2014 års resa till Istanbul med Konstvetenskapliga föreningen i Värmland

(betraktad av en nybörjare i detta sammanhang) Lördag 23 mars, arla om morgonen, gav vi oss iväg från Kil, Karlstad, Väse och Kristinehamn – dessutom med en och samma buss, som förde oss till Arlanda. Vi var utlovade en frukost utanför Arboga, och löftet infriades, med betoning på utanför, och den var god, med Bregott på mackan. Planet som tog oss söderut tillhörde Pegasus som visserligen är ett lågprisflygbolag = man erbjuds mat men man får betala för allt, men som känns mycket bättre än Ryan Air (20 kg utan extra avgift bl.a …). Landade gjorde vi i Asien (!) på Sahiba Gökçenflygplatsen. När vi anlände med egen trans ferbuss till vårt boende, Paris Hotel & Hostel som ligger på den europeeiska sidan av Istanbul, var klockan vid pass 21 och då var det bara att lita på vår utmärkte boss LG:s tips om att gå ett kvarter från hotellet till restaurangen Ortaklar. Ett mycket bra tips! God mat och härlig stämning! Sen var det bara att ställa fram klockan 1 timme och gå lägga sig... eller gå ner i källaren där det fanns en liten bar där det förutom det vanliga barsortimentet gick att få sig en vattenpipa… eller gå högst upp i huset och gå ut på den inbyggda takterrassen och njuta av den fantastiska utsikten över Istanbul och den vid denna tidpunkt mörklagda Marmarasjön med båtar som lyste upp natten med sina landtärnor. Söndag 24 mars. Frukost från halv 8. Sen uppställning ute på gatan för att få reda på vad resten av dagen skulle innebära. LG hade den goda smaken att ”lägga ett bra väder”, behaglig vårvärme och solsken. En av vårt hotells absoluta förtjänster var att ”det låg där det låg”, och i och för sig är väl inte det så ovanligt när det gäller bl.a. hotell, men att det var så nära så fantastiska sevärdheter hör nog till undantagen. Vi traskade några hundra meter och kom till Konstantinopels hippodrom. Den uppfördes av Kej sar Septimius Severus på 200-talet. Anläggningen är U-formad, 150 m lång och lär ska ha rymt 100 000 åskådare. De osmanska sultanerna som erövrade Konstantinopel 1453 och gjorde staden till sin huvudstad var dock inte alls intresserade av hästkapplöpning. Den gamla kapplöpningsbanan, som idag lig ger två meter under jord, har markerats med en stenläggning, så i dag är det hela ett stort ”torg”, men inte vilket torg som helst. Där finns en obelisk från 900-talet och som ursprungligen var täckt av bronsplåtar, men dessa stals un der det fjärde korståget så det som återstår idag är känt som den "murade obe lisken". Där finns även Thutmose III:s granitobelisk från Karnak i Egypten För transportens skull var man tvungen att dela obelisken i minst två delar, var av endast den övre delen finns kvar. Idag står denna del kvar på en marmor sockel. Obelisken, som är nästan 3 000 år gammal, är i förvånansvärt gott skick. Ytterligare sevärdheter på Hippodromen är en ”ormpelare”, som ur sprungligen bestod av en förgylld skål som uppbars av tre kopparormar. Det mesta har förstörts och det lilla som återstår idag kallas Spiralkolonnen. Ett av de tre ormarnas huvud finns i dag till beskådande på arkeologiska museet. Ännu en sevärdhet är en fontän som Kejsar Vilhelm II av Tyskland skänkte till det osmanska riket 1898. Alldeles bredvid Hippodromens ena ände ligger Sultan Ahmed I:s Moské. För en svensk är det lättare att minnas den som Blå Moskén. Dess smeknamn har den fått av den blå färgen som pryder kaklet på insidan. Moskén har sex minareter, och det ansågs tydligen provocerande när den byggdes, en moské med sex minareter uppfattades som ett vanhelgande försök att tävla med arkitekturen i själva Mekka! För en turist, och ny i sta´n, är det lite praktiskt det där med sex minareter - ur orienteringssynpunkt…

Diagonalt över Hippodromen, från Blå moskén, finner man Basilikacisternen. En vattencistern som är byggd som ett palats med 336 höga pelare, och som rymde 80 miljoner liter vatten! Idag är den i stort sett tömd på vatten och där fiskar simmar omkring i den halvmeter som återstår. Pelarna är av lite olika utseende pga att man även under Bysans tid ägnade sig åt återanvändning, man tog pelare och kolonner från ställen där ”de inte just då behövdes…” Mellan pelarna har man byggt bryggor att gå på och man kan långt inne i cisternen finna ett par stora Medusahuvuden, placerade som fundament under några pelare, ett av dem av någon anledning upp-och-ner, det andra liggande på sidan. Lite här och där i sta´n, gärna i anslutning till någon moské, finns det sk türben, dvs mausoléer där vissa betydande personer ligger begravda. Om det är fråga om en man sitter där en fez eller turban på ena kortändan av sarkofagen och om det är fråga om en kvinna – ingenting… LG är en man som vet att kroppen behöver sitt och ser till att man inte ska ”falla ur” så han är noga med att det varje dag ges utrymme för förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika, och det är mycket tryggt att veta, och i Istanbul är det inte långt mellan näringsställen där man kan få sig en çay (te), elma (äppelte) eller kahve (kaffe) och förstås turkish delight – sötsaker med nötter och honung i alla möjliga och omöjliga varianter. Söndagen innebar vidare en vandring längs Divanyolu Caddesi upp mot Konstantins pelare = Brända kolonnen vid Konstantins forum, fast den pelaren fick i gruppen det lite mer populärvetenskapliga namnet ”Stolpen” och även den ligger ju onekligen, liksom sin värmländska namne, en bit utanför Kristinehamn... När vi stod där vid pelaren flög ett stort antal vita storkar över oss och den synen är man ju inte bortskämd med hemmavid! Efter besöket vid pelaren gick vi till Beyazid II:s moské, som då tyvärr var stadd under renovering så upplevelsen blev kanske inte så stor som förväntat. Utanför moskén var det en väldig kommers där den som så önskade kunde bli ägare av såväl skinnjackor som kassettdäck! I avsak nad av direkt engagemang i detta utbud, och när dagens program så var till ända var det väldigt behändigt att konstatera att vårt boende bara låg 5 – 6 kvarter bort!

Måndag 24 mars. I dag besökte vi Topkapıpalatset, ett väldigt komplex från vilket de osmanska sultanerna styrde sitt imperium under 400 år. Det utgjordes av en samling byggnader omgivna av fyra enorma gårdar. Alldeles utanför porten till Topkapı låg Ahmed III:s fontän, en vacker rokokofontän från början av 1700-talet – mkt tjusig! När man kom innanför murarna kom man till en kyrka (!) från 500-talet, Hagia Eirene. Den har ovanligt nog aldrig konverterats till moské, trots att det satt en liten månskära högst uppe på kupolen. Kyrkan var helt ”ren” och tom på inventarier men innehöll förutom ett enkelt mosaikkors mot en gyllene bakgrund högst uppe i koret och en del mosaiker längst bak i kyrkorummet, en påtagligt vördnadsbjudande känsla. I dag används kyrkan som konsertlokal under Istanbuls musikfestival. Topkapıpalatset bjuder på den ena upplevelsen häftigare än den andra. Där finns flera skattkammare som hyser fullständigt ovärderliga saker, mycket av guld och med ädelstenar, men man ska inte sticka under stol med att ”fiket”, Konyalıre, var synnerligen bra och dessutom har en vidunderlig utsikt över Bosporen.

I palatset fanns även ett harem som var bostad för sultanens hustrur, konkubiner och barn. Detta styrdes tydligen av sultanens mor och var hierarkiskt uppbyggd, men där fanns även ett antal rum där sultanens bröder var instängda för att man ville undvika stridigheter om tronen. När man, full av intryck av en förmiddag i Topkapı, beger sig utanför murarna, kunde vi finna en gata med osmanska hus, dvs hus med en första våning av sten och som sen hade en eller två våningar av trä utbyggda som burspråk. Under eftermiddagen gjorde vi först en ”mycket discipli nerad” vandring genom Grand Bazar (det är inte ett dugg svårt att gå bort sig i detta oerhörda myller av butiker och stånd, och människor). Den vandringen tog oss upp till Sülemaniye-moskén. Med en sol som sken riktigt gôtt, LG:s förtjänst (?), så passade det oss utmärkt att LG även hade placerat en man som sålde absolut färskpressad apelsinjuice alldeles utanför ingången till moskén. Ett glas juice för 1 TL ~ knappt 3 kr - perfekt! Sen in i moskén, ett av Sinans mästerverk. Mkt vacker! Sinan var den viktig aste arkitekten på 1500-talet och ligger f.ö. begravd alldeled bredvid moskén. Som tidigare skrivits hade LG omsorg även för det lekamliga och med hjälp av sin manliga intuition fann han ett litet fik – Haliç (?). Där kunde vi få oss, de som så ville, en kall Efes, det välkända turkiska ljusa ölet (det är inte på alla ställen man kan få tag på öl eller vin här i Istanbul, men å andra sidan så träffade vi inte på några berusade personer heller). Stället hade en bedårande utsikt över Gyllene Hornet! Istanbul är betydligt mer kuperat än man kanske tänker på direkt och därför är det bra att ha skor som både är bra att gå i och smidiga att ta av och på när man besöker moskéerna. Nåväl, styrkta av besöket på fiket vandrade vi så vidare mot Kejsar Valens akvedukt, uppförd på 300-talet. Den var en del av det kom plicerade vattensystem, som försörjde palatsen och fontänerna i den bysantinska huvudstaden. Den var ursprungligen 1000 m lång, varav 625 m fortfarande finns bevarade. Tisdag 25 mars. I dag var det lite småregnigt till en början, LG hade även tänkt lite på jordbrukarna och vi skulle ändå ut med buss och dessutom blev det inte mycket av regnet. Vi for till den Bul gariska järnkyrkan, bara för att finna att den var stängd för restaurering – rostskyddsbehandlar man järnkyrkor? Fördelen med järnkyrkor var att man kunde sätta upp en imponerande kyrka lite här och var när man missionerade runt om i världen men i stora delar av missionsfälten var nog inte klimatet det bästa för gjutjärnskyrkor, därför finns inte många kvar i dag. Bussen tog oss vidare till Eyüpmoskén,som är den heligaste moskén i Istanbul med inredning i vit marmor och İ znikkakel. Själva Eyüp, som var profeten Muhammeds fanbärare, ligger förstås begravd här. Alldeles i närheten finns en linbana som man som turist måste ta. Den går upp till Pierre Loti-kaféet där det var läge för fika. Kaféet är uppkallat efter en fransk författare och turkofil, som förälskat sig i en gift turkisk kvinna, och som påstås ha frekventerat stället. Utsikten härifrån är milt sagt storslagen över Gyllene Hornet! Från kaféet gick vi tillbaka ner till bussen, en väg mellan otaliga gravar, de flesta från den osmanska eran. Gyllene Hornet har enligt sägnen fått sitt namn efter att under den osmanska erövringen bysantinerna kastade så många värdefulla föremål i vattnet att det glimmade av guld.

Bussresan fortsatte och nu längs den 8,2 km långa Theodosius mur. En imponerande, dubbel och med 192 torn, mur som stoppade invasionsförsök i över tusen år. Efter uppehåll för lunch så bar det i väg till Chorakyrkan, en överdådigt ut smyckad bysantinsk kyrka från 1100-talet med målningar och mosaiker från 1300-talet. Osmanerna hade vid maktövertagandet målat över alla bilder och därmed i princip inte förstört dem, så när Turkiet blev en sekulär stat kunde man avlägsna övermålningarna och låta originalen träda fram igen. Pga trafiksituationen och den långa turen längs muren fick vi ställa in besöket på Dolmabaçhepalatset, vilket var synd. Topkapıpalatset övergavs i mitten av 1800-talet till förmån för just Dolmabaçhepalatset, som ligger alldeles bredvid Bosporen. Maten i Istanbul är som regel riktigt bra och billig. Det finns alltifrån ”hål-i-väggen” som kan hjälpa den hungrige att mer än överleva, till flådiga restauranger där man, pga sta´ns läge vid Marmarasjön och Bosporen, har lätt att få tag på färsk fisk. Onsdag 26 mars. Vi följde efter LG mot Hippodromen och travade (ha-ha) på mot Gülhaneparken, som ligger alldeles nedanför Topkapıpalatset. En park översållad med bl.a. tulpaner, hyacinter, penséer och pärlhyacinter. För den som lyfte blicken lite högre var det intressant att upptäcka alla hägrar, som häckade i träden och alla gröna, skränande små papegojor, halsbands- eller munk parakiter som också häckade där. Kemal Atatürk, den moderna turkiska statens grundare, häckade som staty i parken och hans popularitet hänger i än i dag – hans knän är alldeles blankslitna av folk som vill fotograferas i knät på landsfadern. Från Gülhaneparken är det alltså mycket nära till Topkapıpalatset och Arkeologiska muséet vars absoluta pärla är Alexandersarkofagen; en otroligt utsmyckad sarkofag i marmor med sidor som skildrar Alexander den store i färd med att besegra perserna. Man kan inte annat än häpna över hantverksskickligen hos de som utförde den, och nu snackar vi 300-talet… Muséet hade förstås en skrälldus med andra sarkofager, reliefer och mumier och även en intressant utställning om det gamla Istanbul. På gården fanns dessutom ett bra fik! Folk här är påfallande vänliga och nyfikna på turister, och meddelsamma. En yngre man förklarade att turkiska kvinnor som regel inte bär huvudduk, däremot gör kurdiska kvinnor det. De som bär heltäckning är arabiska, oftast turister. Hur det är med den saken kanske är svårt för en utomstående att veta men det var i alla fall en intressant synpunkt. Som tidigare påpekats är det tätt mellan sevärdheterna här och efter Arkeologiska muséet gick vi ner till Hippodromen och fortsatte till Mosaikmuséet. Där fanns det bl.a. vacker golvmosaik från 400 talet som troligen prytt den kolonnad, som ledde från kejsarens boningar till det muromgärdade palatsområdet intill Hippodromen. Sen blev det dags för en av stadens stora höjdpunkter - Hagia Sofia. Den var från början en bysantinsk kyrka, invigd år 537. På 1400-talet omvandlade osmanerna kyrkan till moské. När sen Turkiet blev en sekulär stat omvandlades den igen, denna gång till museum. Det innebär att man inte följa någon strikt klädkod när man går in. Kyrkan/ Moskén/Muséet var oerhört stor och man imponeras lätt över det arbete som har åstadkommit denna byggnad. Man kan också tänka på alla mänskoliv som allt detta har krävt. Det gäller ju f.ö. alla stora historiska byggnationer…

Där fanns förutom en hel del mosaiker med Kristusmotiv även en mirhab. Mirhaben, som är en nisch som visar böneriktningen mot Kaba i Mekka, satt av förklarliga skäl inte exakt mitt på väggen rakt fram som den brukar i moskéer, eftersom Hagia Sofia från början varit en kyrka. Förutom det storslagna och all häftig mosaik så finns en lite pikant detalj på en av läktarnas marmorräcken. En viking på 800-talet, som tydligen hette Halvdan, har ristat in några runor här. Kanske ”Halvdan was here”, typ… Onsdagen hade inte så mycket mer på det officiella programmet så vi var några som besökte en föreställning med dervishdans i ett f.d. Hamam (ett turkiskt badhus). En mycket intressant upplevelse där fem män i fez, långkalsonger och vida kjolar snurrade på ett cirkulärt golv med en i mitten. Fyra av dem cirkulerade sakta runt om den femte, samtidigt som ringen rörde sig långsamt runt, medan de behöll sina inbördes positioner. De ackompanjerades av en liten orkester som på österländsk vis alla spelar samma stämma. Långa stunder sjöng tre män enstämmigt och snirkligt samma snirkliga stämma som instrumenten spelade. Mycket gammal och fascinerande musik! Torsdag 27 mars. I dag hade vi ledigt! Några i sällskapet tyckte att det kunde vara intressant med lite nutidshistoria och tog sig upp till Taksimtorget, som för ett antal månader sen stod i massmedier-nas ljus. Torget var en stor och öppen plats och ett helt vanlig torg med bl.a blomsterförsäljning. Där fanns även möjlighet att besöka ett alldeles utmärkt fik, Hazif Mustafa. Från torget ledde en större shoppinggata, Istiklal Caddesi. Där var det, för att citera Astrid Lindgren, ”liv och kolifejs”. Denna långa gata hyser bl.a. den svenska beskickningen. Den platsen har varit i svensk ägo sedan 1757! Gatan övergick i något av en ”musikgata” med gatumusiker, men där fanns också massor av musikaffärer, många specialiserade på speciella instrument. Gatan tog slut vid Galatabron, där mängder av människor fiskade med spön, där trafiken gick, trots att det fanns restauranger ”en våning ner”, nere vid vattnet. För att inte få en fiskkrok i den av restauranggästerna beställda maten, , hade man spänt upp en tråd längs med uteserveringarna, som en säkerhetslina, och det var tydligen en ganska effektiv metod, för man kunde se ett stortantal krokar, flugor och drag ihoptrasslade på denna lina. Att kunna språk är väldigt bra. Att kunna turkiska är inte allom givet. Att kunna några ord på detta, i vårt tycke, lite besvärliga språk känns inte så enkelt. Ordet tack, exempelvis hette te

ş

ekkür ederim, och det känns kanske lite långt och besvärligt. Enklare då med hej då - güle güle! Men om man använde sig av dessa småord, vid rätt tillfälle, så möttes man av vänlighet. Ibland fanns det försäljare som ville sälja något och att då klarade man sig utmärkt från fortsatt uppvaktande om man inte var intresserad av det som såldes, genom att bara säga tack och samtidigt bjuda på ett leende.

Fredag 28 mars. Ja, så kom då den sista hela dagen i Istanbul. Efter ”uppställning” vandrade vi efter LG ner mot, och över, Hippodromen (man har på nå´t konstigt sätt vant sig vid att ha sådana extrema och historiska höjdpunkter där man bor, som Hippodromen, Blå Moskén, Hagia Sofia, Topkapı palatset) ner förbi Gülhaneparken och ner till ändstationen för Orientexpressen, Sirkecistationen. Eftersom inget tåg var inne fortsatte vi mot Egyptiska basaren, eller Kryddbasaren. Där finns även Rustan Perssons moské, egentligen Rustam Paschas moské. Det är en moské som är helt nedlusad av kakelplattor, och dessutom vackra sådana. Fast mer intressant är nog, för en del, att när moskén skulle byggas visste man att platsen redan var upptagen av en basar, men då fattade Rustam Pascha beslutet att bygga moskén ”en våning upp” så att tidigare verksamhet kunde fortsätta som förut på markplanet. Snyggt jobbat! Efter en fikapaus och lunch, som även innebar lite regnväder, men det stördes man inte nämnvärt av om man gick inne i basaren, var det dags att ge oss ut på en båttur på Bosporen, och då upphörde regnet och solen kom fram (LG:s förtjänst?). Vi gick ombord vid Galatabrons södra fäste, vid Eminönühamen och styrde norrut mot Svarta Havet, fast vi hejdade oss efter c:a en timme. Att Istanbul är en mycket stor stad (c:a 20 miljoner människor!) och dessutom mycket intressant, inte minst när det gäller det historiska, var väl ingen nyhet för någon av oss i gruppen, men det är alltid fascinerande att betrakta en stad från vattnet som vi fick göra nu. Sluttningarna ner mot Bosporen var fint bebyggda, och kanske fanns det lite mer av villor på den Asiatiska sidan. Men det är klart att det är väl som på alla andra ställen på jorden att alla har inte råd att bo på de tjusigaste ställena. Där Bosporen är som smalast ligger förstås en gammal fästning, från 1400-talet, och inte långt därifrån ligger Fatih Sultan Mehmetbron, där båten vände och gick tillbaka. Ute på böljan den blå fick vi se ett gäng delfiner som gjorde oss sällskap en liten stund (hade LG något med den uppvisningen att göra, måntro?). Lördag 29 mars. Ja, nu var det ingen återvändo, dags att åka hem! Vi har haft en synnerligen spännande och innehållsrik vistelse i Istanbul, en mycket välplanerad resa – varmt tack till LG Andersson & Eliza travel som skapade förutsättningarna, och tack till alla medresenärer som skapade trivsel och god samvaro! Detta gav mersmak! Nedtecknat av en som bodde på rum ”uttjesalte” (306)

Bengt Lundgren