Transcript Läskopia, pdf

1
Kunskapssyn och etik
Sven Sjöqvist
Professionskurs 2008
Examinationsuppgift
2
Psykologprofessionen har mycket förenklat styrts av två förhållningssätt till kunskap. Dels en
mer teoretiskt, forskningsinriktad och instrumentellt förhållande, dels ett mer praktiskt,
hermeneutiskt och förståelseinriktad, vilket huvudsakligen bygger på tolkande och
utforskande; men framförallt en slags hantverksskicklighet som tillägnas genom arbetspraktik
i form av psykoterapi och annan psykologisk behandling, egenterapi och olika typer av
handledningar. Det har därför funnits en åtskillnad mellan klinikern och forskaren, mellan den
praktiskt utövande psykologen och läraren.1 Särskilt psykologyrkets införlivande av en
psykodynamisk förståelsemodell från 60-talet och framåt gjorde att denna skillnad framträdde
tydligare.2
Eftersom synen och förhållandet till kunskap ständigt förändrar sig, förändras även den
utövande psykologens praxis. Idag går praxis mot ett mer instrumentellt och åtgärdsorienterat
förhållningssätt, jämfört med ett tidigare mer förståelseinriktat. Idag efterfrågas exempelvis
beteendeförändrande kognitiv beteendeterapi, en modell vilken kan betraktas som hörande till
en tradition av en huvudsakligen instrumentell kunskapssyn.
Men denna förändring mot ett mer instrumentellt förhållande till kunskap påverkar också hur
psykologen förhåller sig till sitt kunskapsobjekt. Är kunskapsobjektet huvudsakligen ett
subjekt eller ett objekt. Är kunskapsobjektet någon man ska stå i dialog med och försöka
förstå (utan att egentligen ha några förändringsambitioner) eller är psykologens uppgift att
utöva påverkan i en viss önskvärd riktning.
Hur psykologen utövar sin praktik beror i vilket sammanhang detta sker. Om psykologen har
en privat praktik kan han eller hon sannolikt i större utsträckning bestämma hur hon ska lägga
upp sitt arbete och närma sig det problem som psykologen ska hantera, än om psykologen är
anställd. Hon kan med andra ord i högre utsträckning bestämma sig för vilken syn på kunskap
hon erkänner, det sätt hon förhåller sig till kunskap och de arbetsinstrument hon använder i
sin praktik.
1 I denna framställning avser jag inte den mer smala uppdelningen i en kvalitativ respektive kvantitativ
forskningsansats (jfr Allwood, 1999).
2 Rigne (2002:47) som diskuterat utvecklingen av psykologprofessionen under sjutto- och åttiotalet,
framhåller hur psykologprofessionens tillägnande av den psykodynamiska psykoterapins förståelsemodell
medförde att gapet mellan kliniker och praktiker ökade: ”Already in 1970, leading academic psychologists
voiced their concern about the gap between research and practice. This became stronger as the orientation of
the professional role towards that of a psychotherapist practicing from a psychodynamic theory base
increased, and clinical psychotherapy emerged as the major area of professional work.”
3
En anställd psykolog är i högre grad styrd av målsättningar, styrdokument och vårdpolitiska
diskurser som influerar verksamheten. Diskurser som sällan är särskilt explicit formulerade
utan mer underliggande, mer i termer av den tidsanda som verkar. En hermeneutiskt inriktad
psykolog kan följaktligen få det svårt att hävda sitt arbetssätt i en landstingspsykiatri som
alltmer dragits åt ett instrumentellt diagnostänkande, vilken dessutom är beroende av
arbetsprestationer som i allt högre utsträckning mäts i kvantitet: antal terapibesök under en
arbetsvecka, antal utförda tester etc.
Med tanke på psykologprofessionens långa utbildningstid - särskilt när den dessutom
kompletteras med flerårig påbyggnadsutbildning i psykoterapi -, kan det vara svårt för
professionsutövarna att följa med i de olika utvecklingstendenser som påverkar praxis. Det
finns alltså ett problem i den långa sammanhängande utbildningslängden och de ständiga
förändringarna på behandlingsmarknaden. Ständiga modeväxlingar, ständiga krav på
vidareutbildningar; en professionsutveckling som inte är linjär, utan där en psykolog kan
hamna i ett läge att för att kunna fortsätta verka måste om-utbilda sig under lång tid i den
terapiinriktning som för tillfället är på modet.
I det följande kommer jag att kortfattat åskådliggöra två skilda kunskapsformer, exemplifiera
med ett par kortfattade fallbeskrivningar och visa på hur man kan tillämpa skilda
förhållningssätt på dessa. Jag kommer vidare att framhålla att det inte är självklart att det ena
förhållningsättet är att föredra framför det andra. Jag hoppas även visa att de etiska principer
som styr psykologprofessionen inte har särskilt mycket att anföra när det gäller synen på
kunskap. Jag menar dock att denna skillnad i kunskapssyn tydligare bör kunna åskådliggöras.
Detta för att den enskilda psykologen annars helt lämnas ensam med dessa frågeställningar.
På den etiska agendan bör åtminstone betydelsen av en ständig reflektion om förhållandet till
kunskap och dess behandlingsmässiga konsekvenser framhållas.
Eftersom jag varit verksam inom den allmänpsykiatriska öppenvårdspsykiatrin under det
senaste decenniet kommer min utsiktspunkt att vara de förhållanden som råder för den
kliniska psykologen inom detta område. Jag vill även framhålla att min egen kunskapssyn mer
lutar mot en hermeneutiskt-förståelseinriktat sådan.
4
Kunskapssyn
Om man gör en grov förenkling skulle man kunna urskilja två värderingsmönster eller synsätt
på kunskap. Dessa mönster har påverkat och styrt den psykologiska praxisen. Å ena sidan har
vi det naturvetenskapliga förhållningssättet som haft till mål att kartlägga, mäta och predicera.
Dels har vi ett mer förståelseinriktat humanistiskt förhållningssätt som går ut på att söka
mening och innebörder i de livssituationer och livsförlopp som möter den kliniske
psykologen. Vi kan kalla det första förhållningssättet "Det naturvetenskapliga" och det andra
"Det humanistiska". Dessa båda kunskapsmässiga förhållningssätten har utförligt diskuterats i
vetenskapsteoretisk litteratur (t.ex. Molander, 1992), och jag kommer följdaktligen endast
mycket summariskt skissera dessa skilda sätt att förhålla sig till kunskap och
kunskapsinhämtning. 3
För att förenkla framställningen kommer jag använda beteckningarna Typ I, för den
förstnämnda kunskapsformen och Typ II för det andra. I praktiken är dock dessa
förhållningssätt sammanblandade och man kan svåreligen föreställa sig att enbart det ena
förhållningssättet tillämpas. Det jag vill komma åt är den kunskapssyn som huvudsakligen
betonas. Men för enkelhetens skull kommer jag alltså i denna framställning göra en åtskillnad
mellan två tänkta kunskapsformer. 4
Typ I-kunskap
Det renodlat naturvetenskapliga förhållningssättet strävar efter prediktion, neutralitet och
kontroll. Det styrs av principer som exakthet, mätbarhet och noggrannhet. Inom denna
kunskapstyp är Experimentet den naturliga basen, och bestämmer hur kunskapen framträder
och generas. Genom att ställa upp en hypotes om ett förväntat skeende används experimentet
för att bekräfta denna och därigenom ge stöd för den hypotetiska utsagan. Typ I utgår från
utvärderingsmetoder där kontrollgrupper och olika former av kvantifiering, används för att
mäta skillnaderna mellan grupperna eller på andra sätt fastställa avvikelser. Detta
naturvetenskapliga förhållningssätt har rönt stora framgångar i Västerlandet och skulle kunna
sägas vara grunden för de senaste århundradenas civilisationsutveckling. Samtidigt som det i
3 För en utförligare framställning om dessa skilda kunskapsformer och några av dess praktiska
konsekvenser i psykiatrisk verksamhet, hänvisar jag till läkaren Anders Torolds (1976) utmärkta arbete Mot
en kritisk psykiatri.
4 Jag är medveten om att jag genom att göra denna konstgjorda åtskillnad skapar en mängd
epistemologiska problem som jag inte kommer att undersöka vidare här. Dessa problem har diskuterats
utförligt i en mängd arbeten av professorn i sociologi Kaj Håkansson (2003).
5
denna modernistiska anda skapats en mängd svårlösliga problem, som miljöförstöring och
utmjölkning av tredje världens ekonomi (Loewenthal & Snell, 2003).
Inte minst det medicinska området, där många psykologer är verksamma, har haft många
framgångar när det gäller metoder att komma tillrätta med livshotande sjukdomer. Medicinen
styrs dock av en modell som stundom kan vara svår att tillämpa på psykologiska problem och
störningar (Leifer, 1990).5 Inom denna kunskapsform finns en strävan efter en värdeneutral
kunskap och kunskapens maktimplikationer framhålls inte i samma utsträckning som inom
Typ II.
Psykologisk kunskap har i stor utsträckning genererats ur Typ I-kunskap.6 Rader av
experiments har gjorts för att utforska olika områden av mänskligt beteende. Det finns
följdaktligen en underliggande ideologisk drivkraft mot förutsägbarhet och därmed prediktion
av mänskligt beteende inom denna kunskapsform. Det finns med andra ord en strävan efter att
hitta en så exakt modell av verkligheten så att mänskligt beteende kan kontrolleras, beskrivas
och förutsägas. Det är därför inte utan anledning som psykologin och i synnerhet psykiatrin
har beskrivits som själva modernismens fokuspunkt, dvs. drömmen om att via rationalismen
skapa en människans lyckorike på jorden.
Psychiatry, as a subspecialty of modern western medicine, is a quintessentially modernist
project and paradigmatic application of Enlightenment aspirations. There is no better example
than psychiatry of the Enlightenment dream for human improvement and perfectibility
thought the twin priorities of science and reason (Lewis, 2000:72).
Detta har betydelse för synen på människan, den fria viljan och möjligheterna att ta ansvar för
sina handlingar. En syn på människan som föremål för manipulation via yttre åtgärder
reducerar henne till ett objekt.7 Denna underliggande strävan efter kontroll och makt redovisas
dock sällan inom Typ I, utan istället framhålls en antagen värdeneutralitet.
5 I Läkartidningen har under en debatt förts där man diskuterat vilka kunskapsformer och modeller som
ska styra psykiatrin. En del har föreslagit ett strikt tillämpande av en biologiskt-medicinsk modell, medan
andra framhållit att psykiatriskt arbete inte kan bedrivas utan psykologisk kunskap och hermeneutisk
förståelse. Se ex Ottosson, J-O. (2008). ”Uppblossande skolstrider i medierna gagnar inte psykiatrin”: dags
att sluta leden. Läkartidningen nr 32/33, sida 2185-2187.
6 Det ska dock framhållas att det bedrivs en intensiv forskning på det psykologiska området med
postkoloniala förtecken, t.ex. studier som syftar till att lyfta fram de etniska särdragen i vissa
forskningsmiljöer (Allwood, 2005).
7 Frågan om den fria viljan har diskuterats ingående och från många olika synvinklar (se t.ex.
Adrianson, 1985; Smail, 2005).
6
Typ II-kunskap
Mot den ovan beskrivna kunskapsform står alltså Typ II-kunskap. Denna kunskapsform, som
via Frankfurtskolan på 30-talet och fram mot den sociala konstruktionismen på 1990-talet, har
betonat förståelsen och tolkandet som det centrala (Krogh, 1992; Gergen, 2006). Kunskapen
ska leda till frigörelse; man intresserar sig för meningssammanhang och bakgrunder, man
strävar efter förståelse och innebördstolkning; man visar på språkets makt och strävar efter att
avtäcka implicita och explicita maktstrukturer (Smail, 2005).
Typ II-kunskap syftar mer till att beskriva kunskapen och förstå vad som styr den, än att göra
regelrätta empiriska studier. I den mån forskning bedrivs inom Typ II betonas uttolkning,
hermenutik, aktionsforsning och kvalitativa studier (Torold, 1976).
Inom Typ II-kunskapen framhålls det att det inte är möjligt att bedriva värdeneutral forskning
på det sätt som renodlade företrädare för Typ I-kunskap hävdar. All kunskap är makt, eller de
kunskapsmodeller som forskaren utgår alltid innebär ett värderade, ett ställningstagande, ett
sätt att strukturera verkligheten. Man tar fasta på vissa aspekter och betraktar inte andra. Att
bedriva forskning är alltså att ta ställning för vissa synsätt (Gergen, 2006).
Inom postmodernismen har man intresserat sig för och undersökt hur maktfaktorer styr över
kunskapen; hur makten är intimt sammanvävd med kunskapen. Man har framhållit att den
Västerländska vetenskapsmodellen utgår från den vite, akademiske mannen som måttstock
och därmed åsidosatt etniska minorieter, kvinnor, barn och socialt underpriviligerade. Som
motkraft till detta har man försökt bedriva forskning som betonar även minoritetsaspekter,
man talar om ett det postkoloniala synsättet (Lowwenthal & Snell, 2003).
Typ II-kunskap syftar alltså huvudsakligen till att förstå och tolka. När det gäller psykologiskt
behandlingsarbete har uttolkningen och förståelsen varit det centrala och behandlingseffekter
sekundära, särskilt under 70-talet då den psykodynamiska psykoterapin närmast hade
hegemoniställning (Lesche, 1971). Inom Typ II-kunskapstradition framhålls att psykiatriska
symtom i själva verket kan vara uttryck för en ordlöst protest, något som ska respekteras,
förstås och ges mening och inte i första hand åtgärdas i syfte att “bli av med”. Att oreflekterat
anamma en symtomreduktionistiskt tänkande, enligt Typ-I, kan följdaktligen i själva verket
vara uttryck för ett maktförtryck (Gergen, 2006). Liksom att även psykoterapi generellt sett
kan betraktas som ett uttryck för kontroll och repression. I synnerhet framhålls ofta det faktum
7
att psykoterapi medför att en individualiserande epistemolgi förmedlas, vilken i sin tur har till
effekt att den enskilde görs ansvarig för sitt eget lidande: eftersom det är du som lider, är det
också du som ska gå i psykoterapi och därmed komma tillrätta med dina svårigheter
(underförstått att varken omgivande samhälle eller politiker har något ansvar för de
svårigheter som den enskilde brottas med, alldeles oavsett vilka socio-ekonomiska
förhållanden de generats ur). Ett sådant individualiserande av svårigheter kan följdaktligen
maskera andra komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska etiologiska maktfaktorer
(Smail, 1996; Epstein, 2006).
Psykologin och kunskapsformerna
Historiskt sett betonades i psykologprofessionens inledningsskede i Sverige under 1950-talet
huvudsakligen Typ I-kunskap. Psykologen sysslade alltså med mätning, testning och
diagnostik (Göransson, 1997). Kring 60-talet inleddes dock en era som förde fram
psykoterapin som det centrala inom professionen. Psykologen skulle syssla med psykoterapi,
frigörelse och förståelse, inte med testning och diagnostik. Den psykodynamiska psykoterapin
användes som central förståelsemodell och psykiatriska mottagningar byggdes upp med denna
ideologiska plattform som en motor.8 Psykologerna vidareutbildade sig i psykoterapi och kom
att syssla med huvudsakligen psykoterapi och handledning i psykoterapeutiskt arbete
(Crafoord, 1988).
Definitionen på psykologprofessionen hade under kommande decennier följdaktligen en
betoning på psykoterapeutiskt arbete enligt den tolkning av den psykodynamiska traditionen
som förhärskade i Skandinavien. Här kom kunskap av Typ II-karaktär att stå i centrum
(Rigné, 2002). Det var alltså inte så mycket utredning, diagnostik och testning som stod i
första ledet.9 Snarare var psykologens huvuduppgift att fungera som psykoterapeut, som
uttolkare och meningsskapare. Här låg betoningen mer på att förstå än att komma tillrätta med
svårigheter, mer på insikt än på behandling. Symtomlindring betraktades bland de mest
renläriga snarare som något sekundärt, som en möjlig bieffekt av en psykoterapi och defintivt
inte något mål (Leche, 1971).
8 Rigné (2002:62) framhåller: ”It has been shown that one of the traditions in psychology which is
spectacularly rich in metaphors and reliant on discursive action, is psychodynamics and psychoanalysis.
Thus, with a re-orientation to claiming psychodynamics as the special professional practice of psychologists,
and psychoanalytical and - dynamic theories as the rhetoric develop accordingly.
9 Enligt neuropsykolog dr. Håkan Nyman (pers. kom., 2008) utfördes neuropsykiatrisk utredning, i
avsevärt mer begränsad utsträckning under 70-talet jämfört med idag
8
Under senaste decenniet har dock en omsvängning åter skett mot Typ I-kunskap. Utredning,
diagnostik och neuropsykologi har kommit till heders igen och utbildning och testning utförs
på ett sätt som skulle vara otänkbart för ett par decennier sedan. Terapiformer som betonar
insikt, självkännedom och frigörelse får ett allt mer begränsat utrymme och utbildningar med
denna inriktning läggs ned.10 Istället har metoder som koncetrerar sig på beteendeförändring
och symtomlindring åter kommit på modet - även om skillanaderna mellan de olika
metoderna inte är så stora som de var under 50-talet.
Inom det psykoterapeutiska området drar evidensdebatten mot Typ-I kunskap. Idag är det inte
existentiella frågor som mening, sammanhang och innebörd som står i fokus, utan effektivitet
och symtomlindring. Helst ska denna ske på kortast möjliga tid. Återigen har en betoning på
mätning och kontroll skett. Åtminstone om man får tro evidensretorikens evangelium
(Ekeland, 2001).
Men vi har också den situationen att bägge dessa förhållningssätt finns jämbördes. Psykologer
har utbildats under olika tidsperioder och haft skilda betoningar på förhållandet till de bägge
kunskapstyperna. Förenklat uttryck skulle man å ena sidan kunna urskilja en psykologpraxis
med huvudbetoning i den psykodynamsiska traditionen med psykoterapi som sitt främsta
professionskriterium. Och å andra en grupp psykologer som erhållit utbildning i
beteendeterapeutisk behandlingsmetodik. Den grupp som betonat utredning, testning och
diagnostik får i det här sammanhanget dock anses höra till den senare gruppen.
Två fall, två förhållningssätt
För att illustrera på vilket sätt de olika sätten att förhålla sig till kunskap påverkar praxis vill
jag anföra två kliniska fall som kan tjäna som en utgångspunkt i denna diskussion. Här visar
jag även att det inte nödvändigtvis finns ett sätt som är bättre, utan att det handlar om två olika
förhållningssätt till kunskap och som i sin förlängning även påverkar den människosyn man
bekänner sig till.
Fallen har verklighetsbakgrund, men fakta har skalats bort så att de inte kan knytas till någon
specifik individ.
10 Nyligen meddelas exempelvis att den dynamiska psykoterapiutbildningen vid Psykoterapiinstitutet
läggs ned och att enbart KBT-utbildning ska bedrivas.
9
Fall1. Orolig gravid kvinna.
En tjugofemårig gravid kvinna söker hjälp för oro vid en vårdcentral. Hon erhåller diagnosen
GAD, dvs generaliserat ångestsyndrom och sätts in på milda anxiolytika och antidepressiva.
Tillståndet förvärras dock och kvinnan skickas efter en tid till en verksamhet för föräldrar och
spädbarn där hon erhåller psykologhjälp. Kvinnan har dock redan så starkt identifierat sig
med sig med den diagnos hon erhållit att det inte längre är tillräckligt med psykologsamtal.
Hon har alltså redan börjat identifera sig själv med den diagnos hon erhållit, börjat reflektera
över sig själv i denna psykiatriska terminologi att det inte längre är möjligt att hjälpa henne se
att detta som hon upplever inte är uttryck för en patologi (Typ I). Det är inte längre möjligt att
återgå till ett förhållningssätt som fanns innan.
Experterna i spädbarnsverksamheten för ett resoneramang i termer av att om denna kvinna
inledningsvis erhållit en kortare psykoterapi eller fått normaliserade interventioner, skulle
detta sannolikt ha lett till att kvinnan skulle ha kunnat hantera svårigheterna på egen hand. Det
bemötande hon får leder dock istället till att tillståndet stigmatiserats och reifierats
(objektifierats), vilket i sin tur medför i en kostsam och huvudsakligen onödig medikalisering.
Dessutom har det konsekvenser för kvinnans självuppfattning som ett objekt för medicinska
manipulationer, över att inte ha kontroll över sitt eget upplevande.
Fall 2. Nedstämd spädbarnsmamma
Orolig ung mamma inkommer med oro och depressiva känslor efter att hon fått sitt första
barn. Kvinnan erhåller en depressionsdiagnos och insätts på SSRI-preparat. Hon tillfrisknar
snabbt från sin depression och kontakten kan avslutas. Kvinnan kan efter denna
medikamentella behandling knyta väl an till sitt nyfödda barn.
Här kan anföras att om denna kvinna inte diagnostiserats i en psykiatrisk taxonomi och
därefter erbjudits läkemedelsbehandling, utan man exempelvis inlett en insiktsorienterad
långtidspsykoterapi, kanske detta lett till andra problem. Här hade med andra ord Typ IIkunskap kanske varit mindre adekvat.
Det har i psykiatriskt arbete följdaktligen betydelse vilket förhållningssätt till kunskap man
har. Det har således konsekvenser både för den behandlande och i sin förlängning den
människosyn man står för. En smula tillspetsat uttryckt: skall objektet åtgärdas med hjälp av
yttre påverkan, metodik och teknik i förhållande till en given normativ modell, eller bör vi
10
förhålla oss mer relationellt, mer i dialog och mer betrakta de upplevelser som vi möter som
uttryck för allmänmänskliga erfarenheter och inte sjukdomar eller störningar som ska
åtgärdas.
En annan reflektion är att det är svårt att säga att en behandlingsmässig utgångspunkt i en av
de bägge kunskapstyperna är att föredra. Istället skulle man kunna säga att ibland är det ena
förhållningssättet bättre och ibland det andra.
Etik och människosyn
I de yrkesetiska principerna diskuteras inte psykologens kunskapssyn, trots att denna kan ha
stora konsekvenser för psykologens professionspraxis. Det tas i de etiska reglerna
följdaktligen ingen hänsyn till skillnaderna mellan Typ I och Typ II-kunskap.
Psykologen arbetar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Psykologin och psykologyrket
befinner sig i en kontinuerlig utvecklingsprocess, där det fortlöpande tillförs nya och mer
komplexa kunskaper och metoder. Detta sker i ett samhälle i förändring och där det ständigt
uppstår nya problemställnigar. Det är därför viktigt att psykolger håller sig à jour med
utvecklingen och kontinuerligt integrerar nya kunskaper i yrkesutövningen.11
I de etiska principerna finns heller inte den epistemologiska skepsis som är utmärkande för
Typ II-traditionen.
Psykologen arbetar i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet och eftersträvar en
kontinuerlig professionell utveckling genom att inhämta mer och ny kunskap om den vetenskapliga
utvecklingen.12
Likaledes saknas en diskussion om makt och hur olika styrdiskurser påverkar praxis
(Ekleland, 2001).13 Den enskilde praktiserande psykologen är följaktligen hänvisad till att
själv ta ställning i dessa frågor.
11 Yrkesetiska principer för psykologer i Norden, Psykologförbundets hemsida, 2008.
12 Yrkesetiska principer för psykologer i Norden, Psykologförbundets hemsida, 2008..
13 Psykologen David Smail (2005) har i boken Power, interest and Psychology påvisat hur makt
och olika intressen styr den psykologiska kunskapen. Smail framhåller betydelsen av att även den
kliniske psykologen ständigt måste vara medveten om att kunskap också är makt och att den bestäms av
olika politiska, juridiska och ekonomiska intressen.
11
Många av psykologernas yrkesmässiga relationer och arbetsuppgifter är dock av en sådan art
att det inte är möjligt att reglera dem formellt. Det avgörande blir därför den enskildes
psykologens yrkesetiska medvetenhet, ansvarskänsla och yrkesmässiga kompetens.14
Men med tanke på att det innebär en ganska stor skillnad att möta en psykolog som
huvudsakligen bekänner sig till Typ I- kunskap alternativt Typ II, kan man undra om det inte
att även detta mer borde återspeglas i de etiska reglerna. Eller är det så att etiken inte kan säga
något om förhållandet till kunskap. Den kanske bara kan framhålla betydelsen av en ständig
reflexion över vilken betydelse kunskapsteoretiska frågor har i det praktiska arbetet; att vi
ständigt borde vara medvetna om de konsekvenser vårt förhållningssätt har. Det går
följdakligen kanske inte att deklarera kunskapssynen i något officiellt dokument. Det är med
andra ord upp till var och en att ta ansvar för detta. Det kanske är som den radikale läkaren
och debattören Anders Torold (1976: 25) för mer än trettio år sedan försökte formulera det
moraliska dilemma den psykiatriska behandlingsarbetaren ständigt måste kämpa med: En
slags oupphörlig inre kamp, en slags oavbruten etisk reflexion som inbegriper kunskapssyn
och människosyn, samt de konsekvenser ens arbete har för de man möter:
I själva verket måste nog var och en arbeta sig fram med sig själv, i sin grupp, till någon sorts
[...] ständigt vaksam kritik och självkritik levande. Den basala frågan, är nu som förr, liksom i
framtiden, vad är människovärdigt mänskligt liv och hur skall jag själv, vi, alla andra, och
hela samhället gestalta sig för att befordra detta. Bara en sak är säker, vi kommer alltid att
fråga, vi tvingas att söka svar, vi kommer ideligen att bli bedragna av oss själva, av andra.
Samhällsutvecklingen är allas vår angelägenhet och människor i maktpositioner, experter,
kommer alltid att försöka tvinga på oss sina svar.
14 Yrkesetiska principer för psykologer i Norden, Psykologförbundets hemsida, 2008.
12
Referenser
Adrianson, J. (1985). Bortom arv och miljö. Kritik av den sociala determinismen. Stockholm:
Akademilitteratur.
Allwood, C-M. (1999). Vetenskapsfilosofi och psykologisk forskning. I Allwood, C-M. &
Eriksson, M.G. (Eds.) Vetenskapsteori för psykologi och andra samhällsvetenskaper.
Lund: Studentlitteratur, Chap 13, pp. 444-478.
Allwood, C-M. (2005). Indigenous psychologies - global or local? The Psychologist 18(6):
338-342.
Crafoord, C. (1988). Den möjliga och omöjliga psykiatrin. Utveckling och erfarenheter av
sektoriserad psykiatri. Stockholm: Natur och kulur.
Ekeland, T-J. (2001). Den biomedisinske arkitekturen som maktdiskurs. Fokus på Familjen
29: 208-323.
Epstein, W.M. (2006). Psychotherapy as religion: The civil divine in America. Las Vegas:
University of Nevada Press.
Gergen, K.J. (2006). Therapeutic Realities: Collaboration, Oppression and Relational Flow.
Chagrin Falls, Ohio: Taos Institute Publishing.
Göransson, B. (1997). Profession på väg. Lund: Wallin & Dahlholm.
Håkansson, K. (2003). Särskiljandet och urskiljande. Om dekonstruktion, kronofobi och
mystik. Häften för kritiska studier 36: 17-41.
Krogh, T. (1992). Frankfurtskolan – en introduktion. Göteborg: Daidalos.
Leifer, R. (1990).The medical model as the ideology of the therapeutic state. The Journal of
Mind and Behavior 11:247-258.
Lesche, C. (1971). Om psykoanalysens vetenskapsteori. Häften för kritiska studier 5: 7-25.
Lewis, B. (2000). Psychiatry and postmodern theory. Journal of Medical Humanities 21:7184.
Loewenthal, D. & Snell, R. (2003). Post-modernism for psychotherapists. A critical reader.
New York: Brunner-Routledge.
Molander, B (1992). Vetenskapsfilosofi. Stockholm: Bokförlaget Thales.
Rigné, E.M. (2002). Profession, science and state: psychology in Sweden 1968-1990.
Göteborg: Sociologiska institutionen.
Smail, D. (1996). How to survive without psychotherapy. London: Constable.
Smail, D. (2005). Power, interest and psychology. Ross-on-Wye: PCCS Books.
Torold, A. (1976). Mot en kritisk psykiatri – vetenskapsteori, människosyn, samhällssyn.
Psykisk Hälsa Årg 17, hft 4: 238-269.