Laglottens vara eller icke-vara i den svenska

Transcript Laglottens vara eller icke-vara i den svenska

Örebro universitet Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Juristprogrammet 270 hp Examensarbete, 30 hp HT 2013

Laglottens vara eller icke-vara i den svenska arvsrätten en komparation med norsk och dansk rätt -

Författare: Lina Thonander Aurbakken Handledare: Professor Göran Lind

Sammanfattning

Syftet med uppsatsen var att undersöka motiven bakom laglottsinstitutet i den svenska arvs rätten och om de är aktuella även i nutid. För att skapa ett bredare underlag för diskussion görs i uppsatsen en jämförelse med de norska och danska lagstiftningarna. Genom uppsatsen ville jag komma fram till en slutsats huruvida laglotten bör finnas kvar i den svenska lagstift ningen eller inte. Arvsrätten är en gammal lagstiftning som har funnits så länge som det har funnits människor, den har dock haft olika syften genom historien. Under medeltiden var arvsrättens huvudsak liga syfte att säkerställa familjens försörjning och egendomen ansågs tillhöra familjen i samä gande. Under senare tid har det ifrågasatts huruvida familjen fortfarande ska ha en sådan all deles självklar rätt till arv även i det fall arvlåtaren vill gå emot en sådan uppfattning. Arv kan fördelas antingen i enlighet med den legala arvsordningen, som lagstiftningen för ordnar, eller genom testamente. I det fall det finns ett testamente efter arvlåtaren har dock hans bröstarvingar, barn och deras avkomlingar, enligt nuvarande lagstiftning alltid rätt till hälften av kvarlåtenskapen, i form av laglott, alldeles oavsett vad arvlåtaren vill. Motiven bakom laglotten härstammar från mitten av 1800-talet och det har ifrågasätts huruvida dessa är aktuella även idag. Det finns två syften bakom laglotten; att skydda bröstarvingar mot för ordnande till utomstående och att bröstarvingarna skall behandlas rättvist. Frågan har dock ställts huruvida dessa syften kan motivera en begränsning av arvlåtarens testationsfrihet. Förutom laglotten finns det även andra regler som påverkar arvlåtarens möjlighet att be stämma över sin egendom, såsom förskott på arv och makes arvsrätt. Reglerna om makes arvsrätt förstärktes 1987 och innebär att bröstarvingarna måste vänta på sin laglott till dess att även den efterlevande maken har avlidit. Det har ifrågasatts hur stort skydd bröstarvingarna egentligen har med tanke på makes arvsrätt etc. och om bröstarvingarna verkligen har ett be hov av ett sådant skydd. Under de senaste 50 åren har laglottsinstitutet varit under debatt och det har diskuterats hur motiverat det är att bröstarvingarna skall ha ett arvsrättsligt skydd när de inte längre är lika ekonomiskt beroende av sina föräldrar som tidigare. Efter en genomgång av motiven och i enlighet med hur samhället är uppbyggt idag fann jag att det finns goda grunder att utreda laglottsinstitutets utformning i den svenska lagstiftningen. I en sådan utredning kan inspirat ion mycket väl tas från de danska och norska lagstiftningarna i det fall laglotten ska behållas.

Innehåll

Sammanfattning ___________________________________________________________ 2 Förkortningar _____________________________________________________________ 5 1. Introduktion _____________________________________________________________ 1 1.1 Inledning

__________________________________________________________________ 1

1.2 Syfte och avgränsningar

______________________________________________________ 3

1.3 Metod och material

__________________________________________________________ 4 1.3.1 Metod ___________________________________________________________________________ 4 1.3.2 Material __________________________________________________________________________ 5

1.4 Disposition

_________________________________________________________________ 6

2. Svensk rätt ______________________________________________________________ 7 2.1 En rättshistorisk bakgrund

___________________________________________________ 7 2.1.1 Medeltiden _______________________________________________________________________ 7 2.1.2 1600-1700 talen ___________________________________________________________________ 9 2.1.3 1800-1900 talen __________________________________________________________________ 10

2.2 Gällande rätt

______________________________________________________________ 13 2.2.1 Inledning ________________________________________________________________________ 13 2.2.2 Laglottens omfattning och begränsningar ______________________________________________ 14 2.2.3 Testationsfriheten ________________________________________________________________ 21

2.3 Motiv och utredningar bakom nuvarande lagstiftning

____________________________ 22 2.3.1 SOU 1925:43 – statens utredning om arvsrätten och laglotten _____________________________ 23

3. Norsk rätt ______________________________________________________________ 25 3.1 Inledning

_________________________________________________________________ 25

3.2 Pliktdelsarvets omfattning och begränsning

____________________________________ 26

3.3 Motiv till gällande lagstiftning

________________________________________________ 27

4. Dansk rätt ______________________________________________________________ 30 4.1 Inledning

_________________________________________________________________ 30

4.2 Tvangsarvets omfattning och begränsning

______________________________________ 30

4.3 Motiv till gällande lagstiftning

________________________________________________ 31

5. Förslag och debatt avseende laglottssystemet _________________________________ 33 5.1 Förslag avseende laglottssystemet

_____________________________________________ 33 5.1.1 SOU 1981:85, Familjelagssakkunnigas förslag ___________________________________________ 33 5.1.2 Prop. 1986/87:1, Departementschefens svar på de sakkunnigas förslag ______________________ 36 5.1.3 SOU 1998:110, Frågan om särkullbarnens rätt i förhållande till testationsfriheten _____________ 36 5.1.4 Motioner med förslag på förändring eller bibehållande av laglotten ________________________ 37

5.2 Den moderna rättspolitiska debatten

__________________________________________ 40 5.2.1 Det nordiska juristmötet 1996 _______________________________________________________ 40 5.2.2 Artiklar avseende laglottssystemet ___________________________________________________ 42

6. Laglotten – en analys grundad på argument för- och emot _____________________ 45 7. Slutsatser ______________________________________________________________ 59 Källförteckning ___________________________________________________________ 62

Förkortningar

al – Arveloven (Norge) AL – Arveloven (Danmark) JT – juridisk tidskrift LU - Lagutskottet NJA – nytt juridiskt arkiv Prop. – Proposition SOU – statens offentliga utredningar ÄB - Ärvdabalken

1. Introduktion 1.1 Inledning

Arvsrättslig lagstiftning och ett behov av en sådan lagstiftning har funnits lika länge som människan har innehaft egendom. Redan på medeltiden reglerades frågan om arv i de dåva rande lands- och stadslagarna. Svensk rätt erbjuder arvlåtaren två huvudalternativ när det gäller fördelning av arv. Den första möjligheten är att arvlåtaren godtar den legala arvsordning som finns inskriven i ärvdabalken. I sådant fall behöver arvlåtaren inte göra något aktivt val eftersom ärvdabalken automatiskt träder in vid arvlåtarens död. De legala arvsreglerna bygger på släktskap där den som är en närmast i släktskap ärver först, vilket i många fall är arvlåtarens barn, i det fall att de är i livet. Släktskapet som grund för arv sträcker sig dock inte hur långt som helst utan lagstiftaren har i svensk rätt satt gränsen innan kusiner, vilka inte har någon rätt till arv trots att de har ett släkt skap med arvlåtaren. Mer avlägsen släkt än kusiner har alltså inte rätt att ärva enligt den svenska lagstiftningen. Om det inte finns några arvingar enligt den legala arvsordningen är det allmänna arvsfonden som ärver. Vid sidan av släktingar har även efterlevande make getts ett skydd, utöver sin giftorätt, i form av arvsrätt. För barnlösa makar stadgades det redan på 1920-talet att de skulle ärva varandra. I nuvarande lagstiftning har efterlevande make fått ett utökat skydd och ärver även före gemensamma bröstarvingar, vilket innebär att det finns viss konkurrens mellan arvlåtarens bröstarvingar och den efterlevande maken. Den andra möjligheten är att arvlåtaren kan fördela sitt arv på ett annat sätt än enligt den le gala arvsordningen. I sådant fall måste arvlåtaren göra ett aktivt val och skriva ett testamente. Genom testamentet ges arvlåtaren en möjlighet att fördela kvarlåtenskapen på annat sätt än vad den legala arvsordningen anger. Förutom att arvlåtaren i sitt testamente kan förordna sin egendom till släktingar kan han också förordna till helt utomstående personer (som arvlåtaren inte är släkt med) eller juridiska personer såsom företag eller organisationer. I Sverige och många andra länder är arvlåtarens möjligheter att fördela sin kvarlåtenskap täm ligen långtgående och arvlåtaren har en stor testationsfrihet vilket innebär att arvlåtaren kan testamentera bort sin egendom på det sätt han önskar. Det finns dock en viktig begränsning i arvlåtarens möjligheter att fördela kvarlåtenskapen genom ett testamente, denna begränsning utgörs av bröstarvingarnas rätt till laglott. 1

Laglottsinstitutet som vi känner till det idag infördes i den svenska rätten 1857 1 och har sedan dess inneburit att en viss del av arvet inte är fri för arvlåtaren att disponera över genom testa mente. Den delen är arvlåtarens bröstarvingar och deras avkomlingar garanterade att få. Enligt gällande rätt, ÄB 7:1, innebär laglotten att bröstarvingarna har en laglig rätt till hälften av den arvslott de är berättigade till enligt den legala arvsordningen. Reglerna om laglott och arvslott definieras närmare längre fram i uppsatsen. Laglotten har en stark förankring i den arvsrättsliga historien. Släktens intresse av att behålla egendom, främst jord och jordbruk som det handlade om under mitten av 1800-talet då reg lerna fastställdes, efter arvlåtaren har alltid varit ett starkt motiv bakom arvsrätten. Förr i tiden var det av stor vikt för familjen att få behålla egendomen inom familjen eftersom det annars kunde leda till svåra ekonomiska konsekvenser och oförmåga till försörjning.

2 Frågan är dock om samma behov av försörjning och samma intresse finns för släkten i dagens arvsrätt. Under modern tid har frågan om laglottsinstitutet har ett berättigande återkommit med jämna mellanrum och det har flera gånger under de senaste 50 åren utretts av den svenska lagstifta ren. De senaste åren har en debatt om laglottsinstitutet återigen aktualiserats och ledamöter från flera politiska partier har skrivit motioner för laglottens avskaffande. Bland annat har en partimedlem i moderaterna anfört att laglotten är en ”förlegad och förkastlig lagstiftning” som tillkom under en annan tid då bröstarvingarnas enda möjlighet till försörjning vid förälderns bortgång var att erhålla arv. Enligt motionen menar politikern att det idag inte finns samma behov av laglott bl.a. för att medelåldern för när bröstarvingar ärver är betydligt högre idag och att det därför inte längre finns ett behov av försörjning.

3 Trots att samhället genomgått stora förändringar sedan 1800-talet gäller lagstiftningen alltjämt och laglotten har fortfarande ett starkt fäste i den svenska arvsrätten. Genom att utreda rättshi storien och motiv till nuvarande lagstiftning kan laglotten sättas i en nutida kontext för att se om den fortfarande är lika motiverad och behövd som tidigare. En jämförelse med andra rättsordningar bidrar till förståelsen för laglotten och hur alternativa utformningar kan se ut. Inspiration kan tas från andra rättsordningar i det fall laglotten skall revideras. Denna uppsats behandlar laglotten i det moderna samhället med fokus på huruvida laglotten hör hemma i dagens Sverige eller inte. 1 Kungl. förordning 21/12 1857 angående vad i testamente givas må, så ock om gåva av fast egendom. 2 Inger, s. 29. 3 Motion 2012/13:C327. 2

1.2 Syfte och avgränsningar

Syftet med denna uppsats är att analysera de argument som genom historien och idag har an förts för- och emot laglottsinstitutet i den svenska arvsrätten. Detta för att göra en bedömning huruvida laglotten bör finnas kvar i den svenska lagstiftningen, om den bör förändras eller om den kanske till och med helt bör tas bort. För att få ett bredare underlag för bedömningen av det svenska laglottsinstitutet kommer en komparation med norsk och dansk rätt att göras. Syf tet har därför delvis varit att utreda inte bara den svenska utan även de norska och danska lag stiftningarna och deras motiv. För att uppfylla syftet kommer följande frågeställningar att be svaras: Hur ser den rättshistoriska bakgrunden ut vad gäller arv och reglering av laglottsinsti tutet i Sverige? Vilka motiv ligger till grund för testationsfriheten i den svenska arvsrätten? Hur ser laglottens omfattning och begränsningar ut i respektive land? Vilka är motiven bakom dagens reglering av laglotten i respektive land? Vilka argument anförs för- och emot laglotten i den nutida debatten? Bör det svenska laglottssystemet behållas i dess nuvarande form? Uppsatsens primära syfte är inte att fastställa gällande rätt eller att undersöka lagstiftningens praktiska tillämpning. Ändamålet med uppsatsen är snarare att utreda historien bakom lag stiftningen och om lagstiftningens motiv och syften är tillräckligt starka för att begränsa tes tationsfriheten. För att få en grundläggande kunskap om hur laglottssystemet är uppbyggt kommer den arvsrättsliga regleringen i sig att presenteras i stora drag och vissa av de kring liggande reglerna inom arvsrätten kommer att beröras, men detta endast ytligt för att öka för ståelsen av laglottssystemet. För att fokusera på laglotten och testationsfrihetens kärna har en begränsning gjorts avseende regler som i och för sig skulle kunna vara intressanta men som inte direkt berör syftet huruvida laglotten bör finnas kvar eller inte. En intressant aspekt i sammanhanget är regler om makes arvsrätt, men även vad gäller dessa har det begränsats till vad som är intressant ur ett laglottsperspektiv. Huvuddelen av uppsatsen kommer att bestå av argument för- och emot laglottsinstitutet, i viss jämförelse med norsk och dansk rätt. För att förstå hur samhällsutvecklingen och tiden påver kat synen på arvsrätten och laglotten kommer den rättshistoriska bakgrunden att behandlas övergripande från medeltid till nutid. 3

I den komparativa delen har en begränsning gjorts till norsk och dansk rätt då det är rättssy stem som är relativt lika det svenska i sin uppbyggnad och där det finns en tradition av social och kulturell samhörighet. Norge och Danmark är två grannländer där det finns en lång histo ria av likheter med Sverige vad gäller såväl samhället i stort som rättsmedvetandet. En jämfö relse med dessa två länder framstår därför som motiverad och realistisk. Vad gäller redogörel sen för gällande rätt i dessa länder ligger fokus på kärnan i uppsatsen, reglerna om laglotten. Övrig lagstiftning har därför helt lämnats utanför uppsatsen.

1.3 Metod och material

1.3.1

Metod

I uppsatsen används i huvudsak tre metoder. För beskrivningen av gällande rätt och dess mo tiv har den rättsdogmatiska metoden använts. Till den del där den norska och danska arvsrät ten analyseras har en komparativ metod använts. Slutligen har en rättspolitisk metod använts för att föra ett de lege ferenda-resonemang kring laglottens existens utifrån redovisade motiv, grunder och den nutida rättspolitiska debatten. I den del av uppsatsen som behandlar den rättshistoriska bakgrunden har ämnet behandlats rent deskriptivt utifrån rättshistorikernas perspektiv, främst med utgångspunkt i Ingers fram ställning. Den rättsdogmatiska metoden innebär att rättskällorna, d.v.s. lagtext, förarbeten, rättsfall och doktrin i enlighet med rättskälleläran har använts. Rättskälleläran innebär att det inom det juridiska källmaterialet finns en hierarkisk ordning, där lagtext ges störst tyngd och doktrin lägst. Traditionellt sett används den rättsdogmatiska metoden för att systematisera och tolka gällande rätt.

4 Den rättsdogmatiska metoden kan dock användas på ett bredare sätt än att fast ställa gällande rätt. I en artikel från Svensk Juristtidning menar Nils Jareborg, professor i straffrätt, att det inte finns några hinder för att gå utanför metodens traditionella angreppssätt. Jareborg menar att det inneboende syftet med vetenskapen är ”att finna nya svar och bättre lösningar”.

5 Den primära uppgiften i uppsatsen är dock att utvärdera de system som finns gällande laglot ten, varför den metod som använts går betydligt längre än den traditionella rättdogmatiska metoden. Den rättsdogmatiska metoden har använts vid en del av uppsatsen, främst de de skriptiva delarna, medan de analyserande delarna har gått betydligt längre än vad metoden 4 Sandgren, C. ”Är rättsdogmatiken dogmatisk?” i Tidskrift för Rettsvitenskap nr. 4-5, 2005, s. 649. 5 Jareborg, N. ”Rättsdogmatik som vetenskap” i SvJT 2004 s. 1 s. 4. 4

vidgår. För att kunna göra en djupare analys av uppsatsens syfte har inte den rättsdogmatiska metoden varit tillräcklig. I den rättsjämförande delen har en komparativ metod använts för att undersöka gällande rätt och motiv bakom laglotten i norsk och dansk rätt. Detta för att se hur deras laglott ser ut i jämförelse med den svenska. Den komparativa delen består främst av en utredning av gäl lande rätt och motiv bakom reglerna, beskrivningen är dock begränsad till laglottsinstitutet och nära anknutna regler. Arvsrätten i stort behandlas därmed inte. Genom en komparation kan det bidra till ett bredare perspektiv på den svenska regleringen och till eventuell inspirat ion i det fall den svenska regleringen bör förändras. I diskussionsavsnittet behandlas ämnet utifrån en rättspolitisk metod då det handlar om huruvida motiven bakom laglottsinstitutet kan försvaras juridiskt i modern tid. Ett stort fokus har lagts på att föra ett de lege ferenda-resonemang angående laglottens existens och det är därför en oerhört viktig del av uppsatsen. Att komma fram till en slutsats beträffande laglott tens existens har varit det primära syftet med uppsatsen. Det rättspolitiska perspektivet har fått ett stort utrymme i uppsatsen då ett rättspolitiskt ställningstagande tas utifrån framförda ar gument.

1.3.2 Material

I de olika delarna av uppsatsen har olika typer av material använts. Under den rättshistoriska delen har material samlats från rättshistorikernas perspektiv och då främst Göran Ingers fram ställning av den svenska rättshistorien. För att utreda gällande rätt och dess motiv har källmaterialet i huvudsak utgjorts av orgi nalkällor i form av förarbeten och lagstiftning. Gällande rätt omfattar allt från 1928 års arvslag och framåt. För att fokusera på kärnan i uppsatsen har endast de källor som berör lag lotten och testationsfriheten använts. En begränsning har gjorts avseende omkringliggande material och material som i huvudsak behandlar andra frågor än laglotten. För att tillgodose uppsatsens syfte har förarbeten använts tämligen ingående i form av propositioner, statens offentliga utredningar, betänkanden från lagutskottet, etc. Till viss del har även doktrin an vänts vid framställningen av gällande rätt och dess motiv, men endast där det har krävts utö ver de traditionella rättskällorna. Då denna uppsats i stort fokuserar på att utreda laglotten ur ett de lege ferenda-perspektiv, och inte utgör en tolkning av gällande rätt, har rättsfall och domstolarnas material inte använts. 5

I den del där ett de lege ferenda resonemang förs har även juridiskt material i form av motion er och idéprogram från politiska partier använts. Även icke-juridisk källmaterial har använts i samma del i form av tidningsartiklar skrivna både av jurister och icke-jurister. En begränsning har dock gjorts på så sätt att endast nyare material har använts i dessa delar. Med nyare material menas material från slutet av 1990-talet och framåt. Ett urval har också gjorts för att få en nyanserad bild av argumentationen kring laglotten, det har inneburit att i det fall det funnits flera artiklar som framfört liknande argument har endast vissa av dem använts. Under den komparativa delen har även där originalkällor använts i den mån det har varit möj ligt, såsom lagstiftning och dess förarbeten. Stort fokus har lagts på att analysera förarbeten i form av propositioner och betänkanden bakom lagstiftningarna. Det har för att göra en dju pare analys dock varit nödvändigt att även använda doktrin och kommentarer om lagstiftning en.

1.4 Disposition

Uppsatsen kommer först att beröra den svenska rätten och dess historia. För att förstå den gällande rätten kommer en rättshistorisk bakgrund att ges som sträcker sig från medeltid till nutid. Därefter redogörs för gällande rätt i Sverige och motiven härför. Sedan kommer norsk och dansk rätt samt deras motiv att presenteras. Därpå följer en redogörelse av förslag och debatt avseende laglottsystemet innan uppsatsens analys presenteras. Uppsatsen avslutas med slutsatser angående laglottens existens i den svenska arvsrätten. Det skall klargöras att ”han” kommer att användas i uppsatsen när det åsyftar arvlåtaren eller bröstarvingen, detta i enlighet med lagstiftningens användning. Med ”han” avses dock han eller hon. För efterlevande make kommer ”hon” att användas av samma anledning. Det ligger ingen värdering i användningen utan det görs enbart på den grunden att det överensstämmer med rättskällorna och förenklar framställningen. 6

2. Svensk rätt 2.1 En rättshistorisk bakgrund

För att förstå varför den svenska rätten ser ut som den gör idag är det viktigt att veta hur den har utvecklats genom tid och varför. Det kommer därför att göras en kort redogörelse för den svenska arvsrätten från medeltid till nutid.

2.1.1 Medeltiden

Arv och arvsordning

Perioden före mitten av 1300-talet var i Sverige landskapslagarnas tid, detta var innan landet fick en lagstiftning som gällde för hela landet vilket tillkom i och med Magnus Erikssons lands- och stadslagar. Landskapslagarna brukar delas in i Götalagar och Svealagar. Landskap en och landskapslagarna delade in befolkningen i olika landskap, där befolkningen i ett land skap hade gemensam administration och gemensamma rättsregler.

6 Omkring mitten av 1300-talet enades riket och kungamakten stärktes vilket ledde fram till en lagstiftning som skulle omfatta hela riket och ersätta de tidigare gällande landskapslagarna. Den svenska kungen, Magnus Eriksson, utfärdade en landslag som skulle gälla för hela Sveri ges landsbygd. Han utfärdade samtidigt en allmän stadslag som skulle vara gällande för alla Sveriges städer.

7 Under äldre medeltid var det släktgemenskapen som sattes främst när det gällde arvsrätten. Det var viktigt att skydda den fasta egendomen genom att behålla den inom familjen. För fa miljerna utgjorde den fasta egendomen stommen i det primitiva agrarsamhälle som fanns i Sverige vid den tiden. Det var dessutom den fasta egendomen och jorden som gav släkten dess sociala status och gav dem en möjlighet till försörjning. Det finns anledning att tro att den fasta egendomen aldrig tillhörde en enskild individ, istället ansågs egendomen tillhöra hela släkten. Ett sätt att kontrollera att egendomen behölls inom familjen var arvejordssyste met, som förklaras närmare senare och som gav släkten viss makt att bestämma över egendo men.

8 Både den legala arvsordningen och testamentsrätten visade att det var viktigt att jorden beva rades inom familjen. För släkten var arvet oftast enda möjligheten till försörjning när arvlåta ren avlidit. Det gav svåra ekonomiska konsekvenser om arvet inte bevarades inom familjen 6 Inger, s. 14 ff. 7 Ibid, s. 16 f. 8 Ibid, s. 29 f. 7

eftersom den då saknade en försörjning. Det är först under senare medeltid som individen fick viss möjlighet att bestämma över sin egendom och hur den skulle fördelas efter det att han avlidit. Utifrån dåvarande samhällsordning och ståndssamhälle godtogs för övrigt endast man liga arvingar. Genom att kvinnorna fick förbli arvlösa säkrade man att jorden behölls inom släkten.

9 Det fanns två legala arvsordningar i landskapslagarna, gradual- och parentelprinciperna. I Östgötalagen byggde arvsordningen på gradualprincipen vilken hade till syfte att inte splittra boet på alltför många arvingar. Enligt gradualprincipen fanns det en inre snävare arvskrets där sonen var första arvinge och farföräldrar eller deras barn var de sista arvingarna. Svealagarna däremot byggde på parentelprincipen, en princip som fått stort genomslag i senare arvsord ningar. Parentelprincipen innebär att släkten delas in i olika avdelningar, parentel. Avdelning arna ärver i olika ordning beroende på om det finns någon som är vid liv i en tidigare avdel ning, alltså uttöms en avdelning innan nästa avdelning ärver. För att konkretisera ges ett ex empel: i första avdelningen finns arvlåtarens barn och deras avkomlingar, vilka är de som först och främst ärver. Barnens avkomlingar ärver dock endast om arvlåtarens barn dvs. deras förälder är avliden. Om någon i den första parentelen är avliden eller om arvlåtaren inte har några barn är det andra avdelningen som ärver, nämligen arvlåtarens föräldrar osv. till dess att alla avdelningar är uttömda.

Testamentsrätt

De legala arvsreglernas syfte var alltså att se till att jordegendomen så långt som det var möj ligt behölls inom släkten, dels på grund av det genetiska band som fanns inom släkten, dels för att säkra nästa generations försörjning. Den kristna kyrkan hade dock önskemål om och ett behov av jordförvärv. Det gavs därför vissa möjligheter att testamentera sin egendom till kyr kan och därmed förbigå de i lag stiftade arvsreglerna. Tidigare hade kyrkan tillsammans med kungen fått arv då det inte fanns några arvingar, så kallat daanarv, men nu ville kyrkan utöka sin möjlighet att ärva även då det fanns arvingar. Dessförinnan fanns viss möjlighet att testa mentera om sin kvarlåtenskap, men detta krävde arvingarnas samtycke. Kyrkan menade emel lertid att det även utan arvingarnas godkännande skulle kunna testamenteras till ”fromma än damål”, det vill säga kyrkan, något som fastslogs i lagstiftningen under 1200-talet.

11 Testa mentsrätten var dock subsidiär till den legala arvsordningen och var därför inte särskilt ut vecklad. 9 Inger, s. 30 f. 10 Ibid, s. 30 f. 11 Ibid, s. 33. 8

För vissa städer fanns det speciella stadsrätter, exempelvis Bjärköarätten, som utarbetades under slutet av 1200-talet och var gällande lag i bl.a. Stockholm. Redan i Bjärköarätten fanns det ett slags laglottssystem, detta gällde dock bara för vissa städer och laglottssystemet som sådant utvecklades först senare.

12 I götalagarna fick huvudlottssystemet fäste. Systemet innebar att arvlåtarens kvarlåtenskap delades lika mellan arvingarna efter huvudtal dvs. antal arvingar. Även arvlåtaren själv fick en huvuddel, den delen kunde han fritt testamentera bort eller skänka till kyrkan. De andra delar na tillhörde varje arvinge enligt den legala arvsordningen och de delarna var inte fria för arv låtaren att förordna om. Det gjordes ingen skillnad på arvejord och avlingejord. Enligt svealagarna gällde samma regel om fromma ändamål, dock med en begränsning i att arvingarnas medgivande krävdes annars kunde arvlåtaren inte skänka bort mer än 1/10 av arvejorden. Med arvejord menades den jord arvlåtaren själv hade ärvt och som därför ansågs tillhöra släkten.

13 Däremot fick arvlåtaren fritt förfoga över avlingejord, jord han själv förvär vat genom exempelvis arbete, och lösöre i ett testamente även utan arvingarnas samtycke. Detta system kallades för arvejordssystem.

14 Enligt Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet, som blev en landsomfattande lagstiftning, var testamentsrätten inte begränsad till fromma ändamål. När det gällde omfatt ningen av testationsfriheten, möjligheten att förfoga över och förordna om sin kvarlåtenskap efter sin död, fanns det ett laglottssystem där viss del av arvlåtarens kvarlåtenskap inte genom testamente kunde undanhållas arvingarna. Den testationsfria delen, i det fall det fanns bröstar vingar, var enligt Magnus Erikssons stadslag 1/10 av kvarlåtenskapen. I landslagen fanns inga bestämmelser om testamentsrätten, vilket troligtvis berodde på att det var stridigheter mellan representanter från kyrkan och den inhemska rätten. Istället tillämpades tills vidare de äldre landskapsreglerna. Av dessa blev så småningom Upplandslagarna förhärskande.

2.1.2 1600-1700 talen

Allteftersom åren gick och människor fick alltmer egendom växte behovet av en testaments rätt och år 1686 infördes testamentsstadgan. I stadgan bibehölls skillnaderna mellan lands- och stadsrätten. Det var bara en myndig man som hade förmåga att skriva ett testamente fullt 12 Inger, s. 15 f. 13 Ibid, s. 33. 14 Almqvist, s. 96. 15 Inger, s. 34. 9

ut. Kvinnan fick bara med mannens samtycke och i samråd med honom förfoga testamenta riskt över sin del av egendomen.

16 Ett nytt institut skapades i och med stadgan, fideikomissinstitutet, vilket innebar att arvlåtaren testamenterade viss jordegendom som oförminskat och med iakttagande av vissa regler skulle gå till en viss specifik arvtagare. Sedan hade arvingen krav på sig att ta tillvara egendomen på bästa sätt och att föra den vidare inom släkten. När det gällde arvejord skulle den dock gå i arv efter lagens bestämmelser.

1734 års lag

En viktig milstolpe i den svenska lagstiftningen, och det är inget undantag inom arvsrätten, är tillkomsten av 1734 års lag. De legala arvsreglerna i 1734 års lag var en kombination av gradual- och parentelprincipen, det vill säga en snävare krets av arvingar men med ett system av parentel. Om det inte fanns några arvingar tillföll dock kvarlåtenskapen kungen i form av daanarvet, som det fanns mycket detaljerade bestämmelser kring.

Testamentsrätten

Även i 1734 års lag bibehölls skillnaderna mellan lands- och stadslagarna. De som lydde un der landsrätten fick fortfarande inte testamentera bort hela arvejorden. Den kvot som arvlåta ren kunde testamentera bort ökade dock till 1/6 av arvejorden, jämfört med tidigare 1/10, i de fall det fanns bröstarvingar. Fanns det inga bröstarvingar fick arvlåtaren testamentera bort hälften av sin kvarlåtenskap. Testamentreglerna som i 1734 års lag var ganska stränga utsattes snabbt för kritik och skillnaderna mellan lands- och stadslag upphävdes redan 1762. Genom ändringen 1762 fick även de som löd under stadsrätten möjlighet att fritt disponera över av lingejord och lösören, under förutsättning att det inte fanns bröstarvingar.

2.1.3 1800-1900 talen

Franska revolutionen 1789 fick följder även i Sverige och den svenska arvsrätten påverkades av jämlikhetstankarna. Bland annat föreslog lagkommittén 1826 att män och kvinnor skulle tillerkännas lika arvsrätt. En sådan jämlik arvsrätt mellan könen infördes i svensk rätt 1845. Reglerna var inte absolut lika mellan könen, men det var ändå ett stort steg att ta i den svenska arvsrätten.

20 16 Inger, s. 95 f. 17 Ibid, s. 96 f. 18 Ibid, s. 143 f. 19 Ibid, s. 145. 20 Ibid, s. 207. 10

Under början av 1900-talet hade ansvaret över den enskilde i hög grad gått från släkten till samhället och det var inte längre släkten i stort utan den närmaste familjen som hade stor be tydelse. Staten började stå alltmer för skyddet av den enskildes försörjning i de fall han inte klarade av det själv. Diskussionen kring arvsrätten blev intensivare och det kom många radi kala förslag. Exempelvis anförde socialdemokraterna att arvsrätten borde avskaffas helt ef tersom den var en källa till stor ojämlikhet i förmögenhet mellan samhällets medborgare. Även om förslaget inte drevs igenom helt begränsades arvsrätten avsevärt i jämförelse med hur det hade varit tidigare. Som tyngst vägde motiveringen att samhället tog ett allt större an svar för den enskilde medan släkten tog ett allt mindre. En sådan syn stämde väl överens med hur samhällsutvecklingen i stort såg ut, det stämde dock inte så bra med hur arvsrätten såg ut under början av 1900-talet.

21 Diskussionen ledde så småningom fram till 1928 års arvslag.

Testamentsrätt

För testamentsrätten är 1857 ett viktigt årtal då många av dagens regler har sitt ursprung i 1857 års förordning. Arvejordssystemet avskaffades och det rådde full likhet mellan stad och land när det gällde testamentsrätten.

22 Genom förordningen tilläts var och en som inte hade några bröstarvingar att testamentera bort all sin egendom. Nuvarande laglottsinstitut grundades också i och med nämnda förordning. Laglotten innebar att arvlåtaren fritt kunde förfoga över hälften av sin kvarlåtenskap medan bröstarvingarna var garanterade den andra halvan av kvarlåtenskapen. Förordningen upphäv des 1928 men reglerna upptogs i 1928 års arvslag. Reglerna om bröstarvingars laglott inarbe tades senare i 1958 års ärvdabalk och är fortfarande gällande.

Arvsrätten

En av de mest radikala förändringar var att det år 1928 beslutades att kusiner och mer av lägsna släktingar inte längre skulle ärva samt att allmänna arvsfonden inrättades för de fall där det varken fanns arvsberättigade släktingar eller ett testamente efter arvlåtaren. Det var ett system som på många sätt liknade det tidigare daanarvet, dock med den skillnaden att arvet inte längre tillföll kungen eller kyrkan utan en oberoende fond som efter egna bestämmelser kunde använda medlen. En annan skillnad är att daanarvet gick in först då det inte fanns några släktingar alls medan reglerna om allmänna arvsfonden gick längre och gav allmänna arvs 21 Inger, s. 269. 22 Ibid, s. 208. 23 Prop. 1928:17 s. 69 ff. 11

fonden rätt till arv trots att det fanns släktingar, vilka dock inte enligt rättslig mening var ar vingar.

24 Värt att nämna är att det inte var förrän 1969 som adoptivbarn och barn födda utanför äkten skapet fick full arvsrätt efter sina fäder i likhet med barn som var födda inom äktenskapet. Tidigare hade det endast varit barn födda inom ett äktenskap som varit berättigade till arv, vilket stämde överens med den tidigare synen på utomäktenskapliga barn.

Fideikommiss

Fideikomissinstitutet ifrågasattes under senare delen av 1800-talet och oppositionen mot insti tutet växte sig allt starkare under början av 1900-talet. Framförallt fördes strider om att fidei kommissjorden skulle bli fri så att jorden kunde styckas upp och jordbruket kunde användas på ett mer effektivt sätt. Det var dock först senare man avskaffade det helt, nämligen 1963.

Makes arvsrätt

En annan viktig förändring kom år 1920 27 då det stadgades att efterlevande make skulle ärva under vissa omständigheter. Detta gällde i de fall den avlidne maken inte efterlämnade några bröstarvingar. Om det endast fanns arvingar som tillhörde den andra parentelen, det vill säga föräldrar och syskon och deras avkomlingar, fick dock efterlevande make ändå rätt att ärva hälften av kvarlåtenskapen. Den andra halvan av kvarlåtenskapen tillföll sedan arvingar från den andra parentelen. Genom 1928 års arvslag infördes en arvsrätt för efterlevande make i det fall makarna saknade bröstarvingar. Efterlevande make erhöll då, utöver sitt giftorättsgods, sitt arv med fri förfoganderätt före arvingar i andra parentelen, vilka sedan fick rätt till ef terarv efter den efterlevande makens död. Motiven bakom lagstiftningen ansågs vid denna tid vara det allmänna rättsmedvetandet, efter en undersökning visade det sig nämligen att de flesta testamenterade sin egendom till den efterlevande maken. Fanns det inga arvingar enligt den legala arvsordningen skulle efterle vande make ärva allt. Synen på att staten skulle ärva förändrades alltså i de fall det fanns en efterlevande make.

28 Arvsrätten utvecklades från att endast släkt och familj kunde ärva till att 24 Prop. 1928:17 s. 56 ff. 25 Prop. 1958:144 s. 116 ff., 321 ff., prop. 1958:B23 s. 9 f., prop. 1969:124 s. 79-94. 26 Lag (1963:583) om avveckling av fideikommiss. 27 Lag 1920 om makes arvsrätt, NJA II 1921 s. 273 f. 28 Prop. 1928:17 s. 57 ff. 12

släktskap inte längre var nödvändigt för arvsrätt. Äktenskap kunde också vara en grund till arv. Regeln som gäller att barnlösa makar ärver varandra gäller fortfarande.

29 För efterlevande make stärktes reglerna 1987 då det stadgades att en efterlevande make skall ärva före gemensamma bröstarvingar, en regel som gäller fortfarande. Anledningen till detta ansågs vara att det var viktigare för efterlevande make att sitta i orubbat bo än att bröstarving arna skulle få ut sitt arv direkt vid arvlåtarens död. Efterlevande makes arvsrätt kan dock sät tas ur spel med ett testamente då efterlevande make inte har något laglottsskydd för sitt arv i de fall arvlåtaren uttryckligen avsett annat genom ett testamente.

30 Genom 1987 års reform blev också den så kallade basbeloppsregeln en arvsregel. Istället för ett laglottsskydd har den efterlevande maken ett minimiskydd i form av ett basbelopp vilket utgör ett komplement. Mi nimiskyddet för efterlevande make gäller oavsett om det finns ett testamente, i form av fyra basbelopp, och uppgår för år 2013 till 177 600 kr.

2.2 Gällande rätt

2.2.1 Inledning

Den svenska arvsrätten har en lång historia och den började alltså utvecklas redan under me deltiden. Nuvarande ärvdabalk är från 1958 då flertalet lagar som tidigare var separata, bl.a. lagar om arv och testamente, sammanfogades till en ärvdabalk.

32 Anledningen till revisionen som ledde till ÄB var att det ansågs underlätta att ha alla lagar som rörde arv och testamente tillsammans och inte i flera olika lagar.

33 I huvudsak grundas 1958 års ÄB på reglerna från 1928 års arvslag och 1930 års testamentslag, varför förarbetena 34 till dåvarande lagstiftning hör till gällande rätt.

35 När det gäller reglerna om laglott i ÄB finns det två motstående intres sen, bröstarvingarnas behov av skydd och arvlåtarens rätt till testationsfrihet. Vilket av dessa intressen som ska få störst utrymme har varit det primära att analysera i denna uppsats. Innan det är möjligt att göra en djupare analys härav kommer till att börja med svensk gällande rätt, i form av laglottens omfattning och begränsning samt grunderna för testationsfrihet, att pre senteras. Detta avsnitt, tillsammans med övriga delar av uppsatsen, utgör underlaget för en diskussion om laglottens vara eller icke vara. 29 Walin & Lind s. 47 ff. 30 Prop. 1986/87:1 s. 22 ff, 81-87. 31 Förordning (2013:715) om prisbelopp och förhöjt prisbasbelopp för 2014. 32 Prop. 1958:144 s. 60 f. 33 Ibid, s. 320 f. 34 Prop. 1928:17, NJA II 1928 s. 243 ff., Prop. 1930:10, NJA II 1930 s. 112 ff. 35 Prop. 1958:144 s. 321. 13

2.2.2 Laglottens omfattning och begränsningar

Den nuvarande bestämmelsen om bröstarvingars laglott återfinns i ÄB 7:1 som stadgar att:

”Hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge utgör hans laglott.”

De som är berättigade till laglotten är därmed arvlåtarens bröstarvingar. Med bröstarvingar menas enligt ÄB 2:1 arvlåtarens barn. Är arvlåtarens barn avlidet träder deras avkomlingar i dess ställe i enlighet med principen om istadarätt som återfinns i ÄB 2:1 st. 2. De som har starkast arvsrättsligt skydd i form av laglott är därför arvlåtarens barn och deras avkomlingar.

Laglotten

Regeln om laglott tillkom i och med 1857 års förordning 36 som delade in arvlåtarens kvarlå tenskap i två delar, den del arvlåtaren fritt kunde disponera över (kallad den disponibla kvo ten) och den för bröstarvingarna skyddade laglottsdelen. Denna tudelning av arvlåtarens kvar låtenskap gäller fortfarande. Den disponibla kvoten kan arvlåtaren fritt förfoga över genom att förordna om den i ett testamente. Laglottsdelen däremot tillhör bröstarvingarna även om arv låtaren förordnat om och vill annat. Arvlåtaren kan förordna om laglottsdelen också, men den delen kommer i så fall att justeras så att laglotten likväl tillkommer bröstarvingarna. Laglotten är alltså en begränsning av arvlåtarens rätt att fritt bestämma över sin egendom, och vem egendomen ska tillfalla, efter dennes död i de fall arvlåtaren efterlämnar bröstarvingar. Det är kort sagt en begränsning av arvlåtarens testationsfrihet till förmån för arvlåtarens barn. Det är hälften av den arvslott som tillkommer bröstarvinge enligt den legala arvsordningen som utgör hans laglott. Arvslotten utgör den kvot arvtagaren har rätt till efter att kvarlåten skapen delats mellan antalet arvingar enligt lag, ÄB 2:1 st. 2. Den legala arvsordningen och arvslotten kan dock sättas ur spel genom ett testamente och det är först då bröstarvingens lag lottsskydd aktualiseras. Eftersom att barnen automatiskt ärver arvlåtaren enligt den legala arvsordningen är det inget problem med deras skydd förrän ett testamente som förordnar att barnen inte skall ärva arvlåtaren aktualiseras. Även om arvlåtaren upprättat ett testamente som går emot den legala arvsordningen, och alltså gör bröstarvingarna arvlösa, har bröstarvinge alltid rätt till sin laglott. Den skyddade laglottsdelen delas sedan lika på antalet bröstarvingar, i likhet med vad som gäller för arvslotten enligt ÄB 2:1 st. 2. I den svenska lagstiftningen finns det ingen kvantita tiv begränsning avseende laglotten, vilket innebär att det inte finns någon beloppsgräns för 36 Förordning 1857:60. 14

hur stor laglotten kan vara. Laglotten gäller inte heller beträffande viss egendom utan utgör en kvotdel av arvlåtarens hela kvarlåtenskap.

Jämkning för utfående av laglotten

Laglotten faller inte ut automatiskt utan måste åberopas av varje bröstarvinge, det räcker inte att en av bröstarvingarna åberopar jämkning för allihop, enligt regeln om jämkning som stad gas i ÄB 7:3

Jämkning görs genom att bröstarvingen antingen talar om för den testamentsta gare, som i testamentet fått egendom som kränker laglotten, att han gör anspråk på sin laglott eller att han väcker talan mot densamme om rätten till sin laglott. En sådan jämkning måste ske senast sex månader efter det att bröstarvingen fick ta del av testamentet annars är hans rätt till laglott enligt lag förlorad, ÄB 7:3 st. 3. Det finns dock ingenting som hindrar att testa mentstagaren som fick egendomen enligt testamentet ändå godtar bröstarvingens krav på lag lott senare, men den lagliga rätten går förlorad efter sex månader. Om en jämkning av testa mentet begärs är det bara den del av testamentet som kränker laglotten som blir ogiltig, resten av testamentet gäller fortfarande om än med viss justering. Det är tillräckligt att bröstarvingen begär jämkning för att laglotten skall utgå, någon regelrätt prövning sker inte. I praktiken framförs oftast en jämkning vid bouppteckningssammanträdet och att det endast antecknas i bouppteckningen.

37 En bröstarvinge kan självklart strunta i att begära jämkning. I det fall en bröstarvinge väljer att inte åberopa jämkning påverkar det dock ändå inte storleken på övriga bröstarvingars lag lotter, laglotten är individuell för var och en av bröstarvingarna.

38 Jämkningsrätten är dessu tom personlig för bröstarvingen och kan exempelvis inte användas av dennes borgenärer, ÄB 7:7.

Avräkning på laglotten för förskott på arv

Enligt ÄB 7:2, är bröstarvinge skyldig att avräkna eventuellt förskott på arv på sin laglott om inte annat följer av ett testamente. Utgångspunkten i svensk rätt är nämligen att förskott skall avräknas på arvet, och laglotten. I det fall arvlåtaren vill gå emot denna presumtion måste det uttryckligen framgå. Reglerna om förskott på arv finns i 6 kap ÄB och innebär att om bröstar vinge har fått egendom av arvlåtaren, som inte bara är sedvanliga gåvor vid exempelvis födel sedagar, skall det räknas som förskott på arv och även avräknas från laglotten. Konsekvensen av regeln är att laglotten, i det fall ett förskott har getts, kommer att minska eller helt utebli. Förskottet utgör på sätt och vis en begränsning av laglotten eftersom bröstarvingen inte helt 37 Singer/Brattström, s. 110. 38 Ibid, s. 110. 15

obegränsat kan få gåvor från arvlåtaren under dennes levnadstid och sedan dessutom få ut en laglott. Regeln innebär också att i det fall arvlåtaren i levande livet har gett bröstarvingen gå vor som motsvarar hela laglotten har han full testationsfrihet över resten eftersom det då inte finns någon laglott som skall utgå efter det att förskottet har avräknats.

Makes arvsrätt före gemensamma bröstarvingar en begränsning av bröstarvinges laglott?

År 1987 reformerades den svenska arvslagstiftningen, på grund av sociala och ekonomiska faktorer, och det infördes en arvsrätt för make även före gemensamma bröstarvingar, ÄB 3:1 st. 1.

39 Den efterlevande makens behov av att kunna sitta kvar i orubbat bo ansågs starkare än bröstarvingarnas rätt att utfå sitt arv omedelbart vid arvlåtarens död. I det fall arvlåtaren inte har skrivit ett testamente innebär efterlevande makes legala arvsrätt att hon ärver arvlåtarens kvarlåtenskap med fri förfoganderätt före de gemensamma bröstar vingarna trots att de har rätt till en arvslott enligt den legala arvsordningen. Bröstarvingarnas trygghet ansågs vid regelns införande ändå säkrad eftersom den andra föräldern, den efterle vande maken, skulle kunna ta tillvara barnens intressen genom arvet från den avlidne föräl dern.

40 Det som efterlevande make ärver kan hon använda i stort sett hur hon vill under sin livsstid, hon kan dock inte testamentera bort egendomen. Om den efterlevande maken ärver egendomen med fri förfoganderätt skyddas även bröstarvingarna mot vissa dispositioner den efterlevande vidtar, bl.a. gåvor.

41 Efterlevande makes arvsrätt är dock inte obligatorisk och tvingande på samma vis som laglot ten utan den kan sättas ur spel genom ett testamente som förordnar annat. Efterlevande make kan också själv välja att avstå från sitt arv, arvsavstående, och förlorar därmed sin arvsrätt till förmån för bröstarvingarna.

42 Arvsarvstående kan för övrigt även bröstarvingar göra om de inte vill ha sitt arv och sin laglott. Om arvlåtaren skriver ett testamente till förmån för den efterlevande maken finns möjligheten att låta den efterlevande ärva kvarlåtenskapen med full äganderätt. I det fall den efterlevande maken ärver egendomen med full äganderätt innebär detta att hon kan göra vad hon vill med den, även testamentera bort den. Bröstarvingarnas laglottsskydd går dock inte förlorad även om den efterlevande maken ärver egendomen med full äganderätt. De har fortfarande kvar sin rätt till laglott, men de får vänta på den till dess att båda föräldrarna har avlidit, ÄB 7:3 st. 2. 39 Regeln från 1920-talet om att barnlösa makar ärver varandra gäller också fortfarande. 40 Prop. 1986/87 s. 81 ff. 41 ÄB 3:3. 42 Walin & Lind, s. 61. 16

Bröstarvingarnas laglottsskydd innebär en begränsning av den efterlevandes fulla äganderätt, men bara till den delen laglotten går in. I det fall arvlåtaren har skrivit ett testamente till förmån för en utomstående testamentstagare behöver bröstarvingarna inte vänta på att få ut sin laglott utan får ut den omedelbart. Det är bara den efterlevande maken som getts ett skydd som går före de gemensamma bröstarvingar na.

Basbeloppsregeln för efterlevande make

I det fall arvlåtaren genom ett testamente förordnat att den efterlevande maken inte ska ha arvsrätt har efterlevande make enligt ÄB 3:1 st. 2 ändå rätt till att ur kvarlåtenskapen, och efter bodelningen, få egendom till ett värde som motsvarar fyra, i lagen uppställda, basbelopp. Detta skydd gäller alldeles oavsett om arvlåtaren genom ett testamente har förordnat på något annat vis. Om den efterlevande maken genom bodelningen som jämte enskild egendom får egendom till ett värde motsvarande fyra basbelopp blir regeln inte tillämplig. Basbeloppen förändras från år till år och det är det basbelopp som stadgas i lagen när regeln aktualiseras som gäller. För 2013 är det basbeloppet 44 400 kr.

43 Det innebär att det minsta belopp en ef terlevande make har rätt att erhålla ur boet vid arvlåtarens död är 177 600 kr för år 2013.

Bröstarvingarnas rätt till efterarv

Efterlevande makes arvsrätt innebär att bröstarvingarna måste vänta på sitt arv till dess att även den efterlevande maken har avlidit och de får således en efterarvsrätt. Bröstarvingarnas rätt till efterarv innebär att hälften av den egendom, eller den kvot som föll i arv till dem efter den först avlidne maken, som finns vid den efterlevande makens död tillfaller bröstarvingarna i arv efter den först avlidne maken, ÄB 3:2 st. 1. Detta gäller dock bara om bröstarvinge inte fick ut något arv vid den först avlidne makens död. Fick bröstarvingen ut delar av sitt arv vid den först avlidne makens död har han rätt till resterande del vid efterlevande makes död, ÄB 3:2 st. 2. Bröstarvingarna ärver sedan efterlevande makens kvarlåtenskap utifrån ordinarie arvsregler. Anledningen till att makes arvsrätt tidigare aktualiserades i uppsatsen är därför att den fördrö jer bröstarvingens erhållande av laglott. På sätt och vis innebär detta att även efterlevande make har ett visst laglottsskydd under sin livstid, ett skydd som dock kan sättas ur spel genom ett testamente vilket inte är möjligt när det gäller bröstarvinges laglott. 43 Förordning (2013:715) om prisbelopp och förhöjt prisbasbelopp för 2014. 17

Särkullbarnens rätt att utfå laglotten omedelbart

Har arvlåtaren barn även från ett annat förhållande än med den efterlevande maken kallas dessa ofta för särkullbarn trots att de barnen också är arvlåtarens bröstarvingar. Särkullbarn har till skillnad från gemensamma bröstarvingar rätt att få ut sin laglott direkt vid arvlåtarens död, ÄB 3:1 st.1. De har en möjlighet att avstå från sin omedelbara rätt, men det måste i så fall ske frivilligt. I det fall arvlåtaren endast efterlämnar särkullbarn har den efterlevande ma ken ingen arvsrätt, om inte basbeloppsregeln i ÄB 3:1 st. 2 är tillämplig. Om särkullbarnet väljer att vänta på sitt arv till dess att efterlevande make avlider lyder de under samma regler om efterarvsrätt som bröstarvingar. De får då en kvotdel ur den efterlevande makens bo mot svarande vad som hade aktualiserats av den först avlidne makens dödsbo. Särkullbarns arv går alltså före efterlevande makes rätt till arv. På grund av detta har det an setts finnas ett behov av att särkullbarns arvsrätt ska begränsas genom ett testamente till för mån för efterlevande make. Anledningen till detta är att den efterlevande maken inte skyddas i det fall det inte finns några gemensamma barn och det finns därför ett behov av att kunna tes tamentera till förmån för den efterlevande maken. Testationsfriheten får dock stå tillbaka för särkullbarns rätt till laglott som inte kan begränsas. Detta innebär också att särkullbarn har rätt att få ut sin laglott före gemensamma bröstarvingar i det fall den efterlevande maken ärver. På sätt och vis har särkullbarn därför ett starkare skydd än gemensamma bröstarvingar. Skälet till att särkullbarnen får ut sitt arv omedelbart är att det inte anses finnas samma känslomässiga band mellan den efterlevande maken och särkullbarnet, därför ska särkullbarnet inte behöva vänta på att få ut sitt arv till dess att även den efterlevande maken avlider. Särkullbarnet ska inte tvingas till en fortsatt relation med den efterlevande maken.

Har även sambo en arvsrätt som begränsar laglotten?

Till skillnad från make saknar sambo en arvsrätt. I det fall arvlåtaren och den efterlevande endast var sambor har både gemensamma bröstarvingar och särkullbarn rätt att få ut sitt arv direkt, om det inte finns ett testamente som anger annat. I det fall det finns ett testamente som begränsar arvslotten har barnen rätt att direkt få ut sin laglott. Sambo har dock rätt att utfå egendom till ett värde av två basbelopp i det fall bodelningen inte leder till att sambon får egendom till det värdet, SamboL 18 § st. 2. Ett visst basbeloppsskydd finns alltså även för sambo, detta är dock två basbelopp mindre än motsvarande regel för make. Sambons bas beloppsskydd för 2013 uppgår till 88 800 kr.

45 I samboförhållanden anses alltså bröstarvingar 44 Prop. 1986/87: 1 s. 87. 45 Förordning (2013:715) om prisbelopp och förhöjt prisbasbelopp för 2014. 18

och särkullbarns rätt att få ut sitt arv och sin laglott direkt vid arvlåtarens död viktigare än att skydda den efterlevande sambon. Även för sambo finns det därför ett stort behov av att skriva ett testamente till förmån för den efterlevande sambon som annars endast har ett visst skydd genom bodelningsreglerna.

Det förstärkta laglottsskyddet, ökar laglottens omfattning

I svensk rätt har laglotten en stor omfattning, något som regeln om det förstärkta laglottsskyd det illustrerar. Laglotten utgör inte bara en begränsning av arvlåtarens testationsfrihet utan utgör även en begränsning av vad arvlåtaren kan göra med sin egendom även under levande livet. Bröstarvingarnas skydd anses viktigare än att skydda en gåvomottagare, även om han kanske inte ens har någon aning om att gåvan kan leda till krav på återbäring eller betalning vid arvlåtarens död. Laglottsreglerna kan därför påverka, på grund av det förstärkta laglotts skyddet, inte bara arvlåtarens förordnande om vem som ska ha egendomen efter hans död utan också dispositioner som arvlåtaren har vidtagit under sin livstid. Regeln om det förstärkta laglottsskyddet återfinns i ÄB 7:4 och innebär att reglerna om laglott ska tillämpas även på vissa gåvor som getts av arvlåtaren under hans livstid. I praktiken inne bär detta att när en beräkning av laglottens storlek ska göras ska i vissa fall egendom som arv låtaren under sin livstid gett bort, och som inte längre är en del av kvarlåtenskapen, räknas med som om den fortfarande finns i kvarlåtenskapen. Det förstärkta laglottsskyddet innebär att arvlåtaren inte kan freda sig mot laglotten ens om han gör aktiva val under sin livstid och ger bort egendomen till dem han vill ska ha den. Denna regel skyddar också särkullbarn, bl.a. från dispositioner till ny make.

46 För att det förstärkta laglottsskyddet ska aktualiseras krävs det att den bortgivna egendomen ges under sådana omständigheter eller på sådana villkor att syftet med gåvan är att likställa med testamente. Exempel på sådana omständigheter kan vara att givaren på grund av en sjuk dom tror att han kommer att avlida inom kort och därför ger bort egendomen istället för att skriva ett testamente. Sådana villkor där syftet är att jämställa med testamente kan exempelvis vara om givaren ger bort sin bostad med villkoret att få bo kvar i bostaden fram till sin död. Ett sådant villkor innebär nämligen att arvlåtaren egentligen inte vill att gåvan ska realiseras förrän han har avlidit, men han ger den under levande livet, och gåvan blir på så vis ett substi tut för ett skrivet testamente. 46 NJA 1985 s. 414. 19

Om gåvomottagaren är någon av givarens bröstarvingar kan reglerna om förskott på arv i ÄB 6:1 aktualiseras, den regeln har dock ingen återbäringsskyldighet för mottagaren. Det för stärkta laglottsskyddet har en återbäringsskyldighet och ger därför ett större skydd. I det fall mottagaren av gåvan inte längre har gåvan kvar, eller om den har sjunkit i värde, och det för stärkta laglottsskyddet aktualiseras är mottagaren skyldig att återbära den delen av gåvan till givarens kvarlåtenskap som krävs för att uppfylla bröstarvingarnas laglotter. För att det för stärkta laglottsskyddet ska aktualiseras skall talan väckas inom ett år från bouppteckningen, i likhet med vad som gäller för jämkning av laglott blir regeln inte automatiskt tillämplig utan måste åberopas av bröstarvingarna. Användningen av det förstärkta laglottsskyddet medför att innan laglotten räknas ut adderas gåvan till arvlåtarens kvarlåtenskap, kvarlåtenskapen ökas med gåvans värde, vilket resulterar i att bröstarvingarnas laglotter kommer att bli större än om gåvan inte hade räknats med. Det förstärkta laglottsskyddet ökar alltså laglottens omfattning och gör skyddet ännu starkare än om regeln inte hade funnits.

Förverkande av arv, den yttersta begränsningen av rätten till laglott

Även reglerna om förverkande arv ska nämnas kort eftersom de utgör en begränsning av lag lottens omfattning, en bröstarvinge har inte rätt till sin laglott alldeles oavsett hur han har age rat eller handlat mot sin förälder. I ärvdabalkens 15 kapitel, ÄB 15:1-4, finns det flera regler om förverkande av rätt att ta arv eller testamente. Omständigheter som gör att arvingen inte längre har rätt till sitt arv och sin laglott är exempelvis om han uppsåtligen dödat sin förälder eller om han uppsåtligen misshandlat sin förälder så svårt att det ledde till döden, även om döden inte var avsikten med misshandeln. En omständighet som gör att arvingen inte har rätt att ta testamente är om arvingen genom att utnyttja arvlåtarens/testators viljesvaghet eller be roendeställning fått honom att upprätta ett testamente. Ett testamente skall vara arvlåtarens vilja och ingen annans och det ska vara arvlåtarens initiativ att skriva sitt testamente. Reglerna om förverkande av arv sätter en form av yttre begränsning för när en bröstarvinge inte längre har rätt till sin laglott. Denna yttre begränsning är dock tämligen vid då det är för hållandevis allvarliga saker som krävs innan arvet förverkas. När det gäller arv är det exem pelvis bara grova våldsbrott som gör att arvet förverkas och andra påtryckningar, i form av exempelvis hot, innebär inte att arvet förverkas.

47 Det finns dessutom ett krav på att det för brottet ska vara föreskrivet fängelse minst ett år för att det ska leda till ett förverkande av arv, 47 Walin & Lind, s. 454. 20

lindrigare våldsbrott innebär därför inte att arvet förverkas.

48 Förverkande av arv på grund av ett brott sker omedelbart och det krävs inte att bröstarvingen är dömd för brottet innan ett för verkande kan ske. Förverkande av arv gäller också för efterarvet i det fall makes arvsrätt har aktualiserats.

2.2.3 Testationsfriheten

Grunden för att skriva ett testamente återfinns i ÄB 9:1 som stadgar att vem som helst som fyllt 18 år, förutom i två lagstadgade undantagsfall då 16 år gäller, upprätta ett testamente över sin egendom. Rätten är strikt personlig och testamentet får inte upprättas av någon an nan, inte ens en god man eller en förvaltare. Testationsfriheten i svensk rätt är väldigt stark, men den är inte helt obegränsad. Grunden för den svenska testationsfriheten är 1930 års testamentslag som grundar sig på en utredning från 1929 49 . I utredningen framhöll lagberedningen att friheten att fritt testamentera har varit ”en mäktig sporre till skapandet och vidmakthållandet av den förmögenhet varom fråga är. Ett försök att binda offervilligheten vid vissa auktoriserade ändamål vore en kortsynt åtgärd, som kunde befaras verka ödeläggande på dessa av god samhällsanda präglade testamentsvanor eller föranleda arvlåtaren att i strid med grunderna för en sådan lagstiftning söka förverkliga sitt syfte genom rättshandlingar i levande livet. Tanken på lagstiftningsåtgärder i denna rikt ning torde överhuvud ligga fjärran från svenskt åskådningssätt. Det kan ej heller anses vara erforderligt att, med bibehållande i princip av testamentsfriheten, uppställa undantag utöver de redan gällande.” 50 Eftersom att testationsfriheten ska anses vara den rådande principen i svensk rätt menade ut redningen att andra undantag än de lagstadgade inte kan gälla och de lagstadgade undantagen är tvungna att vara tillräckligt starka för att begränsa testationsfriheten. Rätten att förordna om sin egendom genom ett testamente var alltså erkänd redan före 1930 års testamentslag, även om testamentsrätten tidigare var subsidiär och ett komplement till den legala släktarvsrätten.

51 Då släktarvsrätten ansågs vara det primära var det också relationen mellan testationsfriheten och släktarvsrätten som var det centrala. De begränsningar som fanns för att skydda släktarvs rätten var bröstarvingars laglott, som ansågs viktigare än den erkända testationsfriheten. Utö ver laglotten finns det i dagens lagstiftning också vissa andra begränsningar i hur arvlåtaren 48 ÄB 15:1 st.2. 49 SOU 1929:22. 50 Ibid, s. 56. 51 Ibid, s. 56 f. 21

får bestämma över vad som ska hända med kvarlåtenskapen i framtiden, som har med avskaf fandet av fideikommissen att göra. En sådan begränsning gäller möjligheten för arvlåtaren att förordna om att kvarlåtenskapen i framtiden ska tillfalla olika testamentstagare efter varandra, detta stadgas i ÄB 9:2. Det finns även vissa begränsningar i ÄB 9:3 om möjligheten att testa mentera till utländsk person. Rent legislativt fanns det tidigare även vissa andra begränsningar såsom att det inte var tillåtet att använda testamentet som en rättshandling som skulle tjäna ”medel för lagstridiga eller osedliga syften”. Denna begränsning anses av vissa fortfarande gälla trots att det inte finns någon uttrycklig lagbestämmelse om det.

52 Utöver dessa, och vissa andra, lagstadgade begränsningar skulle dock testationsfriheten stå fast.

53 Testationsfriheten var och är ett uttryck för och ett naturligt komplement till den privata äganderätten som fastslås i regeringsformen. I svensk rätt har det därför krävts starka intres sen för att begränsa testationsfriheten, den har ansetts väldigt viktig. Det är testators vilja som så långt som möjligt skall efterföljas vid en fördelning av hans kvarlåtenskap. Testationsfriheten och laglottsskyddet avser den kvarlåtenskap som finns kvar först efter det att bodelning med en efterlevande make eller sambo har gjorts. Det skall därför noteras att kvarlåtenskapen efter en avliden har minskats med den del som tillkommer efterlevande enligt reglerna om bodelning innan arv aktualiseras. Genom den giftorätt som infördes 1920 fick efterlevande make rätt till hälften av boet i giftorätt. Reglerna förstärktes 1987 genom att den efterlevande maken fick möjlighet att såsom sin andel behålla sitt giftorättsgods, Äktenskaps balken 12:2.

2.3 Motiv och utredningar bakom nuvarande lagstiftning

Arvsrätten och laglotten har anor långt bak i tiden och den nuvarande lagstiftningen bygger till stora delar på utredningar, propositioner och lagar från början av 1900-talet. Det innebär att även äldre motiv och syften gäller för nuvarande lagstiftning. En genomgång av den vik tigaste utredningen och propositionen är därför av stor relevans. Den avgörande källan är ut redningen från 1925 som nästan helt präglade propositionen som sedan kom 1928.

54 52 Agell, s. 13. 53 SOU 1929:22 s. 54 f. 54 Prop. 1928:17. 22

2.3.1 SOU 1925:43 – statens utredning om arvsrätten och laglotten

I Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken från 1925 anfördes det att det i äldre tider förelåg samägande inom ätten, enskild egendom var endast det som strängt taget använts för personligt bruk. Det var typiskt sett det som ”följde med ägaren i graven” som var indivi duell egendom, exempel på detta kunde vara kvinnans smycken och krigarens rustning. Övrig egendom ansågs tillhöra ätten i samhörighet. Ur denna samhörighet utvecklades senare arvs rätten som var bunden vid skyldskap (släktskap) och inte överhuvudtaget beroende av arvlåta rens vilja.

55 Grunden för arvsrätten ansågs vara blodsbanden, men det har mer varit den allmänna före ställningen om eller känslan av blodsbandet när det genom tiderna bestämts hur arvsrätten ska se ut. Tillsammans med blodsbanden ansågs grunderna för arvsrätten bygga på ekonomiska, sociala och politiska förhållanden inom familjen. Grunden för arvsrätten kan dock inte ses som en isolerad omständighet utan den har varit beroende av hela samhällsordningen. Mellan arvlåtaren och arvingen var alltså grunden för övergång av egendom att det fanns en ekono misk och social samhörighet dem emellan. Arvet hade som funktion att bibehålla den ekono miska och sociala kontinuiteten mellan arvlåtaren och arvingen. Det ansågs naturligt att det var familjen och dess arv som skulle stå för uppfostran och utbildning av den enskilde. Att den egendom arvlåtaren förvärvat, eller ärvt, innan sin död skulle övergå till efterföljande generationer ansågs inte mer än rätt.

56 Senare uppkom dock ett behov för ägaren av egendomen att ha en dispositionsrätt över sin egendom och därmed uppstod det ett behov av att kunna skriva ett testamente. Till en början användes dock testamentet endast som ett bevismedel för att visa på samhörigheten mellan arvlåtaren och testamentstagaren. Testamentet var endast ett sätt att utnämna samhörigheten mellan arvlåtare och arvinge. Historiskt innebar därför den legala arvsrätten betydligt större roll än den testamentariska eftersom den legala arvsrätten även på sätt och vis utgjorde den testamentariska rätten. Trots olika utgångspunkter genom tiden och trots att länder är och har varit olika har de flesta länder ansett det naturligt att det oavsett testamentariska dispositioner funnits en laglotts- eller pliktdelsrätt, att en viss del av kvarlåtenskapen eller ett visst värde av densamma skall till komma vissa arvingar, oftast barnen och deras avkomlingar. Trots att testamentet tidigare hade som funktion att fastställa den legala arvsordningen ansågs en fullständig testamentsfri 55 SOU 1925:43 s. 46. 56 SOU 1925:43 s. 103 ff., Prop. 1928:17 s. 69 ff. 23

het som obilligt. Vissa arvingar gavs en rätt till kvarlåtenskap trots att det stod i strid med upprättat testamente. Till att börja med bedömdes den som hade skrivit ett testamente som uteslöt de närmaste arvingarna inte vara vid sina sinnens fulla bruk, det ansågs vara en själv klarhet att arvlåtaren ville att arvet skulle gå till sina bröstarvingar. I sådana fall ignorerades arvlåtarens vilja helt. Laglottsberättigade blev därför bröstarvingar och laglottsdelen bestäm des till en kvotdel av den arvslott som följde enligt den legala arvsordningen. Det fanns dock en möjlighet att förbise laglottsreglerna om det fanns särskilda grunder, vilket avgjordes i varje enskilt fall. Om en bröstarvinge genom ett testamente hade gjorts arvlös, eller bara fått en liten del av sitt arv, fick han ”undantränga” den som satts in i testamentet istället för bröst arvingen och på så vis ändå få ut sitt arv. Till en början gällde arvsreglerna och reglerna om laglotten främst jorden, och systemet gällde huvudsakligen den ärvda jorden.

57 Laglottsskyddet har redan från begynnelsen haft två syften; dels att så mycket som omfattas av laglotten inte ska förbigå bröstarvingarna till förmån för utomstående. Den ekonomiska och sociala samhörighet som finns mellan arvlåtaren och hans bröstarvingar motiverade ett särskilt skydd till förmån för bröstarvingar, till skillnad från andra arvingar. Lagberedningen ansåg att det var naturligt att där den legala arvsrätten var som starkast, för bröstarvingar, skulle det finnas ytterligare skydd. Dels har syftet även varit att upprätthålla en viss likhet mellan arvingarna inbördes genom att arvlåtaren inte ska kunna förordna om att endast en av bröstarvingarna ska få egendomen. Av samma grunder som tidigare, ekonomisk och social samhörighet, ansågs det enda rättvisa vara att alla bröstarvingar skulle vara lika skyddade. Ovanstående syften var aktuella redan vid upprättandet av laglottssystemet år 1857. Under den tiden ansågs laglottsskyddet så fast rotat i det svenska rättsmedvetandet att det inte var ämne för diskussion överhuvudtaget. Det diskuterades dock i åtskilliga andra länder under 1800-talet där bl.a. argument om att föräldraskap inte automatiskt ska medföra att föräldrarna måste ge barnen mer än vad som är absolut nödvändigt för deras underhåll och utbildning. Det fanns vissa som ansåg att laglotten var en begränsning av arvlåtarens rätt att efter sin död förfoga över egendom som enbart var ett resultat av lagstiftningen och som det inte fanns grund för i verkligheten. Det fanns också argument om att laglotten förhindrade arvlåtaren att fördela egendomen utifrån arvingarnas skilda behov.

58 Lagberedningen ansåg dock att det i Sverige var den legala arvsrätten som var den naturliga och primära successionsformen och att testamentsuccessionen endast var att se som ett undan 57 SOU 1925:43 s. 289 ff. 58 SOU 1925:43 s. 289 ff., NJA II 1928 s. 422 ff. 24

tag. Ett sådant synsätt ansågs också förankrat hos folket i allmänhet. Det ansågs ligga i ”sa kens natur” att bröstarvingarna skulle ha kvarlåtenskapen och att kvarlåtenskapen sedan skulle delas lika dem emellan, såsom den legala arvsordningen stadgade. Det var också relativt säll synt att de testamenten som fanns begränsade bröstarvingarnas arv så starkt att laglotten kränktes, därför bedömdes det inte finnas några problem kring laglottsreglerna. Det betrakta des som stötande att någon överhuvudtaget skulle vilja att förmögenheten skulle hamna hos endast ett av barnen, eller i värsta fall hos en helt utomstående, medan de andra barnen skulle lämnas helt lottlösa. En sådan syn hängde starkt ihop med de historiska samhälls- och förmö genhetsförhållandena. En utvidgning av testestationsfriheten trodde lagberedningen skulle anses ”förhatligt” av befolkningen, även om det troligtvis ändå bara skulle användas i ringa omfattning. Laglotten i Sverige utgjorde, och utgör fortfarande, dessutom bara en mindre kvot av kvarlåtenskapen och beredningen menade därför att den inte utgjorde ett stort problem. Beredningens förslag var att laglotten skulle utgöra hälften av den arvslott som tillkom bröstarvinge enligt lag och att den andra hälften av kvarlåtenskapen skulle utgöra arvlåtarens disponibla kvot. I övrigt ansåg lagberedningen att laglottsreglerna stämde väl överens med hur det svenska samhället såg ut och hur allmänheten ville att arvsrätten skulle se ut.

3. Norsk rätt 3.1 Inledning

De norska arvsrättsreglerna finner vi i arvslagen från 1972 60 som i huvudsak grundar sig på 1854 års arvslag.

61 Sedan 1972 har en del förändringar gjorts i lagtexten, men arvsrätten grundas till största del på äldre rätt. Under 2011 tillsattes en utredning avseende arvsreglerna, men vid tiden för denna uppsats har utredningen inte framlagt något förslag. I Norge finns två grunder för arvsrätt, i likhet med vad som gäller i Sverige, antingen arv på grund av den legala arvsordningen (legalarv) eller arv grundat på arvlåtarens testamente (testamentsarv). I likhet med den svenska rätten är det upp till arvlåtaren, i det fall han inte vill att hans kvarlåtenskap ska fördelas enligt arvslagen, att skriva ett testamente angående fördelningen av kvarlåten skapen. I Norge gäller också som huvudregel testationsfrihet. Denna begränsas dock av bröst arvingarnas rätt till arv. Bröstarvingarnas rätt till laglott kallas i Norge för en pliktdelsrätt för livsarvingane. Då uppsatsen främst fokuserar på svensk rätt kommer inte den norska rätten att 59 SOU 1925:43 s. 299 ff., Prop. 1928:17 s. 70 f., Prop. 1928:17 s. 424 ff. 60 Lov om arv m.m. av 3 mars 1972 nr 5 (al). 61 Arveloven av 31 juli 1854. 25

presenteras lika utförligt och omkringliggande regler som i och för sig är intressanta lämnas därhän till förmån för de specifika laglottsreglerna.

3.2 Pliktdelsarvets omfattning och begränsning

Enligt al 29 § är 2/3 av arvlåtarens kvarlåtenskap pliktdelsarv och tillhör arvlåtarens livsar vingar, pliktdelsarven i Norge är alltså något större än i Sverige. I de norska reglerna finns dock en kvantitativ begränsning, pliktdelsarvet får inte vara större än 1 milj.kr för vart och ett av arvlåtarens barn och i det fall att det är en mer avlägsen livsarvinge, exempelvis barnbarn, är gränsen 200. 000 kr till var och en av dem. Eftersom Norge har en värdemässig gräns på pliktdelsarvet innebär detta att reglerna har mindre betydelse i det fall arvlåtaren har en stor förmögenhet eftersom den kvantitativa be gränsningen ger arvlåtaren testationsfrihet över en större del av kvarlåtenskapen. Konsekven sen av att värdet gäller för var och en av livsarvingarna innebär också att arvlåtarens testat ionsfrihet påverkas av antalet livsarvingar, ju fler livsarvingar desto mer begränsas testations friheten.

62 I Norge har arvlåtaren en möjlighet att i testamentet förordna om att livsarvingen skall få sitt pliktdelsarv i viss specifik egendom, al 30 §. Det är dock inget krav att livsarvingen måste ta den specifika egendomen för att uppfylla pliktdelsarvet, detta är bara en rättighet. Livsarving en kan om han hellre vill det kräva att få ut arvet i kontanter istället. Regeln är dock till för att arvlåtaren i de fall han vill det ska kunna fördela kvarlåtenskapen på livsarvingarna genom att förordna om specifik egendomen.

63 Detta kan jämföras med de svenska reglerna där bröstar vingar inte kan ställa krav på att istället för viss egendom, som tilldelats honom i testamentet, få ut laglotten i kontanta medel. Utgångspunkten i norsk rätt är dessutom att arvlåtaren inte kan disponera över sin egendom om värdet av egendomen överstiger den disponibla kvoten, eller den testasjonsfrie del som den kallas i Norge, al 26 § 1 st. Detta innebär att om arvlåtaren vill förordna om specifik egendom måste han hålla sig inom ramen för den disponibla kvoten. Om det överstiger den disponibla kvoten är det utanför arvlåtarens rådighet. Det innebär vidare att testamentstagaren som får egendom som testator inte haft rådighet över på sin lott inte kan kräva kontanta medel istället för egendomen då den inte kan skiftas eftersom den tillhör bröstarvingarna.

64 62 Lødrup, s. 71. 63 Ibid, s. 92. 64 Ibid, s. 73 f. 26

I den norska arvsrätten finns det ingen motsvarighet till den svenska regeln om det förstärkta laglottsskyddet, vilket innebär att det finns större möjligheter i Norge att kringgå laglottsreg lerna genom livsdispositioner. När det gäller regler om förskott på arv finns det en sådan regel även i den norska rätten, som dock tillämpar en motsatt presumtion än den svenska. Presumt ionen i norsk rätt är nämligen att gåvor inte ska räknas som förskott på arv om inget annat sägs 65 , i jämförelse med den svenska presumtionen som innebär att gåvor ska anses som för skott. Detta innebär att arvlåtarens dispositioner under livstiden inte påverkar storleken på laglotten i den norska rätten, om det inte finns en uttryckt vilja från arvlåtaren att det ska på verka. Laglotten har därför inte en lika stor begränsning för arvlåtaren i den norska rätten som den har i den svenska rätten.

3.3 Motiv till gällande lagstiftning

Frågan om arvlåtarens testationsfrihet och arvingarnas behov av skydd har varit omdiskuterad även i Norge och det finns liknande motiv som de svenska bakom den norska lagstiftningen. Utgångspunkten i Norge har varit att det måste finnas en balans mellan arvlåtarens testations frihet och skyddet av hans arvingar. En sådan balans har Norge försökt att upprätta genom sina pliktdelsregler och speciellt med sina beloppsgränser samt andra regler om exempelvis efterlevande makes arv. Grunden för den norska arvslagstiftningen rörande laglott återfinns i en proposition från 1937 66 som lades fram av dåvarande justitie- och polisdepartementet. Den norska arveloven bygger i grunden på arveloven från 1854 där den legala arvsordningen var det grundläg gande.

67 När det kommer till testationsfrihet fanns sedan tidigare ett stadgande som föreskrev att ¾ av arvlåtarens kvarlåtenskap tillhörde livsarvingarna medan arvlåtaren hade full testationsfrihet över ¼ av sin kvarlåtenskap. Om det inte fanns några livsarvingar hade arvlåtaren däremot full testationsfrihet, oberoende av om det fanns arvsberättigad släkt eller inte.

68 Det var alltså bara livsarvingarna som enligt lag var skyddade och hade rätt till arv oberoende av testators vilja. 65 al. 38§. 66 Ot. Prop. Nr. 14 (1937) Om forandringer i arvelovgivningen. 67 Ibid, s. 1. 68 Ibid, s. 5. 27

Departementet menade att det måste finnas en anledning till att arvsrätten redan på denna tid hade gett livsarvingarna ett större skydd än övriga arvingar, anledningen ansågs vara att för äldrarnas egendom mer eller mindre under deras livstid fungerade som en egendom som till hörde föräldrarna och barnen gemensamt. Det betraktades därför helt orimligt att vid föräl derns död helt undandra livsarvingarna denna egendom, det måste anses vara respektlöst gentemot det förhållande som faktiskt fanns mellan föräldern och barnen. Dessutom bedöm des en sådan inställning allvarligt skada barnen ur både ekonomiska och andra perspektiv.

69 Även om arvlåtaren ensam har jobbat och slitit för sin egendom ansågs det att kvarlåtenskap en åtminstone till viss del skulle tillfalla livsarvingarna. Dels på grund av den sammanhåll ning som finns i en familj, dels på grund av att det betraktades som att livsarvingarna själva i många fall hade varit med och byggt upp arvlåtarens kvarlåtenskap. Detta var främst aktuellt när det gällde uppbyggandet av småföretag och liknande. En aspekt som var aktuell vid införandet av de norska pliktdelsreglerna, på samma sätt som vid de svenska, är skyldigheten att försörja sina barn. I alla tider har det varit så att arvlåtaren har haft en moralisk skyldighet att försörja sina barn under sin livstid, men även efter det att han avlidit ska han försörja sina barn. Om arvlåtaren efterlämnar barn som inte efter egen förmåga kan försörja sig ansågs det att arvlåtarens kvarlåtenskap skulle gå till en sådan för sörjning. Det bedömdes inte rimligt att en sådan försörjningsplikt skulle läggas på samhället.

70 Frågan som departementet ställde sig var dock om de argument som framförts var tillräckliga för en så pass stark begränsning av arvlåtarens testationsfrihet som det innebär att ha en tving ande regel om laglott. I en jämförelse med exv. Danmark och Sverige menade departementet att Norge hade ett ovanligt stort rättsligt skydd för bröstarvingarna. Som en lösning på detta ansåg departementet att det förutom en kvalitativ begränsning också behövdes en kvantitativ sådan. Det behövdes en större begränsning av skyddet än en kvotdel av kvarlåtenskapen. De partementet föreslog att den kvantitativa begränsningen skulle sättas till 200.000 kr för var och en av livsarvingarna. Förutom att införa den kvantitativa begränsningen ville departemen tet också justera kvotdelen från ¾ till 2/3 av kvarlåtenskapen. Genom att begränsa pliktdelsar vet har arvlåtarens testationsfrihet utökats från ¼ till 1/3.

71 Dagens kvantitativa begränsning, 69 Ot. Prop. Nr. 14 (1937) Om forandringer i arvelovgivningen., s. 5. 70 Lødrup & Asland, s. 116 ff. 71 Ot. Prop. Nr. 14 s. 5. 28

på grund av inflation etc., är som tidigare nämnts satt till 1 milj.kr

72 för var och en av livsar vingarna medan kvotdelsgränsen 2/3 fortfarande är den gällande. Förutom ovanstående argument och grunder menade departementet att pliktdelsreglerna också sett till att likhet uppnås mellan livsarvingarna. Det ska inte kunna vara möjligt för arvlåtaren att hota sina barn med att de blir arvlösa om de inte handlar efter hans vilja. Genom plikts delsreglerna har arvlåtaren också begränsats i möjligheterna att diskriminera något av sina barn på grund av exempelvis ålder eller sexuell läggning. Även i Norge har kritik framförts mot pliktdelsreglerna. Vissa har ansett att testationsfriheten är en direkt konsekvens av egendomsrätten som finns i de mänskliga rättigheterna och egen domsrätten begränsar möjligheterna att minska testationsfriheten. Testationsfriheten är en central del av att kunna använda sin egendom ifred utan yttre påverkan. Motståndare av plikt delsarvet menar att de mänskliga rättigheterna i och för sig inte förbjuder pliktdelsarv, men att det är en god anledning att inte begränsa testationsfriheten. Kritikerna menar att arvlåtaren ska ha lika stor möjlighet att förordna över vem som ska ha hans egendom efter det att han avlidit som han har under levande livet då han kan disponera egendomen precis hur han vill. Möjlig heterna att fritt disponera över sin egendom stärks av egendomsrätten enligt de mänskliga rättigheterna.

73 Professorerna Lødrup och Asland menade också att familjegemenskapen har förändrats ge nom tiden och att den inte längre har någon reell betydelse. Även försörjningsargumentet har mist sin aktualitet och betydelse då de flesta livsarvingar som ärver numera är i medelåldern med egen ekonomi och inte omyndiga i behov av försörjning. När det gäller rättviseargumen tet betonade de att arvlåren ändå kan använda sitt friarv (disponibla kvot) för att särbehandla någon av livsarvingarna och att rättvisa därmed inte uppnås. Det har också diskuterats huruvida omfattningen av pliktdelsreglerna är berättigade om en avvägning görs mellan arvlå tarens testationsfrihet och arvingarnas behov av skydd. Professorerna menade att det kan ifrå gasatts om den balans som man försökte uppnå med reglerna verkligen har uppnåtts.

74 72 al 29§. 73 Lødrup & Asland s. 116 ff. 74 Ibid, s. 116 ff. 29

4. Dansk rätt 4.1 Inledning

De danska reglerna om arv fanns tidigare i en arvslag från 1963 men har under senare tid re viderats. Den nuvarande arvslagen är från 2007 och bygger på rättsudvalgets betänkande från samma år.

75 Anledningen till att reglerna reviderades var att de behövde anpassas till de nya familjebildningarna som finns i Danmark, istället för att följa de gamla reglerna som här stammade från mitten av 1800-talet.

76 En regel som genomgick stora förändringar vid revis ionen var reglerna om laglott, som i Danmark kallas för tvangsarv. I likhet med svensk och norsk rätt bygger den danska rätten till arv på antingen den legala arvsordningen eller att arv fördelas i enlighet med ett testamente. I det fall arvlåtaren inte vill att arv skall fördelas enligt arvslagens gällande regler har han att skriva ett testamente där han förordnar om hur hans kvarlåtenskap skall fördelas. Även i Danmark är huvudregeln att det ska råda testationsfrihet, dock med begränsningen att arvlåtarens bröstarvingar, i Danmark livsarvingar, har rätt till en viss del av kvarlåtenskap i tvangsarv.

4.2 Tvangsarvets omfattning och begränsning

I AL 5 § st. 1 stadgas att ¼ av livsarvingens arvslott utgör tvangsarv. Även i dansk rätt finns det en kvantitativ begränsning på 1 milj.kr till var och en av livsarvingarna, dock gäller detta endast för arvlåtarens barn, AL 5 § st. 2. Beloppet för andra livsarvingar bestäms utifrån gäl lande basbelopp vid tiden då arvet aktualiseras. Basbeloppet regleras i enlighet med AL 97§ och varierar för varje år. Om arvlåtaren inte vill att en sådan beloppsbegränsning ska gälla för hans barnbarn finns dock möjligheter för arvlåtaren att testamentera annat. Beloppsbegränsningen som har införts kommer att få stor praktisk betydelse för arvlåtare med mycket egendom, vilket för arvlåtaren innebär att han får större handlingsfrihet att skriva ett testamente som sedan också kommer att följas. En sådan kvantitativ begränsning underlättar också för generationsskiften osv. där arvlåtaren utan problem kan testamentera en verksamhet till endast en av bröstarvingarna.

77 I Danmark har även efterlevande make rätt till tvangsarv och även make har rätt till ¼ av arv låtarens kvarlåtenskap, AL 10 §. 75 Lov nr. 515 af 6. Juni 2007, Retsudvalgets betänkning af 10.5.2007. 76 Lov nr. 215 af 31. Maj 1963, som grundades på en arvsförordning från 1845. 77 Feldthusen & Nielsen, s. 32 f. 30

Arvlåtaren kan inte i testamente, i likhet med vad som gäller i Norge, förordna om kvarlåten skap som faller innanför tvangsarvet, AL 50 §. Genom testamentet kan dock arvlåtaren be stämma att livsarvingarna ska få ut sitt tvangsarv i kontanter, AL 50 § st. 2. Inte heller i den danska arvsrätten finns det någon motsvarighet till den svenska regeln om det förstärkta laglottsskyddet. Det finns i likhet med svensk rätt en regel om förskott på arv, arve forskud, som återfinns i AL 43§. Presumtionen i Danmark är dock, i likhet med vad som gäl ler i den norska rätten, att gåvor från arvlåtaren endast ska anses som förskott på arv i de fall arvlåtaren uttryckligen avsett det. Även i den danska rätten finns det alltså goda möjligheter för arvlåtaren att kringgå reglerna om laglott genom dispositioner under livstiden.

4.3 Motiv till gällande lagstiftning

Det danska ”Arvelovsudvalget” utredde argument för- och emot tvangsarvet i förarbetena till den nuvarande lagstiftningen. Utredningen frågade sig på vilka grunder och i vilken omfatt ning reglerna om tvangsarv borde finnas kvar. Enligt utredningens uppfattning fanns det en del omständigheter som talade för avskaffande av tvangsarvsreglerna. En sådan omständighet var att arvingarna är allt äldre när arvlåtaren dör, i de flesta fall är livsarvingarna mellan 45-60 år när arvet aktualiseras. I vissa fall aktuali seras arvet ännu senare på grund av efterlevande makes rätt att sitta i oskiftat bo och där livs arvingarna först efter efterlevande makens död får ut arvet efter den först avlidne maken. För sörjningsargumentet har därför enligt utredningen inte längre lika stor vikt som det tidigare hade. Traditionen om att arvet skulle föras vidare för släktens försörjning ansågs inte heller stämma överens med dagens samhälle där de äldre och sjuka oftast tas om hand av staten i form av pensioner, sjukhem osv. Ett annat argument mot att behålla tvangsarvet ansåg utredningen vara att arvlåtaren själv ska få bestämma över den egendom han under sin livstid arbetat sig till, sparat och bevarat. Arvlå taren är då han är i livet helt fri att disponera sin egendom hur han vill och bör även få be stämma över vad som händer med den när han dör. Ytterligare en omständighet som anfördes var att familjestrukturerna ändrats betydligt sedan mitten av 1900-talet då de danska arvsreglerna infördes. Idag är det inte ovanligt att en arvlå tare gifter sig både två och tre gånger och därför vill skydda det nya förhållandet. Det är inte heller helt ovanligt idag att en individ skaffar barn med olika personer och möjligheten måste då finnas att arvlåtaren själv ska få bestämma hur han vill skydda sina barn. I vissa fall kanske arvlåtaren vill särskilja barnen därför att vissa av dem är i mer behov av arv än andra. I andra 31

fall kanske arvlåtaren helt vill hoppa över en generation och låta barnbarnen ärva honom istäl let därför att arvet skulle göra bättre nytta hos dem. I de fall arvlåtaren har en näringsverk samhet kan han exempelvis på grund av att en av arvingarna varit mest aktiv vilja att denne ska ha verksamheten. Skulle tvangsarvet avskaffas skulle även generationsskiften i närings verksamheter underlättas. Vad som talade för att behålla tvangsarvet ansågs vara den långa och starka rättstradition som institutet innebär, en tradition som dessutom har ett starkt fäste i det allmänna rättsmedvetan det. I många fall och för många människor känns det ganska naturligt att barnen är de som ska ärva sina föräldrar. Tvangsarvet motverkar också arvlåtarens möjlighet att pressa arvingarna att göra vissa val i livet för att inte riskera att bli arvlösa. Ett av de starkaste argumenten för att behålla tvangsarvet ansåg utredningen vara att skydda särkullbarnen som riskerar att bli helt utan arv om det inte finns något lagstadgat skydd. Efter att ha vägt argumenten mot varandra menade utredningen att det vore en alltför långtgå ende åtgärd att helt avskaffa tvangsarvet, även om det fanns många argument för avskaffande. Dock ansåg de att det finns grunder för att minska tvangsarvet från ½ till ¼ av kvarlåtenskap en. Genom att göra en sådan begränsning blir det lättare för arvlåtaren att förordna att den arvinge som bäst behöver arvet också får det. En sådan begränsning skulle dessutom under lätta för generationsskiften. Vidare föreslogs en beloppsbegränsning på grund av sociala hän syn, på så vis ökar arvlåtarens testationsfrihet. Det fastslogs i och med detta att det fortfarande finns ett visst släktansvar och samband mellan arvlåtaren och bröstarvingarna, även om detta inte längre är lika stort. Beloppsbegränsningen kommer bara att få betydelse i det fall arvlåta ren var väldigt förmögen. Inspiration togs från den norska arvsrätten, när det gällde belopps begränsningen, där det finns goda erfarenheter av liknande regler när det gäller tvangsarv.

78 Justitieministern var enig med arvelovsudvalget och ansåg att tvangsarvet inte kunde avskaf fas helt, det fanns dock grunder till en minskning av kvotdelen för tvangsarv samt införande av en beloppsbegränsning.

79 I doktrin har det ifrågasatts om inte de nya tvangsarvsreglerna borde ta mer hänsyn till bröstarvingar som är minderåriga vid tiden då tvangsarvet aktualiseras. Enligt Feltdhusen och Nielsen borde det åtminstone övervägas att för denna grupp bröstarvingar behålla tvangsarvet till ½ av kvarlåtenskapen. Anledningen till detta är, menade författarna, ett större behov rent 78 Justitieministeriets Hvidbog om lov nr. 515 af 6 juni 2007 s. 37-38, betænkning nr. 1473/2006 om revision af arveloven. 79 Justitieministeriets Hvidbog s. 39, Betænkning nr. 1476/2006. 32

ekonomiskt för dessa bröstarvingar eftersom de inte själva har kunnat skapa en trygg ekono misk situation innan arvlåtaren avlider.

5. Förslag och debatt avseende laglottssystemet

Trots att det inte alltid har lett till resultat har diskussioner om laglotten förts vid flera till fällen och det har gjorts flera utredningar som dock inte lett till några förändringar, men det är ändå viktigt att även presentera dessa då de speglar en stor del av argumentationen kring lag lottssystemet. Några viktiga utredningar och även politiska motioner som rör det svenska lag lottssystemet kommer därför att presenteras.

5.1 Förslag avseende laglottssystemet

5.1.1 SOU 1981:85, Familjelagssakkunnigas förslag

Familjelagssakkunniga menade i sin utredning från 1981 att laglottsreglerna ger uttryck för två motstående intressen. Å ena sidan den avlidnes intresse av att fritt kunna disponera över sin egendom genom att förordna om den i ett testamente, testationsfrihet, å andra sidan släk tingarnas önskan om att åtnjuta arvlåtarens kvarlåtenskap utan större intrång. Testationsfrihet en har varit utgångspunkten i den svenska lagstiftningen. Dock med undantag för skyddet för bröstarvingar, laglotten, som har bestämts till hälften av arvslotten. Utredningen ansåg att det var naturligt att en begränsning i testationsfriheten behövdes i dåti dens samhälle då särskilt den fasta egendomen utgjorde den enda möjligheten för den enskil des trygghet och försörjning. Nuvarande regler härstammar dock från 1800-talet då samhället förändrades och arvejordssystemet avskaffades. Laglottsinstitutet togs inte emot helt utan kri tik ens då, även under början av 1900-talet ifrågasattes det om laglotten var berättigad utöver vad som krävdes för barnets utbildning och försörjning. Utredningen pekade vidare på att samhället har utvecklats under de senaste 50 åren och att barn inte längre är beroende av arvet från sina föräldrar för att försörja sig när föräldrarna avlider. Förr var bröstarvingarna ofta omyndiga vid arvlåtarens död och medelåldern var be tydligt lägre än vad som idag är fallet. Numer är bröstarvingar oftast vuxna med en egen eko nomi vid tidpunkten då arv blir aktuellt. Om det skulle vara så att en bröstarvinge är omyndig då arvet aktualiseras finns det dessutom olika försäkringar och dylikt som kan falla ut. 80 Feldthusen, & Nielsen, s. 138 f. 33

Även idag är det ovanligt att arvlåtare testamenterar till förmån för utomstående och laglotten utgör därför inte så mycket skydd mot ett testamente till förmån för utomstående eller som ett skydd gentemot förordnande till efterlevande make menade utredningen.

81 Familjelagssakkunniga ansåg att det skulle vara en fördel för efterlevande make om laglotten togs bort eftersom efterlevande make då skulle kunna skyddas ytterligare då ett testamente om laglotten inte skulle ligga som ett hinder. Efterlevande make skulle om laglotten togs bort kunna sitta i orubbat bo istället för att behöva lösa ut de gemensamma bröstarvingarnas och särkullbarnens laglotter.

82 Den aspekten är dock inte lika aktuell idag eftersom efterlevande makes skydd stärktes 1987 och de gemensamma bröstarvingarna numer måste vänta till dess att även efterlevande make avlider innan de får ut sitt arv. Avskaffande av laglotten skulle dock kunna få negativa konsekvenser i synnerhet för särkull barn ansåg utredningen. Det finns en risk att arvlåtaren, i det fall han har gift om sig och skaf fat sig en ”ny” familj, vill gynna sin nya familj och i och med det missgynna sina särkullbarn. Konsekvensen för särkullbarn, i det fall att laglotten skulle tas bort, skulle kunna bli att de blir helt oskyddade ur ett arvsrättsligt perspektiv eftersom arvlåtaren då kan testamentera hela sin kvarlåtenskap till sin nya familj menade de sakkunniga.

83 När det gäller syftet att skapa rättvisa mellan bröstarvingarna framförde utredningen att det ofta brukar framhållas att en förälder inte ska kunna använda arvet som ett påtryckningsmedel för att få bestämma över barnets val av exempelvis yrke. Om en förälder bestämt sig för att missgynna något av sina barn är dock den rättvisa som uppnås genom laglotten ytterst liten, endast hälften av arvslotten. De sakkunniga ansåg att en sådan rättvisa måste anses vara något ofullkomlig i det fall det är ett av de starkaste argumenten för bibehållande av laglotten.

84 Familjelagssakkunniga menade att laglottens syfte mer sannolikt ligger på ett känslomässigt plan där ett försök görs för att få barnet att känna sig delaktig i sitt gamla hem. Det kan vara värdefullt för ett barn att inte känna sig helt utträngd ur hemmet. Det är dock inte ens säkert att barnet får tillgång till den kvarlåtenskap han önskar eftersom att laglotten endast utgör en kvotdelsrätt ur hela boet och inte en rätt till viss specifik egendom. I vissa fall får barnet, till 81 SOU 1981:85 s. 207 ff. 82 Ibid, s. 208 f. 83 Ibid, s. 209. 84 Ibid, s. 209. 34

följd av ett testamente, endast tillgång till pengar och utredningen frågade sig hur delaktig barnet då känner sig i det gamla hemmet om det är vad som är betydelsefullt.

85 Reformeringen av arvsrätten under 1950-talet hade till syfte att göra alla arvlåtarens barn li kaberättigade till arv, såväl gemensamma bröstarvingar som särkullbarn och adoptivbarn. Visst finns det viss risk för att särkullbarn kommer att missgynnas om laglotten skulle tas bort, dock skulle denna eventuella orättvisa och eventuellt missgynnande gälla lika för alla barn menade de sakkunniga. De enda bröstarvingar som egentligen behöver skyddas är de som är i behov av underhåll. För de omyndiga bröstarvingarna finns det dock försäkringar och barnpension som kan träda in istället. De sakkunniga ansåg därför inte att argumentet rörande missgynnande borde vara ett argument för behållandet av laglotten. Dessutom tycks inte tan ken om att arvlåtaren skulle göra skillnad mellan barnen enbart på grund av om föräldrarna var gifta med varandra inte vara lika aktuell i dagens samhälle. Det skulle lika gärna kunna vara så att arvlåtaren vill gynna barnen från den tidigare relationen och att därmed särkullbar nen skulle gynnas framför gemensamma bröstarvingar menade de sakkunniga.

86 De skäl som tidigare fanns för att behålla laglotten tycks i takt med samhällsutvecklingen inte längre vara lika aktuella och enligt familjelagssakkunniga ansågs tiden vara mogen för av skaffande av laglotten. Det finns nya omständigheter som talar för en utökad testationsfrihet där laglotten inte utgör ett hinder. En sådan omständighet är skyddet för den efterlevande ma ken. Givetvis skulle avskaffande av laglotten försvaga bröstarvingars skydd gentemot förord nande till utomstående, det finns dock så starka skäl till full testationsfrihet att det inte får anses motiverat att vissa arvingar ska skyddas genom laglotten. Familjelagssakkunnigas för slag var att laglotten skulle tas bort helt och hållet.

87 I utredningen fanns det tre skiljaktiga som motsatte sig förslaget om avskaffande av laglotten. De skiljaktiga menade att det inte är önskvärt att frångå huvudregeln om att make inte ska ha arvsrätt när den avlidne efterlämnat bröstarvingar. Vidare ansåg de att ett utökande av äkten skapets rättsverkningar, genom att införande av en ny arvsrätt, inte stämde överens med ett modernt synsätt. Enligt de skiljaktigas uppfattning var det angeläget att möjliggöra för efter levande make att behålla makarnas gemensamma hem, men det fanns knappast anledning att föreslå en ändring av arvsordning så att den skulle tillåta förordnande även om större kvarlå 85 SOU 1981:85, s. 209f. 86 Ibid, s. 210 f. 87 Ibid, s. 211 f. 35

tenskap. I det fall efterlevande make skulle vara i behov av ett större skydd ansåg de skiljakt iga att en lösning i så fall kunde vara att utöka basbeloppsreglerna.

5.1.2 Prop. 1986/87:1, Departementschefens svar på de sakkunnigas förslag

Departementschefen besvarade utredningens förslag angående avskaffande av laglotten ge nom en proposition från 1987. Han höll med om att tiden utvecklats och att laglotten inte längre har lika stor betydelse när det gäller försörjning av arvingen, vilket innebär att det eko nomiska syftet inte längre är lika aktuellt. Däremot menade han att rättvisesyftet inte får glömmas bort. Om laglotten skulle avskaffas finns det en stor risk för att vissa bröstarvingar kommer att missgynnas, kanske i synnerhet barn från tidigare äktenskap. Till detta kan även anföras att andra nordiska länder är helt främmande för avskaffande av laglotten och det finns ett intresse av en nordisk rättslikhet. Enligt departementschefen är den nordiska rättslikheten ytterligare ett argument mot avskaffandet av laglotten. Departementschefen menade därför att laglottsinstitutet borde behållas tills vidare av hänsyn till rättvisan mellan bröstarvingarna och den nordiska rättslikheten.

89 Propositionen antogs av riksdagen och laglotten blev kvar i lag stiftningen trots de familjelagssakkunnigas förslag på avskaffande.

5.1.3 SOU 1998:110, Frågan om särkullbarnens rätt i förhållande till testationsfriheten

År 1998 lades ytterligare en utredning fram vars syfte i och för sig inte var att föreslå ändring ar i gällande rätt angående laglotten, men ändå aktualiserade frågor om exempelvis konflikten mellan arvsregler och testationsfriheten som laglotten ger upphov till. På grund av bland annat rättsutvecklingen i Europa och i Norden fanns det anledning att diskutera laglotten och sär skilt efterarvsrätt. 90 Utredningen fokuserade till största delen på särkullbarnen när det gällde frågan om laglotten. Huvudfrågan var vilket intresse som är starkast av särkullbarnets skydd och arvlåtarens in tresse av att fritt få förfoga över sin egendom. Utredningen kom fram till att det finns starka skäl för att arvlåtaren i mycket stor utsträckning själv ska få förfoga över sin egendom. Under sin livstid kan arvlåtaren fritt förbruka egendomen som han vill och borde därför kunna göra detta även efter sin död. Även gifta makar kan förfoga fritt över sin egendom. Huvudregeln är också att det råder testationsfrihet när det gäller förordnande för dödsfalls skull, se ÄB 9:1. Ett undantag till huvudregeln är dock laglotten som skyddar bröstarvingarna i det fall testamentet kränker densamme. I levande livet finns det dock många möjligheter för bröstarvingar och 88 SOU 1981:85, s. 483 f. 89 Prop. 1986/87:1 s. 78 ff. 90 SOU 1998:110 s. 73. 36

särkullbarn att åberopa sin rätt, exempelvis genom att jämka vissa handlingar, gåvor etc. En ligt utredningen finns det ett långtgående skydd för särkullbarnen i lagstiftningen, utöver lag lotten, där de kan tillvarata sin rätt. Utredningen menade därför att det inte fanns behov av en utökad rätt för särkullbarn. Tvärtom borde laglottsinstitutet utredas för att göra en ordentlig avvägning mellan bröstarvingarnas och arvlåtarens intressen. Utredningen ansåg att det borde tillsättas en ny utredning angående frågan om laglottens plats i den svenska arvsrätten.

5.1.4 Motioner med förslag på förändring eller bibehållande av laglotten

Laglottens existens har under senare år diskuterats och ifrågasatts ur ett juridiskt perspektiv, men frågan har också uppmärksammats inom politiken. Åtskilliga motioner och lagförslag har lagts där det har diskuterats huruvida laglottsinstitutet verkligen hör hemma i ett modernt samhälle. För att få en liten inblick i hur diskussionerna har förts i den politiska sfären kom mer nu ett antal motioner, som getts under senare år, att presenteras. En motion från en partimedlem i moderaterna lades fram 1996 angående avskaffandet av lag lotten. I motionen gjordes en jämförelse med det starka skyddet för avtalsfrihet som finns i Sverige och det ifrågasattes varför rätten att skriva ett personligt testamente inte tillgodoses. I vissa fall kan arvlåtaren på goda grunder vilja testamentera på ett annat vis än vad som stad gas i ÄB. Det kan exempelvis finnas andra personer som står arvlåtaren närmare än barnen, de kan ha flyttat och avsagt sig kontakten etc. Författaren menade att även om de flesta vill att barnen ska ärva föräldrarna måste lagen kunna ta hänsyn till de enskilda fallen genom att göra det möjligt att i testamente förordna om att kvarlåtenskapen ska fördelas annorlunda än vad lagen anger. Arvlåtaren kan göra vad han vill med sin egendom medan han lever och det är fel att ta bort den rätten att bestämma på den grund att han avlidit.

92 Några år senare lades en ny motion från två partimedlemmar i moderaterna fram där det framhölls att laglottsreglerna är väldigt gamla och att familjen inte längre utgör det yttersta skyddsnätet för individen. Sedan 1950-talet, som dagens arvsrättslagstiftning är ifrån, har dessutom den genomsnittliga medellivslängden ökat markant och de flesta barn hinner bli både myndiga och leva ytterligare 20 år innan arvet aktualiseras. Dessutom menade författar na att oavsett vilken relation som fanns mellan föräldern och barnet så är det olämpligt att staten ska lägga sig i angående hur föräldern vill fördela sin egendom efter sin död. Grund 91 SOU 1998:110, s. 221 ff. 92 Motion 1996/97L:417. 37

tanken måste och bör vara att det är testators vilja som ska vara det avgörande, speciellt då barnen inte ens är försörjningsberättigade längre.

93 Motionen från 2001 besvarades samma år i lagutskottets betänkande 94 där det ville påminna om de överväganden som gjordes angående laglotten då nuvarande lagstiftning antogs av riksdagen 1987. Utskottet framhöll att laglotten har två syften: att skapa rättvisa mellan bröstarvingar och att bevara en del av arvlåtarens kvarlåtenskap till hans närmaste släktingar. Trots att utskottet höll med författarna om att laglotten ur ett ekonomiskt perspektiv inte längre har en stor roll får laglotten ändå anses ha en stor betydelse för bröstarvingarna. Fram förallt ville utskottet belysa att laglotten spelar en stor roll för särkullbarn i det fall arvlåtaren av olika skäl kan vilja gynna barn från ett nyare äktenskap. Om laglotten skulle avskaffas me nade utskottet att det skulle innebära att nya makar skulle kunna testamentera för att helt ute sluta särkullbarnens arvsrätt, något som inte är ett tillfredsställande resultat. Dessutom ansågs det vid lagstiftningens genomförande 1987 att särkullbarnens lika rätt till arv inte helt hade slagit igenom i den allmänna rättsuppfattningen eftersom det var ett relativt nytt stadgande då det kom att gälla först i början av 1970-talet. Även motionen från 1997 besvarades av lagut skottet på samma sätt och samma argument mot avskaffandet av laglotten anfördes.

95 Utifrån ovanstående resonemang avstyrkte lagutskottet motionerna. Å andra sidan lades en motion fram 2008 där författaren, som tillhörde moderaterna, menade att särkullbarnen måste skyddas när det gäller rätten till arv. Under senare år har det blivit allt vanligare med ”arvsplanering” där avsikten är att göra dessa barn arvlösa. De biologiska ban den mellan föräldrar och barn enlig motionen måste prioriteras om det ska göras ett val mellan äktenskapsegendomsgemenskap i ett nytt äktenskap och barn från en tidigare relation.

96 En medlem i centerpartiet anförde i en motion från 2010 att varje människas frihet att fatta sina egna beslut endast bör inskränkas i de fall det rör andra människors rätt till frihet. Lag lottens konsekvens är att individen inte fritt får förfoga över sin egendom, denna bör avskaffas så att varje individ fritt får fatta beslut om vem kvarlåtenskapen ska tillfalla efter det att man avlidit.

97 93 Motion 2000/01:L409. 94 LU 2000/01:14. 95 LU 1996/97:8. 96 Motion 2008/09:C226. 97 Motion 2010/11:C207. 38

Under 2012 lades det fram flera motioner angående laglotten. En av dem, som lades fram av en partimedlem i moderaterna, drog det hela till sin spets och betonade att det i regeringsfor men fastslås att ingen ska tvingas avstå sin egendom till annat än allmänna ändamål. Till och med bröstarvingar som plågar och trakasserar sin förälder har rätt till laglott. Laglottsinstitutet är otidsenlig inom egendomsrätten som var och en måste få besluta om.

98 En annan författare till en motion, som tillhörde Sverigedemokraterna, framhöll hur gammalt laglottssystemet är och att det instiftades för att skydda släkten och minderårigas försörjning. Samhället och familjekonstellationerna har förändrats mycket på 150 år och det är numera samhället som utgör skyddsnätet. Dessutom innebär laglottsskyddet att bröstarvingar kan ut sätta sina föräldrar för allvarlig brottslighet utan att de förlorar rätten till sin laglott. Det inne bär även svåra ekonomiska problem för efterlevande make när särkullbarn har rätt att få ut sin laglott direkt.

99 Till sist menade en författare, som tillhörde moderaterna, till en motion som lades fram 2012 att laglottssystemet är en ”förlegad och förkastlig lagstiftning” som har sitt ursprung från 150 år sedan då det fanns ett annat behov av försörjning för bröstarvingarna. Förr hade bröstar vingar ingen möjlighet till egen försörjning, något som är ovanligt idag. Genom regerings formen stadgas att var och en får bestämma över sin egendom och att detta inte får begränsas i andra fall än när det gäller angelägna allmänna intressen. Idag är oftast de som ärver i medel åldern och har en egen stabil ekonomi. I dagens Sverige finns det dessutom ett stort trygghets system för dem som inte ordnar sin egen försörjning. Anledningarna och behoven som fanns då laglotten infördes finns inte längre. Dagens tvångsarv inskränker individens rätt att dispo nera över sin egendom utan att det finns något allmänt intresse som kräver det. Författaren ansåg att något sådant tvångsarv inte hör hemma i en modern och liberal rättsstat.

100 Under senare år har det alltså lämnats in åtskilliga motioner enligt vilka lagstiftningen kring laglotten är förlegad och hör hemma i ett äldre samhälle där andra behov än idag fanns. Enligt många motioner är behovet av testationsfrihet större än behovet av laglotten, vilken därför bör avskaffas. Det har dock även framhållits att laglotten måste bibehållas för att skydda särkull barnen. 98 Motion 2012/13:C242. 99 Motion 2012/13:C309. 100 Motion 2012/13:C327. 39

5.2 Den moderna rättspolitiska debatten

5.2.1 Det nordiska juristmötet 1996

Vid det nordiska juristmötet 1996 101 diskuterades det huruvida reglerna om laglott bör bevaras eller inte. På mötet deltog en rad jurister exempelvis norska professorn Peter Lødrup och den danska advokaten Christian Bojsen-Møller. Møller framförde argument för när laglottsregler na är nödvändiga och situationer där de ger ett orättvist resultat. Situationer då laglotten framstår som befogade menade

Møller

är då de skyddar särkullbarnen som fick rätten till arv efter sin far sent om en jämförelse görs med bröstarvingar. Han fram höll även likhetsprincipen och menade att då kvarlåtenskapen främst består av kontanta medel fungerar laglotten på ett bra och rättvist sätt. Han ansåg att det är viktigt att undvika konkur rens mellan arvingarna. En annan situation där det framstår som nödvändigt att laglotten finns är då bröstarvingen är minderårig, i sådana situationer ansåg han att det är orimligt att kvarlå tenskapen ska tillfalla annan.

102 Det finns även situationer då laglotten leder till ett orättvist resultat. I det fall kvarlåtenskapen främst består av näringsverksamhet menade han att det försvårar generationsskiften. En annan situation som är problematisk är då arvlåtarens barn lider av exv. en psykisk sjukdom, miss bruk eller liknande som gör att laglotten skulle kunna leda till direkt skada. Ett sådant exem pel skulle kunna vara att en bröstarvinge är narkoman och använder sin laglott för att finansi era sitt missbruk. Han menade också att i sådana situationer där arvlåtaren och bröstarvingen inte hade någon personlig relation framstår det som orättvist om det ska finnas en tvingande laglott. Till sist ansåg han att laglotten hindrar arvlåtaren från att fördela arvet till de arvingar som behöver det mest, exempelvis hindrar laglotten arvlåtaren från att testamentera till nästa generation, barnbarn, om dessa är i mer behov av laglotten än barnen. Laglotten hindrar också arvlåtaren från att testamentera till särskilda ändamål som exempelvis välgörenhet.

103

Professor Lødrup

anförde att laglottsreglerna bör tillförsäkra minderåriga barn ekonomiska medel under uppväxttiden. De flesta som ärver är dock i medelåldern och är ekonomiskt obe roende. Det kan vara på det viset att exempelvis arvlåtarens barnbarn är i större behov av ar vet. Han framhöll också att det är omgiftessituationen, där det finns särkullbarn, som är den starkaste invändning mot ett avskaffande av laglotten. Det finns mycket som talar för att sär kullbarn bör tillerkännas viss ekonomisk säkerhet menade han. Dock ansåg han att i det fallet 101 Förhandlingar vid det 34:e nordiska juristmötet 1996. 102 Ibid, s. 542 f. 103 Ibid, s. 543 f. 40

arvlåtaren vill utesluta samtliga barn från arv finns det ingen anledning att särbehandla sär kullbarn. Han menade också att om arvlåtaren vill gynna sin hustru framför ett barn som inte har något berättigat anspråk på att bli försörjd ska laglotten inte hindra detta. Lødrup anförde vidare att regeln i sig själv påverkar vad människor vill göra. Om det stämmer menade han att ”laglottsreglerna närmast blir en självuppfyllande profetia om sin egen förträfflighet”.

104 Den finska

advokaten Göran Wörlund

ansåg att laglotten innebär att den annars så starka självbestämmanderätten helt ignoreras i och med laglotten, efter döden finns det ingen respekt för arvlåtarens vilja. Ett argument som har förts mot avskaffandet av laglotten har ifrågasatt varför man ska ändra på ett etablerat och välfungerande system. Wörlund hade svårt att se tyngden i argumentet och ifrågasatte varför vi har ett system som inte behövs. Han menade att en utökad testationsfrihet inte skulle medföra någon obalans eftersom att de flesta familjeband fungerar och i sådana fungerande familjeband fungerar även arvsrätten. När det gäller rättvi seaspekten höll han inte med och menade att det inte alltid måste vara rättvist. Varför ska inte föräldrar få känna olika för sina barn?

105

Lars Borge Andersen

från Norge menade att det ofta framhålls att lika fall ska behandlas lika, men att det ofta glöms bort att även olika fall ska behandlas olika. Han menade att lagstift ningen måste tillåta och möjliggöra situationer som ligger utanför ”normalfallet”. Laglotten är de facto bröstarvingens anspråk på arv mot arvlåtarens vilja. Slutligen menade han att laglot ten rättssociologiskt påverkar ”inte bara vad folk tror att det är möjligt att göra utan även san nolikt vad de önskar att göra”.

106 Det svenska

hovrättsrådet Krister Thelin

menade att laglottsfrågan i Sverige inte är politisk utan att den har rötter långt bak i tiden. Han ansåg att på ett område som rör familjen, och arvsrätten, måste det krävas starka skäl för att en verksamhet som fungerar väl ska förändras. I Sverige saknas det därför skäl för att förändra reglerna.

107 Före detta justitieråd Olle Höglund höll med och menade att den familjerättsliga sammanhållningen och släktarvet inte ska un derskattas och att laglotten spelar en stor roll för den sammanhållningen. Han anförde att lag lotten hjälper till att bibehålla kärnfamiljen och det är vad vi behöver sträva efter.

108 104 Förhandlingar vid det 34:e nordiska juristmötet 1996, s. 544 ff. 105 Ibid, s. 545. 106 Ibid, s. 547. 107 Ibid, s. 548. 108 Ibid, s. 549. 41

5.2.2 Artiklar avseende laglottssystemet

I en artikel i DN var advokat

Svante Thorsell

starkt kritisk till laglotten. Han menade att fokus vid arv borde ligga på arvlåtarens vilja och de sociala band som finns mellan arvlåtaren och hans önskade arvingar och inte på DNA-koden. Han underströk särskilt att arv är en gåva och inte en given rättighet, därför bör det inte vara någon skillnad om gåvan överlämnas när giva ren är i livet eller inte utan det är ändå att räkna som en gåva. Det ska inte heller vara så att ”givaren” ska tvingas lämna en gåva på grund av lag, såsom fallet är med arv. Inte ens genom att ge bort och sälja allt som finns kan man i Sverige kringgå laglotten eftersom gåvan kan återgå till dödsboet, vilket innebär att Sverige är det land i Norden som har den mest ingri pande regleringen. Thorsell menade att laglotten kränker egendomsrätten som är tryggad ge nom regeringsformen. När det gäller rättviseaspekten, exempelvis för ett särkullbarn, ansåg Thorsell bland annat att en far som hållit sig undan ett helt liv inte ska tvingas lämna barnet en laglott som en form av straff för sina synder. Det lär inte heller ”familjeterapeutiskt” kompen sera ett barns lidande att barnet, då fadern har dött, har rätt till arv ansåg han. Utredningen från 1981 ansåg att laglotten endast var emotionell och otidsenlig och att laglotten därför borde avskaffas, Thorsell menade att det är likadant fortfarande och att det är dags att av skaffa tvångsarvet.

109 I en replik till Thorsells artikel ansåg advokaterna

Bergquist och Striby

att ett avskaffande av laglotten skulle leda till ett ökat antal arvstvister och att det inte finns grunder för att ta bort laglotten. De menade att det i debatten ofta framhålls att ett avskaffande av laglotten underlät tar för efterlevande make att få bo kvar i boet, vilket advokaterna menade inte stämmer. I de allra flesta fall kan efterlevande make få ett lån med fastigheten som säkerhet och på så vis behålla boet samt betala ut laglott till särkullbarnen om sådana finns. Problematiken för efter levande make menade de är överdriven. Vidare ansåg de att det vore att ”vrida klockan baklänges” om det återigen skulle öppnas en möjlighet att göra särkullbarn arvlösa, särkullbarn som dessutom har blivit allt vanligare på senare tid. De besvarade Thorsells syn på att laglotten skulle vara ett ”straff”, för att fadern under levande livet ignorerat sitt barn, med att föräldern i en sådan situation inte är ett offer utan det är barnet som måste skyddas. Barnet har aldrig bett om att få finnas till utan det har varit faderns ansvar och bör så vara även när det gäller arv. Tvärtom framhöll de att det är ännu viktigare att barnet som haft en förälder som inte varit närvarande under uppväxten inte ska straffas ytterligare genom att inte ha någon rätt till arv. Laglotten är en bekräftelse, om än 109 Thorsell, DN debatt. 42

ekonomisk, på att barnet faktiskt är barn till den avlidne föräldern. Även om dessa barn antag ligen hellre hade velat ha en närvarande förälder så kan laglotten ändå i viss mån kompensera det svek som barnet utsatts för. När det gäller att laglotten kränker egendomsrätten ansåg advokaterna att egendomen kanske inte är sådan att arvlåtaren själv tjänat ihop den, han kanske har fått den i arv, och det är då inte alldeles självklart att den ska tillhöra honom själv. Till sist menade de att det inte kan hittas på en massa argument som inte har stöd i verkligheten, exempelvis argumentet att en förälder ska kunna hota sina barn genom att använda laglotten som vapen menade de är ytterst sällsynt och därför kan det inte heller användas som ett bra argument när det gäller avskaf fande av laglotten.

110

Boriana Åberg

, riksdagsledamot för moderaterna, skrev i Sydsvenskan att Sverige varit före gångare av att avskaffa föråldrade så kallade rättigheter och bör kunna vara så även när det gäller den omoderna laglotten. Motionerna som lämnas in angående avskaffandet av laglotten brukar ofta avslås med motiveringen att rätten till laglott sitter djupt i det svenska rättsmed vetandet, men detta torde inte vara något egentligt problem enligt Åberg. Hon tog upp ett ex empel, nämligen avskaffandet av barnagan 1979. Vid den tidpunkten var Sverige det enda land i Norden som hade avskaffat den långa traditionen av barnaga och det var en stor föränd ring för svenskarna och deras rättsmedvetande. Åberg menade att det inte är ett godtagbart argument att ett felaktigt system inte kan förändras på grund av det allmänna rättsmedvetan det. Den som vill kan fortfarande testamentera till sina barn, även om laglotten skulle avskaf fas, om inte arvlåtaren helt vill vila på de legala arvsreglerna. När det gäller argumentet att ett avskaffande av laglotten skulle missgynna särkullbarnen an såg hon att detta argument är en ”cynisk nedvärdering av föräldrars känslor för sina barn”. Hon fann vidare att det finns många situationer där laglotten medför orättvisa eller till och med vållar skada. Eftersom levnadsåldern ökat betydligt och arvingarna ofta har en egen sta bil ekonomi är det inte sällan som arvingen har bättre ekonomi än arvlåtaren och det finns därför inget behov av arv längre på samma vis som det gjorde förr. Det finns dessutom situat ioner där laglotten gör mer skada än nytta. Ett exempel på detta är då arvingen är missbrukare och med arvet kan finansiera sitt missbruk. Hon ifrågasatte även det rättvisa i att arvet måste delas lika mellan två arvingar som befinner sig i helt olika situationer där den ena av dem har gott om pengar medan den andre inte har några. Till sist menade Åberg att laglottens existens 110 Berquist & Striby, DN-debatt. 43

eller icke existens egentligen inte handlar om rättvisa eller fördelning av egendomen utan det handlar om varje individs okränkbara rätt att fatta egna beslut.

111 I Juridisk tidskrift frågade sig

Viola Boström och Bertil Strömberg

om laglotten utgör ett irrat ionellt inslag i svensk rätt. I sin debattartikel satte de laglotten i förhållande till äganderätten och funderade kring om laglotten utgör en inskränkning i densamme som är svår att motivera. Författarna menade att familjelagssakkunnigas utredning från 1981 har en poäng när det gäl ler samhällsutvecklingen och att det inte längre finns ett ekonomiskt behov hos bröstarvingar na, vilket var ett tungt argument för att behålla laglottsinstitutet och därmed begränsa arvlåta rens möjligheter att förfoga över kvarlåtenskapen. På grund av samhällsutvecklingen och det minskade ekonomiska behovet hos bröstarvingarna försvagas även rättviseargumentet som är det andra syftet med laglotten. Om det ekonomiska behovet inte längre finns och bröstarving arna klarar sig själva torde det inte heller vara särskilt orättvist om en fördelning sker efter arvlåtarens testamente trots att detta skulle leda till att någon av arvingarna skulle bli lottlösa. Författarna menade att det i och för sig skulle leda till en viss orättvisa men att denna orättvisa inte väger tungt nog för att motivera den begränsning som laglotten innebär för testationsfri heten. Utifrån de två syften som framförts i debatten om att laglotten inte är berättigad ansåg förfat tarna att det måste finns andra tungt vägande skäl för att behålla laglotten. Ett sådant skäl skulle kunna vara den bekräftelse på tillhörighet som laglotten innebär. Har laglotten eventu ellt en funktion som en symbol för barnens samhörighet till sin förälder? Författarna menade att blodsbandet mellan en förälder och ett barn i många fall inte har en alldeles obetydlig roll när det gäller den egna uppfattningen av sin identitet. Laglotten kan bli en betoning av ens relation och samhörighet till sin förälder vilket enligt författarna inte är en helt irrationell känsla, det ska därför tas på allvar och skulle därmed kunna vara ett skäl att behålla laglottsin stitutet. Om resonemanget vidareutvecklas innebär detta att alla bröstarvingar har samma be hov av att känna tillhörighet till sin förälder och därmed bör därför alla bröstarvingar ha lika rätt till denna bekräftelse, på samma sätt som laglotten åsyftar likabehandling. En sådan be kräftelse på relation och samhörighet kan också uppkomma gentemot styvbarn o.s.v. genom att arvlåtaren testamenterar till dessa. Enligt författarna kan det alltså finnas en symbolisk anledning att behålla laglotten. Frågan är dock om denna anledning är stark nog för att inskränka arvlåtarens testationsfrihet? Frågan är 111 Åberg, Sydsvenskan. 44

också om en sådan symbolisk anledning inte skulle kunna vara en betydligt mindre andel av kvarlåtenskapen, kanske med en värdemässig gräns såsom i de norska och danska lagstift ningarna? På dessa frågor lämnar författarna inga svar, men de menade att ”bekräftelseargu mentet” skulle kunna vara ett skäl för bibehållandet av laglotten, i vilken omfattning och hur befogat det är i förhållande till testationsfriheten återstår dock att diskuteras.

112 Debatten om laglotten fick ny fart under 2013 på grund av att centerpartiet valde att föra fram frågan om laglotten i sitt idéprogram. I ett stämmobeslut efter att idéprogrammet lades fram, i mars 2013, yrkades flera ändringar i idéprogrammet. En av ändringarna som yrkades formule rades på följande vis ”med yrkande av ändring i idéprogrammet: alla ska ha rätt att bestämma över sin egendom såväl under livet som hur egendomen ska fördelas efter livets slut. Laglot ten ska dock finnas kvar för barn under 18 år.” 113 Åtskilliga politiker inom partiet var kritiska till laglotten och menade att den borde avskaffas. Det lämnades dock ett förslag på att laglot ten bör finnas kvar för dem som fortfarande är försörjningsberättigade av arvlåtaren, det vill säga barn under 18 år.

6. Laglotten – en analys grundad på argument för- och emot

Såsom har framgått ovan är grunden för laglotten i stort sett desamma för de tre jämförda rättsordningarna; samhörigheten inom familjen, som grundar sig på blodsband, där arvet eko nomiskt skulle stå för familjens och individens försörjning. Ända sedan medeltiden har eko nomiska och sociala faktorer påverkat synen på att arvet ska föras vidare inom familjen och då främst till arvlåtarens barn. Laglottssystemet har haft och har fortfarande två primära syf ten som gäller för såväl Sverige som Norge och Danmark: Att skydda bröstarvingarna mot arvlåtarens dispositioner till utomstående testa mentstagare. Att bröstarvingarna har lika rätt till ekonomisk och social samhörighet och att därför bröstarvingarna skall behandlas lika, det ska vara rättvist mellan bröstarvingarna in bördes. Laglotten är dock inte lika självklar i dagens samhälle som den var tidigare. Detta beroende på en mängd faktorer, såsom exempelvis samhällsutvecklingen. När nu en genomgång gjorts av de faktiska reglerna, motiven bakom samt argument i den nutida debatten kan argumenten 112 Boström & Strömberg, Juridisk tidskrift. 113 Centerpertiets stämmobeslut 2013 i Upplands väsby, s. 10 f. Centerpartiets idéprogram mars 2013. 45

vägas mot varandra för att nå en slutsats huruvida laglotten fortsatt ska få ha en plats i den svenska lagstiftningen. Laglottens motpol är testationsfriheten som utgör utgångspunkten i det fall arvlåtaren vill för ordna om sin egendom genom ett testamente. Även i Norge och Danmark är utgångspunkten att det skall råda testationsfrihet och att arvlåtaren själv ska få bestämma över sin egendom. I kritik till den norska arvsrätten har det framförts att testationsfriheten i stort sett borde vara absolut eftersom det annars konkurrerar med egendomsrätten enligt de mänskliga rättigheter na.

114 För att testationsfriheten ska få inskränkas måste detta kräva starka skäl då varje individs rätt att bestämma över sin egendom nästan är ovillkorlig i Sverige, detta uttrycks bl.a. i regerings formen.

115 Grunden för laglotten och anledningen till att institutet instiftades var under medel tiden att egendomen tillhörde familjen i samhörighet och att arvet utgjorde familjens enda källa till försörjning.

116 Även om grunden modifierats en aning är ändå laglottens grundtanke att bröstarvingarna måste ges ett ekonomiskt skydd vid arvlåtarens död, en grund som även stod fast under 1850-talet då laglotten fick sin nuvarande utformning. Ett av de främsta argumenten mot laglotten är naturligt nog att lång tid har förflutit sedan mit ten av 1800-talet och att samhället idag inte alls ser likadant ut. I dagens samhälle har familjen inte lika stor betydelse för den enskilde individen. Familjen utgör inte längre individens enda försörjningsmöjlighet och i många fall utgör familjen inte grunden till försörjning överhuvud taget. Idag är det inte familjen utan istället samhället som utgör det ekonomiska skyddsnätet i det fall den enskilde individen inte kan försörja sig själv. Dessa argument framstår som ytterst relevanta då de står i motsats till laglottens grundtanke och syften. Vidare fungerade laglottsskyddet såsom en garanti för minderårigas medel till uppfostran och utbildning då minderåriga inte själva hade haft förmåga att skapa en ekonomisk grund att stå på. Inte heller ett sådant argument är aktuellt idag då medelåldern för bröstarvingar, då arv aktualiseras, har ökat markant. Tidigare var medelåldern i Sverige inte speciellt hög och bröstarvingarna var ofta väldigt unga när föräldrarna avled. Samhället såg annorlunda ut och det fanns andra arbeten och risker än det gör idag. I dagens samhälle finns det helt andra för utsättningar att leva länge och människor idag blir ofta tämligen gamla innan de avlider. Ef tersom arvlåtarna blir mycket äldre i dagens samhälle gäller detta även för bröstarvingarna. 114 Lødrup & Asland, s. 116 ff. 115 RF 2:15. 116 SOU 1925:43 s. 289 ff. 46

De flesta bröstarvingar är i övre medelåldern när de ärver idag och har redan hunnit uppfost ras och utbildats samt skapat sig en egen ekonomisk grund att stå på. Laglottens funktion att försörja unga bröstarvingar har därför på många sätt förlorat sin mening. Samma argument framförs i de norska och danska diskussionerna. I det fall en bröstarvinge är minderårig då arvlåtaren avlider finns det andra möjligheter till försörjning än tidigare i och med att samhället numera utgör skyddsnät, detta i form av exempelvis försäkringar och bi drag. Detta innebär att även om bröstarvingen är ung när en förälder avlider är inte laglotten bröstarvingens enda ekonomiska möjlighet och det är därför inte absolut nödvändigt med en sådan. Ett förslag lades dock fram i den danska doktrinen som rörde minderåriga bröstarving ar. Efter omarbetningen av den danska lagstiftningen menade vissa författare att det fortfa rande finns bröstarvingar som är minderåriga vid arvlåtarens död och att dessa borde ges ett extra skydd i lagstiftningen eftersom det för dem faktiskt finns ett ekonomiskt behov.

117 Möj ligen borde det i det fall lagstiftningen revideras införas ett skydd för de minderåriga bröstar vingarna som har ett försörjningsbehov. Problem kan dock uppstå i det fall det finns även andra bröstarvingar som har ett skyddsbehov trots att de inte längre är minderåriga, det kanske rent av är så att den minderåriga bröstarvingen har bättre ekonomiska förutsättningar än den myndiga bröstarvingen. Visst är det på det viset att minderåriga av en rad anledningar ska skyddas mer än vuxna, men i ett arvsrättsligt perspektiv kan det för de andra bröstarvingarna vara svårt att förstå. Sådana svårigheter undviks lättast genom att alla, oavsett ålder, behand las lika och att tillit istället sätts till det samhälleliga skyddsnätet. Ett argument som ofta framförs för bibehållandet av laglottssinstitutet är att laglotten är så fast rotad i det svenska rättsmedvetandet och att det är viktigt att bevara arvsrättens starka tradit ion. Argument om laglottens tradition och fäste hos folket framförs också i de norska och danska diskussionerna, exempelvis framförs detta av det danska arvelovsudtvalget.

118 Alla är dock inte eniga i detta. När det gäller laglottens plats i rättsmedvetandet menade exempelvis den norska advokaten Lars Borge Andersen att lagstiftningen inte utgör folkets vilja utan sna rare påverkar vad folket kommer att vilja göra.

119 Genom att laglotten under en mycket lång tid varit en del av arvsrätten har människors syn på arv och laglott sannolikt påverkats på så vis att bröstarvingarnas rätt till laglott anses vara det enda rätta. Om en diskussion skulle föras kring laglottens syften utifrån hur samhället ser ut idag är det inte lika säkert att laglotten skulle ha en lika självklar plats i rättsmedvetandet. När det gäller arvsrättens tradition måste 117 Feldthusen & Nielsen, s. 138 f. 118 Justitieministeriets Hvidbog s. 37-38. 119 Förhandlingar vid det 34:e nordiska juristmötet 1996 s. 547. 47

detta anses vara ett tämligen underligt argument, något som politiker Boriana Åberg också framför i sin debattartikel.

120 Det måste anses märkligt att det såsom en anledning att bibe hålla en möjligen föråldrad och inaktuell lagstiftning framförs att lagstiftningen alltid har sett ut på det viset. Samhället kommer alltid att utvecklas och förändras över tid, då krävs det att lagstiftningen anpassar sig och inte tvingar samhället att hålla sig kvar i gamla traditioner. Även om Åbergs exempel om barnaga är ganska extremt visar det tydligt att vad som för fyr tio år sedan ansågs fullt legitimt och normalt inte behöver vara det idag. Det är inte ett starkt argument för bibehållandet av nuvarande lagstiftning att hänvisa till att lagstiftningen tillkom för flera hundra år sedan och därför utgör tradition när grunderna för lagstiftningen inte längre är aktuella. Mot bibehållandet av laglotten väger arvlåtarens testationsfrihet som tidigare nämnts tungt. Arvlåtaren får fritt förfoga över och disponera över egendomen när han lever eftersom det är hans egendom och ingen annan har rätt att bestämma över den. Frågan är då varför detta ska ändras då arvlåtaren avlider. Samma argument anförs i såväl den norska som den danska de batten.

121 Laglottssystemet utgör de facto ett tvång för arvlåtaren att fördela sin kvarlåtenskap på ett angivet sätt. Nog för att det endast föreligger tvång angående en kvotdel, men det är ändock ett tvång som kräver starka skäl då det begränsar arvlåtarens fria vilja. Det ligger också till på så vis att arvlåtaren även om han fördelar egendomen under sin livstid inte kan undgå laglotten eftersom den i svensk rätt under vissa omständigheter även omfattar disposit ioner som arvlåtaren gjorde då han var i livet, detta på grund av exempelvis regler om förskott på arv och förstärkt laglottsskydd. Även om det sker på olika vis, då förskott på arv minskar laglottens omfattning medan det förstärkta laglottsskyddet ökar laglotten, finns det ändå en begränsning av vad arvlåtaren kan göra under sitt liv för att det inte ska få konsekvenser för bröstarvingarna vid fördelningen av arvet. Anledningen till att arvlåtaren inte får förordna över vad som händer med hans egendom efter hans död har som framkommit tidigare sin grund i bröstarvingarnas behov av försörjning, vilket det visats att det inte finns något behov för i dagens samhälle. I de norska förarbetena diskuterades liknande aspekter huruvida arvlåtaren, oavsett ekonomiska behov, ändå ska vara skyldig att överföra sin egendom till bröstarvingarna på grund av sammanhållningen i famil jen.

122 Det skall dock kommas ihåg att även de norska förarbetena är väldigt gamla och det finns stor risk för att inte de heller är särskilt aktuella i dagens samhälle. Då det kräver starka 120 Åberg, Sydsvenskan. 121 Lødrup & Asland, s. 116 ff., Justitieministeriets Hvidbog s. 37-38. 122 Ot. Prop. Nr. 14 s. 5. 48

skäl för att begränsa testationsfriheten är det därför svårt att motivera inskränkningen med en grund och med syften som inte längre är aktuella. Av den orsaken, att den grund som anses rättfärdiga en begränsning av testationsfriheten inte längre föreligger, krävs det andra starka skäl för att en sådan begränsning ska vara godtagbar i dagens lagstiftning. Det andra syftet som har aktualiserats är att det ska finnas en viss rättvisa mellan bröstarving arna inbördes, något som aktualiserats i alla de tre rättsordningarna. Ett viktigt argument när det gäller rättvisa har varit att i det fallet att laglotten kommer att tas bort kommer speciellt särkullbarn att missgynnas. Innan diskussionen fortsätter är det värt att fundera på innebörden och anledningen till att vi i Sverige delar upp arvlåtarens barn i två, gemensamma bröstar vingar och särkullbarn. Tidigare i Sverige hade det en stor betydelse om ett barn föddes inom eller utom ett äktenskap eftersom barn födda utom äktenskapet inte ansågs lika mycket värda som barn födda inom äktenskapet. I lagstiftningen hade barn födda utom äktenskapet, eller i ett tidigare, och adoptivbarn inte samma rättigheter som barn födda inom ett äktenskap. Detta förändrades dock 1969 då alla arvlåtarens barn hade lika rätt till arv.

123 Synen på äktenskapet och barn födda utom det har dock hunnit förändras en hel del över tid och tanken på att barn som är födda utom äktenskap skulle vara mindre värda än barn födda inom äktenskapet måste anses vara förlegad. I dagens samhälle finns det många familjekonstellationer och barn är lika mycket värda oavsett vilken relation deras föräldrar har. Det är viktigt att poängtera detta ef tersom det troligtvis utgör grunden till tanken att en arvlåtare automatiskt bryr sig och tycker mer om barn födda inom ett nuvarande äktenskap. Ett av de främsta argumenten för bibehållandet av laglotten är att särkullbarn annars riskerar att missgynnas för att arvlåtaren vill gynna sin ”nya familj”. En sådan syn på arvlåtaren och hur en familj ska se ut är tämligen gammaldags. I sådant fall anses huvudregeln vara att en arvlåtare vill missgynna barn från en tidigare relation till förmån för sin nya fru och sina nya barn. Likt vad Åberg framför om detta är det en ”cynisk nedvärdering av en förälders känslor för sina barn” 124 , eftersom lagstiftaren då utgår från att arvlåtaren inte bryr sig om barn från en tidigare relation. Att skydda särkullbarnen var ett av de mest framträdande argumenten som användes i Danmark när lagstiftningen omarbetades, vilket ledde till att laglotten bibehölls om än med vissa justeringar.

125 Det måste emellertid poängteras att det lika gärna kan vara så att arvlåtaren vill gynna barnen från en tidigare relation av flera anledningar, exempelvis på grund av att han tror att den efterlevande maken kommer att tillgodose de gemensamma 123 Prop. 1969:124 s. 79-94. 124 Åberg, Sydsvenskan. 125 Justitieministeriets Hvidbog s. 37-38. 49

bröstarvingarnas behov. Då lagstiftaren som huvudregel utgår från att arvlåtaren inte bryr sig lika mycket om sina barn borde inte risken enbart föreligga för särkullbarn utan rättvisea spekten måste i så fall vara lika stark för alla arvlåtarens barn, vilket gör att argumentet förlo rar en del av sin tyngd. Enda anledningen att särbehandla särkullbarn ligger i rätten att slippa vänta på sitt arv, efterarv, och tvingas till en bindande relation med efterlevande make, det är dock en annan diskussion. I det fallet att arvlåtaren de facto har åsidosatt ett eller flera av sina barn anförde Striby och Berquist att ett barn inte har bett om att få finnas till och därför måste ha en rätt till kompen sation.

126 Frågan är dock om det faktum att en förälder inte funnits till för sina barn under sin livstid, varken ekonomiskt eller socialt, är anledning nog att tvinga föräldern till en ekono misk kompensation efter sin död. Frågan kan också ställas huruvida en sådan ekonomisk er sättning kan kompensera för ett liv utan en förälder. Thorsell väljer till och med att kalla ett sådant synsätt för ett straff för den frånvarande föräldern.

127 Det kanske är att dra det lite väl långt att kalla det för ett straff, men det kan ändå ifrågasättas varför en förälder ska tvingas att utge egendom till ett barn som nu är vuxet enbart på den grunden att barnet har negligerats under arvlåtarens livstid. Kan ett arv verkligen kompensera ett barn för en uppväxt utan en av sina föräldrar och är det i så fall en godtagbar grund för laglotten? Då det är en så pass stor inskränkning av testationsfriheten är det svårt att se detta som en grund, även om det givetvis är djupt tragiskt för barnet att den ena föräldern inte har varit delaktig i dess liv. För att fortsätta på frågan om rättvisa mellan bröstarvingarna inbördes kan det ifrågasättas varför lagstiftaren ska få bestämma att en arvlåtare måste behandla bröstarvingarna likadant, åtminstone när det gäller den delen laglotten omfattar. Den finske advokaten Göran Wörlund ifrågasatte varför allt måste vara rättvist 128 och det finns en poäng i detta. Vad är syftet med att det måste vara rättvist mellan barnen när arvlåtaren dör, att minska antalet arvstvister? Un der levande livet kan arvlåtaren snedfördela både sin uppmärksamhet och gåvor på vilket sätt som han önskar utan att staten får lägga sig i. Det finns dock som tidigare framhållits regler som påverkar arvlåtarens val även under livet, exempel på detta är reglerna om förskott på arv. Reglerna påverkar i och för sig inte arvlåtarens val under livet, men de ger konsekvenser för bröstarvingen som fick gåvan genom att den avräknas på hans laglott om inte arvlåtaren uttryckligen gått emot denna presumtion. Varför ska arvlåtarens fria val påverkas och föränd ras enbart på den grunden att arvlåtaren är avliden? Varför känner lagstiftaren ett behov av att 126 Berquist & Striby, DN-debatt. 127 Thorsell, DN debatt. 128 Förhandlingar vid det 34:e nordiska juristmötet 1996 s. 545. 50

alla barn ska behandlas lika av sina föräldrar, även om det till syvende och sist kanske mest handlar om vår inneboende moral. Visserligen är det en intressant aspekt, människans behov av rättvisa som juridiken på sätt och vis handlar om, men varför anses det vara så viktigt med rättvisa först efter arvlåtarens död? Avundsjukan som finns mellan bröstarvingar som behand lats olika under arvlåtarens livstid blir mest troligt inte mindre bara av den anledningen att de åtminstone har rätt till laglott när arvlåtaren dör. Om rättviseaspekten ska dras lite längre måste det också påpekas att den rättvisa som lagstiftaren i ett sådant fall uppnår är ytterst liten i jämförelse med arvlåtarens möjligheter att snedfördela den egendom som inte faller in under laglottsskyddet. Anses det då extra viktigt att skapa rättvisa med den egendom som är tillför säkrad bröstarvingen genom regeln om laglott? Det skall också ifrågasättas om arv, som Thorsell också anförde i sin artikel 129 , är att se som en given rättighet eller om det är att anse som en gåva från arvlåtaren. Klart är att det legala arvet är att se som en rättighet i och med att det är stadgat i lagen, Thorsell har dock i sin arti kel glömt att ta med den aspekten av arvet vilket gör att hans argument försvagas en aning. I det fall arvlåtaren inte skrivit ett testamente som går emot den legala arvsordningen har bröstarvingarna en laglig rätt till arv, så arv på grund av lagen kan inte ifrågasättas som rättig het utan får väl anses förankrat i lagstiftningen. Det finns dock en poäng i vad han framför om det är arv i enlighet med ett testamente som han syftar på. Då arvlåtaren gjort ett aktivt val för att kringgå den legala arvsordningen är det alldeles uppenbart att arvlåtaren inte anser att arvet ska vara en alldeles given rättighet för hans bröstarvingar. Ur en sådan aspekt skulle arvet kunna vara att se som en gåva från arvlåtaren, en gåva som därmed inte bör vara alldeles självklar för bröstarvingarna. Arv på grund av ett testamentariskt förordnande tål därför att tänkas på som en gåva från arvlåtaren, en gåva som bröstarvingen inte alldeles självklart har rätt till. Det finns ingen som har rätt till sin förälders egendom efter det att försörjningsplikten har upphört, vilket i svensk rätt är senast vid 21 års ålder. Varför ska denna försörjningsplikt utökas så enormt enbart på den grunden att arvlåtaren har avlidit? Under arvlåtarens livstid är det på inget vis självklart att ha rätt till gåvor från arvlåtaren och det är därför svårt att förstå varför detta ska förändras efter det att arvlåtaren har avlidit. I det fall att laglottsreglerna skulle avskaffas och det skulle öppnas en möjlighet för arvlåtaren att helt kringgå de legala arvsreglerna kan arvet komma att ses helt som en gåva från arvlåtaren. I sådant fall kan Thor sells argument bli aktuellt, staten ska inte få gå in och lagstifta om tvingande gåvor, inte ens om det är till någon som har ett genetiskt band med arvlåtaren. I det fall ett testamentariskt arv 129 Thorsell, DN debatt. 51

är att se som en gåva måste det följa vanliga gåvoregler, det vill säga att det är alldeles frivil ligt från arvlåtaren och att han får ge gåvan till precis vem han vill. Frågan är dock om det testamentariska arvet är att se som en sådan gåva, vilket inte är helt otänkbart i det fall lag lottsreglerna avskaffas och arvlåtaren då själv får fördela sin kvarlåtenskap, även om det helt går emot de legala arvsreglerna. När det gäller rättviseaspekten finns det ytterligare ett sätt att se på saken, nämligen vad som ska anses vara rättvist eller inte. Att dela lika på egendomen kan vara ett sätt att se på rättvisa. Ur andra aspekter kan likadelning tvärtom ses som det mest orättvisa sättet att fördela egen domen på. För att en likadelning ska anses rättvis kräver detta att bröstarvingarna befinner sig på en någorlunda jämställd nivå vad gäller ekonomi och behov av egendomen. I det fallet att det är stora skillnader ekonomiskt mellan bröstarvingarna kan det som annars anses rättvist snarare leda till ett orättvist resultat. Om det dras till sin spets att en av bröstarvingarna är väl digt rik och den andre är väldigt fattig kan en likadelning leda till stora orättvisor eftersom den rike bröstarvingen inte överhuvudtaget har något behov av arvet medan arvet kan vara livsavgörande för den fattige livsarvingen. I fall där bröstarvingarna inte har samma behov av arvet kan det ifrågasättas varför arvlåtaren inte då ska kunna fördela egendomen på det vis han anser leder till det mest rättvisa resultatet i det enskilda fallet. Åberg menar i sin artikel att en likadelning av ett arv till och med skulle kunna vålla skada, exempelvis om en av bröstarvingarna kan finansiera ett missbruk med hjälp av arvet.

130 Ett sådant synsätt är dock riskfyllt eftersom hänsyn då måste tas till en rad situationer som enligt vissa innebär skada medan andra inte anser att det leder till skada utan ser helt andra möjliga skador. Visst skulle det kunna vara så att ett arv skulle kunna hjälpa bröstarvingen med sitt destruktiva levnadssätt, men det är svårt att använda detta som ett argument för avskaffandet av laglotten eftersom det ansvaret ligger på bröstarvingen. Om det argumentet används kan det också användas på motsatt sätt nämligen att arvet kan ge bröstarvingen den hjälp som be hövs för att ta sig ur sitt destruktiva liv och börja om på nytt. Av den anledningen kan ett så dant argument inte användas då det är upp till den enskilde arvingen att ta tillvara eller inte ta tillvara den möjlighet som ett arv innebär. Bröstarvingens användning av arvet är ett tämligen svagt argument om det används som anledning att avskaffa laglottsregeln, det argumentet får i sådant fall användas av arvlåtaren själv när han har att avgöra hur han ska fördela sin kvarlå tenskap. 130 Åberg, Sydsvenskan. 52

Rättvisa kan också handla om att arvlåtaren anser att någon annan bättre behöver arvet och att det därför vore det mest rättvisa att låta arvet gå till denne. Det skulle kunna vara så att ingen av bröstarvingarna har något ekonomiskt behov av arv och att arvlåtaren därför vill ge arvet till någon helt annan, exempelvis ett barnbarn eller en efterlevande make. Eller så kan arvlåta ren välja att premiera den bröstarvinge som har lyckats bäst i livet eftersom ingen av dem egentligen har något egentligt ekonomiskt behov. Laglottsreglerna sätter en begränsning av vad arvlåtaren kan göra med den laglottsskyddade egendomen alldeles oavsett om den skulle göra bättre nytta hos någon annan än hos bröstarvingarna. Det skulle också kunna vara på det viset att arvlåtaren anser att det vore bättre att skänka sin egendom till välgörenhet, där den enligt arvlåtaren skulle kunna göra större nytta än hos bröstarvingarna som inte har något egentligt behov. Rättviseaspekten och syftet med laglotten ur rättvisehänseende är som före gående argumentation visar inte helt oproblematisk eftersom det på sätt och vis innebär att lagstiftaren måste ta ställning till vad som är rättvist, även om det i det enskilda fallet skulle kunna leda till ett orättvist resultat. Det borde i alla fall ifrågasättas varför en absolut likadel ning mellan bröstarvingarna måste vara utgångspunkten då försörjningsbehovet och försörj ningsplikten inte längre finns. Berquist och Striby framhöll att ett avskaffande av laglotten skulle leda till ökade antal arvs tvister 131 och det har ibland använts som ett argument mot avskaffandet då det annars anses bli en större konkurrens mellan bröstarvingarna. Det är svårt att förstå varför detta skulle vara ett argument då grunden för laglotten egentligen handlar om försörjning och inte överhuvud taget om att ena bröstarvingarna. Detta handlar återigen om vad som anses vara rättvist och det kan variera vad bröstarvingarna anser om det. Visst minimeras risken av att bröstarvingar na ska bli osams om allt delas lika i och med laglotten, men då glöms det bort att arvlåtaren ändå kan göra stora skillnader mellan bröstarvingarna med egendomen som inte omfattas av laglotten. I det fallet att arvlåtaren förordnat hela sin disponibla kvot till en av bröstarvingarna medan de övriga får nöja sig med sina laglotter finns det nog ändå en risk för konkurrens. Det är antagligen svårt att helt undanröja konkurrens mellan arvingar när det gäller arv, oavsett om det finns en laglott eller inte. Det kan dock diskuteras huruvida lagstiftningen överhuvud taget ska ha ett sådant syfte att hålla bröstarvingarna sams. Ytterligare ett argument gällande rättvisa är då ett av barnen varit mer delaktig i förälderns liv än de andra barnen, i sådana fall kan det också vara svårt att motivera varför de andra barnen 131 Berquist, Striby, DN-debatt.

automatiskt ska ha lika rättigheter som det barnet som har hjälpt till då det har behövts. Arvlå taren skulle givetvis genom ett testamente kunna ge det barn som hjälpt till en större del av egendomen och de andra barnen endast vad som omfattas av laglotten, men i vissa fall skulle det trots att laglotten utgör en mindre del av arvet kunna ses som orättvist. Om arvlåtaren end ast fått hjälp och stöd av en av bröstarvingarna under livet medan de andra inte har brytt sig kan det vara svårt att motivera varför de då ska ha rätt till arv när arvlåtaren har avlidit. Ett annat exempel är om arvlåtaren har haft en affärsverksamhet där endast en av bröstarvingarna varit delaktig. I det fallet att de övriga bröstarvingarna kräver sin laglott kan det uppstå svå righeter med en delning av egendomen, som i vissa fall skulle kunna leda till att affärsverk samheten måste säljas. En försäljning kanske inte alls var vad arvlåtaren ville, kanske var det inte vad bröstarvingarna egentligen ville heller. Detta gäller också andra egendomar som är svåra eller omöjliga att dela. En sådan konsekvens är svår att motivera med att det måste vara rättvist för alla parter, för var ligger rättvisan i en sådan situation för den bröstarvingen som har arbetat med verksamheten ett helt liv och inte bara blir arbetslös utan också måste dela med sig till de andra bröstarvingarna. Här behöver det dock belysas en annan aspekt, nämli gen särkullbarns rätt då de inte har fått någon möjlighet att ha en social samhörighet med arv låtaren. För särkullbarn skulle ett sådant resonemang leda till orättvisa eftersom de kanske inte ens har fått möjligheten att vara delaktig och därmed går miste om sitt arv. Om så är fallet blir argumentationen genast lite problematisk, men vid ett sådant problem är utgångspunkten att de gemensamma bröstarvingarna och särkullbarnen inte har fått samma möjligheter av arvlåtaren från början och det kan ifrågasättas om en sådan utgångspunkt är bra att ta. Då rättvisa diskuteras aktualiseras också arvlåtarens och bröstarvingarnas relation i det en skilda fallet. Nuvarande arvsrätt och laglottsreglerna utgår på något vis från att det finns en relation mellan arvlåtaren och bröstarvingen, eller åtminstone att det borde finnas en relation dem emellan, som är värd att skydda genom arvsregler. I många fall finns det en given relat ion mellan en arvlåtare och en bröstarvinge just av den anledningen att de är släkt, men detta behöver inte alltid vara fallet. Å ena sidan skulle det kunna vara så att arvlåtaren och bröstar vingen inte kommer överens överhuvudtaget och att det därför helt enkelt inte finns någon relation dem emellan och att detta dessutom är alldeles ömsesidigt. Att två människor delar ett blodsband innebär inte automatiskt att de kommer att tycka om varandra och kommer att vilja ha någon form av relation. I sådana situationer kan det te sig märkligt att bröstarvingen trots att han inte har haft någon relation till föräldern under hela livet, baserat på frivillighet, ändå ska ha en rätt till arv. 54

I dagens samhälle blir det dessutom vanligare med olika former av familjebildningar, med exempelvis styvbarn som arvlåtaren har en lika god relation med som bröstarvingarna. Trots att det egentligen inte finns några släktsamband med ett styvbarn kan arvlåtaren likväl av känslomässiga skäl vilja likställa sina biologiska barn med sina styvbarn, vilket kan bli pro blematiskt med en tvingande regel om laglott. Situationer då detta kan bli problematiskt är i det fall arvlåtaren helt vill likställa bröstarvingar och styvbarn där det finns fler styvbarn än bröstarvingar. Om det är 2 bröstarvingar som får dela på halva kvarlåtenskapen som sina lag lotter och det sedan är 4 styvbarn som har att dela på den andra halvan av kvarlåtenskapen kommer styvbarnen inte att få lika stora lotter som bröstarvingarna fått. I det fall laglotten inte hade funnits hade arvlåtaren haft en möjlighet att ge alla barnen, såväl bröstarvingar som styvbarn, lika stora delar av arvet. I vissa fall kan det också te sig helt omoraliskt att en bröstarvinge ska ha rätt till arv trots att han har agerat på ett hänsynslöst vis gentemot arvlåtaren. Såsom framkom i redogörelsen för gällande rätt krävs det ganska grova brott för att en bröstarvinge ska anses ha förverkat sin rätt till arv, det krävs grova våldsbrott såsom exempelvis mord för att så ska vara fallet. Frågan är dock om det inte leder till ett orättvist resultat även i fall där en av bröstarvingarna har betett sig illa, men där det inte handlar om grova våldsbrott. Laglotten är svår att motivera om en bröstarvinge kan behandla en arvlåtare illa ett helt liv och ändå ha rätt till arv. Det behöver inte handla om brottslighet utan skulle exempelvis kunna handla om kränkningar och mobb ning. Om arvlåtaren under ett helt liv blivit kränkt av en bröstarvinge och sedan utesluter denna ur sitt testamente är det svårt att motivera varför bröstarvingen ändå ska ha rätt till arv därför att det är vad lagstiftaren har ansett vara mest rättvist. Ska släktbandet verkligen vara ett så pass starkt argument att det rättfärdigar rätten till arv trots att arvlåtaren behandlats illa av sin bröstarvinge? Dessa frågor är dock egentligen inte att hänföra till reglerna om laglott utan hör egentligen till själva reglerna om förverkande. Det är inte laglottsreglerna som har avgjort när ett arv ska anses förverkat utan det gäller lika för alla typer av arv. I det fall det anses att reglerna om förverkande inte är tillräckligt omfattande hör den diskussionen till reg lerna om förverkande och huruvida dessa bör utökas. Sådana argument inom ramen för en diskussionen om laglotten är därför tämligen dåliga. I många fall har laglotten motiverats med att arvsrätten oftast fungerar och att laglotten sällan vållar problem eftersom arvlåtaren i de flesta fall vill fördela sin kvarlåtenskap till sina 55

bröstarvingar, detta framfördes till exempel i propositionen från 1928.

132 Ett sådant argument är svårt att förstå då det snarare talar för motsatsen, i det fall att de flesta vill att bröstarving arna ska ärva hela kvarlåtenskapen följer det den legala arvsordningen. Om utgångspunkten ska vara vad de flesta vill göra finns det inget egentligt behov av ett testamente förutom om arvlåtaren vill förordna om specifik egendom, och då behöver laglotten inte överhuvudtaget aktualiseras. Lagstiftningen borde i sådant fall hellre möjliggöra undantagsfallen, de fall då arvlåtaren inte vill att bröstarvingarna ska ha hans kvarlåtenskap. Att laglotten oftast inte vål lar problem är inte ett argument för att behålla laglotten, utan snarare ett argument för att lag stiftningen inte behövs i normalfallet. Vad laglotten egentligen tar sikte på är fall där den tvingande lagstiftningen har vållat problem för arvlåtaren eftersom han inte vill följa den le gala arvsordningen. Såsom Andersen framförde 133 är det viktigt att inte glömma bort att olika fall ska behandlas olika. Det ska kunna vara möjligt att vilja göra annorlunda, även om de flesta inte vill göra annat än vad som är ”normalfallet”. Kanske är det undantagsfallen som behöver regleras snarare än det som anses vara ”självklart” för många. När det diskuterats varför laglotten behövs har det ofta framhållits att arvet inte ska kunna användas som ett påtryckningsmedel 134 gentemot bröstarvingarna, arvlåtaren ska exempelvis inte kunna hota bröstarvingarna med att om han inte väljer ett visst yrke blir det inget arv. Att ha en sådan utgångspunkt innebär dock att arvet ses som en rättighet och inte en gåva från arvlåtarens sida. Visst säkerställer laglottsskyddet på så vis att arvlåtaren inte kan hota om uteblivet arv eftersom bröstarvingen ändå får ut en viss del av arvet i och med laglottsskyddet, detta har dock ingen betydelse i det fall bröstarvingarna inte anses ha en automatisk rätt till arv. Även om det kan verka fel, att arvlåtaren får sina barn att göra vad han vill genom att hota med uteblivet arv, är det ändå arvlåtarens val hur han väljer att fördela sin kvarlåtenskap. Dessutom skulle detta argument kunna användas precis tvärtom, nämligen att arvlåtaren hotar bröstarvingen med att ”eftersom du får arv efter mig måste du hjälpa mig med det och det” och därmed utnyttja bröstarvingens samvete över att han har rätt till arv.

135 Att använda arvlå tarens bristande moral, som det måste handla om när han hotar sina egna barn, som ett argu ment för bibehållandet eller avskaffandet av laglotten har ingen styrka då det egentligen inte har med laglottens syften eller grunder att göra överhuvudtaget. En sådan diskussion handlar om att arvlåtaren inte är villig att ge bröstarvingen av sin kvarlåtenskap utan att få en prestat 132 NJA II 1928 s. 424 ff. 133 Förhandlingar vid det 34:e nordiska juristmötet 1996 s. 547. 134 SOU 1981:85 s. 209, Lødrup & Asland, s. 116 ff. 135 Berquist & Striby, DN-debatt. 56

ion tillbaka och det är inte vad arvsrätten handlar om överhuvudtaget, arvsrätten är inte av sedd att vara en avtalsförhandling och argument kring detta har egentligen inte med själva laglotten att göra och bör därför inte tillmätas någon betydelse. Ett argument som departementschefen ansåg bärande för bibehållandet av laglotten var den nordiska rättslikheten.

136 Inom vissa områden av juridiken är det förståeligt att det underlättar att ha en nordisk rättslikhet, frågan är dock om detta gäller arvsrätten? Då arvsrätten är så pass bunden till en hemvist och ett specifikt land är det svårt att förstå varför det då skulle vara av betydelse att det finns en rättslikhet mellan länderna. I det fallet att arvingarna är medborgare i andra länder finns det ändå andra regler som träder in, nämligen den internationella privat rätten som tar sikte på hemvist. En situation där det underlättar med en rättslikhet är då det är mycket förflyttning mellan länderna och det skulle kunna råda brist på kunskap om det ”nya” landets rättsregler och var ens hemvist är. Ett sådant problem får dock anses ligga varje en skild person till last då det är hans ansvar att ha kunskap om rättsreglerna som gäller i landet han vistas och blir medborgare i. Om han inte vill att landets rättsregler ska träda in är det ändå fritt för arvlåtaren att skriva ett testamente. Slutligen skall en diskussion föras kring ett argument som är problematiskt, nämligen argu mentet att laglotten fyller en viktig funktion för att bekräfta bröstarvingens samhörighet med arvlåtaren. Boström och Strömberg kallar argumentet för bekräftelseargumentet.

137 Anled ningen till att argumentet är problematiskt är därför att det är svårt att värdera vikten av emot ionella argument och huruvida dessa är viktigare än reella rättigheter. Boström och Strömberg analyserade huruvida det finns tillräckligt starka argument för att bibehålla laglotten i den svenska lagstiftningen och de kom fram till att det enda argumentet starkt nog för bibehållande är laglottens funktion som bekräftelse.

138 Det finns ingen anled ning att ifrågasätta att laglotten antagligen fyller en viktig funktion för bröstarvingarna ef tersom den visar att de har en samhörighet med arvlåtaren och därför har rätt till arvlåtarens kvarlåtenskap. Frågan är dock, som även Boström och Strömberg frågar sig, om ett sådant argument är starkt nog för att begränsa den viktiga testationsfriheten i det fall att det är det enda argumentet för bibehållandet av laglotten. Som tidigare nämnts är testationsfriheten otroligt viktig i svensk rätt, varje arvlåtare ska själv få förordna om hur han vill att hans kvarlåtenskap skall fördelas efter hans död. Äganderätten 136 Prop. 1986/87:1 s. 78 ff. 137 Boström & Strömberg, Juridisk tidskrift. 138 Boström & Strömberg s. 256 f. 57

skyddas inte bara av den svenska lagstiftningen utan också av de mänskliga rättigheterna 139 och det måste krävas starka motiv för att rätten ska inskränkas. Då laglotten tidigare fyllde en för bröstarvingarna livsviktig funktion då den skulle fungera som försörjning fanns det ingen tvekan om att en sådan funktion var anledning nog för att inskränka testationsfriheten. Som visats genom denna uppsats fyller laglotten dock inte längre denna funktion och det finns där för anledning att se över huruvida den inskränkning som den innebär för testationsfriheten kan godtas. Frågan är dock om laglottens syfte och funktion har förändrats och om i så fall det nya syftet är tillräckligt starkt för att inskränka testationsfriheten. Genom uppsatsen har det argu menterats för att laglottens syften, såsom de ser ut i dagens lagstiftning, inte längre är aktuella och att det i sig talar för ett avskaffande av laglottssystemet. För att laglotten ska bibehållas krävs därför att laglotten fyller andra funktioner idag och att dessa är starka nog för att laglot ten ska bibehållas, en sådan funktion skulle kunna vara bekräftelse. Frågan är dock om det är acceptabelt att en inskränkning görs i testationsfriheten endast på grund av känslomässiga orsaker? Det finns ingen anledning att betvivla att laglotten kan fungera som en bekräftelse för samhö righeten mellan arvlåtaren och bröstarvingen, men är detta viktigare än testationsfriheten? Utifrån tidigare argumentation kring arvlåtarens rätt att såväl under sin levnadstid som efter sin död få bestämma över sin egendom är det svårt att anse att enbart ett sådant känslomässigt argument är tillräckligt för att inskränka testationsfriheten. Arvet kan vara att se, som tidigare framhållits, som en gåva då det inte längre fungerar såsom primär källa till försörjning och i sådant fall bör det krävas starka skäl för att lagstiftningen ska fungera i tvingande riktning. Om alla argument mot bibehållandet av laglotten adderas lägger det en stark grund för att tes tationsfriheten är viktigare än laglotten och det är därför svårt att motivera en inskränkning endast på emotionella grunder. Utifrån en samlad bedömning av samtliga argument mot ett behov av bekräftelse får nog bekräftelsebehovet stå tillbaka till förmån för arvlåtarens ovill korliga rätt att bestämma över sin egendom. Det får nog anses att en reell rättighet, såsom rätten att bestämma över sin egendom, får gå före bröstarvingarnas emotionella behov. Detta gäller åtminstone i det fall laglotten förblir av den storleken den är idag. När det gäller testationsfriheten och individens frihet finns det dock utrymme för en diskuss ion kring om en sådan frihet skall gälla alldeles oavsett hur arvlåtaren själv har förvärvat egendomen. Svaret på frågan torde bli att arvlåtarens egendom är dennes egendom alldeles oavsett hur han har förvärvat den och att han därmed får bestämma över den. I denna diskuss 139 FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna artikel 17. 58

ion kan det anses motsägelsefullt om arvlåtaren förvärvat egendomen genom arv själv, men samtidigt inte menar att hans bröstarvingar ska ha rätt till arv. Ett sådant argument förlorar dock sin kraft i det fall utgångspunkten tas i att egendom tillhör varje enskild individ och inte en familj, vilket därmed gäller även för arv. Utifrån vad som framkommit om dagens sam hälle får därför utgångspunkten anses vara att egendom inte tillhör familjen, om inte det avta lats om samägande, utan att egendomen ägs av en enskild individ. Testationsfriheten ska där för gälla all egendom vilket även innefattar ärvd sådan. Ur ett ideologiskt perspektiv är det också intressant att diskutera individens roll i förhållande till samhället och familjen. Utan att dra alltför långtgående slutsatser kan det konstateras att de flesta nyare motioner som lagts angående laglotten har lagts av liberala partier. Det är en aning förvånande att dessa partier vill flytta ansvaret från en individ till staten i de fall där laglotten har en betydelse som försörjning. Konsekvensen av att avskaffa laglotten blir, i det fall bröstarvingen inte har egna medel till försörjning, att det samhälleliga skyddsnätet måste träda in. Utifrån vad som tidigare framförts har dock samhällsutvecklingen varit sådan att samhället har fått ta ett större ansvar för individen medan familjen inte längre spelar en lika betydelsefull roll, åtminstone inte ur ett ekonomiskt perspektiv. På grund av hur samhället har utvecklat sig är det inte förvånande att laglotten inte längre spelar en lika stor roll, men det är ändå lite förvånande att de liberala partierna är de som är mest angelägna om laglottens av skaffande, åtminstone rent principiellt. En annan intressant del i det hela är den konflikt som finns mellan skyddet för särkullbarn i jämförelse med skyddsbehovet för efterlevande make. Frågor kan ställas huruvida laglotten, i det fall den finns kvar i lagstiftningen, ska kunna begränsas till förmån för efterlevande make eller om det basbeloppsskydd som redan finns bör förstärkas. Även om en sådan diskussion är intressant är det dock utanför uppsatsens syfte, men även i den delen finns det skäl för en ut redning av lagstiftningen.

7. Slutsatser

Efter en analys av framförda argument om den svenska lagstiftningen finns det goda grunder att revidera regeln om laglott. Frågan är dock om regeln endast bör omarbetas eller om den helt bör tas bort från lagstiftningen? I Norge var det viktigt med ett skydd för bröstarvingarna, dock inte helt på bekostnad av arv låtarens testationsfrihet. För att skapa en balans mellan bröstarvingarnas skydd och arvlåta rens testationsfrihet infördes därför inte bara en kvotdelsrätt utan även en beloppsbegränsning. 59

De norska reglerna är dock under utredning, vilket tyder på att det även i den norska rätten finns anledning att ifrågasätta reglerna och dess utformning. Den danska lagstiftningen är däremot tämligen aktuell eftersom den nyligen genomgått en granskning vilken ledde till en omarbetning av laglottsinstitutet. Trots att utredningen fann att många av de äldre motiven bakom laglotten inte längre var aktuella ansågs det inte godtagbart att helt avskaffa laglotten, bland annat på grund av hänsyn till särkullbarn. I Danmark ansågs lösningen vara en betydande minskning av kvotdelen samt införande av en beloppsbegräns ning som utökade arvlåtarens testationsfrihet. Hur ska då Sverige hantera laglottsfrågan? Utifrån analysen framgår det att det åtminstone bör undersökas om inte regeln om laglott bör omarbetas. Anledningen till detta är därför att den nuvarande regleringen är alltför begränsande för testationsfriheten i förhållande till de inaktu ella motiv som framförs som anledningar till denna begränsning. En jämförelse med norsk och dansk rätt ger inspiration till hur reglerna eventuellt skulle kunna utformas. Frågan är dock om en omarbetning är tillräcklig eller om laglottsregeln helt bör avskaffas? Ett argument som talar för att laglotten bör få finnas kvar är bröstarvingarnas behov av bekräf telse på relation till den avlidne föräldern. Såsom tidigare har anförts finns det en styrka i ett sådant argument och det går därför inte att helt bortse från att ett sådant argument har stor betydelse även om det ligger på ett emotionellt plan. Bekräftelseargumentet är dock inte så pass starkt att det talar för att en alltför stor begränsning av testationsfriheten, som nuvarande lagstiftning innebär, ska tillåtas. Behovet av bekräftelse för alla bröstarvingar, såväl gemen samma bröstarvingar som särkullbarn, ger därför en grund till att lagstiftningen bör omarbetas och inte helt avskaffas. Det är dock väldigt viktigt att en omarbetning leder till en god balans mellan arvlåtarens testationsfrihet och det emotionella behov som bröstarvingarna har, annars förloras syftet med omarbetningen. Efter inspiration från dansk rätt är en möjlig utformning av lagstiftningen att minska kvotde len till ¼ istället för nuvarande ½. En sådan minskning av kvotdelen skulle utöka arvlåtarens testationsfrihet betydligt och samtidigt ge bröstarvingarna en symbolisk del av arvet för att tillgodose deras behov av bekräftelse. För att utöka testationsfriheten ytterligare finns det också grund för att skapa en beloppsbegränsning i likhet med vad som stadgas i både norsk och dansk rätt. Hur stor en sådan beloppsbegränsning ska vara tål att diskuteras, men ett för slag skulle kunna vara 500.000 kr för varje bröstarvinge. Genom att minska kvotdelen samt införa en beloppsbegränsning ökar arvlåtarens frihet att testamentera, även om beloppsbe 60

gränsningen främst kommer att få betydelse när det handlar om en stor kvarlåtenskap, samti digt som bröstarvingarna ändå har rätt till laglott, även om det blir på ett mer symboliskt plan än tidigare. I det fall det finns bröstarvingar som är minderåriga och som har ett rent ekono miskt behov av arvet kan det finnas anledning att skapa en undantagsregel för sådana bröstar vingar, i likhet med vad som föreslagits för den danska rätten. Ett förslag på en sådan undan tagsregel är att kvotdelen för minderåriga bröstarvingar ska fortsätta att vara ½. Förslaget bygger dock på att lagstiftaren godtar att rättsviseargumentet får stå tillbaka för bröstarving ens faktiska behov och rätt till försörjning av föräldern under så lång tid som föräldern hade varit försörjningspliktig. Detta innebär att det endast är de försörjningsberättigade bröstar vingarna, det vill säga de minderåriga och i vissa fall de upp till 21 år, som faller in under undantagsbestämmelsen även om också andra bröstarvingar skulle ha ett ekonomiskt behov. Då grunderna för bröstarvingars arvsrätt, i det fall det finns ett testamente, har förändrats finns det anledning att se över även andra regler som påverkas av detsamma. I det fall att lagstift ningen kommer att omarbetas uppstår en rad nya frågeställningar knutna till laglotten, såsom exempelvis hur det förstärkta laglottsskyddet och förskott på arv ska hanteras. Eftersom upp satsen fokuserar på laglottsinstitutet får dock övriga frågeställningar lämnas därhän. Det ska emellertid betonas att det finns anledning att se över exempelvis det förstärkta laglottsskyddet då en omarbetning skulle leda till större hänsyn till arvlåtarens vilja och att mindre hänsyn tas till bröstarvingarnas behov. Slutsatsen blir därmed att det finns goda grunder för att laglottsinstitutet i den svenska arvsrät ten bör omarbetas. Ett förslag till omarbetning, utifrån inspiration från dansk rätt, är att kvot delen minskas från ½ till ¼ samt att en beloppsbegränsning på 500.000 kronor införs. En så dan omarbetning skulle leda till en bättre balans mellan arvlåtarens testationsfrihet och bröst arvingars emotionella behov. Det finns också anledning att utreda huruvida en undantagsbe stämmelse, som ger ett utökat skydd för försörjningsberättigade bröstarvingar bör införas där eventuellt kvotdelen på ½ bibehålls. 61

Källförteckning

Offentligt tryck

Sverige

FN:s allmänna råd om de mänskliga rättigheterna. Ärvdabalk

(

1958

:

637

).

Kungl. Förordning 21/12 1857 nr. 60 ang. vad som i testamente givas må, så ock om gåva av fast egendom. Prop. 1928:17 Lag om arv (NJA II 1928 s. 243 ff., s. 422 ff.). Prop. 1930:10 Ny lagstiftning om testamente. Lag om testamente (NJA II 1930 s. 112 ff.). Prop. 1969:124 med förslag till lag om ändring i ärvdabalken. Prop. 1986/87:1 Om äktenskapsbalk m.m. SOU 1925:43 Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. SOU 1981:85 Äktenskapsbalk. Förslag av familjelagssakkunniga. SOU 1998:110 Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring. Slutbetänkande av ärvda balksutredningen. NJA 1985 s. 414. LU 1996/97:8 Arvsrättsliga frågor. LU 2000/01:14. Motion 1996/97L:417 Avskaffande av laglott samt utökad arvsrätt. Motion 2000/01:L409 Laglott. Motion 2008/09:C226. Motion 2010/11:C207. Motion 2012/13:C242. Motion 2012/13:C309 Bröstarvingars rätt till arv. Motion 2012/13:C327. 62

Det 34:e nordiska juristmötet i Stockholm 21-23 augusti 1996. (www.nordisktjuristmote.se) Centerpartiets idéprogram mars 2013 i Upplands Väsby, ”En hållbar framtid, våra idéer gör skillnad. Centerpartiets framtidsstämma, stämmobeslut mars 2013 i Upplands Väsby.

Norge

Lov 1972-03-03 nr. 5: Lov om arv m.m. Ot. Prop. Nr. 14., 1939 om forandringer i arveloven.

Danmark

Lov 1972-03-03 nr. 5: Lov om arv m.m. [arvelova]. Lov nr. 515 af 06/06/2007 – arvelov . Justitieministeriets Hvidbog om lov nr. 515 af 6 juni 2007. Betænkning nr. 1473/2006 om revision av arveloven.

Litteratur

Sverige

Agell, Anders, ”Testamentsrätt – en lärobok om rättshandlingar för dödsfalls skull”, 3 uppl., Iustus förlag AB, Uppsala 2003. Almquist, Jan Eric, ”Den svenska familjerättens historia – Efter föreläsningar av professor Jan Eric Almquist”, 3 uppl., Akademisk maskinskrift Uppsala, Stockholm 1949. Brattström, Margareta, Singer, Anna, ”Rätt arv – fördelning av kvarlåtenskapen”, 3 uppl., Iustus förlag AB, Uppsala 2011. Boström, Viola, Strömberg, Bertil, ”Laglotten – ett irrationellt inslag i svenska rätt?”, Juridisk tidskrift Nr. 1 2012/13, s. 245. Inger, Göran, ”Svensk rättshistoria”, 4 uppl., Liber AB, Malmö 1997. Jareborg, Nils. ”Rättsdogmatik som vetenskap” i SvJT 2004 s. 1. Sandgren, Claes. ”Är rättsdogmatiken dogmatisk?” i Tidskrift för Rettsvitenskap nr. 4-5, 2005. 63

Walin, Gösta, Lind, Göran, ”Kommentar till Ärvdabalken – Del 1 (1-17 kap) Arv och testa mente”, 6 uppl., Norstedts juridik AB, 2008.

Norge

Lødrup, Peter, ”Nordisk arverett – en sammenlignende studie av dansk, finsk, islandsk, norsk og svensk rett med drøftelser av harmoniseringsmuligheter og reformbehov, Nord 2003:3. Lødrup Peter, Asland, John, ”Arverett”, 6 uppl., Gyldendal Norsk Forlag AS 2012.

Danmark

Feldthusen, Rasmus Kristian, Nielsen, Linda, ”Arveretten”, 2 uppl., Gjellerup 2010.

Internetbaserade källor

Ulf Bergquist, Erica Striby, DN-debatt 2012-01-17: http://www.dn.se/debatt/laglotten skyddar-sarkullbarnen-och-bor-inte-avskaffas/ (besökt 2013-10-07). Svante Thorsell, DN-debatt 2012-01-13: http://www.dn.se/debatt/dags-att-sverige-avskaffar brostarvingars-ratt-till-arv/ (besökt 2013-09-05). Boriana Åberg, Sydsvenskan 2013-08-07: http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella fragor/avskaffa-laglotten-/ (besökt 2013-09-06). 64