Transcript Predikan i S:t Hans kyrka Annandag Jul 2012 Jeremia 20:7

Predikan i S:t Hans kyrka Annandag Jul 2012
Jeremia 20:7-11 * Apostlagärningarna 7:55-8:8 * Lukas 12:49-53
S
tefanos såg Jesus stå på Guds högra sida, Han
som annars brukar sitta där (Matteus 26:64,
Romarbrevet 8:34, Kolosserbrevet 3:1, Första Petrusbrevet 3:22). Sitter man ner och det något som engagerar en, reser man sig; det vet varje idrottspublik och
kanske en och annan TV-tittare också. När Stefanos
dödades hände alltså något som Jesus fann synnerligen angeläget och var djupt engagerad i.
Flera saker vid Stefanos’ död påminner om
Långfredagen. Både Jesus och Stefanos fördes ut ur
Jerusalem för att utanför stadsporten lida döden
(Hebreerbrevet 13:12). Jesus bad på korset: ”I Dina
händer lämnar jag min ande” (Lukas 23:46) och Stefanos bad: ”Herre Jesus, ta emot min ande”. Båda sade:
”Förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34).
Parallellen är tydlig; jag återkommer till vad det kan
betyda.
I evangeliet sade Jesus: ”Jag har kommit för att
skapa splittring” med djup ironi, som ett ord om den
stora tragik som ligger i att Han som kom för att skapa
fred orsakade splittring. Så skadad är världen att ”när
ljuset kom in i världen, då älskade människor mörkret
mer än ljuset” som Jesus uttryckte samma sak vid ett
annat tillfälle (Johannes 3:19). Det första som hände
Fridsfursten som nyfödd var att kung Herodes ville slå
ihjäl Honom och Han, Maria och Josef därför fick fly,
splittras om ni så vill, från sitt folk. Under åren fick
sedan Jesus se hur Han väckte oro bland makthavarna och irritation bland teologerna, och hur människor drog sin undan Honom. På Skärtorsdagskvällen
förrådde en av Hans egna Honom, en annan förnekade Honom och de andra tio flydde. Fridsfursten
väckte oro och orsakade splittring.
Samtidigt är Han försonaren. Gud ”beslöt att låta all
fullhet bo i Honom och att genom Hans blod på korset
stifta fred och försona allt med sig genom Honom och
till Honom, allt på jorden och allt i himlen”, som det står
(Kolosserbrevet 1:19-20). Splittring och ofred, all slags
osämja och ovänskap, stort som litet, strider mot vad
Gud vill och vad Gud har lagt som mönster för livet på
jorden. Han vill frid och harmoni.
Men när Han kommer blir det splittring och ofred.
Ironin är grym, men insikten är realistisk. Så förgiftad
är världen.
Men Jesus sviker inte. Och här djupnar det. Jesus
ber för dem som river sönder, splittrar och dödar, ”de
vet inte vad de gör”, säger Han, och så dör Han för
dem.
Försoning innehåller alltid offer. Det är en viktig
insikt: försoning innehåller alltid offer.
Hela Jesu liv var ett offer. När Han blev människa
var det inget storslaget för Honom, utan tvärtom att
Han utblottade sig själv och antog en tjänares gestalt
(Filipperbrevet 2:7); Han avstod från sin allmakt, allestädesnärvaro och sin allkunskap. ”Han, som var rik,
blev fattig för vår skull”, står det (Andra Korinthierbrevet 8:9). [Någon gång kunde Han sucka över det:
"Detta fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge
måste jag vara kvar hos er? Hur länge måste jag stå ut
med er?" (Matteus 17:17)] Hans största offer var när
Gud Fader tillät sin enfödde Son att bli dödad, slaktad
som ett offerdjur (jämför Abraham och Isak, Första
Mosebok 22:1-19). Han kunde ha sluppit undan, men
Han lät det onda ske (Johannes 18:11, Matteus 26:5354), Han offrade sig, frivilligt.
Så fungerar det också i våra små mellanmänskliga
relationer. Att hela splittring och skapa försoning kräver offer och lidanden. Och, och det är viktigt, det gäller inte bara den en part utan båda. Och, vilket är lika
viktigt, man kan bara själv offra, inte kräva offer av den
andra. Vilket då också betyder att om den andra parten inte vill, blir det ingen försoning.
Det är ett svårt och skört kapitel, det här med riktig
försoning.
Det är svårt också för Gud. Han har offrat sig själv
för att skapa försoning, men om inte vi vill ta emot det
offret och svara på det, blir det inget med det.
Men, vad kan vi offra för att få frid med Gud och bli
försonade med vår Skapare och livgivare? Inte med
goda gärningar eller välartade åsikter eller världsliga
framgångar – men med att ge oss själva åt Gud och
låta Hans vilja ske. Stefanos blev martyr inte genom
vara stark eller vilja göra nytta åt Gud eller något annat
utan genom att överlåta sitt liv åt Gud. Jesu mamma
Maria gjorde likadant. Hon var förmodligen from och
god, men det är inte hennes gåva till Gud utan det att
hon sade: ”Må det ske med mig som Du har sagt”. Och
den store kung David bevisade sin tro inte bara med
tapperhet i fält utan också med att överlåta också sin
uselhet till Gud. Ertappad med synd sade han:
”Slaktoffer vill Du inte ta emot, och ger jag Dig brännoffer försmår Du det. Det offer Du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar Du inte, o Gud.” (Psaltaren 51:16-17)
Leder alltså offret som David gjorde när han bekände sin synd eller offret Maria gjorde när hon sade
ja till Gud eller offret som Stefanos gjorde när han
brydde sig bara om Jesus och inte något annat, leder
de offren till försoning och frid? Ja, det gör de, inte
minst utifrån Jesus-mönstret, Han som gav sitt liv för
att försona världen och mänskligheten med både Gud
och sig själv. ”Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde”, sägs det, som en variation på det temat.
När Jesus vid Stefanos’ död alltså reste sig från sin
plats på Guds högra sida för att det som hände var så
viktigt, visar det att varje överlåtelse, stor eller liten,
vare sig det liknar Stefanos’ martyrdöd eller Marias ja
till Jesus eller Davids nakna syndabekännelse, är en
parallell, ja rentav en delaktighet i Jesu offer för att
försona allt med Gud och ge världen och mänskligheten evigt liv. Till och med en grymhet som den som
mötte Stefanos kan alltså, när den är en gåva, en
överlåtelse, till Frälsaren Jesus, vara till välsignelse,
försoning och frid.
Jag säger inte att detta är lätt utan tvärtom att detta
är svårt och skört. Och vi har sannolikt allihop en del
kvar att lära och öva i denna sak.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen.
Niklas Adell, präst