Transcript ÅNGESTEN - Mahskara

MALMÖ HÖGSKOLA
STUDENTTIDNING
NUMMER 74
ÅNGESTEN
08
Brevfilmarna
EX-IT
24
Skalbaggen
34
Det hade känts bra om
ni hade skrattat nu
T e x t: Nik l a s l iN derot h il lust r at ion: a NNa björck
12
LLOJD
32
Inte utan
min kyckling
43
Matkollektivet
74
No.
Signerat
Lin Mellgard
Kära läsare,
Först och främst vill jag hälsa välkomna två nya redaktionsmedlemmar: Elin Kurtsdotter och Sofia Johansson.
Elin axlar ansvaret som ny bildredaktör och Sofia briljerar med språkliga färdigheter i rollen som textredaktör.
Framtiden ser ljus ut med er!
Ännu en person har trätt in i Mahskara: Jim Kollevik. Jim
har, från grunden, skapat vår nya fina hemsida mahskara.se
och profilerar även i detta numrets Studentfokus.
Nu vidare till ångesten.
Hösten hade, vid första redaktionsmötet för detta nummer, precis tagit ett stort kliv in i våra liv och det talades om
stress inför diverse ting: mörkare dagar, ökad press i skolan
och den ovissa framtiden. Varför inte gräva djupare i detta
tänkte vi, omfamna och destillera känslorna för att sedan
komma ut som bättre och gladare människor? Vi ville helt
enkelt definiera ångesten och belysa hur vanligt det är. För
det är vanligt. Otroligt vanligt.
Efter Mahskaras besök på Studenthälsan (läs artikeln
"Studenthälsan, hur mår du egentligen?") där vi talade med
kuratorn Jessica Wastring, visade det sig att den största
orsaken till att studenter söker hjälp är just på grund av
ångest. Detta bekräftade våra aningar om att ångest tillhör
vardagen samt hur steget från tonåring till ung vuxen för
med sig nya metafysiska tankar som stundtals kan vara
svåra att hantera på egen hand.
Vidare har Mahskara tagit reda på mer om hur man
bemästrar sin ängslan kring att tala inför publik. I texten
"Det hade känts bra om ni hade skrattat nu" har Maria
Brännström, lärare i bland annat retorik, ställt upp på en
intervju. Hon ger flera goda exempel på hur det är möjligt att
bota sin nervositet i situationer där man ensam ska framföra
ett tal inför en skara människor.
Skribenterna i detta nummer har berört åtskilliga aspekter av ångest och det framgår tydligt att den enas ångest inte
är den andras lik. Här behandlas bland annat tentaångest,
kulinarisk ångest och den ångest som infinner sig när man
flyttar till ett helt nytt land, utan att kunna språket.
Slutligen, de 52 sidor som Mahskara har till sitt förfogande
fylldes detta kvartal i rasande fart! Vi är barnsligt stolta
över alla som har bidragit med material och ni ska veta att
ni är guld värda som lägger ner den tid och omsorg det tar
att färdigställa material inför en deadline. Idag är för övrigt
första riktiga vinterdagen här i Malmö: ett tjockt, vackert,
vitt snötäcke har lagt sig över vår stad och får gatorna att
lysa upp medan stadsbullret tonas ner. Ta dig tid att äta en
pepparkaka, pussa någon du tycker om, säg till personen att
du tycker om den och fundera sedan över om det här med
ångest faktiskt behöver vara en så stor del av våra liv.
Lin Mellgard
Annonser: Annonsbyrån Tomat, Tel: 046-137400 // Hemsida: www.tomat.se
Studentmagasinet Mahskara ges ut av Studentkåren Malmö och når ut till alla studenter vid Malmö Högskola. Åsikter som kommer fram i tidningen är studenternas och inte nödvändigtvis Mahskaras. För insänt material ansvaras ej. Mahskara
har i viss mån modifierat vissa bilder och texter. Mahskara trycks på svanengodkänt papper.
04
Chefredaktör
Textredaktör
Art Director
Lin Mellgard
[email protected]
Sofia Johansson
[email protected]
Victor Nilsson
[email protected]
Bildredaktör
Webbutvecklare
Foto
Elin Kurtsdotter
[email protected]
Jim Kollevik
[email protected]
Texter
Illustrationer
Elin Kurtsdotter
Joachim Hedberg
Lin Mellgard
Pontus Blom
Victor Nilsson
Agnes Almquist
Andreas Knutsson
Emilia Sahlin
Eric Wright
Gustav Eklund
Ivan Bengtsson
Leo Nord
Lina Billing
Line Hansson
Lin Mellgard
Madelen Arnesdotter
Nathalie Pawlak
Niklas Linderoth
Oscar Lövgren
Pontus Blom
Rasmus Jinnestrand
Samina Ul Alam Lindström
Sofia Johansson
Victor Nilsson
Anna Björck
Elisabeth Rafstedt
Emilia Bongilaj
Marta Peris Perez
Louise Lundvall
Marie Herzog
Rodrigo Jimenez
Sara Glans
Ylva Karlsson
Ylva Svensson Borg
Redaktionen
05
Studentfokus:
Jim Kollevik
Vi möter Jim Kollevik som
studerar Medieproduktion
och processdesign på
Teknik och Samhälle.
Utöver studier och praktik
driver han även ett företag inom webbutveckling.
Jim är aktuell då han har
designat och utvecklat vår
webbsida mahskara.se.
T e x t: re da k t ionen BIL D: v ic tor nilsson
Var befinner du dig i din utbildning?
– Jag ska precis avsluta min näst sista termin
inom programmet.
Du borde ha fått en bra överblick över vad utbildningen innefattar, berätta för den icke-insatta om
Medieproduktion och processdesign.
– Du lär dig produktionsflödet inom tryckbranschen,
alltså hur hela processen från idé till färdig produkt ser
ut. I programmet lär vi oss lite mer av det tekniska än vad
de på parallellprogrammet Produktionsledare media gör.
Vi lär oss dessutom kodspråk, alltså HTML, CSS, PHP och
databashantering (MySQL). Anledningen till att vi lär oss
så många olika saker är för att vi ska kunna arbeta med
tillexempel enbart webbutveckling som i mitt fall. Främst
syftar programmet till att ge ett helhetsperspektiv på tryck
och reklambranschen, om jag har förstått det rätt. Men det
känns som att man formar sitt eget program efter några
terminer, beroende på vad man blir intresserad av. Jag
fastnade för webb och den digitala biten, vilket gjorde att jag
självmant lärde mig mer om det utanför skolan. Jag startade
även ett företag med inriktning på webbutveckling som jag
fortfarande driver.
Var befinner du dig i din karriär just nu?
– Jag har precis avslutat min praktikperiod på Eight, en
kommunikationsbyrå i Malmö. Under vårterminen kommer jag att sitta kvar på Eight, dels för att jobba och dels
för att skriva mitt examensarbete mot byrån. Utöver det
06
är jag webbansvarig för mahskara.se och webbredaktör för
medieteknikmalmo.se vilket är institutionens egen kanal.
Dessutom är jag egen företagare inom webbutveckling.
Har utbildningen levt upp till de förväntningar du hade?
– Ja, överlag. Främst med tanke på att den öppnade upp
den digitala världen för mig, något som jag kanske inte visste
att jag ville arbeta med innan.
Har du några bra tips till nya studenter?
– Ja, några tips som jag kan tänka på; känner du att du
är bra på någonting, starta ett företag inom det eller försök
utveckla dina talanger på något sätt. Försök välja de bitar
som du tycker är roligast och mest intressant. Du kan bli bra
på mycket, men jag tror att det gynnar en, både privat och
karriärmässigt, att syssla med något man tycker är kul. Och
även; försök lära dig så mycket som möjligt på egen hand.
Skolan ger en introduktion till mycket men det är viktigt, att
fördjupa sig i de bitarna du fastnar för. Slutligen; våga fråga!
Lär dig att ge och ta kritik. Oavsett vad du gör, kan det alltid
göras bättre. Det är viktigt att vara ödmjuk inför sina projekt
och inse att du kan lära dig nya saker genom att söka kritik.
Ovanstående strategi innebär oftast ett hårdare arbete mer
ger ett bättre resultat.
Definition av ångest: En
långvarig känsla av rädsla
och oro som kan utlösas
av stress. Stress kan vara
situationsbetingad och
uppstå exempelvis vid en
skilsmässa, missbruk,
livshotande sjukdom eller
av okänd orsak.
En lapplisas
bekännelser
Dr Pawlak
presenterar: Ångest
T e x t: M a del en a rnesdot t er il lust r at ion: louise lun dva l l
T e x t: nat h a l ie paw l a k BIL D: l in mel lga r d
Med ett krampaktigt tag om min kalender, tapetserad med
”glöm ej”, ”gör denna vecka” och ”framtidsprojekt” – går
jag in i badrummet för att borsta tänderna. Allt är prydligt
uppradat på neonlappar. Organiserat för att jag ska slippa
glömma bort någonting. Det måste ha hänt något i min
barndom, att vara så rädd för att missa något är fan inte normalt. Jag sätter mig på toaletten för att gå igenom allt inför
morgondagen. Håller tillbaka en kräkreflex när jag slinter
med borsten ner i halsen. Ett sting av ångest, jag har inte
hunnit träna, eller läsa inför morgondagens föreläsning. Jag
stryker ett streck över båda och flyttar över dem till morgondagens göromål.
En del dövar ångesten med vildsint festande eller shopping. Jag själv drar streck som guilty pleasure. Rasp. Rasp.
Det bekanta ljudet av mig själv som krafsar med bläck och
blyerts. Skriver ner vad som inte bör glömmas bort. Jag
glömmer att spotta. Ett vattenfall av skummande tandkräm
rinner mot kalendern. Mitt på allt jag ska göra. Är det ett
tecken? En syndaflod för det jag inte gjort?
Det som händer när vi får ångest är att kroppens eget varningssystem aktiveras. Detta leder till typiska symptom som
ökad hjärtfrekvens, muskelspänningar, darrningar, vidgning
av pupill, ökad svettning, yrsel och påverkat andningsmönster. Symptomen beror bland annat på att mängden
adrenalin i blodet ökar.
Vi tar det från början: Adrenalin är ett hormon som
bildas i binjurarna och binder till specifika receptorer.
Receptorerna ingår i cellens struktur och har som uppgift
att ta emot och vidarebefordra signaler. Adrenalin binder
bland annat till receptorer i skelettmuskulaturens och hjärtats blodkärl, vilket leder till att kärlen dras ihop och därmed minskar blodflödet. Därför kan man bli blek i ansiktet
när detta inträffar. Hormonet kan även binda till receptorer
i hjärtmuskulaturen vilket leder till ökad hjärtaktivitet.
Kroppen försätts i ett fight-or-flight mode och prestationsförmågan ökar för stunden. Detta var framförallt fördelaktigt
på stenåldern när människan blev jagad av diverse rovdjur.
Om man utsätts för en pressad situation och får avreagera
Tar upp mobilen. ”Renskriva att höra”.
Ett nummer dyker upp på skärmen. Vän jag inte besökt
sedan flytt. Dåligt samvete plus skummande mun får mig
att trycka av ljudet. Mobilen slutar kurra. Återgår till mina
anteckningar Rättar ”höra” till ”göra” och lägger till ”Ring
E”. Pennan tvekar. Denna veckas listor är egentligen redan
fullproppade med inplanerade samtal till A, B och kanske
inte C men D. Jag vill inte stressa mig själv i onödan så jag
sätter upp henne på framtidsprojekt. Tillsammans med
”putsa fönster” och ”måla om stol”.
Om jag la hälften så mycket tid på att planera, hade jag
haft hälften så mycket att göra. Be då en rökare att köra
halva ciggen från och med genast eller förklara för ett barn
att det bara får äta halva glassen i fortsättningen. Just nu
har jag alldeles för mycket att göra för att komma över mitt
lapp-beroende. Men jag sätter upp det på framtidsprojekt.
Rasp. Rasp. De säger att första steget att bli frisk är acceptans. Är jag på god väg? Well you can have my medhåll but
you can’t take my kom-ihåg-lappar ifrån mig.
08
sig genom någon form av fysisk ansträngning får kroppen utlopp för stressreaktionen, spänningarna minskar och adrenalinmängden återgår till normal nivå. Om man däremot
inte aktivt gör något för att minska halten av adrenalin kan
de ovan beskrivna symptomen kvarstå. När den stressade situationen härstammar från en psykisk oro kan denna oftast
inte springas ifrån och symptomen kan istället eskalera.
Vårt nervsystem kan indelas i ett viljestyrt samt ett icke
viljestyrt system. Kroppens fight-or-flightrespons styrs av
det icke viljestyrda systemet och kan alltså inte styras av
rationellt tänkande.
Avslutningsvis: Det är naturligt för människan att bli
stressad. Men för att minska risken att få långvariga besvär
på grund av stress är fysisk aktivitet och ett gott humör en
bra lösning.
09
Brevfilmare
lägger
ångest på
hyllan
”Det är inte hen i filmen
som har skrivit brevet”.
Den gamla hederliga
brevfilmen, kanske mest
känd från tv-programmet
Bullen, har återupplivats
och fått ett nytt ansikte på
filmbloggen EX-IT.
– Inför första säsongen strösslade vi caféer runt om i
Malmö med vykortscitat. Vi placerade även ut boxar där
besökarna uppmanades att dela med sig av sina hemskaste,
finaste eller mest bisarra ex-historier, minns Sophia.
Gensvaret lät sig inte väntas. Prydligt hopknycklade
post-it’s där anonyma skribenter delade med sig av en liten,
liten bit av sitt innersta. Kanske är det vetskapen om att min
historia kan bli en brevfilm som är nyckeln till att EX-IT har
fått ta del av så många kärleksöden – och missöden.
– Därefter är det jag som väljer ut ett brev och skriver
manus utifrån det, förklarar Annamia. Det är väldigt viktigt
för mig som regissör att återge berättelsen så korrekt som
möjligt. Finns det någon replik i brevet så är det exakt den
repliken som ska vara med i filmen, fortsätter Annamia.
– Likadant fungerar det när vi publicerar brev på bloggen,
fyller Sophia i. Det enda vi gör är att rätta eventuella stavfel,
annars publiceras breven i det skick vi får dem. Det finns en
poäng i att bloggen även återspeglar det språkliga mångfald
som skribenterna representerar – kände någon jävla helvetes
fan i den stunden är det klart att det ska med. Det enda vi inte
skulle publicera är texter som kan uppfattas som diskriminerande, fortsätter Sophia och tar en klunk mineralvatten.
Vad är det egentligen som gör denna form av sekulariserade bikt så populär?
– Igenkänning! utbrister Annamia och Sophia i kör och ler.
– Det finns ett förtroende för att vi ska ta hand om deras
historierna, eftersom det är i tragedin som publiken främst
kan se sitt eget liv i ett annat ljus.
– Många gånger i sitt liv har man gått med på vissa
situationer, alltså att någon har varit ganska dum mot en,
förklarar Annamia. När man har befunnit sig i en destruktiv
relation är det i efterhand lätt att vara efterklok och undra:
varför gjorde jag så? Vi kan kanske se det sunt utifrån – jag
skulle aldrig ha gått med på att min bästa vän blev utsatt
för det – men när det kommer till en själv är man ofta mer
benägen att bryta mot sin inneboende moraliska kompass,
fortsätter Annamia.
Det var i samma veva som Annamia läste praktisk film på
Malmö högskola som idén föddes. Vid sidan av har Annamia
sedan många år tillbaka varit aktiv i Teater Papillion och därför
kändes det naturligt att dessa två projekt flätades samman.
– Jag kände en frustration över att en fem minuter lång
kortfilm kunde ta uppemot ett halvår att producera. Till slut
tycke jag inte om vad jag hade producerat, eftersom allting
skulle dissekeras och kritiseras. Det är klart att allting kan
problematiseras, göras annorlunda, men du har ju gjort ett
val och nästa gång kanske du gör ett annat val, förklarar
Annamia och gestikulerar. Jag ville producera film i ett
snabbare tempo för att lära mig mer, och framförallt – nå ut
till publiken på ett mer direkt sätt, fortsätter Annamia.
Det fanns tidigt ett koncept – Annamia ville göra brevfilm
för unga vuxna utan att behöva analysera sönder varje kvadratcentimeter av slutprodukten. Nu återstod bara breven,
för hur får man människor att dela med sig av
sina allra mest bitterljuva ex-historier?
T e x t: Sofi a joh a nsson BIL D: E X-IT
Biktliknande berättelser varvas med citat och bäst av allt
- varje vecka publiceras en ny brevfilm. Bakom produktionen står regissören Annamia Olvmyr tillsammans med den
Malmöbaserade teaterföreningen Papillon. Som vanlig dödlig
undrar jag såklart hur går till när man drar igång ett projekt
som EX-IT. Vad är det som har gjort denna form av sekulariserade bikt så populär? Känner de någonsin prestationsångest och i så fall, vad gör de åt den? Jag bestämde mig för att
knapra pepparkakor tillsammans med Annamia och skådespelerskan Sophia Lignercrona från EX-IT för att undersöka
hur de ser på saken.
– Fröet till EX-IT planterades faktiskt över en fika, berättar Annamia. Jag och en kompis satt och utbytte gamla
ex-historier. Det slog mig då att vi aldrig tycks bli mätta på
denna typ av historier, fortsätter Annamia samtidigt som
hon häller upp ett glas mineralvatten.
– Nä, jag tröttnar aldrig, trots att vi har sysslat med exhistorier i över ett år nu, instämmer Sophia och brer en
pepparkaka med mögelost.
Annamia påpekar att det finns en förkärlek för de tragiska
10
“Det finns ett
förtroende för att
vi ska ta hand om
deras ångest eller
oro. Någonstans
känns det kanske befriande att
lämna över sitt
bagage, och att
det omvandlas
till något fysiskt
som faktiskt blir
uppskattat”
Annamia Olvmyr och Sophia Lignercrona
ångest eller oro. Någonstans känns det kanske befriande
att lämna över sitt bagage, och att det omvandlas till något
fysiskt som faktiskt blir uppskattat, fortsätter Sophia.
Hur går det till när brevfilmerna spelas in?
– Alla tio som är involverade i EX-IT har heltidsjobb eller
heltidsstudier, därför införde jag ett par arbetsregler: max
två timmars inspelning, två timmars klippning och två timmars ljud. Annars svävar man ut, förklarar Annamia.
Efter att ha sett brevfilmerna förstår jag vad Annamia menar. Det är något naket och opretentiöst över brevfilmerna och
kanske är det just därför som de är så enkla att ta till sig. På
bloggen uppmanas läsarna att gräva ned sig i ex-träsket med
glädje, humor och lite, lite ångest. Jag undrar hur Annamia
och Sophia ser på kopplingen mellan ångest och humor.
– Någonting som jag en gång i tiden mådde jäkligt dåligt över kan jag idag känna distans till. Hand i hand med
distansen kommer även ofta humorn, berättar Annamia. Jag
tror ofta att ångest är kopplat till att man känner sig ensam
och att man tror att man är själv med sina problem, liksom
känner att man inte kan prata med någon om problemet,
fortsätter Annamia. Det har ju även med självförtroende
att göra – alla andra verkar så kaxiga och självsäkra och…
Annamia gör en paus, tar ett par klunkar mineralvatten och
konstaterar sedan att vi har alla en liten människa i oss.
Bloggen kan liknas vid en vuxenvariant av Kamratpostens
frågelåda Kropp & knopp. Du vet, sidan där någon på ett
dussin jordsnurr skrev in och undrade ifall det var normalt
att… Ja, du förstår. Plötsligt satt det en annan tonåring
någonstans i vårt avlånga land och kände sig lite mindre
11
ensam. När vi ändå är inne och nosar på det där med ångest
kan jag inte undgå att fråga Annamia och Sophia om de
någonsin har känt prestationsångest i arbetet med EX-IT.
– Jag ska inte sticka under stol med att jag kände ganska
mycket prestationsångest när jag läste praktiskt film sista
terminen. Till sist kände jag bara: skit i det, vi bara kör och
så gör vi lite dåliga filmer, skrattar Annamia. Vissa filmer
blev skitbra och det är minst lika viktigt att kunna vara stolt
och tycka att saker man har gjort är fantastiskt bra, säger
Annamia med eftertanke.
– Arbetsreglerna kom också till för att minska utrymmet
för prestationsångesten, fortsätter Annamia. Men givetvis
när det väl är premiär så kommer prestationsångesten smygandes. Jag känner mer att det är okej att göra misstag. Här
är dem! Det finns något fint i att få vara sårbar, att vara i en
inlärningsprocess – allt behöver inte vara perfekt,
påpekar Annamia.
Det går att ana en eftersmak av EX-IT’s okonstlade inställning till produktionen som löper likt en röd tråd genom
brevfilmerna. I filmerna möter vi gång på gång den trevande
oskulden, de urtvättade underkläderna och de osäkra skratten
som inte riktigt brast ut där de skulle. Det är vardagen som
återspeglas, och i den är även prestationsångest en ingrediens.
– Jag försöker hantera min prestationsångest genom att
bara göra, innan jag hinner tänka, säger Sophia. När jag väl
är klar och inser att det faktiskt var ganska läskigt brukar
jag få en kick och vilja göra ännu mer, berättar Sophia. I
slutändan tror jag faktiskt att det handlar om att våga tro på
sig själv. Har jag gått omkring och tänkt på det här projektet
en viss tid utan att kunna släppa det – ja, då finns det ju
något där som är värt att utforska, framhåller Sophia.
– Jag har också bölat, erkänner Annamia. Innan releasen
för säsong ett satt jag och tänkte: vad i helvete håller jag på
med? Det är första gången jag regisserar och jag bokar Babel
och ska lägga upp saker till allmän beskådan på Youtube
– är jag helt jäkla dum i huvudet? skrattar Annamia. Jag
fick panik. Fast om man vänder på det så var det ju också
jäkligt tufft. Mitt råd är nog att man inte ska vara rädd, säger
Annamia och gör en paus. Eller var skiträdd och acceptera
det, för man kan inte vara modig om man inte rädd.
Efter ett dussin pepparkakor skiljs vi åt. Mötet med
Annamia och Sophia har lämnat avtryck. Med en stor portion igenkänning idisslar jag Annamias beskrivning av den
destruktiva relation där mjukvaran i din moraliska kompass attackeras av en trojansk häst och kraschar. Varför
tenderar vi att betrakta andra med vänliga ögon, medan vi
i granskningen av oss själv låter prestationskraven hopas
på hög? Här ges två alternativa lösningar på hur du strängt
men vänligt ber prestationsångesten att slänga sig i väggen.
Agera först, tänk sedan och få en kick. Eller tillåt dig själv
att känna efter och omfamna rädslan. Man kan inte vara
modig om man inte är rädd.
Finns n
även so u
brevfilmm
!
EX-IT:
Den päronformade
sverigedemokraten
T e x t: E X-IT il lust r at ion: m a rie herzog
http://exitfilm.blogg.se/
Vill du få din ex-historia publicerad?
Du finner EX-IT:s brevlådor på:
Orkanenbiblioteket
Café Cosmopolitan
Café Mocca
Café Sorl
cider som han köpt till mig. Jag känner mig inte jättesugen
och ställer in dem i kylen. En millisekund efter det att jag
stänkt kylskåpsdörren känner jag en erigerad penis mot
mitt baklår. Killen står nu i tubsockar och sin grisrosa tenniströja och petar på mig med sitt kön. Hans ben är likbleka
och penisen är… lite röd.
Vi börjar hångla lite. Killen kör elvispsstilen. Vi går till
sängen och så sätter det igång. Han sätter igång någon form
av stönkonsert medan jag funderar hur jag ska möblera
när min kompis flyttar in, jag har trots allt en ganska liten
lägenhet. Jag kanske ska ta bort gardinerna… de slukar
mycket av dagsljuset… man skulle kunna dela av rummet
med en bokhylla…
Tillslut säger jag till ett ganska svettigt päron att jag
faktiskt inte orkar ha sex längre. Han undrar om det är okej
att han slutför för sin egen del. Jag klär på mig, sätter mig
i köket, dricker starkcider och börjar kolla på Vem vill bli
miljonär. Inne i rummet, i min säng ligger päronet kvar och
runkar. Jag hör hur han kommer samtidigt som publiken i
rutan jublar och applåderar.
Päronet gör mig sedan sällskap i köket, i skinnsoffan, han
är fortfarande naken och svettig. Han pekar mot tv-rutan på
en kille med utländsk härkomst och säger: Jag röstade på
Sverigedemokraterna, vilka röstade du på?
Jag öppnar starkcider nummer två. Jag säger att jag måste
gå och lägga mig, att jag är trött. Efter en halvtimme ger sig
päronet av, men först kör han ner tungan i halsen på mig
och säger sen att han gärna vill att vi ses igen.
När han gått byter jag lakan i sängen och går sedan och lägger mig. Precis innan jag ska somna får jag tre stycken mms.
Det är päronet som har skickat tre bilder på sin röda penis.
Jag hade småpratat lite med en kille på nätet. Han såg lite
halvslibbig ut, men var väldigt trevlig. Jag gillade att prata
med honom. Det blev lite dirtytalk ibland, vilket roade mig.
En kväll bestämde vi att han skulle komma hem till mig.
Vi var väl båda lite sugna och nyfikna på varandra. När jag
går ner till porten för att släppa in honom så möts jag av en
väldigt päronformad kille med grisrosa tenniströja (uppfälld
krage) och tonvis med gelé i håret. Inte precis vad jag tänder
på, men ok, låt gå. Han tycker att jag ska dricka två stark-
/Anonym
Publicerad på EX-IT’s filmblogg 2012-06-18.
12
13
LLOJD
v
Popduon Llojd består av Isak Friberg
och André Carlsson från Kalmar och
bildades när de båda bodde i London.
En tid senare flyttade de ned till
Skåne för att plugga, hoppade av, och
nu är det musik varvat med jobb som
gäller. Framtiden är oviss och det är
någonstans där i ovissheten vi möter
dem för att prata om musiken,
texterna och ångesten.
lyckan ska försvinna, menar André.
Många av texterna handlar om
olycklig kärlek och det är från de
känslorna Llojd hämtar inspiration
från när de skriver sina låtar. Isak
berättar att i ena sekunden kan han
vara beredd att flytta vart som helst
för en person men att veckan därpå är
allt glömt. Han säger även att när man
har skrivit en låt om en sådan sak så
blir man färdig med den känslan på ett
sätt och kan släppa den. Musiken blir
på ett sätt en process att få uttrycka
känslor och tankar. Isak tillägger att
han är en sådan person som blev kal�lad bitter redan som 17-åring.
–Det är väl inget man går och skryter om att man är deppig eller blir kär
på en femöring, men det är de känslorna som gör att det blir bra låtar,
berättar Isak
Vi undrar hur Llojd kommer att låta
i framtiden, och de berättar att låtarna
säkert kommer ändra innehåll till viss
del och beröra andra känslor. Men de
säger också att de måste vara rädda
om det som gör dem speciella, och det
har de givetvis rätt i. Idag handlar ju
låtarna mycket om känslor som rör
nuet och samtiden.
–Säkerligen kommer man få börja
få ta ifrån magasinen i framtiden,
men det gör man väl till viss del redan
också, berättar Isak.
Vad han antyder är alltså att det
förflutna kommer spela större roll i
framtiden.
Det är André som gör musiken och
Isak som skriver texterna och det
märks att deras musikstilar är olika.
Kanske är det de avskalade tonerna eller de raka texterna som gör det. Men
stilarna möts på mitten och bildar
något unikt, i den hårt konkurrerade
musikvärlden. Som de själva beskriver
musiken är den en blandning mellan
det torra i Phoenix musik och gamla
sing and songwriter-gubbar. André
berättar att han tycker om när musiken är så avskalad som möjligt, nästan
bara trummor medan Isak mer tycker
om akustisk musik.
–För man tröttnar aldrig på något
akustiskt, en gammal snubbe på gitarr
liksom. Det slår an till alla. Även om
det är lite av en klyscha, säger Isak.
Vi återkommer till texterna, och
undrar om de känner någon form av
T e x t: l ine h a nsson foto: V ic tor nilsson
Det är en grå och sömnig lördagsförmiddag i november som vi möter
killarna på ett kafé vid Möllan, ett
ställe som tycks stått stilla sedan
1970-talet. Vi dricker svart kaffe och
de berättar att de har varit ute kvällen
innan. Detta leder oss direkt in på
spåret om musiken, för när man lyssnar på Llojd är det mycket blandade
känslor som väcks till liv. Referenser
till Malmögator, druckna kvällar och
förälskelser är återkommande teman
och det är lätt att känna igen sig i den
ångestladdade poesin. Isak berättar:
–Det handlar väl om att gå ut och
supa och hitta någon. Man klär in det
16
i någon slags plan om livet, men det är
väl så alla gör.
Det är svårt att skriva både musik
och texter om man är glad, för det blir
inte bra helt enkelt, säger de, eniga
med varandra. Men för den sakens
skull är det inte två deppiga killar vi
snackar med, utan tvärtom verkar de
väldigt sympatiska och inspirerande.
De berättar att det inte finns någon
tanke bakom att musiken skulle vara
deppig eller ångestladdad, utan det
bara blir så.
–Även om man skulle göra musik
när man är glad, finns det ändå något
deppigt över att man är rädd att den
17
”Det handlar väl
om att gå ut och
supa och hitta
någon. Man klär
in det i någon
slags plan om
livet, men det är
väl så alla gör”
“Även om man
skulle göra musik
när man är glad,
finns det ändå
något deppigt
över att man är
rädd att den lyckan ska försvinna”
hatkärlek till Malmö? Men de säger att
anledningen till varför Malmö finns
med i många låtar är för att det är här
de bor och lever och då blir det så.
André tar upp sin telefon ur fickan
och visar oss en bild på en vägg där
någon har klottrat ”Hipsters åk hem till
Småland” – en bild som han tagit vid
Möllan. Vi skrattar åt det lustiga i bilden
och undrar om det varit några skåningar som tyckt att det inte är deras stad
att sjunga om kärlek och hat till. Men
André berättar att de inte har stött på
några arga malmöiter och skrattar.
–Det är inte så många skåningar
som lyssnar på oss, eller det är inte så
många som lyssnar på oss alls.
Men det kanske kommer om man
slår lite, säger Isak och ler.
18
“Du är så söt
när du ljuger
när du säger vi
ses snart igen
på perrongen
den sista gången”
Ur “Simrishamnsgatan”
ma sätt om vi sjöng på engelska, men
det hade å andra sidan känts falskt,
eftersom man inte kan få fram samma
känslor då, förklarar Isak.
På frågan om hur det skulle låta om
de slog internationellt svarar André:
–Då kanske det hade blivit på något
låtsasspråk istället som Sigur Rós...
Trots att Llojd inte har gjort så
många spelningar har musiken spridits
och vanligast är nog via kompisvägen. Alla låtar finns tillgängliga som
gratisnedladdning och på Spotify, där
det finns inte mindre än 4 EP:s. De har
även gjort en låt till Kalmar FF, som i
och för sig mest blev kontraproduktiv
enligt dem själva, eftersom den fick
mer fokus än deras vanliga låtar, men
det var ett sätt att använda uppmärk-
Llojd har inte gjort så många spelningar, något som främst har berott
på att de inte haft ett band att spela
med, men det har de nu och skulle
inte tacka nej om de blev tillfrågade.
De berättar att under ett gig får man
en direktreaktion från publiken, vilket
är väldigt kul att se. Men de berättar
också att det kan vara jobbigt att spela, framförallt Isak, eftersom texterna
är väldigt personliga så kan det bli
påfrestande. Fast det ska vara jobbigt
om det är en bra spelning invänder
han sedan mot sig själv.
Eftersom texterna är ärliga och
språket är på svenska förstår vi vad
han menar med att spelningar kan bli
väldigt personliga och utlämnande.
- Det hade inte varit privat på sam-
19
samheten som de fått av sin publik.
Vi är säkra på att med ett par fler
spelningar i bagaget är det inte
någon tvekan om att vi får höra mer
Llojd i framtiden.
Intervjun övergick i alla möjliga
samtalsämnen och vi inser knappt hur
länge vi suttit där på kaféet, men vi
har hunnit med minst tre påtårskaffe
var. Vi går ut i ett kallt och regnigt
Malmö som fortfarande inte riktigt
vaknat och går några kvarter för att
ta bilder. Vi fortsätter att prata om
staden, framtiden och helgens planer.
Våra stegs styrs mot systemet som
Isak och André planerade att gå förbi
innan de skulle iväg och repa. Vi säger
hejdå, önskar en trevlig kväll och hoppas på att få se dem på en scen snart!
Studentkåren
Malmö
Ett foto i timmen med
@pontusblom
Kårordförande
ger sin syn
på ångest
10:00
11:00
13:00
Tio var klockan då jag steg upp ur min
säng! Till frukost blev det macka med
ost, en några dagar gammal banan
samt en liten, liten slatt apelsinjuice.
Mycket bättre än såhär blir det inte
antar jag.
Klockan går så in i helvete fort på
morgonen, helt sjukt! Det var lite
stressigt när jag skulle göra mig i
ordning till skolan, men jag hann ta en
bild på mig. Det är det viktigaste ju!
Destinationen just nu är K3, på Malmö
högskola! Blir man inte glad? Jag
menar, spana in hur inspirerande det
ser ut. Nej fy fan, trapporna upp till
Mordor i Sagan om ringen ser betydligt
mycket mer inbjudande ut än dessa!
15:00
18:00
20:00
Det blev en väldigt kort stund på
skolan… Nästa gång ska jag kolla
schemat lite extra noga, så man ser om
man har lektion eller inte menar jag...
I vilken fall tog jag mig en lugn och
skön lässtund med min käre vän
George när jag kom hem, han är en
12taggare, det du!
Ni ser ju själva, vem vill INTE hoppa
in i denna dusch för att skölja av sig?
Den är nästan helt oemotståndlig. Det
bästa är att vattnet kan bli så förbannat varmt, så ibland är det som man
tror att emaljen ska försvinna från
karet. Otroligt!
Jag vet inte, men är det bara jag som
HATAR upptinad pasta? Det tappar ju
precis allting? Smak, lyster, doft... Allt
försvinner! Det värsta är ju att den där
"Al dente-känslan" tappas helt också.
Jag är ingen jävla Morberg direkt. Men
pasta, det ska fan inte tinas upp.
T e x t: L ena Pe t ersson K å ror dför a nde 12/13
Ångest, bara ordet ger ju en speciell känsla i kroppen!
Studenttiden är ju fylld av ångest. Tentaångest,
prestationsångest, kärleksångest eller ångest över att inte
veta vem man är. Ja, det är helt enkelt en alldeles underbar
tid. För hur hemskt det än känns ibland och hur mörkt det
än ser ut så är studenttiden ändå en av de bästa tiderna i
ditt liv.
Det finns stunder då jag har funderat över om jag har valt
rätt utbildning, stunder då jag har undrat om jag är smart
nog för att plugga, stunder då jag har funderat på om man
pluggat tillräckligt till den där tentan och det finns stunder
då jag har funderat på om jag inte bara borde hoppa av och
göra något helt annat. Jag kan säga till er alla att det är en
del av att vara både människa och student att tänka så.
Att skriva en krönika i Mahskara är ett av mina uppdrag
som ordförande och första gången jag skulle skriva var
ångesten total; herre Gud en krönika ska ju både vara rolig,
givande och mitt i prick, hur fixar man det?! Jag vet inte
hur många gånger jag skrev, slängde, skrev och slängde och
ju mer tiden gick desto värre blev det, men till slut så fanns
orden där och krönikan blev klar.
Självklart handlar mitt uppdrag som ordförande om så
många fler saker än att skriva krönikor. För mig är det
fantastiskt att få möjligheten att få jobba med det jag gör
varje dag. Att få möjligheten att få arbeta med att göra er
utbildning så bra som möjligt och att få vara med att påverka
beslut som gör att er utbildning blir så bra som möjligt
– det är en otrolig känsla. Men det ger det mig såklart
prestationsångest, att vara förtroendevald av er studenter
är ett otroligt viktigt uppdrag och det går inte en dag utan
att jag funderar på hur jag kunde ha gjort saker bättre.
Samtidigt är det den där känslan som driver en framåt om
som får en att göra det bästa i alla situationer.
För mig har denna höst inte bara handlat om
prestationsångest utan också ångest inför livet och ångest
inför de val jag gör. För som precis för oss alla så kommer
en del av de val vi gör nu att påverka oss för resten av livet
och den vetskapen ger en ångest. Men om det är en sak jag
har lärt mig genom allt detta så är det att om du inte våga
chansa i livet och göra det du verkligen vill så kommer
du ångra det resten av livet, vare sig det handlar om din
utbildning eller ditt livs kärlek.
Så kom ihåg att ångest är en del av livet och din studietid
men under hela din studietid finns vi där för dig för att
hjälpa dig igenom både små och stora val här i livet.
20
T e x t/foto: Pon t us blom
21
“Anxiety disorder had long been considered a “woman’s disease” and it
wasn’t until the 1980:s that it was recognized as a serious mental disorder
tormenting both men and women and
which required far more care than
was earlier perceived”
In search of
golden answers
T e x t: Eric W righ t Il lust r at ion: El isa be t h r a fst e dt
Source Reference:
http://www.lakartidningen.
se/07engine.php?articleId=18791
http://www.healthyplace.
com/anxiety-panic/articles/
history-of-anxiety-disorders/
The Depression Cure-Stephen S.
Illardi (2010)
Sluta älta och grubbla:lättare
med kognitiv beteendeterapi-Olle
Wadström (2007)
As the sun begins to be scarcer in its
presence and the temperature drops, it
is common for the spirit of the average
person to experience a slight change
as well. It is in times as these it is easy
to begin to think of those who see no
reason and only see the work stacking on, and to think about how the
darkness affects them as well. This is
an increasingly frequent theme, those
who suffer from anxiety, often in silence. The feeling of not being enough
is growing more usual among younger
people, students in particular.
When reading about anxiety among
younger people I often find that one of
the more common triggers of this feeling of inadequacy and stress seems to
be a lack of stimulation. A believable
goal on the horizon which lures you on
in opposition to the feeling of facing
an impenetrable wall of demands and
expectations. This results in a racing
mind, thoughts going back and forth
in an internal attempt to try to figure
out why you are not performing, delivering. This repeating of old patterns
of thought is referred to as ruminating
in psychiatric terminology. Just like
22
a cow chewing grass and vomiting it
back up to chew again. In the cow´s
case this type of behavior has a purpose, but recycling thoughts back and
forth in the human mind in search of
that golden answer telling you where it
all went wrong causes anxiety; lots of it.
To break this pattern help is required but it is in a lot of cases hard to get
the afflicted to seek since they often
believe that the ruminating serves a
purpose. This believed purpose later
holds them down and prevents progress in their thoughts. It is painful to
see that it is often this which occupies
them the most; brilliant young students spending time anxiously flipping
through course literature all the while
trying to silence the thoughts about
not being adequate.
It is also hard for people who suffer
from anxiety as a result of being under
stress to shift their attention to something more constructive, since that
would require large amounts of other
positive impressions and to actively
seek them out. This is what would be
required in order to go from focusing
on ruminating and to instead partici-
pate on a lot more conscious level and
as a result gain more from life.
It is often perceived that people who
suffer from anxiety don’t do anything
or do very little, yet the fact is often
that it is their high activity mentally
which gives this delusion. It is both
physically and mentally demanding to
during almost every free hour during
a day try to figure out what you could
have done better in events which are
no longer within your control. People
who suffer from extreme depression
or anxiety are often bed bound and
seem to be doing nothing all day, but
it is their mental over-activity which
exhausts them to this point.
The Swedish Employment Office
has long worked under the idea that
a human being needs occupation in
order to further their own happiness.
Several political parties even see this
as a human right. But there is still a
certain amount of taboo regarding the
subject of stimulating work. “Every
person in the world who is a bus driver
doesn’t love being a bus driver. There
is work that needs doing and not everyone can love doing it”. This puts the
person suffering from anxiety in a bit
of a dilemma. Due to the tendencies of
drifting into hurtful and unconstructive thought patterns during monotonous work hours which lacks any type
of stimulation, ruminating becomes
very easy to yet again drift into, which
fuels the anxiety and heightens the
stress. Often people who suffer from it
speak of being stuck in a rut, not being
able to break free.
Anxiety disorder had long been
considered a “woman’s disease” and it
wasn’t until the 1980:s that it was recognized as a serious mental disorder
tormenting both men and women and
which required far more care than was
earlier perceived. It is today not uncommon with people getting stuck in a
sort of transition between an independent life and a life in passiveness due
to the social stigma surrounding parts
of this illness. Especially some young
people who have anxiety and fear
participation in employment programs
or studying since the pain of “failure”
overweighs the potential benefits such
an employment opportunity would offer.
It is a tricky situation since reluc-
23
tance to acquire employment early
might in some cases make it harder
for them getting more interesting jobs
later on which furthers the thoughts
of hopelessness and inadequacy which
already impairs them. This is in part
where the centre of the stigma is. The
unemployed youth or the student who
quits his/her program due to being
exhausted from problems not properly
cared for is exceptionally easy to pass
judgments on. Comments regarding laziness are common as well as implying
that these youths lack any ambition. It
would be a convenient truth. But perhaps it is a high ambition which fuels
their anxiety to begin with?
Skalbaggen
T e x t: Osc a r lövgren
Il lust r at ion: m a rta peris perez
"Du liksom
strövade in på
baren, utan att
ens titta dig
omkring. Du och
jag verkar vara
av samma släkte.
Vill du höra
en historia?"
Jag gick till en pub häromdagen. Det var en vanlig tisdag,
kall och jävlig. Eftersom det var en tisdag förväntade jag mig
inte så mycket av puben. Jag kom in och möttes av rök, öl
och liten doft av spya. En vanlig tisdag.
Jag gick fram till baren och satte mig, beställde det vanliga; whiskey och vatten. Jag drack den långsamt, för jag har
lärt mig att spriten brukar hålla längre om man dricker den
långsamt. Logik. Jag drack upp och bartendern ställde en ny
whiskey framför mig.
– Herrn i hörnet köpte den till dig, meddelade bartendern.
Jag lyfte glaset mot herrn i hörnet och nickade. Kom inte
hit, kom inte hit, tänkte jag. Jag gillade inte folk när jag
drack. Eller jag gillade inte folk överhuvudtaget. Det var ett
släkte som jag inte hade valt att födas till.
Och han kom.
– Jag såg dig från hörnet där och jag tyckte du såg intressant ut, sa herrn med släpande röst.
– Jaså? replikerade jag ointresserat.
– Ja, du liksom strövade in på baren, utan att ens titta dig
omkring. Du och jag verkar vara av samma släkte. Vill du
höra en historia? frågade herrn.
– Du, sa jag, jag kom inte hit för att skaffa vänner, jag ville
bara sitta här och dricka min whiskey ifred.
– Okej, okej, jag ska inte störa mer, sluddrade herrn fram.
– Tack så mycket, och tack för whiskeyn, avrundade jag.
Mannen gick och satte sig i hörnet utan att ta blicken
ifrån mig. Jag började känna mig illa till mods. Även när han
tog en klunk av sin öl slet han inte blicken ifrån mig. Han
nös en gång och höll ögonen öppna. Jag trodde inte ens att
det var möjligt. Och som om det inte var nog, så tog han inte
blicken ifrån mig.
Jag struntade i mannen i hörnet. Beställde en ny whiskey
och vatten. Jag drack även den långsamt. En knack på axeln
senare stod han där igen.
– Du… Jag kan flyga, sluddrade herrn fram.
– Kul för dig, svarade jag.
– Ja, ända sedan jag var liten har jag kunnat flyga,
fortsatte herrn.
– Jaja, gamle man, det har du säkert kunnat, svarade jag
utan att försöka dölja mitt hånskratt.
– Ja, du kanske vill höra om den gången jag flög för första
gången, fortsatte herrn som om han inte hade uppfattat att
jag hånade honom.
– Jag var på mitt rum en dag efter skolan, jag skulle plugga
inför ett prov jag hade nästa dag. Men jag kunde inte koncentrera mig för att det var en äckligt stor skalbagge i rummet.
Åh, vad den insekten irriterade mig, jag ville bara döda den. Av
hela mitt hjärta ville jag döda den skalbaggen, sa herrn.
– Har jag inte sagt att jag vill vara ifred? frågade jag herrn.
24
– Jo, du ser att skalbaggen, han satt högt upp i taket, han
satt där och retade mig, retade mig för att jag inte nådde
upp till honom. Åh, vad jag ville döda den baggen. Då hände
det, jag steg och steg. Jag kollade ner och insåg att jag
faktiskt flög. Haha, jag flög ändå upp till taket och mosade
insekten med min bara hand. Och lika långsamt som jag
hade börjat sväva sjönk jag till marken igen. Herrn skrattade
till samtidigt som han berättade.
– Haha, gamle man, du ljuger. Jag tror inte på ett ord av
vad du säger, svarade jag.
– Ska jag bevisa det? Följ med upp på taket, uppmanade herrn.
Jag följde med upp. Jag var full och deprimerad. Det var tisdag. En helt vanlig dag. Det var fortfarande kallt och jävligt ute,
men också lite friskare än innan. Uppe på taket följde jag med
herrn till kanten och han började sluddra.
– Ska jag visa dig nu, eller? undrade han.
– Låt uppvisningen börja! sa jag och lät för första gången
under kvällen en gnutta upprymd.
Herrn ställde sig precis på kanten och mumlade tyst
för sig själv.
– Djungelkiosk.
Herrn lyfte lite lätt ifrån marken, och sakta men säkert steg
han mot himmeln. Han vände sig om mot mig och skrek:
– Prova du med!
Jag kunde inte tro mina ögon. Han flög. Den här snubben
kunde flyga utan motorkraft. Han gjorde ett par loopar och
virvlar, för att sedan flyga och ställa sig precis framför mig.
– Kom igen nu, du måste ju prova, sa han med en lite road
ton. Man märkte att han var full.
Jag ställde mig på kanten och gjorde precis som den
gamle herrn i hörnet hade gjort, jag viskade tyst.
– Djungelkiosk.
Istället för att lyfta så föll jag mot marken. Jag föll inte så
länge och det sista jag hann tänka innan mitt innanmäte låg
utsmetat över trottoarkanten var:
Jag är nog bara för full.
25
Det susar i det
stora äpplet
T e x t: Sa mina Ul A l a m L in dst röm
Il lust r at ion: e mil i a bongil aj
När vi ombeds att inte gå ut och förbereda en eventuell evakuering, måste
andra lämna sina hem för trygghet i
skolor och kyrkor. Som om att överleva
på Manhattan inte redan är svårt nog.
Jag funderar på vad jag ska packa ned
och tar i stunden det jag anser mest
nödvändigt. Min dator och mina klockor. Såhär i efterhand kan det kännas
löjligt prioriterat. Kanske befinner jag
mig i en liten chock.
Det är snart 24 timmar sedan orkanen Sandy slog till mot oss och jag kan
fortfarande känna hennes närvaro. Hela
vårt kvarter är nedsläckt och marschaller har placerats ut vid korsningar och
övergångställen för att undvika olyckor.
Jag sitter i ett strömlöst kloster och
drömmer om varma element och torra
26
gator. Förmodligen hade inget kunnat göras annorlunda. Men i stundens
hetta glömde jag att köpa det viktigaste,
en ficklampa, vilket i mörkret just nu
grämer mig en aning.
Grannar med bil har åkt iväg på
dagen. Kanske till värmen och ljuset.
Blomkrukor och flaggor har tagits in.
De nedsuttna stolarna på gatan, likaså.
Jag är mörkrädd men kan inget göra.
För det är egentligen inte mörkret som
skrämmer mig mest. Det är tystnaden.
För första gången sedan jag kom hit är
det helt tyst. Någon enstaka polissiren
och en hund som skäller, men annars
inte ett ljud. Tunnelbanan nere på
hörnet ekar tom. Den brukar annars
vara fylld av stressade pendlare och
högljudda gatumusikanter. Idag står
den i flod och väntar på att bli ihågkommen. Efter orkanens framfart igår
finns det viktigare saker att prioritera.
Vi sitter alla i våra bostäder och
försöker hålla värmen. Vi spar på
våra batterier och på den mat vi har
bunkrat upp med. Kanske blir det
såhär i några dagar, kanske en vecka.
För många här i New York är det
såhär varje dag.
Men bara du själv kan stilla din oro.
Och när du hittar den där lilla mekaniken som rätteligen är ditt egna jag,
överlever du vad som helst. Oavsett
styrkan på stormen.
The Sound
of Silence
T e x t: An dre a s Knu tsson
Il lust r at ion: sa r a gl a ns
Ett starkt solsken lyser in genom mitt
vardagsrumsfönster. Jag har precis
värmt en kopp te och gjort varma
mackor. Kuddarna i soffan ligger
perfekt. Mjukismunderingen är på och
mysfaktorn är uppskruvad till bristningsgränsen. Livet känns problemfritt
och jag njuter av varje andetag. Skola
och privatliv lever i perfekt symbios.
Vad mer kan en student begära?
Plötsligt får jag ett samtal. Ett samtal som sticker hål på denna bubbla jag
har levt i. Massakrerar den på samma
sätt som någon amerikansk actionrulle
skulle behandla en gul taxibil i New
York. I min kropp börjar ilskan sprida
sig i varje lem. Blodet pulserar och
jag vet inte var eller hur jag ska agera.
Hjärnan leder mig instinktivt in på
mitt rum. Där står skivspelaren lite
smått dammig och suktar efter att
bli använd.
Släng på en skiva, tänker jag. Jag
vrider igång startknappen och den
börjar genast lysa. Min inre Hulk
börjar sakta lägga sig. Istället smyger
sig ångesten sakta på. Jag börjar leta i
skivbackarna. Vad ska jag egentligen
lyssna på? En inre monolog förs gällande genre och text. Ska jag lyssna på
något instrumentalt? För varje gång
pekfingret bläddrar vidare blir jag
lugnare och lugnare.
Jag dämpar ångesten med hjälp av
lukten från skivorna och pekfingrets
monotona rörelse. Jag slänger på WuTang Clans 36th Chamber, men märker direkt att det inte håller. Introna
27
är över minuten långa och innehåller
filmcitat från gamla kung fu-filmer.
Nävar som svischar, svärdsklingor som
möts och jag blir tvungen att stänga
av. Lugna ner ångesten.
Söker jag en låt där jag känner igen
mig för tillfället? Vill jag känna med
texten? Vill jag inte vara ensam? Vill
jag höra någon som känner det jag
känner? Jag fortsätter bläddra. Simon
and Garfunkel dyker upp. Jag ger
dem en chans.
Nålen landar på skivan, det så
typiska knastret hörs genom mina
små danska högtalare. The Sound of
Silence sätter igång. Min kropp vrider
sig lite. Jag lägger mig i sängen och
känner hur klumpen i min mage växer
sig till en sten. Tung och smärtsam.
Låten får fortsätta fullt ut. Det finns
sedan min barndom en ingrodd respekt gentemot dessa herrar, vilket gör
det omöjligt att avbryta min lyssning
mitt i en låt som The Sound of Silence.
Jag lyfter av nålen, lägger ned skivan
i sin förpackning och stoppar tillbaka
den i backen.
Jag fortsätter att bläddra tills jag
slutligen hamnar på Ludovico Einaudi,
vars låtar finns med i filmen och serien This is England. Det må vara det
mest deprimerande som finns i min
musiksamling. Kanske är detta vad jag
söker? Till tonerna av piano flyr jag
till ett ställe som är långt ifrån min
vardag. En plats av kallaste betong
och disig sol. Av någon anledning ger
musiken mig tröst. Jag kan inte riktigt
beskriva hur. Jag lever i symbios med
känslan som efter ett tag omfamnar
min ångest. Den bearbetar känslorna
som jag har inom mig.
Varje stycke i musiken får mig att
känna mig sårbar. Men jag bearbetar
det. Jag låter känslorna lämna sina
gömställen och istället blotta sig.
Förmodligen är det ett väldigt smärtsamt sätt för mig att bearbeta mina
känslor, men det är rätt väg.
Det händer inte varje dag och jag
måste klara det.
När skivan är genomlyssnad och jag
lyfter ur den känner jag mig oerhört
sårbar. Jag har tagit det första steget i
min bearbetning av det där samtalet.
Musiken blev, och är, nästintill alltid
första hjälpen för mig i dessa fall. Nu
väntar bara att halvera studiebidraget
på närmsta skivbutik.
Studenthälsan:
Hur mår du,
egentligen?
Mahskara bokade in ett besök på
Studenthälsan på Malmö högskola
för att träffa människorna som står
bakom denna organisation och för
att reda ut hur man går tillväga om
man faktiskt mår dåligt och vill
prata med någon. Vilken hjälp kan
man få och hur går det till?
T e x t: l in mel lga r d foto: Joachim he dberg
Vi anländer till Studenthälsan och
möts av ett ljust och fräscht väntrum
med färgglada stolar. Kaffe och te finns
för den som ska vänta länge och medan vi smuttar på varsin het cappuccino
anländer Jessica Wastring, kurator och
verksamhetschef för Studenthälsan,
och hälsar oss välkomna.
Inledningsvis undrar vi vad den vanligaste anledningen är till att studenter uppsöker Studenthälsan. Från sina
utskrifter med statistik konstaterar
Jessica att ångest hamnar som nummer ett på listan. Passande tycker vi,
och inser att temat för detta nummer
träffade mitt i prick. Det visar sig att
fram tills i oktober i år har 1570 individuella besök gjorts på Studenthälsan
under 2012.
Jessica berättar om sin syn på ångest och förklarar att många studenter
känner att de står ensamma i sitt livsprojekt och att utbudet gällande vad
man kan bli "när man blir stor" idag
är oerhört stort.
– Tempot är mycket högre med tajta
deadlines och när ångest kring den
egna existensen infinner sig vill man
28
En handlingsplan
i miniatyr
att den ska försvinna så fort som möjligt. Frasen "Jag hinner inte må dåligt!"
har uttalats av många, men det är
viktigt att tillåta sig själv att må dåligt.
Det är en naturlig del av livet och är
ingenting konstigt, menar Jessica.
Hur går det till om man känner sig
nere och vill prata med någon? Det
visar sig finnas en rad olika möjligheter: antingen bokar man en tid
via hemsidan, ringer för rådgivning/
tidsbokning eller kommer på drop-in.
Efter ett par samtal med en kurator
görs en individuell kartläggning med
en plan för hur rätt hjälp ska kunna
ges. Även om man bara känner sig lite
nere är man välkommen att besöka
Studenthälsan. Jessica menar att det
är mycket bättre att komma hit i ett
tidigt skede och prata allmänt om livet
och sin livsstil.
Studenthälsan utgörs av sex stycken
kuratorer och en sjuksköterska.
Jessica har ett yrkesmässigt förflutet
inom bland annat psykiatrin samt
inom kriminal- och socialvården.
– Att vara kurator är ett ensamt
jobb och man behöver kunna mycket
om samhället. Alla som arbetar här
önskar göra en förändring. Det är en
väldigt inspirerande arbetsplats, särskilt när man känner att man kommer
någon vart.
Stress, ångest och depression
- dessa ord används ofta i vardagligt tal
men det känns som om den ursprungliga definitionen försvann någonstans
på vägen. Vi funderar kring hur ett
"missbruk" av dessa termer kan påverka unga idag. Det inte är ovanligt att
höra någon säga att de får ångest för
ett obesvarat sms eller en dålig hårdag.
– Genom att sätta ord på saker och
ting kan känslorna bearbetas och
folkhälsan öka. Om man exempelvis
inför sina vänner pratar om de negativa känslor man har så kan man hitta
en lösning. Terminologin är mindre
väsentlig, tycker Jessica.
– Vi bad kuratorerna på Studenthälsan att skriva ned några
tankar kring ångest.
Ringa in vad du känner
En aspekt kring ångest handlar om att känna igen vad det
egentligen är som man upplever. Det är inte lätt att identifiera,
då obehaget blir påträngande och kanske något man helst vill
undvika. Ofta känner man även många saker väldigt stark samtidigt. Att kunna identifiera vad man känner bidrar emellertid
till en upplevelse av att man inte bara drabbas av ett obehag,
utan att detta är något man kan fånga upp och ringa in.
Håll kvar och utvärdera känslan
En annan aspekt kring ångest handlar om att prova på
att våga hålla sig kvar i det man känner så starkt, i syfte att
undersöka upplevelsen av det man känner. Det kan exempelvis vara så att den ångest vi känner så mycket påminner om
tidigare upplevelser att den blir orimligt stark i det aktuella
sammanhanget.
Kommunicera
Slutligen tänker vi på vikten av att kunna uttrycka det
man känner så att det går att kommunicera till andra. Det
är svårt att hitta ord och uttryck för de känslor som ett
stort obehag väcker. Med lite övning i att tala om obehaget
tillsammans med exempelvis vänner, närstående eller en kurator kan det emellertid bli möjligt att förändra upplevelsen
av det man känner.
Besöksadress:
Studenthälsan
Neptuniplan 7, 205 06 Malmö.
Kontakt och öppettider:
Telefonrådgivning och tidsbokning:
040-665 71 70
Måndag-torsdag kl 09:00-10:00
(Sjuksköterska/barnmorska)
Måndag-torsdag kl 10:00-11:00
(Kurator)
Drop-in
Måndag-torsdag kl 10:00-12:00, torsdagar 13:00-15:00 (Sjuksköterska)
Måndag-torsdag kl 11:00-13:00
(Kurator)
29
Det hade
känts bra
om ni hade
skrattat nu
En blytung klump av okänd
materia har campat i min
mage de senaste veckorna.
Jag ska hålla ett tal. För att
försöka kartlägga klumpens
härkomst behöver vi vrida
tillbaka klockan till sommartid. I augusti månad
landade ett mail i min
inkorg. "Hej Sofia! Skulle du
vilja hålla en kort presentation på uppropet i september? Ett par meningar om
hur du har upplevt ditt
första år på högskolan?"
T e x t: sofi a joh a nsson
il lust r at ion: a nna björck
Jag drabbades av storhetsvansinne, kände mig som den
utvalde och tackade ”ja” på studs. Dagarna tickade på. Jag
resonerade att studenterna säkert skulle uppskatta ifall jag
lät sådär härligt spontan och ärlig. Mot bakgrund av detta
beslöt jag mig naivt för att improvisera. Nej, jag var inte
vid mina sinnens fulla bruk. Jag har en fäbless för självdiagnostisering och googlar gärna diverse symptom. Mest
troligt var jag drabbad av någon form av omvänt solsting,
typ skörbjugg, efter en hel sommar instängd på ett jobb med
Den retoriska
arbetsprocessen
Intellectio – att förstå uppgiften:
retorisk situation, målgrupp, syfte,
taltyp samt ämne.
Inventio – att hitta uppslag:
innehåll och topiker (”intellektuella
utsiktsplatser”).
Dispositio – att ordna stoffet:
dispositionsprinciper.
Elocutio – att utforma talet: välja
stilnivå och stilfigurer
(exempelvis metafor).
Memoria – att lära sig talet: inlärning,
minnesanteckningar och visualisering.
Pronuntiatio och actio – att framföra
talet: gester och hjälpmedel.
Hellspong, Lennart. 2004.
Konsten att tala.
dysfunktionell ventilation.
Orkanen, sal D 138, även känd som: amfiteater med
plats för alldeles för många fler än vad jag hade väntat mig.
Presentationen startar. Jag inser att jag inte har någon som
helst koll på vad personerna innan eller efter mig kommer
att säga. Dessutom är det ytterligare en student som har
fått samma uppgift som jag, och ve och fasa, tänk om vi
säger exakt samma sak? Vem av oss är det som börjar? Den
uppenbara svårigheten att diskutera ovanstående samtidigt
som presentationen är i full gång leder till att vi klunsar en
omgång sten-sax-påse. Vinnaren får äran att tala först. Min
påse slukar stenen. I stunden vet jag inte ifall det bör ses
som en vinst eller en förlust att vara först ut. Min lott innebär att jag har ännu mindre att efterapa. Hur länge förväntas
jag tala? Jag försöker i mitt inre visualisera hur mailet var
formulerat: ett par meningar.
Jag står på scenen och har ett headset med mikrofon på
huvudet. Det sitter på sniskan och jag föreställer mig hur
mitt hår ser ut som en tupé tillverkad av ett livs levande
virvelmarsvin. I pressande situationer kan jag få nästintill
tvångstankar om att jag måste vara rolig. Humor fungerar alltid avväpnande! Säg något roligt, säg något roligt.
Mantrat gör loopar i mitt hjärnkontor. Jag gör en ansats
och… Säger någonting inte så roligt. 300 personer sitter
tyst. Okej, att hävda att det var 300 personer i publiken är
en väl tilltagen siffra. Okej, en ren och skär lögn. Men du
måste ju förstå att min offerkofta känns mer bekväm desto
fler personer det var som inte skrattade åt mitt taffliga
skämt. De var i alla fall hundra personer i publiken, minst.
30
Det hade känts bra om ni hade skrattat nu, piper jag
nervöst fram. Ridån går ned, virvelmarsvinet gör sorti och
befinner sig om möjligt, ännu längre ned på näringskedjan.
Nu står jag alltså inför samma utmaning igen. Jag ska
hålla ett tal. Bara tanken av all eyez on me ger mig kallsvettningar. Självförtroendet i sammanhanget har fått sig en törn
(okej, cirka fjorton knivhugg i ryggen). Det största problemet tycks ändå vara att jag inte vet hur jag ska angripa
detta problem. Fast besluten om att situationen i september
absolut inte får upprepas bestämmer jag mig för att ta itu
med mina ångestkänslor. En gång för alla är det dags att
överbemästra konsten att tala, retoriken, och göra den till
min vapendragare.
Jag har hört talas om att det finns kurser i retorik på
Malmö högskola och bestämmer mig för att kontakta Maria
Brännström som håller dessa kurser. I grunden är Maria
högstadie- och gymnasielärare i svenska, retorik,
historia och religion och har dessutom forskat kring muntlighet i klassrummet.
Utöver min nervositet inför det stundande talet är jag
dessutom en smula nervös över att träffa Maria. Min oro
suddas ut i samma stund som jag ser henne. Hon avfyrar ett
varmt leende och jag känner mig genast mer avslappnad.
Hon känns välvillig, den där Maria. Över en kopp kaffe och
varsin kanelbulle sätter vi oss ned för att försöka angripa
detta problem. Jag tecknar den ovanstående beskrivningen
av talet i sal D138 för Maria och beskriver mina ångestkänslor. Eller bör vi kalla det ångest?
– Ångest är ett starkt ord. Taloro eller talängslan är bättre
begrepp. Jag tror att det är bra att känna en viss oro inför en
talsituation, men en del blir alldeles förlamade av det. Jag
tycker distinktionen är viktig, för är det medicinsk ångest är
det andra verktyg som ska fram om man ska upp i talarstolen, förklarar Maria.
Jag försöker rannsaka mina känslor – är det förlamning
jag känner? Nej, troligen inte. Men det är ändå en oro som
mal och jag är fast besluten om att göra mig kvitt denna
känsla. Vad beror talängslan på?
– Om man tycker att det är jätteläbbigt att tala inför folk
kan det exempelvis bero på gamla upplevelser, precis som du
beskriver det. Det kan grunda sig i att någon har sagt något
tokigt på högstadiet eller man har känt sig ”pushad” till någonting som man inte har varit förberedd inför. Dessutom är
det är en oerhörd skillnad att stå upp och tala i jämförelse
med att sitta ned. Man tittar på den som står där framme
och tänker ”Vad är den orolig för? Det är inget konstigt att
stå där framme.”. När man sedan reser sig själv och skiljer
sig från gruppen känner man ”Oj!”. Det blir en helt annan
sorts känsla fast att vi befinner oss i samma rum. Då ska vi
dels skilja oss från gruppen genom att resa oss och dels stå
där i hela vår gestalt, med kött och blod, inför en grupp. Det
är tydligt att det även finns bakomliggande psykologiska
förklaringar till talängslan. Jag tror absolut att man på en
retorikkurs kan jobba bort den oron, menar Maria.
Det känns betryggande att få en psykologisk förklaring
till min känsla. Samtidigt känns det bitterljuvt då jag är
medveten om att jag är allt annat än ensam om att känna
denna oro. Hur vanligt uppfattar du att talängslan är bland
31
studenter på kurserna i retorik?
– Hälften-hälften, ungefär. Vanligen är det två typer av
studenter som söker sig till kurserna. Den första typen talar
ofta och gärna, men tappar lätt tråden. Den andra typen är
den talängslige som känner ”Nu eller aldrig, nu har jag varit
tyst så länge, nu vill jag ha redskap för att bryta tystnaden!”,
berättar Maria.
Jag är alltså inte ensam om att känna att jag saknar redskap. Det är som att jag har fått i uppgift att tälja en smörkniv (tänk träslöjden på lågstadiet) och varken har tillgång
till täljkniv eller sandpapper. Allt jag har är en bit råbarkat
virke. Och ja, jag känner mig tämligen ängslig till huruvida
det kommer att bli en bruklig smörkniv eller inte. Jag kan
inte se processen framför mig. På vilket sätt kan retoriken
hjälpa mig?
– Först och främst: retoriken är ingen ”quick-fix”.
Hemligheten är förberedelse! Inom retoriken talar man
om den retoriska arbetsprocessen (se rutan på föregående
sida), en modell som ger dig möjlighet att skapa ordning i
dina anföranden. Hur ska jag börja? Hur kan jag inventera
mitt stoff? Vilken disposition ska jag ha? Det är egentligen
logiskt. En inarbetad tankestruktur ger även en trygghet i
form av att du vet hur du ska angripa ett problem, förklarar
Maria och jämför den retoriska arbetsprocessen med de
journalistiska grundfrågorna.
– Utgå från en modell, lär dig den, och först då kan du
avvika från modellen och vara kreativ. Har man inte en
form är det också mycket svårare att vara kreativ, för då har
jag ingenting att förhålla mig gentemot. Då ger ju den här
modellen stadga och sedan kan man boxa sig ur, säger Maria
samtidigt som hon gestikulerar och skuggboxas. Men vet
jag inte att modellen finns - vad ska jag då förhålla mig till?
frågar sig Maria.
Vidare förklarar Maria att hon inte är en sådan där
”punktlistmänniska” och hoppas att jag inte hade förväntat
mig svar i form av en lista på tips ”gör såhär, gör sådär”.
Tja, visst hade det varit behändigt med en punktlista, men i
stunden har jag insett något viktigare. Om jag har den
retoriska arbetsprocessen i huvudet kommer jag inte
"A och O är att göra ämnet
till sitt – man blir bäst om
man talar om någonting
som man är engagerad i.
Jag tror att ett genuint
engagemang gör att man
kan bryta sig igenom den
störtflod av nervositet som
ibland sköljer över en"
kunna tänka på hur nervös jag är.
– Nej, genom att i förväg flytta fokus från sig själv till den
retoriska arbetsprocessen begränsar man nervositetens
spelrum. Man inser att man har betydelse som kommunikationsverktyg, det är jag som kommer att stå där framme, det
är jag som tittas på. Men får du redskap för att hantera ditt
stoff så blir det på något vis så att det lägger sig utanför dig
själv, fortsätter Maria.
Det låter logiskt att förberedelse genererar trygghet. Dock
kan jag inte låta blir att undra över just förberedelsen, memoria, att memorera talet. Hur får man till balansen mellan
att vara väl förberedd och att inte låta inövad, utan spontan?
– A och O är att göra ämnet till sitt – man blir bäst om
man talar om någonting som man är engagerad i. Jag tror att
ett genuint engagemang gör att man kan bryta sig igenom
den störtflod av nervositet som ibland sköljer över en, menar
Maria och fortsätter:
– Ofta låter det så präktigt i anvisningarna, ”väl förberedd” och ”akademiskt”, men vad betyder det egentligen?
Jag tror att man glömmer att man ska anlägga ett perspektiv
på ämnet – ett perspektiv som väcker engagemang,
poängterar Maria.
Efter en del research inom ämnet har jag stött på diverse
tips på hur du botar din nervositet och peppar dig själv
inför en talsituation. Bland annat såg jag en intervju med
en framgångsrik advokat som alltid lyssnade på Eye of the
Tiger inför sin slutplädering. Hur ställer du dig till diverse
ritualer som genomförs innan man intar scenen?
– Jag tror att det kan hjälpa att man har någon ritual, vi är
så pass mycket vanemänniskor. Personligen brukar jag inte
framhäva dessa knep så mycket eftersom att jag själv inte
vill fastna i sådana mönster. Plötsligt hinner man inte med
denna ritual och då är situationen i gungning. Jag sitter ofta
hemma och föreställer mig situationen som jag kommer till.
Ett sätt att dämpa sin oro är att besöka lokalen i förväg och
känna in den – hur kommer åhörarna att sitta? Fungerar
tekniken som den ska? Ska jag ha mikrofon? tipsar Maria
med ett leende och fortsätter:
– Om jag är på en okänd plats men en okänd publik och jag
32
är först på plats, då försöker jag hålla mig vid ingången för att
hälsa och etablera kontakt. Det är en strategi för att skapa välvilja och visa att jag är en helt vanlig människa, säger Maria.
Ungefär här i samtalet har vi båda nått kanelbullens mitt
och jag känner mig tillräckligt varm i kläderna för att avrunda vårt samtal med det mest kontroversiella tipset jag har
stött på i min research. Föreställ dig publiken naken.
– Det låter lite väl drastiskt tycker jag. Dessutom vet jag
inte vart jag i så fall skulle titta, skämtar Maria och ler. Alice
Bah, programledaren, har sagt att hon brukar föreställa sig
hur människor ser ut på morgonen. Att man är alldeles nyvaken och okammad och alla har ju de här cyklerna i sitt liv –
nu sitter alla där välkammade och putsade, fortsätter Maria.
– Sen kan man också tänka – hur är jag själv som publik?
Jag är ofta välvillig och har inställningen att det är något
spännande jag hör och man liksom glömmer bort personen i
fråga. Många är så ängsliga över det kroppsliga, över hur man
ser ut – att håret inte riktigt ligger i den svängen som jag
hade tänkt imorse, fortsätter Maria.
Virvelmarsvinet hälsar och tackar för att det än en gång
fick en stund i rampljuset. Jag fnissar till åt min egen fåfänga
samtidigt som Maria plötsligt ställer en motfråga:
– Om du sitter och lyssnar på någon som håller ett tal,
tänker du då på det yttre?
Jag harklar mig och inser att svaret på frågan inte finns
nedklottrat i mina talkort. Med denna cliffhanger tänkte
jag avrunda med en retorisk fråga. Vad är väl värre än den
framställning som avslutas med ett halvhjärtat:
Det var nog allt jag hade?
33
Känner du dig
förlamad av
tanken att tala
inför publik?
”Våga tala” arrangeras av
Studenthälsan på Malmö högskola och
erbjuder öppna föreläsningar samt
helgkurser. Projektet vänder sig till dig
som upplever att din talängslan utgör
ett hinder för dina studier eller i ditt
vardagliga liv.
Muffins och
motljusliv
T e x t: v ic tor nilsson
foto: el in k u rtsdot t er
”Nuförtiden håller vi upp mobilkameran och
försöker se om
vi får fokus på
scenen, böjer ner
huvudet, väljer
filter och publicerar, så alla som
inte är där vet att
vi är där”
Det handlar egentligen bara om att verka vara lyckad.
Vi lever i ett exponeringssamhälle där termen syns du så
finns du aldrig varit mer aktuell. På Instagram, Facebook
och Twitter målar vi upp den filtrerade versionen av oss
själva för att ingen ska kunna missa vilka fantastiskt spännande liv vi lever. Eller ser ut att leva, i alla fall.
Förr i tiden höll man upp tändare på konserter för att
skapa en stämning, en atmosfär alla som var där delade.
Nuförtiden håller vi upp mobilkameran och försöker se om
vi får fokus på scenen, böjer ner huvudet, väljer filter och
publicerar, så alla som inte är där vet att vi är där.
Som om det var viktigare att ha varit på konserten, än att
vara på konserten.
Som att vi lever våra liv för någon annan.
Det har alltid varit åtråvärt att verka vara lyckad, att vara
populär och leva ett händelserikt liv. Men problemet är att
vi idag har fått för oss att vi kan mäta hur lyckade vi är och
hur rika liv vi lever. Vi tror vi kan mäta lycka i retweets,
likes och följare för att sedan inse att det enda som blev
större var vårt behov av bekräftelse.
Sen kom prestationsångesten.
Vi såg alla andras händelserika motljusliv och trodde vi
var misslyckade. Vi insåg att vi var tvungna att skärpa oss. Vi
började tänka över marknadsföringen av våra liv och bestämde oss för att baka en kaka. Vi tog en bild och publicerade.
För om en kaka bakas, utan att fotas och läggs upp,
har då en kaka bakats?
34
Definitionstrubbel i
ångesthärvan
T e x t: Agnes A l mquist Il lust r at ion: el isa be t h r a fst e dt
Ångest är en skara demoner som residerar bakom navel. De vävs och matas
av sinnet. De talar i ekande tonart.
Det händer, vid enstaka tillfällen, att
de griper tag om lungorna, och trycker
ihop dem till ynkliga knytt. Ibland är
den ett svart hål i mitt mellangärde
som slukar även den minsta lilla vardagsglädjen. Men mest är den nog frustrerande, för den har en tendens att
göra det som är bra, och relativisera
det, reformera det till något negativt.
Jag sitter på bussen en vanlig tisdagsförmiddag, och ser den där gråvita
duken bre ut sig ovanför mig, den som
skapar en slags osynlig dimma i hamnen där 3:an långsamt tar sig fram.
Och det finns inget annat att göra än
att tycka att allting är ett uttryck av
vardaglig tristess. Och jag känner det,
den där stora gråa ovissheten som ligger häckande och är som en konstant
ifrågasättande kraft.
Jag ska försöka mig på att konkretisera den existentiella ångesten, göra
den till något greppbart. Inledningsvis
kan det vara svårt att skilja mellan
rädsla och ångest, vilka kan ha samma
symptom, men skiljer sig i orsak.
Rädsla är uteslutande en respons på
något externt av bestämt ursprung,
och är oftast en reaktion på ett hot.
Ångest, däremot, är en ängslan, utan
ett kännbart hot eller risk som orsak.
Den kan fortfarande vara ett uttryck
för en relation man har till ett ting
eller en händelse, men det är oftast
oberättigat. Det är en internt grundad
oro. En måttstock kan vara, att när
det gäller ångest, är oftast tanken på
momentet värre än själva momentet.
Ungefär som när man fruktar en tenta
eller en redovisning. Därefter skiljer
sig också ångest och från existentiell sådan, som ligger väl utanför de
kända begreppen bakisångest, eller
matångest, vilka oftast är knutna till
en konkret händelse eller situation.
Den existentiella ångesten kan mer
liknas vid en dystopisk slöja som översköljer tillvaron. Dessa definitioner
är oundvikligt relativa, och det finns
säkert många som skulle hävda annorlunda. Det finns alltså fortfarande
en problematik kring att fastställa vad
den existentiella ångesten är, vilket
beror på dess odefinierbara natur,
och det faktum att det är en orsakslös
35
känsla. Men, jo visst, spekulera kan
man. Och det tänker jag göra.
Kierkegaard menar att ”Den existentiella ångesten är frihetens verklighet,
som möjlighet till möjligheten”, mer
förenklat menar de flesta filosofer inom
existentialismen att existentiell ångest
är en konsekvens av vår frihet. Det kan
nästan liknas vid en yrsel orsakat av de
möjligheter som friheten erbjuder.
Om det är som Kierkegaard säger,
att ångest har en stark relation till frihet, skulle jag då säga att den existentiella ångesten är ett modernt fenomen, i en tid då individens frihet är
central. Det finns idag en betoning på
att förverkliga sig själv, att skräddarsy
sin identitet. För till skillnad från förr,
då man generellt ärvde sina föräldrars
ekonomiska och sociala ställning, har
man idag nästintill alla möjligheter att
utforma sitt liv som man själv önskar.
Missförstå mig inte, detta är såklart
idealt. Men i denna frihet ligger en
rädsla att ta det våra föregående generationer kämpade för, friheten, och
göra skit av det. Ens identitet är ingen
självklarhet, den är något man själv
måste leta efter och hitta. Detta kan
orsaka press och förvirring för i vilken
riktning man ska bege sig.
De finns de som hävdar att existentiell ångest kan vara en reaktion på
skam, som amerikansk-tyska 1900tals teologen Paul Tillich. Jag kan
tänka mig att det förr kunde varit så,
då kyrkan styrde individens identitet
och då det fanns tydliga riktlinjer gällande vad man borde och inte borde
göra. Om man misslyckades med att
följa den moral kyrkan predikade,
förlorade man också den identitet som
den gav. För kyrkan är ju på många
sätt en institution som åtgärdar meningslösheten, då närvaron av en högre
makt ofta avlägsnar denna känsla. Att
skam skulle vara orsaken till existentiell ångest idag, är desto mer svårt att
tro, då väldigt få saker anses skamligt i
dagens samhälle, åtminstone i Sverige.
Men det klart, även om det inte finns
mycket att skämmas för idag, lever
vi inte i ett helt tabufritt samhälle.
Därmed är det klart att människor
som inte får utrymme att uttrycka sin
personliga identitet i samhället, absolut kan uppleva något likt en
existentiell ångest.
Avsaknaden av religion idag har
definitivt spelat en stor roll för den
omdefinitionen av den existentiella
ångesten. Så när kyrkan inte längre är
en essentiell del av vårt liv, var hittar
vi då riktlinjer att följa?
Om skammen idag skulle te sig i
en modern tappning i förhållande till
den existentiella ångesten, skulle den
36
kanske vara överjagets kritik på
vårt leverne.
Samhällets ideal och ens individuella kan framkalla en skam som har
att göra med vår otillräcklighet att
leva upp till förväntningarna vi har på
oss själva. Religionens förväntningar
på oss har byts ut mot samhällets
och våra egna och därmed agerar vi
tjuv och polis inom samma fysiska
existens. Vi har viljan och lusten att
göra en del saker hellre än andra, men
överjaget förväntar sig något bättre.
Vi har för höga förväntningar på oss
själva, därför når vi alltså aldrig upp
till tankarna eller kraven vi har på
oss själva. Alltså kan den existentiella
ångesten också ha orsakats av en fundamental otillräcklighet att vara det
vi vill vara.
Jag tycker dock fortfarande att
paradoxen i sökandet för en definition på begreppet existentiell ångest
kvarstår. Så fort vi bemöter den och
konkretiserar den, har vi bearbetat
den, omvandlat den till en känsla som
ursprungligen var existentiell ångest,
men nu övergått till att vara ”vanlig”
ångest eller rädsla. Det är inte längre
en relation till det ingenting, som
är vår existentiella ångest. Vilket på
sätt och vis gör denna spekulation
mer eller mindre onödig, för ju mer
jag försöker fastställa vad existentiell
ångest är, ju mer omformeras det till
något annat.
I ett samhälle som prisar framåtanda och individualism, blir det också
svårt att mäta sig med kraften dessa
karaktärsdrag genererar hos andra.
Jag, som alltid ursäktat mitt beteende,
saknar förmåga att ta plats, att säga,
här är jag, och skita i vad andra har att
säga om det. Särskilt när man plötsligt
förväntas göra just det, ta plats i samhället. Jag som alltid varit skygg och
rädd, kan ibland känna mig oönskad i
ute i verkligheten.
Om man pratar om hur den existentiella krisen skulle kunna ha en
samhällspåverkan, skulle jag nog säga
att det är i sprickan mellan skolgång
och arbetsliv, som många unga faller
in i ett vakuum som är svårt att ta sig
ur. För arbetslösheten har en nära
relation till den existentiella krisen,
då man som arbetslös sällan har råd
att flytta hemifrån. Och att bo hemma
kan ju ha sina fördelar, men är också
inskränkande på självständigheten
och självbilden. Arbetslösheten
påverkar den existentiella ångesten,
också för att stora delar av identiteten
sitter i ens arbete, inte bara i själv ämbetet, men också i den relation man
har till arbetskamrater, inkomst och
social ställning.
I sprickan mellan skolgång och
arbetsliv upplever man också, eller
åtminstone jag, en verklighetsuppdatering. När den rutin man varit för
upptagen med för att ifrågasätta under
skolåren, avslutas, står man aningen
förvillad kvar. För från det att man
föds, och ja detta låter kanske en
aning överdramatiserat, har man indoktrinerats i ett system där man helt
självklart varit studenten, eleven, och
insupit kunskap likt den kunskapstörstande svamp man är. När man inte
längre är en del av den obligatoriska
skolgången får man för första gången
bemöta både sin egen orealistiska syn
på framtiden och friheten, dessutom
ska man nu på något sätt försöka
tillämpa de kunskaper man äger till
något konkret, fy fasa. Har man egentligen lärt sig hur man tillämpar den
kunskap som skolan skänkt en, i en
verklig situation? Jag gjorde felet att
tro att slutet på obligatorisk skolgång
innebar början på frihet, medan det
egentligen bara är en förskjutning mellan ansvarsområden. Från villrådigt
skolansvar till betungande vuxenansvar, där ordet ekonomi får en helt annan betydelse bortom de 1050 kr man
fick i studiebidrag som oavkortat
"När den rutin
man varit för
upptagen med
för att ifrågasätta
under skolåren,
avslutas, står
man aningen
förvillad kvar"
gick till kaffe och kläder.
Jo, det är klart att man får en ökad
mängd frihet när man tar studenten
och blir myndig. Det skrämmande
med den friheten är bara den utsatthet den innebär, att om man kastar
sig ut och misslyckas, vem har man
att skylla på förutom sig själv? För
misstolka inte, jag fördömer inte den
frihet vi släpps ut i. Många, kanske de
flesta, blomstrar i en sådan miljö och
antar oklanderligt de möjligheter och
utmaningar som ligger framför dem.
Den existentiella ångesten är det
paralyserade tillstånd vi upplever i
möte med frihet. Vill man bli kvitt
detta passiva tillstånd, skulle jag tro
att ju mindre medveten om vilken
frihet man har, desto mindre existentiell ångest har man. Men om man å
ena sidan inte är medveten om sina
friheter, är det å andra sidan svårare
att utnyttja det till sin fördel. Det
skulle nästan kunna liknas vid en
sorts dubbeltänk, ett uttryck som
härstammar från George Orwells
1984, i vilket man måste acceptera två
lika motstridiga föreställningar som
korrekta. Man måste förneka den fri-
37
het som skapar ångest, samtidigt som
man måste erkänna dess verklighet
för att kunna utnyttja de möjligheter
den erbjuder, och på så sätt kunna
skapa en identitet. Kanske skulle man
också kunna avlägsna den existentiella
ångesten genom att tvinga sig själv till
val, vare sig man är säker på huruvida
det är det rätta eller inte.
När det kommer till kritan talar jag
inte för alla, antagligen inte ens för
majoriteten, för detta är mina högst
spekulativa tankar kring livet efter 18.
För kanske är den existentiella krisen
ett bortskämdhetsredskap, för den
som inte finner något mer att klaga
på, men samtidigt bär på en dominant
gen av missnöje som måste ta sig ett
uttryck. Ett bevis på vår egocentriska
och narcissistiska världsbild, att vi
alltid tror att vi är bättre än medel,
fastän medelmåttlighet är just verkligheten. Det är möjligt att den existentiella ångesten är ett ungdomligt drag,
att det är en respons på att vi inte vill
bli som våra föräldrar, även om vi vet
att det är en process som ändå
påbörjats utan vårt samtycke.
Hemska tanke.
Var hälsad,
tentaångest
(allt på latin förstås)
T e x t: L ina Bil l ing Il lust r at ion: rodrigo jimenez
"Jag trodde
mig länge stå
utanför den
där bubblan
och skakade
moderligt på
huvudet varje
gång jag såg
mina vänner sitta och trycka in
information över
fem koppar kaffe"
En natt kunde jag inte sova. Timme
efter timme låg jag vaken, stirrade i
taket, vred mig, räknade hoppande
får, men sömnen ville inte infinna
sig. Detta fortsatte i en vecka och
jag började bli orolig. Jag som aldrig
haft problem att sova. För att bota
mina sömnsvårigheter försökte jag att
träna mer, äta ”rätt”, dricka ett glas
varm mjölk på kvällen, ja, precis alla
husmodersknep man kan tänka sig
prövades. Så en dag ringde jag och
pratade med en vän. Jag berättade
för henne om mitt nya sömnproblem,
varpå hon frågade mig något som fick
polletten att trilla ned: ”När har du
din anatomitenta?” Det var då två
veckor kvar till tentan. Den tenta som
innefattade kunskap om alla muskler,
ben, ligament och senor ¬i kroppen.
Den tenta som, trodde jag då, skulle
avgöra om jag var menad att fortsätta
min väg mot sjukgymnastyrket. Min
sömnbrist berodde på min stress
inför denna skrivning. Tentaångesten
var ett faktum. Detta skulle ju aldrig
drabba mig.
I skolan var jag aldrig tjejen med
prestationsångest. Medan mina vän-
38
ner har jämfört betyg och gråtit över
missade MVG:n, har jag glidit genom
plugget nöjd med mina ganska medelmåttiga resultat. Jag har aldrig varit
nervös inför prov eller läxförhör och
inte heller blivit förkrossad när jag fått
tillbaka ett resultat. Samtidigt har jag
haft väldigt höga ambitioner när
jag har idrottat, och gråtit efter
förlorade handbollsmatcher och
dåliga golftävlingar.
Googlar man tentaångest är det
första man får upp en utförlig text från
Lunds universitet där tentaångest,
dess symptom och varför det infinner
sig beskrivs. Definitionen lyder: ”En
stark oro inför, under och/eller efter
tentamen, som inte bara kan betecknas som rampfeber – vilket kan göra
att man skärper sinnena och samlar
sig inför uppgiften på ett konstruktivt
sätt.” Hade någon presenterat detta
för mig innan jag flyttade till Lund
hade jag fnyst något om
psykosomatiskt hittepå.
När jag började plugga i Lund visste
jag att det fanns en viss betygshets
(samtidigt som det paradoxalt nog ska
festas på nationer tre till fyra dagar
i veckan). Jag hade dock inte kunnat föreställa mig vidden av denna
betygshets. I slutet av terminen ska
information pressas in på så kort tid
som möjligt och man stänger in sig i
en slags bubbla där det enda som är
viktigt är resultatet på den kommande
tentan. Jag trodde mig länge stå
utanför den där bubblan och skakade
moderligt på huvudet varje gång jag
såg mina vänner sitta och trycka in
information över fem koppar kaffe.
Utan att jag märkte det gled jag sakta
in i den där bubblan och stressen grep
tag om mitt liv. Det gick som sagt var
så långt att sömnen blev påverkad och
under den lilla sömn jag fick drömde
jag om knäskålar och lårmuskler (allt
på latin förstås).
Äntligen kom dagen för tentan. Jag
skrev och skrev. All kunskap jag pressat in skulle nu ned på papper. Efter
fyra timmar var jag färdig och lämnade lättad tentasalen. En glädje över
att vara fri från bubblan infann sig
ganska snabbt, samtidigt som jag insåg
hur obefogad min stress hade varit.
Vad var det värsta som kunde hända?
En omtenta.
Jag vet att jag är långt ifrån ensam
om dessa känslor. Prestationsångest
är något som drabbar de flesta många
gånger i livet, vare sig det är inför
en tenta, en arbetsintervju eller en
idrottstävling. För mig var det väldigt
svårt att ”lura” mig själv att inte ha
ångest. Jag tror däremot att det är viktigt att lära sig att hantera den på ett
39
sätt som blir konstruktivt och att hitta
på egna knep för att kunna koppla bort
skolan då och då. Mitt sätt att komma
ifrån tentahetsen är att ta mig ut på
golfbanan. Där och då finns det inget
annat än golf, vilket är precis vad jag
behöver. De allra flesta har en sådan
plats eller ett intresse som gör att man
kan ta sig bort från stressen en stund.
När jag fick tillbaks det godkända
tentaresultatet två veckor senare
lovade jag mig själv att inte stressa upp
mig så över studierna igen. Lättare sagt
än gjort, nu sitter jag här, ett halvår
senare, och trycker in kunskap inför
den stundande fysiologitentan. Och
golfbanan, den har tyvärr stängt för
säsongen.
Inte utan
min kyckling
En berättelse om identitetskris,
svett och konsten att överleva.
T e x t: Emil i a sa hl in Il lust r at ion: y lva sv ensson borg
Jag står och letar efter kyckling i köttdisken på Albert Heijn. Det är första
gången jag handlar i Nederländerna.
Jag är förvirrad för jag förstår inte vad
som står på förpackningarna. När jag
är förvirrad blir jag nervös eftersom
jag inte har någon kontroll över läget
och när jag inte har någon kontroll
över läget svettas jag ymnigt. Jag svettas överallt, fast mest i ansiktet där det
syns. Föreställ er scenariot:
Förvirrad ung kvinna går in i affär,
läser “kip” på ett paket och fattar
ingenting, börjar därefter svettas på:
överläpp, näsa och panna och det ser
ut som att hon tänker kollapsa i en
gråtande hög av utanförskap vilken
sekund som helst.
Men det gör jag självklart inte.
Jag intalar mig själv att jag hör
hemma där, precis som vilken annan
människa som helst, för det här är
trots allt fortfarande Tellus och jag har
ingenting att frukta och jag är bäst och
jag ska tänka på att andas lugnt och
jag tänker inte, inte, inte svettas.
Men så kommer jag till kassan. Jag
försöker betala med mitt svenska
Mastercard. Terminalen piper och
säger ifrån. Jag förstår inte varför, för
jag förstår inte vad som står i felmeddelandet. Kassörskan börjar irriterat
förklara för mig på holländska varför
kortet inte fungerar. Hon rycker det
ur kortläsaren och börjar ingående
studera det. Efter ännu en lång harang
av obegripligheter lyckas jag urskilja
orden “credit” och “kaart”. Jag protesterar, för jag har inget kreditkort. Tror
hon att jag är gjord av pengar eller,
tänker jag och känner hur en svettpärla långsamt formas i min panna.
Tiden verkar ha stannat i affären,
och plötsligt är allas uppmärksamhet
riktad mot mig.
– Fattar du dåligt, det går inte att
betala med CREDIT CARD, väser
hon nu, fast på engelska. There is a
GELDAUTOMAAT in the corner over
there *pekar uppfordrande mot det
högra hörnet av affären*. Kön bakom
suckar, byter fot och lägger armarna i
kors. Jag noterar att kassörskan är en
sadist av sällan skådat slag som varken
tänker parkera kvittot eller betjäna
nästa kund förrän jag har tagit ut
pengar och förödmjukats riktigt rejält.
Jag stoppar ner kortet i min plånbok, rör mig tvekande mot uttagsautomaten och inser i samma stund som
jag stoppar in kortet i maskinen att jag
inte har tillräckligt med pengar för att
kunna ta ut 10 euro. Senast jag kollade
kontot hade jag 87 svenska kronor,
och jag hade räknat ihop vad créme
fraiche och kip skulle kosta för att
undvika pinsamheter.
“Tiden verkar ha
stannat i affären,
och plötsligt är
allas uppmärksamhet riktad
mot mig.”
40
Jag inser att det är dags att fatta ett
beslut. Jag känner kassörskans blick
bränna i ryggen. Hela kön stirrar på
mig. Tanten i grå jacka stirrar på mig.
Hunden som sitter kopplad utanför
affären stirrar på mig. Hela. Världen.
Stirrar. På. Mig.
Så jag springer. Halvvägs ut genom
dörrarna inser jag att någon ropar på
mig. Jag har glömt kortet i bankomaten. Fan, fan, fan.
Med slokande axlar går jag tillbaka
och hämtar kortet, stoppar ner det
i min jackficka och fortsätter ut ur
affären. Bakom mig hör jag inbillade
röster som ropar mig tillbaka: du
måste betala dina matvaror, har du
inga pengar, du är misslyckad och du
hör inte hemma här, föreställer jag mig
att de säger.
Jag går snabbt hem och låser
dörren, sjunker utmattad ihop på golvet och önskar att jag kunde få
handla på Konsum.
När jag bestämde mig för att flytta
till Nederländerna för att plugga psykologi möttes jag av skepsis från min
omgivning. Ingen trodde att jag skulle
våga. Så jag gjorde det. I ren protest
mot alla som ville definiera mig som
en fegis, och mot mig själv som stod
vid äventyrets rand och tvekade. Jag
packade ner alla mina prylar i kartonger, tömde lägenheten i Malmö
som jag flyttat in i bara fem månader
tidigare och: gjorde det.
Sedan dess har det gått ett halvår.
Under detta halvår har jag lyckats genomlida säkert hundra språkkatastrofer och kulturkrockar. Maastricht är
en studentstad, ungefär lika stor som
Lund. Men trots alla internationella
utbytesstudenter är det svårt att ta sig
ur rollen som betraktare eller gästartist, trots att jag läser både holländska
och franska flera gånger i veckan.
Missförstå mig inte - de flesta människor jag träffar är inte som kassörskan. De allra flesta är trevliga.
Men ändå kan jag inte skaka av mig
känslan av att inte tillhöra. Behovet av
att bevisa att jag duger, trots alla
mina nybörjarfel.
Jag visste ju att det skulle bli tufft.
Jag var helt säker på att den förändring mitt liv skulle genomgå inte skulle
likna något annat jag upplevt tidigare.
Jag hade förberett mig på det praktiska: jag skulle plugga holländska och
41
“Maastricht är
en studentstad,
ungefär lika stor
som Lund. Men
trots alla internationella utbytesstudenter är
det svårt att ta
sig ur rollen som
betraktare eller
gästartist”,
franska i ett år för att sedan studera
psykologiprogrammet på Maastricht
University. Men i min brådska att ge
mig av hade jag inte tänkt på att livsförändringen även skulle innebära en
förändring i min identitet;
Bekräftelsen en människa får från
sin omgivning är det som avgör hur
hon eller han kommer att se sig själv.
I Malmö arbetade jag som projektledare i ett kommunalt projekt mot
rasism, jag var ansvarstagande och
driven, kommunicerande och kreativ. I Maastricht försvann sammanhangen som gjorde mig till den jag
var. Franskan kändes omöjlig och
holländskan likaså. Min lätthet att
kommunicera blev istället ett minfält
av missuppfattningar som resulterade
i att min självbild slogs i bitar. Jag
insåg hur förankrat mitt språk är i min
identitet - att ett jag utan språk är ett
jag som famlar i blindo. Jag tvivlade
över mitt val att flytta och kände mig
fångad i ett löfte jag inte förstått vidden av förrän det var för sent. Varje
dag var en ny kamp. Ett tag glömde jag
bort vem jag var.
Det var då jag träffade Cornelia och
Helen. De hade båda flyttat från sina
hemländer för att plugga i Maastricht.
Ett år efter sina mastersexamina i
European Studies var de tvungna att
ta de jobb som fanns. Helen jobbade
som städerska och Cornelia som barn-
“Jag var innerligt trött på att
försöka se saker
positivt för att bli
positiv, när den
enda framgång
det resulterat i
var en ännu
djupare insikt i
lagen om alltings
jävlighet”
vakt. En fredag befann vi oss i Helens
och hennes pojkväns studentlägenhet
och åt hemmagjord sushi. Det var då
ämnet kom upp:Vi hade allihop intalat
oss själva att flytten till Maastricht
skulle ge oss mer än vad vi dittills fått
tillbaka. Cornelia berättade om hur
förödande det var att ta sin examen
och sedan inse att arbetsmarknaden fortfarande var lika stängd och
otillgänglig som tidigare. Helen blev
efter utbildningen deprimerad. Hon
berättade om hur ensam hon kände sig
när alla sammanhang på universitet
försvann, när hennes vänner flyttade
tillbaka till sina respektive hemländer
eller vidare till nya äventyr. Hon stan-
nade kvar, i lägenheten, rädd för att gå
ut och rädd för att bli instängd. Men
en dag kom insikten:
I Tjeckien hade hon skapat sig själv
varje dag. Hon formades genom sina
intressen, sina vänner och sitt arbete.
Hon hade formats av valet att flytta till
Maastricht. Men ingenting av det som
var hon hade försvunnit för att hon
råkade befinna sig på en ny plats geografiskt. Hon insåg att hon var tvungen
att hitta nya kanaler för att påminna
sig själv om vem hon var. Så hon började plugga holländska. Hon gick på
yoga. Hon sökte efter praktikplatser.
Och en dag fick hon napp:
– I januari påbörjar jag min praktik på European Institute of Public
Administration, förklarade hon,
och fortsatte:
– Det är en början!
Den där storyn var inte ny för mig.
Jag hade hört den tusen gånger i tusen
och åter tusen självhjälpsböcker, på
Oprah och från Veckorevyns skitomslag som verkar förfölja mig vart jag än
går. Jag var innerligt trött på att försöka se saker positivt för att bli positiv,
när den enda framgång det resulterat
i var en ännu djupare insikt i lagen
om alltings jävlighet. (Till och med
min ordbehandlares stavningskontroll
försöker tvinga mig att ändra ordet
”jävlighet” till ”ljuvlighet”.)
Men jag insåg att jag var tvungen
att göra något. Dessutom var jag trött
på att gå runt i pyjamas dagarna i
ända. Så jag bestämde mig för att sluta
gnälla. Jag behövde återuppfinna mitt
liv. Från scratch. Med knytnävar.
Fem veckor efter att jag nästan kis-
42
sat på mig av förödmjukelse på Albert
Heijn återvände jag således, fast besluten om att gå därifrån som en segrare.
Rakryggat och med stora, självsäkra
steg (jag är ganska kort, så det är svårt
för mig att ta riktigt långa steg, men
jag tycker om att föreställa mig att det
är så jag såg ut) gick jag in i affären
och raka vägen fram till köttdisken.
Denna gång hittade jag kyckling
snabbt. Jag hade förberett mig genom
Google Translate.
Med kip i handen ställde jag mig
i kön och var noga med att se alla i
ögonen och tydligt visa att ingen kör
över mig och att jag inte tänkte svettas. Och den jävla kassörskan ska få
se på pengar, fy fan, tänkte jag. När
jag kom fram till kassan var sadistkassörskan utbytt mot en annan kvinna.
Hon var trevlig och kändes som en
genuint snäll människa. Hon talade till
och med om priset för mig på engelska. När hon betjänade mig kände jag
för att gråta och aldrig sluta. Jag tog
min påse, gick därifrån och visste inte
riktigt om jag vunnit eller inte. Fast
egentligen spelade det ingen
roll längre.
Jag hade fått min kyckling.
Jag tror inte att någon till fullo är
beredd och utrustad med allt det som
behövs för att ta sig igenom förändringar. Vissa egenskaper måste man
helt enkelt förvärva under tiden genom
att se rädslan, ensamheten eller saknaden i vitögat och lugnt säga:
Fuck you, jag överlever.
För det här är trots allt mitt eget val,
med kip eller utan.
Kausalitet
T e x t: LEO NORD
Il lust r at ion: y lva k a rlsson
Jag vet inte vad jag har för roll. Jag ger mig själv ett par
men vet inte vilken som stämmer. Är jag otroligt egoistisk
eller bara osäker.
Får för mig att jag ser mig själv uppifrån, ändå verkar jag
inte se att alla faktiskt inte tittar på mig hela tiden. Jag kan
ändå inte med mina ansiktsmuskler skulptera om mina miner. Jag kan inte gömma mig och min genomsynliga kropp,
fastän jag vill och försöker.
Och jag vet inte hur jag ska göra, nu, mitt bland er alla.
För om jag går härifrån kommer ni imorgon undra vart jag
tog vägen. Om jag stannar kommer jag tro att alla ser mig,
därför hålla mig undan och tänka om jag går hem nu undrar
de imorgon vart jag tog vägen. När jag stannar och gömmer
mig kommer ni undra varför, varför gör du så?
Jag vet inte vad jag kan vara säker på. Alla roller jag tilldelas tilldelar jag mig själv. Ställer nu åter igen mig i centrum,
vet fortfarande inte om det någonsin är det jag vill.
Försöker bestämma min egen tillvaro och genom att anta
vad ni tänker sätter jag mig bara i en beroendeposition av
er, omkring mig. Låter er ansvara för det jag tror om er. Om
ni skulle närmas kring mitt gömställe skulle jag ge er ett
enormt ansvar. Hej, se inte mig så som jag tror att jag ser
mig själv. Hjälp mig sluta försöka hjälpa mig.
Men jag tror inte det blir bättre då. Ska sluta umgås med
fler än en person samtidigt, det fungerar inte riktigt för
mig. När ni låter mig vara blir jag olycklig. Allt jag fantiserat
ihop stämmer plötsligt: allt jag vet att ni tänker om mig, hur
mycket jag förstör för er och hur lite jag passar in.
Förlåt. Förlåt mig för det.
Jag tror nog ändå att jag är viktig för mig själv. Även då jag
blir min påhittade människa, ensam och konstig. Varför är
det så få människor jag trivs med? Ibland kan jag undra det;
inte nu, nu känns det uppenbart. Jag ger er inte en chans.
Jag har redan bestämt precis hur ni är och hur ni tycker och
tänker. Även jag är vad jag bestämmer mig för ibland. Nu är
jag nog mig såhär, ett tag.
43
Ångestplågor
och ljusglimtar
När herr Ågren intar din
livsvärld, vad passar då bättre
än en stunds verklighetsflykt?
Redaktionen dukar upp till
smörgåsbord och serverar sina
mesta ångestfilmer som
genererar panoramaperspektiv
och sarkastiska skratt.
T e x t: re da k t ionen Il lust r at ion: louise lun dva l l
Into the Wild
Verklighetsbaserad film som utspelar sig i Alaska. En ambitiös kille med toppbetyg från trygga familjeförhållanden ger
fingret åt samhällets förväntningar. När eftertexten rullar,
till hjärtskärande musik, börjar man ifrågasätta huruvida
man ska packa ihop sitt pinntält, bränna sina pengar och
skjuta en älg. Riktigt bra film som ger perspektiv.
Hitta Nemo
Tänk att du lever i Stora barriärrevet och en dag blir tillfångatagen och insatt i ett akvarium på en tandläkarklinik.
Detta händer clownfisken Nemo, vilket tvingar hans pappa
Marlin att ge sig ut på en farlig färd bland hajar, maneter och
andra glada djur för att rädda sin son. Är du nere så blir du
glad efter att blivit introducerad till Hitta Nemo. Och ja, den
är tecknad.
Melancholia
Denna film av Lars von Trier fick mig att börja spontanböla dagar efter att jag sett den på bio. Den blå planeten
Melancholia är på väg att kollidera med jorden, samtidigt
som Justine ska gifta sig. Taskigt läge. Existentiell ångest är
bara förnamnet till denna film och under tiden som bröllopstårta ska ätas och roliga tal hållas, funderar bruden på vad
som är meningen med allt. Grymt bra film som dock inte
passar att visas på barnkalas.
Moonrise Kingdom
Om jag vore tolv år igen så skulle alla mina kärleksbrev
skickas till huvudrollsinnehavaren i denna film. Den föräldralöse scouten Sam Shakusky lämnar ett uppsägningsbrev
i sitt tält och rymmer från sommarlägret på Camp Ivanhoe.
Han har nämligen funnit sitt livs kärlek i brevvännen Suzy.
Tillsammans ger de sig ut i terrängen och tvingas kämpa
mot galna små pojkscouter för kärlekens skull. Efter att ha
sett Moonrise Kingdom, se till att titta på alla andra filmer
av Wes Anderson. Han är kung.
American Beauty
Tänk amerikansk småstad, vit medelklass, kontorsarbete,
kärnfamilj och radhus. Lester Burnham representerar allt
det föregående och är dessutom en ansvarstagande make
och pappa. Addera en livskris med plus-meny. För vad
händer när man går över alla gränser och ger blanka fan i
konsekvenserna av sitt handlande? Det går att diskutera
filmens mångbottnade budskap. Personligen upplever jag
filmen som annorlunda varje gång jag ser den, och kanske
är det just därför som jag ständigt återkommer till den. Kort
och gott: samhällssatir när den är som bäst.
44
Black Swan
Psykiskt påfrestande film som blandar fantastiskt skådespeleri med smala människor i tights. Say no more.
Little Miss Sunshine
Sjuåriga Olive Hoover går till final i delstatens skönhetstävling Little Miss Sunshine. Problemet är bara att tävlingen äger rum ca 130 mil bort och det är tveksamt om de
kommer att hinna fram i tid. Den dysfunktionella familjen
Hoover och alla dess säregna personligheter trycker in sig i
en gul folkbuss och kampen mot klockan inleds. Det är en
amerikans komedi, men en mörk sådan, trots den till synes
banala handlingen.
Precious
16-åriga Precious är gravid med sitt andra barn och blir
därför utkastad från sin skola. Det är en brutal tillvaro med
trasiga familjeförhållanden, kantad av sexuella övergrepp
och fysisk och psykisk misshandel. Egentligen är detta
är inte en film man vill se, men man måste. Missförstå
mig rätt, Precious ger en smärtsam fingervisning om hur
verkligheten kan se ut. Det är en gripande film som bör ses i
sällskap av näsdukar istället för godis.
Fantastic Mr. Fox
Tecknat för vuxna! Wes Andersons fantastiska stop-motionfilm (tänk Wallace & Gromit) om den ännu mer fantastiska
herr Räv och hans familj. Ett fartfyllt liv med kriminella inslag byts mot en mer stillsam Svensson-tillvaro. Uttråkad av
familjelivets melankoliska lunk lockas herr Räv att göra en
sista stor stöt mot tre giriga godsägare (läs: kapitalismen).
En underbar film som blandar satirisk humor med allvar.
*Busvissling, klick-klick*
Crazy, Stupid, Love
Jag gillar inte romantiska komedier. Jag vill bara klargöra
det, så att inga missförstånd sker. Däremot gillar jag Crazy,
stupid, love! Varför? För att den på ett humoristiskt sätt
illustrerar hur jag föreställer mig att vår föräldragenerations
liv ser ut bakom kulisserna. Avdankade könsroller, check.
Ändå skrattar jag. Kanske finns det något befriande över att
insupa filmens budskap á la ta inte varandra för givet? Nej,
jag vill nog faktiskt bara skratta åt det tragikomiska. Ps. Är
det tillåtet att ens nämna denna film utan att kommentera
Ryan Goslings bara överkropp? Svar: Ja! Filmens riktiga
stjärna är helt klart Emma Stone (med kläder på).
45
Senapssill –
inläggning och
gravning
Inlagd sill är något som många förknippar med julbordet. Detta recept är lite
av en tradition, görs från scratch och
skapar en gedigen känsla runt vilket
julbord som helst.
Du behöver (förutom en stor
portion tålamod):
Lag:
3 msk salt
1 l vatten
½ dl ättikssprit
Ångestfylld
julstämning i
matkollektivet
M atkol l ekt i v e t berstå r av:
R a smus Jinnest r a n d
Iva n Bengtsson
Gustav Ek lun d
I studentens stressade vardag finns
det ofta två överordnade krav på
matlagning – det ska vara enkelt och
det ska gå snabbt. Därför välkomnar vi
i Matkollektivet ett par föreläsningsfria veckor då vi får tid att leva ut våra
vildaste fantasier i köket. Högtider är
ofta förknippade med specifik mat och
knytkalas. Men vad ska man egentligen bjuda på? Våra inläggningar,
långkok och hemmabak imponerar på
vilka svärföräldrar som helst!
T e x t/foto: m at kol l ek t i v e t
46
Gravning, senapssill:
1 dl senap
½ dl vinäger
1 dl matolja
2 msk socker
1 krm malen vitpeppar
1 dl dill
Blanda salt, vatten och ättikssprit. Om
sillfiléerna fortfarande har skinnet
kvar så får man flå dem, vilket görs
bäst med en vass kniv och ett gott omdöme. Börja med att försiktigt göra ett
litet snitt vid stjärtfenan och dra sedan
av skinnet. Lägg ned sillen i lagen. Den
ska stå kallt över natten, annars blir
sillen inte lika fast och kan lösas upp.
Såsen gör man genom att blanda
senap, vinäger och socker i en skål.
Blanda sakta i matoljan under omrörning. Krydda med dill och smaka av
med vitpeppar.
Sillen som nu har legat i lagen under
natten tar man nu fram. Hitta bra
burkar eller kärl där sillen ska ha sin
'slutförvaring'. Se gärna till att förvaringen är förslutningsbar, annars kan
man förvara sillen med plastfolie över
(se bara upp för smakvandring i kylen.
Nu varvar man sill och senapssås
packa sillen så effektivt som möjligt så
att såsen räcker. Tänk lasagne! Låt stå
kallt i minst fyra dygn, gärna i kylen.
Sedan kommer den att vara klar för
servering. Voilà!
Ångesttyngd
fruktkaka
Troligtvis den du aldrig tyckte om som
liten. Much too good for children!
När det kommer till fruktkaka så
kan man variera innehållet väldigt
mycket. Detta gör det lätt att tycka om
fruktkaka, och många skapar sin egen
version. I detta recept använder vi torkade fikon, äpple, sviskon och päron.
Men man kan även använda valnötter,
pumpafrön, solrosfrön och hasselnötter. Man kan variera i det oändliga.
Du behöver:
200 g blandad frukt och nötter
1 dl rom eller cognac
200 g smör
2 dl strösocker
4 ägg
4dl vetemjöl (240g)
1 tsk bakpulver
50 g syltade apelsinskal
Kardemumma
Gör såhär:
Frukten:
Hacka den torkade frukten grovt, lägg
ned i en skål och häll på rom eller
cognac. Låt stå i upp till sex timmar så
att den torkade frukten kan suga åt sig
spriten.
Smeten*: Kör igång ugnen på 175c.
Börja med att smälta smöret, häll
47
över i en skål, tillsätt socker och vispa
pösigt med en elvisp. Tillsätt sedan
äggen ett i taget under vispning.
Blanda vetemjöl och bakpulver i en
separat skål, vänd sedan ned den torkade frukten som har legat i alkoholen. Nu blandar man alltihop, man kan
i detta läget krydda med kardemumma
och syltade apelsinskal** för en
'juligare' touch. Blanda nu mjölet och
äggsmeten. Häll smeten i en tvålitersform som är smörad och brödad.
Låt stå i ugnen i ca 1 timme och 15
min medan du oroar dig för resultatet.
Låt kakan svalna, servera med politisk diskussion och dålig stämning.
Tips från coachen:
* När det kommer till att blanda smeten så bör man följa receptet så noga
det går för att få rätt konsistens på
kakan. Väg gärna mjölet på hushållsvåg om det finns i hushållet.
** Istället för syltade apelsinskal kan
man använda sig av apelsinmarmelad,
gärna av bättre kvalitet.
Kantarellpaj
Chutney
En härlig paj i höstmörkret! Paj kan ju vara väldigt enkelt
men kan ta lite tid då en del olika moment ingår. I vår paj
har vi torkade trattkantareller och champinjoner. Det finns
många sorters svamp och alla växer i skogen.
Till två pajer tager du en broccoli, två gula lökar samt en
halv purjo. Hacka detta rätt fint, eller rättare sagt tänk att
alla bitar ska få plats i munnen. Stek upp grönsakerna med
olivolja och lite kryddor. Hacka upp 10-15 champinjoner
och blötlägg ungefär 10-15 gram trattkantareller med två
matskedar vatten. Stek upp champinjoner i mycket olja eller
smör. Häll på kantarellerna och grönsakerna och låt det
sedan ligga och mysa på låg värme. Krydda och smaka av.
Denna plommonchutney är söt, stark och en aning syrlig.
Passar utmärkt till de allra flesta grytor och i synnerhet till
ovan nämnda lammgryta. Enkelt att göra och oerhört belönande att kunna servera sin egen hemgjorda!
Äggstanning:
5 ägg
1 dl mjölk
1 dl grädde
Ungefär 4 dl smaskig ost
Salt och peppar efter behag
Rör ned alla ingredienser i en bunke
Det finns många olika sätt att göra en pajdeg. Vi gillar att
göra den med gaffel och kylskåpskallt smör, det tar tid men
det blir bra. 250 gram smör och 6 dl vetemjöl och en liten
gnutta salt. Mixa med gaffel eller i matberedare. Kavla ut
degen till tre mm och täck ett par smörade pajformer. Stick
sedan pajbottnen med en gaffel och förgrädda i ugnen på
225 grader. Häll ned svamp och grönsaksröran i formerna
och häll på äggstanningen. Grädda i ugnen i 30 -40 min.
Du behöver:
500g mogna plommon (eller äpplen, tomater, päron,
mango, rabarber etc.)
1-2 röda chili
1 rödlök
6 torkade fikon
5 dl socker
1 kanelstång
0,5 msk ättika
0,75 dl vatten
Vörtbröd
Livgivande lammgryta
Vi i Sverige gillar tydligen limpor, alltså bröd som är sött,
luftigt och mjukt. Vi tänker i dessa mörka tider göra en variant på vörtbröd utan russin. Till denna variant behöver du
bl.a. portöl och julmust. Smält smör i en kastrull och blanda
ned kryddorna i smöret, häll på musten och ölet. Blanda
vätskan i en stor bunke med jäst och surdeg om det finns.
Tillsätt mörk brödsirap och en tesked mörk soja. Nu gäller
det att röra med en bra slev. Tillsätt mjöl tills smeten blir en
deg. Låt degen jäsa i en timme eller två under en handduk.
Baka ut degen till två limpor på en mjölad plåt och låt jäsa i
ytterligare tjugo minuter. Sätt ugnen på 250 grader och baka
i 45 minuter till en timme.
En värmande, mustig vintergryta med indiska smaker.
Du behöver:
1 paket jäst
3 dl portöl
2 dl julmust
250 gram smör
1 msk anis
1 msk brödkummin
5 st nejlikor
1 tsk ingefära
1 dl mörk brödsirap
1 tsk mörk soja
10-15 dl mjöl
Du behöver:
500g grytbitar med ben
2 burkar tomatkross
2 gula lökar
1 rotselleri
4-5 morötter
5-6 vitlöksklyftor
1 röd habanero (eller efter smak)
3 msk riven färsk ingefära
6 dl kokande vatten
3-4 lagerblad
Paprikapulver
En rejäl skvätt thai-fisksås
En stor skopa tomatpuré
Olivolja
Salt och peppar
Halvera och kärna ur plommonen. Skiva löken. Koka i ca 10
min med ättika och vatten. Finhacka fikonen och chilin (ta
ur kärnorna för en något mildare chutney). Tillsätt resten av
ingredienserna och koka på låg till medelhög värme (beroende på spisen) i 30-60 min, tills den har tjocknat. Håll ett
öga på chutneyn så att den inte bränner vid*. Låt svalna och
häll på noggrant rengjorda burkar.
*Placera ett mynt under kastrullen för att minska kontaktytan med värmeplattan så inte chunteyn bränner vid.
En stekpanna
En stor gryta
Hacka grönsaker i stora, matiga bitar. Detta då grytan skall
koka länge. Hacka, mosa och riv chili, ingefära och vitlök till
en pasta. Denna currypasta fräser man snabbt i grytan i rikligt med olivolja på medelhög värme i ca 10 sekunder, precis
innan man tillsätter krossade tomater. Fräs alla grönsaker i
stekpannan och salta och peppra ned i grytan som puttrar
på vid det här laget. Tillsätt lagerblad, tomatpuré, fisksås
och paprikapulver till grytan och låt sjuda vidare. Krydda
och bryn grytbitarna i stekpannan och förpassa dessa sedan
till sitt slutgiltiga öde. Häll på kokande vatten, lägg ett lock
på sniskan, sänk värmen till lågt och låt stå i minst en,
helst två till tre timmar*. Smaka av efter hand och justera
efter tycke och smak. Servera med luftigt ris, chutney och
yoghurt.
49
BRA ATT VETA
Studentombud
Studentinflytandepolicyn
Vill du engagera dig? Eller skulle du få problem
under din utbildning, då kan du vända dig till ditt
studentombud på det område du pluggar. Vi är här
för din skull! Du hittar kontaktinfo här till höger.
Policyn är Malmö Högskolas officiella hållning vad
gäller studentinflytande och ett stöd för dig när du
känner att du inte får din röst hörd. Den är framtagen i samarbete med Studentkåren Malmö och
Malmö högskola. Dokumentet hittar du på
www.mah.se.
FORUM - var med och bestäm!
Vill du sitta med i dina områdes- och fakultetsstyrelser och tex vara med och bestämma hur
campusområdet ska se ut, vilka lärare som ska
anställas, hur din utbildning ska struktureras och
mycket mer. Kontakta ditt studentombud (se
kontaktinfo på höger sida) för att få mer info eller
gå in på malmostudenter.se/karaktiv/forum
Klassrepresentant
Varje klass ska ha en klassrepresentant. Hör med
din kurs eller programansvarige hur det är upplagt
på din fakultet, eller vänd dig till Kåren för hjälp.
Kursutvärderingar
I början av varje kurs ska läraren återkoppla
vad som har ändrats sedan föregående kurs
utvärdering. I slutet av varje kurs ska du också få
en elektronisk utvärdering.
Studenternas rättigheter och skyldigheter
Läs på om vad som gäller för dig som student!
Dokumentet hittar du på www.mah.se.
Lokala medlemsrabatter
Fitness24seven - 60% rabatt
Skånetrafiken - 30% rabatt
Sceningång - 50% rabatt på biljettpriset
Inkonst - 10% rabatt
Samsøe & Samsøe - 10% rabatt per köp
Solid - 10% rabatt per köp
Nyanc - 20% rabatt för klippning och hårvård
Hylliekrokens golfcenter - 50% rabatt
Upplevelse.se - 10% rabatt
Stippes - 20% rabatt
Klubb Living - 50% rabatt
Moriska paviljongen - 50% rabatt
Föreningar
Vill du hitta en rolig aktivitet eller engagera dig så
finns det ett stort utbud av föreningar inom Kåren.
Läs mer om föreningarna på ...
malmostudenter.se/engagera-dig/foreningar
51
“Dagen var bra
till en början, sen
vaknade jag”
Okänd tänkare