Transcript Synen på kommunistiska förbrytare allt för förlåtande

Artur Szulc om Kommunism
Synen på kommunistiska förbrytare allt för
förlåtande
Författare: Medan nazistiska brott fördöms unisont är synen på kommunistiska förbrytelser mer
förlåtande. Det illustreras av hur Sverige vägrar lämna ut misstänkta förbrytare till Polen.
Tidigare i somras lokaliserades Laszlo Csatary, en ungrare anklagad för förbrytelser mot judar
under andra världskriget, i Budapest. Han ska ha varit ansvarig för deportationen av ca 15 000
ungerska judar till det nazityska koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau.
Csatary sitter nu i husarrest i väntan på en rättegång som med all säkerhet kommer att
bekräfta anklagelserna mot honom. Vilken typ av straff som väntar honom återstår att se.
Csatarys fall (och John Demjanjuks) visar att ingen nazistisk förbrytare går säker och att
jakten på dem kommer att fortsätta, vilket givetvis är bra.
Få döms för kommunistiska brott
Samtidigt kan man konstatera att jakten på misstänkta kommunistiska förbrytare i princip
alltid har misslyckats. Först i år dömdes general Czeslaw Kiszczak, minister för
inrikessäkerhet i Polen 1981-90, och ansvarig för åtskilliga övergrepp, till en symbolisk dom
för sitt deltagande i införandet av undantagstillståndet i Polen i december 1981. Ett tidigare
domslut från 2004 verkställdes aldrig. Till dags datum har ingen dom heller fallit mot den
förre kommunistledaren och generalen Wojciech Jaruzelski, trots hans inblandning i den
brutala pacificeringen av arbetarprotesterna i Gdansk, Gdynia och Szczecin 1970. I samband
med säkerhetsstyrkornas ingripanden dödades cirka 40 personer.
Polen har också flera gånger utfärdat häktningsorder mot misstänkta polska
kommunistiska förbrytare som varit bosatta, och haft medborgarskap, i andra länder.
Exempelvis vägrade en svensk domstol att, så sent som hösten 2010, utlämna en man
som idag är i 80-årsåldern och som är misstänkt för stalinistiska brott på 1950-talet i
Warszawa. Varje polsk begäran såväl till Sverige som till Storbritannien och till Israel
har dock avslagits av olika orsaker, ett var att brotten som de anklagade misstänktes för
var preskriberade. Ingen av de misstänkta uttryckte någon ånger över att ha varit
redskap åt en kommunistisk förtryckarregim. Utanför Polens gränser var det få som
fördömde deras brott. Samtliga kunde fortsätta leva sina liv i frihet och trygghet, något
deras offer aldrig fick uppleva. Och detta kunde de göra tack vare en nästan förlåtande
syn på kommunistiska övergrepp som finns i länder som aldrig upplevt den röda
ideologins destruktiva och människofientliga krafter.
Okunskap och en urskuldande syn på kommunistiska brott gjorde att den svenska domstolen
förmodligen inte ens förstod varför Polen drev ett dylikt utlämningsärende. Dessa två skäl
förklarar också varför en individ med ett förflutet som kommunistisk säkerhetsfunktionär idag
hyllas som en av vår tids största auktoriteter. För hur många känner till Zygmunt Baumans
framgångsrika kommunistiska karriär?
Före detta major Zygmunt Bauman
Den berömde sociologen Zygmunt Bauman, född 1925 i Poznan i en polsk-judisk familj,
besökte Sverige 2011. Bland annat intervjuades han av Svenska Dagbladets Kaj Schueler.
I en faktaruta om Bauman kan vi bland annat läsa att han: "Under och en tid efter andra
världskriget var han aktiv kommunist." Detta låter ju trots allt ganska harmlöst. Många
polacker blev ju kommunister eftersom det helt enkelt kunde rädda livet. Att bli medlöpare
lönade sig framför att välja motståndets väg. Men i Baumans fall handlade det om ren
övertygelse och tack vare denna övertygelse gjorde han en remarkabel karriär som
kommunistisk säkerhetsfunktionär, en tjänstgöring han lämnade med majorsgrad.
Bara några veckor efter krigsslutet 1945 påbörjade Bauman sin tjänstgöring i Kåren för
Inrikessäkerhet, som var uppbyggd med sovjetiska NKVD som förebild. Kåren användes för
att slå ner alla former av civilt och militärt motstånd mot den kommunistiska regimen. Kårens
funktionärer gjorde sig skyldiga till grova övergrepp. Även Bauman kämpade med vapen i
hand mot den polska antikommunistiska motståndsrörelsen och för detta fick han en
tapperhetsmedalj. (1)
Enligt befintliga dokument var Bauman, utöver sin reguljära tjänstgöring i Kåren, även
informatör åt den Militära Informationstjänsten (fastställd som en kriminell organisation av
det polska parlamentet i mitten av 1990-talet). Vilken typ av information som Bauman försåg
dem med är inte känt och hans betydelse som informatör är omtvistad. Enligt vissa rapporter
var uppgifterna han lämnade inte värda mycket men i andra bedömdes de som värdefulla.
Att han presterade bra som officer i Kåren och troligen även som informatör är hans snabba
avancemang ett tecken på. Sommaren 1945 påbörjade han sin karriär som underlöjtnant men
redan 1948 hade han nått graden major och var medlem i Kårens politiska styrelse. Onekligen
gick hans karriär som på räls och att han, enligt egen utsaga, utförde ganska vardagligt arbete
ter sig som rena underdrifterna.
För hans antikommunistiska motståndare såg verkligheten helt annorlunda ut. Bauman gjorde
som många andra i Polen, så av den anledningen finns inga skäl kritisera hans val. Däremot
bör och ska man kritisera hans val att bekänna sig till en brottslig ideologi i vars namn
hundratusentals människor utsattes för brutala övergrepp i Polen 1944-1954, dvs, under de
allra värsta åren av stalinistisk terror i Polen.
Och hur ska man värdera Baumans val i relation mot dem som valde att kämpa mot
förtrycket, mot den kommunistiska regimen och för frihet och självständighet? Dessa
människor, som Bauman själv beskrivit som terrorister även på senare år, valde att stå
på den rätta sidan. Bauman och många andra gjorde det inte, inte när det behövdes som
allra mest. De valde att tjäna ett förtryckande system.
Idag åtnjuter Bauman ett gott anseende och är en av vår tids mest kända samhällsfilosofer och
sociologer vars analyser fascinerar människor runtom i världen. Men hans förflutna är allt
annat än oskyldigt.
Demoniseras kommunismen?
När Nobelpristagaren i litteratur Günter Grass 2006 gick ut med att han tjänstgjort i WaffenSS väckte detta givetvis reaktioner, varav många väldigt kritiska. Någon motsvarande debatt
kring implikationerna av Baumans engagemang i en organisation som med brutala metoder
deltagit i kväsandet av all demokratisk opposition i Polen efter kriget har aldrig skett.
Detta är bara möjligt i en tid där kommunistiska brott slätas över, bortförklaras, förringas och
glöms bort. Hur är det exempelvis möjligt att, som författaren Stefan Jonsson gör i en
debattartikel i Dagens Nyheter (30/8, 2010), driva tesen att historien förvanskas när
kommunismen demoniseras av liberaler? Behöver kommunismen ens demoniseras, undrar
jag? I samma apologetiska stil har Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skrivit flera texter
om kommunismen. En omständighet hon lyfter, vilket också tas upp av Jonsson, är att Röda
armén faktiskt segrade över Nazityskland och befriade Europa. Jag undrar om det polska
folket kände sig befriat 1945.
I Polen gick funktionärer ur sovjetiska säkerhetsorgan och deras polska medhjälpare, ur bl a
Kåren för inrikessäkerhet, hårt fram mot alla former av motstånd. Enbart 1944-45
internerades cirka 42 000 polacker. NKVD återanvände t.ex. gamla nazityska koncentrationsoch förintelseläger som Majdanek och Auschwitz eller det ökända nazifängelset Montelupich
i Kraków. Under samma tidsperiod deporterades över 50 000 polacker österut. Tusentals,
förmodligen tiotusentals, arkebuserades. Den brutala terrorn höll i sig ända fram till Stalins
död 1953.
Bara dessa siffror räcker för att konstatera att kommunismen inte behöver demoniseras
och att Röda arméns befrielse av Polen innebar att landet gick ur askan i elden.
Vem sprider kunskap?
Ignoransen kring kommunistiska brott mot mänskligheten har inte kunnat avhjälpas trots
Forum för Levande Historias upplysningskampanj, en kampanj som för övrigt mötte starka
reaktioner från historiker och samhällsvetare för några år sedan. I Judisk krönika (nr 1/2012)
argumenterar Leif Pagrotsky att Forum för Levande Historia inte är rätt myndighet för
uppgiften att sprida kunskap om kommunismens brott eftersom Forumets viktiga arbete mot
rasism och intolerans får stå tillbaka. Men vad säger att arbete mot rasism och intolerans inte
kan förenas med kunskapsspridning om kommunismens brott? Uppvisade inte kommunisterna
en intolerans som ledde till massmord och övergrepp i Estland, Lettland, Litauen, Polen,
Ungern etc? Därtill begick kommunisterna övergrepp som tydligt motiverades av aversion
mot vissa utpekade etniska grupper. Under den stora terrorns år 1937-38 mördades ca 90 0000
polacker, enbart på grund av att de var polacker.
Pagrotsky nämner heller ingenting om vem som skulle kunna ta över det bevisligen behövda
arbetet med att sprida information om kommunismens övergrepp. Den oberoende föreningen
Upplysning om kommunismen förefaller vara mer aktiv utomlands än i Sverige och skulle
alltså inte kunna axla den rollen. Nej, Forum för Levande Historia är definitivt rätt myndighet
för uppgiften.
Attitydförändring krävs
Utöver kunskapsspridning behövs också en attitydförändring i synen på kommunistiska brott.
Denna attitydförändring skulle inte innebära att nazistiska och kommunistiska brott likställs,
trots att det fanns likartade drag hos båda avseende våldsformer och terrorns målgrupper. En
attitydförändring innebär sålunda inte en utvärdering av vilken ideologi som var eller är värst,
utan främst handlar det om att bevara minnet av offren, oavsett om de föll offer för nazismen
eller kommunismen.
Som det är nu hamnar kommunismens offer dock i periferin och detta kan endast
motverkas genom en förändrad syn på kommunistiska brott. Den ursäktande, och
ibland, apologetiska synen med sin grund i teoretiska resonemang om skillnaderna
mellan nazism och kommunism måste ersättas av en inställning som utgår från vad de
två totalitära systemen faktiskt innebar i praktiken. Nämligen brutalt förtryck,
systematiska massmord och tortyr. Detta får aldrig någonsin glömmas bort.
1) Gontarczyk, Piotr, Towarzysz "Semjon". Nieznany zyciorys Zygmunta Baumana, Biuletyn
Instytutu Pamieci Narodowej, nr 6/2006, s. 74ff.