Transcript Broschyr - Fornminnessällskapet på Mälaröarna

Fornminnessällskapet på Mälaröarna
RUNRISTNINGAR
PÅ FÄRINGSÖ
Fornminnessällskapet på Mälaröarna WWW.malaro-fornminnes.se
Tillfälle! Ta chansen att se hur några av dem som bodde och
verkade på Färingsö för ungefär 1000 år sedan blev hedrade
av sina efterlevande på ett nästan outplånligt sätt! Vi
beskriver var runristningarna finns och du avgör när du vill
besöka dem och hur du vill ta dig dit. Vid varje runristning som
har en vägvisning i detta blad finns en informationstavla med
fler uppgifter några undantag finns.
Bakgrund. Under senare delen av vikingatiden, från slutet av
900-talet till början av 1100-talet, restes många runstenar till
minne av döda släktingar. Den döde begravdes som tidigare på
gravfältet nära gården. Stenarna, som var målade i starka
färger, restes främst utmed vägar och farleder för att synas
bra. När de döda senare började begravas på kyrkogården,
upphörde seden att resa runstenar. Den döde kunde då istället
hedras med en gravsten.
Praktiska tips. Att besöka runstenar på jordbruksmark går
lättast vid torr väderlek eller frusen mark. Några runstenar
kan till följd av sitt läge på åkrar överhuvud inte besökas
under odlingssäsong. För de runristningar som finns på
tomtmark, är det viktigt att respektera de boendes
synpunkter och önskemål. Länk för GPS-koordinater:
www.koordinater.se Några ordnade P-platser finns inte vid
runstenarna, men vi pekar ut möjligt utrymme för en eller två
bilar. Håll utskick efter de blå R-skyltarna
Södra Färingsö. Skåslätten är en åtminstone tusenårig
jordbruksbygd. Landhöjningen har kontinuerligt tillfört mer
odlingsbar mark vilket gör att ristningar som tidigare var
synliga från vattnet nu står långt upp på land. Nya
intensivare brukningsmetoder har medfört att runstenar
som stått på åkermark ofta flyttats till nya platser, för att
inte vara i vägen vid sådd och skörd.
Översiktskarta över Färingsö.
Runstenarna utmärkta med nr.
Norra Färingsö. Det är ett delvis kuperat slättlandskap
som utgör norra Färingsö. Den centrala Färentunabygdens
relativt höglänta karaktär har gjort den till det enda äldre
slättområdet på Mälaröarna, eftersom övriga slätter till
stor del skapats av landhöjningen. Därtill omgivet av
betydelsefulla vattenleder hade Färentuna under slutet av
järnåldern goda förutsättningar att bli en rik och mäktig
bygd. Exempelvis tyder de tre storhögarna intill
prästgården på att mäktiga personer begravts där.
Runstenarnas historia, Färentuna
Johannes Bureus (1568-1652), fornforskare, riksantikvarie
från 1630.
Johan Hadorph (1630-1693), riksantikvarie från 1679.
Johan Peringskiöld d.ä, (1654-1720), riksantikvarie 1693-1719.
Johannes Ericus Arenius (1692-1751), präst i Sånga,
fornforskare.
Johan Jöransson (1712-1769), präst, fornforskare, skapare av
runstensbildverket Bautil 1750.
Victor Dahlgren, lantmätare vid mitten av 1800-talet.
Richard Dybeck (1811-1877), fornminnesforskare.
1 Kvigs sten
U42, Troxhammar i Skå. Hadorph lät avbilda den 1675 och
skrev att den då var ”mycket förnött och bortspiälkad”. Arenius
noterade stenen 1751 och Dybeck: ”på så kallade Mjölkarbacken
i Trockhammar norra gärde”.
Stenen står alldels intill en privat villa, så vänligen visa hänsyn.
Stenen är ej iordninggjord och ej skyltad.
Runtexten lyder:Kjulak lät resa stenen efter Kvig, sin gode son
2 Åsulvs sten
U40 står i en vägkorsning. Någon naturlig
parkeringsplats finns inte.
3 Runor till mor
U45 Törnby i Skå. Hadorph angav ”Törneby Gärde i en backe”
och Peringsköld ”Törneby ägor”. Stenen finns avbildad i Bautil.
Även Dybeck noterade stenen.
En av få runristningar som hyllar en mor. Hennes namn är
dock okänt eftersom en bit av stenblocket är borta.
4 Estes sten
U44 Törnby i Skå. Hadorph angav att den stod ”wid wägen”
på ”Törneby Gärde” och den bör ha stått nära U43. Likaså
Peringsköld och även Arenius noterade stenens plats. Läget
fanns beskrivet på lantmäterikartor 1795. Därefter
försvann den sannolikt någon gång under tiden fram till
1850 och eftersöktes därefter i omgångar. Lantbrukare
Gunnar Nilsson på Törnby gård sökte många år förgäves
efter stenen tills han 1981 kom på idén att leta i ett
stenskravel i en dunge intill Törnby gamla kyrkväg ca 800 m
norr om Törnby gård. Där hittades den slutligen,
sönderslagen i några större och mindre stycken. Den står
ungefär på sin ursprungliga plats intill en gammal väg mellan
Törnby och Tuna. I skogsdungen öster om stenen finns ett
gravfält med 12 fornlämningar i form av högar och runda
stensättningar.
5 Jörunds sten
U 43 Törnby i Skå. Hadorph anger stenens läge till
”Törneby Gärde wid wägen” och den bör alltså ha stått
nära U44. Peringsköld anger stenen stående ”vid Törneby”.
Lantmätare Dahlgren anger 1851 att stenen ”lärer varit
rest ute på gärdet, men gagnas till grindstolpe; den ligger
nu kullfallen vid ena sidan af bygatan”. Dybeck anger ca 10
år senare att den nyligen är ”åter rest på en höjd, nästan
midt i Törneby”. Sten, men flyttades 1937 ”in till byn”, där
den nu står på tomtmark.
6 Svens och Botnes sten
U32 (Svens och Botnes sten) i Stockby i Sånga. Bureus anger
”Stockby i Songa S”, Hadorph och Peringskiöld i ”Ståckeby
Gärde”och den är avbildad i Bautil. Stenen försvann sedan
tills Dybeck fann den på 1860-talet, då han meddelade att
den ”länge legat med nedåtvänd ristning öfver ett
afloppsdike norr ut från Stockby”.
Stenen står nu i norra delen av ett gravfält men tidigare ca
50 m norr om detta gravfält. Gravfältet består av 8 högar
och ca 32 runda stensättningar. I samband med byggnationen
på gravfältet har åverkan skett på några gravar.
Parkera på Fållvägen.
Detaljerad karta
7 Vikings och Tägns sten
U34 Sundby i Sånga. Hadorph skrev ”Sundby Stran vthom
Diuregården”, Peringskiöld ”Sundby ägor” och i Bautil att
stenen står på ”Smedby ägor”(!)
Väl synlig står sannolikt på ursprunglig plats. Det finns en
spång för att komma över det ganska breda diket intill
stenen. Stenen kan ej nås under odlingssäsong.
8 Karls sten
U36 Svartsjö djurgård i Sånga. Hadorph noterade
”Swartsiö Diuregårdh” och angav att bron (uppbyggd,
torrare vägbank), som omtalas i skriften, ännu kunde synas
som stenar i åkern. Dybeck skrev ”på ängen vester ut från
slottet”. Denna sten stod tidigare mitt för Vikings sten på
andra sidan ån. År 1915 flyttades stenen in på åkerholmen
där den nu står. Kan ej nås under odlingssäsong.
9 Illuges häll
U41 (Illuges häll), i Gullhagen vid Kumla. Hadorph anger
”Kumbla Gärde i ett Bärg” och Peringsköld likaså. Arenius
anger detsamma latiniserat ”Petra Kumblensis”.
Ristningen finns på en mot sydväst sluttande berghäll strax
norr om åkerkanten.
Runhällen finns i södra delen av ett gravfält som består av
ca 77 gravar. Gravfältet blev tyvärr kraftigt skadat under
tiden det var ett militärt område. En del av gravarna är
troligen helt förstörda.
Detaljerad karta
10 Vigisls sten (Svartsjö stenen)
U35 Svartsjöstenen nära Svartsjö slott. Bureus angav ”Vid
Svartsiö”, Hadorph ”Swartsjö Gård på Trägårdzbacken och
Peringskiöld ”wid Svartsiö Slott”.Verkar alltså ha stått på
samma plats, åtminstone från början av 1600-talet.
U35 Vigisls sten har blivit flyttad något söderut och står vid
gränsen till Svartsjöanstaltens område. Den är tillgänglig då
kommunen numera äger marken där den står.
Stenen är väl synlig.
Lättast är att parkera bilen vid Svartsjö slott och gå ca 400
m till ett stort ljusgult tvåvåningshus. Följ den blå skylten så
ser du runstenen.
Detaljerad karta
11 Kåres sten
U37, Säby, Galgbacken. Först beskriven av Arenius 1751.
Dybeck rapporterade på 1860-talet(?) att stenen var
”slagen i tre stycken, hvaraf det tredje, ett fotstycke
utan ristning, nu saknas. Af de andra tu, som äro på några
alnars (en aln är ca 60 cm) afstånd från varandra, låg det
nedre till Augusti månad innevarande år (1860-talet)
sunkit i jorden och med nedåtvänd inskrift”. År 1937
sammanfogades de båda delarna och stenen restes där den
först hittades.
Stätta
12 Gerlögs mans sten
U38, Säby, Galgbacken. Först beskriven av Arenius 1751,
som kunde konstatera att den var svårt skadad redan då..
Den låg först omkullfallen med ristningen uppåt på samma
plats där den nu är rest. Dybeck rapporterade på 1860talet(?) att ”Han ligger mycket sluttande…mot öster på
fem mindre stenar…”
Stätta
13 Sigfasts sten
U30, Kvarsta. Bureus undersökte stenen den 16/1 1607 då
den stod i ”Vijfärna i Hillesiö” (en gård mellan Kvarsta och
Hilleshög). Hadorph har låtit avbilda stenen 1680, som
redan då stod i ”Qwarstadz Engebacka” . Han påstår i sin
bok ”Färentuna häradz Runestenar” att stenen har sitt
namn efter ”en Furstlig person som ligger i högen wid
kyrckian der klockstapeln på står”. Denna furstliga person
torde då vara Sigfast, som står nämnd på stenen.
14 Färentuna kyrka
U20 & U21, Färentuna kyrka. Båda stenarna kända av
Peringskiöld, som beskrev och avbildade dem i sitt verk
Monumenta ca 1700. De fanns då som nu i ”Färentuna
kyrkemur”. År 1738 doldes de då kyrkan vitrappades men
kom i dagen vid kyrkans restaurering 1969. Fotomontaget i
Fornvännen 1970 (sidan 303) visar tydligt att de båda
fragmenten är delar av samma runsten.
U20 text ”…, sin make” U21 text ” .. och…” ”-rik, sin fader”
15 Stenen vid Kurbacken
U22, Kurbacken, Kungsberga. Finns avbildad redan i
Hadorphs bok ”Färentuna häradz Runestenar” från 1680.
Bilden finns också med i samlingsverket Bautil från 1750,
sammanställd fornforskaren Jöransson.
Bil parkeras bäst på Skepparns väg. Det finns en
stadig stätta över stängslet. Bakom runstenen finns
ett gravfält bestående av ca 30 gravar.
Detaljerad karta
Stätta
16 Björns sten
U31 Väntholmen. Känd sedan 1860-talet då Richard Dybeck
fick kännedom om den. Fanns då ”i ett dike å Wentholmens,
nu till en del plöjda, norra äng, som är mellan norra skogen
och Brofjärden af Mälaren. Torpet Norrskog är icke långt
från honom”
År 1876 fördes sten till gärden och lades in som portvalv
mellan två källare. År 1836 togs den ut och restes 1837 på
sin nuvarande plats. Två flisor med en stor del av texten är
försvunna sedan Dybecks avbildning och har förgäves
sökts på fyndplatsen. Uppe vid gården finns en parkering
på vänster sida. Runstenen är sedan lätt att se.
17 Hilleshögs Kyrka
U23, Hilleshögs kyrka. Hadorph har låtit avbilda stenen 1680.
Den fanns redan då i ”Hillershög Kyrckiemur”. Peringskiöld
angav ca 1700 att den fanns i ”Hillershög norre
Sakerstiemur”. Den är av på mitten och toppen är skadad.
Delarna har vid senare tillfälle murats in på olika ställen i
sakristians yttermur. De doldes fortfarande av murbruk 1901
men kom sannolikt i dagen vid renoveringen 1921.
U24, Hilleshögs kyrka. ”. Peringskiöld angav ca 1700 att den
fanns i ”Hilleriö Sakerstiemur, norr”. Den har senare tagits
ut, oklart när, och lagts i vapenhusets golv. Se även U28.
U25, Hilleshögs kyrka i utsidan av tornet södra mur. Kom
troligen i dagen först vid restaureringen 1921.
U26, Hilleshögs kyrka. Peringskiöld angav ca 1700 att den
fanns i ”Hillersiö Sakerstiemur, Öster om” Den har senare
flyttats, okänt när, och murats in på sin nuvarande plats i
östra yttervägen av sakristian.
U27, Hilleshögs kyrka, inmurad, som fönsterbräda ovanför
U26. Okänd historia.
U28, Hilleshögs kyrka. Fragmentet hittades 1928 av
amanuens E. Floderus liggandes på södra kyrkogårdsmuren.
Möjligen är det en del av U24. Ligger nu på golvet i
vapenhuset.
Se karta på nästa sida
U23, U24, U25, U26, U27, U28.
18 Gerlögs ristningen
U29, Gerlögstenen i Hillersjö. Finns beskriven redan av
Bureus i början av 1600-talet och finns avbildad i
samlingsverket Bautil från 1750, sammanställd av
fornforskaren Johan Jöransson. Redan Bureus kunde
konstatera att stenen hade de skador vi kan se idag.
Ristningen ligger alldels invid boningshuset vilket gör att
det kan vara svårt att få tillträde till ristningen.
Runstenar i ny funktion
Då budskapet som ristats på en runsten efter en längre tid
har tappat sin betydelse för de människor, som bor i närheten
eller passerar förbi stenen, så har det förekommit att
runstenen använts vid till exempel hus- eller vägbygge. En del
av de runstenar som inventerats från 1600-talet och framåt
och nu uppges vara försvunna, har troligen på detta sätt fått
en ny funktion. Dessutom har säkert runstenar fått en ny
användning även före 1600-talet, då inventeringarna av
fornlämningar i Sverige startade.
I samband med renoveringsarbeten i medeltida kyrkor finner
man ganska ofta runstenar eller delar av runstenar inmurade i
väggar och golv. På Färingsö har så skett i Färentuna och
Hilleshögs kyrkor. Vid sentida underhållsarbeten i dessa
kyrkor har putsen avlägsnats från de ristningsytor som hittats
i ytterväggarna, varför det är lätt att utifrån se var
runstenar är inmurade i ytterväggarna.
Det brukar antas att runstenar inmurade i kyrkor har flyttats
till kyrkan för att man behövt byggnadsmaterial vid kyrkans
uppförande eller tillbyggnad. Vissa forskare har emellertid
frågat sig om det kan ha funnits någon symbolisk betydelse i
att infoga runstenar i kristna helgedomar, men det har visat
sig svårt att finna belägg för att så varit fallet. Runstenar har
t.ex. även hittats i kyrkors grundmurar (under marknivån)
eller med ristningssidan vänd inåt konstruktionen och därmed
osynlig för kyrkobesökaren.
I Hilleshögs kyrka syns en runsten som blivit inmurad i
liggande ställning nära marken i tornets södra mur (”Holmfrid
lät resa denna sten efter Håur, sin make. Gud hjälpe hans
ande”).
Övriga runstensdelar som syns utifrån finns i sakristians
väggar. Det kan noteras att en och samma runsten har sin
överdel inmurad i sakristians norra vägg och underdelen i den
västra väggen (”Sven lät resa stenarna efter …, sin fader. Öpir
ristade”). Intressant är att enligt en tidig inventering de två
delarna suttit ihop i sakristians norra vägg och att det då vid
inventeringen angivits en spricka i stenens midja. I sakristians
östra vägg finns två runstensfragment utan text, men med
ornamentala ristningar, i anslutning till fönstret.
I vapenhuset finns ett runstensfragment inmurat i golvets NÖ
hörn (”sin fader. Gud hjälpe hans ande…”) och ett ytterligare
runstensfragment ligger löst på golvet (”…smn… …s…”).
Hilleshögs kyrka uppfördes troligen under senare delen av
1100-talet. Då den har kvar sin ursprungliga planlösning är det
sannolikt att den liggande runstenen i tornmuren kom på plats
redan vid kyrkans uppförande. Övriga runstenar måste ha
tillkommit flera hundra år senare, eftersom sakristian och
vapenhuset uppförts först under 1400-talet. Det är inte i
något fall känt var de inmurade runstenarna ursprungligen
varit resta.
2013-02-04