Transcript Nyheter
6 Nyheter NSD TISDAG 22 MAJ 2012 Nyheter 7 NSD TISDAG 22 MAJ 2012 ”Jag drömmer om en ny rättegång” SÄTER 1991 togs Sture Bergwall in på Säters sjukhus för sluten vård. Tanken var att han skulle släppas fri året efter, men en person vid namn Thomas Quick kom emellan. 21 år senare sitter Bergwall kvar på Säter. I en stor intervju berättar han om Quicks död, om resningsprocessen, om sitt dåliga samvete och drömmen om att en dag bli fri. Vi möter honom i ett besöksrum innanför Säters murar. Han är lång, klagar på dålig rygg och på bordet framför sig har han en dosa snus av märket Göteborgs Rapé. – Det är min enda drog nu. Jag slutade till och med att röka för några år sedan. Jag tänkte, kunde jag bli fri från knarket borde jag kunna sluta med ciggen också. Men snuset vill jag ha kvar. Just narkotikan har blivit en central del i den resningsprocess som nu pågår. Det har uppdagats vilka enorma mängder av bensodiazepiner han fick och enligt honom själv var det vad allt egentligen handlade om. Det var en tungt drogad person som erkände mord på mord. – Jag var tung narkoman. Under åtta år här på Säter var jag inte nykter en enda sekund. Det var ett under att jag överlevde. Beskriv en vanlig dag i ditt liv? – De är väldigt snarlika. Jag tillbringar 22,5 timme på mitt rum. Jag vaknar tidigt, redan halv sex, sedan går jag en timmes rastgårdsvända. Det är viktigt för hälsan. En halvtimme ägnar jag åt att äta. I övrigt vill jag inte ha något med Säter att göra. Jag har avsagt mig all terapi sedan flera år tillbaka. En tvillingsyster i Norrbotten – Varje dag ringer jag samtliga mina syskon. Och flera gånger i veckan pratar jag med min advokat. Sedan ägnar jag en tid med mina två bloggar och Twitter. Internet har öppnat en helt ny värld för mig. – Det mest fantastiska är att jag har återfått kontakten med mina syskon. Vi sade inte ett ord till varandra under 15 år. Men på julafton 2008 pratade jag med min bror Sten-Ove för första gången. Det var nervöst, trevande men underbart. Sedan dess har vi pratat varje dag. Sture Bergwall har sex syskon, bland annat en tvillingsyster i Norrbotten. Hon har avböjt att prata med NSD, men hon bodde i Norrbotten även under åren då Quickrättegångarna hölls och tidningarna skrev om hur en pervers Quick hade mördat, sågat och slaktat Charles Zelmanovits. – Jag vet att hon höll hemligt att hon var min syster. Jag förstår henne. Det måste ha varit hemskt. Flera av mina syskon höll det som en hemlighet. Men allra värst var det för syskonbarnen som var tonåringar vid den här tiden. De hade ett rent helvete, säger han. Förstod du själv vilken skada du gjorde din familj? – Nej, inte under Quick-åren. Narkotikan gjorde mig hänsynslös. Det kom först under den tysta perioden. Sture Bergwall har delat in sin tid på Säter i tre perioder. 4 Thomas Quick-åren (1994-2001). 4 Den tysta perioden (2001-2008). 4 Resningsprocessen (2008-) – 2001 kom en ny överläkare till Säter och såg vilka mängder av narkotika som skrevs ut till mig. Han beslutade att det skulle upphöra. Jag skulle stegvis avgiftas. I tio månader pågick min avtändning. Det var en fruktansvärd tid. Sedan var jag äntligen fri. Nykter. Då bestämde jag mig för att avbryta terapin samt att vägra medverka i Quickcirkusen. ”Jag skulle bara tyna bort och dö” Vad hände då? – Jag blev tyst. Jag var tyst i sju år. Och min tanke var att bara tyna bort och dö i tystnad. När började du för första gången fundera på att ta tillbaka alla dina erkännanden? – Egentligen redan 2002. Men jag såg inga möjligheter. Jag kände mig nitad av den där benbiten. Två professorer hade intygat i domstol att man hittat en benbit från en ung människa med styckningsskada. Det var ett så tungt bevis att den ledde till sju års tystnad. Jag visste att ingen skulle tro mig. Och samtidigt undrade jag hur tusan benbiten hade hamnat där. Min slutsats var att den var ditlagd. I efterhand har det visat sig, efter nya analyser, att den berömda ”benbiten” i själva verket var förkolnade rester av lim och trä. Sture Bergwall berättar om det han kallar för den ”magiska ” ” ” ” ” Nu sover jag gott om natten. Det gjorde jag inte som Quick. Jag var inte nykter en sekund på åtta år. Jag läste en notis i Dagens Nyheter om Zelmanovits. Jag övade rekonstruktion i skogen utanför Säter. NSD besöker Sture Bergwall, 62, på Säters slutna avdelning. Intervjun övervakas av två väktare. Enligt Bergwall är det för att varför. Han ger även en inblick i hur hans erkännanden växte fram i de fall som rör Norrbotten. stunden” som fick allt att vända. Han hade några gånger träffat en journalist, Hannes Råstam från Sveriges Television. – Plötslig, under ett möte, säger han: ”Jag har tittat igenom timmar av rekonstruktioner och vallningar. Och en sak som slår mig är att du är vansinnigt berusad. Och du ber om knark och du får knark...”. Det var ett magiskt ögonblick. Då förstod jag att han sett något som ingen annan sett. Mitt missbruk var fram till dess inte ens nämnt. Då sa jag till Hannes: ”Tänk om det är så att allt bara är påhittat. Hur ska jag göra då?” Därför tog han på sig sitt första mord Berätta om första gången du sa att du dödat en annan människa. Vad fick dig att göra det? – Jag minns det väl. Det var sommaren 1992 och jag hade börjat gå i terapi. Där fanns en väldig förväntan och förhoppning att jag hade saker att berätta. Det märkte jag. En dag var jag nere vid en badstrand vid sjön Ljustern med en av vårdarna. Det var då jag för första gången sa: ”Tänk om jag har gjort något riktigt allvarligt, kanske ett mord...” – Jag kände mig väldigt ensam och övergiven och lockades av uppmärksamheten. Och efter det kunde jag inte backa. På något konstigt sätt var det skamligare att backa än att stå fast vid de där orden. Enligt Sture Bergwall var det exakt där Thomas Quick-åren inleddes. Helt plötsligt blev han en mycket viktig patient och ju mer han berättade och ”mindes”, desto mer beröm fick han av sina terapeuter. Men det dröjde ändå länge, flera månader, innan han preciserade vad han hade gjort. – Jag sa att det var Johan Asplund jag hade dödat. Det var ett känt mord som jag läst om. Vad hände sedan? – Jag började ju inse att jag kunde bli fälld och försökte ta mig ur det. Därför tog jag på mig ett annat mord, och sa att jag kanske begick ett mord redan när jag var 14 år. Jag kom ihåg mordet på Thomas Blomgren av en enkel anledning. Jag och min syster konfirmerades samma helg och var på Falukurirens förstasida. Artikeln intill handlade om mordet på Blomgren. Zelmanovitsmordet föddes ur en notis i Dagens Nyheter Sedan erkände du mord på Charles Zelmanovits i Piteå? – Ja, jag kommer så fruktansvärt väl ihåg det. Jag satt i dagrummet på avdelningen och läste Dagens Nyheter. Och där såg jag långt ner på en högersida en notis om att man hittat benrester från en försvunnen pojke i Piteå. Det läser jag och nämner i terapin ett par dagar senare. Hur mycket mer visste du? – Bara notisen. Det var det enda jag visste. Och ur den växte det fram en historia om hur du och en medhjälpare satte er i en bil i Falun och hamnade utanför Piteå där du ströp och mördade Charles Zelmanovits? I MORGON: 4 Personerna som riskerar sin heder och trovärdighet. 4 Justitiekanslern flaggar för en stor Säter vill visa oss hur farlig han är. Bergwall berättar hur Thomas Quick föddes och FOTO: TOMMY LUNDQVIST – Ja, jag tog med en man som varit en granne i Korsnäs. Jag behövde någon som körde bil för att få ihop historien. Vi hade också haft en homosexuell kontakt. Han var gift och hade barn och levde ett hemligt liv. Jag fångade bara ett namn. – Att han faktiskt senare tog livet av sig passade in i min historia. Då kunde jag säga att han gjort det på grund av vad som hänt i Piteå. Hur växte historien fram? – Läser man polisförhören märker man att det mest var ett givande. Och det finns ju inslag som inte är så kända. Att jag, polisen Seppo Penttinen och psykologen Sven-Åke Christiansson åkte omkring i Säterskogarna och tittade efter diken som såg ut som i Piteå, och så fick jag veta det. Och det mest anmärkningsvärda är att jag och Sven-Åke övade Zelmanovitsbärning. Vi var uppe i ett skogsparti ovanför sjukhuset. Jag fick övningsgå, bli trött, träna på andning och gå 300 meter in i skogen. Det fick jag veta exakt. Och hur han låg och var. Så ni hade alltså övat rekonstruktionen innan ni åkte upp till Piteå? – Precis. Den kognitiva förhörstekniken... Vad minns du från första rättegången? – Inte mycket. Det har varit mitt problem under resningsprosessen. Narkotikan slog ut minnet. Tack och lov har jag haft stödanteckningar. Jag kommer ihåg Charles mamma och hans bror. Jag kommer ihåg känslan och hur jag var I grunden har jag varit en missbrukare i hela mitt liv. tvungen att frikoppla mig från skammen och skulden gentemot dem. Skulle du vilja ha kontakt i dag med brodern Frederick? – Ja, jag skulle vilja ta honom i hand och säga förlåt. Njöt du av uppmärksamheten och berömmelsen? – Berömmelsen utanför Säter struntade jag i. Men berömmelsen här betydde massor. Jag var ju en centralfigur. ”Trodde det gick rälsbussar till Messaure” Varför var det en sådan drivkraft? – Jag har i grunden varit en missbrukare i hela mitt liv och den yttersta drivkraften var att få droger. Sedan kom det här till, uppmärksamheten och det personliga med Birgitta Ståhle och Seppo Penttinen. Det var motorerna i det här. Jag var berusad dygnet runt i åtta års tid. Inte en sekund var jag utan. Till Appojaure. Där pekade du ut två medhjälpare: en som var direkt inblandad i morden (Johnny Farebrink) och en som var indirekt inblandad, en man vid namn Rune Nilsson? – Ja, Rune ja...det är intressant. När NSD träffade honom 1996 undrade han mycket hur han hamnade i din historia? – Ja, om vi börjar med Messaure. I polisförhör säger jag att jag tar rälsbussen till Messaure. Jag kom ju ihåg Messaure från tiden jag gick på Jokkmokks folkhögskola på 70-talet. Vad jag inte visste om var att det inte gick några rälsbussar dit längre, att det i princip bara fanns Rune Nilssons hus kvar i hela byn. Men det här har heller inte redovisats för domstolen. Det har undanhållits helt och hållet. – En annan sak var att jag hade sagt att Rune hade ett rött täcke. Då gjorde de en husrannsakan och hittade ett täcke. Det var visserligen blått, men hade en röd prick på sig. Och då berodde det på min ångest att minnas rätt. Så de beslagtog täcket. Och de tog tydligen Rune till polisstationen i Jokkmokk. Men hur dök han upp i din historia? – Det hade varit en dokumentär på SVT där han var med. Johnny Farebrink, din ”medbrottsling”, skulle du vilja träffa honom idag? – Ja, faktiskt. Det skulle jag. Jag har hört honom prata och vet att han inte lastar mig. Jag tror vi hade kunnat sitta och skratta åt allt bisarrt. ”Jag vill ha en ny rättegång” Farebrink friades för att han hade ett vattentätt alibi. Kan du i efterhand tycka att det var synd att han inte åtalades? – Ja, absolut. Då hade vi båda friats. Det är min största önskan att en av alla resningar ska leda till en ny rättegång. Varför? – Jag vill kalla Seppo Penttinen till en rättegång. Och Christer van der Kwast. Sven-Åke Christiansson. Anders Eriksson, som är en av de stora bovarna. Det skulle vara underbart, att få visa fram all galenskap, allt fusk. Att höra min advokat gå loss på dem hade varit underbart. Vid rekonstruktionen i Appojaure började du att göra allt fel. Då stoppades kameran i över en timme. Sedan gjorde du mer rätt. Vad hände under den timmen? – När jag rusade fram hade jag ingen aning om vad jag skulle göra, så jag rusade bara fram. Sedan avbröts det och jag gick åt sidan med Penttinen. Då får jag kaffe och narkotika. Så säger han: ”Har du tänkt på tältets nederkant, den kanske ska vikas upp”. Då visste jag det, att jag skulle vika upp och hur jag skulle gå in i tältet. Vilka är det som du håller som skyldiga för Quick-cirkusen? – Ja, förutom mig själv då och de jag nämnde tidigare så är det Birgitta Ståhle. ”Borgströms passivitet är sanslös” Din advokat Claes Borgström? – Ja, absolut. Hans passivitet under Quickåren....den är sanslös. Tror du att Borgström varit övertygad om din skuld under alla år? – Nej, jag kan inte tänka mig det. Och när det gäller Sven-Åke Christiansson vill jag nämna att han redan i den första rättegången vittnade om att jag var en seriemördare, trots att jag inte var dömd för ett enda mord. Det är faktiskt viktigt. Stämmer det att Säter behandlar dig sämre sedan du tog tillbaka dina erkännanden? – Oja. Bara att det sitter två vakter med oss nu är ett exempel av många. De har börjat visitera mig efter rastgårdsvändan. Persiennerna på rummet har tagits bort. Böckerna fick jag inte ha kvar. Dessutom nämner man inte över huvud taget den här resningsprocessen. Den finns inte. Tystnaden är en grav form av mobbning. En fråga som givetvis dyker upp och som måste ställas är: varför ska vi tro på dig nu när du ljög i så många år? – Jag förstår det. Men de främsta anledningarna är att jag i dag är nykter och jag går inte i terapi. Hur upplever du att folk ser på dig i dag? – Det känns som om opinionen på senare tid har svängt dramatiskt. I dag är det många som förstår hur det verkligen låg till. Vad ångrar du mest i ditt liv? – Att jag började med terapi. Att jag vurmade för psykoanalys. Jag fick terapi tre gånger i veckan, flera timmar varje gång, och där föddes Thomas Quick, tyvärr. Vad hade hänt annars? – Jag hade släppts fri 1992. Jag hade en fin lägenhet som väntade på mig i Hedemora. Sover du gott om nätterna? – Ja, nu gör jag det. Men inte under Quickåren. Då sov jag bara några få timmar per natt och vaknade ofta skrikandes. Vad drömmer du mest om att göra om du en dag släpps fri? – Jag drömer inte om stora saker. Mest att kunna gå i skogen på vilken stig jag vill, utan att ha en övervakare med mig. tommy lundqvist [email protected] 0920-263 031 utredning när alla morddomar är undanröjda: ”Det är ett trauma och ett stort sår för rättsväsendet”.