Översättning Rebecca Alsberg

Transcript Översättning Rebecca Alsberg

franzen_titels:Layout 1 11-06-21 11.40 Sida 2

Översättning Rebecca Alsberg

För all hjälp under arbetet med denna bok vill författaren särskilt tacka Kathy Chetkovich och Elisabeth Robinson; Joel Baker, Bonnie och Cam Blodgett, Scott Cheshire, Rolland Comstock, Nick Fowler, Sarah Graham, Charlie Herlovic, Tom Hjelm, Lisa Leonard, Davin Means, George Packer, Deanna Shemek, Brian Smith, Lorin Stein och David Wallace samt The American Academy i Berlin och Cowell College vid University of California, Santa Cruz.

Av Jonathan Franzen har tidigare utkommit på svenska Tillrättalägganden, 2002, 2011 Den tjugosjunde staden, 2003 Den obekväma zonen, 2008 Originalets titel Freedom Copyright © 2010 by Jonathan Franzen All rights reserved Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark Omslagsfoto: Heikki Salmi/Gettyimags och Wikimedia commons Omslagstypografi Jan Cervin Författarfoto Greg Martin Copyright © den svenska översättningen: Rebecca Alsberg och Brombergs Bokförlag AB 2011 Satt med Indigo 10,5/15 Sättning K2AB Tryck Bookwell, Finland 2011 ISBN 978-91-7337-321-0 www.brombergs.se

Ni lyckliga som segrat, gå nu och dela med er Av er triumf åt alla och envar!

Jag, gamla turturduva, flyger bort Till någon vissen gren och sörjer där Till livets slut min make som Jag mistat

En vintersaga William Shakespeare i lätt bearbetad översättning av Britt G. Hallqvist

franzen_titels:Layout 1 11-06-21 11.36 Sida 3

ncidenten med Walter Berglund fångades inte upp av lokala me dier – han och Patty hade flyttat till Washington två år tidigare och saknade numera all betydelse för St. Paul – men de goda borg arna i Ramsey Hill var inte lojalare med sin stad än att de tillät sig att läsa New York Times. Enligt en lång och synnerligen ofördelaktig artikel i Times hade Walter gjort bort sig rejält i sin professionella roll där borta i nationens huvudstad. Hans forna grannar hade svårt att få ihop omdömena om honom i Times (”nonchalant”, ”överlägsen”, ”moraliskt korrupt”) med minnesbilden av den varmhjärtade, leende, rödblommige tjänstemannen på 3M som hade trampat sin pendlar cykel uppför Summit Avenue i februarisnön; det lät så konstigt att Walter, som var grönare än Greenpeace och som själv hade sina rötter på landsbygden, nu beskylldes för att ha konspirerat med kolindustrin och behandlat landsortsbefolkningen illa. Fast å andra sidan kunde man inte komma ifrån att det alltid hade varit något som inte riktigt stämde med makarna Berglund.

Walter och Patty var Ramsey Hills unga pionjärer – det första paret med universitetsexamen som köpte ett hus på Barrier Street sedan St. Pauls gamla stadskärna hade råkat i förfall trettio år tidigare. De betalade en spottstyver för sin viktorianska kåk och slet sedan ihjäl sig under tio års tid på att renovera den. Bland det första som hände var att en mycket målmedveten person tuttade på deras garage och bröt sig in i deras bil två gånger innan de blev klara med ombyggnaden av garaget. Solbrända hojåkare intog ödetomten på andra sidan gränden för att dricka Schlitz och grilla knackwurst och varva sina motorer

långt in på småtimmarna, tills Patty gick ut i mjukisdressen och sa ”Hör ni killar, vet ni vad?” Patty skrämde ingen, men hon hade varit idrottsstjärna i high school och på college och var utrustad med en sorts sportig oräddhet. Från sin första dag i kvarteret var hon ohjälp ligt iögonfallande. När hon gick där, lång och spänstig med slängande hästsvans, orimligt ung, och drog en sittvagn förbi strippade bilvrak och sönderslagna ölflaskor och nedspydd gammal snö, var det som om hon bar hela sin långa dag i nätkassarna som hängde från handtaget – bakom henne kunde man se de bebistyngda förberedelserna inför en förmiddag med bebistyngda ärenden, framför henne en eftermiddag med reklamfri radio, Silver Palate Cookbook, tygblöjor, skarv spackel och akrylfärg; och sedan Goodnight Moon, sedan ett glas zinfandel. Hon var redan fullfjädrad på det som bara hade börjat spira hos de andra på gatan.

Under de första åren, då man fortfarande kunde köra en Volvo 240 utan att känna sig illa till mods, var den gemensamma uppgiften för alla i Ramsey Hill att på nytt lära in den livskompetens som deras egna föräldrar hade flytt till villasamhället just för att bli kvitt, och som in begriper hur man motiverar kvarterspolisen att faktiskt göra sitt jobb, hur man kan skydda en cykel mot en ytterst benägen tjuv, när man ska bry sig om att jaga bort ett fyllo från sina trädgårdsmöbler, hur man ska förmå strykarkatter att bajsa i någon annans sandlåda och hur man kunde avgöra när en kommunal skola var så hopplös att det inte var lönt att försöka göra något åt det. Det fanns också modernare fråge ställningar, exempelvis: vad ska man tycka om de här tygblöjorna? Var det värt besväret? Och var det sant att man fortfarande kunde få mjölk levererad i glasflaskor? Var pojkscouterna politiskt korrekta? Var bulgur verkligen en nödvändig produkt? Var återvinner man batterier? Hur svarar man när en fattig mörkhyad person beskyller en för att komma och förstöra hennes kvarter? Var det sant att glasyren på gammalt Fiestaporslin innehöll höga halter av bly? Hur avancerat måste egentligen ett vattenreningsfilter i köket vara? Hände det att din 240 ibland inte gick över till overdrive när du tryckte på overdrive knappen? Vilket var bäst, att ge tiggare lite mat, eller att inte ge dem

någonting alls? Var det möjligt att frambringa makalöst trygga, lyck liga, smarta barn när man arbetade heltid? Kunde man mala kaffet på kvällen innan man skulle brygga det, eller måste det göras på mor gonen? Fanns det någon i St. Pauls historia som hade haft positiva er farenheter av takläggare? Eller kände till en bra Volvoverkstad? Hade din 240 det där problemet med den kärvande handbromskabeln? Och den gåtfullt benämnda knappen på instrumentbrädan som gav ifrån sig ett sådant betryggande svenskt klick, men inte tycktes hänga ihop med någonting: vad var det?

I allt detta bryderi var Patty Berglund ett stöd, en solig bärare av sociokulturellt pollen, ett förbindligt bi. Hon var en av få hemma mammor i Ramsey Hill och var omtalat ovillig att tala väl om sig själv eller illa om någon annan. Hon sa att hon säkert skulle bli ”hals huggen” en vacker dag av något skjutfönster som hon hade bytt hiss lina på. Hennes barn var ”förmodligen” döende i trikinos för att hon hade serverat fläsk som inte var genomstekt. Hon funderade på om hennes ”beroende” av lösningsmedelsångor kunde hänga ihop med att hon ”aldrig” läste böcker numera. Hon bekände att hon var ”förbju den” att näringsvattna Walters blommor efter det som hände ”förra gången”. Det fanns de som inte föll för hennes självförringande sätt – som tyckte sig höra en nedlåtande underton, som om Patty genom att förstora sina egna bagatellartade brister, alldeles för uppenbart ville skona de mindre lyckade hemmafruarnas känslor. Men de flesta upp fattade hennes ödmjukhet som ärlig eller åtminstone lustig, och hur som helst var det svårt att motstå en kvinna som ens egna barn tyckte så mycket om och som kom ihåg deras födelsedagar och till och med ens egen, och kom och knackade på med hembakta kakor eller ett fint kort eller en bukett liljekonvaljer i en liten loppisvas som hon sa att man inte skulle bry sig om att lämna tillbaka.

Det var väl känt att Patty hade vuxit upp på östkusten, i en grann kommun till New York City, och hade erhållit ett av de första basket stipendierna för flickor vid Minnesota där hon under sitt andra år, enligt en plakett på väggen inne i Walters arbetsrum, hade kommit tvåa i omröstningen om Årets US-bästa guard. En märklig sak med

Patty, med tanke på hur otroligt fokuserad hon var på sin egen familj, var att hon inte hade någon skönjbar kontakt med sitt ursprung. Det kunde gå långa tider utan att hon satte sin fot utanför St. Paul, och inget tydde på att någon från östkusten, inte ens hennes föräldrar, hade varit och hälsat på någon enda gång. Om man rakt på sak frågade efter föräldrarna svarade hon att de båda två gjorde en massa nytta för en massa människor, hennes pappa hade advokatbyrå i White Plains, hennes mamma var politiker, jodå, delstatsparlamentariker i New York var hon. Sedan nickade hon eftertryckligt och sa: ”Ja, så det är vad de sysslar med”, som om ämnet därmed var uttömt.

Det skulle kunna bli en lek som gick ut på att få Patty att säga att någon betedde sig ”förfärligt”. När hon fick höra att Seth och Merrie Paulsen skulle ha stort halloweenkalas för sina tvillingar och med av sikt bjudit varenda unge i kvarteret utom Connie Monaghan, kunde Patty bara säga att det var väldigt ”konstigt”. Nästa gång hon stötte ihop med Paulsens på gatan förklarade de att de hela sommaren hade försökt förmå Connie Monaghans mamma Carol att sluta upp med att sprätta cigarettfimpar från sitt sovrumsfönster ner i deras tvillingars lilla plaskbassäng. ”Det var ju hemskt konstigt”, instämde Patty och skakade på huvudet, ”men det är faktiskt inte Connies fel.” Paulsens tänkte emellertid inte nöja sig med ”konstigt”. De ville höra patolo- giskt, de ville höra passiv-aggressivt, de ville höra förfärligt. För dem var det viktigt att Patty valde ett epitet av det slaget och unisont med dem tillämpade det på Carol Monaghan, men Patty var oförmögen att sträcka sig längre än till ”konstigt”, och Paulsens vägrade i sin tur att lägga till Connie på gästlistan. Patty blev så arg över denna orättvisa att hon tog med sig sina barn plus Connie och en skolkamrat på ut flykt till en pumpaodling där de fick åka hölass samma eftermiddag som kalaset var, men det värsta hon kunde säga högt om Paulsens var att deras oginhet mot en sjuårig liten flicka var mycket konstig.

Förutom Patty var Carol Monaghan den enda mamman på hela Barrier Street som hade varit med från början. Hon hade kommit till Ramsey Hill genom en vad man skulle kunna kalla politisk tillsätt ning, eftersom hon hade varit sekreterare åt någon höjdare i Hennepin

County som förpassade henne ut ur sitt distrikt när han hade gjort henne med barn. Att ha modern till sitt utomäktenskapliga barn bland sin personal; vid slutet av sjuttiotalet fanns det inte längre många myndigheter i Twin Cities där en sådan sak ansågs vara förenlig med god förvaltning. Carol blev en av många tankspridda, fikarastande kontorister på fordons- och körkortsregistrets expedition medan nå gon annan med lika goda kontakter i St. Paul fick motsvarande an ställning på andra sidan floden. Huset hon hyrde på Barrier Street, granne med Berglunds, ingick antagligen i uppgörelsen; annars var det svårt att förstå varför Carol skulle ha gått med på att bosätta sig i rena slummen som det egentligen fortfarande var på den tiden. Under sommaren kom en tomögd kille en gång i veckan, när det började skymma, iförd Parkförvaltningens overall i en anonym jeep och körde en gräsklippare över hennes gräsmatta, och på vintern dök samma kille upp med snöslunga och sprutade loss på hennes uppfart.

I slutet av åttiotalet var Carol den enda kvar på gatan som inte bidrog till statushöjningen. Hon rökte Parliament, blekte håret, för vandlade naglarna till grälla klor, serverade sin dotter enbart hel fabrikat, och kom hem mycket sent på torsdagskvällarna (”Det är mammas egen utekväll”, förklarade hon som om alla mammor hade en sådan), varpå hon tyst smög in till Berglunds sedan hon låst upp med nyckeln de hade lånat henne och lyfte upp den sovande Connie från soffan där Patty hade stoppat om henne med filtar. Patty hade varit obevekligt generös med att erbjuda sig att se efter Connie när Carol måste jobba eller handla eller sköta sina torsdagskvällsbestyr, och så småningom förlitade sig Carol på henne för gratis barnvakt i stor omfattning. Det kunde inte ha undgått Patty att Carol åter gäldade hennes generositet med att behandla Pattys egen dotter Jessica som luft, samtidigt som hon på ett ganska opassande sätt daltade med hennes son Joey (”Får man en stor puss av vår egen kvinnotjusare?”) och när det var party hos någon granne ställde hon sig mycket tätt in till Walter, i sina tunna blusar och stilettklackar, för att berömma Walters framsteg i renoveringen av huset och tjuta av skratt åt allt han sa; men under årens lopp hade Patty inte kunnat säga något värre om

Carol än att ensamstående mammor hade det kämpigt och om Carol ibland var lite avig mot henne var det nog bara för att behålla en smula stolthet.

Seth Paulsen, som talade om Patty lite för ofta för sin hustrus smak, betraktade paret Berglund som den sortens hypersamvetstyngda so cialister som måste få förlåta alla människor för att deras egen lycka i livet skulle bli förlåten; som saknade de privilegierades självförtro ende. Ett problem med Seths teori var att Berglunds i själva verket inte var särskilt privilegierade; deras enda kända tillgång var huset som de hade renoverat själva. Ett annat problem, och något som Merrie Paul sen underströk, var att Patty inte var påfallande progressiv och sanner ligen ingen feminist (sitter där hemma med sin födelsedagskalender, bakar de där sabla födelsedagskakorna) och verkade på det hela taget vara allergisk mot politik. Om man sa något till henne om ett val eller en kandidat, kunde man se hur hon kämpade och misslyckades med att bevara sitt vanliga muntra jag – se henne bli nervös och nicka och nicka och säga precis, precis alldeles för ofta. Merrie som var tio år äldre än Patty och inte såg en dag yngre ut, hade förr varit aktiv inom studentrörelsen i Madison och var nu mycket aktiv i fanklubben för Beaujolais nouveau. När Seth på en middagsbjudning nämnde Patty för tredje eller fjärde gången, blev Merrie nouveauröd i ansiktet och förklarade att det inte fanns någon djupare medvetenhet, inte någon solidaritet, inte någon politisk substans, inte något utbytbart värde, inte någon äkta kommunitarism i Patty Berglunds påstådda omsorg om sina grannar, det var bara bakåtsträvande förbannad husmorsnoja alltihop, och uppriktigt sagt, menade Merrie, om man skulle skrapa på den jättejättetrevliga ytan skulle man nog till sin förvåning hitta något rätt hårt och själviskt och konkurrerande och Reaganistiskt hos Patty; det var uppenbart att det enda som över huvudet taget betydde något för henne var hennes barn och hennes hem – inte hennes grannar, inte de fattiga, inte hennes fosterland, inte hennes föräldrar, inte ens hennes egen make.

Och det gick inte att förneka att Patty var väldigt upptagen av sin son. Trots att Jessica synbart var den som främst var en prydnad för

sina föräldrar – hon slukade böcker, älskade naturen, var duktig på flöjt, tapper på fotbollsplan, eftertraktad som barnvakt, inte så söt att det kunde göra henne moraliskt deformerad, beundrad av Merrie Paulsen till råga på allt – var det Joey som Patty inte kunde sluta prata om. På sitt småskrattande, hemlighetsfulla, självförringande sätt öste hon ur sig skopa efter skopa med osållade detaljer om sina och Walters mödor med honom. De flesta av hennes historier antog formen av klago mål och ändå var det ingen som tvivlade på att hon dyrkade pojken. Hon var som en kvinna som beskärmade sig över sin urläckra sviniga pojkvän. Som om hon var stolt över att få sitt hjärta krossat av honom: som om det viktiga var att hon hade överseende med hans krossande, kanske det enda hon var angelägen om att världen skulle få veta.

”Han är en riktig liten pest”, sa hon till de andra mammorna under Sovstridernas långa vinter, när Joey hävdade sin rätt att stanna uppe lika länge som Patty och Walter.

”Får han vredesutbrott? Gråter han?” frågade de andra mammorna.

”Vad tror ni?” sa Patty. ”Jag önskar att han grät. Gråt vore normalt och dessutom skulle den gå över.” ”Vad gör han då?” frågade mammorna.

”Han ifrågasätter själva grundvalen för vår rätt att bestämma. Vi säger åt honom att släcka lampan, men hans ståndpunkt är att han inte ska behöva somna förrän vi själva släcker, för han är precis likadan som vi. Och det är som ett urverk, jag ljuger inte, en gång i kvarten, jag ger mig sjutton på att han ligger där och kollar på väckarklockan, en gång i kvarten ropar han: vaken fortfarande! Jag är vaken fortfarande! Liksom föraktfullt eller sarkastiskt, det är så konstigt. Och jag bönfaller Walter att inte gå på det, men jodå, klockan är kvart i tolv igen, och Walter står i mörkret inne hos Joey och för tjugonde gången disku terar de skillnaden mellan vuxna och barn och ifall en familj är en de mokrati eller en godhjärtad diktatur, tills det slutligen blir jag som bryter ihop totalt, ni vet, och ligger där i sängen och gnyr ’sluta, snälla ni, sluta’.” Merrie Paulsen var inte road av Pattys anekdoter. Sent på kvällen

medan hon laddade diskmaskinen efter middagsbjudningen sa hon till Seth att det inte var så förvånansvärt att Joey inte visste vad det var för skillnad på vuxna och barn – hans egen mor verkade lida av en viss förvirring beträffande vilket av dem hon själv var. Hade Seth inte lagt märke till att det alltid var Walter som stod för uppfostrandet i Pattys historier, som om Patty bara var en hjälplös åskådare vars enda uppgift var att vara gullig?

”Jag undrar om hon verkligen är kär i Walter”, grunnade Seth op timistiskt och korkade upp en sista flaska. ”Rent fysiskt alltså.” ”Undermeningen är alltid ’Min son är exceptionell’”, sa Merrie. ”Hon beklagar sig jämt över hans kroniska observationsförmåga.” ”Fast ska man vara ärlig”, sa Seth, ”så hänger det ihop med hans envishet. Hans oändliga tålamod när det gäller att sätta sig upp mot Walters auktoritet.” ”Vartenda ord hon säger om honom är någon form av förstucket skryt.” ”Kan väl hända”, sa Merrie, ”men jag har åtminstone en gnutta in sikt om hur jag låter i andras öron. Och min självkänsla är inte helt och hållet knuten till hur exceptionella våra barn är.” ”Du är den perfekta mamman”, skojade Seth.

”Nej, det är ju Patty som är det”, sa Merrie och nickade ja till mer vin. ”Jag är bara väldigt bra.” Allt gick alldeles för lätt för Joey, klagade Patty. Han var guldlockig och söt och tycktes vara född med rätt svar på alla prov skolan kunde ge honom, som om flervalsfrågor med A- och B- och C-alternativ var inkodade i hans DNA. Han var kusligt obesvärad tillsammans med grannar som var fem gånger äldre än han. När hans skola eller hans vargungepatrull tvingade honom att knacka dörr och sälja karameller eller lotter talade han klarspråk och berättade om ”svindleriet” han bedrev. Han hade finslipat ett nedlåtande småleende som han visade när han frestades med leksaker och spel som andra pojkar hade men som Patty och Walter inte ville köpa åt honom. För att utplåna det där ytterst irriterande leendet krävde hans kamrater att få dela med sig av

det de hade, och på så vis blev han en suverän tv-spelsspelare trots att hans föräldrar inte trodde på tv-spel; han utvecklade en encyklopedisk kännedom om den moderna musik som hans föräldrar verkligen be mödade sig om att skydda hans förpubertala öron från. Han var inte äldre än elva eller möjligen tolv när han vid middagsbordet råkade säga, om det inte var fullt avsiktligt, ”grabben” till sin far.

”Ojojoj, det gick inte hem hos Walter det”, sa hon till de andra mammorna.

”Alla tonåringar säger så där till varandra nu”, sa mammorna. ”Det kommer från rappen.” ”Det var just det Joey sa”, sa Patty. ”Han sa att det bara var ett ord och inte ens ett fult ord. Och självklart var Walter av en annan upp fattning. Och jag satt där och tänkte Wal-ter, Wal-ter, ge-dig-inte-in i-det, lön-löst-att-disku-tera, men nejdå, han måste försöka förklara att även om till exempel ’boy’ inte är ett fult ord, så kan man ändå inte tilltala en vuxen man på det viset, framför allt inte en svart man, men hela problemet med Joey är att han vägrar göra skillnad mellan vuxna och barn, så är det ju, och det hela slutar med att Walter säger att han inte ska få någon efterrätt, varpå Joey påstår att han inte vill ha någon, i själva verket gillar han inte ens efterrätt något vidare, och jag sitter där och tänker Wal-ter, Wal-ter ge-dig-inte-in-i-det, men Walter kan inte låta bli – han måste bevisa för Joey att Joey innerst inne älskar efterrätt. Men Joey vill inte kännas vid något av Walters belägg. Han ljuger ju så det visslar om det, helt klart, men han påstår att han tar två portioner av efterrätten bara för att det är brukligt att man gör det, inte för att han egentligen vill ha, och stackars Walter som inte tål att man ljuger för honom, säger ’Okej, om du inte vill ha, då kan du väl vara utan efterrätt en hel månad!’ och jag tänker Ojoj Wal-ter, Wal-ter, detta-kommer-inte-att-gå-bra, för Joeys svar på det blir ’Jag kan vara utan efterrätt ett helt år, jag ska aldrig mer äta efter rätt, utom för att vara artig hemma hos andra’, ett hot som absurt nog är fullt tänkbart – han är så envis att han troligen skulle kunna genom föra det. Och jag bara sa ’Stopp nu, pojkar, time-out, efterrätt är vik tigt ur näringssynpunkt, nu ska vi inte förivra oss här”, vilket genast

underminerar Walters auktoritet, och eftersom hela diskussionen har handlat om hans auktoritet lyckades jag spoliera de små framsteg han hade gjort.” Den andra som älskade Joey utan måtta var flickan Monaghan, Connie. Hon var en allvarlig och tystlåten liten människa med den obehagliga vanan att stirra en i ögonen utan att blinka, som om man inte hade ett dugg gemensamt. Efter skolan var hon stamgäst i Pattys kök, där hon bemödade sig om att forma kakdeg till geometriskt per fekta klot, med sådana ambitioner att smöret blev rinnigt och gav degen en dyster glans. Patty rullade elva bollar för var och en Connie blev klar med och när de togs ut ur ugnen försummade Patty aldrig att fråga Connie om hon fick smaka på den enda ”verkligt fantastiska” (mindre, plattare, hårdare) kakan. Jessica, som var ett år äldre än Connie, tycktes inte ha något emot att överlåta köket till grannflickan medan hon själv läste böcker eller lekte med sina terrarier. Connie utgjorde inget hot mot någon så fullkomlig som Jessica. Connie visste ingenting om att vara heltäckande – hon var bara djup och ingen bredd. Om hon satt med en målarbok kunde hon bli helt uppslukad av att fylla ett eller ett par fält med sin filtpenna, lät resten vara tomma utan att bry sig om Pattys muntra förslag om att pröva någon ny färg.

Connies ensidiga fokusering på Joey var tidigt uppenbar för alla traktens mammor, utom för Patty, som det tycktes, möjligen för att Patty själv var så fokuserad på honom. I Linwood Park där Patty ibland arrangerade idrottstävlingar för barnen, satt Connie för sig själv på gräset och gjorde ringar av klöverblommor åt ingen särskild, och lät minuterna rinna förbi tills det blev Joeys tur att greppa bollträt eller springa med bollen över fotbollsplanen. Då vaknade hennes intresse för ett ögonblick. Hon var som en låtsaskompis som råkade bli synlig. Joey med sin brådmogna självbehärskning tyckte sällan att det var nå gon vits med att vara elak mot henne inför sina kamrater, och Connie för sin del, så fort det stod klart att pojkarna skulle iväg för att vara pojkar, hade förstånd att retirera och gå upp i rök utan förebråelser eller tjat. Det fanns alltid en morgondag. Länge fanns också alltid Patty, på knä i grönsakslandet eller uppe på en stege i fläckig ylletröja,

i färd med att måla om och hålla sin sekelskiftesvilla i gott skick, ett sant sisyfosarbete. Om Connie inte fick vara i närheten av Joey kunde hon åtminstone vara till nytta för honom genom att hålla hans mamma sällskap när han var borta. ”Hur går det med läxorna?” bru kade Patty fråga henne från sin stege. ”Vill du ha hjälp?” ”Mamma hjälper mig när hon kommer hem.” ”Då är hon trött, och då är det sent. Du skulle kunna överraska henne och göra dem nu direkt. Vill du inte det?” ”Nej, jag gör det sedan.” Exakt när Connie och Joey började knulla var det ingen som visste. Seth Paulsen ville gärna antyda, utan minsta bevis, bara för att chock era, att Joey hade varit elva och Connie tolv. Seths gissningar utgick från den avskildhet som erbjöds tack vare trädkojan Walter hade hjälpt Joey att bygga i en uråldrig vildapel på ödetomten. När Joey gick sista terminen i åttan förekom hans namn rätt ofta i grannpojkarnas svar på sina föräldrars ansträngt avspända utfrågningar om skolkamrater nas sexuella vanor, och senare föreföll det troligt att Jessica hade haft sina aningar mot slutet av den sommaren – plötsligt och utan att säga varför hade hon blivit påtagligt föraktfull mot både Connie och sin bror. Men ingen såg dem verkligen vara ensamma med varandra för rän vintern därpå när de två började göra affärer ihop.

Enligt Patty var det enda Joey lärde sig av sina eviga diskussioner med Walter att barn var tvungna att lyda föräldrar för att föräldrar hade pengarna. Det blev ännu ett exempel på hur exceptionell Joey var: medan de andra mammorna ondgjorde sig över att deras ung domar ansåg sig ha rätt att kräva kontanter, gjorde Patty skrattande imitationer av Joeys grämelse när han tvingades be Walter om pengar. Grannar som anlitade Joey såg honom som en överraskande flitig snö skottare och lövkrattare, men Patty menade att han i sitt stilla sinne hatade den dåliga timpenningen och tyckte att han genom att skotta en vuxen persons uppfart försattes i en oönskat underlydande ställ ning. De löjeväckande förslag på olika sätt att tjäna pengar som man kunde finna i scouternas lektyr – att gå runt och sälja tidningspre numerationer, lära sig trolleritrick och ta inträde till trolleriföreställ-

ningar, skaffa sig konservatorsverktyg och stoppa upp grannarnas prisbelönta gösar – allt stank lika mycket av antingen lakejtjänst (”Jag är konservator åt härskarklassen”) eller välgörenhet, vilket var ännu värre. Och därför, i sin strävan att frigöra sig från Walter, drogs han ofrånkomligen till entreprenörskapet.

Någon, möjligen Carol Monaghan själv rentav, betalade för Con nies skolgång vid en liten katolsk läroanstalt, Saint Catherine’s, där flickorna bar uniform och var förbjudna att ha några som helst smyck en med undantag för en ring (”slät, enbart metall”) en klocka (”enkel, inte utsmyckad”) och ett par örhängen (”enkla, enbart metall, högst en centimeter i diameter”). Nu var det så att en av de populära flick orna i nian i Joeys egen skola, Central High, hade kommit hem från en familjetripp till New York med en billig klocka, kolossalt beundrad på lunchrasten, som hade ett tuggummiartat armband och på det hade försäljaren på Canal Street värmepräglat små karamellrosa plastbok stäver som bildade en rad ur en Pearl Jam-låt, Don’t call me daughter, allt enligt flickans eget önskemål. Som Joey senare skulle berätta i sina collegeansökningsuppsatser, hade han omedelbart satt i gång med att leta fram info om leverantörer av nämnda klocka och priser på värmepräglingsapparater. Han investerade fyrahundra dollar av egna besparingar på utrustning, gjorde ett provband i plast åt Connie (ready for the push stod det på det) som hon skulle glänsa med på Saint Catherine’s, och med Connie som kurir hade han sedan sålt personligt stajlade klockor till minst en fjärdedel av hennes skolkamrater, för trettio dollar styck, innan nunnorna hajade och gjorde ett tillägg i klädreglementet som förbjöd klockarmband med präglad text. Vilket Joey – som Patty sa till de andra mammorna – givetvis tyckte var skandal.

”Det är inte skandal”, sa Walter. ”Du slog mynt av ett påtvingat handelshinder. Jag hörde inte att du klagade över reglementet när det verkade till din fördel.” ”Jag gjorde en investering. Jag tog en risk.” ”Du utnyttjade ett kryphål, och de stängde till kryphålet. Borde du inte ha förutsett det?”

”Jo men varför varnade du mig inte då?” ”Det gjorde jag.” ”Du bara varnade mig för att jag kunde förlora pengar på det.” ”Och du har inte ens förlorat några pengar. Du har bara inte tjänat så mycket som du räknade med.” ”Det är fortfarande pengar som jag skulle ha haft.” ”Joey, att tjäna pengar är ingen rättighet. Du säljer skräp som de där flickorna egentligen inte behöver och som säkert flera av dem inte ens har råd med. Det är därför Connies skola har regler för hur eleverna ska vara klädda – för att vara rättvis mot alla.” ”Precis – mot alla utom mot mig.” På Pattys sätt att återge det där samtalet, skrattande åt Joeys tro skyldiga harm, förstod Merrie Paulsen att Patty ännu inte hade en aning om vad hennes son gjorde med Connie Monaghan. För att bli säker på saken gjorde Merrie sina sonderingar. Vad trodde Patty att Connie hade fått för besväret? Arbetade hon på kommission?

”O ja, vi sa att han måste ge henne halva förtjänsten”, sa Patty. ”Men det skulle han ändå ha gjort. Han har alltid varit beskyddande mot henne, ända sedan han var liten.” ”Han är som en bror för henne …” ”Nej vet du vad”, sa Patty skämtsamt, ”han är mycket snällare än så. Du kan ju fråga Jessica hur det är att vara syskon till honom.” ”Ha ha, just det, ha ha”, sa Merrie.

Senare samma dag sa Merrie till Seth: ”Det är ofattbart, hon har verkligen inte en susning.” ”Jag tror man ska akta sig för att glädjas åt en annan förälders okunskap”, sa Seth. ”Det är väl ändå att utmana ödet, tycker du inte?

”Tyvärr, det är bara för roligt och för underbart. Du får låta bli att vara skadeglad för både din och min räkning och hålla vårt öde stången.” ”Jag tycker lite synd om henne.” ”Ursäkta, men jag tycker att det är hur kul som helst.” Mot slutet av vintern det året, hemma i Grand Rapids, fick Walters mor en blodpropp i lungan och föll ihop på golvet i modebutiken där

hon arbetade. Barrier Street kände mrs Berglund från hennes besök till jul, på barnens födelsedagar och på sin egen födelsedag, då Patty alltid tog med henne till en massös i närheten och trakterade henne med lakrits och macadamianötter och vit choklad, hennes älsklings godis. Merrie Paulsen kallade henne, inte alls ovänligt, ”Miss Bianca” efter den förtjusande musdamen i Margery Sharps barnböcker. Hon hade ett skrynkligt ansikte som en gång varit sött och darrningar i hakan och i händerna, varav den ena var förtvinad på grund av barn reumatism. Hon hade blivit utsliten, ett fysiskt vrak, som Walter bittert sa, efter ett långt liv av slavarbete för hans fyllo till far, på motellet som de hade drivit strax utanför Hibbing, men hon var fast be sluten att förbli självständig och se elegant ut även som änka, och därför fortsatte hon att köra sin gamla Cheva Cavalier till butiken. När Patty och Walter fick bud om hennes kollaps gav de sig genast av norrut, och lät Joey stå under uppsikt av sin föraktfulla storasyster. Det var kort efter det därpå följande tonåriga knullkalas som Joey höll i sitt rum i öppet trots mot Jessica, och som slutade först med gamla mrs Berglunds plötsliga död och begravning, som Patty blev en helt annan sorts granne, en mycket mer sarkastisk granne.

”Jaså, Connie, ja”, lät det nu, ”en sådan rar liten flicka, en sådan stillsam liten oskyldig flicka, med en så redlig mamma. Vet ni, jag har hört att Carol har en ny pojkvän, en riktig hingst till karl, ungefär hälften så gammal som hon. Vore det inte förfärligt om de flyttade nu, med tanke på allt som Carol har gjort för att förljuva livet för oss? Och Connie, gud, jag skulle verkligen sakna henne också. Ha ha. Så tyst och rar och tacksam.” Patty såg hemsk ut, grå i ansiktet, tärd av svår sömnbrist, under närd. Det hade tagit henne otroligt lång tid att börja se så gammal ut som hon faktiskt var, men nu äntligen hade Merrie Paulsen fått lön för sin väntan på att det skulle ske.

”Man kan nog lugnt säga att hon har fattat det nu”, sa Merrie till Seth.

”Rov av hennes egen unge – värre brott finns inte”, sa Seth.

”Rov var rätta ordet”, sa Merrie. ”Stackars renhjärtade oskyldiga

Joey, som har blivit bortrövad av det där intellektuella lilla energi knippet i huset bredvid.” ”Ja, hon är ju ett och ett halvt år äldre.” ”Enligt almanackan.” ”Säga vad man vill”, sa Seth, ”men Patty var verkligen fäst vid Walters mamma. Hon sörjer säkert på allvar.” ”Jo, jag vet, jag vet. Seth, jag vet. Och nu kan jag vara uppriktigt ledsen för hennes skull.” Grannar som umgicks mer med Berglunds än Paulsens rapporte rade att Miss Bianca hade testamenterat sitt lilla mushus, som låg vid en mindre sjö utanför Grand Rapids, enbart till Walter, inte till hans båda bröder. Det påstods råda meningsskiljaktigheter mellan Walter och Patty om hur detta skulle hanteras, Walter ville sälja huset och dela vinsten med sina bröder, medan Patty hävdade att han borde res pektera sin mors sista vilja och låta henne belöna honom för att han hade varit den bästa sonen. Walters yngre bror var yrkesmilitär och bodde i Mojaveöknen, på flygbasen där, medan hans äldre bror hade ägnat sitt vuxna liv åt att utveckla faderns projekt för omåttlig dryck enskap, utnyttja deras mor ekonomiskt och i alla andra avseenden för summa henne. Walter och Patty hade alltid åkt med barnen och hälsat på hans mamma ett par veckor på sommaren, och ofta haft med sig en eller ett par av Jessicas grannkompisar som beskrev platsen som lantlig och skogig och inte alltför läbbig på småkrypsfronten. För att vara snäll, kanske, mot Patty som själv verkade hålla på med ett visst omåttligt supande – hennes hy på morgonen när hon kom ut för att plocka upp den blåplastade New York Times och den grönplastade Star-Tribune från trottoaren, var ren Chardonnay Blossa – gick Walter så småningom med på att behålla huset som ett fritidsställe, och i juni, så fort skolan var slut, åkte Patty dit med Joey som skulle hjälpa henne att tömma byrålådor och städa och måla om, medan Jessica stannade kvar hemma hos Walter och gick en inspirationskurs i poesi.

Flera grannar, dock inte Paulsens, kom med sina söner till huset vid sjön och hälsade på den sommaren. De tyckte att Patty verkade vara på mycket bättre humör. En pappa ville lite i smyg att Seth Paulsen skulle

föreställa sig henne solbränd och barfota, i en svart hel baddräkt och jeans utan skärp, en stil som var precis i Seths smak. Alla framhöll för varandra hur omtänksam Joey var och inte det minsta surmulen, att han och Patty verkade ha så roligt ihop. Tillsammans övertalade de sina gäster att vara med på en invecklad sällskapslek som de kallade associationsleken. Patty blev sittande framför sin svärmors tv-apparat till sent på kvällen, och underhöll Joey med sina snåriga kunskaper om syndikerade sitcomserier från sextio- och sjuttiotalen. Joey, som hade upptäckt att deras sjö inte fanns utmärkt på ortskartorna – det var verkligen bara en stor damm, med ett enda hus förutom deras – hade döpt den till Nameless, och Patty uttalade det ömt, känslosamt: ”vår namnlösa sjö”. När Seth Paulsen fick höra av en av papporna som varit där att Joey arbetade från bittida till sent med att rensa hängrännor och slå sly och skrapa målarfärg, undrade han om det var så att Patty gav Joey en riktig lön för hans insatser, om det kunde vara en del av överenskommelsen. Men det var det ingen som visste.

Vad Connie beträffade, så kunde Paulsens knappt titta ut genom något fönster som vette mot Monaghans utan att se henne sitta och vänta. Hon var verkligen en tålmodig flicka, hon hade en ämnes omsättning som en fisk på vintern. På kvällarna plockade hon disk på W.A. Frost, men varenda vardag satt hon hela eftermiddagen och väntade på yttertrappan medan glassbilarna körde förbi och små barnen lekte, och på helgerna satt hon i en solstol på baksidan, och kastade då och då ett öga på den bullriga, våldsamma, nyckfulla trädavverkning och ombyggnation som hennes mammas nya kille, Blake, hade åtagit sig att göra ihop med sina oorganiserade polare från byggbranschen, fast mest väntade hon bara.

”Jaha Connie, vad är på gång i ditt liv just nu då?” frågade Seth bortifrån uppfarten.

”Vadå, bortsett från Blake menar du?” ”Ja, bortsett från Blake.” Connie funderade lite och skakade sedan på huvudet. ”Ingenting”, sa hon.

”Har du tråkigt?”

”Inte direkt.” ”Går du på bio? Läser böcker?” Connie riktade sin fasta, vi-har-inget-gemensamt-blick mot ho nom. ”Jag har sett Batman.” ”Hur går det med Joey då? Ni har ju varit väldigt tajta ni två, så jag kan tänka mig att du saknar honom.” ”Han kommer hem igen”, sa hon.

När väl den gamla fimpfrågan hade löst sig – Seth och Merrie medgav att de kunde ha överdrivit den där sommarens totala mängd fimpar i plaskbassängen, att de kunde ha överreagerat – hade de i Carol Monaghan upptäckt en ymnig kunskapskälla till demokrater nas lokal politik, som Merrie började bli alltmer engagerad i. Carol be rättade oberört hårresande historier om hela den förpestade appa raten, om myglande mutkolvar, om riggade anbud, om glapp i säker hetssystemet, om märkliga räkneoperationer, och tyckte det var kul när Merrie förfasade sig. Snart började Merrie vårda sig om Carol som en levande exempelsamling på den kommunala korruption som Merrie hade för avsikt att bekämpa. Det fina med Carol var att hon aldrig tycktes förändras – år ut och år in fortsatte hon att piffa till sig på torsdagskvällarna för vem det än månde vara och hålla kommun förvaltningens patriarkala traditioner vid liv. Och så, en dag, förändrades hon faktiskt. Det var redan en hel del av det slaget på gång. Stadens borgmästare, Norm Coleman, hade morfat sig till republikan, och en avdankad proffsbrottare hade satt kurs mot guvernörens residens. Katalysatorn i Carols fall var den nya pojkvännen Blake, en ung grävmaskinist med getskägg som hon hade träffat rakt över disk på körkortsregistret, och för hans skull ändrade hon stil radikalt. Ut åkte den konstfulla håruppsättningen och eskort outfiten, in kom bekväma långbrallor, busigt rufs och mindre makeup. En Carol ingen hade sett förut, en riktigt lycklig Carol, hoppade späns tigt ner från Blakes F-250 pickup, och lät arenarocken pumpa ut över hela gatan, innan hon smällde igen dörren på passagerarsidan med väldig kraft. Det dröjde inte länge förrän Blake började stanna över natten, och lufsa omkring i huset iförd en Vikingströja med

osnörda arbetarkängor och en ölburk i näven, och snart var han i gång och motorsågade ner vartenda träd på hennes tomt om han inte löpte amok med en hyrd minigrävare. På stötfångaren till hans pickup stod att läsa jag är vit och jag röstar.

Paret Paulsen, som själva nyligen hade avslutat en försinkad reno vering ville ogärna klaga på allt buller och stök och Walter, på andra sidan, var för snäll eller för upptagen, men när Patty äntligen kom hem, mot slutet av augusti efter månaderna på landet, gick hon prak tiskt taget upp i limningen av bestörtning, och sprang uppskärrad från hus till hus utmed gatan för att baktala Carol Monaghan. ”Ursäkta mig”, sa hon, ”men vad är det som pågår här? Kan någon tala om för mig vad som pågår? Är det någon som har förklarat krig mot träd utan att säga något till mig? Vem är denne skogshuggarbjässe med pick upen? Vad ligger bakom? Hyr hon inte längre? Har man lov att utrota vartenda träd när man bara hyr? Hur kan man riva en hel vägg på ett hus som man inte ens äger? Har hon på något vis köpt stället utan att vi vet om det? Hur kan hon ha gjort det? Hon kan inte ens byta glöd lampa utan att ringa min man! ’Förlåt att jag stör mitt i middan, Walter, men när jag trycker på lysknappen här så händer ingenting! Kan du tänka dig att komma hit nu på direkten? Och när du ändå är här, skulle du kunna vara en ängel och hjälpa mig med deklarationen? Den ska in i morgon och mina naglar har inte torkat än.’ Hur har den människan kunnat få lån? Har hon inte en hel bunt Victoria’s Secret räkningar att betala? Hur kan hon ens få ha pojkvän? Finns det inte någon fet typ i Minneapolis? Borde inte någon kanske se till att den feta typen får nys om det?” Inte förrän Patty kom till Paulsens, långt ner på hennes tala-med grannarna-lista, fick hon några bra svar. Merrie förklarade att Carol Monaghan faktiskt inte hyrde längre. Carols hus hade varit ett av flera hundra som den kommunala bostadsnämnden hade blivit ägare till under krisen och nu sålde ut till rena fyndpriser.

”Och varför visste inte jag något om det?” sa Patty.

”Du frågade inte”, sa Merrie. Och kunde inte låta bli att tillägga: ”Du har aldrig verkat särskilt intresserad av politik.”

”Och hon fick det billigt säger du.” ”Mycket billigt. Det skadar inte att känna de rätta personerna.” ”Vad tycker du om det?” ”Jag tycker det är åt helvete, både finansiellt och filosofiskt”, sa Merrie. ”Det är en av anledningarna till att jag jobbar för Jim Schiebel.” ”Du förstår, jag har alltid älskat den här stadsdelen”, sa Patty. ”Jag älskade att bo här, redan från första början. Och nu känns allting plötsligt så smutsigt och fult.” ”Deppa inte, deltag”, sa Merrie och gav henne lite att läsa.

”Jag skulle inte vilja vara i Walters kläder just nu”, sa Seth så fort Patty hade gått.

”Det gläder mig att höra”, sa Merrie.

”Var det bara i min fantasi eller hörde du en underton av äkten skapliga spänningar? Vadå hjälpa Carol med deklarationen? Vet du någonting om det? Det lät väldigt intressant tycker jag. Jag har inte hört något om det förut. Och nu har han misslyckats med att värna deras vackra utsikt över Carols träd.” ”Alltihop är så typiskt en Reaganist och bakåtsträvare”, sa Merrie. ”Hon trodde hon kunde leva i sin egen lilla bubbla och skapa sin egen lilla värld. Sitt eget lilla dockskåp.” Varenda veckohelg under de följande nio månaderna spikades det på tillbyggnaden som reste sig ur lervällingen på baksidan av Carols hus, likt ett enormt prosaiskt båthus med tre enkelfönster som stycka de upp vinylfasadens vidder. Carol och Blake kallade det ”ateljé”, ett i sammanhanget dittills okänt begrepp i Ramsey Hill. I fimpkontro versens efterföljd hade Paulsens satt upp ett högt staket och planterat en rad med prydnadsgranar som redan hade vuxit till sig så pass att de skymde åbäket. Det var bara Berglunds siktlinje som förblev obruten, och det dröjde inte länge förrän de andra grannarna började undvika det vanliga småpratet med Patty vilket de aldrig hade gjort förut, för att hon var så besatt av det hon kallade ”hangaren”. De vinkade från trottoaren och ropade hej hej, men var noga med att inte dröja på stegen och bli indragna. Den allmänna meningen bland mammorna med jobb var att Patty hade för lite att göra. Förr hade hon varit jätte-

bra med barnen, tränat dem i friidrott och husliga sysslor, men nu hade de flesta barn på gatan blivit tonåringar. Vad hon än hittade på för att fylla sina dagar, befann hon sig ständigt inom syn- och hörhåll för arbetet som pågick i huset bredvid. Var och varannan timme kom hon ut och vankade av och an på tomten, medan hon spejade mot atel jén som ett djur som hade fått sitt bo rubbat, och ibland på kvällarna gick hon dit och knackade på ateljéns provisoriska plywooddörr.

”Hallå där, Blake, hur går det för dig?” ”Det går kanon.” ”Det låter så! Jo, det är bara det att den där elsågen hörs lite väl mycket när klockan är halv nio på kvällen. Vad sägs om att lägga av för i dag?” ”Det är nog inte aktuellt, nej.” ”Ja, men om jag helt enkelt ber dig sluta då?” ”Inte vet jag. Vad sägs om att låta mig få jobba klart?” ”Jag skulle faktiskt bli rätt sur då, för oväsendet är verkligen stö rande.” ”Jaha du, ja vad säger man. Det var ju tråkigt.” Pattys skratt var gällt, ofrivilligt, gnäggande. ”Ha ha ha! Tråkigt?” ”Ja, alltså, jag ber om ursäkt för att det blir oväsen. Men Carol säger att ni har bullrat i fem års tid när ni höll på och renoverade ert hus.” ”Ha ha ha. Jag kan inte minnas att hon har klagat en enda gång.” ”Ni gjorde det som måste göras där. Nu gör jag det som måste göras här.” ”Men det du gör är förskräckligt fult. Jag beklagar, men det är gräs ligt om jag så får säga. Helt enkelt – förfärligt och gräsligt. Ärligt talat. Det är bara att konstatera. Inte för att det är det saken gäller. Nu gäller det elsågen.” ”Du befinner dig på privat mark och du ska nog gå nu.” ”Okej, då ringer jag väl polisen då.” ”Gör det du, inga problem.” Man kunde se henne vanka av och an på gången sedan, skälvande av frustration. Hon ringde polisen upprepade gånger och klagade på

oväsendet, och de gjorde faktiskt några besök och bytte ett par ord med Blake, men snart tröttnade de på hennes samtal och kom inte till baka förrän i februari året därpå när någon hade skurit sönder de stiliga nya vinterdäcken på Blakes Ford F-250, alla fyra, och Blake och Carol pekade ut grannarna i huset bredvid som hade ringt och klagat så ofta. Detta fick till följd att Patty än en gång gjorde sin promenad längs gatan och knackade på hos folk, och sedan stod hon där och malde. ”En given misstänkt, va? Mamman i grannhuset med ton åringar hemma. Jag, den kallhamrade brottslingen, va? Jag, den hel vrickade tanten! Han har det största och läskigaste fordonet på hela gatan, han har dekaler på stötfångaren som kränker i stort sett var enda människa som inte tror på vit makt, men gud, vilken gåta, vem annars om inte jag kan ha velat skära sönder hans däck?” Merrie Paulsen var övertygad om att det faktiskt var Patty som hade hållit i kniven.

”Det förstår jag inte”, sa Seth. ”Hon har det säkert jobbigt, men hon är ingen lögnhals.” ”Nej, men ändå, jag hörde inte att hon i klartext sa att hon inte har gjort det. Man får hoppas att hon får bra psykologhjälp hos någon. Det kan hon behöva. Det och ett heltidsjobb.” ”Vad jag vill veta är var Walter håller hus.” ”Walter sliter ihjäl sig för att tjäna ihop till sin månadslön så att hon kan gå hemma hela dagarna och vara tokig hemmafru. Han är en bra far åt Jessica och fungerar som någon sorts överjag åt Joey. Jag skulle vilja säga att han har fullt upp.” Walters mest utmärkande drag, förutom hans kärlek till Patty, var hans snällhet. Han var en sådan där god lyssnare som verkade tycka att alla andra var intressantare och mer imponerande än han själv. Han var absurt ljushyllt, och krullig som en kerub på hjässan, hade flyende haka och gått med samma runda stålbågar i evigheter. Han hade inlett sin karriär på 3M som ombud på juridiska avdelningen, men han utvecklades inte som väntat och skyfflades iväg till lokalt snällhet var en tillgång. På Barrier Street delade han jämt ut fina fri-

bil jetter till Guthrieteatern och till kammarorkesterns konserter och berättade för alla om sina möten med sådana berömdheter från byg den som Garrison Keillor och Kirby Puckett, och till och med Prince en gång. Nyligen och rätt överraskande hade han sagt upp sig på 3M och blivit fundraisingchef på Nature Conservancy. Ingen med undan tag för makarna Paulsen hade anat att han härbärgerade sådana fonder av vantrivsel, men Walter var inte mindre entusiastisk för naturen än vad han var för kulturen, och den enda yttre förändringen i hans liv var hans nya frånvaro hemma på helgerna.

Den frånvaron kan ha varit en orsak till att han inte ingrep, som han nog förväntades göra, i Pattys envig med Carol Monaghan. Om man frågade honom rent ut reagerade han med nervöst fnitter. ”Jag får nog vara en neutral åskådare i det fallet”, sa han. Och neutral åskå dare förblev han hela våren och sommaren under Joeys andra år i high school till långt in på hösten, då Jessica åkte till college på öst kusten och Joey flyttade hemifrån och in till Carol, Blake och Connie.

Flytten var en chockerande revolthandling och en kniv i Pattys hjärta – början till slutet för hennes liv i Ramsey Hill. Joey hade till bringat juli och augusti månad i Montana där han hade arbetat uppe i bergen på en boskapsfarm som ägdes av en av Walters viktigaste dona torer till Nature Conservancy, och hade kommit hem igen en halv de cimeter längre och med breda manliga axlar. Walter som i vanliga fall inte skröt hade begåvat paret Paulsen, under en picknick i augusti, med nyheten att donatorn hade ringt och sagt att han var helt ”chock ad” av hur orädd och outtröttlig Joey var med att vräka omkull kalvar och tvätta får. Men Patty som var med på samma picknick var redan svartögd av smärta. I juni, innan Joey åkte till Montana, hade han återigen följt med henne till Nameless Lake för att hjälpa till med att rusta upp stället, och den enda granne som hade sett dem där beskrev hur otroligt jobbigt det hade varit att stå en hel eftermiddag och höra mor och son pika varandra, lufta allt inför öppen ridå, Joey som härmade Pattys manér och till slut kallade henne ”idiot” rakt i an siktet och Patty som då hade ropat: ”Ha ha ha! Idiot! Herregud, Joey! Du slutar aldrig att förvåna mig, tänk att du blivit så mogen … Att

kalla sin mor idiot så andra hör! Det är verkligen ett förtjusande drag. Vilken stor och tuff och självständig man du är!” Mot slutet av sommaren var Blake nästan klar med ateljén och höll på att inreda den med Blakeiga prylar som Playstation, Foosball, en öltunna med kyl, en storbilds-tv, ett air-hockeybord, en Tiffanylampa med Vikings logga, och elmanövrerade vilfåtöljer. Folk på gatan fick allt själva föreställa sig Pattys sarkasmer vid middagsbordet angående dessa bekvämligheter, och Joeys kommentarer om att hon bara var korkad och fördomsfull, och Walters ilskna krav på att Joey bad Patty om ursäkt, men hur det var den kväll då Joey hoppade av och rymde till huset bredvid behövde man inte fantisera om, eftersom Carol Monaghan mer än gärna berättade, med hög och smått skadeglad röst, för varenda granne som var lagom illojal med Berglunds för att vilja höra på.

”Joey var lugn som en filbunke”, sa Carol. ”Han skulle inte göra en fluga förnär, jag lovar. Jag gick dit med Connie för att stötta honom och tala om för dem allihop att jag ställer upp till hundra procent på den här lösningen, eftersom, ja ni känner ju Walter, han är så hänsyns full, han skulle bara oroa sig för att det blev för mycket besvär för mig. Och Joey var jätteseriös som vanligt. Han ville bara att alla skulle veta vad som gällde och vara säker på att alla kort låg på bordet. Han förklarade att han och Connie hade talat igenom saken med mig och jag sa till Walter – för jag visste att han skulle tänka på det – jag sa att mat inköpen var det inte några problem med. Blake och jag är en familj nu och vi har inget emot att mätta en mun till, och Joey är dessutom väldigt duktig med att diska och ta ut soporna och plocka undan efter sig, och plus, som jag sa till Walter, han och Patty har ju varit så himla hyggliga mot Connie och gett henne mat och sådant där. Jag ville visa min uppskattning på så vis, för de var verkligen generösa när jag inte hade riktig ordning på mitt liv, och jag har aldrig varit annat än tacksam för det. Och Joey är så otroligt ansvarsfull och saklig. Han säger klart och tydligt att eftersom Patty inte ens tillåter Connie att komma in i huset så har han inget annat val om han vill träffa henne, och jag instämmer och säger att jag stöttar dem till hundra procent –

om bara alla andra ungdomar på vår jord var lika kloka som de två skulle världen blivit mycket bättre – och att det på alla sätt är att före dra att de kan vara hemma hos mig, trygga och ansvarstagande, i stäl let för att smyga med det och råka illa ut. Jag är så tacksam mot Joey, han kommer alltid att vara välkommen i mitt hem. Det har jag sagt till dem. Och jag vet att Patty inte gillar mig, hon har alltid sett ner på mig och varit snorkig mot Connie. Jag vet det. Jag vet ett och annat om vad Patty är i stånd till. Jag visste att hon skulle få ett utbrott av något slag. Och jo minsann, hon blev alldeles förvriden i ansiktet och liksom bara: ’Inbillar du dig att han älskar din dotter? Inbillar du dig att han är kär i henne?’ Med den där pipiga lilla rösten. Som om det vore stört omöjligt för en pojke som Joey att bli kär i Connie bara för att jag inte gick på college eller något, bara för att jag inte har ett lika stort hus som de och inte kommer från New York eller något, bara för att jag måste sköta ett hederligt heltidsjobb fyrtio timmar i veckan, till skillnad från henne. Patty är så nedlåtande mot mig så det är inte klokt. Men Walter trodde jag att jag kunde prata med. Han är verk ligen en raring. Han var röd som en tomat i ansiktet, han är nog jätte generad, och så sa han ’Carol, du och Connie får nog gå nu så vi kan prata med Joey i enrum.’ Och det var ju helt okej för mig. Jag hade inte kommit dit för att ställa till bråk, sådan är jag inte, jag är ingen bråk makare. Fast då sa Joey tvärt nej. Han sa att han inte frågar dem om lov, han bara informerar dem om vad han tänker göra och det finns inget att diskutera. Och det var då Walter flippade ur. Direkt flippade ur. Tårarna rann nerför kinderna på honom, så upprörd var han – och jag kan förstå det, för Joey är hans yngsta och det är inte Walters fel att Patty är så oresonlig och taskig mot Connie att Joey inte pallar med att bo kvar hemma längre. Men han började skrika i högan sky liksom DU ÄR SEXTON ÅR GAMMAL OCH DU SKA INGENSTANS FÖRRÄN DU HAR SLUTAT SKOLAN. Och Joey stod bara och log, kall som is. Han sa att det inte är mot lagen att flytta, och förresten är det bara till grannen bredvid. Hur klok och förståndig som helst. Jag önskar att jag hade varit en procent lika tuff och smart som han när jag var sexton. Han är en jättefin kille, så är det bara. Jag tyckte det var lite

synd om Walter på sätt och vis för han började gapa en massa om att han inte tänkte betala för Joeys collegestudier, och Joey kommer inte att få åka till Montana igen nästa sommar, och det enda han begär är att Joey ska komma hem till middag och sova i sin egen säng och vara en medlem av familjen. Och Joey bara ’Jag är medlem av familjen’ och förresten hade han aldrig sagt att han inte skulle vara det. Men Walter klampade omkring i köket och ett litet tag fick jag för mig att han fak tiskt tänkte smocka till honom, men han hade bara flippat ur totalt, och han gastade UT MED ER, UT MED ER, JAG ORKAR INTE HÖRA MER, UT MED ER, och sedan försvann han och man hörde honom en trappa upp i Joeys rum när han drog ut Joeys byrålådor och allting, och Patty rusade upp och de började skrika åt varandra och Connie och jag kramade om Joey, för han är den enda vettiga i den fa miljen, och vi tyckte så synd om honom, och det var då jag blev säker på att det bästa för honom var att flytta hem till oss. Walter kom klam pandes i trappan igen och vi hörde Patty gasta som en dåre – hon hade totalflippat – och Walter började gorma igen FATTAR DU VAD DU UTSÄTTER DIN MOR FÖR? För det handlar ju bara om Patty eller hur, det är alltid hon som är offret. Och Joey stod där tyst och stilla och skakade på huvudet, för det är så solklart. Varför skulle han vilja bo i det här dårhuset?” Somliga grannar hälsade säkerligen med tillfredsställelse att Patty nu fick ta konsekvenserna av sin sons särställning som exceptionell person, men det gick inte att komma ifrån att Carol Monaghan aldrig hade varit populär på Barrier Street, Blake sågs med oblida ögon av de flesta, Connie uppfattades som obehaglig, och ingen hade någonsin tyckt att man verkligen kunde lita på Joey. När ryktet om hans uppror spred sig var de förhärskande känslorna bland Ramsey Hills villaägare medlidande med Walter, oro över Pattys mentala hälsa, och en över väldigande lättnad och tacksamhet för att deras egna barn var så nor mala – så glada för sina föräldrars generositet, så oskuldsfullt pockan de på hjälp med sina läxor eller collegeansökningar, så tillmötesgående med att ringa och meddela var de befann sig efter skoltid, så oförmed lade om sina dagliga små blåmärken, så lugnande förutsägbara i sina

första möten med sex och gräs och alkohol. Det onda som strålade ut från Berglunds hem var ensamt i sitt slag. Walter – omedveten, får man ändå hoppas, om att Carol pladdrat om kvällen då han ”flippade ur” – bekräftade besvärat för diverse grannar att han och Patty hade fått ”sparken” som föräldrar och gjorde sitt bästa för att inte ta det alltför personligt. ”Han kommer hem och pluggar ibland”, sa Walter, ”men för tillfället verkar det som om han trivs bättre med att sova hemma hos Carol. Vi får väl se hur länge det varar.” ”Hur tar Patty det?” frågade Seth Paulsen.

”Inte så bra.” ”Vi vill gärna bjuda hem er på middag någon kväll snart.” ”Det vore jättetrevligt”, sa Walter, ”men jag tror att Patty tänker åka upp till min mammas gamla hus ett tag. Hon håller på och fixar till det, förstår du.” ”Jag är lite orolig för henne”, sa Seth med en lätt stockning på rösten.

”Det är jag med, lite grann. Fast jag har sett henne spela med svåra smärtor. Hon slet sönder ett knä när hon gick på universitetet och försökte köra två matcher till med det.” ”Men var det inte så att de sedan gjorde, ja, ett ingrepp som satte punkt för hennes karriär?” ”Jag syftade mer på hur seg hon är, Seth. På att hon kunde spela trots att hon hade ont.” ”Okej.” Det blev aldrig av att Walter och Patty kom hem till Paulsens på middag. Patty syntes inte till på Barrier Street, hon höll sig undan vid Nameless Lake under större delen av den vinter och vår som följde, och till och med när hennes bil stod på uppfarten – till jul exempelvis, när Jessica kom hem från college, och enligt hennes kompisar hade ett ”praktgräl” med Joey, vilket resulterade i att han blev kvar hemma i över en vecka för att hans skräckinjagande syster skulle få den riktiga helg hon ville ha – skydde Patty alla tillställningar där hennes bakverk och älskvärdhet förr hade varit så välkomna inslag. Ibland kunde man se att hon fick besök av obekanta kvinnor, fyrtioplussare som med

tanke på deras frisyrer och dekalerna på deras Subaruer kunde vara gamla lagkamrater från basketen och det gick en del prat om att hon hade börjat dricka igen, men det var mest rena gissningar, för trots sitt vänskapliga sätt fick hon aldrig någon riktig vän i Ramsey Hill.

Till nyår hade Joey återvänt till Carol och Blake. Dragningskraften med det huset antogs framför allt vara sängen han delade med Connie. Det var välkänt bland hans vänner att han av besynnerliga skäl var militant motståndare mot masturbation, blotta antydan om något så dant lockade ofelbart fram ett överlägset leende på hans läppar; han påstod att en av hans föresatser var att leva sitt liv utan att någonsin hemfalla åt det. Mer klarsynta personer i omgivningen, bland andra Paulsens, misstänkte att Joey också trivdes med att vara den smartaste hjärnan i huset. Han blev kungen av ateljén, och erbjöd dess glädje ämnen åt alla han gynnade med sin vänskap (och gjorde samtidigt den obevakade öltunnan till ett stridsäpple vid söndagsmiddagen i många hem runt om i trakten.) Hans sätt mot Carol låg oroväckande nära gränsen till flirt, och Blake vann han genom att älska allt som Blake själv älskade, särskilt Blakes elverktyg och Blakes pickup. Det var med den han lärde sig köra. Av hans irriterande sätt att småle åt sina klass kompisars entusiasm över Al Gore och senator Wellstone, som om en liberal hållning var en svaghet jämförbar med självbefläckelse, kunde man få intrycket att han rentav anslöt sig till vissa delar av Blakes poli tiska åsikter. Han arbetade på byggen sommaren därpå i stället för att åka tillbaka till Montana.

Och alla hade känslan av, rätt eller fel, att skulden på något sätt låg hos Walter, i hans snällhet. I stället för att ta Joey i örat och släpa hem honom och tvinga honom att uppföra sig, i stället för att dänga en sten i skallen på Patty och tvinga henne att uppföra sig, försvann han in i sitt arbete för Nature Conservancy, där han ganska snart blev chef för delstatsorganisationen, och lät huset stå öde kväll efter kväll, lät perennerna gå i frö och häckarna stå oklippta och fönstren förbli otvättade, lät den smutsiga stadssnön sluka den buckliga gore lie berman-skylten som fortfarande stod kvar på framsidan. Till och med makarna Paulsen tappade intresset för Berglunds, nu när Merrie

kandiderade till kommunfullmäktige. Patty tillbringade hela somma ren det året vid Nameless Lake, och kort efter hennes hemkomst – en månad efter det att Joey började på University of Virginia med ekono miska villkor som var okända för Ramsey Hill, och två veckor efter den stora nationella tragedin – spikades en TILL SALU-skylt upp framför sekelskiftesvillan som hon och Walter hade satsat gott och väl halva livet på. Walter hade redan börjat pendla till ett nytt jobb i Washington. Trots att huspriserna snart skulle skutta upp igen till dit tills aldrig förr skådade nivåer, låg den lokala marknaden fortfarande kvar nära botten på nedgången efter elfte september. Patty höll i för säljningen av huset, som gick för ett snöpligt pris till ett nitiskt svart par med bra jobb och treåriga tvillingar. I februari gick makarna Berg lund en sista gång från hus till hus utmed hela gatan och tog hövligt och formellt adjö, Walter frågade hur det stod till med folks barn och framförde sina varmaste välgångsönskningar åt var och en, medan Patty inte sa så mycket men såg märkligt ungdomlig ut igen, nästan som flickan som hade dragit sin sittvagn nerför gatan innan grann skapet ens hade blivit ett grannskap.

”Det är obegripligt”, sa Seth Paulsen till Merrie efteråt, ”att de där två fortfarande håller ihop.” Merrie ruskade på huvudet. ”Jag tror inte de har kommit på än hur livet ska levas.”