Transcript senaste tidningen

Kontakta oss gärna
Lomma
itauenhjälpen
Helge och Inga-Maj Forsberg
040- 411140
Tikéjimas, Viltis, Meilé
Olofström
Johnny och Ann-Britt Aronsson
0454-771160
Jämjö
Medlemstidning Nr 1 2013
Årsmöteskallelse
Ann-Margret Ahlin
0455- 50460
Åhus
Saga och Hans Svensson
044- 241557
Bräkne-Hoby
Kerstin Lindquist
0457- 80085, 0709-759189
Koordinator Litauen
Tadas Gircius
00370 64497216
Ordförande
Annelie Öberg
0451 - 771177
Litauenhjälpens Plusgiro
117764-1
Litauenhjälpens Bankgiro
5209-0974
Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon!
Församlingshemmet Bräkne-Hoby den 13 april 2013 kl 11.00
Innehåll
Ordföranden har ordet
Vi hälsar kassören Pia Karlsson välkommen
Marie Toväng berättar om sitt första möte med Litauen
Lisbeth Eriksson beskriver sin julresa 2112
Julmarknad i Bräkne-Hoby Pia Karlsson
Kallelse till Årsmöte
Chauffören Edvinas
Tackbrev från Hoppets hus där Tomas bor
Brev från Vladas
Litauenhjälpens tack till Lionsklubbar
Ett stort tack
Till minne av Berith Hagert
Årsmötenas tid är inne. Alla möjliga föreningar brukar samlas så här års
för att sammanfatta det gångna året och blicka framåt mot ett nytt år med
nya visioner och idéer. En plats där man också kan diskutera hur man vill
utveckla föreningens uppdrag vidare. Litauenhjälpen är inget undantag.
Jag vill uppmuntra alla oss medlemmar att anmäla sig till årsmötet som i
år kommer att hållas i Bräkne-Hoby. Mer information finns att läsa i
tidningen och blir också den officiella "kallelsen" till årsmötet.
Finns det tankar och funderingar inför det kommande verksamhetsåret, går
det bra att meddela mig om de frågor som man ev vill diskutera. Dessa
frågor bör vara inkomna till styrelsen, ordförande i god tid före årsmötet.
Det kommer även att lämnas möjlighet att betala in medlemsavgift för
2013 för den som inte hunnit med detta, eller om det är vänner vi bjudit
med oss till årsmötet som kanske vill bli nya medlemmar i föreningen.
Verksamheten fortgår som tidigare och de projekt vi arbetat med under
året fortsätter att få vår stöttning i den omfattning som är möjlig att
genomföra.
Tadas 55 år. Vad gör vi?
Föreningen har under våren bytt kassör. Margareta Tillström har av olika
skäl valt att avsäga sig vidare uppdrag, men kommer fortfarande att vara
medlem i föreningen då hon anser att det arbete Litauenhjälpen står för är
ytterst värdefullt. Vi vill att Margareta ska känna hur tacksamma vi är över
den tid hon varit vår kassör. För att en förening ska kunna fortsätta vara
verksam måste allt vara i sin ordning och i synnerhet när det handlar om
ekonomi och räkenskaper. Det är ju människors generositet och förtroende
som ligger till grund för den hjälpverksamhet som bedrivs och vi vill att
alla ska kunna känna sig trygga med vårt sätt att arbeta. En kassörs
uppdrag och de revisorer som går igenom räkenskaperna är ovärderliga i
sin tjänst. Alla har var och en sina värdefulla uppgifter i denna stora kedja
av samarbete! Tänk vad mycket som kan bli gjort bara man vågar gå från
tanke till handling!
Vi får tacka varandra för 2012 och uppmuntra varandra att fortsätta hjälpa
2013!
Varma innerliga hälsningar
Annelie Öberg
Tillåt oss presentera vår nya kassör. Hon heter Pia Karlsson, bor på
Tången utanför Mörrum. Där bor hon med sina katter i det lilla huset intill
vägen.
Pia är läkarsekreterare och har varit medlem i Litauenhjälpen sedan
”urminnes tider” nästan. Hon är bra på att baka och laga mat. Åtskilliga är
de laster med gåvor som hon kört till Bräkne-Hoby. Hon har varit och
hälsat på i Jämjö och Olofström men syns nästan varje lördag på
Stenåsavägen 1 i Bräkne-Hoby där hon tar emot gåvogivare och fixar med
fika. Välkommern Pia!!!
Mitt första möte med Litauenhjälpen
Mitt namn är Marie Toväng, 42 år, och bor i Karlshamn med min familj.
Vi bor i en 1½ plans villa med källare. Året var 2010 då jag fick
möjligheten att åka till Litauen med några ur Pingstkyrkan i Karlshamn.
En av dagarna skulle vi tillbringa med Kerstin från Litauenhjälpen. Hon
hade lagt upp en resa för oss som visade sig innehålla både positiva och
negativa upplevelser. Jag hade dock inga föraningar om vad som skulle
komma mig till synes.
De flesta ställena vi skulle komma att besöka trodde jag i mina ögon var
”vanliga” bostäder där ”vanliga” människor bodde. Det som skiljde
Litauen och Sverige åt visade sig vid dessa besök dock vara att dessa
människor var otroligt fattiga. En del hade råd att äga ett hus med tomt
men de hade inte råda att renovera dem, vilket i många fall ledde till totalt
förfall av husen. Några hade efter mycket arbetande och sparande råd att
på ett mycket sparsamt vis försköna sina bostäder något. Andra hyrde
lägenheter i olika standard beroende på inkomsterna.
Det värsta jag såg under denna resa var ett 30 årigt 2-våningshus i tegel
som i Sverige hade varit rivet för många år sedan pga. sanitära
olägenheter. Huset hade inga fönster utan masonitskivor förspikade hålen.
I trapphuset var det en vattenpöl på golvet eftersom taket läckte. Alla
regnbågsfärger fanns på söndervittrade tegelväggar o cementgolv och
lukten som fanns där går inte att beskriva. Här bodde en äldre man och en
tvåbarnsfamilj i varsin tvårumslägenhet.
Sen fanns det familjer vi besökte där tragedin låg i att vårda sina sjuka
anhöriga hemma. Att inte ha platsen till att kunna hjälpa på ett värdigt sätt,
t.ex. utedass. Annat kunde vara att de inte har råd att köpa ex blöjor,
hygienartiklar, extra tvättmedel, sjukvård, hjälpmedel mm.
Litauenhjälpen har ute i byarna tillsammans med lokalbefolkningen hjälpts
åt att bygga upp hembygdsgårdar. Det är hus i varierande storlek och skick
där invånarna tillsammans kan göra olika aktiviteter. T.ex. i en fanns
distriktssköterskan, biblioteket, bion, och konsertlokalen.
Det var med blandade känslor jag lämnade landet efter mitt första
stormade besök. Det gjorde så ont i mitt hjärta att se att det i dagens
samhälle i ett annars modernt land bara får finnas liknande förhållanden.
Ingen och då menar jag ingen hade i Sverige accepterat att bo liknande
som dessa människor i tegelhuset gjorde. Vi ska vara så tacksamma för så
mycket. Tänk vilket värde det ligger i att ha sjukvårdsförsäkring, att kunna
få den hjälp vi behöver utan att behöva betala mer än en viss summa.
Jag kan även känna en enorm glädje över människors inställning till att
vilja få det bättre. Att tacksamt ta emot den hjälp som erbjuds utifrån. Så
fantastiskt att kunna göra människorna delaktiga.
Min tanke i detta var nu: Här kan jag inte sitta och inte göra något för att
hjälpa till. Så genom” mun-till-mun”-metoden spred jag budskapet att min
källare står till förfogande för de vänliga människor som vill hjälpa till att
hjälpa. Så nu samlar jag in diverse saker i vår källare, och när den är full
ringer jag och ber om hjälp att tömma den så jag och mina medmänniskor
kan fortsätta samla in till de behövande.
Julresan 2012
Lisbeth Eriksson
Den 8 december lämnade vi med färjan Stillerydshamnen för att
morgonen därefter ta oss i land i Klaipeda. Tadas och Robertas tog emot
oss med varma kramar i vinterkylan.
Vi var lite förberedda på vad som skulle hända under veckan. Svenska
seder med tomtar är något speciellt i Litauen så det gällde att leva upp till
den förväntan man har. Kerstin hade sytt tomtedressar till våra ”stora”
tomtar och jag hade tillverkat skägg. Alla julklapparna var redan på plats
och ett luciatåg skulle planeras. De nio flickorna som deltog i resan och
arbetade med ett projektarbete om Litauenhjälpen var förberedda med
lucialinnen . Sjunga kunde dom, det var bara att träna lite på sångerna.
Vår tolk Virginia hade engagerat några av sina svenskstuderande elever
att också vara med. Flickorna sjöng så vackert tillsammans. Jag tror
faktiskt att de flesta fick lite ”gåshud” och en liten tår i ögonvrån.
Underbart !
Vi besökte skolor, föreningar, barnhem, fosterhem, ålderdomshem och
gamla på landsbygden.
Tomtarna Bengtas och Andreas från Lapplandia var snälla och delade ut
många klappar till barnen.
Tomas från Natkiskiai fick en efterlängtad permobil som var skänkt av en
snäll farbror Börje från Karlshamn. Tomas blev förstås jätteglad.
Vi besökte många ställen så minibussarna fick packas fulla många gånger
under denna veckan.
Hemma hosVladas, vi träffar familjer och besöker hembygdsföreningar
Vissa upplevelser fastnar mer än andra. Glädjen var stor när vi besökte ett
fosterhem som i dagsläget sörjde för 14 fosterbarn. Det bodde nu 21
personer i huset. Fosterföräldrarna får ersättning tills barnen är 10 år.
Därefter upphör ersättningen. De halvvuxna fosterbarnen blev kvar för
de ville inte flytta . Ett vuxet fosterbarn med eget barn var bosatt i
närheten och tillbringade så mycket tid som möjligt i sitt gamla
fosterhem. Detta kallar jag kärlek. Den hjälp de kan få med kläder,
leksaker och bruksföremål är nödvändig för att få den stora familjen att
fungera. Stämningen i detta hem var så härlig, det fanns tid för kärlek till
alla. Alla barnen var glada, mätta och rena. En kille som jag särskilt la
märke till hade fått en ny hemtickad tröja. Han ville inte ta av sig den
trots värmen inomhus. Han kände sig så fin och det var han också.
Jag hade med mig en kasse med gosedjur som mina barnbarn Selma och
Asta hade sorterat ut från sina rum. Där fanns bl.a en stor vit nalle som
jag ville att flickan på ålderdomshemmet skulle få. Nallen blev
omkramad och det blev kärlek direkt.
Det var många hem som skulle besökas under veckan. Det var en del som
bodde i hus som var i mycket dåligt skick. När vi kom med tomte och
luciatåg så var det värme och tacksamhet som lyste i deras ögon. Det blev
många upplevelser. Skratt -tårar -, kramar.
Tack alla som var med på denna resan som verkligen var något utöver det
vanliga. Ungdomarna livade upp stämningen och smittade alla med
skratt. Dom fick till och med fram ett leende i Robertas pokerface.
Ungdomarnas seriösa engagemang, både före under och efter resan, är
helt otrolig. Skulle vara roligt om vi kunde träffas igen tillsammans med
Tadas och Robertas. Jag kan intyga att vi alla hade det trevligt
tillsammans.
Och sedan blev det jul här i vårt hus.....
Den 1 advent hade vi julmarknad men kallade det för öppet julskafferie.
Så klart var även loppiset här nere i källaren öppen. Fyll en kasse för 50
kr! Det fylldes kassar för 50 kr och det var en bra idé tyckte vi. Det var ett
sätt att själva slippa packa saker och bära upp till garaget. Folk handlade
och stoppade kassarna fulla av saker. En dam försökte stoppa ner en hel
symaskin i kassen men det gick inte särskilt bra.
Jag sålde hembakat saffransbröd, annat vetebröd och dekorerade ljus.
Lisbeth hade kokat marmelader och blandat egen müsli, Eila hade gjort
otroligt fina gratulations- och julkort som hon sålde, hon hade också bakat
världens minsta pepparkakor och kokat knäck mm. mm.
När väl folk hade handlat och stoppat kassar fulla, fick vi fler besök.
Kaffepannan stod på och vi sålde kaffe och bakelsebit som verkade
mycket uppskattat. Vi sålde slut på vårat skafferi och folk verkade trivas
och de handlade mycket!! TACK alla för det!
Vi har redan fått förfrågningar om ifall vi gör om samma sak nästa år. Kul!
Pia ”i skafferiet”
Kallelse till Litauenhjälpens
årsmöte
Som kommer att hållas i församlingshemmet i
Bräkne-Hoby den 13 april klockan 11.00
Vi startar med lite kaffe och bildvisning från
förra årets resor och ett lotteri på fina glassaker
som vi fått in, blir både antikt och nytt.
Sedan blir det förtäring/ filé med kantarellsås
och potatis av något slag, innan vi ger oss in i
årsmötesförhandlingar, verksamhetsberättelser
och ekonomiska rapporter.
Förtäringen kostar 100 kr per person och betalas
vid ankomsten.
Vi måste planera för kaffe och mat så vill du
vara snäll att anmäla dig till Saga, Helge, AnnBritt, Ann- Margrete, eller Kerstin senast den 3
april. Telefonnummer finns på tidningens
baksida
Chauffören en viktig kugge!
Våra chaufförer är betydelsefulla. De måste också vara ansvarstagande
och ha tålamod. Vi anlitar litauiska åkerier eftersom de åker tomma
hemåt annars. Alltså behöver vi bara betala en enkelväg det gör att vi
kommer undan med en lägre fraktavgift. Jag fick ett uppdrag av styrelsen
att intervjua en av dom. Det blev favoriten Edvinas som kom. Det enda
jag kunde fråga honom om var han bodde och det visste jag ju redan och
hur det var att vara borta från sin familj så mycket. Även det visste jag
sedan länge då han svarade att hans yrke har blivit hans livsstil. Han
lämnar fru och dotter för att fylla bilen med saker oftast pallar, lin eller
möbler. Sen åker han de 15 milen upp till Klaipeda där han åker ombord
på färjan till Karlshamn. Ombord på båten har han många arbetskamrater,
de äter middag ser på tv och vilar. På morgonen kör de ut i Karlshamn
och oftast ska han åka till Norge. Om och när han är i Norge passar vi på
att få en last i Göteborg, målarfärg, eftersom han passerar där på hem
vägen, då kostar det inget extra. Sedan kan han köra till Skara om det
finns mjölktankar eller något hos vännerna Margareta och Lennart annars
åker han till Lomma och plockar upp för vidare färd mot Saga i Åhus,
Olofström, Jämjö och Bräkne-Hoby och hos 34an i Karlshamn. Inte alltid
behöver han besöka alla ställena. Beror på hur mycket var och en har.
Har han 13 ton målarfärg i lasten är det svårlastat efteråt då han får öppna
på sidorna och klättra över färgen.
En gång välte några pallar målarfärg, då blev det övertid och chefen blev
inte glad… När allt är lastat och klart skrivs papperen på om det nu skulle
vara någon polis som stannar dem på vägen. Måste bevisa var sakerna
kommer ifrån. Den enda stora fördelen med EU är att det bara är att
passera gränserna utan några stopp eller problem eller att någon väntar
sig mutor. Den tiden är över, tack och lov.
När chauffören sedan är ombord på färjan igen vankas ny måltid och vila.
Chaufförerna serveras först och för sig själva oftast. När han kommer till
Klaipéda ska lastbilen köra till depån som rymmer en hel last. Där
kommer det en massa skolbarn och hjälper till. Tadas tar deras namn och
belönar dem alltid med något familjen där hemma behöver. Ibland kan
det vara en soffa eller annan möbel, ibland kan det vara kläder eller
målarfärg, en gång fick alla en symaskin, då blev glädjen extra stor
därhemma.. Han har koll på alla. Han betalar även chauffören lite extra
eftersom han är oss behjälplig med lastningarna i Sverige, det ingår inte i
deras lön från åkerierna. När allt är tömt kan Edvinas åka hem till dotter
och fru för en dag eller två, sedan bär det iväg igen. Han äter i lastbilen
och sover i den när han inte är på färjan.
Jag ar ju själv kört lastbil med hjälpsändningar många gånger och vet hur
struligt det kan vara om något går sönder eller om det är halt på vägarna.
Jag beundrar alla dessa chaufförer som sliter så hårt för sina knappa
löner. Vi borde krama om dom allihop!
Tackbrev från Laima i Piniava Hoppets Hus ( Där Tomas
bor)
Kära vänner! Vi tackar uppriktigt för ert outtröttliga arbete som ni
tillägnar oss litauer. Vi kan alltid känna en varm hjälpande hand i vårt
hem. Vi är nöjda och glada med att ha haft besökt och när vi var på besök
hos er tillsammans med Tadas. Er uppmärksamhet och stöd, har lett oss
till trevlig vänskap med många. Tack Kerstin, Ann- Britt, Saga, AnnMargret, för många donationer genom åren. Tack för Tomas rullstolar
och permobil, tack för skålar, vasar, fat, sängkläder, mattor, gardiner,
överkast, porslin och glas. Det kommer att användas för att möta behoven
hos dem som lever och bor här. Tack för allt kära svenska medmänniska
vem du än är.
Hälsningar från oss alla som bor och lever här på Hoppets Hus i Piniava.
Ett stort tack till 34 ans Fynd i Karlshamn
Ett stort grattis till 34,1n som fyller 20 år i mars. Litauenhjälpen och
34,ans Fynd startade nästan samtidigt och har hela vägen gått hand i hand.
I samband med jubileet skulle jag personligen vilja tacka för allt vi fått oss
till skänks av det som blivit över. Många är de laster som hämtats hos er.
Många gånger har representanter följt med oss på resor för att se , fatta och
förstå hur vi arbetar i vårt grannland och det är jag oerhört tacksam för.
Nu har 34,an även kört egna hjälpsändningar till en pingstförsamling i
Klaipéda, där församlingen där har startat en egen secondhandaffär. All
hjälp behövs överallt och hur mycket som helst fortfarande.
Jag vill tacka för allt material Litauenhjälpen har fått och tack även för
transportpengar vi fått så vi kan nå ut dit vi vill.
Så skönt att ringa till Mattias när inte bilarna blivit riktigt fyllda. Hallå
Mattias det är bara jag igen, har ni något över, lastbilen kommer redan i
morgonmiddag???
Jag har aldrig fått ett nej. Det finns överflöd varje gång jag ringer och det
känns bra.
Skulle gärna ge något tillbaka men vet inte hur, jo, jag ska baka en tårta till
den 16 mars då det ska firas i affären då alla kunder ska bjudas på
kaffekalas. Det är det lilla jag kan göra just nu.
Tack alla goa medarbetare. Vi blir starkare när vi hjälps åt och delad
glädje är delad glädje. Tack än en gång både från mig och hela
Litauenhjälpen instämmer!!!
Det kom ett brev från Vladas
Ett stort varmt, hjärtligt tack skickar jag, mina medarbetare,
Med hjälp från Litauenhjälpen har jag nu en varm och bekväm lägenhet att
bo i. Jag tackar så mycket och önskar er hälsa och välgång i alla tider. Pga
av er har jag nu fått tillbaka leendet i mitt ansikte igen, ni gör fantastiska
saker och ni gör människor lyckliga, lika lycklig som jag är nu.
Med tacksamhet och respekt Vladas
Fakta: Valdas arbetade i Rumänien för att hjälpa sina föräldrar och
bröder med försörjningen där hemma i Litauen. Han välte med en lyftkran
och blev totalförlamad. På arbetsplatsen fanns inga försäkringar. Han
hamnade på rumänskt sjukhus en tid tills han med svaga rörelser kom hem
igen helt oförmögen att försörja någon.
Hans föräldrar hade köpt en mycket torftig lägenhet som han skulle flytta
in i efter hans arbetsperiod var över men den var i uruselt skick. Vladas
började rehabiliteras och blev bättre och bättre. En dag kunde han gå
igen. Bröderna lovade att renovera lägenheten till honom men det
saknades pengar. Litauenhjälpen gick in med ca 60.000 kr och idag är
lägenheten helrenoverad och fin och Vladas är glad och familjen är
tacksamoch hel igen.
Litauenhjälpen riktar ett stort tack till Lionsklubbarna i
Åhus, Sölvesborg, Olofström, Karlshamn och Bräkne-Hoby
Ett mångårigt samarbete har funnits mellan Lionsklubbarna och
Litauenhjälpen, därför vill vi nu passa på och tacka för generösa bidrag
och massor av hjälpsändningar som gått till ”våra” olika
hembygdsföreningar i Litauen. Vill nu framföra ett offentligt tack till er
alla, vare sig det är bidrag till olika handikappade personer,
renoveringsprojekt, transporter eller material hjälp. Tillsamman blir vi
starka. Tack Lions!
hembygdsföreningar, barnhem, sjukhus, skolor, ålderdomshem och
familjer på landsbygden. Tack för varma goa vinterkläder, tack för svala
sommarkläder, tack för skor, möbler, målarfärger, sjukhussängar,
julklappar, renoveringsbidrag, tack för all hjälp och det stora stöd vi fått
från stora delar av södra Sverige, tack för plantskola och för support vid
olika operationer och läkarbesök mm.mm kan inte räkna upp allt. Inte
minst vill jag tacka alla som så godhjärtat stöttat mig personligen efter
branden. Tack för alla bidrag och material till mitt nya hus som jag snart
kan flytta in i.Tack för att ni kommer hit och gästar vårt land och
människorna som bor här!
Tadas Gircius
Berith Hagert Lomma
Tadas 55 år
En dag ringde min telefon, jag fick ett budskap om att Berith Hagert hade
lämnat sitt jordiska liv. Jag satte mig ner på min stol och tänkte efter en
stund. Jag tänkte på stunderna då jag fick förmånen att träffa henne och
samtala. Plötsligt började tårarna rinna efter mina kinder. Varför besökte
jag henne inte en enda gång i hennes hem?
Den 4 mars fyller Tadas 55 år och han håller nu som bäst på att flytta in i
sitt nya hus. Det är hans hus som är på framsidan av tidningen och
personligen tycker jag det ser ut som lilla huset på prärien. Vi har skickat
sängar och sängkläder till honom och skrivit ”Tadas hotell” på
banankartongerna.
Jag mötte henne första gången en sen kväll då hon och 6 andra personer
från Lomma Röda Kors skulle följa med på en resa till Litauen. De kom
hela gänget och de hade många saker de undrade över. Tadas som var
med från Sverige kunde inte besvara frågorna men han fixade så att de
kom till Röda Korset i Pagegiai där de kunde ställa frågorna direkt.
Huset består av ett stort rum på bottenvåningen med ”inkapslat” kök. Där
är stora fönster så han kan få in lite ljus eftersom han vill ha altan runt
nästan hela huset. Där finns också ett sovrum, en hall, pannrum, toalett,
klädkammare, dusch och toalett.
Under resans gång lärde jag känna Berith som en mor. Hon hade stor
kärlek, väldigt empati, var lugn och verkade nöjd och tillitsfull. Hon var
snar till skratt och hon bar på en fantastisk gohet, om det nu finns något
som heter så. Vi fick några korta samtal i enrum ibland och då kom hon
alltid med uppmuntran och visa ord. Jag ryser vid tanken på hur god hon
var mot mig, hur var hon då inte mot sina barn och närmaste?
Berith och Ulla, som också vandrat vidare, var kompisar. Sista resan vi
gjorde tillsammans delade jag sovhytt med dem båda på färjan hemåt. De
hade stora förväntningar av livet och kom med små underfyndigheter och
var, så glada och upprymda men även trötta. Det fnissades i hytten kan
jag lova. Ingen av oss ville sova. Det var tyst en liten stund. Tystnaden
bröts av ett litet fnitter från någon hörna sedan var samtalet i full gång
igen… Tack kära Berith och även Ulla för vad ni betytt för mig och tack
för alla visdomsord du kom med, Berit!
I samband med Beriths begravning fick Litauenhjälpen många generösa
bidrag från vänner och släktingar till henne. Tack!
Kerstin
Tadas bad byggubbarna höja gavlarna någon meter för han tror att det
kommer att komma gäster ibland som behöver sova över…
Därför har vinden blivit ett ”logement” som rymmer 20 personer. Istället
för Tadas hotell tycker vi det liknar mest en saloon. Jag kan se hur
hästarna kommer och binds fast i räcket och får sina mular instoppade i
sina höpåsar. Krutröken ligger tät över nejden…(var ett skämt)
Eftersom hans gamla hus brann, och med det all inredning, tänkte vi passa
på att komma med ett förslag:
Till Dig som vill gratta Tadas på sin 55årsdag. Skicka in ett
bidrag till hans födelsedag. Skicka det till Litauenhjälpens
plusgirokonto 117764-1 och skriv din personliga hälsning på
talongen och naturligtvis ditt namn. Vi kommer att ”bunta ihop”
alla pengarna och ge dem till honom så fort vi kan. Vi förstår att det är
kort varsel men vi åker över den 27 april och då kan vi överlämna det som
inte hanns komma in innan den 4 mars. Då tror vi också att han verkligen
flyttat in, just nu fattas bara köket.