L

ångt efteråt talades det om hur underligt det var. Att

det var svårt att förstå hur han lyckats gå genom staden utan att bli igenkänd.

Han hade varit utomhus hela natten. I sin tjocka vinter­ jacka hade han troligen vandrat längs de vägar som korsade Tiergarten. Han hade sprungit genom ett kallt sensommarregn, sökt skydd vid en busshållplats och betraktat den gröna fasaden på håll. Men om detta visste första ambassadsekreteraren på den svenska legationen ingenting.

När hon långt senare för en amerikansk journalist skulle berätta vad som hände den morgonen skulle hon visserligen säga att hon hade haft en speciell känsla i kroppen. Visst hade hon känt att något var på gång.

Kanske var det för att hon var ny i Berlin. Hon hade stått länge och tittat ut genom fönstret, på den intensiva regn­ skuren, och funderat på den årstid som snart skulle komma. Den där hösten som aldrig skulle bli en riktig vinter.

Kanske var allt en efterhandskonstruktion. Eller så upp­ 9

levde hon verkligen, som hon sade, att hon befann sig i värl­ dens centrum.

Redan innan allt hände.

Det var tidigt på morgonen och hon var ensam på ambas­ saden. På andra sidan gården, i de nordiska grannländernas del av den gemensamma beskickningen, såg det också tomt ut. Danskarna, norrmännen, islänningarna, finländarna – släckt i alla fönster.

Hon kände inte riktigt för att sätta på datorn, och utanför fönstret hade det slutat regna. Den annars så pliktmedvetna diplomaten tog därför sin kaffekopp och gick nedför trap­ porna. Ute på gården tryckte hon på knappen som öppnade gallergrinden.

Hur länge stod hon ute på Klingelhöferstrasse och tittade på den begynnande morgontrafiken? Kanske fem minuter. Inte mer än tio i alla fall. Det var ju ganska kallt att stå där i bara kavaj, skulle hon minnas.

På väg tillbaka såg hon att hon glömt stänga grinden. Och där, inne på gården, stod han.

Hon såg bara en man i smutsig täckjacka. Kanske var det en något överambitiös förtidsröstare. Valet hemma i Sverige var väl inte ens en vecka bort?

Nej, det här var definitivt en uteliggare. Fan också.

»Du får inte …«, började hon säga till honom på svens­ ka. Hon skulle precis byta till tyska.

Då såg hon vem det var.

Kunde det verkligen vara han? Här? I den där jackan?

De båda stod stilla. Till sist steg mannen fram till ambas­ 10

sadsekreteraren och höll fram ett vikt kuvert.

Så gammal han hade blivit.

Hon tittade på kuvertet, tog emot det och vägde det i handen. Varför här? Hur har han överhuvudtaget kommit in i Tyskland?

Men så blev hon genast diplomat igen. Hon vek kuvertet ytterligare en gång, stoppade ner det i kavajens vänstra ficka och tittade upp.

Visst är det han, tänkte hon ännu en gång. Ändå var rös­ ten lugn och saklig.

»Jag måste ringa ett samtal.« Som vore det vem som helst som stod framför henne.

A

sfalten hade torkat upp och av nattens regn fanns

inga spår. Inte mer än att staden, som den ofta gjorde i början av september, föreföll så ren.

Nästan nytvättad, tänkte Arvid Lang och tog ett djupt andetag. Han tryckte till lite extra på tramporna och lät sin skramliga damcykel rulla ut på den raka cykelbanan vid Norr Mälarstrand. Vägen kantades av valaffischer. På varje lyktstolpe för­ sökte nya bilder, nya budskap, fånga hans uppmärksamhet.

Solljuset som letade sig ner genom molnen och studsade mot Riddarfjärden var svagt, men lyckades ändå värma ho­ nom.

Det här var en bra stund. Arvid höll igen på takten som för att försöka förlänga den.

Efter en minut tornade silhuetterna upp sig från de öar varifrån riket styrdes. Han såg lite av Riksdagshuset och slot­ tet, och där bakom någonstans låg Rosenbad. Innan han svängde vänster vid Stadshuset kunde han se klockan på Riddarholmskyrkan. Han kisade över vattnet. En trekvart sen. Redan.

12

Arvid hade inte ens tagit den närmaste vägen. Inte på flera månader hade han gjort det.

Under en tid hade han försökt dölja sina sena morgnar. Dragit av sig kavajen utomhus för att det skulle se ut som om han bara varit nere på gatan för att ta med sig en kaffe.

Nu brydde han sig inte ens om det. Och ingen verkade säga något, eller se något. Inte än i alla fall. Men det spelade ingen roll. För nu hade han bestämt sig. Det hade inte längre någon betydelse vad han hade hop­ pats på när han började på departementet, vilka naiva dröm­ mar han haft, eller vilken status det där passerkortet hade för dem som aldrig befunnit sig därinne.

Han hade svårt att veta vad det var, men det räckte med att vara ledig från departementet i några dagar för att saker­ na runtomkring honom skulle börja ta färg igen. Dofta mer.

Det var som att den gråmelerade inredningen på jobbet spred sig i hans liv. Att människor, mat, luften i hans lägen­ het – allt – långsamt började lukta lika betydelselöst men igenkännligt som en bunt nykopierade papper.

Arvid stannade till med cykeln och greppade de röda hör­ lurar han bar runt halsen. Ur innerfickan fiskade han upp sin mobiltelefon och valde en låt från den spellista han skapat för ögonblick som detta.

Det blev The National och »Santa Clara« från förra ski­ van. Han hade satt på den om och om igen de senaste dagar­ na. Han gjorde alltid så. Han lyssnade intensivt på ett spår tills han tröttnade. Sedan spelade han det aldrig igen, om 13

han inte av nostalgiska skäl ville förflytta sig till en annan period i sitt liv. Han ville vara utomhus några minuter till. Han visste att det låg en skiss till lagrådsremiss på skrivbordet. Ett direktiv från unionen hade i månader idisslats av honom och de and­ ra juristerna, de något äldre och något blekare kolleger som han ännu efter ett år inte förstod sig på.

Han såg redan några av dem framför sig. De som envisa­ des med sina oklanderliga kostymer trots att de lika gärna kunde bära urtvättade och trasiga jeans. Ingen lade ändå märke till dem. Ingen reflekterade över vad de egentligen sysslade med om dagarna, innan de ljudlöst försvann där­ ifrån framåt eftermiddagen.

Än en gång började han fundera på vad det var som fick dem att pliktskyldigt dyka upp varje morgon. Han hade fast­ nat i sådana tankar förut, och visste att de obönhörligen skulle leda till svårmod. För han var ju en av dem nu. Hans kostym var av annat snitt, lite mindre, lite mer ungdomlig, men det var ändå sin egen spegelbild, äldre versioner av sig själv, han tvingades se i korridorerna och i fikarummen varje dag. Han cyklade uppför Fredsgatans lätta lutning och väntade tålmodigt på grönt ljus i den obegripliga rondellen utanför Arvfurstens palats. När han kom upp till Jakobsgatan, där det oftast fanns lediga ställ, hade låten inte tagit slut. Så efter att ha kedjat fast cykeln stod Arvid kvar ett tag, tittade upp mot Jakobs kyrka och lyssnade på de sista malande, monotona trumpet­ stötarna i hörlurarna. 14

En smula upplyft av tanken på att dessa veckor i septem­ ber skulle bli hans sista gick han i ovanligt rask takt mot in­ gången på Malmtorgsgatan. Han sprang uppför trapporna, skred in på sitt kontor och skulle just slänga kavajen över be­ söksstolen – ingen brukade ändå besöka honom här.

Då hörde han honom.

»Sjuttiotre minuter sen. Inte illa.« Arvid uppfattade omedelbart vem det var. Den besynner­ liga ädelskånskan som i en och samma mening släppte ut så­ väl rullande som skorrande r. Han stannade upp. Även i vanliga fall var han mer eller mindre livrädd för departementets excellens. Likt många av sina kolleger tittade han ner i golvet när han råkade möta ut­ rikesministern och hans anhang i korridoren. Att passera obemärkt var lätt. Statsrådet var ständigt inbegripen i en mo­ nolog som hans lojala medarbetare frenetiskt nedtecknade.

Och nu satt han i Arvids kontorsstol, den slitna svarta stol med hård stoppning och gnisslande hjul som han så länge försökt byta.

Vad gjorde han här? Det var ovant bara att se honom en­ sam, utan den där kulissen av undersåtar.

Arvid rättade till kavajen och drog händerna genom det ljusa håret. Han hade låtit det växa sedan i somras, luggen på ena sidan nådde ner till kinden.

Den kändes alldeles för lång nu. Inte en enda gång hade de två personer som nu befann sig på Arvid Langs kontor talat med varandra. Och varför skulle de ha gjort det? Arvid stod längst ner i hierarkin på en 15

obetydlig avdelning som säkerligen befann sig utanför de flesta chefers medvetande.

Utrikesministern däremot. Få internationella politiker­ memoarer från det senaste decenniet saknade namnet Peter Creutz i personregistret.

Stolen knarrade olycksbådande när Sveriges utrikesmi­ nister lutade sig tillbaka, tog upp promemorian och slängde upp sina svarta, blanka skor på den plats där dokumentet nyss legat.

Han tittade snabbt på den tunna pappersbunten.

»Så du jobbar med den här?« Arvid visste inte vad han skulle svara – eller ens om han skulle svara.

Utrikesministern tittade upp från texten som för att sig­ nalera att frågan inte var retorisk.

»Ja. Precis. Jag håller på med att …« »Inte längre.« »Inte?« Creutz kastade tillbaka promemorian på skrivbordet, svepte ner fötterna och reste sig ur stolen – allt i en och sam­ ma rörelse.

Arvid slogs av utrikesministerns vighet. Creutz var ju ändå ganska gammal nu. Runt sextiofem. Eller var han ännu äldre?

Vad gjorde han här?

Svaret skulle dröja ännu några minuter. Ministern var lång, det visste Arvid, men han föreföll ännu längre nu. Minst ett halvt huvud högre än han själv.

»Vi ska bara över gatan.«

O

m det rum han nu trädde in i hade han hört många

berättelser. Men ingenting hade gjort lika starkt in­ tryck som skildringarna av tystnaden. Att de fönster och väg­ gar som omgärdade den innersta makten skulle vara så isole­ rade att inte ett enda ljud från omvärlden kunde tränga in.

En sedan länge avgången statsminister hade sagt att det bara var skriken från fiskmåsarna i Strömmen, och bara i maj, som trängde in genom de tjocka fönsterrutorna.

Arvid hade alltid tänkt att han skulle lyssna noggrant om han någon gång fick komma in här. Så det var med viss besvi­ kelse han märkte att de få människor som befann sig härinne lyckades åstadkomma ett nästan öronbedövande sorl.

Ingen stod riktigt upp. Och ingen satt riktigt ner. Ett tio­ tal män svärmade runt bordet, lade ut papper, tog varandra avsides, mumlade, försökte fånga varandras uppmärksamhet med olika idéer eller utspel.

Vid det ovalformade bordets kortsida halvsatt statsminis­ tern med tom blick. Arvid såg honom rakt i ögonen när han kom in i rummet. Ändå var det som om hans närvaro inte regi strerades.

17

Dörren stängdes bakom honom. Arvid vände sig längtan­ de mot den. Någonstans där bakom stod Peter Creutz. När de var på väg in hade utrikesministerns telefon bör­ jat pipa. Creutz hade tittat på den och snabbt sagt att han var tvungen att ta samtalet. Arvid var nu ensam, och ingen lade märke till honom. Försiktigt smög han bort mot ett hörn och lutade sig mot den bastanta fönsterkarmen. Vattenmassan flöt stilla från väster, klövs itu av Helgeandsholmen och återförenades un­ der Strömbron. På Riksbron vankade turisterna omkring lika planlöst som alltid. Allting såg så vanligt ut. Nyheten kunde inte ha kommit ut än. Inga tevebilar stod parkerade på den lilla gatan. Inga journalister vakade utanför.

Arvid tänkte på hur Creutz under den korta promenaden hit hade berättat vad som hänt i Berlin. Så kortfattat, så sakligt, så obegripligt lugnt.

Äntligen steg Creutz in i rummet. Han stoppade ner mo­ biltelefonen i innerfickan och lät blicken vandra över rum­ met. När han hittade Arvid i hörnet nickade han kort mot honom. Arvid nickade lättad tillbaka. I relation till de andra män­ niskorna härinne representerade utrikesministern nu något slags trygghet. Statsministern vaknade upp ur sin dvala och vinkade ivrigt in sin utrikesminister i rummet.

»Peter …«, sade han. »Kom in. Kom in.« Statsministerns röst. Lättad. Runtomkring honom avstan­ 18

nade all aktivitet, som i respekt inför den man som anlänt. Stämmorna tystnade, papperskrafsandet avtog och alla intog varsin stol; några fick en plats vid stora bordet, andra satte sig på någon av de antika pjäser som var uppradade längs väggarna.

Statsministern reste sig långsamt upp. Likt en gammal man tog han spjärn mot bordet. Han hade väl inte ens fyllt sextio, men det var som om morgonens händelser träffat ho­ nom som en klubba i huvudet.

Det här måste ha varit det sämsta som kunde hända ho­ nom. Så nära inpå valet, tänkte Arvid.

»Jo, som ni vet …«, började han. Men så tystnade han och tittade på sin utrikesminister.

»Peter. När kommer de att ringa?« Statsministern föll ner i stolen igen. Creutz lutade sig tillbaka och började knäppa med en kulspetspenna nära sitt högeröra.

»Vi har tid. Klockan har inte ens slagit fem i Washing­ ton.« »Men vad ska vi säga?« Det var mannen till höger om statsministern som tog till orda.

»Det är väl självklart«, avbröt någon annan. Arvid kun­ de från sin plats inte riktigt se vem det var.

»Det är faktiskt inget att diskutera«, suckade mannen bredvid statsministern. Arvid fick intrycket att de två hade försökt att bearbeta sin chef hela morgonen.

Statsministern lade handen på bordet och de båda män­ 19

nen tystnade. Det där förvånade Arvid. Den nuvarande re­ geringschefen hade alltid slagit honom som en svag karaktär. Partiets siffror i mätningarna gjorde att få bedömare trodde att han skulle sitta kvar som partiledare efter valet. Det var egentligen det som var den enda stora frågan.

»Kan jag fortsätta?« sade mannen som Arvid nu kunde urskilja. Han kände igen honom som en av de yngre upp­ komlingarna från justitiedepartementet. Aningen mer än trettio år gammal, som Arvid själv, men så annorlunda ändå. Kostymen. Språket. Självförtroendet. Arvid sneglade ner på sina egna skor.

Mannen från justitie fortsatte. Ingen hade ju stoppat ho­ nom.

»Du måste lämna ut honom. Du får inte dröja. När det här blir känt, om …« Han sneglade på klockan.

»… om högst två timmar, då kan varje sekund vara ödes­ diger. Oavsett vad vi gör kommer vi få kritik, men vi tar hellre itu med det när amerikanerna har honom.« Han tog en paus, men ingen vid bordet släppte honom med blicken.

»Då är vi maktlösa, och det är precis det vi vill vara. Just nu har vi alldeles för mycket makt …« Mannen bredvid statsministern fyllde i tankegången från andra sidan bordet.

»Hur skulle det se ut om det blev en offentlig debatt om det här? Hur skulle vi kunna komma levande ur den?« »Precis.« 20

Alla de andra runt bordet började nicka och fylla i de två männens slutsatser.

»Diskussionen måste tas efter fullbordat faktum.« »Då dör den snabbt.« »Den blir endast akademisk.« »Just så.« Det hade kanske gått fem minuter sedan Arvid kom in i rummet. Först nu började han fundera på vad de kostym­ klädda männen egentligen sade.

»Vad tycker du, Peter?« Tystnaden. Där var den. När utrikesministerns namn kom upp avbröts sorlet.

»Tycker och tycker.« Medan det sista, skånska r:et klingade av lät utrikes­ ministern sin spända blick vila på tjänstemännen och de sak­ kunniga runt bordet, en efter en.

»Jag tycker ingenting. Vad jag däremot vet …« Han sade ingenting på en lång stund.

»… är att vi ska ta det lugnt.« Som för att bevisa sin poäng slösade han medvetet bort dyrbara sekunder.

»Om …«, började han och lade in en liten paus efter det första ordet, »… vi tar det lugnt löser vi det här«, sade han och fäste blicken i statsministerns ögon.

De log mot varandra. Statsministern såg plötsligt lättad ut.

»Herregud, valet!« »Om en vecka!« »Vi måste lämna ut honom nu.« 21

Männen bredvid statsministern klarade uppenbarligen inte av det nya tempot. Men Creutz behöll sitt provocerande lugn.

»Måste och måste.« Det blev tyst igen. Arvid såg mot statsministern, som verkligen såg lättad ut. Utrikesministerns blotta närvaro verkade ha gett honom något slags hopp.

Nu förstod Arvid varför Creutz fått sin plats i regeringen. Kommentarerna efter utnämningen, för snart fyra år sedan nu, hade till stor del handlat om att det var politiskt själv­ mord, att en person av hans dignitet skulle överskugga stats­ ministern, att … »Vad anser du?« Arvids tankebana avbröts. Hade han blivit tilltalad?

Han såg sig omkring i rummet och alla tittade – nej, stir­ rade – på honom. Han svalde och såg på utrikesministern, som nu strök med kulspetspennan över okbenet.

Tystnaden. Där var den igen.

»Ursäkta, vem är detta?« Det var statsministern som gav Arvid en liten frist.

»Ursäkta mig«, sade Creutz. »Det här är Arvid Lang. Han jobbar för mig. Skrev sin avhandling om … om …« Nu tittade han lite inkännande, nästan vädjande, på Ar­ vid. Det var tydligt att han ville få honom att fylla i meningen och ta över genomgången. Men Arvid fick inte fram ett ord.

»… om … ja, jag kan inte dra mig till minnes den exakta formuleringen, jag är som bekant inte jurist«, sade han och vände sig åter mot statsministern.

22

»Han är expert på utlämningar«, sade mannen från jus­ titiedepartementet.

»Precis«, sade Creutz, knäppte med fingrarna och lät pek­ fingret fortsätta i en rörelse mot Arvid. »Så vad säger du?« Arvid förmådde inte längre att möta utrikesministerns blick. Han vred huvudet mot mannen bredvid statsminis­ tern. Ännu värre. Den mannen såg rent hotfull ut. Till sist valde Arvid att vila blicken i statsministerns ögon. Den gamle sävlige mannen såg så lugn ut nu, som hade han genomlevt sitt livs största dilemma, och att det nu var på väg att lösas.

Det var som om statsministern log mot honom.

Så det var därför som Arvid hade kallats hit. För att trycka dit den sista godkännandestämpeln.

Men han kunde fortfarande inte få fram vad han skulle säga. Vad han måste säga. »Säg att vi lämnar ut honom.« Det var typen från justitie som bröt tystnaden. Han bör­ jade genast mala på, gick igenom någon form av genomför­ andeplan. Efter att han avslutat sin ytterst korthuggna genomgång stirrade alla på Arvid igen. Nu måste han väl ändå säga nå­ got.

»Det här förutsätter naturligtvis att vi lämnar ut honom utan dröjsmål«, hörde han strebern säga, som för att tvinga fram ett svar.

Arvid såg mot Creutz, mot den plats där han suttit. Utri­ kesministern hade rest sig upp, och med armarna i kors ver­ kade han betrakta en liten akvarellmålning på väggen. 23

Han tittade ner på den, snett uppifrån, lutade huvudet lite, som för att bättre se vad den föreställde. Så vände han sig mot Arvid, log, och sade: »Ja, vad tycker du?« Creutz började svänga med benen, planlöst och lång­ samt. Som någon av Arvids gamla lärare. Som en seminarie­ ledare på en av fördjupningskurserna under sjunde termi­ nen.

Utrikesministern tittade ner på sina ben, sen upp mot Arvid igen. Blicken var vänlig, inte på något sätt uppford­ rande. Intresserad.

»Bör vi lämna ut honom?« Arvid svalde och sade kort.

»Det kan ni inte.«