Transcript extramaterial (pdf)

Jehåvasjäveln – Extramaterial (Borttagna scener).
Copyright © Henrik Pettersson 2008.
www.abouthenrik.com
Jehåvasjäveln.
Av Henrik Pettersson.
EXTRAMATERIAL / BORTTAGNA SCENER.
EXTRA 00
Jag räknar dagar, precis som när jag var ett barn. För varje dag som
gick, kom paradiset en dag närmare. Och jag räknade, utan att veta när
det jag väntade på skulle komma. Nu vet jag. Dagen står på min flygbiljett.
EXTRA 01
Församlingens mammor samlades varannan onsdagsförmiddag för ett
möte innan de predikade. Stämningen var uppsluppen, och bland alla
kvinnor fanns gamle Elof Sandberg som ledde mötet. Men en gång kom
han inte. Hans bil hade inte startat, och därför kunde han inte leda
mötet den dagen. Efter det beskedet blev stämningen ännu mera fnissig,
och det letades i garderober och det snackades om vem som skulle ”ta
det”.
En gång frågade jag mamma varför bara män stod bakom talarstolen i
Rikets sal.
”Det hade väl varit konstigt om en kvinna stod där, med kjol och
allt?” sa mamma. ”Hur skulle det se ut?”
När jag var femton år skulle jag hålla ett tal på fem minuter. Talet
förklarade varför kvinnor vid vissa tillfällen täckte huvudet. Jag berättade att först skapades mannen av Gud, sedan skapades kvinnan som
mannens hjälpare. Mannen fick uppdraget att vara familjens överhuvud
och andliga ledare, den som bad och ledde möten. Men ibland fanns
inga män närvarande på ett möte, då skulle kvinnorna täcka sitt huvud
av respekt för den givna ordningen. Det fina var att när änglar såg hur
1
Jehåvasjäveln – Extramaterial (Borttagna scener).
Copyright © Henrik Pettersson 2008.
www.abouthenrik.com
kvinnorna täckte sitt hår, då insåg de sin egen underordnade ställning
inför Gud. Därför var kvinnorna privilegierade som till och med kunde
påminna änglar om lojalitet.
När mammorna varannan onsdag träffades för att gå ut och predika
hade de först ett litet möte. I vanliga fall satte sig gamle Elof Sandberg i
en fåtölj och under tio till femton minuter läste han ett par bibelställen,
gav några tips på samtalsämnen i predikandet och bad en bön. Den
gången han inte kom visste först ingen vad de skulle göra. Det fanns
inte någon som ville leda mötet, men de kunde inte heller ställa in det.
”Ta det du”, sa den ena.
”Nej, du”, sa den andra.
”Men du kan ta det!”
”Jag kan väl inte ta det!”
Till sist kom de överens, och någon blev gamle Elof Sandbergs ersättare. Då letade de efter något passande att sätta på huvudet. Inte en
mössa eller keps, men kanske en hatt? Stämningen var munter och det
var spännande att vara med om det.
Plötsligt kom någon på att man kunde använde en scarf.
”Ja, just det! Att vi inte tänkte på det.”
Mötet började och slutade.
Det var som alla andra möten.
Kvinnan som hade lett mötet satt på en köksstol. Hon tog av sig
scarfen och la den på fåtöljen som hade varit tom under hela mötet.
Sedan gick mammorna iväg, två och två, för att tala med människor om
bibeln. Vi barn stannade kvar tillsammans med en mamma, och efter
två timmar kom de andra tillbaka och vi åt bullar och drack saft.
EXTRA 02
I min klass gick en kille som hette Henrik. Jag kommer ihåg honom för
han var smutsig och luktade konstigt ur munnen. Han spelade valthorn
och var Frälsningssoldat. Henrik bodde på Fosiedal där man köpte
lägenheterna – Holma Riksbyggen.
En gång gav jag honom en kassett med Kingdom Melodies, och sa att
jag hade spolat fram till en låt med det jag trodde var valthorn. Dagen
därefter ringde jag och frågade vad han tyckte. Han hade inte lyssnat på
kassetten sa han, och i bakgrunden hörde jag hans mamma viska: ”Vi är
inte intresserade. Säg att vi inte är intresserade.”
2
Jehåvasjäveln – Extramaterial (Borttagna scener).
Copyright © Henrik Pettersson 2008.
www.abouthenrik.com
En gång följde jag med honom hem. Inne i lägenheten var det som
att hamna i sjuttiotalet. Fläckiga, mörkgröna medaljongtapeter i hallen,
fult beige golv som klibbade, en spis som såg konstig ut och slitna
tapeter i alla rum. I vardagsrummet hängde kläder på tork och möblerna var inte speciellt fina.
Jag frågade vilket rum som var hans, och han sa att han inte hade
något, han sov i bäddsoffan i vardagsrummet. I de två andra rummen
sov hans föräldrar och två systrar.
På väg hem tänkte jag på att jag hade det bra även om jag delade
rum med Patrick. Vi var fem, men vi bodde i en fyra och inte i en trea,
och vi hade finare möbler och modernare tv än Henrik. Jag tänkte på
flera såna saker, och jag tyckte det var konstigt att de bodde på Fosiedal
fast de inte var rika.
För några år sedan klev jag på en buss i stan. Jag kände igen mannen
bakom ratten, men det var han som först kom på vem jag var.
”Är det du, Jens!” ropade han.
”Ja …”, sa jag.
”Det är jag, Henrik!”
Och så berättade han att han aldrig blev Frälsningssoldat, han var
inte ens religiös som barn. Han sa att livet var fint, och att han bodde
med fru och ett barn i Lorensborg.
”Jag är nöjd, jag har det bra. Vi har gott om plats, vi har en fyra, nyrenoverad till och med”, sa han och log samtidigt som han blinkade
med ena ögat.
EXTRA 03
En arbetskamrat visade mig några lappar han hade i fickan: Om jag vill,
kan jag också! Jag vill. Jag kan.
Eller: Jag är rädd om mig, för jag är min största tillgång.
Eller: Jag är god och omhändertagande, stark och lugn, fridfull och
entusiastisk.
Han kallade dem för sina små hjälpare, de tröstade, styrkte och gav
honom mod.
En gång urartade en diskussion på jobbet, det blev hett mellan flera
arbetskamrater. Då såg jag hur han gick iväg, plockade upp en lapp och
läste för sig själv.
Om och om igen.
Sedan kom han tillbaka lugn och samlad. Han sa: ”Ingen vinner på
det här. Ingen.”
3
Jehåvasjäveln – Extramaterial (Borttagna scener).
Copyright © Henrik Pettersson 2008.
www.abouthenrik.com
Inga märkvärdiga ord. Snarare simpla, men de som inte hör skrik,
försöker kanske höra en viskning, och hans ord var som en viskning alla
ville höra. En viskning uttalad med en så stor närvaro att grälet tystnade.
Han kallades Gandhi efter det.
Min arbetskamrat upptäckte en dag att han glömt sina lappar i ett
annat par byxor.
Hans ögon stod ut, han andades snabbt.
”Jag måste ha dem!” skrek han.
”Vilka?” frågade någon.
”Mina hjälpare!”
”Hjälpare?”
”Mina affirmationer!”
”Dina vadå!?”
”Äh! Låt mig va!”
Den dagen gick han hem vid middagstid. Han mådde inte bra. Men
nästa dag var han på jobbet som vanligt, och han mådde bra för hans
hjälpare låg återigen i fickan.
EXTRA 04
Bellevuegården. Snart hemma igen. Ben och kropp värker, men magen
gör inte längre ont. Gult tegel. Brunt tegel. Paraboler. Lakan som slappt
hänger i fönstren. Andres bodde här. Tre på den stulna EU-mopeden.
Höga. Utan hjälm. En blev förlamad. En klarade sig utan en skråma.
Andres dog.
På begravningen delade hans mamma ut traktater: ”Vilket hopp
finns det för våra nära och kära som befinner sig i döden?” Hon tappade aldrig hoppet. Inte ens när han var död.
Här bodde också Björn Svensson. Han var egen företagare och drev
fönsterputsfirman Björntjänst. Länge hade jag tänkt säga vad det egentligen betydde, men gjorde det aldrig.
EXTRA 05
I Pildammsparkens damm kastar fontänerna vattnet högt upp luften.
Jag är här för jag försöker förstå varför jag som barn älskade att titta på
dammens vattenkanoner.
4
Jehåvasjäveln – Extramaterial (Borttagna scener).
Copyright © Henrik Pettersson 2008.
www.abouthenrik.com
Jag öppnar ett paket Lucky Strike som jag har köpt i kiosken vid
parken. När jag i högstadiet städade vaktmästarnas fikarum på Borgmästaregården, köpte jag mjukglass i samma kiosk innan jag cyklade
hem. Ofta hade glassen en bismak, men det var inte glassens fel. Det var
vaktmästarnas porrtidningar som fyllde mig med en tjock och kvalmig
känsla. Varje gång jag åt min glass lovade jag mig själv att inte titta i
tidningarna igen.
Molnen på himlen trycker ihop sig och små ringar sprider sig på
Pildammens vatten. Jag trycker mig nära stammen på en alm för att i
skydd mot regnet kunna röka min cigarett utan att den släcks. Men det
börjar ösregna, och jag hoppar upp på cykeln och tar cykelvägen genom
Borgmästargården och Södertorp. Byxorna limmar sig fast på benen och
det är tungt att trampa. Ändå cyklar jag fort, för jag tänker att om jag
räknar andetagen märker jag inte hur jobbigt det är.
EXTRA 06
Veckor gick. Vissa dagar var bättre än andra. En bra dag var en känslolös dag. En dag då jag inte tänkte på hur snabbt livet förändrades och då
jag inte tänkte på allt jag förlorade i förändringarna.
Emma var inte längre ett Jehovas vittne, men det gjorde inget för
hon var inte längre arg. Hon var avslappnad och underbar.
Be. Predika. Gå på möte. Det som alltid hade varit mitt liv var jag
inte längre intresserad av. Likt en före detta rökare som inte längre
förstår vad som förr fick henne att röka, såg jag inte längre meningen
med gamla vanor. Det kändes bra, mycket bra.
Men så cyklade jag förbi P-huset Anna och såg graffitin och kom att
tänka på Joel. Och när jag såg en vaktmästare lunka fram kom jag att
tänka på pappa. Och när jag såg någon cykla med ett badmintonrack i
väskan kom jag att tänka på Joel. Och när jag såg en man med grått hår
och keps kom jag att tänka på pappa. Överallt såg jag dem, och de
jagade mig och jag svek dem när jag steg för steg övergav den person jag
var när de levde.
EXTRA 07
Som barn hade jag inga frågor. Jag visste hur världen fungerade, hur allt
hängde ihop. Det var skönt att veta att alla andra hade fel. Jag kunde
5
Jehåvasjäveln – Extramaterial (Borttagna scener).
Copyright © Henrik Pettersson 2008.
www.abouthenrik.com
slappna av, behövde inte fundera så mycket. Om det fanns något jag
inte förstod behövde jag bara bläddra i Jehovas vittnens tidningar. De
var lätta att förstå. De gav mig svaren jag behövde. Till sist förstod jag
att jag inte behövde ställa frågor, för så länge det fanns ett svar, behövde
jag inte oroa mig över frågan. Och eftersom svar alltid fanns, hade jag
inga frågor.
En dag för många år sedan gick jag hem från Rikets sal. Jag förstod
att jag lämnade min barndoms trygghet bakom mig, men min barndoms trygghet var falsk. Den gick inte att lita på. Den kunde lätt
krossas. Som av en olycka, som förstör för fler liv än den tar.
En dag för många år sedan, gick jag hem från Rikets sal och lämnade
allt som tidigare hade varit jag. Under mina fötter skakade marken, det
gamla förstördes och något nytt skapades. Ett personligt Harmagedon,
det var det som hände. Och det var på riktigt, och jag var rädd, för jag
visste inte hur min framtid skulle bli. Jag visste inget, det fanns inga
svar.
Livet blev en film jag inte visste slutet på.
EXTRA 08
Det gick fort och jag försökte inte stoppa det. Precis som Erik och
Emma blev jag utesluten. Jag kastades ut ur Jehovas vittnen och mamma
blev sorgsen. Hon grät för det fanns många skäl till det. Det hände efter
olyckan som tvingade sig på alla.
Det var som när jag var liten och stod på toppen av den högsta kullen.
Det var alltid lugnt däruppe. Tyst och fridfullt. Men plötsligt kunde jag
känna hur mina ben rörde på sig och jag började springa. Det gick
fortare och fortare och jag kunde inte stanna för att det var alldeles för
brant. Då fanns det inget bättre att göra än att försöka hålla sig på
fötterna och se var man till sist hamnade. Runt om mig fladdrade
världen förbi och jag hörde vinden vina och mina fotsteg slå mot marken. Dunk, dunk, dunk … Under några sekunder kändes det som att jag
tappade all kontroll, men plötsligt var jag nere på gräsmattan där kullen
tog slut, oskadad och på fötter.
Mamma skrev brev till mig. Långa, långa brev som jag har kvar i en låda
jag aldrig öppnar. Jag vill slänga dem.
Bort.
Bort.
6
Jehåvasjäveln – Extramaterial (Borttagna scener).
Copyright © Henrik Pettersson 2008.
www.abouthenrik.com
Bort med det som håller mig kvar, det som säger att jag inte har en
aning om vad jag håller på med. Det som säger att jag inte ska tro att jag
kan göra något på egen hand.
Mamma skrev brev på flera sidor. Handstilen var spretig och svår att
läsa. Jag ifrågasatte inte bara sanningen, skrev hon, jag förlöjligade det
hon och pappa hade stått för. De hade kämpat för att ge mig en bra
uppfostran, men nu kastade jag otacksamt tillbaka all deras möda. Insåg
jag vad jag gjorde? Insåg jag att jag svek henne?
Jag slänger inte breven, jag kan inte. Inte än. Men de påminner mig,
vart enda ett av breven påminner mig om att jag övergav mamma när
jag som mest behövdes. Och nu ska jag lämna henne igen.
Patrik var inte som mamma. Långt innan uteslutningen visste han hur
det skulle sluta. Min kontakt med Patrik är som den alltid har varit.
Patrik och jag kommer bra överens. Vi säger inte så mycket till varandra. Det har vi aldrig gjort.
EXTRA 09
En dag, när Emma redan var utesluten, kom jag på att jag inte hade bett
till Gud på flera dagar. Då bad jag, för jag blev orolig. Kanske trodde
Gud att jag fortfarande tänkte på honom? Men jag gillade inte längre
Gud. Jag hade tappat intresset för att hylla honom med lovsånger och
tacksamhet. Jag ville inte göra det i något liv. Jag behövde inte längre ha
hans välsignelse. Den hade bara ställt mig utanför världen och fått mig
att tro att det var något positivt att vara … overksam.
Jag trodde jag gjorde något när jag följde mina vanor, men det var
fel. Mina vanor var tomma, ihåliga och värdelösa. De var ett skämt.
Men innan jag insåg det var de mitt liv, då var de jag. Och jag mådde
bra så länge jag inte tänkte på vad jag gjorde, för det jag gjorde var
ingenting.
När jag bad min sista bön kändes det löjligt. Något hade blivit annorlunda, för det som hade styrt mina tankar hade ingen makt över mig
längre. Jag hade rest mig upp, stod inte längre på knä. Jag behövde inte
bönen, så länge jag hade mig själv.
Av alla vanor jag hade haft, var bönen den starkaste. När jag kom på att
jag inte hade bett till Gud på flera dagar kändes det som att jag hade
gjort något stort. Fast egentligen hade jag inte gjort något alls. Den dag
7
Jehåvasjäveln – Extramaterial (Borttagna scener).
Copyright © Henrik Pettersson 2008.
www.abouthenrik.com
jag kom på att jag inte hade bett till Gud på flera veckor var en bra dag.
Jag kommer ihåg att jag bad min sista bön då.
Jag sa: Gud, din jävla nolla, dra åt helvete.
Jag sa: I Jesu namn.
Amen.
EXTRA 10
Det som tidigare hade varit mitt liv, var inte längre min trygghet. När
jag förlorade min tro, lämnade jag det liv jag visste hur man levde. Alla
svar och sanningar som hade varit jag upphörde att gälla.
Livet tog en ny riktning. Det handlade om övning, och att lära sig
hur man kunde leva och tänka på ett annat sätt. Men jag hade den bästa
läraren, teven. Den undervisade mig mer om livet än vad någon annan
någonsin hade gjort.
EXTRA 11
En kväll visade TV 3 Måndag hela veckan. En komedi om att vakna upp
till samma dag, om och om igen. Det kändes som om filmen handlade
om mig och mitt liv, och därför var det en obehaglig film.
Måndag hela veckan.
Samma.
Samma.
Samma.
Alltid likadant.
Det som först hade hjälpt mig att må bra, oföränderligheten, vände
sig emot mig. Plötsligt kändes det som att jag satt fast och jag gillade det
inte för det fick mig att må dåligt. Jag fick dåligt samvete för att jag
slösade bort min tid med att se på tv, och jag försökte slita mig loss från
teven och göra något annat. Men eftersom jag inte visste vad jag ville
göra, dröjde det inte länge innan den lilla viljan till förändring försvann, och jag fortsatte att se på tv. Men så hände det. Jag insåg att jag
inte behövde göra något för att må bra. Det handlade om min inställning, och det fanns ingen anledning att kämpa för något när jag hade
8
Jehåvasjäveln – Extramaterial (Borttagna scener).
Copyright © Henrik Pettersson 2008.
www.abouthenrik.com
det bra med att göra inget. När jag bara flöt med i livet fanns det inget
att oroa sig för, då var allt enkelt och det var till min fördel att dagarna
var likadana.
Därför gjorde jag inget.
Jo, jag gjorde något. Jag slutade grubbla. Tittade på tv, sov och gick
till jobbet. Och jag fick kontroll. Jag fick frihet. Inga krav. Inga förväntningar, ingen rädsla. Men frid. Total lugn och ro. Och eftersom varje
dag var som dagen innan, behövde jag inte oroa mig för morgondagen.
EXTRA 12
Förlåt, jag sviker dig igen. Du behövde mig och jag lämnade dig. Jag var
tvungen. Jag kunde inte vara kvar, och nu händer det igen. Jag lämnar
dig och vet att det aldrig kan bli som förr, för jag flyttar långt bort till
det du inte vill vara en del av. Jag låter mig inte bara styras av drömmar
som hör till den värld du vill se försvinna, jag vill också forma den med
mina lögner … Jag vänder mig emot allt du står för och jag vet att du
inte kan hata mig, men kan du älska mig?
Förlåt, mamma. Förr sa du att den rätta läran tröstade i tider av förtvivlan, den gav hopp, den fyllde människan med frid. Allt man behövde
var tro! Du sade det till främlingar och du sa det till mig. Det handlar
om tro! Tro är den säkra förväntan om ting man hoppas på, det tydliga
beviset på verkligheter man inte ser. Du läste orden för mig, jag låg i din
famn, jag var ditt lilla barn, och dina ord fyllde mig och gav mig tro och
en säker förväntan på det jag hoppades på. På verkligheter jag inte såg,
men som jag visste fanns.
Tro får inte svika dig nu. Tro tröstar och ger dig hopp. Du har ju tro,
din tro! Men glöden … Var är viljan du hade? Varför lyser det inte
längre om dig?
Förlåt mamma, vi talar olika språk. Vi säger att vi inte förstår det den
andra vill, men jag vill att du ska bli glad. Jag vet att jag inte kan hjälpa
dig, jag vet att jag inte gör dig glad, men jag vill. Jag vill göra dig lycklig.
Förlåt.
9
Jehåvasjäveln – Extramaterial (Borttagna scener).
Copyright © Henrik Pettersson 2008.
www.abouthenrik.com
EXTRA 13
Lögner. Jag tänker på lögner och jag tänker på Emma och på allt hon sa.
”Vi är olyckliga för att vi inte kan ta dagen som den kommer”, sa hon.
”Vi gör upp planer för hur världen ska bli bättre och vi lyckligare. Men
innerst inne i oss finns tvivlet, och vi klamrar oss allt hårdare fast vid
vår lögn. För vi vet att om vi släpper taget försvinner marken under
våra fötter. Vi behöver struktur. Vi behöver något att leva för och
kämpa emot. Vi behöver något stort, vi behöver något övermänskligt.
Därför är en tro på det gudomliga, det mänskligaste av det mänskliga.”
Vi tar dagen som den kommer, säger jag högt när jag tänker på det
Emma sa. För jag behöver något stort.
EXTRA 14
På kvällen såg jag Fight Club, och kom att tänka på Filip i gymnasiet.
Han gillade inte religion, inte heller direktörer och McDonalds. Efter ett
år slutade han i min klass och började på Medieprogrammet. Efter det
hamnade han på sin farsas reklambyrå i Åkarp. En gång gick vi förbi en
BMW och han drog med sina nycklar på bilens lack. När han såg mitt
ansiktsuttryck sa han att lusten att förstöra också är en skapande lust.
EXTRA 15
Somliga blir religiösa på sin dödsbädd. De säger: Tänk om Gud finns?
Vissa blir till och med Jehovas vittnen. De säger: Man vet ju aldrig? Det
låter logiskt, det blir bara värre och värre, vädret är ju inte längre som
förr.
Det finns de som blir rädda för sin egen obetydlighet: Någon måste
ha skapat oss, annars finns det ingen mening med något. Jag är inte
meningslös, det måste finnas något därute som bestämmer! Det måste
finnas en mening med allt!
Vid olyckor blir somliga religiösa. En stor kris när allt blir upp och
ner, då behövs något som tröstar och förklara det oförklarliga. Det var
på andra hållet för mig. Jag behövde inte Herren, jag behövde ingen
herre. Jag behövde mig själv, och jag lämnade Gud på en dödsbädd.
10
Jehåvasjäveln – Extramaterial (Borttagna scener).
Copyright © Henrik Pettersson 2008.
www.abouthenrik.com
EXTRA 16
Min resa bort började när kabel-tv kom till Holma och jag var tio år.
Min resa bort började när jag tittade på tv och lärde mig världen, eller
när jag lyssnade på musik och lärde mig något om mig själv. Då förändrades jag utan att tänka på det. Och när jag plötsligt blev det jag aldrig
hade trott att jag skulle bli, var förändringen lika naturlig som total för
mig, för jag hade länge förberett mig. Ändå funderar jag ofta på hur
mitt liv hade sett ut om olyckan inte hade skett. Hade jag fortfarande
varit ett vittne då? Hade jag kanske känt att något var fel, men varit allt
för rädd att gör något åt det? Rädd för att förlora det som var mitt liv?
Det som var jag …
När jag tänker på slumpen får jag samma panik och oro som när jag var
ett litet barn och tänkte mig hur livet hade varit om jag inte hade fötts
som ett Jehovas vittne. Jag blir rädd för att jag vet att jag skulle jag
kunna vara någon annan än den jag är just nu. Helt annorlunda, totalt
annorlunda, min motsats, men ändå jag. Tanken är inte overklig, den är
bara otänkbar.
Mitt hår hade varit kort. Jag hade varit rökfri. Och inga fyllor. Eller
manusskrivande. Inga drömmar om mig i en värld utanför organisationen, eller drömmar om rikedom och makt. Inget Hollywood.
Men den Jens som fortfarande hade varit ett Jehovas vittne finns
inte, jag är en annan. Och jag är på väg bort härifrån.
Snart.
Snart börjar det nya.
Snart.
EXTRA 17
Det är längesen nu. Emma hade köpt en bägare med hallonsorbet på
Rönneholmsglass, och jag en strut med rostad mandel och rom-valnöt.
Vi satt på trapporna ner mot kanalen och solen sken och det var varmt.
”Du är tyst idag”, sa jag. ”Är glassen inte god?”
”Jodå”, sa Emma. ”Jag är bara lite trött.”
”Händer det nåt speciellt i helgen?” sa jag.
”Inte vad jag vet”, sa Emma.
”Kanske något på Inkonst?” sa jag.
”Kanske det …”, sa Emma.
11
Jehåvasjäveln – Extramaterial (Borttagna scener).
Copyright © Henrik Pettersson 2008.
www.abouthenrik.com
Emma var dämpad, tyst och långt borta i blicken. Jag kommer ihåg
varenda detalj för några dagar senare gjorde hon slut. Efter det försökte
jag avlägsna henne ur mitt huvud. Det var andra gången jag försökte
göra det, första gången var när jag märkte att hon inte ville vara vittne
längre. Då blev hon också dämpad, tyst och fick något avlägset i blicken.
Jag trodde att allt skulle ordna sig om jag lämnade Emma. Jag trodde att
jag skulle fortsätta som ett troget Jehovas vittne. Jag trodde att livet
skulle bli enklare, men jag hade fel.
Det finns tro, hopp och kärlek. Störst av dessa är kärleken, och jag
älskade Emma och kunde inte göra slut med henne. Nu ska jag träffa
henne, men det är för att hon kontaktade mig. Lustigt nog har jag de
senaste dagarna varit på väg att ringa henne flera gånger, men inte
klarat av det. Emma har alltid varit först med det jag inte har haft
tillräckligt med mod att göra.
Ibland funderar jag på vad som hade hänt om jag gjorde slut och Emma
försvann ur mitt liv innan allt det jobbiga hände. Att Emma bara skulle
spela en biroll i mitt liv, precis som Linda. Då slår mitt hjärta hårdare
och hårdare, och jag tänder en cigarett för att påminna mig om vem jag
är.
Kanske hade jag varit helt annorlunda.
Min motsats.
Som de vars liv jag inte längre är en del av.
Det får mig att tänka. Kanske är det varken svårt eller konstigt att bli
den man omöjligen tror att man är.
12