Transcript maj 2013 - Små änglar

ÄNGLABLADET
Medlemstidning för
Föräldraföreningen Små Änglar
Nummer 2
2013
Kontaktpersonslista för hela landet
Västmanland
Stockholm
Maria Zakariasson
021-842775
Åsgårdsgatan 18
723 55 Västerås
[email protected]
Pärnilla Sandberg
0765-687149
Månskensvägen 36
14646 Tullinge
[email protected]
Jenny Mesch
070-314 56 38
Lejongapsvägen 29
72246 Västerås
[email protected]
Åsa Nore
0735-006156
Tuvvägen 17
13639 Haninge
asa. [email protected]
Dalarna
Västerbotten
Linda Bonander
073-6172411
Gös Eriks väg 45D
78456Borlänge
[email protected]
Hanna Johnselius
073-0416980
Höijers väg 3
952 51 Kalix
[email protected]
Jonah Arnell
070-715 52 25
Kopparvägen 57 D
791 41 Falun
[email protected]
Marie Brunnegård
0910-305 60
Styrmansgatan 31
932 35 Ursviken
[email protected]
Medelpad
Skåne
Johanna Andersson
060-500181
Falkenbergsvägen 27
857 32 Sundsvall
[email protected]
Majvi Gudmundsson 0431-454628
Vanstadsv. 238
26698 Hjärnarp
[email protected]
Anna Ritzén
060-127575
Hakon Ahlbergsvägen 7
852 40 Sundsvall
[email protected]
Malin Qvist
070-397 24 66
Grynvägen 1 Lundavägen 1
247 50 Dalby
[email protected]
Ångermanland
Linda Borg
0611-605 02
070-338 49 32
Wallrothsgränd 3
870 10 Älandsbro
[email protected]
Västergötland
Madelene Andersson 0500-420608
Norrskensvägen 1
541 78 Värsås
[email protected]
Hej
Tack för er respons efter brevet som skickades
ut till alla er medlemmar. Vi är mycket
tacksamma för att ni vill fortsätta att stötta oss
i vårt arbete.
Vi har fått tillbaka brev (åter till avsändare) då
en del av er har flyttat. Har du inte fått brev
ifrån oss, skicka ett mail och upge den rätta
adressen så skickar jag igen. Delar av brevets
innehåll publicera jag även här i änglabladet.
Styrelsen i Föräldrarföreningen Små Änglar
önskar er en fin sommar.
Brev till våra medlemmar:
Hej alla våra medlemmar.
Här kommer ett brev från styrelsen i Föräldraföreningen Små Änglar.
Först vill vi tacka att just du/ni stöttar vår förening och hoppas på att du/ni vill försätta att
göra så. Vi skickar med ett påminnelsebrev om medlemsavgiften som står oförändrad på 150
kr per familj och år.
Som ni kanske har märkt har ni inte fått något Änglablad i brevlådan det senaste året. Detta
pga. av att det tryckeri som vi har använt oss av under alla år lades ner i årsskiftet 2011/2012.
Vi har sökt efter ett nytt tryckeri men kunde inte finna något tryckeri som kunde erbjuda oss
ett prisvärt avtal.
Föreningen beslutade att det inte var värt att sluta ett avtal som skulle kosta föreningen nästa
tre gånger så mycket som förra avtalet.
Vi har dock lagt ut änglabladet under 2012 samt första änglabladet för 2013 på vår hemsida
(www.smaanglar.org) och på facebook/Föräldraföreningen Små änglar .
En ide som kommit upp på styrelsemöte är att samla alla era e-mail adresser så att vi kan
skicka er Änglabladet direkt till er e- mail adress. På så sätt skulle vi även löpande kunna ger
er information om aktiviteter eller allmän information som berör alla er medlem var ni en bor
i landet.
Skulle du/ni vilja ha denna möjlighet ber vi er att skicka oss ett mail med erat namn och
vilken stad samt län ni bor i till [email protected].
Vi skickar även med Verksamhetsberättelsen från vårat Årsmöte som hölls i Stockholm den
16 mars i år.
Har kanske just du/ni en ide om vår verksamhet, tveka inte att maila/ringa oss.
Med varmaste hälsningar från Styrelsen
Föräldraföreningen Små Änglar
VERKSAMHETSBERÄTTESE FÖRÄLDRARFÖRENINGEN SMÅ
ÄNGLAR 2012
Verksamhetsåret 2012 har präglats av vår vilja att stötta.
Föreningen i dess nuvarande form arbetar för att finnas till för nydrabbade och hjälpa till att
utbilda personal som arbetar i nära möte med föräldrar så som på förlossningen, neo,
kuratorer och begravningsbyråer.
Så med andra ord så ligger vår fokus bl.a. på Öppna samtalsträffar vilket har skett 10 ggr
under det gångna året i Stockholmsregionen. Vi har haft 5 öppna träffar på våren och 5 träffar
under hösten och det var varit ganska stora grupper ca 7-9 deltagare per träff . Vi får låna en
lokal i Årsta kyrka och det är vi väldigt tacksamma för. Men vi vill poängtera att vi är helt
religiöst obundna. Även Sundsvall är en region som är mycket aktiv med samtalsträffar och
aktiviteter för dess medlemmar. Små änglar i Skellefteå har i samarbete med FEBE (Nätverk
för föräldrar som mist barn) arrangerat minnesstund.
När det gäller utbildning/information till blivande barnmorskor så har Pärnilla Sandberg varit
och föreläst för på Karolinska institutet både under våren och hösten och vi har fått en
förfrågan att göra så även till nästa år. Det är väldigt givande att få dela med sig av sin historia
ur ett föräldraperspektiv och försöka få studenterna att förstå vilken viktig roll de kommer att
ha den dagen då de i sitt yrkesliv kommer att komma i kontakt med att ett litet barn dör. Hur
viktigt deras omhändertagande och stöd är. Men också hur oerhört viktigt det är att bidra och
hjälpa till med att skapa fina minnen från den korta tid familjen/anhöriga har med detta lilla
barn. Kontaktpersonerna Anna Ritzen och Johanna Andersson i Sundsvall har föreläst, både
för personal på sjukhus samt begravningsbyråer.
Det finns även ett stort intresse för våra böcker och broschyrer. Vi har fått många och stora
beställningar bl.a. från sjukhus ute i landet. Det visar på vilket oerhört stort behov som finns
och att det material vi bidrar med är väldigt uppskattat.
Ett annat projekt i Stockholm för att kunna hjälpa i den första direkta förlusten är vårt arbete
kring Änglalådor. Dessa änglalådor kommer att finnas på sjukhusen för att kunna hjälpa de
drabbade som kommer in och inte har kunnat planera för mottagandet av sitt barn. I dessa
lådor har vi för avsikt att fylla med kläder, gossedjur, hjälp till hand/fotavtryck m.m. Vi har
skickat iväg breven till respektive sjukhus i Stockholmsregionen och väntar nu på respons. Vi
har för avsikt att fortsätta arbetet under 2013. Sundsvall för först ut med att skänka änglalådor
till Sundsvalls sjukhus och det var mycket uppskattat av både personal och de föräldrar som
fick mottaga dessa lådor.
Vi har även haft vår årliga picknick i Hagaparken/Stockholm den 25 augusti 2012. Ca 10
familjer deltog. Ett uppskattat och mysigt sätt att träffa både ny och gamla vänner.
Vår Kontaktperson i Skåne Malin Qvist har skrivit en bok:
När livet vände. Föräldrarföreningen Små Änglar letar just nu
i dagsläget efter ett bokförlag och eller ett tryckeri för boken.
Malin vill gärna dela med sig av delar av hennes kommande
bok här i änglabladet. Malin förlorade sin son Milton i
blodförgiftning när han var 3 veckor gammal. Malin berättar
om sorgen efter Milton och hennes upplevse om att sorg kan
leda till fysisk sjukdom. Malin fick kämpa i många år för att få
rätt hjälp och stöd. Detta berättar hon om i sin bok.
Delar av Malins bok. När livet vände av Malin Qvist
Första delen är när Milton precis har somnat in
Han ligger på en stor säng under ett täcke. De säger att han har fått en blöja på sig och att
vi inte ska bli rädda, det sitter två små kanyler i låren, genom dem har han fått medicin.
Han är så vacker. Det ser ut som att han sover. Jag vill väcka honom.
De säger att vi kan klä honom och vi sätter på honom kläderna som han kom i. En grå
och vit randig body och ett par beiga sparkbyxor. Jag frågar om jag får ta upp honom, det
känns inte riktigt som att han är min längre. Han är så tung. Mycket tyngre än innan,
men det är det enda tecknet på att han inte lever längre. Annars ser det ut som att han
sover. Han är så varm och fin. De kommer in med Disa. (Miltons storasyster red.
kommentar)
- Sover han?
- Nej, han är död.
- Är han sönder?
- Ja, älskling han är sönder. Milton är död och han kommer inte att kunna följa med oss
hem igen. Han måste stanna här.
Att säja farväl (red. kommentar)
Dörren öppnas till ”Regnbågsrummet”, stilla musik strömmar mot oss och i skenet av
stearinljus ser jag honom ligga där på båren. Min son. Det är bara elva timmar sedan vi
lämnade honom, men det känns som en evighet. Vi tvättar och masserar honom med en
olja som vi haft med oss. Disa hjälper till. Vi klär honom i en batikfärgad body som vi
köpt på vår bröllopsresa i Paris när jag väntade Disa. Sedan sveper vi hans nallefilt om
honom. Han är kall nu. Det känns att han har lämnat oss. Vi sitter med honom länge. Disa
går ut med sköterskorna. Den som Disa tydde sig mest till skulle inte ha jobbat
egentligen, men hon kom in för att vara med Disa på sin lediga dag. Prästen läser en dikt
sedan lämnar han rummet. Vi ber om att få vara ifred med Milton en stund för att sjunga
några sånger som betyder mycket för oss, en av sångerna är en indisk vaggvisa som jag
brukade sjunga för honom. Vi sjunger för Milton och min röst är klar och stark. Jag vill
minnas denna stund så länge jag lever, något vackrare kommer jag aldrig att komma i
närheten av. Nu måste vi gå, vi bestämmer oss för att detta får bli det sista avskedet,
vackrare än så här kan det inte bli och det kommer inte att bli lättare. Vi lägger honom i
korgen, nallefilten får han med sig. Personalen lovar att se till så att filten kommer med
ner i kistan. Man blir aldrig färdig. Det kommer aldrig ett tillfälle då man känner att nu är
det ok, nu kan jag släppa taget och gå. Man får helt enkelt göra det ändå. Inga ord kan
beskriva hur jag kände mig när jag pussade honom för sista gången, vände mig om och
gick.
Man är där man är
Efter en månad börjar Billy (Malins man red. kommentar) jobba igen. Det finns inte en
chans att vi ska klara oss ekonomiskt om han är hemma längre. Att det skulle komma att
påverka våra liv på en massa andra sätt än just ekonomiskt förstod vi inte då. Dagarna
går och jag lever som i en dimma. Jag känner mig konstig. Det känns som att jag inte har
någon kropp, som att jag är uppe i huvudet hela tiden. All förankring i marken är på
något märkligt sätt borta. Jag har svindel. Katastroftankarna avlöser varandra, men jag
berättar det inte för någon. Det syns inte utanpå och jag vet inte hur jag ska förklara hur
jag känner mig. Det är en overklighetskänsla. Hur förklarar man för någon som är kvar i
verkligheten hur det känns att vara overklig? Det är ju det som är hela grejen, att man
befinner sig på en annan mental planhalva än resten av befolkningen. Om man aldrig har
sett en färg, kan man inte se den framför sig bara för att man får den förklarad för sig. Så
jag är tyst om min värld.
- Hej, hur är det? Jag hatar den frågan! Det känns som ett slag i ansiktet, en
kränkning. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag går upp på morgonen, kör Disa till dagis,
åker hem, fixar lite, äter lunch, ligger i soffan, tänker, hämtar Disa, fixar mat, nattar Disa...
Då borde svaret vara enkelt.
- Det är bra. Jag har inte blivit galen, inte skrikit i timmar eller tappat förståndet. Jag är
faktiskt riktigt bra på att förlora barn. En riktig hejare på att kontrollera mina känslor
faktiskt. Tackar som frågar! Jag är riktigt tapper enligt mina vänner. De skulle aldrig ha
klarat det lika bra, jag är så stark!
- Jag är inte stark! Jag har inget jävla val!!! Jag vill inte vara stark, vill inte vara bra på att
förlora mitt barn. Kan ni inte förstå att alla klarar av att förlora någon man älskar för
man har inget val... Det är ingen som frågar om man vill.
- Du, jag bara undrar om det är ok för dig att ditt barn dör i en blodförgiftning ett tag
efter födseln? Jasså inte... Ok, jag frågar väl någon annan då...
Sjuk (red. kommentar)
Vi sitter och reflekterar lite över hur pass bra vi ändå har klarat oss igenom det här
halvåret när jag helt oväntat får ont i magen, jag blir alldeles matt och vi tvingas
lämna restaurangen. Billy kör runt i Vimmerby för att försöka hitta en vårdcentral som
är öppen. Min kropp börjar skaka. Tillbaka i stugan lägger jag mig på sängen. Jag är rädd.
Kroppen lever sitt eget liv. Jag har ingen frossa, jag fryser inte alls, men kroppen skakar
och det är fullt synligt för ögat. Vi ringer sjukvårdsupplysningen. Till ingen nytta, vad ska
de säga. Efter att vi spekulerat fram och tillbaka lite säger jag att jag förlorade ett barn
för ett halvår sedan.
- Kan det vara kroppens reaktion på sorg? Jag vet inte varför jag frågar henne när jag har
svaret själv. Den natten vågar jag nästan inte somna. Jag känner mig helt uppgiven.
Hos läkaren (red. kommentar)
Han tittar på min lapp och frågar mig hur länge jag har mått såhär. Jag berättar om
Milton och att jag först förknippade alla symptom med hans död. Men nu har det faktiskt
gått tre och ett halvt år och jag blir bara sämre och sämre. Jag berättar att jag är livrädd
för att det ska vara cancer och att jag ständigt oroar mig för att få en hjärnblödning eller
att jag har MS. Han tittar på mig och förklarar att jag har en utmattningsdepression och
panikångest. - Har jag panikångest...? Depression...? Men jag är inte deprimerad, jag har
förundrats många gånger över att jag inte blivit deprimerad trots allt som hänt.
På hösten blir jag sämre. Jag åker in och ut på akuten. Jag får täta migränattacker. Halva
huvudet domnar bort och jag har synrubbningar. Det är svårt att hålla paniken borta alla
gånger. Det som är skönt nu är att alla i min närhet är medvetna om hur jag har det. Jag
ångrar att jag inte berättat tidigare, många av mina vänner har svårt att förstå att min
utmattning har med
Miltons död att göra.
- Det är ju fyra år sedan, hur kan du fortfarande känna så? Jag blir arg, men jag försöker
tänka att man inte kan förstå om man inte varit där själv.
Att finna hjälp (red kommentar)
Jag är nervös. Jag vet inte vad jag ska göra om detta inte är vad jag hoppats på. Det är
söndag kväll och föredraget ska hållas på Disas fritids. Jag sätter mig längst fram till
vänster. Han är självsäker och övertygande när han pratar. Han berättar att metoden går
ut på att klienten fokuserar på sitt trauma samtidigt som terapeuten knackar på olika
punkter längs med energimeridianerna. Det påminner om akupressur. Det skulle kunna
låta väldigt flummigt, men han förklarar allting på ett sätt som får mig att vilja ge det en
chans. Han säger att, en händelse i sig inte är traumatisk, men tolkningen av det som
sker gör att vi upplever den som traumatisk.
Början till ett tillfrisknande (red. Kommentar)
Jag har hela tiden känt att min sorg har suttit fast i kroppen, att jag inte har fått ut den
och att det är därför som jag haft alla symptom. Men hur kan det försvinna så lätt?
Nästan för lätt... Jag kan träna igen, promenera ensam i skogen utan att få panikattacker,
jag kan umgås med folk utan att behöva gå ifrån för att göra balansövningar, jag kan göra
flera saker samtidigt, jag är mer närvarande när jag är med mina barn, jag kan vara
vaken hela dagen och hela kvällen. Kort sagt, jag har fått mitt liv tillbaka, eller rättare
sagt, jag har fått ett nytt liv. Hela min barndom har jag varit rädd för att bli sjuk och dö.
Hypokondrin har varit som en ständig följeslagare genom livet. När Milton dog
accelererade oron, men den har alltid funnits där. Nu är den helt borta och jag märkte
inte ens när den försvann. Plötsligt en dag kom jag på mig själv med att det fanns plats
för så många andra tankar. All oro är som bortblåst och jag är fri, jag är inte längre fånge
i min egen kropp.
Tiden läker inte alla sår. Tiden gör att såret läker ihop, men ärret finns alltid kvar och
det är väldigt skört. När man upplever, hör eller ser något som påminner om förlusten,
kan ärret lätt gå upp igen och alla känslor som man kände då kommer tillbaka och det
spelar ingen roll hur många år som passerat. Numera bejakar jag de känslorna och ser
dem som ett sätt att komma Milton nära, att det faktiskt är skönt att han finns där under
huden fortfarande. Det är inte sorg jag känner när jag gråter nu, det är kärleken till ett
barn som inte fick stanna. En stilla gråt av längtan, men också av tacksamhet över att jag
har fått uppleva honom.
Milton
Föräldraföreningen Små Änglar tackar Malin för att hon så
öppenhjärtligt vill dela med sig av delar av den bok hon
har skrivit och vi hoppas att vi snart kan erbjuda er hela
boken till en bra kostnad till er medlemmar .
Öppna träffar i Stockholm
Hösten 2013
Varmt välkomna på öppna träffar i Stockholm. Vi träffas i öppen
grupp för samtal om sorgen efter barn som gått förlorade under
graviditet, under förlossningen eller spädbarnstiden. Vi pratar om vad
som hände, begravningen, ens omgivning, annat samtals stöd,
längtan om ett nytt barn, hur man ”överlever” och kan hitta viljan om
att vilja leva igen.
Höstens öppna träffar 2013 kommer inom kort att läggas ut på
hemsidan samt på facebook.
Vid frågor: Vi kan alltid nås via mail/telefon Se kontaktlista/styrelse
VARMT VÄLKOMMEN
Lite kort…
Manusstopp för kommande Änglablad år 2013
1/8, 1/11.
Kom ihåg att det är GRATIS att skriva i Änglabladet! Vare sig du skriver
långt eller kort, med eller utan bilder. Maila till [email protected] Dock ska
man veta att man inte får publicera något som inte är ens eget utan att ha frågat
upphovsmannen först.
Red.
Vi lägger ut änglabladet i PDF form på hemsidan samt på facebook. Är det
någon som vill ha änglabladet mailat till sig framöver maila då till
[email protected]
Att köpa…
Föreningen säljer:
 Pins med änglamotiv. (35 kr)
 Boken ”Att leva med en ängel – ett livslångt möte och lärande” av Eva
Bergman och Ursula Nyman. (90 kr)
För att beställa betalar man in på PG: 486 32 60-8.
Kom ihåg att få med namn och adress så vi vet vem som beställt vad!
Redaktion
Johanna Waahler,/Pärnilla Sandberg - adress och telefon, se nedan.
Revisor
Hemsida-ansvarig
Annika Wallbom,
Slåttervägen 2,
183 57 Täby
Du får gärna ta kontakt med
webbansvarig vi mail
Philip Yao
[email protected]
Styrelsens adresser
Ordförande
Kassör och trycksaksansvarig
Johanna Waahler
Ellen Keysg. 3
129 52 Hägersten
08-97 93 47
[email protected]
Kontaktpersonsansvarig
Pärnilla Sandberg
Månskensv. 36
146 46 Tullinge
0765-687149
[email protected]
Ledamot
Pärnilla Sandberg
Månskensv. 36
146 46 Tullinge
0765-687149
[email protected]
Ledamot
Linda Häggren
Solhemsvägen 15, 1 tr
137 40 Västerhaninge
08-50 02 12 33
[email protected]
Ledamot
Åsa Nore
Tuvvägen 17
136 39 Haninge
073-651 41 64
[email protected]
Anna Ritzén
060-127575
[email protected]
Kontakta
Föräldraföreningen Små Änglar
Internet:
www.smaanglar.org
E-post:
[email protected]
[email protected] (gamla mail-adressen men fungerar
fortfarande)
Postgiro: 4863260-8
Föräldramedlemsavgift: 150 kr/år
Stödmedlemsavgift: 150 kr/år
Personalmedlemsavgift: 150 kr/år
Adress:
Föräldraföreningen Små Änglar
Ellen Keysgata 3, 129 52 Hägersten
Telefon: 08-55119987 (telefonsvarare)
Org. Nr: 829502-7455