Transcript David och Kalle på Back

David och Kalle på Back
Det är en söndagsförmiddag i högsommarens tid. I fjärran hörs klangen från Gammalkils kyrkklockor. Henning i Staveryd och jag är på väg till Backen för att hälsa på David
och sonen Kalle. Vägen dit hittar man antingen vid Humpen eller Unnerstad. Vid
Humpen viker den av vid den gamla handelsboden. Den slingrande byvägen leder förbi
Skrängebyn och Staveryd, förbi gulnande sädesfält och förbi kor, som slöar i solskenet.
Vid vägens slut ligger den röda stugan i backsluttningen med ladugården framför. På
verandan står Kalle. För sysslornas skull har han blåklära på men byter strax om till
skjorta och finbyxor. Inne i kammaren sitter David, i dagligt tal kallad David på Back,
och snurrar silverkryckan i händerna.
Dsvid och Kolle på Back den
I oug. 1975.
Foto Rune Wikell
Nu kommer ni lagom. Jag har just satt på kaffet, säger Kalle, som tillsammans
med sin far är ställets allt i allo. Det är bara de två. Davids hustru Hilda, som var småländska, gick ur tiden 1954 på makens födelsedag den 4 augusti. På hösten skulle hon
ha fyllt 72 är. Barnen har för länge sedan lämnat boet. Men Kalle, äldst av sex syskon,
gör sin far sällskap och har tagit över Backen. Men de hjälps åt med gårdssysslorna,
särskilt innesysslorna. Kalle lagar mat, bakar och tvättar. David tander upp i järnspisen och sköter disken
och veden! Den ombesörjer alltjämt 9O-åringen, som ser till
att den blir upphuggen i god tid före påsk och dymmelonsdagen. Äldre vedhuggare
minns hur vresig veden kunde vara om dymmeln hunnit i den. På vedbacken plockar
sedan David och Kalle den huggna veden i stackar. Höga, pyramidliknande stackar. I
år blev det tre stycken.
-
De tre vedpyramiderno, som David och Kalle byggt upp av årets huggna ved.
(Ulla Karlsson)
På Backen finns kor och ungdjur. Mjölken användes för uppfödning av gödkalvar.
Blir det mjölk över ystar Kalle en ost eller två. Han är liksom far händig med allt.
- Kalle hade även en annan färdighet, har Hennings dotter Anita Florhed berättat efteråt. Han kunde sy på maskin och var duktig att vända slitna skjortkragar, som blev
som nya sedan Kalle kört några varv med kragen i symaskin.
Tittar vi ut genom köksfönstret mot husets baksida ser vi staketet sträcka sig bara någon meter från husväggen. På andra sidan inhägnaden befinner man sig på Braxstad
ägor i Östra Tollstad.
-
Fågelhuset står där i den andra socknen, så vi matar utsocknes
fåglar, tycker Kalle. Fåglarna trivs på Backens matbord framför köksfönstret inne i
Gammalkil. Och rådjuren ute på gärdet! I dag har här gått över tre stycken. De har ingen brådska. Ofta stannar de och tittar haråt till. Kanske att de ser oss bakom köksgardinen.
Vi slår oss ner vid köksbordet. David har besvär med ena benet och måste lita till
kryckans hjälp. Silverkryckan som förr hörde till helgdagen, när han skulle ut och fingå. Kalle plockar med koppar och bröd och den ännu ugnsvarma sockerkakan. Ett
bakverk som Kalle har vana på. Det är många sockerkaksskivor som han skurit upp till
kaffefrämmande. Alla berömmer den och vill ha receptet.
Tiion David, Kalle och Henning är från samma trakt och är goda vänner sedan alla
åren de känt varandra. Henning påminner, David berättar, Kalle gör inlägg och jag
lyssnar. Enkel och vardagsnära är gemenskapen men med stänk av söndagsro.
David, du har varit en mångkunnig person. En ovanligt stark och arbetssam karl,
som aldrig ransonerat med dina krafter, säger Henning med eftertryck. Sedan din hustru gick bort har Kalle och du varit ensamma och klarat er själva. Utan kvinnlig hjälp
varken inne eller ute. Och bättre ordning än på Backen får man leta efter!
Här ute på gårdsplanen låg tidigare en liten stuga. Jag är inte helt säker, men jag
tror att jag är född i den. Där bodde skomakaren Petter Lind och hans hustru. Det var
mina morföräldrar. På 1880-talet byggde man så den här byggningen. Jag var helt liten,
när jag kom med mina föräldrar till torpet Hallorna under Braxstad. Torpet var inte beläget så långt härifrån, men det är bortrivet sedan länge. Mina föräldrar hette Karl Petter Andersson (1837-1909) och Anna Kristina (1857-1933). Far gjorde dagsverken
framme på gården, där major Ahnström fcirde befälet. Vintertid värderades ett dagsverke till75 öre. Liksom alla andra torpare levde de under mycket små omständigheter.
Men de arbetade de flesta av dygnets timmar. Mor bidrog till försörjningen genom att
sy nålvantar och vara traktens jordemor. Dessutom hade hon hemmet och de egna barnen att ta hand om.
David! Du nämner arbete, inflikar Henning. En arbetskarl har du också varit. Du
var inte gammal, när du på allvar kom i arbete.
Jag fick börja tidigt med att gå dagsverken år far. Men efter slutad skolgång för
Skol-Nisse i Ekbacken tog jag min första tjänst som dräng i Åttingen i Östra Tollstad.
Sedan tjänte jag på olika gårdar innan jag tog anställning hos din far som kreatursskötare i Skränge Boställe. Så gifte jag mig och vi flyttade hit till Back 190'7 , dä mina morföräldrar alltjämt var i livet. Vi tog hand om de gamla och såg till dem och hjälpte dem
till döddagar.
-
-
Sedan jag övertagit brukandet av Back köpte jag
intill ett par mindre åkerlyckor när-
mast stugan. Senare, längre fram i tiden, erhöll jag egnahemslån och kunde då köpa
resten av den här utgjorden från Bostället i Skränge. 1936 byggde jag ny ladugård, loge,
magasin, vagnslider och tvättstuga. Tie år senare byggde jag om byggningen och byggde en snickarbod. Min son Oskar hjälpte mig. Under byggtiden bodde vi i tvättstugan
och i magasinet.
Arealen här på Back omfattade 15 hektar, därav 8 hektar åker. Vi hade ett par oxar,
3-4 kor, ungdjur, svin och höns. - När jag så småningom tog över stället, berättar
Kalle, ställde jag mig traktor. Men på tal om djur minns jag när vi omkring 1937-38
köpte ett par oxar av Elis Magnusson i Ingelstorp. Den första hästen köpte vi i mellandagarna 1947 av Mauritz Ohlsson i Tomta. En ardenner som hette Lubbe. Vi gav 1.400
kronor för den. Sedan Lubbe kom till Back var oxarna överflödiga. Den sista hästen på
Back kom från Tollstad Lillgård. Ett ardennersto, som vi köpte av Karlssons Dödsbo
genom Helmer Karl Jon. En sommardag196l hörde jag märren skrika ute i hagen. Jag
skyndade dit och fann henne liggande mot en gärdesgård med gräs i munnen. Hon hade drabbats av hjärtförlamning men levde, när jag kom fram. Jag pratade med henne
och hon svarade genom att knottre (gnägga) lite grann innan hon gick över gränsen. Då
hade också far hunnit bort
till
oss och han stack henne.
Kiillaren till den rildre och sensre bortrivna stugan på Back.
Foto den 9febr. 1975, Rune Wrikell
l0
Krantz i Gatan var skomakare och slaktare. Jag tog över byslakten efter honom,
berättar David. Det var i huvudsak slakt av svin, kalvar och får. Jag använde mask och
klubba, men mindre kalvar bedövade jag med en kulformad hammare. Ibland fick jag
rycka in och slakta storboskap. Om något djur blivit sjukt eller kommit i olycka och
skadat sig svårt.
Du fick mycket beröm för din utmärkta slakt av gödkalvar, säger Henning och
fortsätter. Jag minns hur du kom tidigt på morgonen för att slakta. Under julslakten
kom du till de flesta gårdarna och torpen här i trakten. Min far hade också slaktat svin.
Han använde inget bedövningsmedel. Då höll man grisen och stack så att blodet rann
av den. En gång hade det olyckats för dem under en sådan slakt. I sitt chocktillstånd
hade grisen inte släppt ifrån sig blodet och var skendöd. Då den lades i löghon för att
skållas kvicknade djuret till och kastade sig ur det heta vattnet. Där stod sedan grisen
och "herade" i sina dödsplågor. Men någon skyndade fram och slog den i pannan med
en yxa.
Under tiden sagesmännen pratar och minns tömmer Kalle upp påtår medan sockerTa dej e skive te du! säger Kalle. Dä finns fler å ja ska
kaksskivan smälter i mun.
snart bake e ny.
Du har ägnat dig åt många olika arbeten David. Vad du än har gjort så har det
blivit till belåtenhet. Du har varit slaktare, dikesgrävare, skogshuggarg klingsågare,
byggnadssnickare och brukare av stället här. Alla dessa sysslor samtidigt under din aktiva tid. Det är Henning och Kalle som för ordet.
Ja, så är det. Jag har grävt många famnar diken och huggit många famnar ved.
Båda arbetena fordrade sin insats om det skulle ge något. Det ena var ett sommarjobb
och det andra ett arbete i vinter och snö. Jag har huggit timmer åt Gällsta Lundby i Sjögestad för 12 öre trädet. Vintern l9l2-13 högg jag famnved på Braxtadskogen för 2
kronor famnen (en famn cirka 3 meter). I priset ingick också awerkning. Ena dagen
högg jag halvannan famn och nästa dag en famn. Så hade jag att gå fram och tillbaka
i snö och kyla. Jag tyckte att min kropp var stark nog att klara det mesta. Men efter allt
slit och släp är det nu förbi med gubben. Förvärkt och stel som jag blivit. Om jag ändå
inte hade den här värken i benet, säger David med bekymmer i rösten och pekar på sitt
-
-
-
-
-
onda ben.
Min far som också var smed, såg i David vilken duktig arbetskraft han hade fått,
fortsätter Henning pratstunden. Hos honom började du reparera vagnar och kälkar
och gjorde nya snickerier, som han gjorde smidet till. Det var grunden för ditt intresse
för snickeriet, ett hantverk som också har legat mig varmt om hjärtat. Sedan blev du
byggnadssnickare som alla ville ha i sin tjänst.
en höskrinda. Den gj orde j ag när j ag tj änJag minns mitt första snickeriarbete
te hos din far i Bostället. Redan 1908 började jag som byggnadssnickare hos byggmästare l,ejon. Bland tidiga byggnadsarbeten var ladugårdsbyggen i Ulfsberg och Krångestad. l9l0 byggde vi slöjdhuset vid Ekbackens skola. Året därpå uppförde vi ny bygg-
-
-
ning i Staveryd.
Byggnadssnickeriet blev en uppföljning av virket, som du tidigare varit med om
att såga. Ett viktigt kapitel i ditt arbetsliv var klingsågarens yrkg säger Henning. Med
ll
Henning .-lndersson med sina föriildrar och iildre systrar hos fotograf Tbkla Engström
: L:nköping omkring I90l-02. Fredrik Andersson (1860-19i13), Klara (1862-193l,),
.4nno /1891-1906), Signe, Alice och Henning. Hans yngsta syster Greta föddes 1901.
(Barbro Johnsson)
t:
dig som klingsågare fick virket det rätta tumtalet i båda ändarna.
Ja, det var l9ll som jag började som baksågare (hjälpsågare) hos din far, när vi
sågade virket till nya byggningen i Staveryd.
- Min far blev inte gammal. Han dog ett par år därefter. Jag var då 15 år. Jag glömmer aldrig hans sista ord till mig. Han var svag av sjukdomen och talade till mig som
till en vuxen karl, som skulle fortsätta i hans spår: Du ska ordna så att trädet blir
räckdikat!
jag
- Som klingsågare började på allvar hos mjölnare Nyström i Ö i Östra Tollstad.
Där sågade vi med vattenkraft. Sedan har jag sågat med kraft från både lokomobiler,
råoljemotorer, gengastraktorer och med el.kraft. Jag har arbetat vid ett 20-tal sågar. De
flesta var ju ambulerande sågar och i arbetet ingick att flytta sågen med bänk och tross
till den nya platsen och där bygga upp den, berättar David. Hö'sten 1920 började jag såga åt Pole i Braxstad. Vi byggde upp sågen i ängen vid tegelbruket, som låg nere. Vi satte
ner brända stockar i marken som grund. Där sågade jag sedan i 12 är.
På våren 1920 sågade jag åt Wilhelm Ohlsson i Mantorp. Ordinarie sågaren Ivar
Nilsson var sjuk. Kantare var Arvid Nilsson, en broder till Ivar. Äret därpå sågade Arvid av sig ena handen. På ladugårdsplanen vid Hag har jag sågat virke till Carl Jons
Karlsro, som uppfördes 1913. Jag har sågat virke till många byggningar och satt upp
såg på platsen. Bl.a. Gransäter, Kilebo och trrbäck. Hos Rosön i Bråten och Svensson
i Tirna utgjorde traktorn kraftkällan. Jag har sågat virke till många ladugårdar. Jag kan
nämna Ekdala, Himmelsby Norrgård, Åttingen och Stensäter som är beläget inte så
långt härifrån. Där sågade jag med den första fotogendrivna motorn i trakten. Det var
åt Oskar Monell. Jag sågade också i Nykvarn och Duseborg, med vattenkraft. Så hade
vi såg här på Back, när vi sågade virket till ombyggnaden.
Sågverkslönen var i början på l9lO-talet 30 öre i timmen. När jag började hos Nyström i Ö trade jag 7 kronor om dan. Min bästa förtjänst hade jag 1920 vid Ohlssons
såg i Mantorp. Jag sågade då efter kubik och tjänade 19 kronor om dagen i snitt.
Vi har tagit adjci av David och Kalle på Back. I återväg berättar Henning om
en del
stugor, som finns och har funnits utmed vägen till Backen och där vägen tar slut. Närmaste grannstuga till backen är Sonstorp. Där bor Tekla Karlsson
ensam. Tillsammans med maken Halvar kom hon hit 1946. I Sonstorp bodde tidigare Otto Skoog med
hustru och sonen Ivar. Ett litet ställg som på Skoogs tid omfattade c:a 5 tunnland. Men
stället klarade ändå ett par kor och en stut som dragare. Otto var om sig och snåI. Vid
hans bortgång lämnade han efter sig ett betydande kapital. Jag minns honom komma
gående till Britta Stina i Ekhagen, som var torp under Skränge Boställe. Stugan blev senare virke till det nya huset i Staveryd och som far lät bygga. Otto gick till Britta Stina
för vedhuggningens skull, men hon fick allt dela med sig av den mat, som hon välment
kanske fått av grannarna.
Sonstorp är beläget till höger om vår färdväg. Det är också Mosshult. Till Staveryd
hörde en utjord som kallades Bulten. På den utjorden låg torpet Mosshult, som senare
blev ett eget ställe. Där bodde för länge sedan en gubbe och gumma som jämt var
osams. I Sonstorp var gubben snål och i Mosshult gumman. Hon unnade inte sin karl
-
l3
lite mat en gång. För att ge tillbaka hotade gubben med att dö på hennes födelsedag.
Nu höll det på att bli så, ty på födelsedagen fick gubben slag och tappade talförmågan,
som han aldrig återfick. Jag har ett minne av gubben. Han låg påklädd på sin säng med
en stor snusdosa på en stol bredvid sängen.
Sedan vi passerat Ladbacken och hunnit närmare Staveryd berättar Henning kring
ett par husgrunder, som finns till vänster om vägen. Den första är belägen uppe i kullen
med Lådlyckan nedanför. Där låg grenadjärtorpet Stavsäter, en stuga som på senare år
blev kaffestuga i Vikingstad. I torpet bodde knekten och muraren Adolf Fredrik Qvist
med sin stora familj. Hustrun Sofia fick inte mindre än 15 barn, varav 12 uppnådde
vuxen ålder. Sjalv gick hon bort tidigt, utsliten efter alla barnfödslar. Soldaten själv
blev 8l år. Han gick ur tiden 1938.
Ett annat bortrivet ställe var Gatan, där endast en lada och en stensatt källare finns
kvar. Källaren är belägen i skogskanten och väl synlig från vägen. I Gatan bodde tidigare omnämndaKranlz, som var byslaktare före David. Sist bodde i Gatan Kalle Joel,
som gick i skogen med yxa och träbågesåg.
Det här besöket, som skulle följas av flera, gjorde Henning Andersson i Staveryd och
jag söndagen den 29 juli 1973, inför Davids 90-årsdag. Meningen var att jag skulle göra
en artikel till östgöta Correspondenten. David var blygsam och kände sig inte värdig
m,
.-n:
,1
David och Kalles nörmoste granne var Tbkla Karlsson (f. 1902) i Sonstorp. Tbkla, som
vid en pratstund den 2l sept. 1986 olltjrimt rir boende kvar i sin stuga, rir htirfotograferad hemma vid köksbordet, då hon dricker adventskaffi söndagen den 5 dec. 1982.
Foto Rune Wikell
l4
att bli uppmärksammad i tidningen. Henning delade min uppfattning, att en liten berättelse om David på Backs slitsamma liv måste vara av värde för tidningens läsare. Artikeln kom dock i retur och tidningsredaktionen beklagade, att dom inte hade utrymme
lor den. Nu är David borta ur tiden men mötena med honom och sonen Kalle där hemma på Back hörde till de stora stunderna under mina färder ute i bygderna.
197 4hade Kalle hunnit in i pensionsåldern och överlät lantbruket till Arne och Anita
Florhed i Staveryd. På eftervintern 1978 blev Kalle sjuk och måste läggas in på sjukhus.
David kunde därmed inte klara sig ensam i stugan utan måste komma till ålderdomshemmet Ekero i Nykil. Han kom dit på en lördag och påföljande måndag reste Kalle
till Linköping för vård. Sedan de tagit adjö av varandra på lördagen sågs de aldrig mera. Ingen av dem kunde återvända till Back. David gick bort efter bara ett par månaders
vistelse på Ekero. Han trivdes inte med sin nya tillvaro och ville nog komma ifrån'et, har
Kalle berättat.
Kalle är i dag boende i en servicelägenhet på Djurgårdsgatan i Linköping. Han har
jag
ont i kroppen och har svårt att röra sig.
- Men har inte långt till affären. Den ligger
strax här utanför på Djurgårdsgatan, berättar Kalle, när jag senast talade med honom
inför hans 79-årsdag den l7 augusti 1986. Det onda går inte att göra något åt och egentligen har jag fått leva länge. Vi är ett gäng som brukar spela priffe varje vecka, och då
lägger dä å e stunn å en glömmer krämpera, slutar Kalle.
David Karlsson, Backen, Gammalkil, avled den 28 april 1978. Henning Andersson,
Staveryd, Gammalkil, som var född den 23 juli 1898, gick ur tiden den 19 september
1979.
Täck, för att ni har funnits gubbar!
-
il:
.'
i...d
,'
1at4:.
t:^";*
-
David, Henning och Kalle söndagen den 29 juli
*4.{a.,t"
1973.
Foto Rune Wikell
l5