbergska bageriet, hade
flyttat till Ålandsgatan 17 (nu Mästersamuelsgatan 19 och tillhörigt samt använt för Alb. Bonniers bokförlag, tryckeri m. m.). Här i stora våningen en trappa upp fick skolan höga och ljusa, rymliga rum, nymålade,
nytapetserade och försedda med prydliga pulpeter, ekmålade bord och bänkar. Jag minns så väl hur Bohman,
då han tillkännagav den förestående flyttningen, uppmanade lärjungarna att med aktsamhet fara fram i de
nya lokalerna, vilka borde alstra ökad flit och goda seder, men även hålla den gamla skolan i kärt minne. Hur
det gick med den förra uppmaningen må lämnas därhän, men den senare resulterade i skilsmässans stund
och i glädjen över att få lämna det gamla smutsiga huset i en fullkomlig vandalism, som övergick särskilt väggar, bord och bänkar. Mellan ett par av skolans avdelningar förde en lång med stengolv belagd korridor, som
ofta var platsen för lekar och upptåg, och i den utslungades de gamla otympliga bänkarna och fingo tjäna till
vapen och murbräckor i den avskedsdrabbning, vartill gamle Jakob Ekelunds berättelser om Marathon eller
Salamis o. s. v. eldat sinnena.
Lyceum omfattade jämte förberedande skolan eller klassen sju klasser, ett par år till och med åtta, men emallanåt uppdelades en eller annan av dessa, såsom särskilt den 4:de och 7:de, i två, som benämndes nedre och
övre. Den härigenom ej oväsentligt förlängda skolgången motiverades av rektor med förklaringen att gossarna t. ex. i fjärde klassen ej voro mogna att flytta upp i femte, och för att ej bereda dem en allt för stor missräkning, delade han den lägre klassen. Nu var det väl så att gossarna ofta ej voro »mogna», men proceduren var
nog även en finansoperation, som stärkte skolans ekonomi med ytterligare några terminsavgifter.
Läsordningen i Lyceum var olika mot i andra skolor. Lektionerna voro nämligen fördelade på för- och
eftermiddagarna, från kl. 8 eller 9 på morgonen till 12 m. och från 4 till 6 e. m., i de högre klasserna ofta med
tillägg av en timme efter 12 och 6. Anordningen, som väl närmast var tillkommen för att förekomma
trötthet och överansträngning, hade nog sina fördelar, men även den olägenheten att tiden blev väl mycket
splittrad, och att timmarna mellan 12 eller 1 och 4, som voro avsedda för gymnastik, läxläsning, förströelse och middagsmåltid, ej räckte till, och efter kvällslektionerna, som i de övre klasserna höllo ända till klockan 7 - ½8 voro gossarna för trötta att efter hemkomsten kunna med önskvärd kraft taga itu med läxorna
till morgondagen. Att resultatet av skolgången i alla fall och i stort sett blev tillfredsställande, berodde väl
därpå att ungdomen för femtio är sedan ej hade så många distraktioner och sä mycket som tog intressena i
anspråk för annat än skolan och hemmet. Gymnastiken var ej obligatorisk, den nu så mångsidiga och tidskrävande men utan all fråga nyttiga och gagnande idrotten låg ännu i sin linda. Den enda sport, som i större
utsträckning bedrevs, var skridskoåkning, och för den räckte vad lycisterna beträffar onsdags- och lördagseftermiddagarna, som voro fria, och söndagarna, då man naturligtvis hade ledigt och åtminstone de många
Ladugårdslandspojkarna, till vilka jag hörde, ej försummade att njuta av det friska vinterlivet på »Gärdets»
dammar, på Fiskartorpssjön, Värtan och Djurgårdsbrunnsviken.
Privata flickskolor
1897 åtnjöt sju enskilda flickskolor i huvudstaden understöd av kommunen, nämligen Wallinska flickskolan,
Lyceum för flickor, Östermalms högre läroanstalt för flickor, Åhlinska skolan, Ateneum för flickor, Kungsholms elementarskola för flickor samt Anna Sandströms skola.
1939 kommunaliserades flickskolorna i Stockholm.
Wallinska skolan 1831-1939
Wallinska skolan var den första i Stockholm som gav flickor en utbildning jämställd med den pojkar fick i
läroverken. Den privata flickskolan grundades av Storkyrkoförsamlingens kyrkoherde Johan Olof Wallin.
Rrektor blev historieskrivaren Anders Fryxell - tidigare rektor vid Maria trivialskola på Södermalm - och
den nya skolan startade hösten 1831 i lokaler vid Stora Nygatan. Skolan tog emot elever från hela landet.
Skolan fick 1874 examensrätt som Sveriges första privata gymnasium för flickor. Därmed fick även flickor rätt
att avlägga studentexamen som möjliggjorde fortsatta studier vid universitet. Stockholms första kvinnliga student utexaminerades 1872. (Eftersom årtalen här inte går att pussla ihop, är det rimligt antagande att flickan
gått på Wallinska, men tog sin examen som privatist.)
Skolan huserade 1888-1907 i Östra Gymnasiehuset på Riddarholmen, och flyttades därefter till en lokal vid
Tegnérlunden 5 på Norrmalm. Den nya skolan började byggas 1906 efter ritningar av arkitekterna Hagström
& Ekman
Undervisningen bedrevs i olika provisoriska lokaler i Gamla stan till 1881 då man övertog Stockholms gymnasiums gamla skolhus på Riddarholmen. Våren 1908 stod den första egna skolbyggnaden klar vid Tegnérlunden 5.
Då Stockholms flickskolor 1939 kommunaliserades, slogs gymnasiet på Wallinska skolan ihop med Åhlinska
skolan och bildade Wallin-Åhlinska gymnasiet. Samtidigt uppgick elementarskolan i Vasastadens kommunala flickskola.
Wallinska skolan upphörde sommaren 1939 i samband med kommunaliseringen av ett antal privata flickskolor i Stockholm.
Skolans adresser :
1831-1841 Stora Nygatan 20
1842-1849 Järntorget 80
1850-1866 Tyska Brinken/Västerlånggatan 50
1867-1870 Lilla Nygatan
1871-1875 Slottsbacken 6
1875-1881 Stora Nygatan 30
1881-1908 Gymnasiegränd/Birger Jarls torg 7&9 (fd Stockholms gymnasium)
1908-1939 Tegnérlunden 5
Skolhuset vid Tegnérlunden används numera av Enskilda gymnasiet/Carlssons högstadieskola.
Ovan Wallinska skolans portal på Tegnerlunden 5
Till vänster: “Bönsalen”
NYA ELEMENTAR 1828 - 1991
Statens provskola Nya Elementar inrättades höstterminen år 1828 i två hyrda rum i hörnhuset Klara Vattugata/Klara Västra Kyrkogata. Något senare flyttade skolan till Mäster Samuelsgatan 36. År 1859 öppnades ett
nybyggt skolhus vid Slöjdgatan 2 intill Hötorget. På samma tomt invigdes en ny byggnad 1899 (riven 1953).
Efter att skolans förste rektor avlidit 1829 förordnades läraren och författaren Carl Jonas Almquist till rektor.
Skolan hade i avsikt, som framgår av första namnet, att pröva nya idéer som sedan blev normgivande för
andra läroverk i landet. T.ex. befrielse från obligatoriska klassiska språk från 1878 och försök med en praktisk
avgångsklass 1897, föregångare till realexamensklasser, allmänt införda 1905. Kroppsagan ansågs 1846 som
‘icke nödig’ även om den inte var utesluten. I stället använde man sig av anmärkningar och straffklasser som
disciplinära åtgärder. Gudstjänsterna skulle inte vara obligatoriska (1888). Växelundervisningen, där de mera
försigkomna eleverna i ett ämne undervisade de övriga, som indelats i mindre grupper. Eleverna kallades
monitorer och metoden monitörsystemet. Metoden upphörde sedan det visat sig att den fungerat dåligt. “Fri
flyttning”, d.v.s en elev kunde flyttas upp en klass i ett eller flera ämnen, men stanna kvar i de övriga. Alltså
något som liknar det kursbaserade gymnasiet. Också det visade sig fungera dåligt och metoden frångicks.
Mest namnkunnig bland celibriteter, som gått på skolan, är Raoul Wallenberg trots att han som elev uppges
ha varit tämligen medioker. Inte något ovanligt fenomen och knappast något som förvånar en erfaren lärare.
Nya Elementar förflyttades till Åkeshov 1950 och upphörde den 1 juli 1991.
Nya Elementar till höger på bilden (tagen runt 1950, Slöjdgatan intill Hötorget ). Revs
1953 för att ge plats åt “Hötorgscity”
Nya Elementars mössmärke
Sigurd Åstrand (rektor på skolan under 50- och 60 talen och lektor i fysik i Norra Real 1932-44)
NYA ELEMENTARSKOLAN
Nya Elementarskolan började sin verksamhet 1828. initiativet till skolan togs antagligen av general J P Lefgren inom den sk stora uppfostringskommittén. Denna kommitté som hade tillsatts 1825 för att se över hela
undervisningsväsendet hade ett stort antal av de mest framträdande kulturperson­ligheterna i landet som
medlemmar. Dit hörde bl a ärkebis­kop von Rosenstein, biskoparna Tegnér och Wallin, förre landshövdingen
Järta och professorerna Agardh, Berzelius och Geijer.
Till denna kommitté hörde också A von Hartmansdorff, en tid statssekreterare i ecklesiastikdepartementet,
till slut pre­sident i kammarrätten. Det var han som i sin egenskap av medlem eller ordförande i Nya Elementarskolans direktion under de trettio första åren utövade ett dominerande in­flytande på skolans utveckling.
Nya Elemetarskolan hade från början en del särskilda pri­vilegier. Dess direktion tillsatte lärarna och hade rätt
att entlediga dem om de inte passade i skolan. Lärarlönerna var bättre än på de flesta håll. Skolans elevantal
var maxi­merat till 100.
De idéer för vars prövande i praktisk skolverksamhet skolan kommit till var följande: Skolan skulle vara sammanhängande, icke som i landet för övrigt upddelade på tre: lärdomskolan, apologistskola och gymnasium.
Lärarna skulle vara ämneslära­re och sköta var och en sitt eller sina ämnen hela skolan igenom - i klasserna
under gymnasiet hade man i den gamla skolan endast klasslärare d v s en och samma lärare under­visade i
alla ämnen i sin klass. Lärjungarna skulle med lärarens hjälp läsa klassens kurs i ett visst ämne i sin egen takt;
de fick sedan tentera på denna och, om de blev godkända, omedelbart börja med närmast högre kurs. Detta
kallades fri flyttning och medförde att en elev kunde till­höra olika klasser i olika ämnen. De svårigheter som
sam­manhängde härmed försökte man eliminira genom att låta äldre och mera försigkomna elever delta i
undervisningen av de yngre. Dessa kallades monitorer och systemet kallades växelundervisning. De lärjungar, vilkas föräldrar önskade det, behövde icke delta i undervisningen i klassiska språk eller hebreiska. De fick
i stället extra undervisning i moderna språk och svenska. Aga skulle icke få användas i vardagslag utan endast
efter upprepade varningar och ned-flyttning i s k strykklass. Begångna förseelser anteckna­des i anmärkningsboken, som skulle tas hem varje vecka för påskrift av målsman.
Den vid skolans start förordnade rektor avled i maj 1829 och då hans efterträdare visade sig otillräcklig
förordnades läraren vid skolan C J L Almquist till rektor i november 1829. Almquist lämnade rektortjänsten
1840 och lärartjänst­en 1841 från mitten av 1830-talet var han för det mesta tjänstledig. Men under de år då
skolan tog form gjorde han en ytterst betydelsefull insats. Bl a skrev han ett flertal läroböcker - det ingick faktiskt i lärarnas skyldigheter att skriva sådana i sina egna ämnen; de fick ett särskilt arvode härför. Almquists
rättstavningslära och räknebok fick an­vändning över hela Sverige.
Skolan hade kommit till för att pröva vissa idéer. Den in­lemmades därför inte från början i landets skolorganisation. Riksdagen beviljade i stället gång efter annan särskilda an­slag till den. Först 1849 fördes den upp på
ordinarie stat under namnet Statens provskola Nya elementarskolan i Stock­holm. Detta namn bibehöll skolan
till 1938 då de två första orden föll bort. 1906 försvann skolans speciella direktion och Nya Elementarskolan
inordnades som de andra läroverken i Stockholm under Kungliga direktionen över Stockholms stads undervisningsverk och läroverksöverstyrelsen.
Nya Elementarskolans idéer blev i viss mån normgivande för utvecklingen i Sverige. 1849 sammanslogs de
tre gamla sko­lorna till ett elementarläroverk, från 1878 benämnt högre allmänt läroverk, i vilket befrielse från
undervisning i klassiska språk kunde erhållas. Samtidigt infördes ett modi­fierat ämneslärarsystem i dem och
bestämdes att de på vissa villkor kunde få tillämpa Nya Elementarskolans metoder, vilket också skedde på
några ställen. De fria flyttningen och växelundervisningen blev dock aldrig vanliga och hade på 1890-talet
helt försvunnit även i Nya Elementarskolan.
Under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet gjordes många pedagogiska försök vid skolan.
1897-1903 an­ordnades en praktisk avslutningsklass som blev en före­gångare till den realexamensklass som
infördes 1905. Försök med andra språkföljder än den i läroverksstadgan angivna fortgick årtionde efter årtionde och en nyspråklig linje med ryska och geografi infördes redan 1912. Det finns en lång serie av bilagor
till årsredogörelserna i vilka dessa försök redovisas.
Traditionen som försöksläroverk togs upp under 1950-talet. Då gjorde man försök bl a med borttagande av
uppförandebe­tyget, med att ha ämnesrum på gymnasiet i stället för klass­rum, med en särskild klass för ungdomar med läs- och skriv­svårigheter och med s k särskild realexamen.
De första åren var Nya Elementarskolan inrymd i helt provi­soriska lokaler men fick sedan tak Över huvudet
i Lantbruks­akademiens lokaler Mäster Samuelgatan 36, där en stor sal och något rum för administrationen
ställdes till förfogande. Alla elever, stora och små undervisades samtidigt i den stora salen, oftast men visst
inte alltid i samma ämne. 1859 fick skolan flytta in en egen byggnad, belägen i samma kvarter strax söder om
Hötorget. Denna byggnad modernisera­des och tillbyggdes 1899 - det var huset vid Slöjdgatan. Efter slutet av
vårterminen 1950 förlades skolan till det några år tidigare färdigställda skolhuset vid Äkeshov och den där
befintliga skolan uppgick i Nya Elementarskolan i Stockholm. Det gamla skolhuset stod kvar några år men
revs sedan för att ge plats åt den bebyggelse som finns där nu.
Denna utflyttning hade varit på tal redan i början av år­hundradet. Anledningen var det minskade elevantalet
i stadens centrala delar. Efter 1928 hade skolan för övrigt utsatts för flera ej alltid så lyckade omorganisationer.
Två föreningar är nära anknutna till skolan. Den ena är Nya Elementarskolans kamratförening, en sammanslutning av gamla nyaelementarare. Utom det moraliska stöd, som en dylik för­ening genom sitt intresse
för skolan och dess arbete ger sin gamla skola, har kamratföreningen år efter år givit stipendier och premier
till avgående elever. De andra är Nya Elementarskolans föräldraförening, som är en fortsättning på den föräldraförening, som fanns redan i samrealskolan i Äng-by, som i sin tur gick upp i Nya Elementarskolan i Stock­
holm. Typiskt för det goda samarbetet mellan föreningen och skolan är den lilla skrift “Glada vi till skolan gå”,
som föreningen lät färdigställa och som vände sig till nybörjar­na i skolan. Föräldraföreningen tog det ekonomiska ansvar­et för den försäljning av skrivmateriel m.m. som skedde i skolan och stödde för övrigt vid många
tillfällen frikostigt enskilda behövande elever eller möjliggjorde arrangemang, som annars inte blivit av på
grund av penningbrist.
Trots omfattande protester lades Nya Elementarskolan ned 1:391-07-01 som självständig skolenhet. Vid
nedläggningen fördes skolans arkiv till skolförvaltningen där det ordnades och förtecknades juli-augusti
1991. Under skolans långa historia flyttades arkivet vid flera tillfällen, först från Lantbruksakademiens lokaler
till skolhuset på Slöjdgatan, och 1950 till Ängbyskolan. Den sista flyttningen skedde efter beslut av 1947 års
riksdag då jestämdes att Nya Elementarskolans arkiv, bibliotek och undervisningsmateriel framdeles skulle
överföras till Ängby­skolan. Den äldsta delen av arkivet (fram till 1900) lämnades dock över till stadsarkivet
redan 1938.
Skolan har haft följande namn:
Statens provskola, Nya Elementarskolan i Stockholm 1827-1936
Nya Elementarskolan i Stockholm 1936/37 - 1949/50
Samrealskolan i Ängby (kallas ibland Ängby läroverk) 1943/44 - 1946/47
Nya Elementarskolan i Ängby 1947/48 - 1949/50
Nya Elementarskolan i Stockholm 1950/51 - 1966/67
Nya Elementar 1967/68 - 1970/71
Nya Elementars gymnasium 1971/72 - 1990/91
Studentexamen har avlagts vid skolan 1864-vt 1968
Realexamen 1909, 1932-vt1964
Nordisk Familjebok 1914 skriver om Nya Elementar (något nerkortat):
Nya elementarskolan i Stockholm, högre allmänt läroverk, skulle enligt stadgan af 14 aug. 1856 ha den särskilda uppgiften att vara en ständig profskola, hvarest förbättringar i lärosättet kunde försökas med afseende
på elementarundervisningens fortgående utveckling. I början af 1820-talet förspordes i Sverige från många
håll, där man intresserade sig för uppfostringsväsendet, ett lifligt ogillande af det sätt, hvarpå de allmänna
skolorna voro ordnade. Man yrkade, att de moderna pedagogiska grundsatserna, som lämnats obeaktade
i 1820 års i viss mån reaktionära skolordning, skulle tillämpas äfven i vårt land. Gifvande vika för de ifriga
ropen på reform, tillsatte regeringen 1825 den s. k. Stora uppfostringskommittén, som hade till uppgift att i
ett sammanhang granska tillståndet hos rikets allmänna uppfostringsverk och att föreslå förbättringar i dem.
Denna kommitté utarbetade på initiativ af en af dess medlemmar, öfverste J. P. Lefrén, ett motiveradt förslag
till upprättande af en profskola, där de nya grundsatserna inom pedagogiken kunde praktiskt tillämpas.
De nya grundsatser N. enligt förslagsställarnas mening skulle förverkliga voro: tillfälle till klassiskt lärd och
högre medborgerlig bildning i samma läroverk under en för alla gemensam undervisning, i motsats till de
då skilda lärdoms- och apologistskolorna samt de förras fortsättning, gymnasierna; “ämnesläsning” för såväl
lärare som lärjunge, d. v. s. undervisning af samme lärare i samma ämne hela skolan igenom i förening med
lärjunges rätt att fritt fortgå i ett ämne (rätt att när som ; helst under läsåret undergå examen samt omedelbart
därefter öfvergå till högre kurs, s. k. “fri flyttning”), utan att bindas af senfärdiga kamrater \ eller af ringare insikter i andra ämnen, detta i motsats till den då rådande “klassläsningen” (lärjunges skyldighet att en viss tid
stanna i en klass och inhämta visst pensum i alla ämnen, innan flyttning till högre klass kunde ifrågakomma);
växelundervisning och monitörsystem (= växelundervisning); utvidgning af de moderna språkens studium,
som började före latinläsningen (latinet var valfritt och började läsas först i 2:a klassen, men uppsköts sedermera till 3:e och slutligen, från 1851, till 5:e klassen). Enligt skolans ursprungliga grundsatser skulle all öfverläsning försiggå på lärorummet och endast skriftliga uppsatser utarbetas i hemmet. För att med hemmets
vård sammanknyta skolans infördes s. k. anmärkningsbok disciplinen skulle, så långt möjligt, upprätthållas
utan kroppslig aga.
De idéer, för hvilkas utförande N. blef en försöksanstalt, gjorde sig genom dess exempel i flera afseenden
gällande för den svenska skolundervisningen i dess helhet, sådan den ordnades 6 juli 1849. Men på samma
gång har N. själf under tidens lopp modifierat ett och annat i den ursprungliga planen. Monitörsystemet, i
början betraktadt som regel, medan lärarens undervisning gällde som undantag, ansågs redan på 1840-talet
endast som ett viktigt “hjälpmedel” åt läraren, inskränktes sedan början af 1860-talet alltmera och upphörde
alldeles på 1870-talet. Den s. k. fria flyttningen inskränktes likaledes successivt, delvis redan på 1870-talet,
men i synnerhet från midten af 1880-talet, då den meningen kraftigt började göra sig gällande bland lärarna,
att denna frihet icke borde inträda, förrän lärjungarna vunnit tillräcklig utveckling för att med verklig fördel
kunna begagna densamma. I anslutning härtill upphörde den fria flyttningen i 3:e och 4:e klasserna 1885 och
1886, men i den 5:e först 1896. I sammanhang med den äldre lärargenerationens successiva afgång ordnades
samtidigt undervisningen alltmera efter bruket vid de öfriga allmänna läroverken, och slutligen afskaffades
den fria flyttningen med dess under de nya förhållandena ganska betungande komplement, flyttningsexamina i hvarje särskildt ämne, fullständigt 4 juni 1897. Gifvetvis upphörde med klassläsningens införande och
monitörsystemets försvinnande öfverläsningen på lärorummet.
N. började sin verksamhet med 6 lärare och 3 “mästare” (öfningslärare) samt ett beräknadt maximum af 100
lärjungar, men 1859 bestämdes de sistnämndes antal till 200 och 1862 till 300. (Alltifrån början har N. varit
inrymd i kvarteret mellan Mästersamuelsgatan och Hötorget samt nuv. Slöjd- och Sergelgatorna, där skolans
lägenheter varit växlande och efter hand ökats genom nybyggnad, hvarförutom annex varit förhyrda i närheten.) Efter fullbordandet af skolhusets tillbyggnad 1899 har lärjungeantalet småningom ökats till omkr. 450
(464 höstterminen 1913). I sammanhang med det växande elevantalet har lärarnas antal naturligtvis ökats;
mot slutet af 1880-talet (1887) hade det sålunda stigit till 19 och utgör f. n. (1913), oberäknadt 5 timlärare,
31. - Den lärarna från början åliggande skyldigheten att författa lämpliga läroböcker har haft den följd, att
skolan under de gångna 60 första åren af sin tillvaro åstadkom en samling dugliga läroböcker, så stor, att intet
annat svenskt läroverk därtill kan uppvisa ett motstycke - inalles 155 läroböcker i 335 upplagor.
I början af 1887 ingick N:s direktion till K. M:t med ett inom läroverkskollegiet utarbetadt, i flera viktiga
punkter förändradt program för skolans framtida verksamhet, som upptog åtskilliga reformförslag, hvilkas
betydelse småningom erkänts dels redan på 1890-talet, dels vid genomförandet af 1905 års skolorganisation
eller f. n. (1913) stå främst på dagordningen. Under de två senaste årtiondena har det ena pedagogiska försöket aflöst det andra och ledt till efterföljd i flera fall. Bland dessa nya rön må nämnas hemarbetets lättande
dels genom begränsning af de skriftliga arbetena och deras förläggande till skolan, dels genom lex-frihet för
måndagarna; försöket med den s. k. praktiska afslutningskursen 1897- 1903, som blef en föregångare till
den 1905 införda realskolexamen; valfrihetens tillgodoseende dels genom det 1896 påbörjade försöket med
alternativt fransk eller engelsk språklinje fr. o. m. 4:e klassen, dels genom senare försök med valfrihet mellan
engelska och tyska som första främmande språk och fr. o. m. höstterminen 1912 med en s. k. nyspråklig linje
med ryska i st. f. latin å latingymnasiet.
Skolans ställning har väsentligen förändrats genom det af K. M:t 2 dec. 1905 utfärdade reglementet. Visserligen har denna fortfarande till “särskild uppgift att vara ett läroverk, där ifrågasatta förändringar med afseende å undervisningea vid de allmänna läroverken samt organisationen af desamma företrädesvis må kunna
på försök tillämpas”. Men i verkligheten är uniformitetens seger nu fullständig. Skolan sorterar nu liksom
hufvudstadens öfriga allmänna läroverk under Direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk som
eforalstyrelse och i öfrigt under Läroverksöfverstyrelsen, som efter skolkollegiets hörande besluter om ifrågakommande pedagogiska prof. Kollegiet anhöll emellertid 1911 hos K. M:t, att denna dess särställning, på
grund af skolans bekymmersamma ekonomisk. och lokala förhållanden måtte upphöra.
Beskowska skolan 1867-1976
Den privata pojkskolan Beskowska är av speciellt intresse. dels därför att en del av 1800-talets samhällselit
gick där, dels för att Sigfrid Almquist var lärare där, skolans bästa lärare, sägs det, innan han blev Norra
Reals andra rektor, och inte minst för att Carl Svedelius, Norra Reals tredje rektor, var elev där samtidigt som
blivande kung Gustav V var det. Det är kanske mot den bakgrunden man kan förstå Svedelius’ goda kontakter med kungahuset (var privatlärare för blivande blivande kung Gustav den VI Adolf och prins Wilhelm).
Också prinsarna Oscar, Carl, Eugen och Bertil gick i denna skola, liksom socialdemokraten Hjalmar branting
och så småningom också Olof Palme.
Skolan grundades av teologen Gustaf Emanuel
Beskow 1867. De första åren hyrde Beskow lokaler vid Mäster Samuelsgatan 39. År 1871flyttades
den till en fastighet vid Malmskillnadsgatan 46
där skolan var belägen till 1882. Ny adress blev
då Malmskillnadsgatan 52. Höstterminen 1887
flytattade skolan till Engelbrektsgatan 9-11 där den
blev kvar till nedläggningen 1976. År 1885 delades
de högsta gymnasieklasserna upp i en latin- och
reallinje från att tidigare varit en ren latinskola. Föjande år kunde även flickor gå på skolan. Intressant
är också att redan ...... ersatte tyskan latinet som
första främmande språk. Det lärdes ut med den
tidens nymodighet, den s.k. “imitativa metoden”
där inte skriftspråket utgör basen utan talspråket,
sammanhängande texter (inte lösryckta satser som
var det vanliga på den här tiden). Grammatiken
Engelbrektsgatan 9–11
lärde man sig genom att ur testerna försöka hitta
Bilden kopierad från Wikipedia Common
språkets lagbundenheter.
Ahlströmska skolan 1902 - 1995
Nya Elementarskolan för flickor Skolan på Kommendörsgatan 31, Mellan 1907 och 1926 fanns
den på Kmmendörsgatan 29. Byggnaderna fnns
kvar.
Den nya skolbyggnaden, uppförd 1926, sedd från
Nybergsgatan. Numera innehar Carlssons skola
byggnaden.
Bilden till höger är kopierad från Wikipedia
Bilden kopierad
från Wikipedia
Lyceum för flickor: 1875-1972
Efter att först hyrt lokaler vid Jakobsbergsgatan 22 flyttade skolan 1880 till Brunkebergsgatan 9. Skolan bestod
då av samtliga klasser i små- och elementarskolan. År 1913 inköptes ett skolhus vid Kommendörsgatan 13.
Ett gymnasium tillkom 1879 och de första studenterna utexaminerades 1882. Den 8-åriga flickskolan kommunaliserades 1939 och gymnasiet 1971 (kallat Lyceum) upphörde 1972.
Stockholms samgymnasium 1902-1970
Höstterminen 1902 inrättades ett nytt enskilt läroverk för både pojkar och flickor, kallat Stockholms samgymnasium. Vid starten omfattade skolan en 3-årig gymnasiekurs på latinlinjen. 1929 bestod skolan av en
4-årig realskola och 3-årigt gymnasium.
Samgymnasiets första lokaler låg vid Tulegatan 33, efter några år flyttade man till Tulegatan 27 och h.t. 1910
togs huset Luntmakargatan 101 i bruk. Privatläroverket upphörde v.t. 1970 när det kommunaliserades och
sammanslogs med Wallin-Åhlinska gymnasiet till Wallin-Åhlinska samgymnasiet
Solbacka läroverk 1901-1973
Solbacka var en internatskola för pojkar (ett externat för flickor fanns från 1940) nära Stjärnhov som grundades 1901 och lades ner 1973 (enligt somliga som en ren konsekvens av en artikel skolan som Jan Guillou
skrev 1966 i porrtidningen FIB aktuellt. Guillous roman “Ondskan” har också sin inspiration i Solbacka. Att
skolan nämns här motiveras enbart av att Carl Svedelius var inspektor på skolan i 20 år.