Transcript När jag vaknar är det kallt på sängens andra sida

kapitel 1
är jag vaknar är det kallt på sängens andra sida. Mina fingrar
trevar efter Prims värme men hittar bara madrassens sträva
kanvasöverdrag. Hon har nog haft mardrömmar och lagt sig hos mor.
Så är det förstås. Det är ju slåtterdag i dag.
Jag lyfter huvudet och lutar hakan mot handen. Rummet är så
pass ljust att jag ser dem. Min lillasyster Prim ligger ihopkrupen med
ryggen mot mors mage och de har kinderna tätt ihop. I sömnen ser
mor yngre ut, sliten, men inte så missmodig. Prims ansikte är fräscht
som en daggdroppe, hon är lika söt som gullvivan hon är uppkallad
efter. Mor lär visst också ha varit vacker en gång i tiden, har jag hört.
På vakt vid Prims knä sitter världens fulaste katt. Nosen är in­
tryckt, halva ena örat är borta och ögonen har samma färg som rutt­
nande squash. Prim döpte honom till Smörblomma och hävdade be­
stämt att den smutsgula pälsen liknade den klargula blomman. Han
hatar mig. I alla fall misstror han mig. Trots att det är flera år sedan
tror jag att han fortfarande minns mina försök att dränka honom i
en hink. Prim kom hemsläpande med en mager kattunge med magen
svullen av mask och pälsen full av löss och det sista jag behövde just
då var ännu en mun att mätta. Men Prim tiggde och bad, hon till och
med grät, så jag fick ge mig. Så småningom blev det bra med katten.
Mamma lyckades befria honom från all ohyra och han är född till
musjägare. Då och då fångar han till och med en råtta. Ibland när jag
slaktar ett jaktbyte ger jag inälvorna till Smörblomma. Han har slutat
fräsa åt mig.
Inälvor. Inget fräsande. Det är så nära kärlek vi någonsin kommer.
Jag slänger benen över sängkanten och sticker fötterna i jägarkäng­
N
© Suzanne Collins 2008
orna vars smidiga skinn har format sig efter mina fötter. Jag drar på
mig byxor och en skjorta, stoppar in min långa mörka fläta under en
mössa och greppar min samlarsäck. Under en träskål på bordet, i
skydd för hungriga råttor och katter, står en perfekt liten getost insla­
gen i basilikablad. Det är Prims present till mig på slåtterdagen. Jag
lägger försiktigt osten i fickan medan jag smyger ut genom dörren.
Vår del av Distrikt 12 kallas Sömmen. Vid den här tiden på dygnet
brukar det krylla av kolgruvearbetare på väg till morgonskiftet; män
och kvinnor med uppdragna axlar och svullna knogar. De flesta har
sedan länge gett upp försöken att skrubba bort koldammet från sina
spruckna naglar och fårade, magra ansikten. Men i dag är de svarta,
kolstybbstäckta gatorna tomma och de låga grå husens fönsterluckor
stängda. Slåttern äger inte rum förrän klockan två. Lika bra att ta
sovmorgon. Om man kan.
Vårt hus ligger i bortersta änden av Sömmen. Jag behöver bara
passera några grindar för att komma till det skräpiga fält som kal�­
las Ängen. Ett högt gallerstängsel, krönt med rullad taggtråd, skiljer
Ängen från Skogen och inhägnar faktiskt hela Distrikt 12. Teoretiskt
sett ska stängslet vara strömförande dygnet runt för att skrämma bort
rovdjuren i skogen från våra gator – förr brukade flockar av vilda hun­
dar, ensamma pumor och björnar sätta skräck i folk. Men i praktiken
har vi tur om vi får två eller tre timmars elektricitet under kvällarna
och därför är det oftast ofarligt att vidröra stängslet. Trots det tar jag
mig alltid tid att lyssna efter surrandet som betyder att elektriciteten
är påslagen. Just nu är det knäpptyst. Dold bakom ett buskage lägger
jag mig platt på mage och glider genom en halvmeterlång glipa som
har funnits i flera år. Stängslet har flera andra svaga punkter, men
den här är så nära vårt hus att jag nästan alltid går till skogs här.
Så snart jag är inne bland träden tar jag fram en båge och ett koger
med pilar från en ihålig stock. Oavsett om stängslet är strömförande
eller ej, så har det sett till att inga köttätande rovdjur besöker Distrikt
12. Ute i skogen får de härja fritt och där finns även andra otrevlighe­
ter som giftormar och rabiessmittade djur. Dessutom finns det inga
© Suzanne Collins 2008
egentliga stigar att följa. Men det finns mat om man vet hur man ska
hitta den. Min far visste, och han lärde mig innan han blev sprängd i
småbitar vid en gruvexplosion. Det fanns inte ens något kvar att be­
grava. Jag var elva då. Fem år efteråt vaknar jag fortfarande av att jag
skriker åt honom att springa.
Trots att det är olagligt att gå ut i skogen och straffet för tjuvskyt­
te är hårt, skulle långt fler ta risken om de bara hade vapen. De flesta
är inte djärva nog att våga sig ut med bara en kniv. Min båge är en
raritet. Far slöjdade den och några till som jag håller noggrant gömda
i skogen, omsorgsfullt insvepta i vattentäta omslag. Han hade kunnat
tjäna bra med pengar på att sälja dem, men om han ertappats skulle
han ha blivit offentligt avrättad för anstiftan till uppror. De flesta av
fredsväktarna ser genom fingrarna med de få av oss som jagar, efter­
som de tycker lika mycket om färskt kött som alla andra. Faktum är
att de är bland våra bästa kunder. Blotta misstanken att någon för­
sökte sig på att beväpna folk i Sömmen skulle leda till sträng bestraff­
ning.
Om höstarna brukar det alltid vara ett fåtal modiga själar som
smyger sig ut i skogen för att plocka äpplen, men aldrig längre bort
än att de har Ängen inom synhåll. De håller sig alltid så pass nära
stängslet att de kan springa tillbaka till tryggheten i Distrikt 12 om
någon fara dyker upp. «Distrikt 12 – här kan du svälta ihjäl i trygg­
het», muttrar jag. Sedan sneglar jag hastigt över axeln. Till och med
här, mitt ute i ingenstans, är man orolig för att bli avlyssnad.
När jag var yngre brukade jag skrämma livet ur mor med de saker
jag kunde kasta ur mig om Distrikt 12 och om människorna som styr
våra liv i vårt lands avlägsna huvudstad. Så småningom förstod jag att
detta bara gav oss mer problem. Alltså lärde jag mig att hålla tungan
i styr och alltid se så likgiltig ut att ingen någonsin kunde läsa mina
tankar. I skolan var jag flitig och tystlåten. På den officiella mark­
nadsplatsen småpratade jag artigt. På Hällen, den svarta marknaden
där jag har mina största inkomster, öppnar jag sällan munnen för att
prata om annat än handeln. Också hemma, där jag inte är särskilt
© Suzanne Collins 2008
trevlig, undviker jag att diskutera känsliga ämnen. Som slåtterdagen,
matbristen eller Hungerspelen. Tänk om Prim skulle upprepa mina
ord! Hur skulle det gå för oss då?
I skogen väntar Gale, den ende jag kan vara mig själv tillsammans
med. Jag känner hur mina ansiktsmuskler slappnar av, hur jag ökar
takten medan jag går uppför kullarna till vår mötesplats, en klipp­
hylla med utsikt över en dal. Ett snår bärbuskar skyddar klippan från
oönskad insyn. När jag får syn på honom börjar jag le. Gale säger att
jag aldrig ler, utom i skogen.
«Hallå där, Katta», säger Gale. Mitt riktiga namn är Katniss, men
när jag sa det till honom första gången viskade jag så svagt att han
trodde att jag bara sa Katt. När sedan ett tokigt lodjur började följa
efter mig i skogen för att få godbitar blev Katta Gales officiella smek­
namn på mig. Till slut blev jag tvungen att döda lokatten eftersom
den skrämde bort viltet för mig. Jag ångrade det nästan, för den var
inget dåligt sällskap. Men jag fick ett rätt bra pris för skinnet.
«Titta, vad jag har skjutit!» Gale håller upp ett bröd med en pil
i och jag skrattar. Det är riktigt bageribröd, inte den sortens platta,
kompakta bröd som vi bakar hemma av våra spannmålsransoner. Jag
tar det i mina händer, drar ut pilen och håller hålet i skorpan mot
näsan. Doften jag andas in får det att vattnas i munnen på mig. Fint
bröd som det här är för särskilda tillfällen.
«Mm, det är fortfarande varmt», säger jag. Han måste ha varit vid
bageriet i gryningen och bytt sig till det. «Vad kostade det dig?»
«Bara en ekorre. Jag tror gubben kände sig sentimental i morse»,
säger Gale. «Han önskade mig till och med lycka till.»
«Alla känner väl lite extra samhörighet en sån här dag», säger jag
men bryr mig inte ens om att himla med ögonen. «Prim har gjort en
ost åt oss.» Jag tar fram den.
Hans uppsyn ljusnar när han får se godsaken. «Tack, Prim. Vi
får ju en riktig festmåltid.» Plötsligt lägger han sig till med huvud­
stadsdialekten och imiterar Effie Trinket, den maniskt optimistiska
kvinna som anländer en gång om året för att läsa upp namnen vid
© Suzanne Collins 2008
slåttern: «Oj, men jag har ju glömt att säga: Glatt hungerspel på dig!»
Han plockar några björnbär från buskarna omkring oss.
«Och må oddsen – » Han kastar ett bär i en hög båge mot mig.
Jag fångar det i munnen och krossar dess ömtåliga skal mellan tän­
derna. En sötsyrlig explosion sprider sig i min mun. » – alltid vara er
gynnsamma!» avslutar jag med lika hurtigt tonfall. Vi måste skämta
om det för att hålla skräcken på avstånd. Dessutom är huvudstads­
dialekten så tillgjord att nästan vad som helst låter roligt.
Jag ser på medan Gale tar fram sin kniv och skär brödet i skivor.
Han skulle kunna vara min bror. Vi har båda rakt svart hår och oliv­
färgad hy, till och med samma sorts grå ögon. Men vi är inte släkt,
åtminstone inte på nära håll. De flesta gruvarbetarfamiljer ser ut un­
gefär så här.
Det är därför mor och Prim, blonda och blåögda, alltid sticker ut.
Och de är faktiskt malplacerade. Mina morföräldrar var en del av den
lilla köpmannaklass som betjänar myndighetspersoner, fredsväktare
och en och annan kund från Sömmen. De drev ett apotek i den fi­
nare delen av Distrikt 12. Eftersom nästan ingen har råd att gå till
doktorn är apotekarna våra läkare. Far lärde känna mor därför att
han under sina jaktturer ibland samlade in medicinalväxter som han
sålde till deras butik. Det var hon som tillverkade läkemedel av dem.
Hon måste verkligen ha älskat far eftersom hon lämnade sitt hem för
Sömmen. Det är det jag försöker tänka på ibland, när jag inte kan
minnas annat än en kvinna som satt passiv och onåbar medan hennes
barn blev till skinn och ben. Jag försöker förlåta henne för fars skull.
Men om jag ska vara ärlig är jag inte den förlåtande typen.
Gale brer mjuk getost på brödskivorna och placerar omsorgsfullt
ett basilikablad på varje medan jag repar bär från buskarna. Vi slår
oss ner i ett prång bland klippblocken. På den här platsen är vi osyn­
liga men har ändå bra utsikt över dalen. Där myllrar sommaren, det
är liv och rörelse, det finns växter att samla, rötter att gräva upp, fisk
som skimrar i regnbågens alla färger. Dagen är fantastiskt fin, med blå
himmel och en lätt bris. Maten är underbar, osten smälter in i brödet
© Suzanne Collins 2008
och bärens arom fyller våra munnar. Allting vore perfekt om det här
verkligen hade varit en helgdag, om den lediga dagen verkligen hade
varit till för att ströva omkring bland kullarna och tillsammans med
Gale jaga mat till middagsbordet i kväll. Men i stället måste vi infin­
na oss på torget klockan två och vänta på att namnen ska ropas upp.
«Vi skulle kunna göra det, vet du», säger Gale med låg röst.
«Vad?» frågar jag.
«Lämna distriktet. Rymma. Leva i skogen. Du och jag, vi skulle
klara det», säger Gale.
Jag vet inte vad jag ska svara. Idén är fullkomligt vansinnig.
«Om vi inte hade så många barn», tillägger han hastigt.
Det är förstås inte våra barn. Men de skulle lika gärna kunna vara
det. Gales två små bröder och en syster. Prim. Och våra mödrar, för
hur skulle de överleva utan oss? Vem skulle mätta de där munnarna
som alltid vill ha mer? Även om vi båda jagar dagligen finns det fort­
farande kvällar när våra jaktbyten måste användas för att skaffa ister
eller skosnören eller ull. Och då händer det att vi får gå till sängs med
knorrande magar.
«Jag vill aldrig ha barn», säger jag.
«Jag kanske skulle vilja om jag inte bodde här», säger Gale.
«Men det gör du», säger jag irriterat.
«Glöm det», fräser han tillbaka.
Vårt samtal känns helt fel. Rymma? Hur skulle jag kunna rymma
och lämna Prim, den enda människa i världen jag säkert vet att jag
älskar? Och Gale är trogen sin familj. Vi kan inte rymma härifrån,
så varför ens prata om det? Och även om vi skulle göra det … även
om vi faktiskt gjorde det … hur kom det här med att skaffa barn in
i bilden? Gale och jag har aldrig haft någon romans. När vi träffades
var jag en mager tolvåring och trots att han bara var två år äldre såg
han redan ut som en man. Det tog lång tid innan vi ens blev vänner,
innan vi kunde sluta köpslå om allt och försöka hjälpas åt i stället.
Om han nu vill ha barn, skulle Gale för övrigt inte ha några problem
med att hitta sig en fru. Han ser bra ut, han är stark nog för att klara
© Suzanne Collins 2008
av arbetet i gruvorna och han kan jaga. Flickorna i skolan vill ha ho­
nom, det märks på hur de viskar om honom när han går förbi. Det
gör mig svartsjuk, men inte så som folk tror. Bra jaktkamrater växer
inte på träd.
«Vad vill du göra?» frågar jag. Vi kan jaga, fiska eller samla in växter
och bär.
«Vi kan väl fiska i sjön. Sen kan vi lämna metspöna och plocka något
i skogen, något gott tills i kväll», säger han.
I kväll. Efter slåttern är det meningen att vi ska fira. Och många
gör det, av lättnad över att deras barn har blivit förskonade ännu ett
år. Men minst två familjer kommer att stänga sina fönsterluckor och
låsa dörrarna om sig. Sedan måste de komma på ett sätt överleva de
kommande plågsamma veckorna.
Det går bra för oss. Rovdjuren struntar i oss en sådan här dag, när
det finns gott om villebråd som är lättare att få tag på och smakar
bättre. Fram på förmiddagen har vi ett dussin fiskar, en säck full med
växter och, bäst av allt, några liter jordgubbar. Det var jag som hittade
bärstället för några år sedan, men det var Gales idé att sätta upp nät
runtom för att hålla vilda djur borta.
Vi vänder hemåt och tar vägen förbi Hällen, den svarta markna­
den som håller till i ett gammalt övergivet kolmagasin. När kolhan­
teringen effektiviserades och de började transportera kolet direkt från
gruvorna till godstågen, växte Hällen och tog successivt över bygget.
Vid den här tiden på slåtterdagen har de flesta affärer stängt men på
Hällen hålls en del öppet. Vi byter utan problem till oss gott bröd
mot sex av fiskarna och får salt för ytterligare två. Flottiga Sae, den
taniga gamla kvinna som säljer skålar med varm soppa från en kit­
tel, köper hälften av våra växter mot några paraffinstycken. Vi skul­
le kanske få bättre betalt någon annanstans, men vi vill hålla oss väl
med Flottiga Sae. Hon är den enda som alltid köper vildhund. Vi
jagar dem inte med avsikt, men om man blir anfallen och dödar en
hund eller två – tja, kött som kött.
«När det väl hamnat i soppan kallar jag det nötkött», säger Flot­
© Suzanne Collins 2008
tiga Sae med en blinkning. Ingen i Sömmen skulle rynka på näsan åt
en fin vildhundsskank, men de fredsväktare som besöker Hällen har
råd att vara lite petigare.
När vi har avslutat våra affärer på marknaden går vi till borgmäs­
tarens bakdörr för att sälja hälften av jordgubbarna. Vi vet att han
väldigt förtjust i dem och har råd att betala vårt pris. Borgmästarens
dotter, Madge, öppnar dörren. Vi går i samma årskurs i skolan. Ef­
tersom hon är borgmästarens dotter borde hon vara snobbig, men
hon är helt okej. Hon håller sig helt enkelt på sin kant. Som jag. Vi
brukar vara ihop med varandra i skolan ganska ofta eftersom ingen av
oss egentligen hör till något gäng. Vi äter lunch ihop, sitter bredvid
varandra på samlingar och idrottar tillsammans. Vi pratar sällan, vil­
ket passar oss båda.
I dag har hon bytt sin tråkiga skoluniform mot en dyr vit klänning
och hennes blonda hår är uppsatt med ett rosa band. Slåtterkläder.
«Fin klänning», säger Gale.
Madge tittar på honom för att försöka räkna ut om det är en äkta
komplimang eller om han bara är spydig. Det är en fin klänning, men
hon skulle aldrig ha på sig den i vanliga fall. Hon pressar ihop läp­
parna men ler. «Tja, om jag ska åka till huvudstaden så vill jag ju se
bra ut, förstår du väl?»
Nu är det Gales tur att se förbryllad ut. Menar hon det? Eller dri­
ver hon med honom? Jag gissar på det sistnämnda.
«Du kommer inte att åka till huvudstaden», säger Gale avmätt.
Hans ögon landar på en liten rund brosch som pryder hennes klän­
ning. Vacker. Handsmidd i äkta guld. Med den skulle man kunna
köpa mat för flera månader till en hel familj. «Vad har du, då? Fem
lotter? Jag hade sex stycken när jag var tolv.»
«Det är inte hennes fel», säger jag.
«Nej, det är ingens fel. Det bara är så», säger Gale.
Madges ansikte är en uttryckslös mask. Hon lägger pengarna för
bären i min hand. «Lycka till, Katniss.»
«Du med», säger jag och dörren stängs.
© Suzanne Collins 2008
Vi går mot Sömmen under tystnad. Jag gillar inte att Gale pika­
de Madge, men han har naturligtvis rätt. Slåttersystemet är orättvist
och de fattiga drabbas värst. Från det man fyller tolv år kan man bli
utvald. Det första året får man sitt namn på en lott. Vid tretton, på
två lotter. Och så vidare och så vidare till arton års ålder – det är sista
året och då finns man på sju lotter. Så är det för alla medborgare i alla
tolv distrikt i hela landet Panem.
Men det finns en hake. Säg att man är fattig och svälter, som vi.
Då kan man delta med flera lotter mot betalning i tesseras. Varje tes­
sera är värd en knapp årsranson av säd och olja för en person. Man
får även delta med en lott för varje medlem i sin egen familj. När jag
fyllde tolv år deltog jag med fyra lotter – en för att jag var tvungen
och tre lotter för tesseras åt mig själv, Prim och mor. Faktum är att
jag har gjort så varje år. Och man måste räkna alla extralotter föl­
jande år. Nu, vid sexton års ålder, kommer mitt namn finnas på tjugo
lotter. Gale, som är arton och har hjälpt till att livnära en familj på
fem personer i sju år, kommer att ha sitt namn på fyrtiotvå lotter.
Man förstår varför Gale kan reta sig på en sådan som Madge; hon
har aldrig varit i närheten av att behöva en tessera. Risken att en lott
med hennes namn ska dras är väldigt liten om man jämför med oss
som bor i Sömmen. Inte obefintlig, men liten. Och även om det är
huvudstaden som bestämt reglerna – inte distrikten och definitivt
inte Madges familj – är det svårt att inte vara hätsk mot dem som
inte är tvungna att skriva in sig för tesseras.
Gale vet att ilskan mot Madge är missriktad. Andra dagar har jag
i skogens djup lyssnat på honom när han gormat och gått på om att
tesseras bara är ännu ett sätt att skapa elände i vårt distrikt, ett sätt
att utså hat mellan Sömmens svältande arbetare och dem som van­
ligen kan räkna med mat för dagen, ett sätt att se till att vi aldrig
kommer att lita på varandra. «Det är bara huvudstaden som tjänar på
att vi är splittrade», kunde han säga när ingen annan än jag hörde på.
När det inte var slåtterdag, när ingen rik flicka med guldbrosch fällt
en kommentar som hon säkerligen tyckte var helt oförarglig.
© Suzanne Collins 2008
Jag sneglar på Gales ansikte där ilskan fortfarande pyr bakom den
uttryckslösa masken. Jag tycker hans raseriutbrott är ganska me­
ningslösa, men jag brukar aldrig påpeka det. Det är inte det att jag
inte håller med honom, för det gör jag. Men vad hjälper det att gorma
om huvudstaden ute i skogen? Det förändrar ingenting. Det skapar
ingen rättvisa. Det fyller inte våra magar. Faktiskt så skrämmer det
bort viltet. Men jag låter honom hållas. Bättre att han skriker i sko­
gen än i distriktet.
Gale och jag delar det vi har kvar av dagens skörd. Det blir två
fiskar, några limpor gott bröd, grönsaker, en liter jordgubbar, salt, pa­
raffin och lite pengar till oss var.
«Vi ses på torget», säger jag.
«Ha på dig något fint», säger han oengagerat.
När jag kommer hem förstår jag att min mor och syster är klara
att gå. Mor bär en prydlig klänning från sin tid som apotekaredotter.
Prim är klädd i min första slåtterutstyrsel, kjol och en blus med krås.
Den är lite stor för henne men mor har fått den att sitta uppe med
hjälp av nålar. Ändå har Prim problem med att hålla blusen instop­
pad baktill.
Ett badkar med varmt vatten väntar på mig. Jag skrubbar bort
svett och smuts från skogen och tvättar till och med håret. Till min
förvåning har mor lagt fram en av sina egna vackra klänningar åt mig.
En mjuk, blå sak med matchande skor.
«Är du säker?» frågar jag. Jag försöker behärska min motvilja mot
att hon erbjuder mig hjälp. En gång i tiden var jag så arg att jag inte
lät henne göra någonting för mig. Och det här är väldigt speciellt.
Kläder från hennes förflutna betyder oerhört mycket för henne.
«Det är klart. Vi sätter upp ditt hår också», säger hon. Jag låter
henne torka mitt hår med handduken och fläta upp det på mitt hu­
vud. Jag känner knappt igen mig själv i den spruckna spegeln som
står lutad mot väggen.
«Så vacker du är», säger Prim med dämpad röst.
«Men jag är inte mig själv», säger jag. Jag kramar henne, för jag för­
© Suzanne Collins 2008
står att de kommande timmarna kommer att bli en pina för henne.
Hennes första slåtterdag. Hon är ungefär så säker man kan bli, efter­
som hennes namn bara står på en lott. Jag vägrade låta henne ta ut
några tesseras. Men hon oroar sig för mig, för det otänkbara.
Jag skyddar Prim på alla sätt jag kan, men slåttern förmår jag inget
emot. Ångesten jag alltid känner när hon lider väller upp inom mig
och jag blir rädd att hon ska märka något. Jag ser att blusen har glidit
upp ur hennes kjol där bak och tvingar mig själv till lugn.
«Dra in stjärten, lilla anka», säger jag och stoppar tillbaka blusen.
Prim fnittrar till och svarar med ett lågmält «kvack».
«Kvack på dig själv», säger jag med ett lätt skratt, ett sådant som
bara Prim kan få mig till. «Kom igen, nu äter vi», säger jag och ger
henne en snabb puss på huvudet.
Fisken och växterna kokar redan i en gryta, men den är avsedd
för kvällsvarden. Vi bestämmer oss för att spara jordgubbarna och
bageribrödet till kvällen, och säger till varandra att vi vill ha något
extra gott då. I stället dricker vi mjölk från Prims get Lady och äter
det grova bröd som är gjort av tesseramjöl, trots att ingen har någon
vidare aptit.
Klockan ett går vi mot torget. Det är bara de som ligger på sin
dödsbädd som inte behöver infinna sig. Till kvällen kommer ämbets­
männen att gå runt och kontrollera hur det ligger till med den saken.
De som fuskar kastas i fängelse.
Det är egentligen synd att de håller slåttern på torget som är ett av
de få ställen i Distrikt 12 som faktiskt kan vara riktigt trevligt. Torget
är omgärdat av butiker och på marknadsdagar, särskilt när vädret är
fint, blir det nästan feststämning där. Men i dag är stämningen dys­
ter, trots alla färgglada flaggor på byggnaderna. Kameramännen, som
sitter likt asgamar på hustaken, gör sitt till.
Folk köar under tystnad och skriver in sig. Slåttern är också ett
bra tillfälle för de styrande att kontrollera befolkningsmängden.
Ungdomar mellan tolv och arton blir infösta i repinhägnade fållor
i åldersordning. De äldsta står längst fram och de yngsta, bland dem
© Suzanne Collins 2008
Prim, står längre bak. Familjerna placerar sig runt området och de
flesta håller varandra hårt i handen. Men det finns folk som helt en­
kelt har slutat bry sig eller inte längre har med någon älskad familje­
medlem i spelet. De smyger omkring i publiken och erbjuder vadslag­
ning om vilka två barn som kommer att bli utvalda. Man kan slå vad
om de utvaldas ålder, om det blir Sömmenbor eller köpmän, om de
utvalda ska bryta ihop och gråta. De flesta undviker svindlarna, men
så omärkligt som möjligt. Det brukar vara tjallare som hålls med vad­
slagningen och vem har inte brutit mot lagen? Jag skulle kunna bli
skjuten varje dag för att jag jagar, men aptiten hos dem som har mak­
ten skyddar mig. Det är inte alla som har det så väl förspänt.
Och dessutom är jag och Gale överens om att ifall vi måste välja
mellan en kula i huvudet och att svälta ihjäl, skulle kulan vara mycket
snabbare.
Allteftersom mer folk anländer blir det mer och mer trångt och
kvävande på torget. Det är ett rätt stort område men räcker inte till
för att rymma alla de åttatusen invånarna i Distrikt 12. Eftersläntrar­
na hänvisas till gatorna runt torget där föreställningen visas i direkt­
sändning på regeringens stora tv-skärmar.
Jag står i en grupp sextonåringar från Sömmen. Vi nickar spänt
mot varandra och vänder sedan vår uppmärksamhet mot den provi­
soriska scen som byggts upp framför Rättens Hus. På den finns tre
stolar, en talarstol och två stora glasklot, ett för pojkar och ett för
flickor. Jag stirrar på papperslapparna i flickornas klot. På tjugo av
dem står det Katniss Everdeen med prydlig handstil.
Två av de tre stolarna är upptagna av Madges far, borgmästare Un­
dersee, en lång, flintskallig man, och Effie Trinket, som är eskort till
Distrikt 12 och nyligen har anlänt från huvudstaden med sitt otäcka
vita leende, rosatonade hår och vårgröna dräkt. De mumlar något till
varandra och ser sedan bekymrat på den tomma stolen.
I samma ögonblick som rådhusklockan slår två slag kliver borg­
mästaren fram till talarstolen och börjar läsa. Det är samma berät­
telse varje år. Han berättar historien om Panem, landet som reste
© Suzanne Collins 2008
sig ur askan av det som en gång kallades Nordamerika. Han talar
om kata­stroferna, torrperioderna, stormarna, bränderna, de stigande
haven­ som uppslukade så mycket av landet och det brutala kriget om
det lilla som blev kvar. Resultatet blev Panem, den strålande huvud­
staden och runt den tretton distrikt som skänkte fred och välstånd åt
sina medborgare. Sedan kom de mörka tiderna då distrikten gjorde
uppror mot centralmakten. Tolv distrikt besegrades, det trettonde
utplånades. Förräderifördraget gav oss nya lagar som en garant för
freden. Fördraget gav oss också Hungerspelen, för att vi aldrig ska
glömma att de mörka tiderna inte får återupprepas.
Reglerna i Hungerspelen är enkla. Som straff för upproret måste
varje distrikt tillhandahålla en flicka och en pojke att delta. De kallas
spelungdomar. De tjugofyra spelarna hålls instängda på en vidsträckt
utomhusarena som kan bestå av allt från brännhet öken till frusen
ödemark. Under ett antal veckor utspelar sig en kamp på liv och död.
Den sista överlevande spelaren vinner.
Det är så huvudstaden påminner oss i distrikten om hur totalt
utelämnade vi är åt dem: genom att ta våra barn och ungdomar från
oss och tvinga dem att döda varandra medan vi ser på. Vi skulle inte
överleva ännu ett uppror och det är det de vill ha sagt med sin lilla
lek. «Se här, vilka offerlamm era barn är och det finns inget ni kan
göra åt det. Om ni så mycket som lyfter ett finger kommer vi att för­
inta er intill sista man. Precis som vi gjorde med Distrikt 13.»
För att inte bara plåga oss utan dessutom förödmjuka oss, kräver
huvudstaden att vi ska se Hungerspelen som en festival, en idrottstäv­
ling där de spelar ut distrikten mot varandra. Den sista överlevande
får ett bekvämt liv hemmavid och distriktet blir överöst med priser
som mestadels består av mat. Hela året visar huvudstaden hur det
vinnande distriktet får gåvor i form av säd och olja och till och med
delikatesser som socker, medan resten av oss för en ständig kamp mot
svälten.
«Det här är en tid för såväl ånger som tacksamhet», mässar borg­
mästaren.
© Suzanne Collins 2008
Sedan läser han upp namnen på distriktets forna segrare. På sjut­
tiofyra år har vi haft exakt två, varav endast en alltjämt är i livet:
Haymitch Abernathy, en medelålders man med kulmage som i denna
stund dyker upp och hojtar något obegripligt, medan han raglar upp
på scenen och dråsar ner i den tredje stolen. Han är full. Väldigt full.
Folkmassan applåderar lydigt, men Haymitch fattar inget utan för­
söker ge Effie Trinket en stor kram. Hon lyckas med nöd och näppe
avvärja angreppet.
Borgmästaren ser besvärad ut. Spektaklet direktsänds i tv vilket be­
tyder att alla i hela Panem just nu skrattar rått åt Distrikt 12. Det vet
borgmästaren mycket väl. Genom att hastigt presentera Effie Trinket
försöker han rikta uppmärksamheten mot slåtterfestligheterna igen.
Lika glädjestrålande och sprudlande som vanligt paraderar Effie
fram till talarstolen och yttrar den välbekanta ramsan «Glatt hunger­
spel! Och må oddsen ALLTID vara er gynnsamma!»
Hennes rosa hår måste vara en peruk för kalufsen har hamnat på
sniskan efter sammandrabbningen med Haymitch. Hon babblar på
en stund om vilken ära det är att få vara här, trots att alla vet hur in­
nerligt hon längtar efter en knuff uppåt till ett bättre distrikt, där det
finns riktiga segrare. Hon vill så gärna slippa bli antastad av fyllon
inför hela nationen.
Jag upptäcker att Gale tittar på mig ovanför folkmassan. Han ler
nästan omärkligt. För att vara en slåtterfest så har tillställningen i
alla fall ett visst underhållningsvärde. Men plötsligt slår det mig att
Gales namn står på fyrtiotvå av lotterna i det där stora glasklotet. För
honom är oddsen långt ifrån gynnsamma. De flesta andra pojkars
odds är betydligt bättre. Och kanske tänker han samma sak om mig,
för hans uppsyn mörknar och han vänder bort blicken.
«Men det finns ändå tusentals lotter», önskar jag att jag kunde vis­
ka till honom.
Det är dags för dragning. Effie Trinket säger som alltid «Damerna
först!» och går fram till glasklotet med flickornas namn. Hon sträck­
er in handen, tar ett djupt tag inne i klotet och drar ut en pappers­
© Suzanne Collins 2008
lapp. Åskådarna drar kollektivt efter andan och sedan kan man höra
en knappnål falla. Jag känner mig illamående och hoppas desperat att
det inte ska vara en av mina lotter, inte jag, inte jag.
Effie Trinket går tillbaka till talarstolen, slätar ut lotten och läser
med klar röst upp namnet. Och det är inte mitt namn.
Det är Primrose Everdeen.
© Suzanne Collins 2008
kapitel 2
n gång satt jag i ett gömsle i ett träd och väntade orörlig på
byte. Jag somnade och föll tre meter rakt ner i marken, där jag
landade på rygg. Det var som om kraften i stöten tryckte ut all luft ur
mina lungor. Jag låg orörlig kvar och fick tvinga mig själv att andas in,
andas ut, att över huvud taget kunna göra något alls.
Jag känner likadant nu. Jag kan inte röra mig och får inte fram
ett ljud. Namnet ekar inne i mitt huvud, medan jag försöker komma
ihåg hur man andas. Någon håller i min arm, en pojke från Sömmen,
tror jag. Kanske hade jag varit på väg att trilla omkull och han stöt­
tade mig.
Det måste vara ett misstag. Det här kan inte hända. Prims var en
lott bland många tusen! Risken att hon skulle bli vald var så mini­
mal att jag inte ens hade brytt mig om att oroa mig för henne. Hade
jag inte gjort allt jag kunde? Tagit alla tesseras som gick och vägrat
låta henne göra detsamma? En lott. En lott bland alla tusen. Oddsen
hade verkligen varit gynnsamma för henne. Men vad hjälpte det?
Någonstans i fjärran hör jag folkmassan mumla olyckligt, som
de alltid gör när en tolvåring blir utvald, för alla tycker att det är så
orättvist. Och så får jag syn på henne. Vit i ansiktet och med händer­
na hårt knutna utefter sidan går hon med små, stela steg mot scenen
och jag ser att blusen har halkat upp ur kjolen igen. Det är när jag
upptäcker den detaljen, den oinstoppade blusens lilla ankstjärt, som
jag återvänder till verkligheten.
«Prim!» Det kvävda skriket sliter sig upp ur min strupe och mina
muskler börjar fungera igen. «Prim!» Jag behöver inte tränga mig
fram genom folkmassan. De andra ungarna stiger genast åt sidan så
E
© Suzanne Collins 2008
att jag kan gå rakt fram till scenen. Jag når fram till henne i samma
ögonblick som hon är på väg att äntra trappan. Med en svepande rö­
relse föser jag henne bakom mig.
«Jag anmäler mig som frivillig!» flåsar jag. «Jag anmäler mig till
slåttern!»
Förvirring bryter ut på scenen. Det var årtionden sedan Distrikt
12 hade någon frivillig och ingen vet riktigt hur situationen ska hante­
ras. Enligt regelboken kan en annan flicka frivilligt ersätta en utvald
flicka och en frivillig pojke ersätta en utvald pojke. I vissa distrikt an­
ses det vara en så stor ära att bli utvald till slåttern att det kan bli
riktigt komplicerat att välja bland alla frivilliga. Men i Distrikt 12 be­
traktas man som död redan i och med att man blir utvald och därför
förekommer det numera aldrig några frivilliga.
«Underbart!» säger Effie Trinket. «Men jag vill minnas att vi först
måste presentera vinnaren och sedan fråga efter frivilliga och om nå­
gon då stiger fram så … hrm …» Hon tystnar, själv osäker.
«Vad spelar det för roll?» säger borgmästaren. Han tittar på mig
och ser lidande ut. Han känner mig inte egentligen, men han vet nog
vem jag är. Jag är flickan som kommer med jordgubbar, flickan hans
dotter kanske har pratat om någon gång, flickan som för fem år se­
dan stod hopkurad med sin mor och syster när han överlämnade en
medalj till henne. En tapperhetsmedalj till äldsta barnet, avsedd för
fadern som gått upp i rök i gruvorna. Minns han det? «Vad spelar det
för roll?» upprepar han. «Låt henne komma fram.»
Prim skriker hysteriskt bakom mig. Hennes magra armar håller
mig som i ett skruvstäd. «Nej, Katniss! Nej! Du får inte åka!»
«Prim, släpp mig», säger jag strävt, för det här gör så ont och jag
vill inte gråta. Då kommer alla att se mina tårar när reprisen från
slåtterfesterna sänds i kväll. De kommer att tro att jag är en lätt mål­
tavla. En ynkrygg. Den tillfredsställelsen tänker jag inte ge någon.
«Släpp mig nu!»
Jag känner att någon lyfter bort henne från mig. Jag vänder mig
om och ser att Gale står med den vilt fäktande Prim i famnen. «Upp
© Suzanne Collins 2008
med dig, Katta», säger han och kämpar för att hålla rösten stadig.
Sedan bär han Prim bort till mor. Jag stålsätter mig och går uppför
trappan.
«Ja, jag säger då det! Bravo!» hörs Effie Trinkets översvallande röst.
«Det där är rätt inställning till spelen!» Äntligen händer det något
spännande i hennes distrikt. «Och vad heter du, då?»
Jag sväljer hårt. «Katniss Everdeen», säger jag.
«Jag kan slå vad om att det där var din lillasyster. Hon får förstås
inte sno åt sig hela äran!? Kom igen, allesammans! En stor applåd för
vår nyaste spelare!» kvittrar Effie Trinket.
Ingen i Distrikt 12 applåderar och det hedrar dem verkligen. Till
och med de som håller på med vadslagning och de andra som nor­
malt inte bryr sig längre håller tyst. Kanske beror det på att de kän­
ner igen mig från Hällen eller kände min far, kanske beror det på att
de har träffat Prim som ingen kan låta bli att tycka om. Så i stället
för att belöna mig med applåder skänker de mig den djärvaste form
av missnöje de vågar sig på. Tystnad. Med sin tystnad säger de att de
inte deltar i leken, att de inte vill finna sig i det som pågår, att allt det
här är fel.
Sedan händer något oväntat. I alla fall är det oväntat för mig, ef­
tersom jag aldrig har inbillat mig att någon i Distrikt 12 skulle bry sig
om mig. Men i och med att jag steg fram för att ta Prims plats var
det något som förändrades. Nu verkar det som jag har blivit betydel­
sefull. Den ene efter den andre i publiken för tre fingrar till munnen
och sträcker sedan fram handen mot mig. Till slut står nästan alla
med utsträckta händer. Det är en gammal gest som man nästan bara
ser vid begravningar i vårt distrikt. Med den visar man tacksamhet
och beundran och tar farväl av någon man älskar.
Nu håller jag verkligen på att börja gråta men som tur är tar Hay­
mitch tillfället i akt att ragla fram över scenen för att gratulera mig.
«Se på henne. Se på den här!» gastar han och slänger sin arm om
mina axlar. Han är förvånansvärt stark för att vara ett sådant vrak.
«Henne gillar jag!» Hans andedräkt stinker whiskey och det var inte
© Suzanne Collins 2008
i går han tog ett bad senast. «Henne är det …» Det tar ett tag innan
han kommer på fortsättningen. «… ruter i!» säger han triumferande.
«Mer än man kan säga om er!» Han släpper mig och går mot scenens
framkant. «Mer än man kan säga om er!» skriker han och pekar rakt
in i en kamera.
Är det publiken han talar till eller är han så full att han faktiskt
hånar regimen? Det får jag aldrig veta, för just som Haymitch öppnar
munnen för att fortsätta faller han ner från scenen och slår sig med­
vetslös.
Han må vara äcklig, men jag är tacksam. Medan alla kameror ska­
deglatt riktas mot honom får jag tid att släppa ut det kvävda lilla ljud
som väntat i min strupe. Sedan samlar jag mig, ställer mig med hän­
derna bakom ryggen och stirrar ut i fjärran. Jag ser kullarna där Gale
och jag var i morse. Under en sekund fylls jag av en längtan, när jag
minns hans idé att vi skulle lämna distriktet och leva för oss själva
i skogen … Men jag vet att jag gjorde rätt som återvände hit. Vem
skulle annars ha tagit Prims plats?
Haymitch förpassas kvickt bort på bår och Effie Trinket försöker
få ordning på torpet igen. «Vilken spännande dag!» drillar hon samti­
digt som hon försöker rätta till peruken som har fått kraftig slagsida
åt höger. «Och mer spännande ska det bli! För nu är det dags att välja
pojkarnas spelare!» Hon placerar ena handen på huvudet, uppenbar­
ligen i hopp om att få ordning på sitt perukproblem. Sedan går hon
fram till pojkarnas klot och drar den första lott hon får fatt i. När
hon skyndar tillbaka till talarstolen har jag inte ens tid att önska att
Gale ska klara sig, innan hon läser upp namnet. «Peeta Mellark.»
Peeta Mellark!
«Åh, nej», tänker jag. «Inte han.» För jag känner igen hans namn,
även om jag aldrig har talat med Peeta Mellark
Oddsen är verkligen inte gynnsamma för mig i dag.
Jag betraktar honom där han går fram mot scenen. Han är medel­
lång, ganska kraftigt byggd och har askblont hår som faller i vågor
ner över pannan. Jag ser att han är chockad. Han anstränger sig för
© Suzanne Collins 2008
att verka likgiltig, men i hans blå ögon syns den panik jag så många
gånger sett hos jagade djur. Ändå går han med bestämda steg upp på
scenen och intar sin plats.
Effie Trinket frågar om någon frivillig vill ta hans plats men ingen
anmäler sig. Jag vet att han har två äldre bröder, som jag har sett i
bageriet, men den ene är antagligen för gammal för att ställa upp och
den andre vill inte. Det är så här det brukar vara. Familjekärleken
räcker inte hur långt som helst på slåtterdagen. Det jag gjorde var re­
volutionerande.
Efter detta följer som alltid borgmästarens uppläsning av det
långa, tråkiga Förräderifördraget. Han är tvungen att göra det, men
jag lyssnar inte.
«Varför just han?» tänker jag. Sedan försöker jag intala mig själv
att det inte spelar någon roll. Peeta Mellark och jag är inte vänner,
inte ens grannar. Vi pratar inte med varandra. Det enda vi har ge­
mensamt hände för flera år sedan. Han har antagligen glömt det.
Men det har inte jag och jag vet att jag aldrig kommer att glömma …
Det var under den värsta tiden. Det var tre månader efter att far
hade dött i gruvolyckan under den mest bitande kalla januarimåna­
den i mannaminne. Förlamningen efter hans bortgång hade släppt
men smärtan kunde hugga tag i mig från ingenstans och pina mig
tills jag kröp ihop i snyftningar. «Var är du?» ropade jag tyst för mig
själv. «Vart har du tagit vägen?» Jag fick naturligtvis aldrig något svar.
Distriktet hade gett oss en liten summa pengar som kompensation
för hans död. Beloppet skulle försörja oss under en sorgemånad och
sedan förväntades mor skaffa sig ett jobb. Men det gjorde hon inte.
Hon gjorde ingenting. Antingen satt hon rätt upp och ner på en stol
eller, vilket var vanligare, kröp ner under filtarna i sängen med blicken
fixerad långt bort i fjärran. Nu och då fick hon liv, hon reste sig upp
som om hon hade ett brådskande ärende och sedan kollapsade hon i
orörlighet på nytt. Hur mycket Prim än bönade och bad så verkade
hon inte bry sig det minsta.
Jag var skräckslagen. Så småningom började jag förstå att mor
© Suzanne Collins 2008
hade blivit uppslukad av något slags mörk sorgevärld, men då var det
som att jag hade förlorat både far och mor. Vid elva års ålder – Prim
var bara sju – axlade jag rollen som familjeförsörjare. Jag hade inget
annat val. Jag köpte mat på marknaden och lagade till den bäst jag
kunde och jag ansträngde mig för att hålla mig själv och Prim presen­
tabla. Om det hade blivit känt att mor inte längre kunde ta hand om
oss skulle distriktet ha tagit oss ifrån henne och placerat oss på barn­
hemmet. Barnhemsbarnen gick i skolan med oss, märkta av sorg och
arga händer och en hopplöshet som krökte deras ryggar. Jag skulle
aldrig kunna utsätta Prim för något sådant. Lilla späda, söta Prim
som grät när jag grät även om hon inte förstod varför, som borstade
och flätade mors hår innan vi gick till skolan, som fortfarande put­
sade fars rakspegel varje kväll eftersom han hatade koldammet som
satte sig på allt i Sömmen. Barnhemmet skulle ha krossat henne till
småsmulor. Så jag höll vår situation hemlig.
Men pengarna tog slut och vi höll på att sakta svälta ihjäl. Det var
faktiskt så. Jag försökte intala mig själv att om jag bara kunde hålla
ut till i maj, till min tolvårsdag den åttonde maj, så skulle jag kunna
skriva upp mig för tesseras och få den där värdefulla säden och oljan.
Det var bara det att det var flera veckor kvar. Vid det laget skulle vi
mycket väl kunna vara döda.
Svält är inte särskilt ovanligt i Distrikt 12. Vem har inte sett sväl­
tens offer? Gamla människor som inte kan arbeta. Barn från familjer
med för många munnar att mätta. Arbetare som skadats i gruvorna.
De stackars satarna stapplar omkring på gatorna tills någon en vacker
dag hittar dem sittande orörliga mot en vägg eller liggande på Ängen.
Därefter hörs klagorop från ett hem och fredsväktarna blir inkallade
för att ta hand kroppen. Svält är aldrig den officiella dödsorsaken, det
sägs vara influensa eller lunginflammation eller umbäranden. Men
ingen låter sig luras av det.
Den eftermiddag då jag stötte på Peeta Mellark stod regnet som
spön i backen, obarmhärtigt och iskallt. Jag hade varit i staden och
förgäves försökt byta bort några av Prims trådslitna barnkläder. Fast­
© Suzanne Collins 2008
än jag hade varit på Hällen många gånger i fars sällskap, var jag för
räddhågsen att ensam besöka det smutsiga och otrevliga stället. Nu
hade regnet trängt genom fars jägarjacka och jag var genomfrusen. I
tre dagar hade vi levt på kokt vatten smaksatt med några myntablad
som jag hittat längst in i ett skåp. När marknaden stängde skakade
jag så kraftigt att jag tappade mitt knyte med barnkläder i en lerpöl.
Jag var så rädd att tappa balansen och bli liggande på marken att jag
inte vågade plocka upp byltet igen. Dessutom var det ju ingen som
ville ha de där kläderna.
Jag förmådde mig inte att gå hem. Därhemma fanns mor med sina
döda ögon och min lillasyster med insjunkna kinder och spruckna
läppar. Utan att ha med mig något som kunde ge hopp klarade jag
inte av att återvända till rummet med den rökiga brasan av fuktiga
kvistar som jag rotat fram i skogsbrynet när vi fick slut på kol.
Jag upptäckte att jag snubblade fram längs en lerig gata bakom de
butiker där de rikaste stadsborna handlade. Köpmännen bor ovanpå
sina butiker så jag befann mig i princip på deras bakgård. Jag minns
konturerna av rabatter som väntade på att bli planterade inför våren
och några getter i en inhägnad. En genomblöt hund stod bunden vid
en stolpe och hukade sig uppgivet mot vätan.
Stöld av alla de slag är förbjudet i Distrikt 12. Straffet är döden.
Men det slog mig att det kanske kunde finnas något i soptunnorna
och där var det fritt fram. Kanske kunde jag hitta ett ben hos slak­
taren eller lite ruttna grönsaker hos specerihandlaren, någonting som
ingen utom min familj var desperata nog att äta. Men oturligt nog
hade soptunnorna just blivit tömda.
Lukten av nybakat bröd från bageriet var så överväldigande att jag
kände mig yr. Ugnarna var placerade på baksidan av huset och ut ge­
nom den öppna köksdörren flödade ett gyllene ljussken. Jag stod som
förtrollad av värmen och den ljuvliga doften ända tills kalla rännilar
av regn på min rygg bröt förtrollningen. När jag lyfte på locket till ba­
garens soptunna såg jag att den var hjärtlöst renskrubbad på insidan.
Plötsligt skrek någon åt mig. Jag lyfte blicken. Där stod bagarens
© Suzanne Collins 2008
fru. Hon sa åt mig att ge mig iväg och undrade om jag kanske ville att
hon skulle kalla på fredsväktarna. Sedan hävde hon ur sig fler hemsk­
heter om hur trött hon var på alla snorungar från Sömmen som rota­
de i hennes sopor. Jag visste inte vad jag skulle svara. När jag försiktigt
lade tillbaka locket och tog ett steg bakåt fick jag syn på den blonde
pojken som kikade fram bakom sin mors rygg. Jag kände igen honom
från skolan. Han var lika gammal som jag men jag visste inte vad han
hette. Han hängde med ungarna från staden, så hur skulle jag kunna
veta det? Hans mor gick muttrande tillbaka in i bageriet, men han
måste ha sett att jag gick förbi fållan där de hade sin gris och lutade
mig mot stammen på ett gammalt äppelträd. Äntligen hade det gått
in i min skalle att jag faktiskt inte skulle ha något att ta med mig
hem. Mina knän vek sig. Jag gled nerför trädstammen och satte mig
vid rötterna. Jag hade fått nog, jag var sjuk och svag och trött, så trött.
«Låt dem kalla på fredsväktarna och ta oss till barnhemmet», tänkte
jag. «Eller låt mig allra helst dö här i regnet.»
Plötsligt hördes slammer och oväsen från bageriet och jag hörde
kvinnan skrika igen. Sedan följde ljudet av ett slag och jag kunde inte
låta bli att undra vad som pågick. Jag hörde fotsteg som slaskade åt
mitt håll genom leran och jag tänkte «Det är hon. Hon kommer med
en käpp för att jaga bort mig.» Men det var inte hon. Det var pojken.
Han bar på två stora bröd som måste ha fallit i elden, för de var svart­
brända på ytan.
Hans mor röt: «Ge dem till grisen, ditt dumma fä! Det är lika bra.
Ingen vettig människa vill väl köpa bränt bröd!»
Han började slita loss brända bitar från brödet och kasta dem i
grisens tråg. Butiksklockan pinglade i bageriet och modern försvann
för att betjäna en kund.
Pojken tittade aldrig ens åt mitt håll, men jag betraktade honom.
För brödets skull och för den röda strimman som lyste på hans kind­
ben. Vad hade hon slagit honom med? Mor och far slog oss aldrig. Jag
kunde inte ens föreställa mig det. Pojken tittade bakåt mot bageriet
som för att kontrollera att kusten var klar och kastade sedan ett bröd
© Suzanne Collins 2008
åt mitt håll utan att släppa grisen med blicken. Ett andra bröd kom
farande genom luften och därefter klafsade han tillbaka till bageriet
och stängde dörren ordentligt efter sig.
Jag stirrade misstroget på brödet. Det var fint bröd, två perfekta
limpor, bortsett från de brända bitarna. Menade han att jag skulle få
dem? Det fanns ingen annan förklaring, för där låg de vid mina föt­
ter. Innan någon kunde se vad som hänt stoppade jag in brödstyckena
under min tröja, drog jackan tätt omkring mig och gick snabbt däri­
från. Jag brände mig på de heta bröden men jag höll bara hårdare om
dem, klamrade mig fast vid livet.
Bröden hade svalnat något tills jag kom hem, men de var fortfa­
rande varma inuti. När jag släppte ner dem på bordet sträckte Prim
fram handen för att slita loss en bit men jag fick henne att sitta fint
och tvingade mor att sitta med oss vid bordet. Sedan hällde jag upp
varmt te, skrapade bort det brända från ett av bröden och skivade
upp det. Vi åt en hel limpa, skiva för skiva. Det var gott, stärkande
bröd med russin och nötter i.
Jag hängde mina kläder på tork vid elden, kröp i säng och föll i
drömlös sömn. Inte förrän morgonen därpå slog det mig att pojken
kanske hade bränt brödet med avsikt. Han kunde ha stött ner dem i
elden, fastän han visste att han skulle bli straffad, och sedan gett dem
till mig. Men jag slog bort tanken. Det måste ha varit en olycka. Han
kände mig inte ens. Oavsett hur det låg till med den saken, så hade
han visat en oerhörd välvilja enbart genom att ge mig brödet och han
skulle säkert få stryk om någon upptäckte tilltaget. Jag kunde inte alls
förstå varför han hade gjort som han gjorde.
Vi åt några skivor bröd till frukost och gick till skolan. Det var
som om våren hade kommit över en natt. Luften var varm och ljuvlig
och molnen fluffiga. Framme vid skolan gick jag förbi pojken i entrén.
Hans kind hade svullnat och han hade en blåtira. Han stod med sina
vänner och visade inte på något sätt att han såg mig. Men när jag
hämtade Prim på vägen hem den eftermiddagen såg jag honom titta
på mig från andra sidan skolgården. Våra blickar möttes en sekund,
© Suzanne Collins 2008
sedan vände han bort huvudet. Jag sänkte generat blicken och det var
då jag såg den. Årets första maskros. Någonstans i mitt huvud ringde
en klocka. Jag mindes alla timmar jag tillbringat i skogen med far och
plötsligt visste jag hur vi skulle klara oss.
För mig är Peeta Mellark och brödet som gav mig hopp fortfaran­
de starkt förknippade med maskrosen och insikten att det inte var ute
med mig. Och det har hänt flera gånger att jag vänt mig om i skolan
och mött hans blick som alltid lika hastigt glider undan. Det känns
som om jag är skyldig honom något, och jag hatar att stå i skuld till
folk. Om jag hade fått säga tack till honom skulle jag kanske ha känt
mig mindre besvärad nu. Ibland har jag tänkt göra det, men rätta till­
fället har liksom aldrig dykt upp. Och nu är det för sent. Vi kommer
att bli inkastade på en arena för att slåss tills någon av oss dör. Och
hur bär man sig åt för att säga tack till någon där? Det skulle faktiskt
inte kännas allvarligt menat om jag samtidigt försökte skära halsen av
honom.
Borgmästaren avslutar det trista Förräderifördraget och tecknar
åt Peeta och mig att skaka hand. Hans handslag känns lika rejält
och varmt som de där brödstyckena. Peeta ser mig rakt i ögonen och
trycker min hand på ett sätt som jag tror han menar ska vara lugnan­
de. Kanske är det bara en nervös krampryckning.
Vi vänder oss mot publiken igen till tonerna av Panems national­
sång.
«Ja, ja», tänker jag. «Vi är tjugofyra tävlande. Oddsen talar ju för
att någon annan dödar honom först.»
Men det är klart, oddsen har inte direkt varit på min sida på sistone.
© Suzanne Collins 2008