Transcript Provläs ett kapitel ur boken

I
»Det fanns en tid då 1800-talets förläggare tappert stod vid de
revolu­tionära författarnas sida i kampen mot epokens förstockade
byråkrati. Förlagen höll sig länge för goda att industrialisera
fördumningsprocessen och spilla träck på de sidor i bildnings­
historien, där de förut präntat sitt namn med den äran.«
Stig Ahlgren, Veckopressen och folket, 1940
»Erfaren mor: – Det säger jag dig, min dotter – ge dig inte i lag med
bättre herrar – de är de värsta!«
Gulnat tidningsurklipp i Margareta Toss kvarlåtenskap
Förlaget hette Alba, låg på Karlavägen i Stockholm och ut­
gav kvalitetsprosa av Stig Larsson, Kristina Lugn och Willy
Kyrklund.
Debuten kom i mars 1988. Fram till en vecka innan
romanen skulle publiceras levde Jonas Bonnier i tron att
Alba var självständigt. Ingalill Mosander, Aftonbladets
reporter, bröt illusionen under en intervju i Paris.
– Jag berättade för henne att jag skickat till alla förlag
utom Bonniers, säger Jonas Bonnier.
7
Ingalill Mosander invände.
– Du skickade till Alba. Det är ju Bonniers.
– Öh, nä.
– Jo.
– Och då kände jag: fan, det finns ingen trovärdighet i
det här alls.
På omslagsfliken till debutromanen Prinsessan och halva
kungariket presenteras Jonas Bonnier som en f d högstadie­
lärare i Kungsängen med erfarenhet av byggnadsarbete i
Florida. Han säger till Expressen att hans familj aldrig haft
någonting med bokutgivning att göra.
Jonas Bonniers farfar hette Tor. Han var en gänglig patri­
ark med sotsvarta ringar runt ögonen. 1929 hade Tor köpt
Åhlén & Åkerlund, ett av Nordens största veckotidnings­
förlag.
Redaktionshuset låg på Sveavägen, precis som Albert
Bonniers förlag. Men som företag hade Åhlén & Åkerlund
fler likheter med den allmogetillvända möbelindustri som
också präglade Stockholms infartsaveny.
Erik Åkerlund – förlagsgrundaren – var mer känd som
krämare än kulturpotentat. Uppvuxen i en elvabarnsfamilj
i Ockelbo hade han inlett sin affärsbana med att sälja smör
på salutorget i centralorten Gävle. 1906 lanserade Åker­
lund tidningen Julstämning med riskkapital från gross­
handlare Johan Petter Åhlén. Vinsten från den omedelbara
upplagesuccén återinvesterades i en expansiv förlagsrörel­
se: Vecko-Journalen, Hela Världen, Hus­mo­dern och Allt
8
för Alla grundades eller förvärvades under det kommande
decenniet. 1926 stoltserade Åhlén & Åkerlund med arton
titlar, omkring åttahundra anställda och en uppåtsträvande
förgrundsgestalt i total avsaknad av Bonnierförläggarnas
diskretion.
Från Albert Bonniers förlag på Sveavägen 56, det vita
stadspalatset mittemot Adolf Fredriks kyrka, kunde Tor
och hans två bröder Åke och Kaj skymta Åkerlund när han
anlände till tidningshuset i gråbeige Rolls-Royce eller
blankputsad Isotta Finchini, körda av chaufförer i ljusblått
livré med silverrevärer. Sommaren 1921 hade Erik Åker­
lund låtit resa sommarnöjet Lyngsåsa på Dalarö, närmast
ett engelskt slott i jämförelse med familjen Bonniers in­
bodda träkåkar på samma skärgårdsö.
Även förlagshuset fungerade på flera sätt tvärtemot Al­
bert Bonniers förlag, där författaren tronade högst i hierar­
kin och där solidariteten med det fria ordet var varumärket
sedan August Strindberg och Gustaf Fröding tillåtits ut­
mana den kristna sedligheten i Albert Bonniers namn. På
Åhlén & Åkerlund besatt annonsavdelningen mest makt
och högst löner; teknikerna stod näst i tur och sist i status­
ordningen slet redaktörer och reportrar, som i Åkerlunds
ögon spenderade vad deras kollegor tjänat in. Noveller och
följetonger utgjorde visserligen bulken i Erik Åkerlunds tid­
ningsmix, men innehållet var underkastat annonskonto­
rets granskning, och därmed doftade ingen hjältinna Sha­
limar eller smakade av Pommac, som Vecko-Journalens
chef­redaktör Gustaf von Platen skriver i sina memoarer.
9
Hackordningen upprätthölls av Anna Ehlin-Rosenborg,
Erik Åkerlunds kavata syster, tillika en av branschens mest
hårdhudade annonsackvisitriser.
Erik Åkerlund sålde sina produkter med jippon som gav
eko över landet. Försommaren 1924 utlyste Allt för Alla,
tidningen som kombinerade Knutte Knopp med översatta
bidrag av den rysk-svenske science fictionförfattaren Vladi­
mir Semitjov, ett rikstäckande sällskapsspel. Åtta bilar av
olika märken sladdade upp och ned över Sverige efter tär­
ningar kastade i Stockholm. Via talonger i Allt för Alla
inbjöds prenumeranter att tippa vinnare och antal körda
kilo­meter. Med en Buick till trean, en åttacylindrig lyx­
automobil till tvåan och femtontusen kronor i kontanter
till vinnaren rusade läsarna ut på landsvägen. Veckotid­
ningsmagnaten förkroppsligade, med sin affärsinstinkt och
sin passion för tekniska nymodigheter, mellankrigstidens
beundran av framtidslandet USA. »Det fanns något visst
amerikanskt hos Erik Åkerlund«, skrev Svenska Dagbladet
när han dog i oktober 1940. »Han hade på amerikanskt
manér gjort en karriär från blygsam början till rikedom och
inflytande.« Andra såg den svenska populärpressens grun­
dare som en slutpunkt för förlagsindustrins folkbildnings­
ansvar. Samma år som Åkerlund dog publicerade den social­
demokratiske litteraturkritikern Stig Ahlgren pamfletten
Veckopressen och folket, där Åkerlund statuerar exempel. »En
uppkomling som Åkerlund är typisk för den senare tidens
utveckling. Han har aldrig ställt sig i någon kulturell kamp­
ställning, bara anpassat sig och ställt in sin verksamhet på
10
att göra pengar. Hans tes är den att folk ska ha vad de vill
ha. Det tjänar man mest på.«
Att familjen Bonniers fjärde generation skulle lägga beslag
på Erik Åkerlunds medieimperium var långt ifrån givet.
När den tunga affären gick igenom 1929 var mästare som
Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg fortfarande pro­
duktiva. Generationsförfattare som Pär Lagerkvist, Karin
Boye och Agnes von Krusenstjerna skrev på toppen av sin
skapande förmåga. Det hindrade inte bokförläggarna Bon­
nier från att frukta konkurrensen. I Erik Åkerlunds vinster
såg Bonnier en oroande tendens till strukturförändring på
läsarnas marknad. »… vi hade känslan av att framtiden
skulle tillhöra – där det gällde massorna och deras läsning
– veckopublikationen mer än boken«, skriver Karl Otto
Bonnier i sina memoarer En bokhandlarefamilj. Detta be­
kräftas av sonen Tor med en formulering som tycks färgad
av köpobjektet. »Jag var emellertid mycket ivrig på affären,
framför allt för att få bort Åkerlund ur ’gamet’«, skriver
han i sin memoarbok Längesen.
Det våghalsiga förvärvet, förlagets största investering,
blir en avgörande ekonomisk framgång. Utdelningen på de
dryga nio miljoner kronor som Bonnier betalar ska under
de kommande trettio åren regelbundet hjälpa till att kom­
pensera för bokförlagets förluster. Med årsvinster på uppåt
trettio procent av omsättningen ska familjen Bonnier
framgångsrikt förvalta Erik Åkerlunds grundsortiment.
Medan Albert Bonnier jr, Tors äldste son, grundar en rad
11
nya titlar – Vecko-Revyn, Flitiga Händer, Året Runt – som
ska förvandla svenskarna till ett av världens mest vecko­
tidningsläsande folk per capita. Själv blir Abbe, från tretti­
otalets slut, Åhlen & Åkerlunds suveräna auktoritet.
En reproduktiv och en förmögen gren. En kåt och en rik.
Jonas Bonnier och kusin Hans-Jacob använder själva den
bestickande dikotomin när de framträder i Singapore vid
en årssammankomst för Family Business Network i okto­
ber 2011. Tor Bonnier får sex barn inom äktenskapet med
tre olika fruar. Tors yngre bror Åke sätter ensambarnet
Gerard till världen. Ättlingarna i Torgrenen tvingas dela
företaget mellan sig. Gerard ärver ensam tillgångarna på
ett bräde.
Gerard Bonnier blir bokförläggare med sofistikerade
smaklökar. Han står upp för konstens egenvärde i den ex­
pansiva koncernen. Är den ekonomiskt oberoende intelli­
gensaristokraten. Omger sig med ett hov av radikala skrift­
ställare.
Tor Bonniers tre äldsta söner axlar Åhlén & Åkerlund.
Trojkan kavlar upp ärmarna och blir Sveriges ledande
popu­lärkulturella entreprenörer. Tidskrifternas intäkter
kompenserar för Gerards finkulturella förluster. Deras
framgångar sätter djupa avtryck i Torgrenens ägar­längder.
När Jonas Bonnier i mars 1988 säger till Expressen att hans
familj inte har något med bokutgivning att göra, är det den
historien som han baserar sin självförståelse på. Att skriva
romaner, och att ge ut dem på intellektuella Alba, var defi­
12
nitivt inget hans far Lukas hade gjort eller någonsin skulle
ha övervägt att göra.
Abbe erövrar positionen som ledargestalt i början av fem­
tiotalet. Den bild av Albert Bonnier jr som tonar fram ur
tidningsläggen är den av en klassisk industripatriark. Han
växer upp som överklass i Kruthuset på Kungliga Djur­
gården men visar redan från barnsben tecken på svår rast­
löshet. Han leker med sönerna till skräddarmästaren på
Manillas skola för dövstumma. Upplever sig i kontakten
med den fattiga grannfamiljen få en förståelse för vad det
innebär att tvingas överleva på hårt bröd med skivad kall
potatis. Han börjar boxas och hittar sina förtrogna i sport­
journalistikens värld av söderkisar. Dagens Nyheters bli­
vande sportchef Rudolf R:et Eklöw, vars pappa är glas­
bruksarbetare, blir Abbes bästa vän.
Han lämnar tidigt skolan och anmäler sig frivilligt som
befälsutbildningselev vid Stockholms Landstormsförbund.
Han inkallas i tjänst 1940 och avancerar till chef för ett
kustförsvarskompani med Uppsala som bas. På den upp­
ländska slätten gör Albert Bonnier avgörande iakttagelser
för det som ska utvecklas till hans medieentreprenöriella
geni. »Under denna period«, skriver han i sina memoarer,
»lärde jag känna upplandsbonden och hans söner.« På fyr­
tio- och femtiotalen lämnar han redaktionen och trampar
på cykel mot betåkrarna i Skåne. Han klär sig enkelt, har
packningen på pakethållaren, övernattar på värdshus och
utför marknadsundersökningar inkognito. Han får »en ny,
13
innehållsrik bild av den svenske mannen och hans familj,
inramad av respekt och beundran för den vardaglige lant­
bruksarbetaren«. Han tycker sig få insikt i de arbetande
skiktens mediala behov, deras sug efter berättelser. Om ori­
ginella vardagshjältar. Fågelskådare, träsnidare, samlare;
»människor som hade självförverkligat sig i en begränsad
miljö«. Han tar starka intryck. »För första gången kände
jag en lust, ett behov av att påverka, skapa en opinion hos
en läsekrets.«
»Stad och land, hand i hand« är underrubriken på Året
Runt, resultatet av hans samlade insikter. Första numret
lanseras i april 1946. Tidningen är det urbana förlagets för­
sta genuina landsbygdsalternativ. Tonen är varm, innehål­
let präglat av bakning, krukväxter, trädgård. Redaktionen
tipsar om efterrätter, originella kyrkobyggnader och för­
djupar sig i dramatiska personöden. Vardagen tryfferas av
rese­reportage berättade av verkliga äventyrare och natur­
fotografer. Arne Sucksdorff och Sven Gillsäter återvänder
hem från Afrika med bilder av kannibaler och nakna natur­
folk. Sven Broman, en faderslös ångermanlänning som ar­
betat sig upp på Nya Norrland och publicerat sportreferat i
Expressen, tillsätts som chefredaktör 1951 efter en relanse­
ring övervakad av Albert Bonnier. Abbe efterfrågar mer
verklighet på bekostnad av fiktionsmaterialet. »Chockver­
kan kan uppnås«, instruerar han redaktören, »med hjälp
av gott bildmaterial och en riktig rubriksättning, som ock­
så har till uppgift att ge chockverkan vid t.ex. följande sorts
reportage: Höna blir tupp, parning av tax och stövare …«
14
»Här var äntligen en tidning som vågade gråta«, skri­
ver författaren Sten Möllerström 1953 i en genomgång av
ett halvårs utgivning. »Gråta över invalider och brutna
förlovningar, gråta över vilda djur i öknen och instängda
djur i burar, gråta över nakna negerflickor, som ingenting
hade att skyla sin byst med.« Läsarna stimuleras med täv­
lingar som Sverigemästerskap i matlagning, kaffekokning
och hemsömnad och de korade vinnarna får, som på Erik
Åkerlunds tid, resa till Stockholm och hämta värdefulla
priser ur ägarens egen hand. Åtta år efter starten är Året
Runt Sveriges största veckotidning spridd i 467 000 exem­
plar och Sven Broman kör buteljgrön Riley med valnöts­
panel till redaktionen på Sveavägen 53.
Lukas »Lucke« Bonnier gör sensationell entré på Sveavä­
gen under andra världskrigets sista år. I alla bemärkelser är
han Albert Bonniers lillebror: 1,74 kort, rund om kinderna,
alarmerande nedklädd. Enligt Åhlén & Åkerlunds mytolo­
gi låter Abbe ett PM cirkulera efter Luckes första dagar
som chefredaktör för Levande Livet. Som representant för
ägarfamiljen ombeds brodern i fortsättningen uppträda i
skor, med långbyxor och helst hålla fingrarna utanför näs­
borrarna under sammanträden. Han är tjommen i uppkav­
lade ärmar och uppfläkt skjorta, skriver Gustaf von Platen,
och han vägrar slips i en mediekoncern där chefredaktörer
som Herbert Tingsten och Carl-Adam Nycop regelbundet
bär fluga. Det märkliga är att slängigheten inte går över när
Lukas Bonnier 1957 ärver Albert Bonniers position som
15
verkställande direktör. I ett personporträtt i Svenska Dag­
bladet, där Lucke presenteras som »rosig och rundnätt«
och »klädd i svarta trikåer«, identifierar reportern en
ICA-kasse i »mycket medtaget tillstånd« i Lukas Bonniers
tjänsterum på fjortonde våningen i Bonnierskrapan. Inne­
hållet visar sig utgöras av bokslut och budget som direktö­
ren »släpat fram och tillbaka« från Dalarö hela sommaren.
Så vårdslöst hade ingen arvtagare i den påpassade judiska
förläggarfamiljen tidigare hanterat sin beskärda del av för­
lagsarvet.
I offentligheten odlar Lucke en smakprofil som är demon­
strativt lågbrynt på gränsen till anstötlig. Som favoritstilist
framkastar han Olle Länsberg, som gjort skandalsuccé med
det mjukpornografiska samlagsdramat Käre John, filmatise­
rat med Christina Schollin och Jarl Kulle i huvudrollerna.
Bör den som har den åsikten leda ett stort förlag, undrar en
tidningsreporter lystet sommaren 1969? »Det står jag för.
Jag talar alltså om moderna stilister. Stora författare som
Sigfrid Siwertz och Olle Hedberg är äldre i sitt sätt att be­
handla språket, men därför givetvis ej sämre.« Journalisten
från Aftonbladet undrar vidare om Lukas Bonnier verkli­
gen hinner läsa alla sina »produkter«. »Nej. Jag läser inte
någon ordentligt. Slarvar f.ö. också med dagspress.« Hade
han då verkligen varit chef för Åhlén & Åkerlund om han
inte råkat heta Bonnier? »Förmodligen inte.«
Har, undrar utfrågaren till sist, den verkställande direk­
tören skaffat sig en hållbar definition av kultur sedan han
16
svävade på målet för några år sedan. »Tvärtom – nu mindre
än då.«
På hans fyrtioårsdag uppträder Trio me’ Bumba intill
polkagrisstånd på den vältrimmade grässlänten nedanför
den moderna Dalarövillan vid Jungfrufjärden. Av Åhlén &
Åkerlund får Lucke en amerikansk leksak: en walkie-talkie.
På femtioårsdagen tio år senare avtäcker Albert Bonnier,
ständigt i mörk kostym, en extravagant lyxprodukt i ett
annex intill Bonnierskrapan: »Bar om fossingarna, iklädd
jeans och T-shirt, fyllde Lukas Bonnier, chefen för vecko­
tidningshuset Åhlén & Åkerlund i går 50 år«, rapporterar
Dagens Nyheter. »Presenten, det var en motionshall med
tillhörande swimmingpool. I den ska inte bara Lukas själv
simma omkring. Utan hela Åhlén & Åkerlunds personal.«
Verkställande direktören fotograferas lyckligt nedsänkt i
kloret samtidigt som reklamavdelningens Ulla Dahlberg
serverar honom ett glas champagne från poolkanten. På
förlaget sprids snart ryktet att Lukas Bonnier helst simmar
utan badshorts.
I Stockholm etablerar Lukas Bonnier ett till det yttre
hög­b orgerligt familjeliv: sekelskiftesvilla intill Skansen
med storslagen utsikt över Stockholms inlopp, älskat som­
marnöje med rosenodlingar på Dalarös solsida. Samtidigt
försöker han i sin dagliga livsstil bryta med sina släktingars
tillknäppthet.
Om Tor dinerade med herrskapet Tingsten på Nedre
Manilla, om Abbe slog ihjäl kvällarna med Gustaf von
Platen eller överste Willy Kleen – hoppade Lukas Bonnier
17
helst av allt över middagsumgänget med dess förstelnade
formalia helt och hållet. »Mycket nöjd bestämmer sig då
Lucke för att magra, och äter bara hårt bröd med mjukost.
Sedan stoppar han glatt i sig två kilo snask av barntyp.
Geléråttor och sega gubbar«, skriver Svenska Dagbladet.
Mediekapitalet hade skaffat sig nya vanor sedan farfar Karl
Otto hade Ellen Key över på högläsning under fotogen­
lampan.
Levande Livet, där Lukas Bonnier inleder sin förläggar­
karriär, är en grabbtidning om fiske, jakt och vapenkultur.
Den rymmer kriminalnoveller illustrerade med blondiner i
pälsbrämade urringningar, idolporträtt av folkhemmets
idrottsstjärnor, skrönor från norrländska yrkesjägare. Den
underhåller med 91:an Karlsson, Joe Palooka och Blixt
Gordon. »Eremiten« dyker upp som en återkommande
maskot: ett självförsörjande unikum från Norra Dalarna
som brygger mjöd på björksav och dyrkar fornnordiska
gudar. Läser man Levande Livet i dag framstår tidningens
vedhuggarprofil som ganska oskuldsfull, lite som ett väl­
städat hobbyrum i en vuxen mans gillestuga.
Efter bara några månaders tjänstgöring reser Lukas
Bonnier till USA och knyter en avgörande kontakt med
serie­stripsyndikatet King Features. Han förvärvar rättig­
heterna till Fantomen som serietidning, ett format som då
inte existerar enligt besked till Lukas från Fantomens
svenska agent Bulls presstjänst. Uppfinningen – Fantomen
i serietidningsformat – är Lukas Bonniers. Sammanförd
18
med Knock-Out Charlie och Lisa och Sluggo ska Fanto­
men redan under sitt första år nå en upplaga på sjuttio­tusen
exemplar och bli näst störst på marknaden efter Kalle
Anka. Intäkterna väger upp för det förlorade kulturella ka­
pital som en del av Lukas Bonnier äldre släktingar oroar sig
för i samband med lanseringen i oktober 1950. Mot slutet
av sjuttiotalet, när Åhlén & Åkerlunds dotterförlag Semic
förvärvat sina konkurrenter Centerförlaget och Williams,
kontrollerar Bonniers sjuttio procent av serietidnings­
marknaden. Och med en årsvinst på mellan fem och sex
miljoner kan Fantomen »ensam täcka förlusterna för ett
mindre industribolag inom Bonnierföretagen«, skriver
ekonomiprofessor Mats Larsson i sin historik över Åhlén
& Åkerlund. Semics framgångar måste ha bidragit till att
skärpa rollfördelningen mellan Albert och Lukas. Semics
framgångar måste bidragit till att skärpa rollfördelningen
mellan Albert och Lukas. Abbe gick vidare från Åhlén &
Åkerlund och började inom ramen för Bonnierföretagen att
bygga ett internationellt industriimperium. Han investe­
rade i möbel-, plast- och fartygsindustri. Lucke fick stanna
på Sveavägen för att garantera intäktsflödena med hjälp av
en amerikansk figur i grälla trikåer.
Det var inte alltid lätt. Albert Bonnier hade styrt Åhlén &
Åkerlund självsvåldigt. Redaktörer och reportrar var i regel
handplockade av bruksherren själv och var »bundna till
honom av tacksamhetens band«, som Gustaf von Platen
skriver. Abbe var fruktad men också älskad i kraft av sin
19
närvaro. Han kunde inleda sina förmiddagar med att tur­
nera genom de intima redaktionsrummen i det gamla lä­
genhetshuset i hörnet till Rådmansgatan. Han mässade
utan manus med sin dräktiga baryton, bjöd på världsfrån­
vända artikelförslag och romantiska novelluppslag. När
Aftonbladets satiriker doktor Gormander driver gäck med
ett födelsedagsfirande till Albert Bonniers ära på Dalarö
1967 – »Pigorna och drängarna stod där med hatten i hand
och log när patron log och skrattade när patron skrattade«
– reagerar redaktörerna på Åhlén & Åkerlund med genuin
upprördhet. Och »vad som upprörde oss«, skriver von Pla­
ten, »var att Gormander skrev att vi var utkommenderade
när vi var där av fri vilja, för att ge uttryck åt vår vänskap«.
Lucke ärver de feodala rekryteringarna utan att själv
besitta samma självklara pondus. Abbe hade varit ägarmak­
ten, Lukas representerade den. Lucke uppfattas som impul­
siv och ombytlig, gnällig och grälsjuk. Bara några år efter
hans tillträde som verkställande direktör flyttar dessutom
delar av tidningsproduktionen till den nya Bonnierskrapan
på Torsgatan på andra sidan Vasaparken. Den skenbara
jämlikheten från Sveavägens pastorat skiktas i tjugoen ste­
rila våningar och plötsligt blir hierarkierna övertydliga.
Abbes trotjänare sörjer Sveavägens nybyggaranda.
Lucke tycks reagera genom att sjunka mot marken. På
fotografier sitter han på huk eller med benen uppdragna
under sig på heltäckningsmattan. Om Abbe befinner sig i
samma rum sneglar Lukas avvaktande mot pampen. Under
den redaktionella ritualen fredagspåse – snaps, sherry eller
20
mousserande vin beroende på tidningens profil – dyker
Lucke upp i strumplästen med en flaska Fontanafredda,
vitt toscanskt vin, och med sin vanliga packe mintcigaretter
av märket Salem. Han odlar ett burdust tjänstespråk. Han
tilltalas »goddag bokförläggaren« i hissen och svarar trot­
sigt »tjenare«. Han försöker hitta en egen ton i ett hus som
ekar av Albert Bonniers stämma.
– Han införde obligatoriska möten där man skulle redo­
visa en långtidsplanering för hela året, säger Gunny Wi­
dell, chefredaktör för tiotalet tidningar på Åhlén & Åker­
lund. Och det var i början av sjuttiotalet när man skulle
spara massa pengar och sluta annonsera för sina tidningar i
dagspress. Marknadsavdelningens Ulla Dahlberg började
argumentera om något varpå Lucke röt: »Jag har sagt vad
jag har sagt, ta dig i brasan Ulla Dahlberg.« Jag hade aldrig
hört en dylik vokabulär mellan chefer och anställda och
frågade Ulla hur hon kunde finna sig i ett sådant bemötan­
de. »Men snälla Gunny, så där skulle han aldrig säga till
någon som inte var hans bästa vän.« Jag skulle inte säga att
Lucke var obildad, men han hade inga djupare kulturella
intressen och detta tillsammans med hans grabbighet gjorde
att han kunde stöta sig med människor.
Som posterboy för populärpressen måste Lukas Bonnier ha
passat lika perfekt som Erik Åkerlund en generation tidi­
gare. Veckopresshatarna, en rörelse med rötter i trettio­
talets socialdemokratiska ungdomsförbund, hade länge
varnat för kapitalister av Lukas Bonniers slag. Urbana
21
publicister som vänt folkbildaridealet ryggen. Börjat frossa
i »happyendlitteratur«, kändisbevakning med sikte på
kungligheter och hollywoodstjärnor, mode- och inrednings­
reportage. Eskapism och materialism.
I tidningen Vi likställde författaren Artur Lundkvist
veckopressindustrin med legalisering av tyngre droger. Om
man väl hade prövat var Åhlén & Åkerlunds lockelser lika
omöjliga att värja sig emot som opiater. Samma år som
Lukas Bonnier blir delägare i förlaget, 1947, uppmanar
upproriska författare till bojkott av marknadens största tit­
lar. Ställda inför ett statligt direktiv om pappersransone­
ring, där författarna befarade att bokutgivningen skulle
komma att drabbas värre än populärpressen, ivrade För­
fattarföre­ningens ordförande Fredrik Ström för ett »knockout-slag« mot den publicistik som »gjort endast en mis­
sion till sin, nämligen att fördumma allmänheten och sned­
vrida alla värden«. Med adress till regeringen skrev Ström
att »anständigt folk här i landet« aldrig haft ett bättre till­
fälle att rensa ut en rad »smakvidriga publikationer«. Ett
garde av sextiotvå författare, kritiker och konstnärer for­
mulerade en uppmaning till sina kollegor att upphöra med
sina sido­uppdrag för veckotidningarna till dess att »verklig
sinnesförändring inträtt hos dess förläggare och redaktö­
rer«. Bojkotten skulle upphöra först när Året Runt, Vårt
Hem, Allers och Hemmets Veckojournal låtit mildra verk­
lighetsförfalskandet och begränsat det »amerikanska
dussin­materialet«. Man krävde att innehållet stagades upp
med hjälp av god svensk dikt, en sida kulturdebatt per
22
vecka och frågeavdelningar under ledning av omdömes­
gilla och legitimerade psykologer och pedagoger.
Författarnas hat mot veckopressen tycks ha bottnat i en
kombination av egenintresse och en äkta oro över tidning­
arnas passiviserande påverkan på läsarna sinnestillstånd.
Framförallt var författarna oroliga för det medborgerliga
mellanskikt som uppstått i Sverige genom den hastiga
urbaniseringen. Med sin debattskrift Veckopressen och folket ville Stig Ahlgren uppmärksamma särskilt utsatta läsare:
»halvproletariserad medelklass i städerna«. De som tagit
hissen från den kroppsarbetande arbetarklassen men inte
nått ända upp till borgerskapets våningsplan: »kvinnliga
kontorsanställda, springflickor, inåtvända småskollärarin­
nor, skolgossar utan gadd och humör, sybehörs- och cigarr­
fröknar …«
Oron gällde särskilt kvinnor i den första urbaniserade
generationen, de som försökte identifiera en ny grupptill­
hörighet i stadens växande utbud av nöjen. De som gick på
bio och danspalats, köpte veckotidningar och romantiska
romaner, hade blivit bitna av shopping och konsumtions­
kultur. Just den målgrupp som Albert Bonnier jr med stor
kommersiell framgång ringat in med Vecko-Revyn och Da­
mernas Värld. Abbe såg en marknadsandel i de unga kvin­
nornas »kärleks-vakuum«. Stig Ahlgren beskrev den idea­
liska läsarinnan som »den undernärda, affärsanställda unga
kvinnan med för högt tilltaget klädkonto och en rand på
halsen, där den ditsminkade solbrännan tar slut och den
naturliga ohälsan begynner«.
23