Transcript "Vartill denna rasande ändlösa passion?"

"Vartill denna rasande
ändlösa passion?"
av Johann Wolfgang von Goethe, ur Den unge Werthers lidanden
Den mest kände tyske diktaren genom århundradena är Johann Wolfgang von Goethe. Ett av hans kända verk bygger på verkliga händelser i
hans ungdom. Sedan han förälskat sig i en väns fästmö, och sedan en
annan vän skjutit sig med en lånad pistol, skrev han av sig sina upplevelser och sin oro i Den unge wertners lidanden. Romanen handlar om
Werther som blir våldsamt förälskad i Lotte på en fest, trots att hon
snart ska förlova sig med Albert. Werther kan inte tygla sin passion.
19 juli
Jag skall återse henne! utropar jag på morgonen när jag vaknar och i sällhet
betraktar den strålande solen, jag skall återse henne! Och då har jag för
hela denna dag inga andra önskningar mer. Allt, allt sammanstrålar i
denna visshet.
3 september
_
Jag förstår ibland inte hur hon kan älska en annan, vågar älska en annan,
då jag älskar henne så odelat, så innerligt, så helt, ej känner, ej vet, ej äger
något annat än henne!
6 september
Det kostade på mig, innan jag kunde besluta mig att avstå från min enkla
blå frack, densamma jag hade på första gången jag dansade med Lotte,
men till slut blev den alldeles utnött. Men jag har låtit göra mig en ny,
alldeles lik den förra, med krage och uppslag, och åter samma gula väst
och benkläder.
säl/het
lycka
123
Helt samma verkan gör den trots allt ej. Jag vet inte, jag tror att den
med tiden skall bli mig lika kär.
12 september
Hon var några dagar bortrest för att hämta Albert. I dag trädde jag in i
hennes rum. Hon kom emot mig och jag kysste överlycklig hennes hand.
En kanariefågel flög från spegeln upp på hennes axel. - En ny vän, sade
hon och lockade den ned på sin hand. Det är en gåva åt mina småttingar.
Han är så rar. Titta på honom! När jag ger honom bröd, flaxar han med
vingarna och plockar så nätt. Han kysser mig också. Titta!
När hon bjöd sin mun åt det lilla djuret, tryckte det så ivrigt sin näbb
mellan de ljuva läpparna, som om det kunnat förstå den salighet det njöt.
- Han skall också kyssa er, sade hon och räckte fram fågeln. Den lilla
näbben rörde sig från hennes mun till min, och dess stötvisa beröring var
som en andedräkt, en aning om kärlekens njutningar.
- Hans kyss, sade jag, är inte helt fri från begär, han söker mat och
återvänder otillfredsställd från den tomma smekningen.
an äter också ur min mun, sade hon. Hon räckte honom några
brödsmulor med sina läppar kring vilka det sälla löjet aven oskuldsfull,
deltagande kärlek lekte.
Jag vände bort ansiktet. Hon borde inte göra det! Borde inte fresta min
fantasi med dessa bilder av himmelsk oskuld och salighet, inte väcka mitt
hjärta ur den sömn, vari livets likgiltighet ibland invaggar mig! - Och
varför inte? - Hon litar så på mig! Hon vet att jag älskar henne!
19 oktober
O denna tomhet! Denna förfärliga tomhet, som jag känner här i mitt
bröst! - Jag tänker ofta: om du blott en gång, blott en enda gång fick
trycka henne till ditt hjärta, så skulle hela denna tomhet vara utfylld.
21 november
Hon ser icke, hon känner icke att hon bereder ett gift som bringar mig
och henne undergång, och jag tömmer vällustigt den ödesdigra bägaren
som hon bjuder mig. Vad betyder den ömma blicken, varmed hon ofta-
124
ofta? - nej, icke ofta, men ändå någon gång ser på mig, den vänlighet med
vilken hon möter ett ofrivilligt uttryck för mina känslor, det deltagande
för min vånda, som står tecknat på hennes panna?
I går när jag gick därifrån, räckte hon mig handen och sade: Adjö, kära
Werther! - Kära Werther! Det var första gången hon kallade mig "kära",
och det gick mig genom märg och ben. Jag har upprepat det för mig själv
hundratals gånger. Och i går kväll då jag gick till sängs och pratade allt
möjligt med mig själv, sade jag rätt som det var: God natt, kära Werther! och måste efteråt själv skratta åt det.
24 november
Hon känner vad jag lider. I dag gick mig hennes blick djupt till hjärtat. Jag
fann henne ensam; jag sade ingenting, och hon såg på mig. Och jag såg ej
mera den älskliga skönheten hos henne, ej den gnistrande anden, allt detta
var som borta ur mina ögon. En långt härligare blick fängslade mig, en
blick full av det innerligaste deltagande, den ömmaste medkänsla. Varför
fick jag ej kasta mig för hennes fötter? Varför fick jag ej besvara denna
blick med tusen kyssar vid hennes bröst? Hon tog sin tillflykt till klaveret
och andades med ljuv, låg röst harmoniska toner till sitt spel. Aldrig har
jag sett hennes läppar så älskliga, det var som om de trånande öppnat sig
för att insuga dessa ljuva toner vilka vällde fram ur instrumentet, och som
om blott ett himmelskt eko återklingat från hennes mun. - Ja, om jag
blott kunde uttrycka det för dig! Jag uthärdade icke längre, jag böjde mig
ned och svor en tyst ed: Aldrig skall jag drista mig att trycka en kyss på er,
ni läppar kring vilka himmelens änglar svävar! - Och ändå - jag vill - Ha!
Ser du, den står som en skiljemur för min själ denna lycksalighet - och
sedan sona denna synd med min undergång - synd?
26 november
Ibland säger jag till mig själv: Ditt öde är som ingen annans - och prisar
andras lycka; så har ännu ingen blivit plågad. Sedan läser jag en av gamla
diktarna, och det är som om jag skådat in i mitt eget hjärta. Jag har så
mycket att bära! Ack, har då redan före mig människor varit lika olyckliga?
drista våga
skådat sett
125
4 december
Jag ber dig - ser du, med mig är det slut; jag härdar ej ut längre! I dag satt
jag hos henne - hon spelade en del melodier på klaveret, spelade med all
denna underbara känsla! Vad vill du? - Hennes lilla syster smyckade sin
docka i mitt knä. Tårarna kom mig i ögonen. jag böjde mig fram och min
blick föll på hennes vigselring - mina tårar flödade. Och plötsligt föll hon
så in i den gamla himmelskt ljuva melodin, så oförmedlat, och genom min
själ drog en känsla av tröst och minnet av det gångna, av de tider då jag
lyssnat till sången, av de dystra mellanperioderna, av missmodet, alla
felslagna förhoppningar, och sedan. - Jag gick fram och tillbaka i rummet,
mitt hjärta var nära att sprängas av allt som trängde sig på mig. För Guds
skull, utbröt jag häftigt mot henne, för Guds skull, sluta upp! Hon
tystnade och såg på mig länge. - Werther, sade hon med ett leende som
gick mig till hjärtat, Werther, ni är mycket sjuk, edra älsklingsrätter har
blivit er motbjudande! Gå! Jag ber er, lugna er! - Jag slet mig från henne,
och - Gud! Du ser mitt lidande, och skall göra slut på det.
En granne såg blixten av krutet och hörde skottet. Men när allt sedan
förblev tyst, aktade han ej vidare därpå.
Vid sexti den på morgonen träder betjänten in med ljuset. Han finner
sin herre på golvet, pistolen och blod. Han ropar, han skakar honom, intet
svar, han rosslar blott ännu. Han springer efter en läkare och till Albert.
Lotte hör portklockan ringa, en skälvning sprider sig i alla hennes lemmar.
Hon väcker sin man, de stiger upp, betjänten stammade gråtande fram
olycksbudet. Lotte sjunker avsvimmad ned framför Albert.
När läkaren kom till den olycklige, fann han honom på golvet, utan
räddning, pulsen slog men alla lemmar var stela. Han hade skjutit sig över
högra ögat genom huvudet, hjärnan hade flutit ut. Man lät för säkerhets
skull en åder på armen, blodet rann, han andades fortfarande.
Av blodet på stolkarmen kunde man sluta sig till att han fullgjort
gärningen sittande framför skrivbordet, sedan hade han segnat ned och i
konvulsiviska ryckningar vältrat sig kring stolen. Han låg sanslös på rygg,
vänd mot fönstret, fullt påklädd, med stövlarna på, i den blå fracken med
gul väst.
Husfolket, grannarna, hela staden kom i rörelse. Albert trädde in. Man
hade lyft Werther på sängen och förbundit hans panna, ansiktet var redan
som hos en död, han rörde ej en lem. Lungorna rosslade ännu förfärligt,
än svagt, än starkare, man väntade på slutet.
oförmedlat utan förvarning
konvulsivisk krampaktig
126
Av vinet hade han blott druckit ett glas. "Emilia Galotti" låg uppslagen
på pulpeten.
Om Alberts bestörtning, om Lottes jämmer låt oss helst inte säga något.
Den gamle amtmannen kom ridande i sporrsträck, så snart han fått
budskapet, han kysste den döende under de hetaste tårar. Hans äldsta
söner kom snart efter honom till fots, de sjönk båda ned vid bädden,
överväldigade av obändig sorg, kysste hans händer och mun, och den
äldste, som han alltid hållit mest av, hängde fast vid hans läppar tills den
döende givit upp andan och man med våld drog bort gossen. Klockan tolv
på dagen dog Werther. Amtmannens närvaro och åtgärder förhindrade ett
folkupplopp. Klockan elva på kvällen lät han begrava honom på den plats
han själv valt. Den gamle följde kistan, likaså hans söner. Albert förmådde
det ej. Man fruktade för Lottes liv. Hantverkare bar honom. Ingen präst
följde honom.
Översättning Ralf Parland
amtman ung. landshövding (Werthers far)
obändig våldsam
'\,
Varför känner werther så starkt för sin gamla frack?
på vilket sätt är werthers uttalande om fågeln en bild av
hans eget liv?
.
'3. Vilka känslor tror du Lotte har för Werther?
0\ Är passionen trovärdigt Skildrad? Kan kärlek kännas så här?
Är det rimligt att Werther tar sitt liv för kärleks skull?
Känner du till några liknande fall i modern tid?
Visa med citat hur werther beskriver sin kärlek till
7
totte.
Skriv Lottes dagboksblad från den 12 september.
Hur tänker och känner hon inför werther?
127