Transcript Beatrice Aurore - Solna Båtsällskap

Beatrice Aurore
Eftersom jag har haft förmånen att ha henne till låns sedan tidigt 80 tal, och
nu har lämnat stafettpinnen vidare, så vill jag gärna berätta lite om Beatrice
Aurore. BeA, som vi kallar henne i familjen, konstruerades och byggdes
av August Plym 1920 på Neglingevarvet. August Plym var då en man som
uppnått drygt 70 års ålder och hade 45 års erfarenhet av båtbyggeri bakom
sig. Jag tycker att jag har lärt känna August Plym under min tid med Bea.
Man kan ju undra vad som får en trädgårdsmästare att flytta från Småland till
huvudstaden, i slutet på 1800-talet, och köpa sig ett båtvarv på Liljeholmen
och börja bygga båtar. Varvet på Liljeholmen brann efter några år och då
flyttade August ut hela verksamheten till Neglingeviken i Saltsjöbaden. Där
byggde han själv upp ett komplett varv som tillverkade allt som behövdes
för verksamheten, till och med rullagren i de berömda Plymblocken. I
virkesförrådet låg det alltid virke för 10 års verksamhet o.s.v. Han förstod
också att utan ”sina Gubbar” skulle det inte gå. Han tog mycket väl hand om
sina anställda, de berömda bröderna Andersson och August Plym följdes åt
hela sitt yrkesverksamma liv. Man kan lugnt säga att August byggde upp ett
yachtvarv som blev världsberömt för sitt kompromisslösa kvalitetstänkande
in i minsta detalj.
Bea:s första ägare var skeppsredare Erik Brodin i Gävle som döpte henne
till EBE. Jag har haft förmånen att ha delar av nuvarande släkten Brodin
ombord för segling.
Hon såldes redan efter ett år till Körsnär Arvid Lindahl som döpte
om båten till EBELLA och seglade henne i 10 år med den mycket kända
seglaren Glas Kalle som rorsman under kappseglingarna. Glas Kalle ligger
begravd under monumentet på ön Mansören strax utanför Lindalsundet.
Understundom förekommer det att vi hyllar honom med några droppar
whisky när vi har monumentet tvärs, men bara då. Jag måste medge att
förbrukningen av sagda dryck steg något när vi kom på att det inte fanns
någon regel om avståndet till Mansören utan endast att den skulle vara tvärs
babord eller styrbord. Glas Kalles barnbarn, fotografen Christer Ullvås, har
under åren tagit hundratals bilder på Bea.
I oktober 1930 köpte Ingenjör Fredrik Ljungström henne och fick leverans
i april 1931. Då gick Bea in i en mycket spännande epok i sitt liv. Bland annat
utrustades Beas jolle med den första Ljungströmsriggen, och hon fick sitt
första värmesystem ombord.
När Edvin Eriksson köpte båten i slutet på 30-talet döptes hon om till
Rian, jag har inte så mycket att berätta om den tiden.
Hon köptes ganska snart av Grosshandlare Clas Groschinsky som döpte
henne till Bomsan II. Det blev inte heller ett så långvarigt namn på Bea,
vilket man i och för sig är tacksam för. För redan 1945 köptes hon av en ny
skeppsredare, nämligen Sven Salén som döpte om henne till Beatrice Aurore,
och det namnet har hon burit sedan dess.
De femton år som Sven Salén kom att äga Bea blev säkert bland de
roligaste i hennes liv. Hon blev väl omskött och fick segla mycket, träffa
en massa intressanta människor. Jag har hört från säker källa att vid en
grundstötning (som inte är så svårt med Bea som har ett djupgående på nära
3 meter) fick Sveriges dåvarande statsminister snällt sitta i jollen hängande
i bomnocken som motvikt för att kränga Bea av grynnan. Sven startade ett
segelsällskap som hette PÅSS uttytt Passagerarnas Ång och Segelsällskap,
som jag tror var någon sorts föregångare till Visans Vänner. Medlemmar
var kulturellt verksamma människor i Sverige på den tiden. Jag vill nämna
Ulf Peder Olrog, Pim Pim och Bo Sundblad bland många andra. Dessa arma
människor tvingades att till varje segling skriva en visa till Bea. Dessa finns
bevarade och jag har några i min ägo bland annat Myteristernas vals och
Passagerarnas vals. När jag började leta efter dessa visor kom jag i kontakt
med Hervor och Bo Sundblad som blev ytterligare ett av dessa lyckokast när
det gäller människor jag träffat i samband med Bea.
Vi har gjort ett antal seglingar i skärgården under mycket trevlig samvaro,
där vi har fått njuta av Hervors och Bos stora musikalitet i sin rätta miljö. Jag
kan inte tacka nog för dessa seglingar. Sven Salén var ju en man med minst
sagt många strängar på sin lyra. Han tog ju under denna tid initiativet till
folkbåten och jag tycker om att tänka att det var i Bea han fick idén.
Ulla och Theodor Arenberg blev nästa ägare. Ulla har varit mycket generös
och bland annat skänkt mig Bea:s jolle. Det är en 10 fots Plymjolle med
originalinredning och åror som man på det viset kan datera åtminstone
tillbaks till 40-talet. Hon har också hjälpt till med kontakter i mitt letande
efter Bea:s historia.
Familjen Moe köpte Bea under tidigt 60 tal och nu blev det segla av som
aldrig förr tror jag. Östersjön runt kors och tvärs. Kappsegling, Gotland Runt,
m.m. Nu var verkligen hela familjen med och slipade, skrapade och målade
nere i Stocksund på vintrar och vårar.
Otaliga är de berättelser som jag fått höra, bland annat om en mycket
spektakulär tilläggning i Hanö hamn när det brallade ordentligt. Familjen
Moe seglade Bea den mesta tiden utan inombordsmotor !!
1983 tog jag och min familj över stafettpinnen. Det finns de som säger
att jag har påverkat mina barn i deras val av båtar, det finns nämligen 5-6
träbåtar till i familjen. Detta är inte sant, det är frågan om ren och skär
hjärntvätt, ingenting annat. Nu flyttade Bea tvärs över Stocksundet till Solna
Båtsällskap där hon fick sin vinter och sommarhamn fram till olyckan. Bea
har alltid haft noggranna ägare, inte minst familjen Moe, men det finns alltid
att göra på en så stor träbåt. En vinter bytte Thomas Larsson och Harry
Johans roderstäv och det stora knäet mellan kölplanka och roderstäv och en
annan vinter fick Bea nya skarndäck och fotlister 45 meter.
Vi seglade många distans dessa somrar, hon är ju en så underbar seglare
den gamla damen. Den segling som jag minns bäst av flera skäl är den
sommaren 1987. Vi seglade från hemmahamnen nerför kusten, kryssade
genom Kalmar sund och la till så småningom på den danska sagoön
Chistiansö där det finns en fantastisk dansk krog som serverar härligt god
husmanskost, bland annat stekt salt sill. I dessa vatten måste man ju också få
tid för Bornholm, och lite cykling.
Vidare utmed sydkusten, runt Falsterbo och upp i sundet till Köpenhamn
med Tivoli och allt annat. Nästa hamn blev Marstrand, och där var
det knökfullt med båtar, kappsegling, men vi fick plats. Vidare uppför
bohuskusten och så småningom över på norska sidan där vi bland annat
besökte Risör och någon mer hamn.
Vi blev liggande några dagar i närheten av Kristiansand i hård storm men
en kväll släppte det och vi gav oss i väg mot Skagen. Vi seglade denna gång
förbi Skagen och fortsatte förbi Läsö, rundade Grenå och seglade ner i bälten
till Flensburg på gränsen mellan Danmark och Tyskland. Därifrån gick vi till
en av våra verkliga favorithamnar i Östersjön, nämligen Travemünde som vi
besökt många gånger. Våra semesterdagar började lida mot sitt slut så nu bar
det av hemåt. Nästa hamn blev Kristianopel i Blekinge, också en favorit. Efter
ytterligare ett par hamnar var vi tillbaks i Stocksundet.
Vid torrsättningen den hösten inträffade olyckan som innebar att
kranen föll över Bea och klöv henne i två delar. Hon sjönk som en gråsten
vid Ålkistan. Jag tänker inte berätta så mycket om detta, det är ju så
utomordentligt väl dokumenterat på olika sätt med artiklar och olika
TV program. Möjligen att min första tanke var ”vi fick i alla fall en härlig
segling i somras. Olyckan gav mig möjlighet att genomföra en reparation
och renovering av Bea helt i Plymsk anda och framför allt med metoder och
material som han använde.
Bea seglade ju många år nerriggad till 120 kvm men i samband med
renoveringen höjde vi masten så att den gamla damen fick tillbaks sina
ursprungliga 150 kvm i krysstället. Det blev en helt annan båt, det kan
man ju förstå, att ständigt segla med 20 % mindre segelyta är ju ett kraftigt
handikapp, speciellt på en skärgårdskryssare.
Efter renoveringen har vi seglat Bea över 20 000 distans när och
fjärran. Vi har seglat upp till norrlandskusten flera gånger, där höga kusten
utgör höjdpunkten. Att glida fram i de ljusa sommarnätterna där uppe är
något alldeles särskilt. Vårt östra grannland räknar man ju nästan som
hemmavatten, och som sagt, så har vi ju ett antal vattenhål i södra Östersjön.
Men Bea hör ju hemma i skärgården, och det är ju ändå där som det är
roligast. Jag skall kort berätta om en sen höstsegling i november. Vi var ett
gäng rutinerade seglare ombord, bland andra Börje Larsson. Värdeprognosen
talade om hårda nordliga vindar, så vi bestämde oss för att segla norrut ”så
får vi se hur långt vi kommer”. Det blåste hårt från väst så vi gjorde god fart
norrleden upp förbi Furusund och Kapellskär. När vi var bara några distans
syd Arholma slog vinden om på nord, och inom några minuter så fick vi en
nordlig snöstorm på över 20 meter över oss. I det läget kände vi inte för att
utföra någon större bragd utan vi länsade tillbaks söderut och fann lä en bit
in i Norrtäljeviken. Vi la ut ett extra ankare och linor i land och sedan blev
det middag, sång och glad samvaro. Trots vädret sov vi gott hela natten och
vaknade i en skärgård klädd i vinterskrud med strålande solsken. Söndagens
segling genom en helt snötäckt ytterskärgård kommer jag aldrig att glömma.
Efter ytterligare något dygn stod Bea i sitt vinterbonade hus, där hon har stått
i 5 plusgrader sedan renoveringen, och jag vet att hon tyckte det var skönt att
komma inomhus i värmen.
När jag nu sitter och läser igenom vad jag skrivit så märker jag att det har
blivit mycket människor och inte så mycket segling. Jag har haft förmånen att
segla Bea över 25 000 distans under mina år med henne men jag tror ändå att
det är alla dessa möten med människor som gett mig mest.
Till exempel sjökaptenen utanför Örnsköldsvik som hissade flaggan vid sitt
hus och bjöd på bastu. Eller bonden från norra Uppland som aldrig satt sin
fot på en båt. Men efter att ha sett BeA-filmen på TV tänkte han: kan han så
kan jag, och satte igång och renoverade en gammal skärgårdskryssare.
Och jag tror att en kvinna från norrlands inland som var på samma
sommarkurs som jag på Kapellagården på Öland får avsluta detta. Jag tog
med mig bilder och linjeritning på Bea och höll ett föredrag på kursen. Efteråt
kom hon fram och tittade på bilderna, hon stod länge tyst och sa sedan ”Ja du
Björn, den båten den passar verkligen i sjön” och det måste man väl hålla med
om.
Många har frågat mig vad Bea betyder för mig och jag svarar ofta att
hon får mig och andra människor att stanna upp ett tag och tänka efter,
och kanske rent av söka efter och fundera på våra rötter. Men mest av
allt representerar hon Sverige för mig. Hon är ritad efter den svenska
skärgårdskryssarregeln 1920, byggd av svenska gubbar på svenskt varv och
hon seglar omkring i den svenska skärgården och där skall hon få bli tycker
jag.
Björn Widström
Nyrenoverad Beatrice Aurore seglar förbi Glaskalles monument.