Transcript Artikel Allas 2006

AV0642-004-006-Indiankvinna.qxd
06-09-25
10.28
Sida 2
Nu har Katrin f
Min
älskade
häst
hjälpte
mig att
hitta hem
4
Allas 42/06
AV0642-004-006-Indiankvinna.qxd
06-09-25
10.28
Sida 3
n funnit alla sina rötter
Maken Peter delar Katrins
intresse för indianer.
Katrin och sonen med Horace Axetail,
stammen nez percés andlige ledare.
Hon har blivit
adopterad två
gånger. Första
gången när
hon var ett år.
Andra gången när
hennes
indianvänner gav
henne namnet Blue
Sky Woman.
Och en dag var
Katrin mogen att
söka svaret på
frågan hon i det
längsta undvikit:
Vilka var hennes
biologiska far och
mor...
AV SUSANNE STAMMING
FOTO: MAGNUS
GOTHANDER
OCH PRIVATA BILDER
P
å en idyllisk gård utanför Falkenberg hittar vi
Blue Sky Woman, eller
Katrin Gunnarsson som
hon också heter.
Det hon har hunnit med under sina 44 år är vad som normalt skulle kräva flera liv för
att lyckas med. För att inte tala
om det mod och den hängivenhet som det krävt.
Hon föddes i Göteborg under dramatiska omständigheter.
Ingen på sjukhuset trodde att
hon skulle överleva. Men Katrin visade sig vara en tålig tjej.
Sitt första år tillbringade hon
på barnhem på grund av mammans problem, och först därefter blev hon adopterad.
– Jag hade turen att komma
till en fantastisk familj i Falkenberg och det är där jag har
växt upp. Jag fick en bror som
var fem år äldre och en pappa
och en mamma, berättar Katrin.
Katrin på ridresa i Montana/
Blackfoot-reservatet.
m
Jonathan och hans mamma har
adopterats av en indianstam,
här med lillasyster Isabell.
När hon först kom till familjen så fick hon också träffa
Missan, katten i huset.
– Jag var rädd först, men sen
blev hon min bästa vän. Det
var då jag upptäckte min speciella kontakt med djur, säger
Katrin.
Missan blev en fast punkt
under uppväxten. Hon följde
Katrin till skolan och de sov i
samma säng.
– Det kändes som om hon
förstod allt. Hon visste när jag
var ledsen, berättar Katrin.
Motgångar gav styrka
Bara några år efter det att
Katrin kommit in i familjen dog
hennes adoptivpappa och mamman stod ensam med två barn.
– Det fungerade ändå bra
för oss, även om det säkert var
kämpigt för mamma. Själv har
jag från start lärt mig att vända
motgångar till något positivt,
säger hon.
När människorna kring henne verkade ha en förmåga att
försvinna fann Katrin sin tröst i
djuren och det var så hon även
fick en nära kontakt med sin
moster. Hon hade häst.
– Jag spenderade mycket tid
där, berättar Katrin.
Hon tittar bort mot hagen
där två av hennes egna hästar
går. En barndomsdröm som
blivit sann.
– Mitt stora intresse var djur,
men det var min längtan att få
resa som avgjorde mitt yrkesval, säger hon.
Det var inte lätt efter skolan.
Katrin hade inte de bästa betygen och det var en vag dröm
om att få lära sig morsesignalering som fick henne att läsa om
telegrafistjobbet. Hon fann
snart att det kunde bli hennes
biljett ut i världen och tog kontakt med arbetsförmedlingen.
– De gav mig inte mycket
hopp. Alla sa att jag aldrig skulle komma in eller för den delen klara av utbildningen. Men
jag sökte till utbildningen på
Sjöbefälsskolan i Kalmar. Jag
kom in och efter ett och ett
halvt år gick jag ut som färdig
telegrafist med de bästa betygen, ler Katrin.
Runt de sju haven
Allt går bara man vill, är hennes devis sedan dess. Genom
sin utbildning fick hon sedan
chansen att 21 år gammal jobba runt hela världen.
– Jag hade kämpat hårt för att
nå dit, och sedan arbetade jag
som telegrafist i många år. Mina
anställningar var på handelsfartyg av olika slag, bilbåtar och
kylbåtar. Jag brukade vara i väg
ungefär fyra månader och var
sen hemma i Sverige i fem till sex
månader. Vid varje hamn brukade vi stanna i en till tre veckor så
Forts på nästa sida
Allas 42/06
5
AV0642-004-006-Indiankvinna.qxd
06-09-25
10.28
Sida 4
Under sin tid i Greenpeace deltog Katrin i
aktioner mot valfångst.
Som hästterapeut har
Katrin en nära kontakt
med djuren.
Forts från föreg sida
jag hade möjlighet att se vad jag
ville i varje land, berättar Katrin.
Hon reste över världen med
handelsfartyg i sju år och började sedan att arbeta på plattformar i Nordsjön en tid. En kväll
såg hon ett tv-program om säljakten och bestämde sig för att
hon måste göra något. Hon tog
kontakt med Greenpeace och
som utbildad telegrafist var hon
mer än välkommen. Hon blev
erbjuden jobb på fartyget Sirius.
– Det var så roligt och spännande. Vi gjorde ingripanden
mot drivnätsfiske, valfångst och
utsläpp. Jag var med i gummibåtarna och hoppade framför
fartyg. Det såg säkert farligt ut,
men vi var utbildade och visste vad vi gjorde.
Jag tycker att vi
gjorde nytta och
att miljörörelsen
vaknade, säger
Katrin.
Navet i hennes liv var under
hela tiden gården utanför Falkenberg som
hon köpte 1985. Dit har hon
alltid återvänt och det har varit
hemma för hela hennes familj
av barn och djur.
För hon har idag två barn,
Jonathan, 13, och Isabell, 5 år,
och mängder av olika slags djur.
Jonathans pappa träffade hon
till havs. Han var maskinchef
på ett av fartygen.
– Jonathan har jättebra kontakt med sin far, trots att han
och jag egentligen aldrig bodde
ihop som ett par, säger Katrin.
Efter tiden med Greenpeace
flyttade Katrin hem
för gott och började
om med sitt största
intresse – djuren.
– Jag gick olika utbildningar och blev
equiterapeut, en terapeut för hästar. Jag
startade ett behandlingsstall på gården.
Det var då kanske Telegrafistjobbet gav Katrin chansen att se
en av de mest avgö- världen.
rande händelserna
inträffade i mitt liv. En dag när
– Sedan dess har vi åkt varje
jag kom hem från en ridtur stod år. Jag kände mig hemma hos
min fullblodshäst på tre ben i dem. Deras grundfilosofi om
hagen. Jag förstod genast att det hur man tar hand om jordens
var allvarligt och blev alldeles resurser – allt kändes rätt, men
kall i kroppen. Det var en kom- jag skulle ändå inte kunna bo
plicerad splitterfraktur och där. Att bo i reservat är alldeles
inget kunde gö- för tufft, säger Katrin.
ras. Jag fick
Genom sina resor har de fått
nödslakta min kontakt med många olika stamhäst, säger Kat- mar, hopi, blackfoot, lakota
rin.
och nez percé. Den sistnämnda
Den natten är känd för att ha avlat fram de
tänkte hon myck- prickiga appaloosahästarna.
et och från till
– Gården och jag har försynes ingenstans vandlats i takt med resorna. Jag
växte ett beslut har tre egna appaloosahästar:
fram.
Sunny, Happy och Puncky. I en
– Jag fick en länga vid stallet har jag inrett en
vision, kan man butik där jag säljer hantverk
säga. Alla försäkringspengar som jag hämtat från reservaten.
skulle gå till Nordamerikas Numera har vi indianshower
indianer. Visserligen hade jag här och flera av mina vänner
själv många hål att stoppa från reservaten har hållit kurser
40 000 kronor i, men av någon här. Det var så jag träffade Peter,
anledning ville jag göra detta, min man som jag gifte mig med
berättar Katrin.
för två år sen. Han brukade
komma hit till butiken och festivalerna. Sen återvände han oftaLärde av indianerna
Ett halvår senare gjorde hon re och oftare, skrattar Katrin.
Hela familjen är heltänd på
och sonen Jonathan sin första
resa till indianreservaten. De indianer.
– Jonathan och jag blev till
åkte runt, fick nya vänner, fascinerades och tog en del hant- och med adopterade in i indianstammen. Det var under den
verk med sig tillbaka.
En dag
ska jag
förstå
meningen
med mitt
namn
6
ceremonin som vi fick våra nya
namn. Mitt indiannamn är Blue
Sky Woman och meningen med
det namnet skulle jag förstå i
framtiden, berättar Katrin.
Livet har tagit en lugnare väg
för henne och hon känner sig
rotad. Hon delar med sig av
sina kunskaper kring indianer
genom att hålla föreläsningar i
skolor och hon tar emot privatpersoner och företag på sin natursköna kursgård.
– Att sprida kunskap om indianerna är viktigt – om deras
respekt för naturen och för sina
egna traditioner. Jag önskar att
vi även i Sverige kunde se ett
värde i våra egna traditioner. Indianerna har ett ofta eländigt
och fattigt liv i reservaten, men
de är rika på något annat.
Träffade sin
biologiska mamma
Katrin har hittat sina andliga
rötter, men hon har också hittat tillbaka till sina egna personliga rötter.
– Jag har ju alltid vetat att jag
är adopterad, men det dröjde
innan jag gjorde efterforskningar. Jag hittade en äldre bror i
kyrkoregistret och tog kontakt
med honom. Det visade sig att
han inte kände till mig och han
blev minst sagt mycket förvånad. Men han var glad över att
vi träffades och genom honom
fick jag sen träffa min biologiska
mamma och flera halvsyskon.
Det är speciellt. Jag känner igen
mig i min bror och mina halvsyskon. Deras utseende, gester
och intresset för djur. Min biologiska pappa däremot hann jag
aldrig få kontakt med. Han dog
för tre år sen, berättar Katrin.
Hon drar fingrarna genom
manen på sin prickiga Sunny
och visar deras nära kommunikation. Hon ber henne lägga
sig ner och så sätter hon sig försiktigt ovanpå. Indiankvinnan
har hittat hem.
■
Allas 42/06