Transcript Ingenting är som det verkar att vara

Måndag den 24 september
TEATER
TEATER PÅ VÄG
Teater De Vill
Scenen Pipersgatan 4
Text: Johan Bössman och
Robert Jelinek.
Regi: Johan Bössman.
Scenografi: Jenny Linhart.
Koreograf: Therese Carlsson.
Medv: Tobias Andersson,
Camilla Eriksson, Jonas
Franksson.
Ingenting är som det verkar att vara
Långt bortom marmorglansen på Dramaten sliter mängder av fria grupper, ständigt på väg
mellan gymnastiksalar och sunkiga källarutrymmen. Elkablar ska dras, dekordelar ställas upp
och interna konflikter redas ut – innan man på nytt ska stå där på scenen ännu en gång glad,
karismatisk och superladdad.
Teater de Vill är en Stockholmsgrupp som reser mycket med sina iscensättningar vilka ofta
beskriver utanförskap: hur det är att vara rom, bög eller handikappad. Iscensättningar där
man lyckas kombinera starka vardagstragedier med lustfylld energi.
Den nya pjäsen ”Teater på väg” är också ett sådant drama, fast skildrat via ett perspektiv
hämtat bakom kulisserna. Högstadiepubliken får följa hur en trio skådisar förbereder en
skolföreställning om sex och nakenhet – man bygger, bråkar och repeterar. Alla har olika
bakgrund. Camilla brinner för att förändra världen med sin lilla grupp, Tobias har just
kommit från Teaterhögskolan och längtar efter konstnärlighet och Jonas har ett annat
perspektiv på tillvaron från sin rullstol – han har dessutom en hemlighet… Nej, den handlar
inte om sex, även om texten gör det.
”Teater på väg” är ett kalejdoskop av olika teman: kön, att duga, rollspel, viljan att bli sedd
och accepterad. Också formspråket skiftar ständigt, trion på scenen dansar, sjunger och
grälar.
Dramatikerna Bössman och Jelinek rycker ständigt undan mattan för åskådarna. Ingenting
är som det verkar vara. Jonas tjejperuk och kjol gör honom varken till transvestit eller bög.
Fast viljan att vara hel är densamma. Han är ju människa först och rullstolsburen sedan. Att
bli definierad genom det sätt på vilket man rör sig genom livet är absurt. Yta är inte innehåll.
Och snart har publiken glömt att Jonas inte kan gå – han gör sina begränsningar till
självklarheter.
Om det handlar ”Teater på väg”, men mest om ungdomar på väg att hitta sig själva och att
iscensätta pjäsen om sina liv. Med humor och energi skildrar Teater de Vill stöket och
förvirringen innan den där uppsättningen hittar sin rätta form.
Lars Ring, Svenska Dagbladet
Jonas Franksson spelar den på gränsen till upplösning scendebuterande Jonas i knallblå peruk. I
bakgrunden Camilla Eriksson och Tobias Andersson. Foto: José Figueroa
Ungdomsteater med ironisk distans
Innerlighet är knappast en bristvara när
dramatikerna Robert Jelinek och Johan
Bössman åter skrider till verket. Teater på väg är
teater om teater där pjäsen i pjäsen är en
allomfattande ungdomspjäs som i
angelägenhetsgrad enbart överträffas av den pjäs
vi faktiskt ser. För även om det självreflexiva
greppet skänker välbehövlig ironisk distans till
hur pjäser för ungdomar brukar konstrueras är
Teater på väg just en sådan pjäs. Upphöjd i
kvadrat.
Teater på väg av Robert Jelinek och
Johan Bössman
Scen: Teater De Vill
Ort: Stockholm
Regi: Johan Bössman
Koreografi: Therese Carlsson
Scenografi och kostym: Jenny Linhart
Ljus och projektioner: Tove
Österlund Nolskog
Musik- och ljuddesign: Johan
Cederberg och Victor Holmberg
Medverkande: Tobias Andersson,
Camilla Eriksson och Jonas Franksson
Det är en föreställning som är inkluderande i
ordets alla tänkbara bemärkelser. Och då tänker
jag inte främst på det faktum att en av skådespelarna (Tobias Andersson) är mimare. Precis
allt behandlas – kåthet, könsroller, funktionshinder, utseendefixering, mobbning, svartsjuka –
you name it. Därtill uttryckt i sporadiska sång- och dansnummer och illustrerat av
projektioner sprängfulla av associativa stillbilder.
Vi möter tre skådespelare som riggar och repeterar samtidigt som de våndas, gläds och
grälar. Med en anspänning som nästan går att ta på gör rullstolsburne Jonas Franksson den
på gränsen till upplösning nervöse, teaterdebuterande Jonas. Att hans karaktär också är
transvestit, iklädd knallblå peruk och stayups, blir dock märkligt nog snarast en del av det
allomfamnande konceptet än något som tilldelas särskild betydelse. Camilla Eriksson fyller
sin handlingskraftiga och fräcktungade Camilla med spattig energi medan Tobias Andersson
skänker sin Tobias en smittande entusiasm. Scenen där han ses hänfalla till rimmade
mimexcesser imponerar – den avsedda ironin till trots.
Utdrag ur recension 7/10 2012 av Anna Håkansson, Nummer.se
Kulturmagazinet Kulturbloggen
Sveriges största kulturmagasin: musik, film, opera, litteratur, teknologi, kulturpolitik, teater
Metateater för unga på Teater De Vill
Teater: Teater De Vill
Manus: Johan Bössman, Robert Jelinek
Regi: Johan Bössman
Skådespelare: Tobias Andersson, Camilla
Eriksson och Jonas Franksson
Tobias Andersson och Jonas Franksson i Teater På Väg
Ungdomsteater blir lätt en alltför förutsebar historia. Uppsättningen av ämnen som
ungdomarna kan anses vara intresserade av är tämligen begränsad, och rör sig ofta inte i så
mycket bredare omfång än en sedvanlig tonårstidningar. Det är finnar, penisstorlek,
homosexualitet och drömmen om den där killen eller tjejen som tycks vara så svår att få
kontakt med. Det är en historia som bara är delvis sann i Teater De Vills uppsättning av
Teater På Väg.
Ett teatersällskap ska sätta upp sin pjäs på ett gäng skolor i Sverige. Starkt pådrivna av
Camilla Erikssons teaterchef förverkligar alla vardera en dröm, alltmedan de bekämpar sina
demoner. Jonas Frankssons rullstolsbundne karaktär kämpar med sitt självförtroende. Tobias
Anderssons Teaterhögskole-utbildade skådespelare är bitter och besviken, men hoppas
fortfarande på det stora genombrottet. Kanske blir det dagens föreställning, som för att fylla
platserna får besök av mellanstadieelever, till skådespelarnas stora förtret. När man spelar för
högstadieelever kan man åtminstone låtsas att de är vuxna.
Ett par av teaterhistoriens största verk är metateater – det handlar om själva teatern, snarare
om livet utanför. Praktexempel är Det Allra Viktigaste som gick på Stockkholms Stadsteater
för ett par år sedan, och Shakespeares En Midsommarnattsdröm. Med Teater På Väg av Johan
Bössman och Robert Jelinek har valt samma grepp för att fånga teaterovana skolelever.
Varje ämne som de tre skådespelarna, som alla är på väg på mer än ett sätt, är som tagna
direkt ur en verktygslåda för ungdomsteater. Men formen är okonventionell, och fungerar
uppenbarligen utmärkt på den unga publiken (och på en något äldre recensent).
Den enda invändningen kommer också mot den verktygslåda som all ungdomsteater rotar så
frenetiskt i. Varför ska en föreställning som är så välskriven – med många smarta vändningar
och intelligenta konstruktioner där formen kommenterar innehållet – framföras som om man
skulle väcka stenar till liv?
Det är inget egentligt fel på vare sig regi eller skådespeleri, givet hur det brukar se ut på
scenen när teatern riktar sig till ungdomar. Istället handlar det mer om genrens oförmåga att ta
sin publik på allvar. Som ung använder man ofta starka och onyanserade känslouttryck, men
därmed inte sagt att det subtila inte kan nå fram.
Johan Ranstam, Kulturbloggen.com