Transcript Polisen i Karlstad och nio andra noveller

POLISEN I KARLSTAD
Och nio andra noveller
Av
Mattias Persson
Johannes tavla
Åtta kilometer utanför studentstaden Lund bodde för inte så länge sedan gamla
Johan med sonen Johannes. Det lilla huset på landet var klätt i varm och mjuk
röd färg med vita knutar. På gården syntes allt som oftast fem kor som
producerade all mjölk som Johan behövde för att försörja både sig själv och sin
son.
Att både Johan och Johannes var konstnärligt begåvade syntes så fort husets
interiör beskådades. På väggarna hängde den ena tavlan efter den andra som
antingen fadern eller sonen hade målat. Att tavlorna var vackra kunde ingen
förneka. Visserligen hade inte många haft tillfälle att förneka tavlornas skönhet
eftersom varken Johan eller Johannes hade besök särskilt ofta. Men vad spelade
det för roll?
Att måla tavlor var något privat, något de sysslade med tillsammans, med bara
varandra och inget som skulle visas upp för allmänheten. De försökte inte ens
att få någon av tavlorna såld. De var deras, bara deras, och inga pengar i världen
kunde köpa den gemenskap som tavlorna symboliserade.
Nu hade Johan inte bara blivit till åren kommen. Han hade även drabbats av
svår sjukdom och låg nedbäddad i sin säng mestadels av tiden. Johannes tog nu
hand om korna och försörjde sig själv och sin far.
När Johan en morgon vaknade i sin säng förstod han att tiden var kommen och
att han inte skulle orka leva fram till lunch. Han låg där på sin dödsbädd och
bredvid satt Johannes som mycket väl förstod vad som höll på att hända. Han
kramade sin fars händer och en tår föll ned för Johannes kind. Johan vände sig
mot sin son och tittade honom i ögonen.
”Min älskade son, kom nu ihåg att hantera våra tavlor med kärlek och ömhet,
för även om min kropp tar farväl nu så lever jag vidare tillsammans med dig i
dem”, sa Johan med tunn röst. ”Och sälj aldrig din konstnärliga talang för
pengar. De tavlor du målar är dina och ska tillhöra dig och ingen annan. Glöm
aldrig det.”
Innan Johannes hann säga något, så slocknade Johans ögon, och den gamla
mannen levde nu bara vidare i tavlorna på väggarna. Men Johannes kände ändå
att han var skyldig sin far ett svar.
”Jag lovar”, sa sonen till sin döda far. ”Jag lovar att aldrig sälja min
konstnärliga talang för pengar. De tavlor som jag målar kommer aldrig att
tillhöra någon annan än mig.”
Och så skulle det bli. Johannes fortsatte att leva sitt liv i det röda huset med
vita knutar åtta kilometer utanför studentstaden Lund. Korna mjölkades och
tavlor målades. Johannes tyckte att han levde ett bra liv och hade inga
klagomål. Visst saknade han sällskapet av sin far ”men livet har sin gång”,
tänkte Johannes och så var det inte mer med den saken.
Exakt ett år efter faderns bortgång förvandlades Johannes fridfulla liv till ett
liv av smärta och bekymmer. När han på morgonen gick ut till korna upptäckte
han att varenda en av dem låg död på marken. Johannes föll ner på gräset och
stirrade likgiltigt på sina djur.
”Vad i hela fridens namn ska jag nu leva på?” tänkte han. ”Korna var ju det
enda jag hade. De gav mig både mjölk och sällskap. Nu har jag inget kvar.”
I flera timmar låg han där i gräset och bekymrade sig över sin framtid. Så
hörde han att någon närmade sig. Fotstegen hördes tydligare och tydligare och
detta fick honom på fötter igen.
”Vem kan vara på väg till mig?” undrade han som inte hade haft besök på flera
år.
Besökaren visade sig vara ingen annan än landshövdingen själv, stadens
rikaste invånare. När han såg de döda korna på marken och en förtvivlad
Johannes, suckade han.
”Jag ser att du har drabbats av sorg, min vän”, sa landshövdingen.
Johannes tyckte att det lät konstigt att bli kallad landshövdingens vän, men
likväl tyckte han att det var snälla ord.
”Alla mina kor har dött”, sa Johannes. ”Nu har jag inget att leva av.”
”Vi ska nog komma på något”, sa den rika mannen. ”Visa mig in så jag får se
hur du bor.”
”Naturligtvis”, svarade Johannes med underlägsen röst och visade då
landshövdingen in i huset. Och då denna såg alla de vackra tavlorna på väggen
blev han tårögd av beundran.
”Åh! Vilka vackra tavlor. De måste vara värda en hel säck med pengar. Vad
har du fått dem ifrån, min vän?”
”De har jag målat”, sa Johannes. ”En del har min bortgångna far målat men
ingen av tavlorna är till salu.”
”Självklart inte”, sa landshövdingen som fortfarande var något chockerad av
den sorgsna mannens konstnärliga skicklighet.
Efter en lång rundtur i huset och någon timmas beskådande av alla stiliga
tavlor satte sig Johannes och landshövdingen ner vid köksbordet.
”Jag förstår att du har fått det lite trassligt nu när dina kor har dött”, sa den
rika mannen. ”Men jag har ett förslag till dig.”
Johannes undrade just vad landshövdingen tänkte erbjuda, men att sälja
tavlorna var helt uteslutet.
”Du kanske känner till att vi har fått ett nytt, stort och fint bibliotek i staden”,
sa landshövdingen på ett frågvist sätt.
”Nej, det kände jag inte till”, erkände Johannes lite underlägset.
”Så är det!” sa landshövdingen stolt samtidigt som han rätade på ryggen. ”Och
jag skulle väldigt gärna vilja att en tavla hängdes upp där, en tavla med min
herrgård som motiv så att alla som besöker det nya biblioteket kan se
landshövdingens hem.”
”Jaha”, yttrade Johannes och anade vad landshövdingen var på väg att föreslå.
”Och nu när jag har sett din talang så är det klart att det är du, min vän, som
ska måla tavlan!” utbrast landshövdingen. ”Och gör du detta för mig ska jag ge
dig en stor säck med pengar som du kan leva gott på i ett helt år framöver.”
”Tyvärr”, sa Johannes och skakade på huvudet. ”Det jag målar är och kommer
alltid att förbli mitt och det är inget som ska visas upp för allmänt beskådande.
Mina verk är alldeles för personliga för det. Jag tackar för ditt fina erbjudande,
men jag ska nog komma på något sätt att försörja mig själv.”
Och så slutade samtalet. Landshövdingen tackade för sig men poängterade att
han skulle återvända om exakt en vecka för att se om Johannes hade ändrat sig.
Och exakt en vecka senare kom landshövdingen på besök igen.
Johannes kropp hade blivit betydligt smalare under den gångna veckan, något
som landshövdingen noga poängterade med en gång då de träffades.
”Värst vad smal du har blivit, min vän”, sa den rika mannen. ”Äter du inte
ordentligt?”
Johannes tittade både sorgset och underlägset på sin besökare.
”Jag har dåligt med mat”, suckade Johannes.
”Det är lätt fixat!” utbrast landshövdingen. ”Vi kan med en gång åka hem till
min herrgård. Där ska jag bjuda dig på en stor middag. Sen kan du börja måla
av mitt hus och så länge som du håller på så får du bo hos mig och äta hur
mycket du vill. När du sedan är klar och tavlan hänger på biblioteksväggen ska
jag inte bara ge dig en stor säck med pengar som jag lovade förra gången vi
sågs. Nej, jag ska ge dig tio stora säckar pengar och för dem kan du leva gott på
i minst tio år!”
Johannes kände hur hungrig han var och hörde hur magen kurrade. Han såg på
sin smala kropp i spegeln och ville så gärna följa med landshövdingen hem.
”Vad underbart det vore med en middag”, tänkte Johannes.
”Nå?” undrade landshövdingen. ”Hur ska det bli?”
”Ni anar inte hur gärna jag vill följa med er hem. Om ni bara visste hur
hungrig jag är och hur glad jag skulle bli för endast en tugga av all den mat ni
har att erbjuda, men jag har givit min far ett löfte. Jag har lovat att aldrig sälja
min konstnärliga talang för pengar och jag har lovat att allt som jag målar ska
bli mitt och inte vara till för allmänheten.”
Så snart Johannes hade yttrat dessa ord sjönk han ihop framför
landshövdingens fötter. Han önskade inget annat än att den rika mannen skulle
visa barmhärtighet. Men landshövdingen visade inte någon sådan
barmhärtighet.
”Jag kommer tillbaka om en vecka”, sa han och gick därifrån.
Även om landshövdingen inte uppvisade någon generositet som gladde
Johannes, så kunde ingen klaga på den rika mannens punktlighet. Precis som
han hade lovat så knackade landshövdingen på Johannes dörr exakt en vecka
senare. Men den här gången kom ingen och öppnade dörren. Landshövdingen
knackade återigen men Johannes syntes inte till. Efter några minuters väntan
och betänketid så beslutade landshövdingen att gå in i huset.
”Hallå!” ropade han. ”Är det någon hemma?”
Men huset förblev tyst. Landshövdingen fortsatte då in i Johannes sovrum och
fann där en tunn och likblek man liggandes i sängen. Mannen var Johannes och
även om han fortfarande levde så var det inte mer än med ett nödrop.
”Där är du ju”, sa landshövdingen. ”Varför kom du inte och öppnade dörren
när jag knackade på?”
Den rika mannen visste naturligtvis svaret på sin egen fråga. Johannes kunde
inte röra sig ur fläcken. Han hade inte ätit på allt för många dagar och nu låg
han där precis som gamla Johan gjorde inte allt för länge sedan.
”Mat, ge mig mat”, viskade Johannes med alla sina kvarvarande krafter men
ändå så lågt att landshövdingen fick anstränga sig för att höra.
”Har vi en överenskommelse då?” frågade landshövdingen.
”Ja”, svarade Johannes och när han hörde sig själv säga det stack det i hjärtat
som om tusen knivar huggit honom rakt framifrån. Han var på väg att sälja sin
konstnärliga talang. Han var på väg att måla en tavla som skulle hängas upp för
allmänhetens beskådande. Men allra mest sårade det honom att han var på väg
att bryta löftet han hade gett sin döda far. Han slöt sina ögon.
När Johannes öppnade ögonen nästa gång kände han inte igen sig. Han befann
sig i ett sovrum som var lika stort som sitt eget hus. Han tittade på taket som var
täckt av landskapsmålningar, och han tittade på golvet där det låg mattor av
finaste kvalitet. Han såg på skrivbordet som blänkte av guld där det stod utmed
en av väggarna. Hur sängen som han själv låg i såg ut hade han ingen aning,
men skön var den och mjuk som mjukaste bomull.
Han klev ur sängen och ställde sig upp. Kroppen hade fått bättre former och
han kände sig inte lika medtagen.
”Jag måste vara i herrgården”, tänkte han. ”Jag måste nog ha varit här ett tag.”
I det hade Johannes helt rätt. I flera dagar hade landshövdingen tagit hand om
Johannes och givit honom näring som besparat hans liv. På en betjänt hängde
nya fina kläder och på skrivbordet låg en lapp. Johannes tog lappen i sin hand
och läste vad som stod på den.
”Välkommen till mitt hem, min vän! Och välkommen tillbaka till livet.
Rummet intill detta är badrummet och där kan du göra dig i ordning. På
betjänten hänger kläder som jag har köpt till dig. När du har tvättat av dig och
klätt på dig är du välkommen ner i köket.”
Johannes tog god tid på sig för han var inte särskild hungrig, konstigt nog.
Han rakade sig och tvättade sig. Byxorna han tog på sig var de finaste han
någonsin haft på sig och skjortan var så len och skön att han för ett slag trodde
att han drömde alltsammans. Men i samma tanke kom han ihåg varför han
befann sig i landshövdingens hem. Han hade lovat att måla av herrgården och
att hänga upp tavlan i biblioteket.
”Far förstår nog”, tänkte han men vågade inte yttra orden för säker på sin sak
var han inte, och det smärtade.
Nere i köket var bordet dukat med all tänkbar mat. Där fanns bröd, smör och
ost. Kaviar fanns i rikliga mängder. Fisk och kött fanns det gott om och
grönsakerna var överflödiga. Kaffe och te stod framdukat och mjölk fanns
också.
”God morgon!” hälsade landshövdingen när Johannes kom gående.
”God morgon”, sa Johannes med tacksam röst. Hur han än vände och vred på
det hade ju landshövdingen faktiskt räddad livet på honom.
”Varsågod och ät dig nöjd och belåten så ska jag visa dig trädgården”, sa
landshövdingen och Johannes satte sig ned och åt länge och väl av allt som
erbjöds.
Två timmar senare gick de båda ut till trädgården. Den var lika stor som hela
universitetsområdet och blommor av alla dess slag färglade den naturliga
skönhet som trädgården utgjorde. Där fanns till och med några bäckar som
porlade och en liten damm där vackra fåglar samlades för att bada.
Efter att landshövdingen hade visat Johannes runt i trädgården vände de sig
om och tittade på herrgården. Dess färg överraskade Johannes något.
”Jag har nog aldrig sett en grön herrgård förut”, utbrast Johannes med ett
leende på läpparna.
”Tycker du inte om det?” undrade landshövdingen något oroligt.
”Jo visst gör jag det”, svarade Johannes ärligt, för att det var fint rådde inga
tvivel. ”Det är bara lite ovanligt.”
Herrgården var verkligen en präktig syn. Den hade två våningar och hade
romantisk arkitektur. De stora, fina balkongerna med noggrant skulpterade
räcken imponerade på Johannes.
”Fantastiskt”, sa han samtidigt som landshövdingen sträckte på sig och såg
stolt ut.
”Det är från den här platsen jag vill att du målar av herrgården”, sa
landshövdingen. ”Jag litar på att du gör ett gott arbete!”
Och Johannes började måla, men för varje penseldrag tänkte han på sin far. Att
sitta och måla av landshövdingens herrgård kändes inte rätt.
”Men nu har jag ju lovat landshövdingen att måla av hans herrgård och inte
ska jag väl bryta det löftet nu när han har räddat livet på mig?” frågade
Johannes sig själv samtidigt som han målade.
Dagarna gick och Johannes erbjöds all lyx i världen. På dagarna åt han de
dyraste måltiderna och på kvällarna drack han och landshövdingen champagne
tillsammans.
När tre veckor hade gått var tavlan färdig. Men när landshövdingen såg tavlan
var han inte riktigt nöjd med resultatet.
”Tavlan är fantastiskt vacker, det är den”, sa den rika mannen. ”Men jag tycker
faktiskt inte om färgen. Jag vill att du målar herrgården röd, precis som ditt
hus.”
”Nej det vill jag inte”, sa Johannes tvärt. ”Vi hade en överenskommelse att jag
skulle måla av din herrgård och det har jag gjort. Herrgården är grön och jag
håller mig både till verkligheten och mina löften.” När han hörde sig själv säga
det sista ryste han eftersom det inte var sant.
”Ja, vi hade en överenskommelse”, sa landshövdingen. ”Men den sa inget om
att jag skulle bli tvungen att rädda livet på dig. Jag tycker nog att du är skyldig
mig detta.”
Och så fick Johannes börja om på nytt. Han målade allt som tidigare men
gjorde herrgården röd, trots att grön var den rätta färgen. Landshövdingen blev
utomordentligt nöjd med resultatet men Johannes själv led av att framställa
herrgården på ett sådant falskt sätt.
”Har ni tänkt på att folket som ser den här tavlan kanske inte känner igen
herrgården nu när den är röd och då vet de ju inte heller att det är ni som bor
där?” frågade Johannes.
”Det är inget jag oroar mig för”, sa landshövdingen. ”Om folk inte känner
igen herrgården så är de korkade, och korkade människor bryr jag mig inte om!
Men nu är det bara en sak som fattas och det är att du signerar ditt mästerverk.”
”Behövs verkligen det?” undrade Johannes ängsligt. Att sätta sitt namn på
något han inte stod för, något som han mer eller mindre hade tvingats att göra
kändes fel.
”Självklart!” sa landshövdingen. ”Ingen tavla är komplett utan
namnteckning.”
Och så skrev Johannes sitt namn nertill på tavlan. Det gjorde honom illa, men
han kände sådan tacksamhetsskuld till landshövdingen att vägran var otänkbar.
Arbetet var således klart och Johannes var redo att bege sig hemåt igen.
Belöningen, tio stora säckar pengar, skulle han få när tavlan hängde på
biblioteksväggen, men redan nu fick Johannes några slantar för att klara
livhanken.
Hemma i det röda huset med vita knutar, åtta kilometer utanför studentstaden
Lund, var allt som vanligt. Eftersom det inte fanns någon anledning att dröja sig
kvar hemma, så begav sig Johannes direkt in till staden och biblioteket. Det var
verkligen stort och fint, det finaste biblioteket Johannes någonsin hade sett, och
runt omkring sprang studenter med böcker under armarna. Med tavlan i ena
handen gick så Johannes in i biblioteket.
Han gick raka vägen fram till en dam som stod och väntade bakom lånedisken
och berättade för henne vem han var och vad hans ärende var. Men att få hänga
upp tavlan på väggen var inte lika enkelt, så damen kallade på bibliotekschefen
som kom gående någon minut senare.
”Jag hörde att du ville hänga upp en tavla här”, sa bibliotekschefen.
”Ja det stämmer”, sa Johannes. ”Jag har målat av landshövdingens herrgård
och han önskar att den hängs på det nya biblioteket så att folket kan se var han
bor.” Bibliotekschefen tog då tavlan ur Johannes hand och granskade den noga.
”Fantastiskt vacker!” utbrast han. ”Den vill vi gärna pryda en vägg med. Men
hundra riksdaler kostar det och tavlan förblir vår.”
”Typiskt”, tänkte Johannes. ”Först tvingas jag måla något jag inte vill, sen
tvingas jag betala för att ge bort min egen tavla.”
”Nå?” avbröt bibliotekschefen Johannes tankar.
”Hundra riksdaler var det”, sa Johannes och gav så ifrån sig alla pengar han
hade fått av landshövdingen för att klara livhanken.
Bibliotekschefen tackade för pengarna och hängde upp tavlan på väggen.
Några studenter var snabbt framme och tittade, och Johannes dröjde sig kvar för
att höra deras reaktioner.
”Jättefint”, sa en.
”Förtjusande”, sa en annan.
”Strålande”, sa en tredje och så fortsatte det. Men ingen påpekade att
herrgården var landshövdingens. Precis som Johannes misstänkte så förvrängde
den röda färgen verkligheten så pass att ingen kände igen den.
Nästa dag när Johannes befann sig hemma i sitt hus knackade det på dörren.
Där stod landshövdingen med tio stora säckar pengar.
”Jag håller vad jag lovar”, sa han. ”Jag kommer just från biblioteket och såg
tavlan på väggen, så här kommer belöningen.” Med blandade känslor mottog
Johannes pengarna. Han behövde dem verkligen, så fattig som han var. Men
samtidigt kände han skuld mot sin döda far för det brutna löftet.
Dagar och veckor passerade och för det mesta trivdes Johannes med livet. För
pengarna hade han införskaffat nya kor, 22 för att vara exakt, och de gav honom
både sällskap och näring. Men varje dag tänkte han på tavlan som hängde i
biblioteket. Det plågade honom så och en dag beslutade han sig för att göra
något åt saken.
Det var eftermiddag när Johannes trädde in i biblioteket med en stor tygpåse i
sin hand. Han gick med raska steg direkt till tavlan, och väl framme tittade han
sig omkring. När ingen såg honom tog han ner tavlan från väggen, stoppade den
i tygpåsen och gick raskt därifrån. För första gången i sitt liv bröt han mot
lagen.
Hans puls rusade genom hela proceduren. Han kände med sig att han bröt mot
lagen eftersom han tog något som inte tillhörde honom. Men samtidigt kände
han att stjäla tavlan var det enda rätta.
När Johannes kom hem lade han tavlan ute på gården. Runt omkring placerade
han stora stenar, för att sedan ta en dunk bensin och hälla över tavlan. En
tändsticka tändes och snart stod lågorna höga. Till slut fanns inget kvar.
På biblioteket gick livet vidare. Ingen, vare sig chefen eller studenterna, lade
märke till att tavlan var försvunnen. Och landshövdingen, ja, han återvände
aldrig till biblioteket.
Men tavlan som visade den riktiga, gröna herrgården, ja den hade Johannes
kvar, och den hängde bredvid de andra tavlorna på en vägg i sovrummet.
Ordningen var återställd, och Johannes levde sedan i harmoni med sina kor
resten av sitt liv.
Den svarta blomman
För länge, länge sedan inträffade något som alla i Sverige bör känna till. Långt
söderut, i det som vi i dag kallar Blekinge, mötte fastlandet Östersjön med en
brant kulle, och bakom kullen låg den vackraste av ängar. Om människor hade
hittat dit, så hade de gråtit. Så vacker var ängen.
Den sträckte sig inåt landet och ända till horisonten. Och det allra finaste med
ängen var de vita blommorna som var så många och som bredde ut sig överallt.
Eftersom inga människor hade hittat platsen hade blommorna inte fått något
namn, men de kallade sig själva för de vita blommorna. Det var lite lustigt, för
de var inte exakt vita, men ljusa var de allt!
De vita blommornas utseende varierade. Några var långa. Andra var korta.
Några stod spikraka. Andra stod böjda åt något håll. Några hade tjocka blad.
Andra hade tunna blad. Ja bladen, de var viktiga. Antingen hade blommorna 45
eller 46 blad, en skillnad som spelade stor roll för blommornas utseende och,
hör nu, livsöden!
Det var nämligen så att blommorna levde sina liv på ett alldeles speciellt sätt.
Det var så speciellt, så att de varje söndag talade högt om livets alla regler.
”Vi ska tycka om varandra”, brukade de säga. ”Vi ser alla olika ut, men vi är
ändå lika. Vi ska inte bråka, utan njuta av varandra och den härlighet som finns
runt omkring oss på denna vackra äng.”
En söndag sträckte en blomma på sig och uttryckte något som skapade stor
debatt.
”Som ni ser har jag 45 blad”, sa blomman. ”Nu råkar det vara så att min
granne också har 45 blad och vi har blivit så kära i varandra. Vi har så kul
tillsammans och trivs i varandras umgänge. Alla vi vita blommor har ju alltid
levt med regeln att kärlek endast får delas mellan en blomma med 45 blad och
en med 46 blad, men nu är det på så vis att jag gått och blivit kär i en som har
lika många blad som jag.”
Ett sus gick genom ängen. Att en blomma med 45 blad skulle vara kär i en
blomma med lika många blad var otänkbart. Så hade det aldrig varit förut och
det stred mot blommornas lag.
”Ut med er!” skrek någon blomma.
”Vi vill inte ha med er att göra!” skrek någon annan.
”Ni får inte vara med på våra söndagsmöten mer!” skrek en tredje.
”Men vi ska ju alla tycka om varandra”, sa de kära blommorna med 45 blad
samtidigt. ”Vi ska ju inte bråka, bara njuta.” Men utslängda från
söndagsträffarna blev de och det skulle bli värre.
Intill de båda kära grannarna började en ny blomma växa upp. Oj vad den
växte! Den blev så stor, så lång, och så fin. Den hade 46 stora, tjocka blad som
var så lena som finaste sidentyg. Den nya blomman blev snabbt omtyckt av sina
kära grannar och tillsammans hade de tre den ena trevliga stunden efter den
andra. Men att dessa tre blommor kom så bra överens uppskattades inte av de
andra blommorna på ängen – tvärtom. Och eftersom de två kära blommorna
redan hade blivit utfrysta var det den nya blomman som skulle få utstå många
hemska kommentarer.
Nu var det så att den nya blomman skilde sig ganska markant från alla vita
blommor på ängen. Förutom sin storlek hade den nya blomman en avsevärt
mörkare färg. Den var inte alls vit, inte ens ljus utan snarare brun, men kom
faktiskt att kallas för den svarta blomman. Varje söndag talades det om den
svarta blomman, och då på ett vänligt och omtänksamt sätt. Den sades vara
precis lika välkommen som alla andra, och blommornas lag sade ju att alla
skulle tycka om varandra trots individuella avvikande egenskaper. Men under
veckans övriga dagar spelades en annan visa på ängen. Den svarta blomman
gavs namnet Greger och det var Greger hit och Greger dit.
”Greger är för stor för att vara blomma!” var en vanlig kommentar.
”Greger har alldeles för tjocka blad. Greger är smutsig. Greger luktar illa.
Greger är korkad”, sa de alla, alla förutom de två kära blommorna med 45 blad
som tyckte så mycket om sin nya granne.
Den svarta blomman tyckte inte alls om att bli kallad för Greger utan föredrog
att bli kallad för just den svarta blomman. Men ingen lyssnade.
Regnet föll över ängen och den svarta blomman grät stora, tunga tårar. ”Varför
kan de inte lämna mig ifred?” tänkte den men sa det inte högt. ”Förstår de inte
att de sårar mig?”
De två kära blommorna såg att den svarta blomman bara grät och grät.
”Men snälla du”, sa de. ”Finns det något vi kan göra för dig?”
”Nej, jag är stor och stark och klarar mig nog”, sa den svarta blomman med
gråten i halsen.
”Just det! Du är ju stor och stark. Varför säger du inte ifrån när du känner dig
illa behandlad? Du har en stark röst och är så intelligent. Du skulle kunna
skrämma upp varenda blomma här med några väl valda ord!”
”Ni är snälla som tänker på mig och vill mig väl”, sa den svarta blomman.
”Men det är fel väg att vandra. Jag vill föregå med gott exempel. Jag vill vara
snäll.”
”Fast du får ju utstå så mycket”, fortsatte de två kära blommorna som vägrade
att ge upp. ”Om du ryter till och ger dem en dos av deras egen medicin så slutar
de nog att behandla dig så fel!”
”Jag förstår mycket väl hur ni tänker, men jag tänker inte så”, svarade den
svarta blomman. ”Vi har alla våra brister. Ibland kan jag vara så fantastiskt lat
att jag inte vaknar förrän efter lunch och ibland breder jag ut mina stora blad så
mycket att ni två, mina kära grannar, inte får njuta av solens härliga strålar. Jag
har sannerligen mina brister. Och när inte jag är perfekt kan jag inte kräva att
någon annan ska vara det heller.”
Den svarta blomman hann knappt tala färdigt innan ett stort, mörkt moln drog
in över ängen. Alla blommorna tittade oroligt upp mot himlen och anade att
något ont skulle inträffa. Och så satte vinden fart! Oj, vad det blåste! Alla vita
blommorna böjde sig bakåt, men den svarta blomman stod fortfarande stark och
rak. Det blåste mer och mer. Vinden dånade fram och det mörka molnet var nu
kolsvart.
”Vad är det som händer?” skrek de två kära blommorna till varandra.
”Luta er mot mig!” ropade den svarta blomman tillbaka. ”Jag är stor och
stark!” Och de två kära blommorna lutade sig mot den svarta blomman som
stod emot vindens enorma krafter.
Och när de flesta blommorna trodde att stormen var över, bildades en
virvelvind som slet upp alla vita blommor från jorden, ja, alla förutom den
svarta blomman och de två kära grannarna som den höll om så hårt. De vita
blommorna flög framåt med virvelvinden, upp över kullen och ut över vattnet.
De flög högre och högre upp, och längre och längre bort. De lämnade Sverige
bakom sig och flög långt över Östersjön och in över Tyskland. Där flög de, högt
upp i himlen. Kallt var det att flyga så högt uppe i luften och oroliga var de.
”Vart är vi på väg?” skrek några förtvivlat.
”Kommer vi någonsin komma tillbaka till vår fina äng?” undrade några andra.
Men Tyskland var inte långt bort nog. Vinden fortsatte att blåsa på alla
blommorna uppe i luften. De flög ner över hela kontinenten, ända ner över det
sydligaste Italien. Men vinden mattades inte heller där. Nej, den skulle föra
blommorna ännu längre. Blommorna flög vidare över Medelhavet, över den
lilla ön Malta, och vidare in över den afrikanska kontinenten. Men inte heller
där släppte vinden ner blommorna. De fortsatte att flyga i många timmar till,
ända tills de kom till ekvatorn. Här bestämde vinden sig för att släppa ner
blommorna.
Vinden valde ut en äng där det redan fanns många blommor. ”Inte ska de
nyanlända vita blommorna känna sig ensamma på första dagen”, tänkte vinden
och släppte äntligen ner blommorna på ängen.
”Oj vad skönt att få dricka lite vatten och börja leva igen”, sa många av
blommorna.
”Men titta på alla blommorna här!” sa en av dem. ”De ser ju ut som Greger
allihop!”
”Sssshhhhhh!” sa alla de andra. ”Säg inte så! De är ju många fler än oss. Åh!
Hoppas bara att de nu inte kommer att kalla oss för något elakt bara för att vi är
ljusa.”
Ängen i Blekinge var sig nu inte lik. Den var nästan helt ödelagd. Endast tre
blommor stod kvar: den svarta blomman och de två kära grannarna.
”Vi klarade oss!” ropade de två kära blommorna glädjerikt och vände sig mot
den svarta blomman. ”Tack snälla du för att du räddade oss!”
”Det var så lite så!” svarade den. ”Ni är ju mina bästa vänner!”
Och så levde de tre i frid och fröjd i alla sina dagar.
Sören och Josefin
Det nalkades skolavslutning för gymnasisterna. Snart skulle Sveriges alla treor
dricka champagne till frukost och åka genom städerna på traktorflak och sjunga:
”För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten”. Sören och Josefin var två
av dessa gymnasister; de gick på skilda gymnasium, men träffades en dag i
slutet av maj på tunnelbanan.
Josefins skolgång fram till studenten präglades av många upp- och nedgångar.
I låg- och mellanstadiet halkade hon efter sina klasskamrater, då hon inte hade
rätt ögon för att läsa. Engelska var värst. Sällan fick hon bra resultat på
glosprov och hennes grammatikkunskaper var endast måttliga. Engelska blev
därför hennes minst omtyckta ämne.
På högstadiet kom så momentet som hon så innerligt hoppades att undvika.
Hon skulle inte bara skriva en berättelse på engelska, utan även läsa upp den för
resten av klassen. En vecka fick hon på sig att förbereda sig och den veckan
fylldes av många val och stora kval. Vad skulle berättelsen säga? Hur skulle hon
skriva den? Hur skulle hon våga läsa upp den?
Så kom måndagsmorgonen och Josefin stod längst fram vid katedern och
började läsa upp sin berättelse för läraren och klasskamraterna. Stackaren kom
inte långt in i berättelsen förrän hon började staka sig och blev ännu mer nervös.
Självmedvetenheten ökade hos henne och hon stakade sig fram i texten ännu
mer. När hon nådde sista punkten hängde tårarna löst.
Nu var det meningen att läraren skulle ta orden och kommentera Josefins
berättelse och presentation. Och så skedde också, för med stränga ögon fäste
läraren blicken i Josefins vackra sådana.
”Hur i hela fridens namn är det möjligt att skriva en så dålig berättelse?”
utbrast läraren. ”Vad var poängen med den? Hur tänkte du? Det här var i
särklass den sämsta berättelse någon elev någonsin har skrivit på den här
skolan, ja, förmodligen i hela världen. Du är värdelös! Du förstår ingenting! Du
anstränger dig inte tillräckligt, du bjuder inte på dig själv utan står bara där och
mumlar och stakar dig, ja, ditt framförande var även det något av det sämsta jag
någonsin har upplevt. Egentligen skulle jag kräva att du fick göra om uppgiften,
att skriva en ny berättelse och läsa upp den nästa måndag, men ärligt talat så vill
inte jag, och säkert inte heller dina klasskamrater, lyssna på dig en gång till. Du
kan gå och sätta dig!”
När Josefin fick höra dessa ord kunde hon inte hålla sig längre. Hennes ögon
brast ut i gråt, och med händerna för ansikten och huvudet nedböjt gick hon
tillbaka till sin plats.
”Varför ska just jag plågas så här?” tänkte hon. ”Jag hatar engelska, jag hatar
engelska, jag hatar det! Jag ska aldrig mer gå på en lektion!”
Den förmodade anledningen till lärarens trakasserier sades vara avundsjuka.
Läraren blev ofta nedlåtande mot alla som hade ett högt saldo på bankkontot,
och Josefins familj fanns allt som oftast överst på den listan.
Hon lovade alltså sig själv att aldrig mer gå på en lektion i engelska. Hon höll
sitt löfte och hennes betyg i just det ämnet blev således av det sämre slaget, men
Josefin brydde sig inte om det. Hennes stora intresse i livet bestod nämligen av
att porträttfotografera.
Som fotograf behövde hon aldrig skriva eller läsa. Allt som krävdes var
kunskaper om hur en kamera skulle bemästras och hur en bra bild skulle fångas.
Hennes vänner stod ofta framför kameran och lekte modeller, och allt som
oftast blev resultaten lysande – mycket tack vare Josefins känsla för
fotografering.
Att hon ville bli fotograf förstod alla som kom i kontakt med henne, inte minst
hennes närmaste vänner som hade övertalat henne att söka till en fotografiskola
i Kalifornien. För att få bli fotograf krävdes en gedigen utbildning, och den i
Kalifornien var världens bästa, så egentligen var valet inte så konstigt. Men hon
fasade över engelskan. I Kalifornien talade ju alla engelska och ingen svenska!
Dagen i maj då hon satt bredvid Sören i en blå vagn i riktning mot Kista hade
hon fått beskedet att hon hade kommit in på fotografiskolan. Som vanligt hade
hon sin fina systemkamera hängandes runt halsen. ”En kamera är en
förlängning av hjärtat”, sa hon alltid. Med upprymdhet tänkte hon på sin
framtida karriär som fotograf. Studierna skulle börja i januari, så hon hade lång
tid att förbereda sin flytt.
Sörens väg till studenten hade tagit en helt annan väg än Josefins. Om det
fanns något ämne som han verkligen älskade över allt annat på denna jord så
var det just engelska. Från första dagen engelska stod på schemat, genom
mellanstadiet, högstadiet och hela gymnasiet så höll han det språket så nära sig
att han till och med började tänka på engelska. Sörens stora dröm var att flytta
till London, en stor stad där han kunde prata engelska jämt och ständigt.
Hans livskvalitet skilde sig också markant från Josefins. Sören tillhörde
Stockholms finansiella bottenskikt. Hans föräldrar fick alltid vända och vrida på
varje enkrona för att få allt att gå ihop. De bodde i en smutsig trea i Kista och
Sören önskade sig inget annat än att kunna flytta därifrån.
I sin hand, då han satt bredvid Josefin i den blåa vagnen i riktning mot Kista,
höll han inget annat än ett brev från en reklambyrå i just London. I brevet, som
han redan hade läst åtta gånger, stod att läsa att han var välkommen på
anställningsintervju i augusti. Om han skulle få jobbet, så skulle han börja i
januari, precis som Josefin. Allt han behövde ha med sig till intervjun, förutom
legitimation, var fem fotografier av Stockholm. Dessa fem skulle han själv ha
tagit som ett bevis för att han hade ett sinne för färg och form. Och dessutom
skulle han med dessa bilder övertyga engelsmän att besöka den svenska
huvudstaden.
Sören var precis lika upprymd över sitt brev som Josefin var över sitt, och nu
satt de alltså där bredvid varandra på väg mot Kista. Sören var på väg hem;
Josefin skulle fotografera en vän.
Josefin satt och smekte sin kamera och drömde sig bort till andra sidan
Atlanten. Sören noterade hennes uppenbara kärlek till fotografering och tog
tillfället i akt att inleda en konversation.
”Fin kamera du har där”, sa han och hoppades på att Josefin skulle nappa. Inte
allt för sällan fick han avhuggna svar på dialogförsök, svar som han endast
kunde tolkas som att han var irriterande. Men Josefin, full av sprudlande glädje
denna fantastiska majdag, höll inte tillbaka utan svarade hjärtligt.
”Tack! En kamera är en förlängning av hjärtat.”
Sören log. Han hade inte bara fått ett svar, ett glatt svar, utan även ett tänkvärt
svar. Dialogförsöket hade lyckats.
”Jobbar du som fotograf?” undrade han.
”Nej, inte än”, svarade hon. ”Men jag hoppas att jag kommer att bli det i
framtiden. Jag tar studenten snart och har kommit in på en fotoskola i
Kalifornien. Den börjar i januari och jag längtar redan.”
”Vad kul!” sa Sören och log. ”Men känns det inte lite pirrigt då att flytta så
långt bort?”
”Jo, det gör det”, erkände Josefin och tänkte på sina kunskaper i engelska.
”Det är ju det där med språket.”
”Men engelska är ju världens bästa språk!” utbrast Sören som började fatta
tycke för Josefin.
Josefin svarade inte utan gjorde bara en äcklig grimas. Samtidigt såg hon
Sörens brev men ville inte verka nyfiken.
”Vad jobbar du med då?” frågade hon istället.
”Jag tar studenten nu, precis som du”, svarade han. ”Och jag har något på
gång i januari, jag med.”
Han öppnade brevet och visade det för Josefin, men då hon såg att det var på
engelska lutade hon sig något tillbaka.
”Du får nog översätta”, sa hon.
Och Sören översatte och förklarade för Josefin hur mycket han längtade till att
flytta till London.
”Är du bra på att fotografera?” frågade hon och syftade på de fotografier som
Sören skulle ha med sig till anställningsintervjun.
”Inte direkt”, erkände han.
Deras blickar fastnade i varandras. Josefin var en fena på fotografi; Sören
kunde sin engelska. Och så presenterade de sig för varandra och kom överens
om att hjälpa varandra under sommarlovet.
Ungefär en månad senare träffades de över en kopp kaffe på en cafeteria på
Kungsträdgården. De kom överens om att träffas varje dag fram tills att Sören
skulle åka på sin intervju.
Varje förmiddag, klockan tio närmare bestämt, var tid för fotografering. Då
briljerade Josefin med sina kunskaper och Sören var inte sen med att snappa
upp det mesta av vad hon förklarade. Ljus, brus, färg, distans, exponering, ja,
Josefin älskade verkligen att fotografera. De åkte Stockholm runt och tog kort i
den smalaste av gränder i Gamla Stan, ombord på båten som åkte runt i den
obegränsat vackra skärgården, vid marknaden på Hötorget, högst uppe i
Kaknästornet och i folkvimlet på Sergels Torg. Den första kramen delade de
utanför Drottningholms slott.
När solen stod rakt ovanför dem och klockorna slog tolv gånger, begav de sig
varje dag till den bekvämaste av restauranger på Södermalm. Josefin stod alltid
för notan; det bjöd hon gärna på.
Efter lunch tog eftermiddagspasset vid och då var det Sörens tur att briljera.
De närmaste två timmarna fick de inte tala något annat språk än engelska, och
Sören njöt verkligen av det. Ofta satt de kvar på restaurangen och gick igenom
allt vad grammatik hette. Tillsammans skrev de korta stycken, läste dikter och
tränade glosor. För första gången i sitt liv kände Josefin att någon verkligen
ville lära henne detta fruktansvärda språk. Det var som att hon nästan blev
ledsen då klockan blev tre och de skulle skiljas åt, för att inte träffas förrän
nästa förmiddag.
När juni blev juli förstod Josefin att hon inte skulle hinna med att förklara allt
hon ville innan Sören skulle på intervju i augusti. De hade knappt talat om
landskapsfotografering och än hade de många platser kvar att besöka. Och
några fem fotografier hade de inte tänkt på ännu; de hade bara fotograferat vad
de kände för utan att lägga någon större tanke till självaste intervjun.
”Jag har ett förslag”, sa Josefin till Sören då de satt på den bekväma
restaurangen på Södermalm. ”Vi borde använda all vår tid till att fotografera.
Du ska snart på intervju och det är så mycket vi inte har hunnit. Vi behöver
både förmiddagar och eftermiddagar till fotografering.”
”Men engelskan då?” undrade Sören.
”Engelskan kan vänta”, svarade Josefin. Jag ska inte åka förrän i januari. Du
ska åka snart. Vi måste prioritera rätt.”
”Men jag har ju massor med engelska kvar att lära dig. Du försöker inte fly
från detta nu?”
”Nej, inte alls”, svarade hon. ”När du kommer hem från London så har vi all
tid i världen åt engelskan, eller hur? Då kan vi spendera både förmiddagar och
eftermiddagar åt allt vad Shakespeare heter, men nu behöver vi ägna all vår tid
till att fotografera.”
Sören höll med henne. Josefins förslag var ju inget annat än logiskt och den
eftermiddagen fortsatte de med att fotografera.
När juli blev augusti hade Sören blivit en riktigt duktig fotograf med god
känsla för hur en bild skulle se ut för att väcka en betraktares intresse. Och fem
finfina fotografier hade han också i sin mapp, väl förberedda med var sin
historia om varför engelsmän bör åka till Stockholm på besök.
Dagen innan han åkte till London träffade han Josefin på cafeterian på
Kungsträdgården. Hon önskade honom lycka till och han lovade att komma
tillbaka så snabbt som möjligt och undervisa henne i engelska.
Så for Sören till London och med nervösa steg närmade han sig den höga
byggnaden i vilken reklambyrån låg. Intervjun var hans stora chans i livet.
Lyckades han få jobbet, så kunde han leva gott på en fin inkomst, och att bo i
ett engelskspråkigt land såg han knappast som en nackdel.
I ett konferensrum satte sig då Sören ned tillsammans med åtta anställda vid
byrån. Inledningsvis presenterade de sig för Sören, den ena mörkhåriga mannen
i kostym efter den andra, och sedan fick Sören säga några ord om sig själv.
Nervositeten i luften släppte något och intervjun fortgick med frågor om
Sörens personlighet. Dessa hade han noga förberett och hade därför inga
svårigheter med att imponera på de åtta männen.
Så kom det avgörande ögonblicket.
”Då så”, sa en av de åtta männen. ”Nu vill vi så gärna se dina fotografier av
Stockholm och höra varför vi ska besöka den svenska huvudstaden.”
Sören öppnade sin mapp och plockade fram sina fotografier. Han visade upp
det ena efter det andra. Med en strålande entusiasm förklarade han vad varje
fotografi avbildade och varför de alla skulle besöka den fina staden han kom
ifrån.
När de åtta männen såg de spektakulära fotografierna och hörde de mest
lockande berättelserna om Stockholm, blev de stela kostymkläderna alldeles
mjuka av värme. ”Dina bilder är magnifika”, sa en av dem.
”Dina berättelser har sådan dragningskraft”, sa en annan.
”Jag vill åka till Stockholm nu på en gång!” utbrast en tredje.
Sören lät en suck av lättnad fara genom kroppen. Han kände på sig att han
hade lyckats och att han skulle bli erbjuden jobbet. Och visst blev han det.
”Sören, vi vill att du börjar jobba hos oss nu på en gång”, sa de. ”Vi vill inte
vänta med att ha dig här hos oss som en arbetskamrat. Kan du inte börja nu
direkt?”
Orden tog Sören med häpnad.
”Nu på en gång”, tänkte han. Hans liv skulle kunna förändras nu, i dag. Han
skulle inte behöva vänta tills januari på att leva det livet han önskade mer än
något annat. Allt fanns serverat och klart på ett papper framför honom. Allt som
krävdes var en signatur.
Han fattade pennan i sin hand, men dröjde med att skriva under.
”Är något på tok?” undrade männen.
”Nej då”, svarade Sören som tänkte på Josefin som han hade lovat att hjälpa.
”Hon kommer nog att förstå”, tänkte han och tryckte sedan pennan mot
papperet och skrev sin namnteckning på raden längst ned.
De närmaste veckorna gick tiden fort för Sören. Han fick hjälp av byrån med
att hitta en lägenhet och att skaffa de viktigaste sakerna som han behövde.
”London är min stad”, tänkte han, fast på engelska förstås. Det svenska i
Sören fick allt mindre plats i honom och Josefin hade han ännu inte förmått
kontakta. Istället försökte han att ignorera skammen, att trycka undan faktumet
att han hade brutit ett löfte som han hade gett en god vän.
Hösten gick och vintern kom. Det nya året invigdes med pompa och ståt, men
Sören var inte nöjd med tillvaron. Visserligen bodde han i London och hade ett
bra betalt arbete, men han kände sig alldeles för ensam och uttråkad. I
ärlighetens namn saknade han Josefin och tänkte på henne nu när hon skulle
bege sig iväg till det stora landet i väst.
Men vintern varade inte länge. Våren kom och gick, och likaså gjorde åren.
Varje januari tänkte han i sin ensamhet på Josefin och på löftet han bröt den
augustidagen då han skrev på kontraktet. Han fyllde 30 år, 40 år och 50 år och
arbetade fortfarande kvar på reklambyrån. Ensamheten hade inte övergivit
honom utan gjorde sig till känna allt för ofta, extra mycket när årets första
månad inleddes.
Nu hade han fyllt 60 år och promenerade på Trafalgar Square. Det var en varm
sommardag när han gick där och tittade sig omkring och funderade på sin
kommande pension. Han tänkte arbeta fyra år till på byrån. Sedan kunde han gå
i pension och leva gott.
Sörens tankar avbröts när han hörde hur två svenskar gick och pratade bakom
honom. Det var första gången på flera år han hade hört det svenska språket
talas. De svenska orden berörde honom så mycket att de gav honom rysningar i
kroppen. Men rysningarna var av det goda slaget, för han kände hur mycket han
saknade svenskan, modersmålet. Den ena rösten bakom honom var manlig och
den andra kvinnlig, och meningarna rörde honom mer än han kunde ana.
”Vilken fin kamera du har”, sa den manliga rösten.
”Tack!” sa den kvinnliga rösten. ”En kamera är en förlängning av hjärtat.”
När Sören hörde detta stannade han upp och blev alldeles förstelnad. De två
människorna bakom hann inte reagera på Sörens plötsliga avstannande utan
gick rakt in i honom. Sakta vände sig Sören om. Hans ögon sökte sig till
ögonen som tillhörde den kvinnliga rösten. Och när han såg de vackra ögonen
rådde inga tvivel. Det var hon. Det var Josefin.
”Jag ber om ursäkt”, sa han till henne.
”Ingen fara”, svarade hon utan att känna igen honom.
”Nej”, fortsatte han. ”Jag ber verkligen om ursäkt.”
Josefin tittade in i Sörens ögon och tyckte känna igen någon hon kände för
mycket länge sedan.
”Vad ber du om ursäkt för?” frågade hon.
”För att jag inte höll det jag lovade”, svarade han och berättade vem han var
och om sommaren de delade för 40 år sedan.
”Åh! Sören!” utbrast Josefin och kramade om honom länge och väl. ”Hur har
du haft det alla dessa år?”
Och Sören berättade att han blev erbjuden tjänsten på byrån den augustidagen
för så länge sedan och att de ville att han skulle börja på en gång. Han erkände
att han hade mått dåligt över att han aldrig kontaktade henne. Han erkände att
han varje januari sedan dess hade tänkt på henne och undrat vad hon hade för
sig.
”Jag kommer väl ihåg dagen du skulle på intervju”, sa hon. ”Jag satt nämligen
på vår bekväma restaurang den dagen och tittade på alla våra fotografier av
Stockholm då en man frågade mig om det var jag som hade tagit de korten. Han
arbetade på tidningen och jag fick jobb som pressfotograf. Och där har jag
arbetat sedan dess.”
”Så du åkte aldrig till Kalifornien?” undrade Sören.
”Nej, det gjorde jag inte”, sa Josefin. ”Jag fick ju ett jobb som fotograf och det
var det jag ville ha.
Sören kämpade för att hålla tillbaka sin sorg. Allt han kunde tänka på var den
felaktiga verklighetsuppfattning han hade haft alla dessa år. Han tittade på
Josefin och kameran runt hennes hals och kunde inte annat än att känna djup
ånger över att han inte slog henne en signal för 40 år sedan.
”Har du familj?” frågade han.
”Jag har en son och en dotter”, svarade hon. ”De är båda vuxna nu.”
”Är du inte gift?” frågade Sören nyfiket.
”Inte längre”, sa hon rakt ut. ”Vi gick skilda vägar för många år sedan nu, men
jag har det så bra själv jag, hemma i Stockholm. Och du? Har du familj?”
”Nej”, svarade Sören. ”Jag gifte mig aldrig och har inga barn.”
Sören tittade på mannen som gjorde Josefin sällskap varefter hon presenterade
de båda männen för varandra. Han hette Birger och var Josefins nya
arbetskamrat på tidningen. Det var i London genom arbetet.
”Hur länge stannar ni?” undrade Sören.
”Vi åker hem i morgon”, svarade Josefin. ”Men”, fortsatte hon men avbröt sig.
”Men vad då?” frågade Sören.
”Jag tänkte bara på hur kul det vore om du följde med mig hem till Stockholm.
Jag kunde presentera mina barn för dig och vi kunde börja umgås igen, som vi
gjorde den sommaren. Men jag förstår om du inte kan slita dig här ifrån.”
En tystnad följde. Sören visste inte vad han skulle säga. Han tänkte på hur
mycket han saknade Stockholm. Han hade aldrig erkänt det för sig själv
tidigare, men gjorde det nu. London var bara en stor, grå massa, och egentligen
önskade han sig inget annat än att flytta hem och att umgås med Josefin igen.
Han längtade tillbaka till skärgården, till Gamla Stan, till Drottningholm, till
Hötorget, till Sergels Torg, till Kungsträdgården och inte minst till den bekväma
restaurangen på Södermalm.
”Jag skulle verkligen göra det, Josefin”, sa Sören. ”Jag skulle verkligen det.
Men jag har jobbat på byrån i 40 år och behöver jobba här i fyra år till för att få
ut en bra pension.”
Han hörde hur illa det lät. Han hörde sig själv säga nej till erbjudandet han
hade väntat på i hela sitt liv. Han hörde sig själv säga allt han inte ville. Han
letade efter mod att ångra sig, att snabbt ta tillbaka allt han precis hade sagt och
följa med henne hem till Stockholm. Han letade och letade, men fann aldrig
något.
”Jag förstår”, sa Josefin.
Tiden var förbi. Hon gav honom en kram och tog farväl. Sedan gick hon och
arbetskamraten vidare. Sören stod fortfarande helt stel på Trafalgar Square.
Ensamheten, som för en kort tid hade blåst bort, gjorde sig åter till känna.
Josefin åkte hem till Sverige nästa dag och de dagliga rutinerna fortsatte för
Sören.
Månader och år passerade. Sören fyllde 64 år och gick i pension. Samma dag
som han tog sista klivet ut från det höga huset i London, packade han sina
väskor och for tillbaka till Stockholm.
Dagarna ägnade han åt att åka runt i den svenska huvudstaden och fotografera.
Han åkte tunnelbanan varje dag, speciellt den blå linjen i riktning mot Kista, i
hopp om att få se Josefin igen, i hopp om att få umgås med henne, i hopp om att
få en ny chans.
Han hoppades förgäves.
Alfred
Dagen innan Alfred fyllde tio år fick han, tillsammans med alla
klasskamraterna, följa med föreståndarinnan ut i skogen. Där skulle barnen lära
sig att se skillnad på olika träd och växter, hitta föda såsom svampar och bär,
och inte minst: de skulle lära sig att känna sig hemma i naturen.
Föreståndarinnan pekade på granar och tallar, talade om barr och löv, och fick
alla barnen att lyssna så som de aldrig förr hade gjort i klassrummet. Alfred var
förvisso lika engagerad som de andra barnen i föreståndarinnans alla historier,
men när han såg en ekorre springa förbi, glömde han helt av alla sina kamrater
runt omkring och kunde bara fokusera på det lilla djuret som försvann upp i ett
träd. Fåglar fanns det naturligtvis i överflöd i skogen, men de var inte alls lika
intressanta som ekorrar, eftersom fåglarna även fanns på skolgården och
överallt annars i staden.
Någonstans uppe i trädet fanns ekorren, så Alfred slutade inte att titta uppåt,
utan lät ögonen hoppa från gren till gren i tron på att få syn på den lilla
krabaten. Han hörde lite svagt hur föreståndarinnan talade om några bär, men
det hela var alldeles oväsentligt för honom, nu när det ändå fanns en liten ekorre
i närheten. Och Alfred var bestämd: han skulle vänta ut den snabba lilla ekorren
och visa att det inte fanns några brister i tålamodet. Föreståndarinnans ord
susade genom luften, men Alfred lyssnade inte alls på henne, utan stod där
under trädet, blixtstilla, och väntade på att få se minsta lilla rörelse.
Till sin stora lycka hade Alfred större tålamod än ekorren. Rätt som det var så
sprang den nedför trädet och iväg på en liten stig, och Alfred var inte sen med
att följa efter den lille, som var betydligt kvickare i benen än han någonsin varit.
Men Alfred gjorde så gott han kunde och släppte inte ekorren från blicken, inte
ens när den avvek från stigen och sprang över ojämnare terräng. På marken låg
små och stora stenar lite här och var, vilket gjorde skogen svårsprungen.
”Det är nog bäst att jag ser mig för så att jag inte slår mig”, tänkte Alfred och
tittade ner på marken för att tydligt se var han landade med sina fötter när han
sprang. Under bara några sekunder släppte Alfred blicken från ekorren, och
några sekunder var allt den behövde, för när Alfred tittade upp igen, kunde han
inte se ekorren någonstans.
”Var sjutton håller du hus nu då?” ropade Alfred och ställde sig alldeles stilla,
som han så förtjänstfullt hade gjort när han gick segrande ur kampen vid trädet.
”Mitt tålamod är större än ditt, lilla ekorre!”
Där stod han och väntade. En minut passerade, och snart hade Alfred stått
stilla mitt ute i skogen i tio minuter, en tid som kändes som en halv dag.
”Än ger jag inte upp!” ropade han, men kände hur benen började domna bort.
Han längtade verkligen efter att få röra lite på fötterna, speciellt den högra som
stod lite ostadigt på en gren som hade fallit till marken. När han hade stått
alldeles stilla i femton minuter, gav han till slut upp kampen mot ekorren, lyfte
högerfoten som var lika stel som grenen den stått på, och skakade av sig lite
med armarna utsträckta. Han tittade sig omkring utan att fästa blicken
någonstans, utan försökte endast förnimma sig om var han befann sig, men
ingenstans kunde han se sina klasskamrater. Vindens kusliga tjut i träden var det
enda ljudet som nådde honom. Föreståndarinnan kunde han inte höra.
Han snurrade runt, flera varv, i hopp om att hitta ett riktmärke, något han
kände igen, så att han kunde hitta sin väg tillbaka, men han blev inget annat än
snurrig av det hela, och till slut kunde Alfred inte ens minnas åt vilket håll han
hade tittat när han höll utkik efter ekorren.
”Hallå!” ropade han så högt han bara kunde. ”Var är ni? Hör ni mig?” Han
skrek föreståndarinnans namn, och namnen på alla klasskamraterna, ja alla
namn han kunde komma på, men fick inte något svar. För varje namn han skrek
blev rösten allt hesare, och efter några minuters skrikande, varken orkade eller
kunde han ropa mer. Hans kropp började darra, först i benen och sedan i
armarna. Ju mer han darrade, desto stelare blev han. Stelheten sträckte sig ända
upp till axlarna, som hade intagit en höjd bredvid öronen. Alfred var alldeles
ensam – och livrädd.
Mörkret föll över himlen och skogen. Regnet strilade ner och vätte
trädtopparna, men inne i skogen var Alfred torr. Träden kunde dock inte hålla
rädslan borta från den lilla pojken, som gick på den ena stigen efter den andra,
utan att veta var han befann sig eller vart han var på väg. Tårarna rann nerför
kinderna på honom, och nu kände han att även hungern började göra sig
påmind.
Men så äntligen fick Alfred lite hopp, då han märkte att skogen blev glesare.
Detta hade visserligen den otacksamma konsekvensen att regnet nådde ända ner
till marken och blötte ner den lilla pojken, vilket i sin tur ledde till att han
började frysa något så när som oemotståndligt, men han fick ändå hopp, för
skogen blev glesare och kanske skulle den helt ta slut. Kanske skulle han
komma hem, eller i varje fall till någon liten by där någon snäll människa kunde
hjälpa honom hem.
Men skogen verkade aldrig ta slut. Glesheten bara bestod, och Alfred kände
återigen hur trötta hans ben var, och de första tankarna i uppgivenhetens tecken
kom till honom. Kanske skulle det bara vara bäst att lägga sig ned, ge upp, och
låta naturen ha sin gång. Men som sprungen ur en överlevnadsinstinkt ryckte
han raskt upp hakan, som hade tryckts hårdare och hårdare mot bröstet, och så
såg han att skogen faktiskt såg ut att ta slut. I varje fall så upphörde träden helt
att existera, och framför honom var ett stort fält, och på andra sidan fältet –
längst bort i horisonten – såg han ett litet ljus stråla ut från ett litet hus.
Regnet föll kraftigt över fältet och över lilla Alfred, när han gick med tunga,
trötta, hungriga men bestämda steg mot huset. Och ju närmare det lilla huset
han kom, desto större blev det, och när han var så nära som på några hundra
meter, såg han att det lilla huset i själva verket var en stor ladugård.
Han var nästan framme när hans kropp, så trött som den var, inte längre
orkade bära honom. Han föll handlöst mot marken. Och regnet fortsatte att falla
över honom som om han bestraffades för något alldeles fruktansvärt.
Han försökte resa sig, men orken var slut, och varje nytt försök slutade där det
började. Men så kände han hur armarna lyftes och hur han kom på fötter, och
hur han – på ett oförståeligt sätt – närmade sig ladugården utan att han själv tog
ett endaste steg.
Så märkte han att han var inomhus och satt vid ett bord. Han gapade, för
någon röst beordrade honom att göra det, och en sked med soppa föstes in i
munnen på honom. Sedan låg han i en säng och somnade omedelbart.
Sömnen varade dock inte länge, för när han vaknade såg han genom fönstret
att det fortfarande var mörkt, och genom sovrumsdörren hörde han
människoröster. Han kände sig ändå förvånansvärt pigg, så den lilla måltiden
och den korta sömnen var tillräckligt för att ladda batterierna. Nyfiket ställde
han sig upp och gick fram till sovrumsdörren, tryckte örat intill och lyssnade
noggrant.
”Vad ska vi göra?” frågade en kvinna.
”Det är väl alldeles uppenbart”, svarade en man. ”Han får mjölka korna. Vi
har redan förlorat tillräckligt med kunder för att kunna ge våra anställda lön. Vi
låter dem gå, så får pojken bo hos oss, i utbyte mot att han mjölkar alla våra kor.
På så sätt har vi inga anställningskostnader, kan erbjuda billigare mjölk och får
möjlighet att ta tillbaka våra gamla kunder och kanske knycka till oss några
nya.”
Alfred backade några steg när han hörde detta. Han vände sig sedan om, gick
fram till fönstret och tittade ut. Det var verkligen mörkt och såg isande kallt ut,
men han kände sig ändå manad att öppna fönstret, och gjorde så med största
försiktighet så att ingen i huset skulle höra ljud från sovrummet. Till sin stora
glädje märkte han att regnet hade upphört och att det faktiskt inte var så isande
kallt som han hade trott. På en stol i rummet hängde en tröja som han drog över
huvudet. Han lyfte fram stolen till fönstret och klättrade ut med förhoppningar
om att ingen skulle märka att han var borta förrän i gryningen.
Han smög runt huset, så tyst han bara kunde, och kom fram till en grusväg.
Den lystes upp av nattens starka fullmåne, och på den grusvägen vandrade han
bort från huset, där han skulle ha tagits som slav för att mjölka kor. Han visste
inte vart han var på väg, bara att han var tvungen att fly, att hitta någon eller
något som kunde vägleda honom hela vägen hem. Och den enda hjälp han hade,
när han vandrade på grusvägen, var månen, den stora vita månen som var en
lampa i himlens mörka oändlighet. Utan månen hade Alfred varit alldeles
utlämnad åt mörkrets obehag.
Efter en timmas vandring på grusvägen kom han till en korsning, där en annan
grusväg korsade den på vilken han befann sig. Han stannade mitt i korsningen
och såg sig omkring. Allt såg likadant ut åt vilket håll han än tittade: träd,
buskar, fält och en och annan kulle. I brist på argument för att vare sig stanna
kvar på samma grusväg eller att byta, så valde han ändå att byta, endast för
omväxlingens skull.
Detta val verkade vara ett lyckans val, för några minuters vandring på den nya
grusvägen ledde honom rakt fram till ett nytt hus. Månen lyste över huset, som
visserligen såg förfallet ut, men samtidigt bebott. På gården stod flera traktorer,
och i det öppna garaget fanns arbetsbänkar och verktyg.
Alfred gick fram till ytterdörren och knackade tre gånger. Inte ett ljud hördes
inifrån huset, så han knackade tre gånger till, den här gången betydligt hårdare
och mera ljudligt. En lampa tändes i ett sovrum, och steg inifrån huset hördes
allt tydligare. Dörren öppnades, och där stod en kraftig man, med mörka ögon
och långt skägg. Alfred backade några steg men tog sig mod att öppna munnen.
”Ursäkta mig, herrn, jag vet att det är mitt i natten. Jag heter Alfred och jag
har gått vilse. Skulle ni kunna hjälpa mig att hitta hem?”
”Ja, ja”, svarade mannen. ”Men inte så här dags. Kom in och lägg dig på
kökssoffan tills det blir morgon.”
Alfred lydde. Han visades in till köket och lade sig på kökssoffan. Han trodde
inte alls att han skulle somna, men gjorde så ändå, och vaknade inte förrän
solen hade ersatt månen på himlen. Alfred satte sig upp, och till sin förvåning
märkte han att fyra personer satt runt köksbordet och tittade på honom. Den
kraftiga mannen med skägget kände han igen. De andra var alla pojkar, i runda
tal fem år äldre än han själv, och alla tittade på honom.
”Han är för ung”, sa en av pojkarna. De andra pojkarna instämde.
”Inte alls”, sa den kraftiga mannen. ”Vi behöver all hjälp vi kan få.”
Mannen hällde frukostflingor i en skål, lät ett par deciliter mjölk rinna över
flingorna, och serverade sedan skålen till Alfred.
”Ät.”
”Tack”, svarade Alfred, räddare nu än han varit någon gång sedan han
försvann från sina klasskamrater i skogen, och väl medveten om att dagsljuset
gjorde det svårare att fly om så skulle behövas.
Han åt sina flingor under uppsyn av såväl pojkarna som av mannen. Alfred
antog att pojkarna var mannens söner, men någon fru och mor kunde han
varken se eller höra.
”Följ med oss”, sa mannen när Alfred fört den sista skeden in i munnen.
De gick ut på gården och fram till traktorerna, som såg ännu större ut i
dagsljus än under månens sken. På marken låg verktyg, stora som små, och
utmed husväggen låg enorma traktordäck.
”Här reparerar vi traktorer”, sa mannen. ”Du behöver inte förstå någonting.
Du lär dig med tiden, och nu i början räcker det med att du hämtar det vi ber dig
hämta. I gengäld får du bo hos oss. Vi behöver fler arbetare här, för att vi ska
kunna försörja oss, ha råd att köpa mjölk och annat, för du vill väl inte att vi ska
svälta, eller hur?”
”Nej”, svarade Alfred och mindes att det var hans födelsedag.
”Bra, då kan du börja med att ge mig den där hammaren som ligger där borta.”
Alfred hämtade hammaren och gav den till mannen, som i sin tur började
banka på en av traktorerna. Sedan krävde pojkarna att bli serverade olika
verktyg, som de behövde till sina traktorer. Och Alfred lydde.
Han sprang och hämtade skruvmejslar, tänger, skruvar och muttrar. Och fort
skulle det gå. Enligt mannen var tiden en bristvara, men Alfred förstod inte
ordet bristvara. Däremot lärde han sig att han skulle hämta verktygen snabbt,
inte snubbla, inte hämta fel verktyg, och inte klaga eller be om att få åka hem.
Han förstod att allt han kunde göra vara att lyda och vänta på att mörkret skulle
falla och att månen skulle leda honom bort, och förhoppningsvis hem.
I skymningen var Alfred så trött i benen att han knappt kunde stå, så när han
väl fick gå in och sätta sig vid matbordet, äta kvällsmat och pusta ut, föll
ögonlocken och han somnade tvärt. En stund senare vaknade han, och märkte
att han låg på kökssoffan. Han tittade sig omkring i köket, men såg ingen. Inte
ett ljud hördes. Utanför fönstret var allting svart, och han förstod att det återigen
var tillfälle att ge sig av – att fly. Han reste sig sedan försiktigt, så att trägolvet
inte skulle ge ifrån sig något läte och väcka någon i huset. Sakta trippade han
fram, på tå, och fattade tag i dörren som ledde ut till friheten. Han vände sig om
och försäkrade sig om att ingen fanns i närheten. Hela huset verkade ödelagt.
Sedan vred han om låset så långsamt det bara gick för att klicket inte skulle
höras, tryckte ner handtaget, och begav sig ut i mörkret.
Grusvägen utanför huset kunde antingen föra honom tillbaka till korsningen,
eller vidare förbi huset, mot okänd mark. Då han inte hade någonting att förlora,
valde han att fortsätta förbi huset och vidare, i hopp om att komma hem eller få
hjälp. Men det var alldeles mörkt, för månen och alla stjärnorna fanns bakom ett
tjockt molntäcke.
Alfred hade dock sovit i flera timmar, för molnen skingrades och det blev
gryning. Han såg solen stiga över horisonten och mindes då hur han i skolan
hade fått lära sig att solen alltid gick upp i öst och ner i väst. Eftersom solen
steg framför honom, visste han att han var på väg österut. Detta var goda
nyheter. Han visste att han bodde på östkusten, och solen visade honom således
vägen, den rätta vägen, för att nå just dit.
Efter att mödosamt tagit sig uppför en brant backe, såg han ett fint litet hus
ligga utmed vägen.
”Hoppas att det bor någon snäll människa där”, tänkte han när han närmade
sig huset. Men just som han hade tänkt tanken kände han hur någon knuffade
till honom bakifrån. Han föll till marken och såg två pojkar, båda något äldre än
Alfreds tio år och en dag, hoppa fram från en buske.
”Vad gör du här?” skrek de. ”Det här är vår mark. Du har ingen rätt att vara
här. Vi ska nog visa dig vem som bestämmer här”, grymtade pojkarna och
slängde sig över lilla Alfred. En av pojkarna höll fast honom och den andra
slog. Slagen träffade lite överallt, men de som hamnade i magen kändes allra
mest. Ett slag träffade mitt i mellangärdet med en sådan kraft att Alfred tappade
luften. Han kippade efter andan och kunde inte längre hindra tårarna från att
rinna längs kinderna.
Pojkarna var nöjda och visste att de hade lärt inkräktaren en läxa. De slet av
honom tröjan och rev sönder byxorna, sedan lämnade de honom kvar på
marken, i plågor. En av pojkarna vände sig om, harklade upp en sörja från
halsen och skickade i väg en spottloska som landade rakt i ansiktet på Alfred.
Efter en liten stund kunde han andas igen och satte sig upp, torkade ansiktet
med en bit av ett avrivet klädesplagg, och tittade sig omkring. Det fanns inte ett
spår efter busarna.
”Jag fortsätter att gå österut”, tänkte han och ställde sig upp och vandrade i
väg.
Efter några minuter såg han ett nytt hus utmed grusvägen, men den här gången
höll han avstånd från huset och passerade så obemärkt han bara kunde.
”Det finns ingen hjälp att få”, tänkte han. ”Det är bäst att sköta sig själv och
fortsätta gå österut. Till slut måste jag komma till kusten.”
Alfred hade helt rätt, för tre timmar och flera hus senare kunde han se en stad
framför sig, en stad han kände igen och som han visste var hans hem. Han
kände hur han fick förnyade krafter i benen och hur alla smärtor snabbt
försvann. Målet fanns rakt framför honom. Han var inte längre vilse, inte längre
utblottad, och inte längre utlämnad till ondskans alla händer. Han ökade takten,
för han ville hem så mycket att det inte fanns någon gräns för hur fort han
orkade ta sig framåt. Ju närmre staden han kom desto mer spring i benen fick
han, så till den grad att han faktiskt hoppade framåt.
Men så var olyckan framme igen, för när Alfred tog ett glädjeskutt, landade
han på en sten och vrickade foten. Han vinglade ut, mitt på grusvägen, precis i
samma stund som en bil kom farande bakom honom. Lilla Alfred slungades upp
på bilens motorhuvud, studsade mot vindrutan och rullade sedan ner i diket.
Där låg han, med brutna ben och brutna armar och med en värk i kroppen han
aldrig någonsin hade upplevt. Bilen som hade kört på honom fortsatte in mot
staden och lät lilla Alfred ligga kvar i diket.
Han kunde inte resa sig, inte ens sätta sig upp och ropa på hjälp. Han låg där
han låg och kunde inget annat göra än att hoppas på att någon skulle se honom,
hjälpa honom och föra honom till sjukhuset. Men ingen kom. Den ena minuten
efter den andra passerade, och Alfred kände hur kroppen domnade bort, del för
del. Han hade inte längre någon känsel kvar i fötterna, och värken i benen hade
han nästan vant sig vid, trots att smärtan fortfarande fanns där. Han kunde inte
heller tänka riktigt klart. Han insåg förvisso att högerarmen var vriden åt fel håll
och hade böjt sig under honom på ett lustigt sätt, men han kunde inte förstå vad
han skulle göra åt den saken. Känseln i armarna hade för övrigt försvunnit,
precis som känseln i fötterna hade gjort.
Men hörseln var ännu intakt, för han hörde hur en bil närmade sig.
Motorljudet blev högre och högre, och så såg han hur en svart bil for förbi i full
fart. Gruskornen ven förbi honom i diket, och ett träffade honom rakt i ögat så
att han inte längre kunde se. Bilen stannade inte, utan lämnade ett dammtäcke
över Alfred.
”Jag kommer att dö här”, tänkte han och var så arg på sig själv för att han hade
vilseletts av ekorren i skogen. Han tänkte på sin familj och på sina
klasskamrater. Och han tänkte på föreståndarinnan och alla andra han kunde
minnas. Men han visste inte vad han skulle göra med alla dessa tankar, utan lät
dem bara finnas obearbetade i hjärnan.
När Alfred hade legat stilla i diket några minuter – som för honom upplevdes
som flera timmar – hörde han än en gång att en bil närmade sig. Motorljudet
blev starkare och starkare, men han kunde inte avgöra från vilket håll bilen
kom. Så passerade bilen i full fart och lämnade ett nytt dammtäcke över Alfred,
men den här gången var något annorlunda. Motorljudet försvann inte längre
bort, utan kom sakta tillbaka. Alfred märkte att han långsamt återfick synen och
såg att bilen stod parkerad bredvid honom, och han kände hur någon rörde vid
honom.
Han lyftes upp, med ben och armar hängandes och slängandes åt alla håll. Han
placerades i bilens baksäte, så mycket förstod han, men han förstod inte något
annat. Men så kände han att bilen började rulla. Han försökte titta ut genom
rutorna för att avgöra åt vilket håll han fördes, in mot staden eller tillbaka in
mot skogen, mörkret och alla onda människor. Men han kunde inget se, och inte
heller något förstå.
Han gjorde så en sista kraftansträngning och klarade att lyfta huvudet något.
Han hoppades kunna se ut, och i alla fall avgöra åt vilket håll skuggorna från
träden pekade, men orken tog slut. Han sänkte ner huvudet igen, och lät
ögonlocken släcka ljuset.
Tillbaka till Arvidsjaur
Mamma brukade ofta tala sig varm om somrarna hos morfar. Hans gula lilla hus
i Arvidsjaur blev av tradition ett regelbundet inslag i mammas godnattsagor. En
sommar skilde sig dock från alla tidigare. Det var sommaren då mamma fyllde
tio år och morfar hade skaffat sig en vit Volvo 140. Varje fredag åkte de och
köpte virke hos tjocka Olsson med de stora glasögonen. Väl hemma kunde de
snickra dagarna långa i en hel vecka innan det var dags att besöka Olsson igen.
Bord, stolar, byråer, bänkar, morfar kunde snickra allt, och att titta på var det
bästa mamma visste.
Snickarboden var gul precis som huset och låg några meter från en å som inte
hade något namn. På morgonen sken solen genom fönstren så att miljontals
sågspån syntes i luften. Mamma blev alltid glad av det. Hon brukade säga att
sågspånen flög omkring och talade om för resten av världen att de hade blivit
befriade. Morfar höll med. Det gjorde han alltid. Innan han började snickra
frågade han om mamma ville ha något speciellt. Det var sällan hon hade några
önskemål. Hon gillade bara att titta.
En vacker morgon då fåglarna kvittrade i kör, och de få moln som fanns på
himlen bildade det ena motivet efter det andra, bestämde morfar att han skulle
snickra en loftsäng till mamma. Eftersom hon gillade höga platser, så var det
inte mer än rätt att hon skulle sova två meter upp i luften.
Som vanligt lyste mammas ansikte när morfar snickrade. Miljontals nya
sågspån blev befriade varje gång morfar använde sågen, och när hammaren
bankade ner spikar, rös mamma, men rysningar gillade hon också. När morfar
använde borrmaskinen, var mamma tvungen att sitta en bit bort, men det gjorde
inget. Doften av trä, sågspån, och sommar fanns i hela boden.
Sängen blev ljus, precis som mammas blonda hår. De rundade hörnen
symboliserade hennes lockar. Den sista detaljen som återstod var att ge sängen
ett namn. Morfar och mamma hade som tradition att namnge allt de snickrade.
Med lödkolven i handen satt mamma i morfars knä och skrev sakta men säkert
Teresia på sängens långsida. Teresia var det finaste namnet mamma visste.
Två timmar senare förvandlades all lycka, harmoni, och kärlek till en stor
katastrof. Snickarboden stod i lågor. Elden spred sig snabbt eftersom virket var
torrt, och det fanns mycket sågspån som gav lågorna fart. Det värsta var att den
nybyggda sängen fortfarande fanns därinne. Reaktionsmässigt sprang morfar in
i den brinnande boden. Han visste hur mycket sängen betydde för mamma, och
att göra henne glad var alltid hans högsta prioritet. Mamma väntade, väntade
och väntade på att morfar skulle komma ut igen, men när taket rasade ner insåg
mamma vad som hade skett. Hon skrek av förtvivlan, grät av olycka, och rusade
in i huset för att ringa brandkåren. När en brandbil kom var allt redan över.
Aska var nästan allt som fanns kvar. Det enda som var oskadat var loftsängen.
Morfar hade insett att han inte kunde lyfta ut sängen själv, och valde då att
lägga över en stor presenning som skydd för elden. Tyvärr räckte inte tiden till
för att rädda hans eget liv.
Exakt ett decennium senare föddes jag på Kalmar sjukhus. Mamma som hade
flyttat till Nybro döpte mig till Victor efter mannen som gav henne jobbet på
posten. Fast det var nog bara som hon sa. Mamma brukade alltid säga att det
var bra att ljuga lite då och då. Lögner skulle visst vara bra för fantasin. Någon
pappa fanns aldrig i min barndom, men historierna om morfar tog aldrig slut.
Det var en ny historia varje morgon när hon skjutsade mig till skolan i sin
vinröda Ford Escort. När hon hade berättat färdigt, brukade vi slåss om vilken
radiostation vi skulle lyssna till. Hon ville lyssna på en gammal gubbe som
pratade med folk som ringde till radion och debatterade ämnen som jag inte
förstod. Jag föredrog discomusik. Det var ett bra sätt att vakna på morgonen.
När skolan var slut fick jag gå hem eftersom mamma jobbade sent och inte
kunde hämta mig.
Utöver arbetet på posten studerade hon på högskola. Det tog på hennes krafter,
men hon glömde aldrig att bry sig. Hennes stora kärlek till mig var nog morfars
förtjänst. Mamma gav mig allt, vilket gjorde att min uppväxt blev mer än jag
kunde önska mig, men som ensamstående förälder med både jobb och studier
att tänka på blev mamma allt svagare. Hon blev olycklig. Hon grät ofta för sig
själv när hon trodde att jag hade somnat, och det var sällan hon spenderade
pengar på nya kläder. Hon hade vant sig vid en grå tillvaro i ett grått radhus i
gråa småland. Mamma sa alltid att jag lyste upp hennes tillvaro, men tyvärr var
det nog inte tillräckligt.
På min tioårsdag gav hon mig loftsängen i present. Det var då hon berättade
om morfars död. Det var knappt att jag vågade sova i sängen eftersom den var
mammas, men hon ville inget hellre än att ge den vidare till mig. Jag hade nog
aldrig känt mig mer hedrad i mitt liv, och den natten sov jag inte många
minuter. Istället tillbringade jag varje sekund med att lukta på virket, känna de
runda hörnen, och verkligen njuta av Teresia. Det var det vackraste namnet jag
kunde tänka mig också. Utan att lyckas letade jag efter gamla sågspån under
madrassen. Det fanns inga där. Till slut somnade jag och hade mitt livs första
dröm – om sågspån.
Generellt sett var jag en ganska ensam person. På skolrasterna var jag mest för
mig själv. Lunchrasten var den längsta men långt ifrån den mest tråkiga. Det
fanns en parkbänk uppe på en kulle där jag brukade sitta och övervaka
skolgården. Många föräldrar kom och hälsade på sina barn och det var kul att
se. Att se när kompisarna kramade sina pappor var det närmaste en egen
upplevelse jag kunde komma, och det räckte för mig. De flesta i klassen hade
inget emot att jag tog del i deras fäder. Skolkuratorn däremot sa att mitt
beteende berodde på otillräcklig kärlek hemifrån. Hon var en gammal blåhårig
tant med gula tänder som klagade på allt, så hennes dumma påhitt hade ingen
effekt på mig. Istället fortsatte jag varje dag att bekvämt luta mig tillbaka på den
gröna bänken på kullen mellan klockan elva och tolv. Bänken döpte jag till
Harald efter den snälla skolrektorn. Allt och alla skulle ha ett namn, tänkte jag,
även om det så var en parkbänk.
Åren gick och mamma fortsatte att jobba och slita. Millennieskiftet var bara
några timmar avlägset då hon gav mig beskedet att hon var tvungen att göra sig
av med loftsängen. En tår föll nerför hennes kind när hon berättade att det var
den som hade bromsat henne under alla år. Hon ville börja om på ny kula, bli
framgångsrik, och bara se framåt, men loftsängen tog henne tillbaka till morfars
död varje morgon och varje kväll. Att elda upp den var givetvis uteslutet, så
mamma tyckte det bästa var att sälja den och samtidigt få pengar för den. Trots
att smärtan inte visste några gränser kunde jag inte säga emot. Det var ju
mammas säng, inte min. Den var aldrig min. Natten som följde höll mig vaken
med hjärtat i halsgropen.
Tre månader senare satte mamma in en annons i den lokala tidningen. Hon
skrev inget mer än vad som var till salu och sitt telefonnummer. Hon var
verkligen på väg till ett bättre liv; med en högskoleutbildning hade hon många
möjligheter till bra jobb. Jag hade blivit gammal nog att tänka på att flytta
hemifrån, och så skulle ju loftsängen säljas. Fast det mest positiva var nog att
våren var på väg.
Samma dag som annonsen kom i tidningen träffade jag min gamla skolrektor
Harald i en kassakö. Han såg precis likadan ut som jag mindes honom, förutom
några extra rynkor i pannan förstås. I handen höll han tidningen, och av en ren
reflex bad jag honom om en tjänst. Den eftermiddagen köpte han loftsängen
med mina pengar. Mamma hade ingen aning om vem Harald var, och jag
berättade inget heller. Det kanske var en sorts lögn, men det bevisade ju bara att
jag hade bra fantasi. Harald och jag bar sängen hem till honom där den fick stå
tills jag flyttade hemifrån. Emellanåt frågade han varför sängen var så viktig för
mig, men jag svarade inte. Det var för känsligt att berätta, och snäll som han
fortfarande var gick han aldrig till djupet med det. Han förstod nog ändå.
När sommaren kom hade mamma fått ett bra betalt jobb på ett stort företag i
Kalmar. Hon bodde kvar i Nybro, men hade målat huset blått. Hon trivdes med
livet. Själv köpte jag min första bil, en gammal Volvo. Fast den sommaren hade
speciell betydelse av en annan orsak. Jag skildes från mamma. Jag bestämde
mig för att flytta hemifrån, och trots att det var vemodigt att krama om henne
när jag lämnade hemmet, försäkrade hon mig att det var rätt beslut. Innan jag
lämnade Nybro hämtade jag sängen hos Harald. Det var den sista gången jag
såg honom. Han dog en vecka senare.
Vägen till Arvidsjaur var lång men inspirerande. Trots att jag aldrig hade varit
där kändes det som att jag var på väg hem. Under hela resan tänkte jag på
morfar och hans gula hus. Skulle jag hitta dit? Fanns det verkligen en å utan
namn? Om jag hittade den, så skulle jag döpa den. Det hade jag bestämt. Det
kändes rätt. Allt kändes rätt.
En riktig vän
Bland sina grannar var hon känd som Malin. Hennes ödmjukhet, skata som hon
var, gick inte att överträffa; hon var duktig på att hitta saker och ting och hjälpte
gärna andra skator att hitta rätt i Östergötlands största stad. Och hennes perfekta
syn och näbb gjorde hennes bobyggarteknik suverän. Hennes eget bo var så
stort och präktigt att fem fullvuxna skator fick plats däri och möbler hade hon i
tillräcklig mängd.
En dag när det blåste som om hon vore i Göteborg så kraxade hennes granne
och bad om att få lite hjälp med sitt bo. Alla var ju inte lika bra på att bygga
stadiga bon som Malin, och nu hade alltså hennes granne fått problem med
vindarnas styrka.
”Alla kvistar blåser bort från mitt hem”, ojade sig Malins granne.
”Ja, jag ser det”, sa Malin. ”Det här fixar jag. Jag vet precis var kvistarna som
du behöver finns att hämta. Följ med mig här så ska jag visa vägen.”
Och skatorna flög genom Ekholmen, där de båda bodde, upp till skogen. Där
visade Malin var de bästa kvistarna fanns, och så flög de tillbaka till grannens
bo. Malin satte igång att bygga samtidigt som hon sa ”krax, krax” vilket
betydde ”flyg tillbaka till skogen och hämta fler kvistar.” Och grannen flög.
På inte mindre än tjugo minuter hade Malin byggt en fint och rejält bo åt
grannen som steg på för att se sig omkring.
”Åh! Vad fint!” utbrast ägaren av sitt nya hem. ”Ett så här tyst och trevligt
hem har jag då aldrig haft. Jag kan inte ens höra minsta lilla tjut av vinden, och
svajar gör det inte heller här inne! Ja, det här var då inte dåligt. Det ska jag
aldrig glömma. Du är sannerligen en riktig vän!”
Så kom en mager skata flygande.
”Det ser ut som att du är hungrig”, sa Malin.
”Ja, det kan du ge dig på”, medgav den hungriga skatan. ”Här finns inte ens så
mycket som en äcklig spindel att tugga på. Du som kan den här staden utan och
innan, skulle inte du kunna visa mig var jag kan hitta några delikata
daggmaskar? Det var så länge sedan jag fick en ordentlig måltid.”
”Ska bli”, svarade Malin och flög iväg med den hungriga skatan strax bakom
sig.
Från Ekholmen flög de över Berga och ned till Malins favoritplats,
Folkungavallen. Där fanns så höga strålkastare placerade på så höga stolpar att
de erbjöd en fin utsikt över fotbollsplanen. Malin älskade att titta på när stadens
stolthet spelade, men nu var det ju inte därför de båda skatorna flög dit. Nej, en
måltid till den hungriga skatan stod på menyn, och Malin visade vägen till
Folkungavallens bakgård.
”Nej men titta!” skrattade den hungriga skatan när härliga daggmaskar
uppenbarade sig.
”Ät så många du vill”, sa Malin och log. Hon visste att den hungriga skatan
skulle älska de fina daggmaskarna, och det gjorde den bestämt.
”Åh! Vad smaskigt!” gladde sig den hungriga skatan. ”Här kommer jag att
stanna ett bra tag och äta mig mätt. Det var verkligen bussigt av dig att visa mig
hit. Det ska jag aldrig glömma. Du är sannerligen en riktigt vän!”
Nästa dag var vinden som bortblåst och istället strålade solen. Varmt var det,
ja hett faktiskt, och Malin bestämde sig för att flyga till Tannefors slussar. Hon
tyckte nämligen om att besöka slussarna när vädret var på topp, för då flockades
människorna till det lilla fiket där. Och så var fallet även denna dag. Där satt
Malin och tittade på barnen som åt glass och på båtarna som passerade förbi;
det var så trevligt.
”Krax”, var det någon som sa. ”Oj vad varmt det är!” suckade en alldeles för
varm skata.
”Ja du är ju alldeles bränd på kroppen”, sa Malin. ”Ta dig ett dopp och svalka
av dig lite.”
”Det är just det”, sa den varma skatan. ”Det är för mycket folk och jag trivs
inte med att bada här. Du känner inte till någon plats där vattnet är grunt och
människorna få?”
”Visst gör jag det”, sa Malin och flög iväg. Den varma skatan följde efter.
Oj vad de flög! De flög till andra sidan staden, hela vägen ut till Mjärdevi. Där
fanns en stor, öppen plats med en plaskande fontän i mitten. Och så här på
eftermiddagen fanns inte en människa i närheten, det visste Malin, för hon
kände till allt om staden.
Den varma skatan dök rakt ner i fontänen. Plask! Plask! Plask! Skatan
svalkade sig och trivdes alldeles utomordentligt där i fontänen. Malin kunde
inte annat än att titta på och glädja sig åt att hon kunde hjälpa en annan skata.
”Härligt! Härligt!” roade sig den varma skatan som snart hade blivit sval.
”Detta var det mest underbara jag någonsin har varit med om. Du är allt snäll,
du. Det här ska jag aldrig glömma. Du är en riktig vän!”
Och så flög Malin tillbaka in till centrum.
”Det var länge sedan jag besökte Drömmarnas plats”, tänkte hon och styrde
näbben dit. Drömmarnas plats bestod av tre konstverk utmed Kinda Kanal. Det
första hette Drömmarnas mur och den bestod av tusentals kakelplattor på vilka
människorna kunde skriva ner sina drömmar. Här stod allt från att någon
önskade sig fler vänner till att någon ville ha en leksaksbil. Det andra
konstverket hette Drömmarnas båge, och det var en båge som utgick från muren
och böjde sig över kanalen. Där, på den andra sidan, stod Drömmarnas port och
tog emot de önskningarna som bågen förde med sig från muren.
När Malin kom dit såg hon att en dyster skata stod utmed kanten till vattnet
och stirrade rakt nedåt.
”Hej!” sa Malin. ”Visst är det vackert väder i dag?”
”Jo”, svarade den dystra skatan.
”Du verkar bekymrad.”
”Jag är ny här”, sa den dystra skatan. ”Jag hittar inga fina platser att sitta på,
någon plats där utsikten gjuter harmoni i kroppen, en plats där jag kan sitta och
ta det lugnt och filosofera om livet.”
”Då vet jag precis vad du behöver!” utbrast Malin. ”Häng på här.”
Och så flög de iväg. De flög förbi Tallboda, vidare längs gamla E4 och förbi
Linghem. Sen syntes en fin kyrka på vänster sida.
”Det där är Törnevalla Kyrka”, sa Malin. ”Dit ska vi. Där uppe har du din
plats.”
Och dit upp flög de och den dystra skatan blev så glad.
”Oj! Vad fint det var här”, sa den dystra skatan.
”Ja, det är inte många som känner till den här platsen”, sa Malin.
”Här kan jag sitta i lugn och ro och njuta av all vacker natur som finns att
skåda. Här kan jag fundera över allt krångligt i livet, och allt enkelt också för
den delen. Tack så oändligt mycket! Det här ska jag aldrig glömma. Du är en
riktig vän!”
Och den dystra skatan satt uppe på Törnevalla Kyrka tills solen gick ned och
det blev mörkt.
Nästa dag befann Malin sig på universitetet. I vanlig ordning satt hon uppe på
B-huset och tittade ned på människorna som gick där. Då och då satte sig någon
trevlig student på en bänk och tog sig tid att dela med sig av matsäcken, och det
gladde Malin. Fast de allra flesta människorna behandlade inte henne lika väl.
”Sluta kraxa”, skrek de äldre människorna åt Malin. ”Du går mig på nerverna!
Vi har inte tid med dig!”
”Men jag vill ju bara smaka på era smaskiga smörgåsar”, svarade Malin.
”Vi struntar i vad du behöver!” skrek de tillbaka.
De yngre människorna gjorde tvärtom. De kunde inte lämna Malin i fred utan
jagade henne var hon än satt. Till slut fick hon nog av B-huset.
”Det måste finnas ett bättre, trevligare område häromkring”, tänkte hon. ”Jag
som känner till allt i staden måste ju förstå detta!”
Och så flög hon vidare, förbi Origo och Zenit, och landade på Key-huset, det
höga huset mitt emot biblioteket. Där var livet mycket trevligare att leva.
Studenterna var gladare och hade lättare för att kommunicera med varandra.
Och det tog inte lång tid innan andra skator också hittade dit. Tillsammans med
Malin bildade de ett gäng som satt och tittade ned på alla studenterna som
ganska ofta delade med sig av sina godsaker.
Gänget blev så pass goda vänner att de inledde en tradition. Det var så att
studenter från hela universitetet brukade samlas utanför Kårallen, ett hus i
närheten av B-huset, varje fredag eftermiddag för att dricka öl och äta nötter.
Där låg studenterna, i gräset, och pratade med varandra om ditten och datten,
och Malin och hennes vänner tyckte om att lyssna. Så varje fredag flög de dit
och lyssnade till studenterna.
Inte sällan bjöd studenterna på riktig komik.
”Vi behöver mer tid för att skriva uppsatsen”, brukade de säga där de låg och
slappade.
”Vi är så fattiga att vi inte har råd med kurslitteraturen”, sa de och köpte några
till flaskor öl.
”Och böckerna är så dåliga”, stönade de ofta och fortsatte sedan i flera timmar
att diskutera innehållet.
En torsdag när skatorna satt samlade på Key-huset frågade Malin om de såg
fram emot morgondagens träff vid Kårallen.
”Jag kan inte vara med i morgon”, sa en av dem. ”Jag måste bygga bo.”
”Jag kan inte heller”, sa en annan. ”Jag måste hjälpa min granne att flytta.”
”Nej, jag orkar nog inte”, sa en tredje och så fortsatte alla skatorna.
”Typiskt”, tänkte Malin. ”Jag vill ju inte sitta där själv. Nej, jag flyger nog till
Folkungavallen i morgon och tittar på fotboll!”
Fredagseftermiddagen anlände och Malin flög mot Folkungavallen.
”Jag hoppas att människorna inte har rivit Folkungavallen än”, tänkte hon.
”För visst hade de bestämt att göra det?”
Däri hade hon rätt. Människorna hade bestämt att riva Folkungavallen, men
inte än. Så när Malin närmade sig blev hon glad att den lilla arenan fortfarande
stod kvar. Men glädjen varade inte så länge. För när hon flög över Simhallen,
som låg precis intill, såg hon att ett gäng skator redan satt på Folkungavallen.
Det var gänget från Key-huset.
”Vad nu?” tänkte Malin. ”Har alla lurat mig? De skulle inte alls bygga bo,
hjälpa grannen, vila och allt vad det nu var. De ville titta på fotboll, och det ville
de göra utan mig.”
Nu kunde hon inte stå emot känslorna längre. Tårarna forsade ned utmed
hennes kinder.
”Vad har jag gjort för att förtjäna detta?” undrade hon.
Malin kraxade till och flög därifrån utan att konfrontera sina vänner. Hon var
arg och besviken. Hon flög, flög, flög. Hon flög runt hela staden, varv efter
varv. Hon flög hela eftermiddagen, hela kvällen och halva natten. Sen blev hon
så trött och yr och satte sig ned, lurad och förnedrad, på en trädgren på
Vasavägen.
När hon vaknade på morgonen kände hon sig inte alls bra. Den långa, arga
flygturen hade tagit hårt på hennes kropp och vingarna hade tagit skada. De
kändes som fastklistrade utmed kroppen. Hur hon än försökte kunde hon inte få
ut dem. Och törstig började hon bli, och hungrig också. Dessutom satt hon så
högt upp i trädet att hon inte kunde hoppa ned.
”Hjälp!” skrek hon. ”Finns det någon där ute som hör mig?”
Men ingen hörde henne. Hela morgonen passerade och halva eftermiddagen
innan fyra skator kom flygande. Det var grannen från Ekholmen som Malin
byggde ett bo åt, den hungriga skatan som Malin förde till de härliga
daggmaskarna, den varma skatan som Malin guidade till fontänen och den
dystra skatan som Malin träffade vid Drömmarnas plats och som visades till
Törnevalla Kyrka med den fantastiska utsikten.
”Åh! Vad bra!” tänkte Malin. ”Här kommer min hjälp.”
De fyra skatorna såg Malin och satte sig bredvid henne. Sedan började de
prata med varandra om vart de skulle flyga härnäst. Grannen från Ekholmen
talade högt och varmt om sitt hem som ingen av dem hade sett och som hon
med bestämdhet ville visa dem. Den hungriga skatan skröt om en speciell plats
som ingen knappt kände till, där det fanns finfina daggmaskar i överflöd. Dit
skulle de flyga. Men de två andra skatorna höll inte med. Den varma skatan
propagerade för att de alla skulle bada i fontänen i Mjärdevi, för det var
eftermiddag nu och då fanns inga människor där och störde. Men den dystra
skatan överröstade dem alla.
”Jag känner till en plats som ingen av er känner till”, sa den. ”Vi flyger till
toppen av Törnevalla Kyrka. Det är högre upp än ditt bo i Ekholmen, en
betydligt trevligare plats än där dina daggmaskar slingrar sig fram, och högt där
uppe fläktar vinden så skönt att vi inte behöver din fontän. Nej, högt uppe på
kyrkan ska vi sitta och njuta av utsikten och filosofera över hur bra vi har det.”
Och det höll alla skatorna med om, och så flög de iväg. De glömde bort Malin,
som behövde deras hjälp mer än någonsin. Malin höll ut en timma till. Sedan
tog hon farväl av Östergötlands största stad. Hon somnade in och föll hårt till
marken. Där låg hon, livlös, tills en parkarbetare plockade upp henne och
slängde henne i soporna.
När mörkret hade lagt sig över Malmö
Rogers liv hade två olika skepnader. Om dagen kände han sig illa behandlad på
sin arbetsplats. Chefen krävde alltid mer av Roger än av någon annan och
arbetskamraterna kunde inte låta bli att alltid kommentera hans knallröda hår.
Det mest förekommande uttrycket var att det osade bränt. Ibland fick han en
hink vatten över sig, och alla omkring honom bara skrattade.
”Vi försökte bara släcka branden”, sa de.
Men när arbetsdagen tog slut sken Roger upp som en sol mitt på blanka dagen.
Hemma väntade hans fru, en god middag och en lugn kväll i soffan med
personen han älskade över allt annat. Hans fru behandlade honom med ömhet
och värme och vägde upp den hårdhet och kyla han tvingades utstå på
arbetsplatsen.
På morgonen var dock det mesta hemskt. Visserligen uttryckte Roger alltid sin
tacksamhet för att få vakna tillsammans med sin fru, men sedan följde blytunga
steg till arbetet. Han såg en lång dag av trakasserier framför sig, men han såg
även lönespecifikationen som kom i slutet av varje månad och den tvingade
honom att infinna sig på plats i rättan tid, hur mycket han än ogillade
situationen.
Vårens sista månad gick mot sitt slut och Roger skulle få sin lön inom några
dagar. Han infann sig på arbetsplatsen i vanlig ordning och fick utstå den ena
smädelsen efter den andra. Då reste chefen sig upp från sin stol och gick med
stora kliv fram till Roger. Han trodde att chefen hade fått nog av att höra alla
förolämpningar, men blev aningen paff då han själv blev inkallad till chefens
kontor.
”Jag förstår om du känner dig kränkt, Roger”, sa chefen med en sympatisk
röst som fick Roger att känna sig lugn.
”Ja”, sa Roger. ”Visst önskar jag att de skulle sluta upp med dumheterna.”
”Jo”, sa chefen och nickade något överdrivet. ”Problemet som jag ser det är
nog tyvärr att de inte är kapabla till att göra det. Du förstår, Roger, de har en
inneboende kraft som driver dem till denna ondska som du upplever, och denna
kraft är en naturlig del av dem; de har den i blodet.”
”Vad ska det betyda?” undrade Roger vars lugn byttes mot irritation.
”Det är precis som i sportens värld, vet du”, förklarade chefen. ”Om ett lag
inte presterar bra, så kan du inte byta ut hela laget. Du byter ut tränaren. Men i
det här fallet är det jag som är tränaren och jag kan ju inte avskeda mig själv.”
”Ger du mig sparken?” frågade Roger. ”Får jag sparken för att alla andra
trakasserar mig?”
”Se det inte så, Roger,” sa chefen. ”Se det hellre som ett vänligt och lojalt
avsked. Du hjälper laget genom att inte låta deras energi gå ut över dig. Laget
måste alltid gå före jaget, vet du.”
Hela vägen hem funderade han på hur han skulle förklara avskedandet för sin
älskade fru. Det sista han ville var att göra henne upprörd, och om inte han
kunde införskaffa tillräckligt med pengar varje månad, så fanns inget annat
alternativ än att de skulle bli tvungna att flytta till en mindre bostad.
Händelseförloppet fick en chockerande utveckling för Roger. Han hann inte
längre än till ordet sparken förrän frun började packa sina väskor.
”Nu lämnar jag dig”, sa hon.
Hon försvann fortare än blixten slog ned och där satt nu Roger i sin soffa
alldeles ensam. Han hade blivit av med sin inkomst och personen han älskade
mest. Allt hade inträffat på samma dag. Det var, utan tvekan, den värsta dagen i
hans liv.
När han vaknade nästa morgon infann sig de märkligaste av känslor. Han
kände delvis sorg och tomhet över att inte ha sin fru bredvid sig, men glädje
över att slippa alla förolämpningar som vanligtvis väntade honom på arbetet.
”Nej här kan jag inte ligga”, tänkte han och hoppade raskt upp ur sängen.
Efter att han hade ätit en stadig frukost med havregrynsgröt, mörkt bröd med
kaviar och kokta ägg, så begav han sig till stationen. Där inväntade han första
bästa buss som skulle ta honom till Malmö. Han hade aldrig besökt Malmö och
någon gång skulle väl bli den första, tänkte han.
Bussen anlände i Malmö sent på eftermiddagen. Från den klara himlen
gassade solen på Rogers kinder. Törsten gjorde sig påmind.
Han gick i den riktningen solen sken ifrån, passerade en kiosk i vilken han
inhandlade en dricka, och fortsatte ända tills sanden mötte vattnet vid
Ribersborgsstranden.
Någon filt hade han inte med sig, men han satte sig ändå ned och lät tusentals
sandkorn leta sig in i byxornas alla fickor och skornas alla lufthål. Alla hans
tankar, både bekymmer och lyckorus, försvann ut i vågornas brus. Timma efter
timma satt han på stranden. Han bevittnade den vackraste av solnedgångar och
tog emot alla känslor som naturen gav honom.
Mörkret kom. Roger ställde sig upp och borstade av sig de synliga
sandkornen.
”Det är nog dags att hitta någonstans att bo i natt”, tänkte han och lämnade
strandens mjukhet och vattnets rytmik bakom sig.
Inne i staden stod hotellen tätt, men oturligt nog var alla rum fullbokade, vart
han än gick. Han beslutade sig då för att tillkalla en taxi och bad chauffören
köra honom till något vandrarhem som med all säkerhet inte var fullt.
Chauffören visste just ett sådant vandrarhem och körde så Roger till en mörk
gata i ett område han inte ens ville veta namnet på.
Vandrarhemmet såg ut som ett kråkslott, men precis som chauffören lovade
väntade en säng på Roger. I rummet bodde sex personer. Det fanns tre
tvåvåningssängar, och Roger fick sova högst upp. Att få sova högst upp såg han
inte som någon nackdel.
Nackdelen var i så fall rumskamraterna. De hade alla långt hår och smutsiga
kläder. Ölflaskorna rullade på golvet och musiken dundrade från en stereo som
en av dem hade i rummet. Av allt att döma bodde de här, permanent.
Klockan visade två på natten och Roger låg klarvaken. Musiken vrålade och
rumskamraterna pratade högljutt med varandra om vapen, droger, brott och
straff. Att säga till dem att vara tysta hade han inte nerver till, men en djup suck
fann han mod till att vaska fram.
”Håll tyst!” skrek rumskamraterna som hörde Rogers suck. ”Vi vet att du vill
sova, men det bryr vi oss inte om!”
När gryningen trädde fram låg rumskamraterna däckade i sina sängar. Den
vilda natten hade tagit ut sin rätt och äntligen infann sig tystnad. Men för
Rogers del väntade frukost.
Han tillkallade sig sedan en taxi och bad chauffören att köra honom till den
vackraste platsen i hela Malmö.
”Det är enkelt!” svarade chauffören. ”Då ska vi åka till Pildammsparken. Där
kan du se så många fina fåglar leka med varandra att du aldrig vill gå därifrån.
Blommor i alla regnbågens färger växer överallt och barn skrattar lika glatt som
vattnet ljuder från dammens stora fontäner.
”Då är det till Pildammsparken jag ska!” sa Roger som redan hade lagt den
stökiga natten bakom sig.
Och till Pildammsparken for han och möttes av alla de fåglar och blommor
som chauffören hade berättat. Där gick Roger och beundrade naturens
skönheter; han satt på en parkbänk och lyssnade på barnens fnitter och
fontänernas plaskande; han njöt av de färgglada växterna som stod uppradade,
den ena efter den andra. Och solen, ja den sken på Roger var han än befann sig i
parken.
På kvällen välkomnade han mörkret tillsammans med solnedgången vid
Ribersborgsstranden. Någon filt hade han inte denna kväll heller, och därför
letade sig sandkornen tillbaka in i byxfickorna och skorna. En dricka tömdes
och sinnena öppnades. Med varje andetag fylldes Rogers lungor med liv.
Harmonin infann sig även denna kväll.
Månen lyste klart under den stjärnglansiga himlen när Roger än en gång
funderade på var han skulle sova.
”En natt till på kråkslottet klarar jag nog”, tänkte han och lämnade återigen
strandens mjukhet och vattnets rytmik bakom sig.
Han tillkallade sig en taxi och turligt nog var chauffören densamma som
rekommenderade ett besök till Pildammsparken.
”Jag skulle vilja åka tillbaka till vandrarhemmet”, sa Roger som inte visste
namnet på vare sig gatan eller på kråkslottet.
”Visst!” svarade chauffören som kom ihåg Roger väl och undrade hur han
hade haft det i Pildammsparken.
”Den hade verkligen allt du sa att den skulle ha. Fåglarna, blommorna,
fontänerna och barnen, inte minst barnen gav mig så mycket.”
Chauffören såg nöjd ut för att ha givit Roger en så trevlig upplevelse, och i
chaufförens nöjda ansikte sken hans ögon och uttryckte stolthet över att bo en i
så vacker stad som Malmö.
De var endast ett kvarter från kråkslottet då en butik längs vägen fångade
Rogers uppmärksamhet.
”Här kan du släppa av mig”, sa han och chauffören lydde.
Roger gick in i butiken och chauffören åkte tillbaka in mot centrum. Men
nyfikenheten över vad Roger skulle göra i butiken fick chauffören att vända om
och parkera bilen så att Roger inte skulle se den.
En stund senare kom Roger ut från butiken. Chauffören följde noggrant Roger
med blicken, men såg inget speciellt, ja, förutom den lilla påsen han bar i
handen förstås. Roger försvann bort mot kråkslottet och chauffören återvände
till centrum.
När Roger klev in i sitt rum rullade åter ölflaskorna på golvet. Musiken
dundrade ännu högre än föregående natt och rumskamraterna härjade vildare än
hungriga hyenor en afrikansk natt. Plastpåsen tog Roger med sig upp i sängen
när han bäddade ned sig. Ingen av rumskamraterna lade märke till honom, så
lite brydde de sig.
En ny sömnlös natt möttes av en lugn gryning. Rumskamraterna hade precis
somnat in då Roger plockade fram plastpåsen han hade gömt under täcket. Ur
påsen plockade han fram en väckarklocka. Efter att han hade ställt den på
ringning, så ställde sig Roger upp på sin säng. Det var så pass högt till tak att
han kunde stå raklång på sin säng och sträcka båda händerna i luften utan att nå
taket. Men han nådde med nöd och näppe en stor kristallkrona som hängde i
taket. På den placerade han väckarklockan.
Fem minuter senare hade han försvunnit bort från kråkslottet och satt i en taxi
på väg till centrum. I sin fantasi såg han hur de sömniga rumskamraterna
vaknade av klockans vrål och hur de skrek på varandra att stänga av den. Sedan
såg Roger hur de yrvaket försökte leta rätt på klockan, och när de hade hittat
den, hur de försökte få ned den och få tyst på den.
”Det var värt att utstå de hemska nätterna för att få uppleva glädjen min
fantasi erbjuder mig nu”, tänkte han och log brett.
Han log hela vägen till centrum och hela tiden då han väntade på bussen som
skulle föra honom hem. Han log när han steg in i bussen och när han satte sig
ned på sin plats.
En gammal man som slog sig ned bredvid Roger kunde inte undgå att se
leendet och frågade honom vad som gjorde honom så glad. Roger tittade på den
gamla mannen. Sedan berättade han hela sin historia. Han berättade om
avskedandet och frun som lämnade honom; han berättade om
Ribergsborgsstranden och Pildammsparken, och inte minst så berättade han om
kråkslottet och de vilda rumskamraterna.
När han berättade om väckarklockan kunde inte den gamla mannen motstå ett
brett leende heller och så log de tillsammans hela vägen hem.
”Vet du”, sa det gamla mannen till Roger när de steg av bussen, ”en person
med sådan fantasi och inlevelse, en människa med sådan berättarbegåvning som
du, ja, han borde skriva en bok.”
”Varför inte?” svarade Roger. ”Jag har inget arbete att gå till eller fru att
underhålla, och något måste jag allt göra.”
Den gamla mannen och Roger gick skilda vägar, men det dröjde inte länge
innan Rogers första bok gick att finna hos varje bokhandlare i Sverige. Boken
blev populär och skapade de största rubrikerna landet hade sett på länge.
Nyheten om Rogers författartalang nådde till slut även hans tidigare chef som
genast kontaktade mannen med knallrött hår och bad honom att komma
tillbaka.
”Vår verksamhet skulle tjäna enormt mycket på om vi kunde skylta med dig”,
förklarade chefen som bad om ursäkt för allt han hade gjort. ”Laget före jaget,
vet du!”
”Synd för dig då att jag spelar i motståndarlaget!” sa Roger och avslutade
samtalet.
Även Rogers fru fick nys om sin förra mans framgång.
”Jag skulle inte ha lämnat dig så där”, ursäktade hon sig och bad honom om
förlåtelse.
”Jag accepterar din ursäkt och ger dig min förlåtelse”, sa Roger. ”Nu kan du
fortsätta att leva ditt liv utan mig och utan att känna skuld!”
Varken chefen eller frun hörde någonsin av sig igen. Och Roger kunde sova
gott om natten.
”Jag förlorade mitt arbete och min fru på samma dag och upplevde det som
den värsta dagen i mitt liv, men i själva verket kunde inte något bättre ha hänt
mig”, tänkte Roger. ”Livet kan verkligen bjuda på överraskningar!”
Polisen i Karlstad
Har du hört historien om polisen i Karlstad?
Jo, det var så att en kille från Sundsvall en dag fick nog av sin hemstad trots
att den var så fint belägen utmed bukten med samma namn.
”Nu vill jag se något annat”, tänkte han och begav sig så av på en resa.
Tåget förde honom till Karlstad där solen sken så vackert varje dag.
Drottninggatan blev hans favoritgata. På den promenerade han i solskenet och
såg på alla obekanta ansikten som mötte honom.
Han såg människor i alla åldrar. Han såg människor som promenerade i grupp
och sådana som gick ensamma precis som han själv gjorde.
En eftermiddag när han strosade nedför Drottninggatan såg han den vackraste
tjejen han någonsin hade sett. Hon hade en charm som gick rakt in i hjärtat på
honom och därför följde han efter henne in i stadens stora biograf.
När filmen spelades inne i salongen fanns endast killen från Sundsvall och den
vackra tjejen inne i salongen. Filmen varade i två timmar och på utvägen
växlade killen och tjejen ord med varandra och på så vis blev de goda vänner.
Tjejen berättade att hon kom från Härnösand, den lilla gemytliga staden strax
norr om Sundsvall. Men trots att hon älskade sin hemstad, så hade hon också
beslutat sig för att bege sig ut på en resa genom landet, en resa som förde även
henne till Karlstad.
De båda skrattade åt att deras berättelser liknade varandras och att de båda
hade hamnat i just Karlstad. Skrattet förde dem samman, och de började
promenera tillsammans längs Drottninggatan. Killen tyckte att det var trevligt
att ha sällskap och att slippa vara en av dem som gick alldeles ensamma.
Tjejens charm tog till slut ut sin rätt och killen erkände att han var förtjust i
henne. Hans kärlek besvarades.
”Det är i Karlstad vi hör hemma!” sa de till varandra.
Deras kärlek för varandra eskalerade i sådan takt att giftermålet inte lät vänta
på sig någon längre tid. De bytte således ringar med varandra och köpte ett hus
med utsikt över Sverige största och skönaste insjö, Vänern.
De hade beslutat sig för att inte stå utanför samhället, utan att integrera sig
med värmlänningarna och ta åt sig av den värmländska kulturen. De gick med i
idrottsföreningar, läste kurser, socialiserade sig med alla sina grannar och tog
alla nödvändiga åtgärder för att smälta in i den nya omgivningen.
En dag när de promenerade på sin favoritgata blev de stoppade av en polis.
Hon, ja polisen var en kvinna, hade ett rykte om sig som sa att hon kände till
alla som bodde i Karlstad, unga som gamla, men när hon såg det nygifta paret
och inte kände igen dem, så frågade hon nyfiket varifrån de kom.
De berättade sin historia, hur de hade beslutat sig för att se sig om i Sverige,
och att turen hade fört dem till Karlstad där de blev förälskade i varandra och
gifte sig.
”Den här historien kanske vi ska berätta för fler människor”, sa tjejen.
”Ja, den är ju faktiskt lycklig och kommer säkert att föra många leenden med
sig”, sa killen. ”Vi kanske ska skriva ned den och försöka få andra att läsa den?”
Men polisen var inte imponerad av vad hon just hade hört.
”Er historia må vara lycklig”, erkände hon. ”Men den innehåller många
brister. För det första säger ni kille; det heter pojke eller ung man. Ni säger även
tjej när det egentligen heter flicka eller ung kvinna. För det andra så säger ni att
ni blev förtjusta i varandra, och förtjusta är inget ord som passar någon av er, så
det får ni allt lov att byta ut. För det tredje använder ni ett så komplicerat ord
som eskalerade. Berättelsen hade varit mycket bättre om ni hade använt er av
ordet ökade istället; det är kortare och enklare. Ert sista och största fel är dock
av ett helt annat slag. Ni säger att ni ville integrera er med värmlänningarna.
Integrerar vi nu? Integrera är det värsta ordet som finns och det borde uteslutas
ur det svenska språket.”
Killen och tjejen tittade förbryllat på polisen och frågade vilka chanser hon
gav dem att få berättelsen läst av det svenska folket.
”Inga alls”, svarade polisen. ”Er historia är trevlig, men även om ni gör alla de
ändringar som jag redan har poängterat, så saknas det mest väsentliga, det som
måste finnas i alla berättelser: en knorr på slutet. Eftersom er berättelse inte har
någon knorr så vågar jag lova att ingen kommer att läsa er berättelse. Och jag är
så säker på min sak att jag vågar slå vad. Om ni lyckas få det svenska folket att
läsa er berättelse, så lovar jag att för all framtid kyssa alla som säger hej till
mig!”
Nu har du hört historien om polisen i Karlstad. Och enligt ryktet så patrullerar
hon fortfarande på gatorna i staden vid Vänern och kysser alla som hälsar på
henne. Så trogen är hon sina löften!
Biblar och bedragare
I en av de bäst belägna städerna i vårt avlånga land, intill den södra spetsen av
vår vackra, avlånga sjö Vättern, arbetade en man vid namn Per. Fem dagar i
veckan begav han sig med buss till biblioteket på högskolan och hjälpte
studenter med allehanda frågor. I servicedisken stod han, behjälplig för allt och
alla, för den som ville veta mer om någon specifik bok eller för den som ville
veta bibliotekets öppettider. Per gav vägbeskrivningar till alla möjliga platser i
Jönköping och rekommenderade kurser att läsa på högskolan; och främst av
allt: han var mångas enda vän.
En morgon när Per stod i sin reception, redo att hjälpa alla som behövde hjälp,
så hände något som aldrig tidigare hade hänt. Bibliotekschefen kom med ett
klagomål.
”Le lite mer, Per”, sa chefen. ”Bemöt människor på samma sätt som du vill bli
bemött. Möt våra studenter med ett leende!”
Snälla Per sjönk ihop en smula. ”Varje dag gör jag mitt allra bästa för att vara
vänlig mot alla som kommer min väg”, tänkte han men yttrade inte orden då de
kanske skulle ställa till med ännu mer besvär. Men bibliotekschefen var på
krigsstigen denna morgon och mullrade på.
”Hur många procent av lönen ger du till de som är fattigare, Per?” frågade
han. ”Du glömmer väl inte bort att endast de som ger kommer till himlen?”
Från sin arbetsplats kunde Per se Munksjön, och enligt hörsägen hade just sjön
en stor påverkan på människorna i Jönköping. Det sades ofta att Munksjöns
humör speglade befolkningens humör. När sjön blänkte glatt och fint var
befolkningen i lyckotillstånd. Men när sjön låg mörk och matt, precis som
denna dag, då stelnade människorna i staden.
Den onda dagen blåste förbi. Nästa dag hade Munksjöns glans återkommit och
människorna log och skrattade om vartannat. Och Per, ja han stod i vanlig
ordning i receptionen, med ett glatt sinne och stor vilja att hjälpa alla som
behövde hjälp.
”Hej, jag heter Marta och kommer från Mexiko,” sa en student på engelska.
Per tyckte om att prata engelska och gjorde det varje dag med alla
internationella studenter. Men det här var första gången han hade träffat någon
från Mexiko.
”Välkommen,” sa Per på engelska och frågade hur han kunde hjälpa henne.
Marta förklarade då att hon ville veta om biblioteket hade några böcker på
spanska. Och trots att Per aldrig hade fått den frågan tidigare visste han svaret –
han kände till allt som gick att känna till om biblioteket. Och han var inte en
sådan bibliotekarie som förklarade den rätta vägen till en specifik hylla, nej, han
visade alltid vägen genom att följa med själv. Så i vanlig ordning gick han före
och visade Marta vägen till hyllan med de spanska böckerna. Väl framme
tackade Marta för sig och Per gick glatt tillbaka till receptionen. Deras första
möte var därmed avklarat, men fler skulle det bli, många fler.
Varje dag när klockan närmade sig seneftermiddag så besökte Marta
biblioteket. Hon stannade alltid i receptionen och växlade några ord med Per.
Till en början pratade de mest om väder och vind, men med tiden så kom de
varandra allt närmare.
Per höll mycket om Marta som passade väl in i Jönköpings karaktär. Hennes
kristna tro hade lett henne vägen till staden vid Vätterns sydspets. Detta kom
naturligtvis inte som någon överraskning för Per. Alla som bodde i Jönköping
var kristna. Det tillhörde normen. Så Per brydde sig inte alls om Martas
religiösa övertygelse. Det enda han bad henne om var att inte blanda in honom i
hennes tro.
”Jag respekterar din tro”, sa han alltid. ”För min del får du tro på precis vad du
vill men jag tror inte på samma sak som du, och jag vill att du respekterar det.”
För henne var detta lika självklart.
”Jag skulle aldrig försöka rekrytera dig”, svarade hon när Per tog avstånd från
religionen.
Att Per skulle fatta tycke för Marta kom inte heller det som någon större
överraskning. Martas långa, mörka hår och hennes ljusa, känsliga röst passade
hennes mjuka, glada ansikte alldeles utmärkt. Och att hon skulle fatta tycke för
honom kom inte heller det som någon överraskning. De flesta kvinnliga
studenter föll för Per. Han kunde ju så mycket, var ju så vänlig och charmade
dem alla.
Munksjön såg mörk och bister ut en morgon när bibliotekschefen kom gående
med dundrande fotsteg mot Per. Mullrande förklarade chefen att han ansåg att
Pers ignorans av Bibeln utgjorde ett problem. Och problemet var så allvarligt
att det kunde leda till avsked; det tydliggjorde chefen noggrant. Han ville därför
att de båda skulle träffas på kontoret för att diskutera saken.
”Men nu ska jag resa bort i två veckor”, sa chefen, ”så du får två veckor att
tänka igenom saken. Sedan när jag kommer hem igen så kan vi diskutera din
ställning.”
På seneftermiddagen samma dag tittade Marta förbi som vanligt. Hennes
besök var det första för dagen och gladde Per, men han drog på att berätta för
henne vad som hade hänt under dagen. Glädjen av att bara få träffa henne, att
prata med henne, att umgås med henne, ja, av att se henne, ville han inte
förstöra med negativa samtalsämnen.
Marta stannade i biblioteket tills Per skulle gå hem, och tillsammans gick de
till busshållplatsen. Mörkret infann sig, stjärnorna lyste upp himlen, och
temperaturen sjönk. Ensamma stod de och inväntade bussens ankomst.
”Det är en sån fin kväll”, sa Marta. ”Kan vi inte promenera hem till dig? Jag
skulle så gärna vilja se hur du bor.”
”Men det är ganska långt hem till mig”, svarade Per samtidigt som han kände
lockelsen kittla i hela kroppen.
”Snälla”, bad hon och mer behövdes inte för att Per skulle ändra sig. Och så
började de gå. De gick och gick, nedför och uppför backar, längs med
trafikerade gator och längs med gator där inte ett sus hördes. När de trettio
minuter senare kom fram till Pers hem höll de varandra i handen.
”Sätt dig så ska jag laga min absoluta favoritmåltid”, sa Per till Marta
samtidigt som han fyllde en kastrull med vatten, lade en margarinklick i en
stekpanna och vred på två plattor på spisen. ”Det tar bara femton minuter!”
Marta log. Hennes hunger behövde stillas och om de så skulle ske med Pers
favoritmåltid, säkert något riktigt svenskt, så kunde hon knappast klaga.
Per dukade bordet med bestick och glas. Glasen fyllde han med vatten ur en
vattenbägare som han ställde på bordet och Marta var inte sen med att släcka
den värsta törsten efter den långa promenaden.
Så, femton minuter senare var maten klar och Per bar fram två skålar till
bordet. Skålarna var fyllda med spaghetti och toppade med tre baconskivor.
”Det här är mat det!” utbrast han. Marta välsignade maten och de båda åt, njöt,
pratade och skrattade.
Mätta och belåtna gick de vidare till sovrummet. Och där stannade de tills
gryningen kom.
Munksjön blänkte och låg så fin och vacker. Många dagar passerade utan att
sjöns leende rubbades. Detta smittade naturligtvis av sig på befolkningen i
staden. Per och Marta, ja nu hade de nått den nivån i sin relation att deras namn
alltid uttalades tillsammans, utstrålade en förälskelse som gjorde deras ögon
vattniga. När solen sken så varmt och hjärtligt som dessa dagar, då fanns inte
mycket mer som någon av dem kunde önska sig.
Dagen innan fredagen då bibliotekschefen skulle återkomma tänkte Per
mycket på samtalet som väntade honom inne på chefens kontor. Mindre än 24
timmar återstod. Om mindre en dag skulle Per få veta vilken omoralisk
människa han var, och detta, ja, det kände Munksjön på sig. Den började
sakteligen röra på sig på torsdagskvällen och dagen då bibliotekschefen
återvände låg den sådär mörk och farlig som bara Munksjön kunde.
Per hade lagat sin favoritmåltid till både sig själv och Marta, och snart var
stunden kommen för henne att bege sig av hemåt.
”Jag följer dig”, sa Per. ”När jag lämnas ensam här ikväll så vet jag vad jag
kommer att grubbla på, så det är lika bra att jag skjuter upp det eländet.”
Och så gick de. Per tog med sig sin cykel, som han ledde med ena handen. I
den andra höll han Martas hand. Tjugo kvarter senare stod de båda ansikte mot
ansikte utanför Martas dörr där en lång och mjuk kram värmde de båda.
”Kom ihåg, Per, att oavsett vad som händer i morgon, så går inte världen
under för det”, sa hon med känsla i rösten. ”Tänk inte så mycket på det.”
Men Per tänkte på det, under hela cykelturen hem, hela natten och hela
morgonen. Han tänkte och tänkte och tänkte. Han grubblade, vände och vred på
alla argument. Han klurade på vad bibliotekschefen skulle kunna säga, vilka
argumenten var, och vilka motargument som skulle kunna användas. Per tänkte
så mycket att när fredagen var till hälften passerad och Munksjön var på sitt
allra sämsta humör, ja då hade Per redan tänkt sig så stark som han aldrig
någonsin hade varit.
”Nu ska chefen få höra”, tänkte Per för sig själv när han knackade med fyra
fingrar mot kontorsdörren.
”Kom in”, ropade en mansröst inifrån kontoret.
Längst in i det vänstra hörnet satt bibliotekschefen. På väggen bakom honom,
och runt hela det fyrkantiga rummet, hängde diplom, certifikat och andra
akademiska utmärkelser. Då Per stängde dörren bakom sig, såg han en fem år
gammal inbjudan från självaste statsministern. Den som steg in på
bibliotekschefens kontor skulle känna sig underlägsen; mer uppenbart än så
gick det nog inte att inreda kontoret. Chefens stol var stor och fin, så han satt
och tittade nedåt mot Per, som satte sig på den enda stolen som fanns för honom
att sitta på, en billig historia, placerad alldeles för långt ifrån chefen för att en
normal diskussion skulle kunna föras. Stolen stod dessutom utmed den högra
väggen, så vinkeln mellan de båda i rummet blev något underlig.
”Jag ska inte låta något påverka mig”, tänkte Per, möbleringen till trots.
”Vem av oss ska börja?” frågade chefen.
”Varsågod”, sa Per som visste att alla duktiga retoriker alltid lät sina
motståndare inleda argumentationer. Då det är lättare att förinta en motståndares
argument än att föra ett själv, så fanns ingen som helst anledning att inleda
något resonemang.
”Då vill jag först och främst klargöra att det jag har sagt till dig, om att du
måste le mer, inte är riktat mot din personlighet. Jag vill att min personal möter
våra gäster på ett så korrekt sätt som möjligt, och alla, inklusive du, kan le mer.
Sen är fallet naturligtvis som så att Bibeln inte är en skrift att bara ignorera. Jag
förstår att du gör just det, ignorerar Bibeln, och där har vi ett problem.”
När Per hörde detta så kände han sig förbryllad. Hade chefen verkligen sagt att
kritiken inte var personligt menad och sedan kritiserat Pers religionsfria tro?
”Nu förstår jag inte riktigt”, sa Per. ”Vad är det med Bibeln som du anser att
jag inte respekterar, som du anser att jag ignorerar, som du anser att jag borde
göra något åt?”
”Till att börja med”, sa chefen, ”så står Bibeln för kärlekens väg, och den som
tror på det kristna budskapet och den som följer Bibelns ord, kommer till
himlen och det utgår jag ifrån att du vill.”
Per anade oro. Han mindes en professor i logik som en gång stannade till i
biblioteksreceptionen. Professorn berättade då att logik endast kunde användas
då båda parterna av en argumentation höll sig inom logikens ramar. Människor
som struntade i logikens regler kunde inte föra ett resonemang, och därför
skulle inget resonemang föras med dem. En sådan argumentation gick inte att
vinna.
Men Per vägrade att ge sig.
”Men hur kan du veta att jag inte är kristen?” frågade Per. ”Hur kan du veta att
jag inte läser Bibeln, att jag inte följer Bibelns ord, att jag inte kommer till
himlen?”
Per märkte hur orden flög fram mot chefens förvånade ansikte.
”Jag”, sa chefen tveksamt, som om han för första gången hade blivit ställd mot
väggen. ”Jag har hört att du inte är kristen.”
”Ett rykte”, kontrade Per. ”Du angriper mig, ser ned på mig och hotar att
avskeda mig på grund av ett rykte?”
”Tar du bestämt avstånd från detta så kallade rykte? Menar du att du är kristen
och följer det kristna budskapet?”
Per funderade några sekunder, väl medveten att hela argumentationen skulle
gå förlorad vid fel ordval.
”Jag tror”, sa Per utan att precisera exakt vad han trodde. ”Och jag kan lova
dig att jag aldrig skulle angripa dig, ställa dig till svars, om jag så fick veta
något om dig som person. Ditt liv är ditt. Låt mitt liv förbli mitt!”
Återigen kände Per att argumentationen tippade över till sin fördel.
”Det håller jag med om”, mumlade chefen motvilligt då han inte fann något
rimligt motargument.
”Tala då om för mig”, fortsatte Per som hade fått upp ångan ordentligt. ”Varför
har vi den här diskussionen?”
Bibliotekschefen trycktes längre och längre in i det hörn där han redan satt. Nu
fanns bara lögnen kvar att använda. Anseendet hängde på en lögn.
”För att jag bryr mig om dig, och för att jag är orolig för dig”, sa chefen.
”Och varför skulle du vara orolig för mig?” frågade Per självsäkert.
”Jag är orolig att du inte vet rätt från fel”, sa chefen och grep sitt allra sista
halmstrå i hopp om att Per skulle visa barmhärtighet och släppa hela ärendet.
Men Per hade inga sådana intentioner.
”Du förstår,” sa Per, ”filosofer har debatterat vad som är rätt och om vad som
är fel i över tvåtusen år. Det finns inte en möjlighet i världen att vi skulle kunna
lösa en sådan diskussion på 30 minuter!”
”Nej, du har nog rätt i det”, var de enda orden chefen kunde få fram, stum av
chock som han var.
Per visste i denna sekund att argumentationen var vunnen. Han ställde sig
därför upp, sträckte fram sin hand mot chefen som skakade denna, och med ett
brett leende på läpparna lämnade Per kontoret.
När lördagskvällen infann sig satt Per hemma i sin lägenhet och talade i
telefon med sin Marta. Han berättade glatt och frejdigt om hur mötet med
bibliotekschefen hade gått till, hur kontoret såg ut, och inte minst, hur Per hade
utmanövrerat självaste chefen på ett briljant sätt.
”Så ställde jag mig upp och sträckte fram min hand”, avslutade Per sin
berättelse.
Martas gratulationer lät inte vänta på sig.
”Så du kan behålla ditt arbete nu?” undrade hon.
”Naturligtvis”, sa Per, säker på sin sak. ”Det finns ingen rimlig anledning till
avsked. Jag får vara kvar och behöver inte längre tänka på chefen, tvärtom så är
det nog han som är lite rädd för mig!”
”Det här måste vi allt fira”, sa Marta. ”Kan vi inte äta frunch tillsammans i
morgon, säg klockan elva?”
Frunch var en vanlig måltid på söndagar i Jönköping. Istället för att äta frukost
och lunch, slogs båda måltiderna ihop till antingen en sen frukost eller en tidig
lunch, hur människorna nu än såg på saken.
Per såg fram mot frunchen och mot att träffa Marta. Några dagar hade visst
passerat sedan de senast sågs och Per längtade efter sin kära.
Söndagen kom och klockan närmade sig elva. Per stod framför sin garderob
och valde kläder att ha på sig, då han skulle träffa sin Marta för en bit mat. Han
ville inte klä sig för fin, så slips och kavaj var uteslutet. Samtidigt ville han inte
klä sig för slarvigt, så de vanliga jeansbyxorna och en tröja var uteslutet. Valet
landade på ett par ljusbruna manchesterbyxor och en mörkbrun skjorta. Nu var
han minsann rätt klädd för tillställningen, så iväg gick han för att äntligen se sin
Marta.
Några minuter innan elva steg så Per in på restaurangen i Jönköping. Marta
hade ännu inte kommit, så Per gick ut igen och ställde sig i solskenet och
väntade. Han var så ivrig att han vände huvudet åt höger och sedan vänster,
höger sedan vänster, osäker varifrån hon skulle komma.
Så kom hon, iförd en fulländad, vit klänning, elegant som om hon skulle på ett
bröllop.
”Jag skulle ha tagit på mig slips och kavaj”, tänkte Per då han varmt kramade
om sin Marta och berättade för henne hur fin han tyckte att hon var.
”Kom”, sa hon. ”Följ med mig här.”
”Ska vi inte gå in här?” undrade Per och pekade mot restaurangen. ”Jag är
hungrig.”
”Nej, nej, kom. Det är en överraskning!”
Per som inte var särskilt förtjust i överraskningar gick motvilligt med på
Martas påhitt, men samtidigt insåg han att hon förmodligen bara ville ge honom
något extra. Så bort från restaurangen gick de, och svängde sedan runt hörnet.
Där stod en bil och väntade och i förarsätet satt en kvinna.
”Kom!” fortsatte Marta och tog plats i baksätet. ”Hoppa in bredvid mig.”
Nu blev Per riktigt orolig. Han hade sett fram emot att träffa Marta, bara
Marta, på en restaurang, men nu skulle han sätta sig i en bil som kördes av en
främling.
Men för att inte verka tjurig och barnslig på denna dag, som skulle vara en
glädjens dag, så steg Per, hungrig som han var, in i bilen och satte sig bredvid
Marta i baksätet. Och iväg for de.
”Vet du vart vi är på väg?” frågade kvinnan som körde bilen och tittade i
backspegeln så att hennes och Pers ögon möttes.
”Nej, det vet jag inte”, svarade Per.
”Vi ska till stranden. Det kommer att hållas en utomhusgudstjänst där, en lite
lättare sådan som även kommer att innehålla lekar och grillfest. Det kommer att
bli kul.”
Per sjönk ihop i baksätet, och flykttankar for genom hans huvud. Kanske
kunde han be om att bli avsläppt med en gång, kanske kunde han gå iväg från
stranden utan att någon skulle märka det, eller kanske skulle han kunna vara så
stark och stå ut med att ha blivit lurad. Med ett konfunderat ansiktsuttryck satt
han, i vilket fall som helst, kvar i baksätet och sa inte ett ord under färden till
stranden.
På stranden samlades de kristna människorna för att utöva sin religiösa
övertygelse. Där fanns en grillplats och där fanns kött för att mätta ett femtiotal
kristna människor.
När alla väl var samlade inleddes ceremonin. Motsträvigt satte sig Per i
sanden; alla skulle nämligen sitta i en ring, en stor ring som mätte ungefär tio
meter i diameter. Sedan uppmanades alla att hålla varandra i händerna. Per
gjorde även detta, för lustigt hade det sett ut, om han var den som bröt ringens
mönster.
Det som hände sedan var att en person i taget skulle be, i sin tysthet. Bönen
skulle vara ägnad åt personen närmast till höger och skulle avslutas med en
handtryckning för att skicka bönen till personen ifråga. Så skulle
handtryckningarna vandra cirkeln runt tills personen som började fick en
tryckning i vänsterhanden.
Så tryckte personen till vänster i handen på Per. Och genast skickade han den
vidare till personen till höger om honom. I någon bönlek tänkte han inte
medverka. Nog var det att han satt där, ditlurad som han var.
När bönerna hade vandrat cirkeln runt skulle alla, högt och samstämmigt, be
Fader Vår, men Per rörde inte en min, och ingen verkade lägga märke till detta.
Nu skulle köttet grillas och magarna mättas! Människorna stod i små grupper
och samtalade med varandra, men Per satte sig ned på en stor sten utmed
Vätterns strand, alldeles ensam, och drömde sig bort, långt, långt bort, till
horisontens stillhet och lugn.
”Om jag ändå bara kunde försvinna härifrån”, tänkte han samtidigt som en
man närmade sig bakifrån.
”Det är fint här”, sa mannen och sträckte fram sin hand. ”Jag heter Olof och
du måste vara Per, förstår jag.”
”Ja”, sa Per.
Olof tog upp ett oöppnat paket tuggummi och sträckte över till Per.
”Här, du får hela paketet, som en liten välkomstgåva innan köttet är färdigt.”
Per tog motvilligt emot paketet. Hans hunger var visserligen alldeles för
kännbar, men inget som dessa människor erbjöd skulle falla Per i smaken.
Dessutom skulle nog inte ett tuggummi fylla magen med mättnadskänslor, så
paketet hamnade genast i fickan.
Gåvan var dock bara en skenmanöver.
”Är du kristen?” frågade Olof, som om han redan visste svaret.
Per tänkte inte ta debatten, ge sig in i en diskussion som inte gick att vinna och
som dessutom inte fanns någon egentlig poäng med att vinna. Olof var ingen i
Pers bekantskapskrets och skulle så ej heller bli.
”Jag är lite förvirrad”, svarade Per eftertänksamt, väl medveten att det var just
ett sådant svar som skulle ge glöd åt Olofs vilja att rekrytera Per. Och Olof, ja
han gick på det hela med en gång.
”Vet du vad som fick mig att tro?” frågade Olof som fortsatte med att förklara
hur det hela hade gått till. Han kom så till ett stycke i bibeln, som talade om
vem Jesus egentligen var.
”Vet du vem Jesus egentligen var?” frågade han.
Per visste vad Olof sökte efter, och om vilket stycke mannen talade. Bibeln
var ju inte en bok endast för kristna – tvärtom. I biblioteket stod den boken på
hyllan med skönlitteratur, en placering som för övrig hade varit Pers idé.
”Jesus var Guds ord i en mänsklig skepnad”, artikulerade Per för att få Olof på
ännu godare humör.
Precis så skedde också. Olof blev på så glatt humör att han ville träffa Per
oftare och bjöd således in sin nyfunne vän till middag så att de kunde tala
vidare om vem Jesus var och vad han åstadkom.
”Vad har du för telefonnummer?” frågade Olof. ”Jag ringer dig nästa vecka så
att vi kan bestämma när vi ska träffas.”
Per rabblade upp ett telefonnummer ur fantasin och antog att allt var avgjort,
och det på ett så städat vis som möjligt.
Köttet var klart och människorna åt. Men Per rörde sig inte från sin sten. Där
satt han och önskade att denna konstiga gudstjänst på stranden skulle ta slut, så
att han och Marta kunde åka hem igen. Marta, ja, hon betydde nu inte så värst
mycket för honom, så som hon hade lurat honom och lämnat honom ensam på
stranden.
Tiden gick och Per blev allt hungrigare. Men så tog plötsligt allt slut, och
folket skulle gå hem.
”Äntligen!” tänkte Per som reste sig från sin sten där han suttit i all ensamhet.
Han såg då hur Olof kom gående mot honom.
”Behöver du ha skjuts hem?” frågade Olof som gärna ville ge sin nyfunne vän
den tjänsten.
”Nej, det tror jag inte”, sa Per och tittade bort mot Marta som stod och pratade
med sin väninna. ”Jag åker nog hem i samma bil som jag åkte hit.”
”Ja, det förstår jag”, sa Olof. ”Och vem åkte du hit med?”
”Marta och hennes väninna”, svarade Per och kände sig lite opersonlig då han
inte visste väninnans namn.
”Marta?” frågade Olof. ”Det finns ingen Marta här.”
Per sträckte då ut sin högra arm och förlängde den med sitt pekfinger.
”Där, Marta”, sa han.
”Mariana!” hostade Olof.
”Mariana?” tänkte Per. ”Hon har till och med ljugit om sitt namn.”
”Hon ska vidare norrut nu”, fortsatte Olof. ”Jag talade med henne för en liten
stund sedan.”
”Då är det nog bäst att tacka ja till ditt erbjudande”, svarade Per och de båda
gick iväg till Olofs bil.
På vägen tillbaka till staden så började Per att känna en sådan olust över att
tillkännage sin adress.
”Han har redan visat sig vara påflugen”, tänkte han. ”Det är bäst att jag inte
ger honom lillfingret för då tar han nog hela handen!”
När de då närmade sig en bokaffär så bad Per om att bli avsläppt då han just
kom på ett ärende som behövde uträttas. Olof anade inga ugglor i mossen utan
parkerade bilen utmed trottoaren och släppte av sin vän, i full tro på att de
skulle ses igen, men Per hade andra planer.
Hungrig som han var gick han raskt över gatan och direkt in i närmaste
snabbkök. En hamburgare blev både frukost, lunch och middag, ja så långt in på
dagen hade klockan hunnit. Men innan Per lämnade snabbköket plockade han
upp ett paket tuggummi som låg oöppnat i fickan. Han ville inte slänga det, men
inte heller ville han öppna det, då givaren inte stod så högt i kurs. Så istället
nöjde han sig med att lägga paketet på bordet, väl synligt så att vem som helst
skulle kunna ta det, och sedan gick han hem igen, utan några stopp på vägen.
Den som nu trodde att Per kunde ägna några längre tankestunder åt vad som
hade inträffat under dagen tänkte alldeles fel. Dagen byttes mot kväll och natt, i
all hast, och så kom måndagen med arbete och allt vad det skulle innebära.
Att något annorlunda redan hade inträffat, då Per steg in i bibliotekshuset, ja
det stod klart när en skylt förkunnade att receptionen var stäng – tills vidare.
Förundrad gick Per längre in i biblioteket och tittade sig omkring bland hyllor
och boktravar, och fick så syn på bibliotekschefen av alla människor. Han stod
utanför sin kontorsdörr och putsade på den silvriga namnskylten så den blänkte
ända till Per.
Lite motvilligt närmade sig Per bibliotekschefen. Relationen dem emellan var
inte den allra bästa, men om någon skulle vara mest rädd för den andre borde
det egentligen vara chefen, som vore rädd för Per. Deras tidigare diskussion
ägde ju rum så sent som förra veckan.
”God morgon”, sa Per något överdrivet glatt för att inte låtsas om några
känsligheter. ”Jag såg att receptionen var stängd tills vidare. Varför?”
”Ja det stämmer”, sa bibliotekschefen. ”Den senare tiden har vi haft mindre
pengar att röra oss med och vi behöver dra in på alla resurser vi kan avvara. Så,
en enkel lösning är att stänga receptionen och ersätta den med en digital
receptionist.”
”Digital receptionist?” undrade Per.
”En dator”, förklarade chefen. ”Det är en dator som kommunicerar med
användaren, svarar på frågor, visar på karta var böcker finns och så vidare. Vi
får den installerad någon gång under dagen.”
”Och vad ska jag göra för något, om du inte behöver mig som receptionist
ändå, så klart?”
”Nej, det vore ju ett ännu större resursslöseri att ha både dig och en dator som
tar hand om besökarna”, mumlade bibliotekschefen. ”Som du säkert förstår så
har vi inte längre någon användning för dig.”
Per förstod att han med dessa ord hade blivit avskedad, med all sannolikhet en
konsekvens av deras tidigare möte.
”Säg mig”, sa Per och fortsatte. ”Kommer den här datorn, eller digitala
receptionisten som du kallar den, ja hur ska jag nu formulera mig? Kommer han
eller hon, eller den, le mer än en riktig människa?”
Bibliotekschefen stelnade. Om han svarade nej, så skulle han gå emot sina
egna önskemål om hur besökarna borde bli bemötta, och svarade han ja, så
skulle lögnen vara för uppenbar.
”Adjö!” var det enda som chefen fick ur munnen.
Per gick då ut samma väg som han kom in och satte aldrig mer sin fot i
byggnaden. I stället beslöt han sig för att lämna staden vid Vätterns sydspets
och bosätta sig någon annanstans, långt bort, där ingen kunde känna igen
honom och där ingen skulle ifrågasätta hans tro, och framför allt, där ingen
Marta eller Mariana kunde hitta honom.
Beträffande henne, så dök hon upp i biblioteket redan nästa dag men fann
naturligtvis inte vad hon sökte. Hon letade efter Per på alla tänkbara platser utan
att hitta honom. Så en dag bestämde hon sig för att höra med bibliotekschefen
vad som hade hänt med stackars Per.
”Han är död”, sa bibliotekschefen och log mot sin besökare.
Den gamla greven
Eleverna i klassrummet ställde sig upp och sköt in stolarna intill skolbänkarna.
Längst fram stod klassföreståndaren, en 40-årig kvinna med lockar i sitt hår,
och väntade på att det skulle bli alldeles knäpptyst i klassrummet. När tystnaden
väl hade infunnit sig, väntade hon lite till, och sedan lite till. Hon talade ofta om
att tålamod var den bästa av alla dygder och ville att alla av hennes elever skulle
växa upp till att bli de mest tålmodiga i hela byn.
”Slut för i dag!” sa hon till sist.
”Tack för i dag!” svarade eleverna och rusade ut ur klassrummet.
Ute på skolgården skingrades eleverna. Några gick österut, vilket var vägen
mot affären. Bakom affären låg ett hundratal villor, och bakom villorna fanns en
tät skog. Andra gick norrut. De som gick den vägen kom först till isbanan och
sedan till fotbollsplanen. Bakom fotbollsplanen fanns många kedjehus, varav de
flesta hade spetsiga tak. Men fem av eleverna gick varken österut eller norrut.
De gick västerut, i riktning mot ån och träbron, mot de gamla ekarna, och mot
alla äldre – och i vissa fall förfallna – hus.
Adam, Carl, Gustav, Jonas och Henrik var deras namn. Den här eftermiddagen
strålade solen från en klar himmel, och pojkarna trivdes, inte enbart för att solen
sken och skoldagen var slut, utan även för att de var tillsammans. Lilla Adam
var gruppens skojare. Han kallades faktiskt för ”Lilla Adam” eftersom han var
så hemskt liten. Han hade små, korta ben som såg ut som trumpinnar när han
sprang, och sprang gjorde han mest hela tiden.
Vägen som pojkarna gick på hade en gång i tiden varit en grusväg, men för ett
år sedan så beslutades att fram till bron skulle vägen asfalteras, vilket innebar
att pojkarna gick på asfalt hela vägen fram till Lilla Adams hus, som låg strax
innan bron. Det var ett välvårdat, gult trähus, med stor veranda vid ytterdörren
och en lika stor balkong på ovanvåningen. Pojkarna vinkade av sin kamrat som
försvann fort in till trädgården och vidare in i huset.
När de fyra pojkarna kom till bron stannade de, som de alltid gjorde på bron.
De tittade ner på vattnet och hoppades på att få se något spännande, men något
sådant fick de aldrig se. Om det var något som saknades i byn så var det just
spänning, och kanske var det därför som pojkarna varje dag hoppades på att få
se en krokodil, en död människa, eller en skattkista i vattnet nedanför dem.
Efter några minuter fick de nog och tog istället de sista stegen över bron.
Härifrån och hela vägen fram till Henriks hus, som låg allra längst bort, gick
endast en liten grusväg. Det mest spännande som inträffade på den här vägen
var att pojkarna varje dag passerade en gammal man som satt på en bänk och
läste en bok. Och varje dag drog pojkarna sticka om vem så skulle hälsa på
mannen på bänken. Den här dagen blev det Jonas som drog den kortaste
stickan, och således var det han som gick fram till mannen.
”Hej på dig, din gamla greve!” sa pojken och tittade på mannen, som i sin tur
lyfte sina ögon från sin bok.
”God dag, lilla pojke”, svarade mannen och lyfte på hatten.
Jonas gick tillbaka till sina kamrater som mottog honom med klappar på axel
och rygg. Nästa dag skulle det vara Jonas som blandade stickor som de övriga
tre skulle få dra ifrån, för att avgöra vem som skulle få äran att hälsa på mannen
på bänken. Varje gång kallade de honom en gammal greve, och varje gång
svarade han på samma sätt, samtidigt som han lyfte på hatten.
Pojkarna fortsatte att gå på grusvägen, som svängde än åt höger och än åt
vänster, runt gamla ekar och uppför lika gamla kullar. Carl och Gustav bodde
uppe på en av kullarna, fast på var sin sida. Carls hus, ett rött med vita knutar
stod på vänster sida, medan Gustavs vita med röda knutar stod på höger sida.
Inget av husen var särskilt estetiskt tilltalande. Färgerna behövde förbättring,
likaså taken. På tomterna fanns mer skräp än något annat. Båda pojkarna hade
föräldrar med ansatt ekonomi, och då blev alla kostnader förutom de mest
nödvändiga bortprioriterade.
Jonas och Henrik vinkade adjö till sina kamrater och fortsatte vandringen på
grusvägen. De hade en 20-minuterspromenad framför sig innan även de skulle
komma hem, och det var under den här sträckan – när de var ensamma – som
deras allvarliga samtal ägde rum.
”Pappa har börjat slåss igen”, sa Henrik och tittade ner mot marken. Hans far
var en storväxt man, som ofta tog lagen i egna händer, trots att han var polis. I
byn hade det tidigare spridits rykten om att han hade slagit sin hustru
medvetslös, men det var länge sedan, och ingen hade faktiskt sett honom vara
våldsam. Men hört honom hade de flesta, för så fort något gick emot honom,
härjade han som om åskan gick.
”Din pappa är en krokodil”, sa Jonas. ”Han har en liten hjärna och en stor
trut.”
”Jag såg när han slog mamma igår”, fortsatte Henrik. ”Det var inte så hårt,
men tillräckligt för att hon skulle börja gråta.”
Pojkarna behövde ta sig igenom ett litet skogsparti, innan de kom fram till en
äng, och på andra sidan av ängen låg tre hus. I det första bodde skolans rektor,
och ingen i hela byn hade finare trädgård, ett rykte han var mån om att bevara.
Om någon fick för sig att ta upp den kampen, svarade rektorn snabbt med nya
växter, dammar och trädgårdsskulpturer. I det andra huset bodde Jonas. Han
kom från en läkarfamilj, då både hans far och mor arbetade som allmänläkare i
byns vårdmottagning. Till skillnad från rektorn, så skyltade inte läkarna med en
fin trädgård. Huset och tomten var så neutral och intetsägande som det bara
gick, men den som dömde katten efter håret begick ett misstag. Interiören var
den lyxigaste i hela byn. Möblerna var tillverkade av de skickligaste
möbelsnickarna och på väggarna hängde tavlor av de mest erkända målarna. I
det tredje huset bodde Henrik, vars far bestämde allt. Han ville att trädgården
skulle vara finare än läkarnas, så hans hustru fick sköta den om dagarna, men
att den skulle se bättre ut än rektorns var en omöjlighet och inget som polisen
själv eftersträvade. Däremot ville han att huset skulle se så bra ut som möjligt,
och det gjorde det. Verandan hade stora pelare och den utskjutande takfoten,
som löpte runt hela huset, var rikligt dekorerad. Det vita huset hölls i fint skick
och var det mest pampiga av de tre som stod på rad. Men invändigt saknades
känsla för både skönhet och trygghet. Möblerna var trasiga och tapeterna
befläckade. Men polisen skämdes inte för det. Istället såg han till att ingen fick
sätta sin fot innanför ytterdörren.
”Kan vi inte rymma?” föreslog Henrik när pojkarna gick över ängen. ”I
morgon är sista skoldagen och sedan har vi sommarlov. Jag vill inte vara kvar
här.”
”Nej”, svarade Jonas kortfattat. Även om han visste att Henrik hade det svårt
och saknade den trygghet som fanns i läkarfamiljen, så var rymma ett dumt
påhitt och ingenting som han tänkte företa sig.
”Vi ses i morgon då?” sa Henrik.
”Vi ses i morgon!” bekräftade Jonas.
Och nästa morgon träffades pojkarna utanför husen och gick hela vägen
tillbaka, över ängen, genom skogspartiet, och fick sedermera sällskap av
fattigpojkarna Carl och Gustav. Just efter att de fyra hade passerat bron så
anslöt sig Lilla Adam till gruppen. Det var sista gången som de skulle gå
tillsammans till skolan. Sommarlovet låg runt hörnet, och till hösten skulle
pojkarna börja på nya skolor.
”Min mamma bjuder på saft och tårta när vi går hem”, sa lilla Adam, samtidigt
som han sprang ett varv runt sina kompisar. Carl och Gustav blev glada, då de
aldrig fick äta något annat än basföda hemma. Henrik blev gladast av alla
eftersom han fick en ursäkt för att inte gå raka vägen hem. Jonas, däremot, blev
inte så förtjust i kalaset. Läkarfamiljen förespråkade sund kost, och därför hade
Jonas aldrig lärt sig att tycka om varken tårta eller saft.
Den förkortade skoldagen var snabbt förbi, och snart var pojkarna på väg
hemåt igen. Carl, Gustav och Henrik följde med Lilla Adam på kalas, medan
Jonas fortsatte hemåt alldeles själv. Han gick över bron och kom fram till den
gamla mannen, som i vanlig ordning satt och läste i en bok. Jonas funderade ett
slag om han skulle hälsa på mannen, trots att kamraterna inte kunde bevittna
spektaklet, och kom fram till att traditionens makt var så stor att det visst skulle
hälsas, även i dag.
”Hej på dig, din gamla greve!” hälsade Jonas när han gick förbi mannen på
bänken.
”God dag, lilla pojke”, svarade mannen och lyfte något på sin hatt.
Jonas fortsatte gå på grusvägen, men i en långsammare takt. Han började
nästan att släpa fötterna efter sig. Sedan vände han sig om och tittade på
mannen. Han reagerade inte, så Jonas fortsatte att gå, men efter ett tiotal meter
stannade han och vände sig om igen.
”Vad är det du läser?” ropade Jonas och fick mannen att släppa ögonen från
boken och vinka till sig pojken.
”Jag läser mina egna dagböcker”, svarade mannen när Jonas kom fram till
honom.
”Vad står det i dem?”
”Pojke, min”, sa mannen, ”jag har skrivit dagbok i 72 år, så här står det mesta.
Skriver du dagbok?”
”Nej”, svarade Jonas. ”Hur många dagböcker har du?”
”Oj! Det är flera hundra. Vill du se dem?”
Jonas nickade och mannen reste sig upp från bänken. Han gick långsamt och
med krökt rygg, men såg ut att vara glad.
”Jag bor i huset där borta”, sa mannen och pekade på ett stort, gammalt hus
som hade sett sina bästa dagar. ”För femtio år sedan var det ett ståtligt hus. Nu
har det nästan vittrat sönder.”
”Har du bott här så länge?” undrade Jonas, som blev allt mer nyfiken på den
gamla mannen.
”Längre än så. Jag föddes i huset för 83 år sedan och har aldrig flyttat.
”Inte jag heller”, sa Jonas och tittade på mannen, som i sin tur tittade tillbaka
på ynglingen. Sedan skrattade de båda så att tårarna rann.
Mannen lyfte på dörrmattan, tog upp en stor nyckel och låste upp ytterdörren.
Den knarrade högt när mannen öppnade den.
”Var så god och stig på”, sa mannen och lät Jonas gå in först.
Det var ett mörkt hus med stora fönster som skymdes av stora gardiner.
”Om du går in i rummet till höger så ska jag visa dig något”, instruerade
mannen, och Jonas lydde.
Mannen tände flera ljus, som lyste upp rummet och kastade ett överraskande
ljus över Jonas, som inte kunde släppa blicken från alla dagböcker som stod
uppradade i bokhyllorna utmed väggarna.
”Jag har skrivit dagbok sedan jag var elva år”, sa mannen. ”Nu är jag 83.”
Jonas, som tyckte om matematik, räknade hur många dagböcker som fanns på
varje hylla och fick antalet till fjorton. Sedan räknade han antalet hyllor och fick
det antalet till 61. Han multiplicerade då antalet dagböcker per hylla med antalet
hyllor – allt i huvudet – och kom fram till att mannen hade fyllt ofattbara 854
dagböcker.
”Så här många dagböcker har jag aldrig sett”, mumlade Jonas som för en
stund kände att det kliade i fingrarna. ”Jag vill också skriva dagböcker.”
”Det ska du allt göra”, sa mannen. ”Och när du fyller 83 så har du lika många
dagböcker som jag.”
På en vägg i rummet hängde en tavla. Jonas tittade på den och såg att det var
ett porträtt av den gamla mannen. Längst ner satt en guldbricka med texten
Greve Abraham Axelsson.
”Så du är en riktig greve!” utbrast Jonas.
”Det är jag”, sa greven och försökte räta på sin krökta rygg. ”Men den stora
frågan är ändå vem du är.”
”Jag heter Jonas. Mina föräldrar är läkare.”
”Då vet jag precis”, sa greven och började bläddra i en av dagböckerna.
”Någonstans i någon av böckerna har jag skrivit några rader om händelsen när
läkarfamiljen fick en pojke. Tänka sig att det var du!”
”Skriver du om sådant?” undrade Jonas.
”I mina dagböcker finns allt antecknat”, förklarade greven och sträckte ut sina
armar. ”Jag har skrivit om allt jag har sett och upplevt sedan jag var elva år.”
På ett bord låg ytterligare en dagbok och Jonas tittade på den med en
förundrande blick.
”Är det den du skriver i nu?” frågade han till slut.
Greven gick fram till boken och tog den i sin hand. Sedan sträckte han fram
den till Jonas.
”Var så god, Jonas”, sa han. ”Den är tom och detta ska bli din allra första
dagbok. Ta den, gå hem och skriv något i den. Sen kommer du tillbaka till mig i
morgon vid samma tid, ute vid bänken, så ska jag berätta något alldeles speciellt
för dig.”
”Kan du inte berätta nu?” bad Jonas. ”Jag är nyfiken av mig.”
”Tålamod är en dygd, unge man”, sa greven.
”Vad betyder dygd?” frågade pojken.
”Det ska jag tala om för dig i morgon!”
Jonas lydde. Han tog emot dagboken, gick hem och skrev sina första
anteckningar. Och nästa dag tog han sin dagbok i handen och promenerade i
väg mot Greve Abraham Axelsson. Men när han kom fram till bänken så möttes
han av en annorlunda syn. Bänken var tom. Han tittade sig omkring, men kunde
inte se greven någonstans.
”Han kanske bara är lite sen”, tänkte Jonas och satte sig ned på bänken.
Han väntade och väntade, men någon greve syntes inte till, och till slut brast
nyfikenheten för honom. Han ställde sig upp och gick med raska steg bort mot
grevens hus. Med tre hårda knackningar på dörren signalerade Jonas att det var
dags för greven att komma ut och möta honom. Men ingen kom till dörren.
Jonas knackade igen, ännu högre, men med samma resultat. Greven verkade
inte vara hemma.
Jonas lyfte på dörrmattan, men någon stor dörrnyckel fanns inte där. Med
handen på handtaget kände han istället efter, så försiktigt som möjligt, om
dörren i själva verket var öppen. Dörren knarrade lite när den gled upp. Jonas
steg in i hallen och smög sedan in i dagboksrummet till höger. Och för första
gången, men långt ifrån sista, så såg Jonas en död människa, för på golvet i
rummet låg greven alldeles livlös.
Med nyfikenhet närmade sig Jonas liket och tittade på det. Greven stirrade
med ögonen och gapade med munnen, som om all luft hade sugits ur honom.
Efter en stunds betraktelser över den döda kroppen, och funderingar om vad
som egentligen hade hänt, och varför en människa bara kunde dö, så gick Jonas
ut igen. Han gick med raska steg hela vägen hem och berättade för sina
föräldrar om den gamla greven som låg död i huset. Och medan hans föräldrar
styrde med att ta hand om greven, så satt Jonas hemma och skrev i sin dagbok. I
den stunden kände han hur personlig dagboken var, och bestämde sig för att
ingen skulle få läsa i den. Om någon ändå gjorde det, så skulle det få kännbara
konsekvenser för förövaren.
Att skriva i dagboken var något som han fortsatte att göra, varje dag. Och när
den första var full med anteckningar, så köpte han en ny. Genom hela sin
studietid förde han anteckningar, som han höll för sig själv. Han skrev om
lärarna och studiekamraterna. När han blev lite äldre skrev han om sina
läkarstudier, och han skrev om alla tankar och känslor han upplevde när han
hade praktik på obduktionshuset, där han fick se döda människor varje dag. Inte
sällan tänkte han då på greven.
Många år senare steg en 33-årig kirurg in på en operationssal i London. Han
var fin och ståtlig, bar huvudet högt och talade tydligt så att alla hörde och
förstod honom, trots att hans modersmål var svenska och inte engelska. Han
hade bestämt sig för att se världen, att arbeta i fem storstäder i Europa: London,
Paris, Madrid, Rom och Berlin. Som kirurg var han välkommen var han än satt
ner foten, och nu hade han alltså anlänt till London.
Sjukhuset var stort, mycket större än det han var van vid från Sverige. För
varje steg han tog, på de kliniskt rena, blänkande golven, tänkte han på sina
gamla föräldrar som båda var läkare under sina aktiva år, och som fick honom
att vandra samma väg i livet.
Det var morgon och han gjorde sitt första arbetspass. Han kände bara några få
människor på sjukhuset, så de allra flesta ansikten han såg var nya ansikten.
Men han var kirurg och kände ingen oro. Alla i hierarkin befann sig under
honom, förutom de andra kirurgerna som var honom jämlik. Rakryggad klev
han in i personalrummet för att ta sig en kopp morgonkaffe och satte sig ned vid
ett bord, där en kvinna satt och åt en smörgås.
”God morgon!” hälsade kirurgen.
”God morgon!” hälsade kvinnan tillbaka. ”Är det du som är vår nya kirurg?”
”Ja, detta är min första arbetsdag. Mitt namn är Jonas och jag kommer från
Sverige.”
”Jag heter Veronica”, sa kvinnan och sträckte fram sin hand. ”Trevligt att
träffas.”
Dagen som började så avslappnat fick snabbt en annan karaktär. Mitt i
morgonkaffet kom ett larm som gjorde att Jonas långt ifrån fick en mjukstart på
sitt nya arbete. Och arbetsdagen tog inte slut förrän elva timmar senare, då
Jonas hade opererat sin femte patient. Vid tre av operationerna, den första,
tredje och femte, hade Veronica funnits vid hans sida. Hon var
operationssjuksköterska och hade räckt fram rätt instrument vid rätt tillfälle till
Jonas under operationerna. När dagen var slut hade Jonas fått sin första vän i
London.
De lämnade sjukhuset tillsammans den dagen och tre månader senare gifte de
sig, och till bröllopet kom ett stor samling vänner och bekanta. Genom arbetet
hade Jonas skaffat sig en ordentlig vänskapskrets som bestod av ett tiotal
kirurger och lika många sjuksköterskor, men tre av dem stod Jonas och
Veronica allra närmast. Det var kirurgen William som älskade allt som hade
med vatten att göra. Han hade en segelbåt i hamnen, flera kanoter vid
sommarstugan och dykardräkter hemma i garderoben, alltid redo för att ta sig
an ett nytt äventyr. Sjuksköterskan Sophie var lika äventyrlig som William, men
det hon älskade allra mest var fallskärmshoppning. Ingenting kunde få henne att
känna sig så fri, som i ögonblicket när fallskärmen fälldes ut och hela världen
låg under hennes fötter. Den tredje vännen var sjuksköterskan Henry. Han var
en stadsman ut i fingerspetsarna och kände till allt som staden hade att erbjuda.
Ena dagen var han en galen fotbollssupporter och andra dagen en lika galen
konsertbesökare. Tillsammans levde Jonas, Veronica, William, Sophie och
Henry livet. De umgicks nästan hela tiden, både på arbetet och på fritiden, år
efter år, och åren passerade verkligen fort i London. Och Jonas förde rikligt
med anteckningar i sina dagböcker.
Så det var med ångest han blickade framåt i tiden. När han skulle fylla 43 år,
vilket nu bara var ett år bort, hade han bott i London i tio år och det skulle då bli
dags för honom att ge sig av mot Paris.
”Du behöver inte flytta, Jonas”, brukade Veronica säga. ”Glöm dina gamla
löften som du gav dig själv. De betyder ingenting. Du måste inte flytta.”
Veronica hade lyckats med sina övertalningsförsök, om det inte var för en
händelse som inträffade den sommaren. En dag fick Jonas beskedet att hans
barndomsvänner, fattigpojkarna Carl och Gustav, hade omkommit i en
tågolycka. De hade varit på väg till Stockholm tillsammans när tåget spårade ur
och kastade vagnarna åt sidan. Pojkarna, som nu var vuxna män, hade klämts
fast. Jonas hade visserligen inte haft någon kontakt med varken Carl eller
Gustav på flera decennier, men han mindes dem väl och det fick honom att
tänka tillbaka på sina hemtrakter, vad hans mål i livet var och vad han hade
lovat sig själv: att bo i fem stora städer i Europa. Det började därför bli dags att
ge sig av mot Paris.
Så en söndag i april packade han väskorna och drog flyttlasset till Paris.
Veronica följde naturligtvis med honom, om än motvilligt. Flyttlasset var inte
speciellt stort, då de kvarlämnade allt vad möbler hette. Det var i stora drag bara
kläder och husgeråd som fick följa med till Paris, en och annan prydnadssak,
och så Jonas alla dagböcker förstås. När han inte arbetade eller umgicks med
sina vänner, skrev han dagbok och fick så göra i fred. Han hade vid ett tidigt
skede förklarat för Veronica hur privata anteckningarna var, och hon hade
försäkrat att aldrig läsa dem. När Jonas så packade ner sina dagböcker i
kartonger, tog han sig tid att räkna dem. 31 år av dagboksskrivande hade
resulterat i 372 dagböcker.
De hade inte mer än kopplat in telefonen i nya lägenheten i Paris, förrän den
ringde. Jonas svarade och hörde sin mors röst i andra ändan. Hennes röst var
bräcklig och sorgsen.
”Din far har dött”, sa hon och det var som om beskedet angav tonen för hela
vistelsen i Paris.
Jonas förblev sorgetyngd i sex hela månader, ända till oktober samma år. Han
hade under tiden visserligen blivit anställd vid ett sjukhus, men den arbetsglädje
som fanns i London ville inte infinna sig i Paris. Och sorgen över sin fars
bortgång gjorde sig påmind var och varannan dag, och den sorgen smittade
även av sig på Veronica, som inte kunde se någon vits med att bo kvar i Paris.
Så i oktober bestämde Jonas och Veronica sig för att göra en besöksresa
tillbaka till London i hopp om att få tillbaka lite livsglädje. De träffade William,
Sophie och Henry, levde gott och skrattade mycket.
”Kan vi inte flytta tillbaka hit”, bad Veronica varje kväll, när hon kröp till
sängs bredvid Jonas.
”Jag kan inte”, svarade han. ”Jag har en röst inom mig som säger att jag måste
leva på ett visst sätt. Jag måste bo kvar i Paris. Vi har haft en tuff start, men nu
kan det bara bli bättre.”
Men Veronica trivdes inte alls i Paris. I Frankrike fanns ett överflöd av
sjuksköterskor och många gick arbetslösa. Veronica var inget undantag. Om
dagarna satt hon därför hemma och tyckte lite synd om sig själv. Ibland tog hon
en promenad, men även promenaderna blev tråkiga i längden.
Jonas blev till slut också tvungen att erkänna att han inte trivdes i Paris.
Arbetskamraterna var inte alls lika trevliga som i London, och då varken han
eller Veronica hade lyckats skaffa sig nya vänner, blev fritiden tråkig också den.
Men Jonas var bestämd. Han skulle uthärda, för tålamod var en dygd, och
Veronica ville inte lämna sin man.
En ny rutin som Jonas anammade var att skriva dagbok till frukost.
Tidsmässigt passade det honom väl och han ville vara säker på att anteckna
något varje dag. När han kom hem från arbetet väntade alltid en uttråkad
Veronica på honom, och då var det inte tillfälle att begära ensamhet för att
skriva. Men klockan fem på morgonen låg fortfarande Veronica och sov, och då
passade Jonas på att skriva i sin dagbok. Innehållet i Parisböckerna blev
dystrare än Londonböckerna. I London skrev han om alla utflykter, och de
känslor han hade var övervägande positiva. I Paris saknades både utflykter och
positiva känslor. Därför fylldes hans dagböcker av problem och längtan efter
Madrid, som var nästa stad till vilken flyttlasset skulle gå.
Åren passerade men dagarna blev inte bättre. Jonas och Veronica gick upp i
vikt lika systematiskt som de räknade ner dagarna till flytten. När det återstod
exakt 365 dagar, så ringde telefonen, och på andra änden förkunnade en dam att
Jonas mor hade gått bort. Återigen avlöste sorgefyllda dagar varandra i flera
månader.
Men en måndag i april så var det äntligen dags att packa kartonger och väskor.
Flyttdagen hade anlänt och Jonas och Veronica kände en lättnadens vind ge dem
skjuts, en glädjens skjuts de längtat efter så länge.
”Hur många dagböcker har du skrivit nu?” frågade Veronica som såg att Jonas
just hade räknat klart.
”492”, svarade Jonas.
”Det måste vara något slags rekord”, sa Veronica. ”Ingen kan ha skrivit så
många dagböcker.”
Just då ringde det på dörren och Veronica gick och öppnade. Och där stod hela
gänget från London: båtälskaren och kirurgen William, fallskärmshopparen och
sjuksköterskan Sophie, och stadsmänniskan och sjuksköterskan Henry.
Tillsammans packade de klart allt som behövde packas, lastade allt i en lastbil
och for sedan iväg. William hade körkort för lastbil och var den som ställde upp
som chaufför. Bredvid honom satt Henry. I följebilen åkte Jonas, Veronica och
Sophie.
Och när de nådde målet i Madrid, så hade Jonas och Veronica fått höra allt om
alla fallskärmshopp som Sophie hade genomfört den senaste tiden, och allt om
de hoppen hon planerade att göra i Spanien. Dessutom hade hon hållit ett långt
tal om att Jonas och Veronica borde flytta hem till London igen, och sluta med
denna dumhet att bo tio år i taget i fem europeiska städer.
Lägenheten i Madrid var belägen i ett mycket gammalt kvarter. På samma gata
fanns en barberare vars verksamhet hade drivits av ägarens släkt i flera
generationer sedan 1700-talet. Där fanns också en sadelmakare, en snickare, en
bokbindare, en smed och den mycket välbesökta uteserveringen. Kvarteret
bredvid var konsthandlarkvarteret där inte mindre än åtta konsthandlare bedrev
antikaffärer.
När lastbilen var tömd, sakerna uppackade, och fallskärmshoppen avklarade,
så hade vännerna från London gjort sitt. På flygplatsen vinkade de till Jonas och
Veronica, som kände sådan glädje och framtidstro som de inte hade upplevt på
många, många år.
”Jag har något att berätta för dig”, sa Veronica.
”Jag med”, sa Jonas och sneglade lite lurigt på sin fru. ”Men börja du.”
”Nej, du får börja”, sa Veronica.
”Jag fick ett telefonsamtal i förmiddags”, berättade Jonas. ”Det var en
klinikchef på det största sjukhuset i Madrid, och han hade fått veta att jag hade
flyttat hit och erbjöd mig ett arbete.”
”Är det sant?” utbrast Veronica. ”När träffade du honom?”
”Jag har aldrig träffat honom. Jag vet inte ens var sjukhuset ligger.”
”Så vad svarade du?”
”Jag accepterade”, sa Jonas. ”Jag börjar om en vecka.”
”Grattis, Jonas”, sa Veronica och gav honom en kram.
”Vad var det du skulle berätta?” frågade Jonas.
”Jag har också fått ett jobb.”
”På samma sjukhus?” undrade Jonas.
”Nej, min sjuksköterskekarriär är nog över efter så många år. När jag var och
såg mig omkring i konsthandlarkvarteret, så passerade jag en privatskola som
ger kurser i engelska. Jag tog chansen och frågade om de behövde en lärare och
det visade sig att de hade letat länge efter en lärare som hade engelska som
modersmål. Självklart berättade jag att jag inte var någon lärare, men det
verkade inte som om det spelade någon roll. Jag blev erbjuden arbetet och
accepterade direkt. Även jag börjar om en vecka!”
”Madrid kommer att ta väl hand om oss”, sa Jonas och tog Veronicas hand i
sin.
Och Madrid tog väl hand om det 53-åriga paret, som snart fyllde 54, 55 och 56
år. Jonas trivdes på sjukhuset, även om det inte ledde till nya vänner. Och
Veronica gladdes över att träffa nya kursdeltagare varje termin. De flesta var
ungdomar som ville förbättra sina engelskakunskaper innan de for ut i världen,
och Veronica kände sig tillfreds med att hjälpa dem på vägen.
I Madrid fick Jonas och Veronica en helt ny syn på handel. En bok som köptes
av bokhandlaren, placerades i bokhyllan som snickaren hade byggt. Inom kort
hade boken tappat något blad och hamnade hos bokbindaren. Ljuskronorna som
köptes av konsthandlaren, hade en gång i tiden tillverkats av smeden. På så vis
blev all handel en del av de lokala verksamheternas kretslopp. Och mycket av
Jonas dagboksskrivande i Madrid kom att handla om just detta, om det lokala
livet, om de enkla människorna som kunde sina hantverk. Anteckningarna kom
därför inte att handla så mycket om honom själv, utan mer om andra människor
som levde vad som såg ut som okomplicerade liv. Det var just detta som
kännetecknade hela Madridvistelsen för både Jonas och Veronica. Det handlade
om harmonin med kvarteren runt omkring och alla människor som hela tiden
förgyllde varandras tillvaro. Dock så hade både Jonas och Veronica förtvivlat
svårt att skaffa nya vänner, för Madridborna såg en klar skiljelinje mellan
vänlighet på marknaden och vänlighet på fritiden.
Dagen då Jonas firade 60 år fick han ett telefonsamtal som förkunnade att
Henrik, den våldsamma polisens son, hade dött. Trots att barndomsvännerna
inte hade haft någon gemenskap i vuxenlivet, så blev Jonas illa berörd av
beskedet. Han satte sig på en stol i köket, kände hur luften gick ur honom, och
kunde inte låta bli att fälla några tårar från ögonen.
Veronica gav Jonas en resa till London i present, och senare samma månad satt
de på flygplanet. William, Sophie och Henry hämtade paret på flygplatsen och
nya äventyr stod på turordningen.
”Jag har stugan klar för oss alla!” förkunnade William. ”Fem bäddar och fem
kanoter. Vad mer kan behövas här i livet?”
Och så for det iväg till Williams stuga, åt god mat och skålade med gott vin.
Dagen därefter for de ut på sjön och paddlade och mådde som prinsar och
prinsessor. När de kom tillbaka till stugan, satte sig Jonas lite avsides och skrev
i sin dagbok. Med en mycket koncentrerad blick förde han pennan mot papperet
och formulerade sig noggrant.
När han hade skrivit klart, lade han dagboken på bordet, reste sig upp och gick
iväg. Veronica, som hade bevittnat Jonas koncentration, hade under alla år
lyckats hålla nyfikenheten borta, och hade således aldrig läst i Jonas dagböcker,
men nu bubblade det inom henne. Hon tittade sig omkring utan att se sin make.
Dock så hörde hon skratt från rummet bredvid, så allt verkade säkert. Så med
raska steg gick hon fram till platsen där Jonas hade suttit, slog upp dagboken
och läste sista meningen.
Så nu har jag bestämt mig. Det är dags att flytta tillbaka till London.
Ett leende for över hennes ansikte. Hon lade tillbaka dagboken på bordet och
lyfte blicken och såg, med förskräckelse, att Jonas stod bredvid henne. Han
hade sett henne läsa i dagboken.
”Jag glömde min dagbok”, sa han.
”Vill du verkligen flytta tillbaka hit?” frågade hon, väl medveten om att hon
hade blivit upptäckt, så det fanns ingen anledning att låtsas som om ingenting
hade hänt.
Men Jonas svarade inte. Han tog bara dagboken och gick iväg till rummet
intill. Den kvällen tilltalade han inte sin fru mer.
När vännerna samlades till frukost nästa morgon, infann sig inte Jonas. De
letade i stugan och nere vid vattnet, men kunde inte hitta Jonas någonstans.
”Han är arg på mig”, sa Veronica till slut. ”Han har nog återvänt till Madrid.”
Hennes tankar stämde. Mitt i natten hade han gett sig av, full av besvikelse,
och rest med taxi till flygplatsen. Där hade han köpt en enkelresa till Madrid,
och när vännerna gick och letade efter honom, hade han redan landat i den
spanska huvudstaden och var på väg hem till lägenheten.
Veronica reste tillbaka till Madrid nästa dag och fann sin make i fullt sjå med
att packa kartonger.
”Vad gör du?” frågade hon.
”Flyttar”, svarade han utan att titta på henne.
”Bort från mig?”
”Ja.”
”Men snälla Jonas!” utbrast hon. ”Vad är det med dig? Jag ber tusenfalt om
ursäkt för att jag läste i din dagbok, men du kan inte mena att du lämnar mig för
något så litet!”
”Det var inte så litet för mig.”
Innan hon visste ordet av stod hon ensam i lägenheten. Allt som var deras
gemensamma egendom hade han lämnat kvar.
”Det var det”, sa hon till sig själv, och tänkte att hon inte hade någonting i
Madrid att göra, utan såg fram emot att äntligen få flytta tillbaka till London.
Och allt skedde fort. Hon sade upp kontraktet på lägenheten och anställningen
på skolan. Två månader senare var hon tillbaka i London.
Men Jonas bodde kvar i Madrid, bara i ett annat kvarter. Lägenheten var
betydlig mindre, men han fann den ändå bättre att leva i än i den gamla
tillsammans med sin respektlösa fru. Det var så han titulerade henne när han
skrev i sin dagbok om separationen. Hon var hans respektlösa fru.
Arbetet på sjukhuset hade han kvar. Det fanns ingen anledning att lämna det.
Och som ensam fann han att ensamhet var något underskattat. Nu fanns all tid i
världen för honom att skriva i sin dagbok utan att behöva ta hänsyn till vad
Veronica skulle tycka och tänka om det.
Men med tiden blev även ensamheten otillräcklig. Frihetskänslorna byttes mot
stunder av ledsamhet och återigen började han längta till den dag han skulle ge
sig av, lämna Madrid för alltid. Näst i tur stod Rom och dit skulle han flytta när
han var 63 år.
En tisdag i april packade han väskorna. Medveten om att den här dagen skulle
komma hade han varit sparsam med möbelinköpen och hade således inte så
värst mycket att flytta. Böckerna stod honom närmast och när han landade i
Rom hade han med sig 612 dagböcker.
Han fann sig till rätta i en fin lägenhet nära ett av stadens sjukhus. En vecka
senare hade han även fått en anställning där. Trots sin ålder hade han inga
tankar på att sluta operera människor och med sin yrkesskicklighet fick han lätt
anställning, vart han än vände sig.
De inledande åren i Rom var som en lång upptäcktsfärd. Han besökte museum
och bibliotek, gick på kulturella evenemang och även fotbollsmatcher. På
helgerna reste han gärna ut på landsbygden inåt landet för att njuta av det
italienska lugnet.
Men tio år i samma stad visste Jonas var en lång tid, och när han bara hade
nått halvvägs på den tidsskalan, så föll han in i sorg. Han kände sig så ensam
och saknade vännerna från London, ja till och med Veronica.
En dag satte han sig ned vid sitt skrivbord och tog fram sina nyinköpta
brevpapper och sin finaste penna. Med starka känslor författade han ett brev till
kirurgen William. Jonas beskrev hur mycket han saknade vänskapen och bad
honom att skriva tillbaka. Han avslutade brevet med att fråga om han
fortfarande hade kontakt med Veronica.
Brevet till William följdes upp med brev till sjuksköterskorna Sophie och
Henry. Jonas frågade hur det var med dem och avslutade på samma sätt som
tidigare, genom att fråga om de kände till något om Veronica.
Svaren lät inte vänta på sig. Alla tre skrev att det var mycket roligt att höra
från Jonas och att de fortfarande hade kontakt med Veronica. Alla gav dessutom
Jonas adressen till Veronica och uppmanade honom att skriva till henne. Sophie
tillade att Veronica levde ensam.
Detta var allt Jonas behövde höra för att författa ett brev till Veronica.
Kära Veronica
Hoppas att det här brevet finner dig i god hälsa och gott humör. Sedan fem år
tillbaka bor jag i Rom och arbetar på ett av stadens sjukhus. Jag skriver
fortfarande i mina dagböcker, och inte sällan skriver jag om dig och om hur
mycket jag saknar din närvaro. Varje dag är jag full av ånger för att jag
lämnade dig. Du stod alltid vid min sida, flyttade Europa runt för att leva med
mig, och så fördömde jag dig till råga på allt. Jag skäms över mitt eget
beteende och hoppas att du kan förlåta mig.
Din Jonas
De närmaste dagarna var fasansfulla för honom. Han kunde inte tänka på
något annat än brevet han hade skickat till Veronica och om hon skulle svara,
och i så fall vad hon skulle skriva. För varje dag som posten levererades utan
något svar från henne, tappade han lite hopp, men så en dag kom ett brev som
var stämplat i London. Jonas slet ut brevet ur kuvertet och började läsa.
Kära Jonas
Ditt brev överraskade mig, då jag trodde att jag aldrig mer skulle få höra
något från dig. Jag hade på känn att du bodde i Rom, och om fem år flyttar du
väl till Berlin, som borde vara den sista staden på din turné. Vart ska du ta
vägen sen? Om du väljer London så finns jag här för dig. Det gör jag redan nu,
om du är villig att flytta hit.
Din Veronica
För en sekund ville Jonas inget hellre än att flytta tillbaka till London, till
vännerna och till Veronica. Han satte sig ned för att skriva ett brev tillbaka till
Veronica, men hejdade sig och lade pennan åt sidan.
”Det är bäst att inte göra något förhastat”, tänkte han. ”Jag behöver tänka över
detta ordentligt. Om jag fortfarande vill flytta till London om en vecka, så kan
jag skriva ett brev till henne, men ej tidigare än så. En betänketid på en vecka
behöver jag.”
Under hela den första dagen var han lika säker på sin vilja som han var med
operationskniven i handen. I London fanns vännerna. I London fanns Veronica.
I London fanns allt. Under den andra dagen började han tvivla, mest av rädsla
för att erkänna sitt livsmisstag att flytta runt som han hade gjort. Men han kom
snabbt på att Paris aldrig gav honom lycka, Madrid i viss mån men inte de sista
åren, och Rom hade slutat vara trivsamt för länge sedan. Varför skulle han
uthärda och vad hade han att se fram emot i Berlin, i tio år? Under den tredje
dagen började kärleken till Veronica ta över allt rationellt tänkande. Han såg
fram emot att träffa henne och önskade inget annat här på jorden.
”Åt fanders med en veckas betänketid”, sa han till sig själv och satte sig ned
för att skriva brevet till Veronica. Men så snart han hade börjat, kom han på
andra tankar och avslutade det hela.
Under den fjärde dagen kom så de riktiga tvivlen. Han var äldre nu, nästan 70
år. Vännerna i London var lika gamla och skulle med all sannolikhet inte alls
vara lika underhållande som när han bodde i London. Och Veronica kanske
hade mist sin glans. Under den femte dagen kom mer tvivel. Vid närmare
eftertanke fanns inget större fel med Rom, och löften var till för att hållas. Och
under den sjätte dagen kom allt större tvivel på Veronica. Det var hon som hade
tjuvläst i dagboken, något som sa något om hennes karaktär som han inte visste.
”Jag kanske inte känner henne så väl, trots allt”, tänkte han.
På den sjunde dagen tog han en ordentlig promenad. Han besökte stadens
parker och museum. Han besökte bibliotek och läste några rader ur böcker som
tilltalade honom. Men i bakhuvudet fanns hela tiden London och beslutet som
han hade lovat sig själv att komma till efter en veckas betänketid. Ett löfte var
ett löfte och han kände att han var tvungen att fatta ett beslut.
När han kom hem gick han raka vägen fram till sitt skrivbord, tog fram
brevpapperet, rev alla ark i små, små bitar och slängde allt i papperskorgen.
”Jag följer min plan”, tänkte han. ”Det blir bäst så.”
Och Jonas uthärdade. Han fortsatte att leva sitt liv, led av ensamheten, men
trogen sitt löfte. Ibland kom tankar på Veronica till honom, men han intalade sig
själv att vara stark, och så fortsatte dagarna.
En dag ringde telefonen. En man berättade för Jonas att Adam hade dött. För
en sekund tänkte han tillbaka på sin barndom och mindes Lilla Adams alla bus.
”Den pajasen”, tänkte han. ”Och nu är det bara jag kvar. Carl, Gustav och
Henrik har alla gått bort.”
Samma dag började han packa sina kartonger och väskor. Och allt stod
färdigpackat i tre månader, i väntan på att de tio åren skulle nå sitt mål.
En onsdag i april drog han så flyttlasset till Berlin. Han var 73 år gammal och
hade 732 dagböcker med sig.
Redan från början upplevde han Berlin som en regnig stad. Det var alltid blött.
Regnet slog hårt mot fönstren så gott som varje dag och hängrännorna och
stuprören svämmade över lika ofta. Detta var förvisso inget stort bekymmer för
Jonas, som gick ut på promenad allt mer sällan. Istället satt han mest hemma i
sin minsta lägenhet någonsin. Den hade ett kök, ett vardagsrum och ett sovrum.
Det var allt vad han behövde, och viktigast av allt var att lägenheten låg på
bottenvåningen, så att han slapp gå i trappor.
Ett långt yrkesliv som kirurg hade tagit ut sin rätt. Han hade ofta stått böjd
över patienterna han opererade, vilket på ålderns höst gav honom smärtor i den
krökta ryggen. Han hade även känningar i benen, mest i det vänstra, och gick
således med käpp.
Berlin visade sig vara den största plågan av alla städer han hade upplevt. Han
arbetade inte längre, kändes sig för kraftlös för att åka på äventyr eller bara för
att utforska de närmaste omgivningarna, och han träffade sällan några
människor.
För varje dag som gick blev han ett år äldre i sin kropp. Men han fortsatte att
skriva sina dagböcker. Han skrev om böckerna han läste och om tankarna han
hade. Att skriva dagbok hade utvecklats till favoritsysselsättningen och han var
glad för att han hade lärt sig den konsten.
En dag när han satt och skrev i sin dagbok, faktiskt en rad om Veronicas doft
som han saknade, så ringde telefonen. Han hade inte fått ett telefonsamtal på
flera år, och trodde först att det var brandlarmet som gick. Men till slut tog han
sig fram till telefonen och svarade. Det var en dam som talade engelska. För en
kort sekund trodde han att det var Veronica, för att han hade henne i sina
senaste tankar, men så var inte fallet. Dock så handlade budskapet om Veronica,
som hade varit ute på äventyr tillsammans med William, Sophie och Henry. De
hade farit ut på havet i en av Williams båtar, men båten gick sönder och började
ta in vatten. Alla fyra drunknade.
Jonas gick tillbaka till skrivbordet, med sin krökta rygg och med sin käpp, och
satte sig ned. Han tog fram sin dagbok och skrev.
Nu är jag alldeles ensam. Mina föräldrar har dött. Mina barndomsvänner har
dött och nu har även alla mina vänner från London dött. Och värst av allt så
har även Veronica dött. Jag är ensam. Jag är rädd.
Regnet fortsatte att forsa ner. Och Jonas grät. Varje dag föll tårar nedför hans
kinder. Varje dag ångrade han alla beslut han någonsin hade fattat. Varje dag var
sorgens dag.
Och så fortgick hans liv i Berlin. Den ena dagen var den andra lik, utan glädje
och framtidstro. Han räknade inte längre dagarna och åren tills det var fritt fram
för honom att flytta någon annanstans. Han kände ingen i hela världen och hade
därför inget hem att flytta till, så han kunde lika gärna bo kvar i bedrövliga
Berlin.
Men en dag förändrades allt. Jonas satte sig ned för att skriva i sin dagbok,
och överst skrev han dagens datum och år. Han såg då att det hade gått tio år
sedan han flyttade till Berlin och började genast att fundera på framtiden. Han
visste inte var alla dessa nya tankar kom ifrån, men det spelade ingen roll.
Tankarna fanns där, gjorde honom glad och det var han tacksam för och
fortsatte att tänka.
Han tänkte på byn där han växte upp och på den gamla greven. Även om han
inte längre hade någon relation till någon i byn, så fanns hans rötter där. Byn
var hans hem. Tankarna sprudlade inom honom och han bestämde sig för att
flytta. Han packade således sina väskor och kartonger och fick för första gången
på många år ett leende på läpparna och en glädjens glans i ögonen.
Den gamla grevens hus hade stått tomt i många år, så när Jonas visade intresse
för att köpa huset, gick allt väldigt fort. På mindre än en vecka fick han
nycklarna till huset, och en torsdag i april bar flytthjälpen in alla kartongerna
och ställde alla möbler på plats. Den 83-åriga Jonas fick hjälp med allt han bad
om, men en sak ville han sköta själv. Det första rummet till höger skulle vara ett
dagboksrum.
När han packade upp alla sina dagböcker, så passade han på att räkna dem. De
var 853 stycken och fyllde alla bokhyllor i rummet. Han stod och lutade sig mot
käppen och tittade sig omkring och förstod i denna stund hur mycket den gamla
greven hade skrivit.
En månad – och en dagbok – senare, satt Jonas på den gamla grevens bänk
med en dagbok i handen. Det var den allra första dagboken han höll i, och detta
var första gången som Jonas skulle läsa något som han själv hade skrivit. Han
slog upp första sidan.
I dag har jag varit hemma hos den gamla greven. Han var faktiskt en gammal
greve och berättade för mig att det var viktigt att skriva dagbok. Han hade
skrivit 854 själv. Jag vill också skriva så många, och i morgon ska jag berätta
det för honom.
Jonas lyfte sina vätskefyllda ögon från dagboken och såg en pojke närma sig.
”Vad läser du?” frågade pojken.
”Jag läser något som jag själv skrev när jag var i din ålder”, svarade Jonas.
”Får jag se?” frågade pojken.
”Sätt dig här bredvid”, sa Jonas och pojken satte sig på bänken bredvid den
gamla mannen, som i sin tur räckte fram sin dagbok.
”Är det din dagbok?” frågade pojken. ”Är det säkert att jag får läsa i den?”
”Ja, det är säkert”, sa Jonas. ”Alla som vill får läsa i min dagbok.”